9789127106734

Ally Kennen

Ă–versatt av Carla Wiberg

Natur & Kultur

www.nok.se info@nok.se First published by Scholastic Ltd, 2006 © Ally Kennen, 2006 Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm, 2007 Cover illustration reproduced by permisson of Scholastic Ltd Originalets titel: Beast Översättning: Carla Wiberg Tryck: Bookwell, Finland 2007 ISBN 987-91-27-10673-4

K채rleksfullt till채gnad Dan Amos

Ett

H

är är en lista på de tio värsta saker jag har gjort:

1. Maktmissbruk, sju år gammal: Tvingade min lillebror Chas som var tre år då att röka en cigg.

2. Stöld, åtta år: Tog hundratjugo pund av mormors pensionspengar ur hennes handväska.

3. Stöld och slakt, åtta år: Snodde min första bil (en Ford Fiesta) ihop med min storebror Selby och brakade in i en gammal gubbes trädgård med den och körde ihjäl fåglarna i gubbens jättestora fågelbur. (Åtta var inget bra år för mig.)

4. Vandalisering, tio år: Sket på rektorns yttertrappa när han hade sparkat ut mig ur skolan.

5. Psykisk misshandel, elva år: Sa till min (riktiga) farsa att jag önskade att han skulle dö så att jag slapp träffa honom mer.

6. Mordbrand, tolv år: Tuttade på i en sopcontainer på skolgården. Branden spred sig till tre klassrum.

7. Sexbrott, tretton år: Knyckte grannens vita spetsbehå från hennes tvättlina.

8. Bedrägeri, fjorton år: Knackade dörr hos pensionärer och samlade in pengar och sa att det var till svältande barn.

9. Biologisk krigföring, femton år: Spottade förkylningsslem i min fostersysters mangohudkräm som en liten hämnd.

10. Mord, sjutton år: Inte utfört än.

Nummer tio på listan ska bli det värsta hittills och kräver en massa planering. Jag är fortfarande inte säker på att det blir av. Jag vet att det är fel att göra slut på ett liv. Hur ont eller dåligt det livet än är. Men jag börjar få slut på alternativ och jag håller långsamt på att bli galen.

Jag köper en gris i månaden. Mer har jag inte råd med.

Om det räcker har jag ingen aning om, men det håller honom vid liv. Han växer fortfarande och det oroar mig.

Jag går till fyra fem olika köttaffärer. Vissa är dyrare än andra. Jimmy – min fosterfar – vill veta vad jag gör med mina pengar. Jag är nästan säker på att han tror att jag knarkar. Hur kul är det? Han kommer med antydningar hela tiden och lägger fram broschyrer här och där. Om han visste att mina pengar går till fläsk skulle han bli jättechockad.

I dag stannar jag utanför Thorneys köttaffär i Bexton. Innan jag kliver ur bilen spanar jag lite för att se om jag känner igen nån. Men det är fotboll på teve och gatan ligger nästan öde.

Thorney är liten och ljushårig och har jeans under den blodfläckiga vita rocken. Han tittar på mig när jag kommer in i affären genom kedjedraperiet. Det luktar blod och rengöringsmedel och Thorney har extrapris på hemlagad korv. ”Är det en stor fest?” frågar han.

Jag fattar inget. Vad då för fest? Men sen kommer jag ihåg. Förut har jag sagt att jag jobbar åt en firma som ordnar grisfester. ”Inte speciellt”, säger jag. ”Hur så?”

Han svarar inte men vinkar åt mig att följa med. Jag går runt disken och in i rummet bakom butiken. Där finns en vattenkokare och en mikrougn och en gammal kontorsstol som ser ut som ett containerfynd. Det finns också ett kassaskåp. Det sitter inbyggt i väggen och luckan står lite på glänt. Jag ser inte in i skåpet. Vi går nerför några trappsteg till ett par plåtdörrar. Thorney öppnar dem och kall luft slår emot mig. Här finns hyllor med kött och frysskåp fulla med paketerad korv och köttfärs innanför genomskinliga dörrar, plus en massa saker som jag inte vet vad det är. Hela grisar och får och en halv ko hänger i S-krokar av stål. Golvet känns klibbigt under skosulorna. Det är iskallt här och jag andas ut små moln. ”Den här är din”, säger Thorney och pekar på en jättelik varelse utan huvud. Inälvorna är bortslitna och klövarna avhuggna. ”Han är inte riktigt tinad än, så han behöver minst ett dygn till innan han går att grilla.”

Det dinglande kadavret framför mig är mycket större än det jag har beställt, och det säger jag till Thorney. Men han bara skakar på huvudet. ”Jag har inga andra, grabben. Det är den här eller ingen alls.”

Jag har inget annat val än att ta den. Jag har inte matat honom på över fyra veckor, och nu är jag rädd att han ska börja föra liv. Ibland vrålar han när han får vittring på mig. Tänk om han gör det just nu – trycker sig mot burgallret och vrålar. Tänk om nån går och tittar efter var oljudet kommer ifrån!

Vi hjälps åt att bära grisen uppför trappan och svålen är kall och hal att hålla i. Jag hoppas att jag har pengar så det räcker.

Thorney sveper in grisen i vit plast och hjälper mig att baxa in den i bilen.

Hur i helvete ska jag få med mig den till reservoaren?

Det klarar jag aldrig ensam. Från parkeringsfickan måste man gå över en äng och klättra över ett stängsel som är uppåt två meter högt innan man kommer till vattnet. Det blir problem.

Jag smäller igen bakluckan hårt för att den ska gå i lås.

Sen torkar jag svetten ur pannan och betalar Thorney etthundratrettio pund och sätter mig i bilen. Jag lutar mig bakåt och lättnaden kommer sipprande. Det känns alltid så nervöst att köpa hela grisar. Tänk om nån jag känner får se mig!

Thorney knackar på fönstret och jag vevar ner det. ”De flesta vill ha huvudet kvar till en grisfest”, säger han. ”Är du säker på att din chef inte skickar tillbaka den till mig?” ”Det är bra så här”, säger jag och startar motorn.

Bilen kostade mig nästan allt jag hade sparat. Det är en gammal Renault 5. Femdörrars. Blåmetallic. En gammal rishög, men jag behövde den. Körkortet tog jag för över ett halvår sen. Jag jobbade så mycket övertid jag kunde få på melaminfabriken för att kunna köpa bilen. Och den är helförsäkrad och besiktigad och allt. Jag är laglig. Alla blev förvånade. Jag har aldrig sparat till nånting förut. Jag blev faktiskt förvånad själv. Nu har jag nästan inga pengar kvar.

Hela grisar är dyra. Jag måste tänka ut nåt annat käk åt honom, för i förra veckan blev jag av med jobbet på Quality Melamine Homewares.

Jag bestämmer mig för att åka hem med grisen och stycka den där. Då blir den lättare att handskas med. Det där låter kanske enkelt, men det är det inte. Mitt hem är nämligen inte alls mitt hem, trots att jag har bott där i tre år nu. Och familjen är inte min riktiga familj. Jag är omhändertagen, 10

som det heter nu för tiden. När jag var mindre hette det fosterbarn.

Jag kör de fem sex kilometerna från Bexton till familjen Reynolds hus. Eller ”mitt nuvarande hem”, borde jag kanske säga. De bor rätt långt ute på landet. Enligt mitt sätt att se, i alla fall. Det finns en pub och ett par affärer lite längre bort i Gruton, men mer är det inte. Min fosterfamilj består av: Jimmy Reynolds, hans fru Verity och deras son Robert (elva år). Dem ska jag berätta om sen. Just nu är jag orolig för att jag ska träffa på paret Reynolds dotter – Carol, femton år. Satans dotter. Hon upptäcker allt.

Jag svänger av och parkerar på den grusade infarten. Det är vid femtiden på eftermiddagen. De har gjort trädgården rätt fin: massor av blommor och en gunga i ett träd och inga fula tomtar eller statyer som min mormor har. Familjen Reynolds har inga grannar. Det är nog bra, med tanke på att de har tagit hand om såna som mig och ännu värre i så många år. Vem skulle vilja bo granne med ett hus fullt av galna tonåringar? Det är rätt stort. Alla har eget rum så att man inte behöver nöta på varandra. Jag går in och tvättar ansiktet vid diskbänken. Sen gör jag min favoritmacka: vitt bröd med ost och HP-sås som får smälta ihop i mikron. ”Det är nån här som luktar illa”, säger en gäll röst bakom mig.

Carol. Jag låtsas inte om henne. ”Det är ju äckligt”, fortsätter hon. ”Har du aldrig fått lära dig att tvätta dig?”

Jag torkar händerna på diskhandduken bara för att reta henne. Då kommer Jimmy in – hennes pappa – och hon liksom krymper och blir en söt mörkhårig tjej i röda byxor och rosa T-shirt. ”Pappa!” piper hon. ”Den där tröjan är bara så fel!”

11

”Näsvisa unge”, säger han. Han rufsar henne i håret, nickar åt mig och går vidare till uterummet där Verity sitter och läser tidningen. Carol vänder sig om och ger mig ett överlägset flin och följer efter honom.

Jag suckar. Sånt här är jag för gammal för. Jag är för gammal för att tvingas in i andra människors familjer som en bit av ett helt annat pussel. Jag har aldrig passat in nånstans.

När jag ska gå upp kommer Carol smygande igen. ”Du har blod på halsen”, säger hon. ”Klämt en finne?”

Jag viftar bort henne, men det bryr hon sig inte om. Jag spottar i handen och drar över halsen. Carol och Robert skriker åt varandra hela tiden och Verity och Jimmy bryr sig inte. Hemma fick vi alltid en örfil, mina brorsor och jag. ”Vi får sanera ditt rum när du har flyttat”, säger hon.

Sen börjar hon fnissa och dansa över köksgolvet så att det mörka håret studsar mot axlarna.

Jag har en teori. Ju mer tjejer klär sig i rosa, desto sjukare och mer ondskefulla är de. Rosa är Carols favoritfärg. Det borde hon ha växt ifrån nu. Både hårbandet och randen överst på sockorna är rosa. Till och med katten, Dudley, är tvungen att ha ett ulligt rosa halsband. Det passar han inte i. Han är tio år och en riktig gangster som inte har några öron kvar.

Jag går upp på mitt rum och kollar på teve och hör att familjen kommer uppför trappan, en efter en.

Vid tiotiden knackar det på min dörr. Det är Jimmy. ”Allt väl?” frågar han. Han tittar på väggarna och sen mycket skarpt på knölarna i den obäddade sängen. Sen granskar han mattan, spanar efter bevis på nåt okänt brott. ”Helt okej”, säger jag och byter kanal med fjärren. ”Nåt napp på jobbfronten?” ”Nä.”

12

Jimmy lutar sig mot dörren. ”Du kommer att behöva ett jobb om du ska ha råd med bilen.” ”Ja.” Jimmy säger att jag ska få vara i fred och stänger dörren försiktigt efter sig.

Egentligen är det inget fel på honom. Han är lite drygt femtio år och professionell fosterförälder. Såna som jag har kommit och gått hemma hos honom i tjugofem år. Han har sett allt. Nja … kanske inte riktigt. Jag tänker på det döda djuret som ligger i bagageutrymmet i min bil och läcker blod på mattan.

Klockan två på natten tar jag min ficklampa och smyger nerför trappan. Jag stelnar till för minsta knarr, för Carol har öronen på skaft. En gång kom hon på mig när jag bredde mig en macka mitt i natten, och då tittade hon på mig som om jag hade gjort inbrott.

Jimmy har sina verktyg i uthuset som alltid står olåst. Det kan jag inte fatta. En som har haft hand om såna som mig i åratal borde väl ha sina sågar och hammare och limpistoler ordentligt inlåsta. Jag lägger ficklampan på marken, öppnar bakluckan på bilen och lyckas på nåt vis få upp grisen på axeln. Den är så tung att jag knappt kan andas.

Den har tinat lite nu. Jag börjar undra om jag kommer att orka ända fram till uthuset. Det gör ont överallt: i ryggen, axlarna, nacken. Och magen känns färdig att spricka av ansträngning. Ögonen börjar vänja sig vid mörkret och jag ser riktigt bra. Månen är halv och ger ljus. När jag kommer till gräsmattan blir jag tvungen att släppa kadavret, för nu är armar och ben så trötta att de darrar och inte fungerar som de ska. Jag kastar en blick på det månbelysta huset för att se efter om nån tittar på mig, men gardinerna rör sig inte.

13

Det är så tyst att jag hör hur hjärtat bankar. När jag har hämtat andan tar jag tag i omslagsplasten och börjar släpa grisen. Jag tappar taget gång på gång, och när jag äntligen får grepp rivs plasten sönder så att svålen syns. Jag orkar inte hiva upp grisen på axeln igen, så jag rullar den i stället.

Den dunsar i gräset och jag blir orolig för att dunsarna ska väcka familjen. Men jag måste fortsätta. Vid uthusdörren lägger jag mig på knä och föser på allt vad jag orkar – blundar och biter ihop tänderna. Grisen lägger sig till ro mellan gräsklipparen och en säck kattsand. Det gick. Jag unnar mig att vila en liten stund. Jag är andfådd och lite vimmelkantig men känner mig full av energi. Det är tyst ute. Ingen vet vad jag håller på med. Jag är trygg. Men aldrig mer ska jag köpa en så här stor gris. Jag sliter upp plasten men låter den ligga kvar under för att fånga upp allt spill. Om det blir fläckar får jag svårt att bortförklara dem. Jag tänder ficklampan och får syn på Jimmys såg. Den sticker upp ur en hink med verktyg. Jag tar upp den och fingrar på det tandade sågbladet. Jag vet inte var jag ska börja såga. Jag har haft nån sorts oklar idé om att hänga upp grisen på nåt sätt och såga itu den utmed ryggraden – klyva fanstyget på längden. Men taket ser inte ut att kunna bära tyngden, så jag bestämmer mig för att börja med ett ben i stället. Om jag lyckas få av alla fyra blir själva kroppen lättare och enklare att jobba med. Tur för mig att den redan är urtagen. Geggiga inälvor och sånt pallar jag inte med.

Jag lägger mig på knä igen och vilar sågbladet mot den kalla svålen. Och ryser. Kom igen nu, säger jag mig, du måste. Med slutna ögon börjar jag såga. Jag darrar och mår illa.

Aldrig mer kommer jag att kunna äta bacon. En metallisk lukt sprider sig i uthuset när jag sågar och jag måste vända mig bort ett tag.

14

En gång bad jag en slaktare stycka en gris åt mig. Det skulle kosta nittio pund, sa han. Nu förstår jag varför. Köttet är lätt att såga – läggarna är så gott som tinade nu – men så kommer jag till benpipan och då känns det som om jag håller på i timmar utan att komma nånstans och blir helt nerkletad med blod och fett och Gud vet allt och mer och mer spyfärdig för varje minut. Sen får jag en idé. Jag kan stycka upp kadavret i lederna. Då behöver jag bara såga igenom brosk och senor i stället för ben. Men då måste jag börja om från början. Jag vänder på grisen och trevar över bogen. Så sätter jag i gång igen. Jag är rätt varm nu, och när jag torkar svetten ur ansiktet är jag kletig om fingrarna.

Då får jag se en ljusglimt i ögonvrån.

Det kommer nån över gräsmattan, med gungande ficklampssken över fötterna. Nån som är framme om bara några sekunder. Kan jag dölja vad jag håller på med? Det smakar blod när jag biter mig i läppen. Jag måste göra nåt.

Jag kommer på fötter och släpper sågen. Sen öppnar jag uthusdörren och stänger den omsorgsfullt efter mig. Ett vitt ljussken träffar mig rakt i ansiktet. ”Vad gör du där inne?”

En svart silhuett står bakom ficklampan. ”Stephen.” Carols röst låter ostadig. ”Du är ju alldeles blodig.”

15