9789127088696

ulrika k채rnborg

myrrha natur & kultur

Av Ulrika Kärnborg har tidigare utgivits: Fredrika Bremer, Natur & Kultur 2001 Stjärnfältet. En essä om helgon och skoskav, Bonnier 2003

Tack till Helena Magnusson, Cecilia Magnusson, Marianne Lindberg De Geer, Petra König och Gellert Tamas.

info@nok.se www.nok.se

© Ulrika Kärnborg 2008 Bokförlaget Natur & Kultur, Stockholm Omslag och inlaga: Lotta Kühlhorn Sättning: Ljungbergs, Köping Typsnitt: Sabon Tryck: ScandBook, Falun 2008 ISBN: 978-91-27-08869-6

cambridge 1950

Skandalen. Allting hände för så länge sedan, men de kan fortfarande känna lukten av den, frän som obrunnen hästskit.

Januarisolen letar sig in mellan persiennerna, men ljuset i det lilla rummet på Trinity College förblir råttgrått, matt, lite blekt och trött som männens spända ansikten när de lutar sig fram. De är där i ett enda, bestämt syfte. Att avvärja katastrofen, hindra att något läcker utanför de här fyra väggarna. Det gäller högen av anteckningsböcker fyllda med prydlig piktur och dokumentskrinen.

De aldrig tidigare öppnade dokumentskrinen.

Männen föreställer sig ägaren till allt detta, hans darrande händer med de bruna fläckarna, hur han fumlar när de skumma ögonen sviker honom, hur hans läppar skälver när han mumlar för sig själv som nästan blinda gamlingar ibland gör.

Kanske är de efterlevande trötta på att bråka om allting. Efterlämnade papper. Författarskapet ansågs inte så betydande, inte ens på sin tid – debutsamlingen var en tragiskt tunn liten volym med slätstruken kärleksvers – men på sitt försynta sätt hade upphovsmannen varit typisk för epoken han levde i. En amatör med ett tråkigt borgerligt yrke och en mängd udda intressen.

Studiet av olika engelska dialekter var bara ett av dem. Männen kliar sig i skreven och blinkar menande åt varandra.

9

Donatorn, viskar de, kan omöjligt ha varit en komplett nolla.

Egentligen vill de inte veta, inte öppna de där skrinen. Deras tankar fladdrar omkring men återkommer ständigt till skrinets rättmätige ägare och donator som på sin dödsbädd, drygt fyrtio år tidigare, skrämt upp bonden John Cole som satt vid hans säng, genom att dra några fasansfullt rosslande sista andetag innan han för gott gav upp andan.

Det var en ensam död och tjänarna som närvarade visste det, och männen på colleget fyrtio år senare vet att donatorn kanske förtjänade sitt öde.

Jag kräver att de bägge lådorna förbliva oöppnade och ej undersökta förrän den första dagen i januari 1950.

Tidningen Daily Mirror hade skickat sin bäste reporter i Wellingtontrakten, ett riktigt skjutjärn med svettiga händer och portvinsnäsa, för att göra intervjun med den bortgångna tjänstekvinnans kvarlevande bror, en viss James Cullwick. Året var 1910, dryga sex månader efter att dramats huvudperson gått bort.

Reporterns fråga till James: Hur kommer det sig att ingen någonsin förstod vad som pågick?

James stadiga högra knytnäve hade flugit ut och landat rakt på portvinsnäsan.

Några månader senare exploderade Londontidningarna: »45 år gammal hemlighet avslöjad» och »Advokatens hemliga kärleksliv». Dessa akademiker i rummet fyrtio år senare studerar de gulnande tid10

ningsklippen och rodnar och höjer menande på ögonbrynen.

Feta krigsrubriker. En bomb hade briserat. Imperiet som verkat solitt, tedde sig nu plötsligt som en jätte på lerfötter, ett sjunkande Venedig, ett Pompeji strax före katastrofen.

Collegets män är bekymrade. Alldeles nyligen mottog man en förfrågan, ställd till donatorns efterlevande, doktor A. N. L. Munby, bibliotekarie vid King’s College. Skulle Ada Perks, visserligen av mycket enkel härkomst men ändå brorsdotter till den framlidna tjänarinnan i fråga, kunna få närvara vid öppningsceremonin?

När A. N. L. Munby läste brevet djupnade den rynka som löpte mellan hans två ganska vildvuxna ögonbryn. Han gav ifrån sig ett stön som kom någonstans långt inifrån den spolformade kroppen och började frenetiskt klia sig på buken.

Man nödgades ge avslag. Något annat var det inte tal om. Ada Perks äger inte behörighet. Hennes roll i det hela är att hålla tyst samt att avhålla sig från att göra ont värre, och det är väl praktiskt taget allt som behöver sägas.

Så i rummet där den svaga januarisolen härskar utan att ge värme står vittnena som inte är mer än en hoprafsad skara otåliga studenter, A. N. L. Munby som har utsett sig själv till familjerepresentant samt collegets master, doktor Trevelyan. Den sistnämnde har till uppgift att öppna skrinen.

Han sätter igång. Det hörs ett litet knäppande ljud.

11

Lukten av damm blir för en kort stund lite starkare.

Doktor Trevelyan lutar sig i tyst begrundan fram över bilderna vars egentliga betydelse han inte vet något om.

Hundratals bilder, gåtfulla, ja, till och med snuskiga – hundratals porträtt av arbetande kvinnor, grovt klädda och oblygt flinande, vid vägbyggen och viadukter, på fabriker och utanför tjänarbostäder, kvinnliga gymnaster i djurhudslika trikåer. Och det värsta av allt: en närgången studie av den där förfärliga kvinnan med slavkedjan om halsen och händerna så som de måste ha sett ut i hennes krafts dagar.

Stora, med långa fingrar och sot som verkar ha sugits upp av porerna.

Sedan blundar han och muttrar något. Efter ett tag lämnar han rummet.

Efteråt ska studenterna försöka minnas vad han har sagt utan att lyckas.

12

i. hannah 1833–1855

4 Hos Cotes, som Hannah länge efteråt höll för en av sina allra bästa arbetsgivare, fick hon för första gången en vän.

Emma som var köksa – piga på undervåningen sade man för det var ett stort hus – hade tunt, askblont hår och små oemotståndliga gropar vid knogarna. Hon brukade envist hävda att hon var spåkunnig, att hon kunde läsa i glöden. Inte bara i glöden förresten, teblad, kaffesump, fågelstreckens formationer mot hösthimlen; hon tog vad som bjöds. Men Hannah skrattade bara åt henne.

Du vet ingenting, du, sade hon till Hannah och blängde på henne från sidan.

Du tror att du vet, men du vet inget, ändå föreställer du dig att du redan är på väg.

På väg? frågade Hannah nervöst.

Bort härifrån. Du tror att du redan är på väg bort härifrån, till ett ställe där vi inte kan nå dig, upprepade Emma högtidligt. Äsch, du pratar.

Låt mig spå dig då. Låt mig få se vart du är på väg, jag kan läsa dina händer, jag svär, bönföll Emma.

Snicksnack.

Men i en dröm, en skrämmande och fantastisk dröm redan samma natt, såg Hannah Emmas spefulla ansikte framför sig; de stod på avstånd från varandra i en lång mörk tunnel med ett skarpt ljus som ström52

made mot dem från Emmas håll, det sken så starkt bakom henne att hon själv hamnade i mörker, ändå såg hon att Emmas ansikte hade ett uppmärksamt uttryck och att hennes händer gjorde cirklande rörelser alldeles framför livet. Hon formade läpparna som om hon ville säga något, som om hon redan var i färd med att säga något, men när Hannah gick närmare för att fråga henne vad det var, slocknade ljuset i andra änden av tunneln och det blev becksvart, mycket svart och mycket fuktigt, det luktade med ens starkt av källare och fukt.

Låt gå, sade hon därför till Emma en morgon när denna hade burit ned nattkärlen, täckta med linnedukar, och tömt dem på avträdet som hon brukade därför att herrskapet fortfarande saknade vattenklosett. Emma höjde bara lite på ögonbrynen; hon frågade inte varför Hannah hade ångrat sig, kanske brydde hon sig inte om det.

I själv verket var det för att Hannah redan hade sett något i elden.

Hon hade varit ensam, ingen hade varit med för att hjälpa henne att tolka vad hon såg, inte ens Emma, hon hade bara sig själv att lita till och hon visste därför säkert att hon hade sett vad hon trott sig se.

En mans ansikte. Det såg inte ut som det brukade göra i drömmarna. Det var inte ens stiligt, inte om man med stilig menade det rådande idealet: kraftig haka, yviga polisonger och ögon som eldkastare. Det var inte ett ansikte sådant som kvinnorna satte ihop i sina fantasier – det hade varken buskiga 53

ögonbryn eller gåtfulla ärr eller en sardoniskt leende mun.

Romantiskt var det inte heller. Det var – hon ville helst inte ta ordet i sin mun men kunde inte undgå att tänka det – ordinärt. Ögonen var milda som en gammal hunds, hakan ganska vek. Där fanns polisonger, men istället för att tillföra något vilt eller exotiskt tycktes de göra mannen ännu mer oansenlig. De såg ut att vara silkeslena. Skägget var aningen för vildvuxet.

Näsan tunn och vass. Hon kunde inte ha hittat på det själv, för hon visste inte att ett sådant ansikte ens existerade. Hon ville röra vid det med sina händer. Men då sprakade brasan till och kolen gav ifrån sig ett gnistregn innan elden plötsligt falnade och blev till het pyrande glöd under en mantel av vit aska.

Sedan såg hon inget mer.

Spå mig, sade hon därför till Emma, men skit i tebladen.

De brukade dricka en sorts blandning som hushållerskan fick från de största säckarna i kolonialboden; den innehöll te och mera. Alla visste att handelsmännen blandade ut de billigare tesorterna från Assam med doft- och smaklösa blad från alla möjliga örter: lind och fläder i bästa fall, i värsta fall potatisblast och gammalt hö. Det smakade knappt te, men Hannah var så van vid det att hon knappt tålde den riktiga varan, som i hennes tycke smakade beskt, nästan som medicin. Och herrskapet förvarade sitt kinesiska te, sitt dyrbara, aromatiska gröna te som låg i förgyllda burkar som handlaren tog ned från den översta hyllan, inlåst 54

i ett skåp till vilket endast hushållerskan och frun i huset hade nyckel.

Emma satt en stund och såg på henne, sedan reste hon sig och gick ut. Hon kom tillbaka smygande, med en kortlek i handen. Unge herrns, sade hon och flinade, jag ska lägga en stjärna för dig.

Hannah ryckte på axlarna.

Hon begrep inte mycket av det som sedan skedde.

Emma satt och plockade med spelkorten som var mycket flottiga och luktade unket som om unge herrn haft dem med under täcket. Hon hummade och småpratade för sig själv och lade till slut något som faktiskt liknade en stjärna till formen. Sedan tog hon upp ett kort, Hannah tyckte att det verkade på måfå, och studerade det med överdrivet höjda ögonbryn.

Du kommer att bli lycklig. Men kanske inte förrän du har upplevt den riktigt djupa sorgen?

Ja, svarade Hannah otåligt.

Emma tog ett nytt kort och betraktade det, nyktrare den här gången och med affärsmässig kyla.

Din väg till lyckan går alltså genom sorgen. Det finns mycket svart i ditt liv, Hannah, och det är du som väljer att det ska vara där.

Allt var som man kunde förvänta sig, förutom att Emma inte använde det där låga, mässande tonfallet som spådamer på marknader lätt föll in i. Hannah undrade när Emma skulle berätta för henne om alla barn hon skulle föda och de enorma rikedomar som skulle bli hennes om hon bara höll sig på den smala vägen.

55

Situationen var outhärdlig: alltsammans tråkade ut henne.

Kökets fuktiga värme fick henne att dåsa till där hon satt, yr i huvudet av ovan sysslolöshet.

Hon vaknade till först när Emma drog henne i armen och ropade hennes namn.

Här har du honom, Hannah, riddaren på den vita springaren.

Men vem är han då?

Jag vet inte, sade Emma, men han har bruna ögon och mjuka mustascher och en gentleman är han, det kan jag lova dig, fast kanske inte av det finaste slaget.

Där var det igen. Ansiktet.

Hannah var rädd för kocken Monsieur Quinevit som verkade styra och ställa över alla i det stora hushållet, han hade hårda händer och ett sätt att snegla på henne från sidan som hon inte tyckte om. Han var inte särskilt lång och mycket spenslig, men under den bleka men ändå olivskimrande huden hade han muskler och kraftiga ådror. Hon hade sett honom i köket när han bytte om till arbetskläder: vit jacka och styvstärkt mössa och ett förkläde som gick nästan ned till golvet.

Han hade stått där i sina vanliga kläder, mörka byxor med hängslen och en gammal skjorta utan krage. Hon förstod inte hur han gjorde för att se elegant ut i de trasorna. Sedan tog han av sig skjortan och blottade ett bröst som var fullt av tätvuxen svart behåring. Magen var platt, konkav, som en pojkes. Han var så smal om höfterna att byxorna trillade ned fastän han stod 56

bredbent och han hade tofsar av svart hår under armarna. När han fick se henne log han, ett varggrin tyckte hon, och pepparkornsögonen smalnade, men han drog åt sig förklädet med en tvär gest och grymtade något medan han vände ryggen till.

Hon märkte att hon flämtade.

Nästa dag hade han en gåva med sig. De stod i köket medan han berättade att han hade varit på teatern; det var inte första gången. Han lät Hannah förstå att han hade kulturella intressen. Han längtade tillbaka till Paris men hann aldrig resa hem därför att efterfrågan på honom i London var så våldsam. I väntan på hemfärden över den så här års mörka och stormiga Kanalen, brukade han stoppa undan en del av lönen som var ganska god och använda pengarna till teaterbiljetter. Nu hade han en över, för han hade köpt den innan han lyckats ta ledigt. Han betraktade henne något högdraget medan han meddelade henne allt detta, som för säkerhets skull. För att hon inte skulle inbilla sig något. Visst tyckte han att hon var ett stiligt fruntimmer, men förbannat stram. Varför han skulle offra sin biljett på henne, visste han inte. På något sätt var det synd om henne. Hon verkade inte unna sig något, inte spara sig alls i det hårda arbetet. Hon var inte som de andra pigorna som stack undan och drack te och skvallrade så fort det gavs tillfälle.

Han såg forskande på Hannah när hon med lycksaligt darrande fingrar öppnade kuvertet och tog fram pappersbiten med den snirkliga texten. Kocken kunde knappast veta det, men hon hade aldrig varit på tea57

tern. Visst hade hon sett kasperteater utomhus när hon var liten, och en dvärgdam på en marknad några kilometer från Shifnal, men det var allt. Sex pence hade kocken fått betala för en anständig plats på tredje rad, det var nära nog en dagslön. Tårarna började tränga fram, men innan hon hann tacka honom ordentligt var han på väg ut ur köket som en oljad blixt.

Hannah kan ta en eftermiddag ledigt om hon vill, hann han haspla ur sig genom den halvstängda dörren.

Hon visste var teatern låg även om hon naturligtvis aldrig hade varit där, det var bara att svänga vänster på New Bond Street och promenera upp till Oxford Street, sedan ta höger över Regent Circus.

Byggnaden hade inlett sin bana som basar och utställningslokal och förvandlades först senare till teaterlokal. Man kallade den Princess Theatre efter den unga Victoria, för allt som påminde folk om henne blev omåttligt populärt.

För de stränga Londonkritikerna verkade teaterdirektörens pjäsval den här hösten som ett genidrag.

Han spelade skickligt på ett tämligen nyvaknat intresse för Babylon. De senaste åren hade många som tidigare varit som förhäxade av enkla melodramer vallfärdat till The Princess för att se hans Shakespearetolkningar. Dekoratörer och maskinmästare hade blivit regissörens förnämsta medhjälpare som med nya tekniska hjälpmedel förtrollade publiken, förtrollade den och förflyttade den till avlägsna länder och svunna tider.

58

Scendekoratörerna skickades av teaterdirektör Kean iväg för att på ort och ställe studera det de skulle återge, och man skydde inga medel för att åstadkomma den rätta lokalfärgen. Möbler och inventarier tillverkades skrupulöst noggrant i anslutning till de historiskt riktiga förebilderna. Klänningarna var av riktig sammet, rustningarna av järn och svärden exakta kopior av svärd som visades i museer och rustkammare. Över alltsammans lyste gasljuset, kyligt och lätt att manövrera.

Det var den nya tidens teater.

Hannah gick långsamt över gatorna, som om hon lyssnade inåt och knappt kunde fatta sin nyvunna lycka: en hel ledig eftermiddag och ett teaterbesök, en sådan oväntad lyx. Som något hon hade väntat på, nästan förväntat sig, ett löfte som nu höll på att infrias, vad hon hade längtat efter det här ögonblicket!

Löven höll på att falla och hon tyckte att det var fantastiskt; ljusets gråhet och färgernas bjärta kontraster: orange, rött och saffran på träden och bland de snabbt förmultnande högarna i rännstenen. Herrarna knäppte sina kragar ända upp i halsen och damerna bar tjockare handskar; det var ingen riktig stränghet i luften ännu, bara en föraning om kyla i vinden som var så fuktig att den avsatte små vattendroppar på hennes överläpp och hår.

Hon tyckte om att gå ensam, inget störde henne och själv störde hon ingen. Ibland kunde hon få för sig att hon inte existerade, hon hörde ljudet av sina steg mot gatläggningen, hörde ljudet av sitt eget hjärta när pul59

sen gick upp och andhämtningen blev snabbare, men hon tvivlade ändå. En ensam ung kvinna, det hade kunnat bli riskabelt men var det inte, för ingen vände sig om, ingen ropade efter henne. Hon gick som i en glasbubbla. Utanför hörde hon röster och slammer från vagnar och seldon, försäljare som ropade, barn som grät. De såg inte henne trots att hon såg dem.

En ängel, hon vägde ingenting när hon svävade förbi bodarna och vagnarna och samhällets olycksbarn med sina väldiga krinoliner och hattfjädrar. Hon höll på att hamna i vägen för en gatsopares kvast men väjde skickligt; inte heller han uppmärksammade henne.

Det var sällan hon vandrade så här, ensam och utan ärende åt någon annan än sig själv. Hon fångade en mikroskopisk regndroppe på tungan och svalde, vad dumt jag tänkte nyss, det är klart att jag lever.

The Princess Theatre föreföll henne ofantlig, skrämmande stor: en väldig, bjärt upplyst byggnad som tornade upp sig mot himlen. Där inne hördes redan larmet från röster som studsade mot marmor och ett förväntansfullt brus från en orgel och kören som prövade sina stämmor. Plötsligt stannade hon upp och tvekade. En ensam kvinna, en arbeterska, gick det verkligen för sig? Hon blev rädd för vad hon skulle finna där inne, hon var som ett stycke kött som stod i begrepp att sänkas ned i en bassäng full med hajar och hon hade ingen aning om hur dessa hajar skulle se ut, eller hur deras bett skulle kännas. Tänk om hon inget begrep av den berömde lord Byrons »Sardanapalus» och om alla dessa damer med krinoliner och näs60

dukar, alla dessa herrar med höga svarta cylinderhattar och diskreta kravatter, såg det på henne? Detta var inte för henne, eller för folk som var som hon, men hon var så nyfiken att hon inte tyckte sig ha något val, den var som en klåda den där nyfikenheten. Och en känsla av att allt detta var förutbestämt, ett stadium hon måste passera, en läxa hon måste lära.

Hon fann trappan till tredje raden, övervägde att hänga ifrån sig kappan men bestämde att hon inte hade råd, utan gick in och satte sig mellan två herrar som såg anständiga, men inte alls så förnäma ut som hon hade fruktat.

Stolen kändes som sten mot baken men hon hade hygglig, om än sned, uppsikt över scenen. Det var olidligt varmt och ljust på teatern, hon kände sig för första gången tacksam över att hon inte haft pengar till höstkappa, den tunna hon hade på sig var redan den för varm, svetten började rinna i armhålorna.

Så gick ridån upp och ett förväntansfullt sus gick genom publiken, framför allt på parkett där damerna med fantastiska håruppsättningar gjorde flitigt bruk av sina solfjädrar. Hannah drog häftigt efter andan, alldeles upplöst av spänning, och hörde samtidigt hur någon utstötte ett litet skri, som ett djurs panikslagna skri, alldeles i närheten. Hon såg sig förvånad om, men när hon mötte sin grannes sneda leende förstod hon till sin förlägenhet att det var hon själv som ropat.

Scenografin. Hon trodde sig aldrig ha sett något så överväldigande som dessa kulisser, som gnistrade och 61

förförde som Orienten själv, som var Orienten, det kände hon sig helt övertygad om. Och möblerna och de underbara mattorna, röda som blod, verkade helt äkta, liksom de dyrbara dräkterna, med kroksablar och underliga snabelliknande skor.

Det förekom marscherande till höger och vänster och under vapenskrammel, det var de assyriska krigarna som visade upp sig i fantasifull mundering. Sedan gjorde själve konungen, Sardanapalus, och hans slavinna Myrrha entré i en förgylld vagn dragen av två vita hästar.

Ett guldskimrande parasoll hängde över vagnen och slavar som var brunfärgade i ansiktet fläktade konungen med påfågelfjädrar. Monarken var överdådigt klädd och bar stora ringar i öronen. Hans handleder klirrade av armband och en purpurfärgad mantel broderad med guld hängde över hans vita satinskjorta.

Det hördes extatiska ahhn och åhhn från parkett, från tredje och fjärde raden enstaka busvisslingar och hurrarop, annars teg man i ren häpenhet.

Aldrig förut hade Hannah sett något så vackert som denna Myrrha. Hon var helt klädd i vitt, med en hellång åtsmitande klädnad under vilken korsetten och de obligatoriska underkjolarna knappt märktes och hennes svartsminkade ögon brann som koleldar.

Språket var ålderdomligt, men det dröjde inte länge förrän Hannah förstod vad det hela gick ut på. Sardanapalus, konung av Ninive och Assyrien, var en vekling och poet, till och med demokrat. Det var ingen riktig reda med honom, trots att Byron nog 62

hade menat att framställa honom som en hjälte, och istället för att gifta sig med någon kall, högättad dam hade han bestämt sig för att leva tillsammans med sitt hjärtas utvalda, den modiga men dåraktigt förälskade Myrrha, som var en nobel grekinna, i assyrisk fångenskap förvandlad till slav.

För Hannah verkade valet inte särskilt märkligt.

Inte en enda av herrarna i publiken kunde ta ögonen från konungens undersköna mätress när hon ställde sig framför dem i sin vita klänning och bredde ut armarna i en klagande gest och lyssnade till härskarens ord. … och kommer mig att önska att det jag kunde Från diademet blivfa fri, med dig En hydda dela och ej annan krona Än en af rosor nånsin bära mer.

Men hon, hur kunde hon? Vad tänkte hon på, denna kvinna som ville ge sig åt en simpel livsnjutare och svika sitt eget ursprung? Varför älskade hon denne vekling, denne landsförrädare som hellre låg hos henne än anförde sina landsmän i krig. Denne förnekare av tingens ordning, denne romantiske dåre, denne sybarit. Kanske därför att det offer han erbjöd sig att lägga fram trots allt var rimligt. Hannah kunde förstå att en kvinna skulle kunna ge sig åt en man som var villig att lägga allt bakom sig och följa henne till världens ände.

När Sardanapalus talade om för Myrrha att han hellre skulle vilja lägga ned sin krona för gott och flytta 63

med henne till en stuga i Kaukasus, tyckte Hannah att det var någon annan hon hörde, en annans röst.

Kärleken ville inte veta av några gränser. Aldrig hade Hannah sett det så tydligt som nu, insett det riktiga i det. För två som älskade varandra så mycket som Myrrha och hennes konung gällde inga vanliga regler, inte de små människornas konventioner.

Jag förlorar hellre mitt kungarike, än din närvaro, viskade konungen i Myrrhas öra och hon log, men Hannah såg att hennes leende var blekt och mångtydigt.

Sardanapalus lovade att göra henne till drottning, fast Hannah fann det svårt att lita på hans ord, och då såg Myrrha uppriktigt förtvivlad ut och brast ut i en lång, osammanhängande monolog varpå hon skakade några förgyllda kedjor som helt plötsligt hade materialiserat sig på scenen, men sedan blev det krig och då blev de tvungna att dra ut i det, även om Sardanapalus för egen del avskydde väpnad strid som pesten.

Vilken underlig konung han var ändå, så omanlig och samtidigt så imponerande, en gestalt som tagen ur det verkliga livet.

Myrrha led fortfarande alla helvetets kval, sliten mellan kärleken till konungen och troheten till sin ras.

Varför trodde hon att han, som hade älskat slaven i henne, skulle fortsätta att hålla av henne när hon i hans ögon förvandlades till något helt annat? Hon knäböjde medan hon deklamerade:

64

Jag älskar!

Assyriens, Konung, din vasall jag är ?

Och, Herre! din slafvinna. Man! Jag har Dig älskat, af hvad oförklarlig svaghet Jag vet ej,? älskat dig fastän Grekinna Och född att hata Kungar, – fastän slaf Med hat till bojan, – fast en Joniens dotter, Förnedrad mer af kärlek till en fremling, Än af att vara slaf; – jag älskar än, Och har min kärlek styrka haft att på Natur och lynne segra, rättighet Också den har att rädda dig.

Och därefter pausen, en kall hand som kramade hjärtat. Från parkett hördes nu klagande snyftningar, herrarna som svettades som grisar i sina tjocka ylletyger plockade fram stora monogramprydda näsdukar och torkade damerna om kinderna, från fjärde raden kom enstaka och liksom utspädda burop.

Sedan skedde allt i en rasande fart. Palatset togs av de fientliga trupperna, där grep Sardanapalus Myrrhas händer och lovade henne evig kärlek – min seger blir att göra mig värdig din kärlek – och där bedyrade Myrrha att hon älskade så mycket att hon nära nog glömt att hon var slav. Efter det utmattande sista slaget förberedde sig de älskande för att dö, tillsammans som de hade levat, och Sardanapalus äntrade gravbålet utan så mycket som en muskelryckning i ansiktet.

Publiken grät öppet, med krampaktiga ylanden; en dam fick bäras ut på bår. Sedan tände Myrrha på och

65

steg upp på bålet till sin härskare, och himmel och jord förintades och allt försvann i ett brinnande inferno, men i sitt inre jublade Hannah, rörd bortom tårar och skratt, intensivt medveten om att hon sett något som skulle förändra hennes liv.

Hon vacklade ut på gatan och kvicknade till först när hon kände höstluften mot halsen, chockartat kall nu när hon vant sig vid salongens klibbiga värme.

Hon gick långsamt hem och tvättade sig i köket, glad att Monseiur Quinevit inte kunde se henne. Han hade redan gått till sängs, fast besluten att hålla fast vid sina intentioner och inte hänga runt i köket när hon kom tillbaka, eftersom han då kanske skulle försöka fresta sin lycka med att kyssa henne, även om han visste att det var ett hopplöst företag.

Det var Myrrha som steg ut på trottoaren den där kvällen och Myrrha som ville ta bort madrassen, fast Emma skrattade åt henne. Men det var skönt på den hårda träbottnen, en sådan bädd som Myrrha skulle ha valt och hon gjorde det inte ens som en uppoffring. Myrrha visste att hon skulle se den där mannen från omnibusen igen, ansiktet som hon såg i elden och ansiktet som Emma talade om fastän hon inte ville ge henne rätt. Och det gick ett tag, var det ett år? Eller mer.

Myrrha brydde sig inte om vilket. Hon kunde bida sin tid trots att Hannah, ovärdig som alltid, var otålig.

Sedan kom den där dagen som för evig tid fanns inristad i Hannahs minne, dagen när hennes bror James 66

kom på besök. Det var hennes tjugoförsta födelsedag, hon var lycklig, hon som inte brukade fira sina födelsedagar kände sig upprymd för att hon kände på sig att något äntligen skulle hända.

Hon hade väntat för länge på ingenting, var trött på att vänta.

Efteråt följde hon James till stället där han hyrde en säng för natten, de kysstes adjö och hans skägg kittlade henne, han hade nyss skaffat det, och på vägen tillbaka tog hon bakgatorna för hon ville vara ensam med sin lycka, en känsla av att livet rusade fram när det hade stått stilla så länge. Hon upptäckte att hon inte var rädd för de grova männen och deras blickar, inte längre; sedan blev hon tvungen att korsa Oxford Street och det var där hon såg honom.

67