9789113065014

NÄR VI MÖTTES Översättning Hanna Svensson

isbn 978-91-1-306501-4 © 2014 by Anna Todd Norstedts, Stockholm 2015 Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB First published by Gallery Books, a division of Simon & Schuster, Inc. Originalets titel: After Översättning: Hanna Svensson Omslag: Damonza/Jens Öhrström Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2015 www.norstedts.se

*

Norstedts ingår i Norstedts förlagsgrupp, grundad 1823

PROLOG

C

ollege hade alltid verkat så avgörande, en sådan viktig del av vad som utgör en persons värde och avgör deras framtid. Vi lever i en tid där människor frågar var du gick i skolan innan de frågar efter ditt efternamn. Redan från barnsben blev jag uppfostrad till, ja, snarare tränad, att förbereda mig för min utbildning. Den hade blivit ett slags nödvändighet som krävde en överväldigande mängd förberedelser och något som gränsade till besatthet. Varje ämne jag valde, varje uppgift jag slutförde ända sedan min första skoldag hade handlat om att komma in på college. Och inte vilket college som helst – min mor hade fått för sig att jag skulle gå på Washington Central University, samma skola som hon gått på, men utan att avsluta sin utbildning.

Jag hade ingen aning om att college skulle handla om så mycket mer än teoretiska resonemang. Jag kunde inte veta att valet av tillvalsämnen första terminen skulle kännas som en struntsak några månader senare. Jag var naiv då, och på vissa sätt är jag det fortfarande. Men jag kunde omöjligt ha vetat vad som väntade.

Att träffa min rumskamrat var intensivt och märkligt redan från början, och att träffa hennes vilda vänner var ett snäpp värre. De var så annorlunda jämfört med alla jag kände och jag blev osäker av deras utseende, förvirrades av deras nonchalans inför alla regler. Jag blev snabbt en del av deras vansinne, och njöt av det …

Och det var då han smög sig in i mitt hjärta.

Från vårt första möte förändrade Hardin mitt liv på ett sätt som inga förberedande collegekurser eller någon kristen ung7

domsgrupp någonsin kunde ha gjort. Filmerna jag sett som tonåring blev snabbt till mitt eget liv, och de befängda intrigerna blev min verklighet. Skulle jag ha gjort annorlunda om jag hade vetat vad som väntade? Jag vet inte. Jag skulle vilja ge ett rakt svar på det, men jag kan inte. Ibland är jag tacksam, så uppslukad av stundens hetta att mitt omdöme grumlas och det enda jag ser är honom. Ibland tänker jag på hur illa han gjort mig, på förlusten av den jag en gång var, på de kaotiska stunder då det känts som om min värld skakats i sina grundvalar, och då är svaret inte så enkelt som man skulle kunna tro.

Det enda jag är säker på är att mitt liv och mitt hjärta aldrig kommer att bli sig lika igen, inte efter att Hardin krockade med dem.

8

1

V

äckarklockan kommer att ringa när som helst. Jag har varit vaken halva natten och växlat mellan att räkna fogarna mellan takplattorna och upprepa schemat för mig själv. Andra kanske räknar får, jag planerar. Min hjärna tillåter inga pauser från planeringen, och idag, den viktigaste dagen under mina arton år på jorden, är inget undantag. ”Tess!” Jag hör min mamma ropa från nedervåningen. Stönande kliver jag upp ur min smala men bekväma säng. Jag tar mig tid att stoppa in hörnen på täcket prydligt vid huvudänden, för detta är sista morgonen som det ingår i mina vanliga rutiner. Från och med idag är det här rummet inte längre mitt hem. ”Tessa!” ropar hon igen. ”Jag är vaken!” hojtar jag tillbaka. Ljudet av skåpluckor som öppnas och smälls igen från nedervåningen avslöjar att hon är lika panikslagen som jag. Min mage drar ihop sig till en hård knut, och medan jag duschar hoppas jag att nervositeten kommer att lägga sig så småningom. Hela mitt liv har varit en rad uppgifter som förberett mig inför den här dagen, min första dag på college.

Jag har tillbringat de senaste åren med att nervöst se fram emot detta. Jag har ägnat helgerna åt att plugga och göra mig beredd på det här medan mina jämnåriga umgicks, drack och gjorde allt det som tonåringar brukar göra för att hamna i trubbel. Det var inte min stil. Jag var flickan som tillbringade kvällarna med att plugga i skräddarställning på vardagsrumsgolvet tillsammans med sin 9

mor, medan hon skvallrade och tittade på TV-shop i timmar för att komma på nya sätt att förbättra sitt utseende.

När mitt antagningsbesked från Washington Central University kom kunde jag inte ha blivit lyckligare, och min mor grät i vad som kändes som evigheter. Jag kan inte förneka att jag var stolt över att allt mitt hårda arbete äntligen hade lönat sig. Jag kom in på det college jag hade sökt till, och på grund av vår låga inkomst hade jag fått stipendier som skulle hålla studielånen nere på minimum. Vid ett tillfälle hade jag, bara för ett ögonblick, funderat på att flytta ifrån Washington och gå på college någon annanstans. Men när jag såg hur min mor bleknade och hur hon rastlöst vankade omkring i vardagsrummet i nästan en timme efter att jag nämnt det för henne, sa jag att jag inte hade menat allvar.

Så fort jag ställer mig under vattenstrålarna i duschen försvinner en del av spänningen i musklerna. Jag står här, under det varma vattnet, och försöker lugna ner mig medan jag i själva verket gör det motsatta. Jag är så förlorad i tankar att när jag väl tvättat håret och kroppen finns det nätt och jämnt varmvatten kvar för att raka benen.

När jag sveper in mig i badlakanet ropar min mor på mig igen.

Jag förstår att hon är uppjagad och har överseende med henne, men tar mig ändå tid att föna håret torrt. Jag vet att hon är nervös inför min första dag på college, men jag har planerat varje timme av den här dagen flera månader i förväg. Bara en av oss får lov att vara ett hysteriskt vrak, och jag måste göra vad jag kan för att det inte ska bli jag genom att följa min plan.

Händerna darrar när jag fumlar med blixtlåset på klänningen.

Jag gillar den inte, men min mor insisterade på att jag skulle ha den på mig. Till slut vinner jag kampen med blixtlåset och drar ner min favorittröja som hänger på garderobsdörren. När jag klätt på mig känner jag mig aningen mindre nervös, ända tills jag upp10

täcker en liten reva på tröjärmen. Jag slänger tröjan på sängen och tar på mig skorna, väl medveten om att min mor blir allt otåligare för varje sekund som går.

Min pojkvän Noah ska komma hit för att åka med oss. Han är ett år yngre än jag men ska snart fylla arton. Han är väldigt intelligent och fick enbart A:n precis som jag, och han tänker göra mig sällskap på WCU nästa år. Det gör mig så himla glad. Jag önskar verkligen att han skulle börja nu, framförallt med tanke på att jag inte kommer att känna en enda människa där, men jag är tacksam för att han har lovat att hälsa på så ofta han kan. Nu behöver jag bara en hygglig rumskamrat, det är det enda jag ber om och det enda jag inte kan kontrollera och planera. ”Ther-e-saaaa!” ”Jag kommer nu, mor. Snälla, ropa inte på mig igen!” skriker jag samtidigt som jag går nedför trappan. Noah sitter mittemot min mor vid bordet och tittar på sitt armbandsur. Den blå polotröjan matchar hans ljusblå ögon. Det blonda håret är perfekt kammat och format med hårgelé. ”Hallå där, collegetjejen.” Hans leende är ljust och felfritt när han reser sig. Han drar mig intill sig i en hård kram och jag stänger munnen när jag känner den starka lukten av eau-de-cologne.

Ja, ibland tar han lite väl mycket. ”Hej.” Jag ler tillbaka lika brett i ett försök att dölja min nervositet och sätter upp mitt blonda hår i en hästsvans. ”Raring, vi kan vänta ett par minuter medan du fixar håret”, säger min mor lågt.

Jag går fram till spegeln och nickar, hon har rätt. Mitt hår måste se presentabelt ut idag, och hon tvekar givetvis inte att påminna mig. Jag borde ha lockat det sådär som hon gillar det ändå, som en liten avskedsgåva. ”Jag lägger in dina väskor i bilen”, erbjuder sig Noah och håller ut handen för att min mor ska ge honom nycklarna. Efter en has11

tig kyss på min kind försvinner han ut med väskorna i händerna, och min mor följer efter honom.

Andra försöket till frisyr blir bättre än det första, och jag drar en klädvårdsrulle över min grå klänning en sista gång.

När jag går ut till bilen, som är packad med mina saker, dansar fjärilarna i magen omkring så mycket att jag känner mig lättad över att jag har två timmars bilfärd på mig att få dem att försvinna.

Jag har ingen aning om hur college kommer att bli, och plötsligt är det enda jag kan tänka på: Kommer jag att få några vänner?

12

2

J

ag önskar att jag kunde säga att anblicken av det välbekanta landskapet lugnade ner mig på vägen, eller att jag började känna mig djärvare för varje skylt som visade att vi kom allt närmare Washington Central University. Men i själva verket befann jag mig i en dimma av planerande och tvångstankar. Jag minns inte ens vad Noah pratade om, men jag vet att han försökte hålla sig lugn och positiv för min skull. ”Nu är vi framme!” tjuter min mor när vi kör igenom en portal av sten och in på campusområdet. Det ser lika vackert ut i verkligheten som det gjorde i broschyrerna och på nätet, och jag blir omedelbart imponerad av de eleganta stenbyggnaderna. Det är fullt av hundratals människor, föräldrar som kramar och kysser sina barn farväl, klungor av förstaårsstudenter klädda från topp till tå i WCU-kläder, och några vilsna och förvirrade eftersläntrare. Campusområdet är skrämmande stort, men efter några veckor kommer jag förhoppningsvis att känna mig hemmastadd.

Min mor envisas med att hon och Noah ska följa med mig till introduktionen för förstaårsstudenter. Hon lyckas le oupphörligt under alla tre timmarna och Noah lyssnar uppmärksamt, precis som jag. ”Jag skulle vilja se ditt studenthem innan vi åker. Jag måste försäkra mig om att allt är i sin ordning”, säger min mor när det väl är över. Hon tittar ogillande på den gamla byggnaden. Min mor har en tendens att alltid se det värsta i allt. Noah ler för att lätta upp stämningen, och hon rycker upp sig.

13

”Jag kan bara inte tro att du har börjat på college! Min enda dotter, en collegestudent, som ska bo ensam. Jag kan bara inte tro det”, snyftar hon och torkar sig försiktigt under ögonen för att inte förstöra sminket. Noah följer efter oss med mina väskor i händerna medan vi letar oss fram genom korridoren. ”Det ska vara B22 … vi är i C-korridoren”, säger jag. Lyckligtvis får jag syn på ett stort B som är målat på väggen. ”Hitåt”, förklarar jag när min mor vänder sig åt andra hållet. Jag är tacksam för att jag bara tog med mig lite kläder, en filt och några av mina favoritböcker så att Noah inte behöver bära alltför mycket och så att jag inte har alltför mycket att packa upp. ”B22”, flåsar min mor. Hennes klackar är alldeles för höga för allt detta gående. I slutet av en lång korridor sticker jag in nyckeln i låset till en gammal trädörr, och min mor flämtar till när den glider upp. Rummet är litet, med två smala sängar och två skrivbord.

Ett ögonblick senare får jag syn på vad som överraskat min mor: ena sidan av rummet är täckt av affischer med band jag aldrig har hört talas om, och bandmedlemmarnas ansikten är fulla av piercingar och kropparna av tatueringar. Och sedan är det flickan som ligger på den ena sängen, med klarrött hår, ögon inramade av tjocka lager kajal och armar prydda med färgglada tatueringar. ”Hej”, säger hon och ger oss ett leende som jag till min egen förvåning tycker är fängslande. ”Jag heter Steph.” Hon reser sig upp på armbågarna, något som får hennes bröst att pressas samman under spetstoppen. Jag sparkar lätt på Noahs sko när han fastnar med blicken på hennes bröstkorg. ”H-hej. Jag heter Tessa”, stammar jag, och glömmer bort att vara artig. ”Hej, Tessa, kul att träffas. Välkommen till WCU, där rummen är små och festerna stora.” Den rödhåriga tjejens leende blir ännu bredare. Hon kastar huvudet bakåt och skrattar åt de tre chockade ansiktena framför henne. Min mamma har tappat hakan, den 14

har praktiskt taget trillat i golvet, och Noah skruvar olustigt på sig. Steph reser sig, kliver fram till oss och slår sina tunna armar om mig. För ett ögonblick står jag som fastfrusen, förvånad över hennes oväntade kärvänlighet, men jag återgäldar den vänskapliga gesten. Det knackar på dörren i samma sekund som Noah släpper mina väskor på golvet med en duns, och jag kan inte låta bli att hoppas att alltsammans är något slags skämt. ”Kom in!” hojtar min nya rumskamrat. Dörren öppnas och två killar kommer in innan hon hunnit prata färdigt.

Killar på tjejernas studenthem redan första dagen? Washington Central kanske var ett dumt val. Eller jag kanske kunde ha kommit på något sätt att ta reda på vem jag skulle dela rum med i förväg?

Att döma av min mors plågade min tänker hon något liknande.

Den stackars kvinnan ser ut att kunna svimma när som helst. ”Hej, är du Stephs rumskamrat?” frågar den ene av killarna.

Hans blonda hår står rakt upp med bruna partier som skymtar fram här och där. Armarna är fulla av tatueringar och hans örhängen är stora som mynt. ”Eh … ja. Jag heter Tessa”, lyckas jag få fram. ”Jag heter Nate, se inte så nervös ut”, säger han med ett leende, sträcker ut handen och rör vid min axel. ”Du kommer att trivas här.” Han låter varm och välkomnande, trots sitt tuffa yttre. ”Jag är klar, grabbar”, säger Steph och rycker åt sig en tung, svart väska som legat på sängen. Mina ögon dras till den brunhårige killen som lutar sig mot väggen. Håret är yvigt och tjockt och tillbakastruket från pannan, och det glänser av metall i hans ögonbryn och läpp. Blicken glider ner över den svarta T-shirten till hans armar, som också är täckta av tatueringar; det finns inte en centimeter bar hud kvar. Till skillnad från Stephs och Nates verkar hans vara enbart svarta, grå och vita. Han är lång, smal, och jag vet att jag stirrar på honom på det mest oartiga vis, men jag tycks inte kunna slita blicken från honom.

15

Jag väntar på att han ska presentera sig som hans vän gjorde, men han förblir tyst, himlar irriterat med ögonen och tar fram en mobil ur fickan på de tajta, svarta jeansen. Han är definitivt inte lika vänlig som Steph och Nate. Men han är ändå mer fascinerande, det är något hos honom som gör det svårt att sluta betrakta hans ansikte. Jag är vagt medveten om Noahs blickar på mig innan jag till slut tittar ner och låtsas att jag bara stirrade för att jag var chockad. För det var väl därför, eller? ”Vi ses, Tessa”, säger Nate innan de försvinner. Jag andas ut.

Att kalla de senaste minuterna obekväma vore en underdrift. ”Du ska ha ett nytt rum!” ryter min mor så fort dörren har slagit igen. ”Nej, det går inte”, suckar jag. ”Det är okej, mor.” Jag gör mitt bästa för att dölja min upprördhet. Jag vet inte heller hur detta kommer att bli, men det sista jag vill är att min högdragna mor ställer till med en scen på min första dag på college. ”Jag är säker på att hon inte kommer att vara här särskilt mycket ändå”, säger jag i ett försök att övertyga både min mor och mig själv. ”Absolut inte, vi ska byta nu.” Hennes prydliga yttre står i skarp kontrast mot ilskan i hennes ansikte. Det blonda håret hänger fram över ena axeln, men varje lock ligger fortfarande på plats. ”Du ska inte dela rum med någon som släpper in män på det där sättet – och punkare dessutom!”

Jag tittar på Noah, och sedan ser jag in i hennes grå ögon. ”Snälla mor, vi kan väl se hur det går. Snälla”, ber jag. Jag orkar inte ens föreställa mig vilket kaos det skulle bli om jag försökte byta rum i sista minuten. Och hur pinsamt det skulle kännas.

Min mor ser sig omkring i rummet igen, granskar affischerna på Stephs sida, och suckar dramatiskt åt de mörka bilderna. ”Visst”, fräser hon, till min stora förvåning. ”Men innan jag går ska vi ha ett litet samtal.”

16

3

E

n timme senare, efter att ha lyssnat på min mor varna mig för farorna med fester och collegekillar – och det med ord som är minst sagt pinsamma för mig och Noah att höra från henne – gör hon sig äntligen redo att gå. Hon ger mig den sedvanliga, snabba kramen och kyssen och säger till Noah att hon väntar på honom i bilen, innan hon försvinner ut. ”Jag kommer att sakna att få träffa dig varje dag”, säger han mjukt och kramar om mig. Jag drar in eau-de-colognen, den som jag köpt till honom två jular i rad, och suckar. En del av den överväldigande doften har lagt sig, och jag inser att jag kommer att sakna den och trösten och förtroligheten som hör ihop med den, trots att jag ofta klagat över den starka lukten. ”Jag kommer att sakna dig med, men vi kan prata varje dag”, lovar jag, kramar honom hårdare och begraver ansiktet mot hans hals. ”Jag önskar att du skulle gå här i år.” Noah är bara lite längre än jag, men jag är glad att han inte tornar upp sig över mig. Min mor brukade retas med mig när jag var barn och säga att en man växer ett par centimeter varje gång han ljuger. Min far var en lång man, så jag tänker inte säga emot henne på den punkten.

Noahs läppar snuddar vid mina … och då hörs en bil tuta på parkeringen.

Noah skrattar och släpper mig. ”Din mamma. Hon är envis.”

Han kysser mig på kinden och skyndar ut genom dörren medan han ropar ”Jag ringer dig ikväll!”

När jag blivit ensam står jag fundersamt kvar och ser efter 17

Noah genom fönstret innan jag börjar packa upp mina väskor.

Inom kort ligger hälften av mina kläder prydligt vikta i en av de två små byråarna; andra hälften hänger ordentligt i klädkammaren. Jag ryser åt mängden av läder och djurmönstrat som fyller den andra sidan av kammaren. Men nyfikenheten är starkare och jag kommer på mig själv med att fingra på en klänning som är gjord av något slags metall, och en annan som är så tunn att den knappt finns.

Jag börjar känna av den ansträngande dagen och lägger mig på sängen. En främmande känsla av ensamhet börjar redan tränga sig på, och det hjälper inte att min rumskamrat är borta, hur generad hennes vänner än gjorde mig. Jag anar att hon kommer att vara borta mycket, eller ännu värre, hon kanske kommer att ha besök ofta. Varför kunde jag inte få en rumskamrat som älskade att läsa och plugga? Jag antar att det kan vara bra, eftersom jag kommer att få ha det lilla rummet för mig själv, men jag har onda aningar. Hittills är college varken vad jag drömt om eller väntat mig.

Jag påminner mig själv om att det bara har gått några timmar.

Imorgon kommer allt att kännas bättre. Det måste det göra.

Jag tar min kalender och mina läroböcker och skriver in ämnena för terminen och de preliminära träffarna i litteraturklubben jag tänkt gå med i; jag har fortfarande inte bestämt mig, men jag har läst en del rekommendationer från studenter och vill kolla upp den. Jag vill försöka hitta en grupp likasinnade som jag kan prata med. Jag förväntar mig inte att få massor av vänner, bara så pass att jag har någon att äta tillsammans med då och då. Imorgon tänker jag lämna campusområdet och skaffa lite fler grejer till mitt rum. Inte för att jag vill fylla min sida av rummet som Steph har gjort, men det skulle vara trevligt att ha lite egna saker som kan få det främmande utrymmet att kännas mer som hemma.

Men jag har ingen bil ännu, och det kommer att göra det svårt.

18

Jag har tillräckligt med pengar efter att ha sparat mina examensgåvor och lönen från mitt sommarjobb i bokhandeln, men jag är inte säker på om jag vill ha stressen det innebär att äga en bil just nu. Eftersom jag bor på campusområdet har jag full tillgång till kollektivtrafik, och jag har redan tittat på busslinjerna. Med huvudet fullt av tankar på scheman, rödhåriga flickor och ovänliga, tatuerade killar slumrar jag till med kalendern i handen.

Nästa morgon ligger inte Steph i sin säng. Jag skulle vilja lära känna henne, men det kan bli svårt om hon aldrig är på rummet.

Hon kanske är ihop med någon av de två killarna som var här?

För hennes skull hoppas jag att det är den blonde.

Jag tar min necessär och går mot duschrummet. Jag anar redan att en av de saker jag kommer att gilla minst med studentlivet är duschförhållandena – jag önskar att alla rummen hade egna badrum. Det känns konstigt att gå iväg för att duscha, men duschrummen kommer åtminstone inte att vara unisex.

Eller … Det förutsatte jag att de inte skulle vara – förutsätter inte alla det? Men när jag kommer fram till dörren så jodå, det är två streckgubbar målade på den, en manlig och en kvinnlig. Hu. Jag kan inte fatta att de tillåter sådant här. Jag kan inte fatta att jag inte upptäckte det medan jag läste om WCU. Jag får syn på ett tomt duschbås, skyndar förbi alla halvnakna killar och tjejer, drar för draperiet ordentligt och klär av mig. Jag hänger upp kläderna i blindo genom att sticka ut armen genom draperiet. Vattnet tar lång tid på sig att bli varmt och hela tiden som jag står där inne är jag livrädd för att någon ska dra ifrån draperiet och blotta min nakna kropp för killarna och tjejerna utanför. Alla verkar känna sig bekväma med halvnakna kroppar av båda könen; hittills är livet på college märkligt, och det är ändå bara andra dagen.

Duschbåset är pyttelitet, knappt stort nog för att jag ska kunna 19

sträcka ut händerna framför mig. Jag börjar tänka på Noah och mitt liv därhemma. Jag vänder mig frånvarande om och slår till hängaren utanför med armbågen, så att kläderna faller ner på det blöta golvet. Duschen formligen dränker dem och på en sekund är de genomvåta. ”Det kan inte vara sant!” stönar jag för mig själv, stänger snabbt av vattnet och virar badlakanet om mig. Jag tar högen med tunga, blöta kläder och rusar ut i korridoren medan jag hoppas att ingen ska se mig. Jag kommer fram till mitt rum, låser upp och slappnar av när jag äntligen får stänga dörren om mig.

Tills jag vänder mig om och får se den oförskämde, tatuerade, mörke killen ligga på Stephs säng.

20

”DET FANNS EN TID UTAN HARDIN I MITT LIV. NÄR VI MÖTTES FÖRÄNDRADES ALLT. LIVET KOMMER ALDRIG BLI DETSAMMA IGEN.”

T

essa har knappt hunnit sätta sin fot på college innan hon möter Hardin. Hon har höga betyg och ambitioner, en perfekt pojkvän därhemma och en överbeskyddande mor som vill hålla henne borta från allt vad studentliv heter.

Hardin är hennes raka motsats med sina svarta kläder, massor av tatueringar och sin piercade läpp. Att Hardin dessutom är oförskämd, hamnar i slagsmål på alla fester och strular med en ny tjej varje helg gör att Tessa vet att hon borde undvika honom till varje pris.

Men hon kan inte sluta tänka på honom.

Och han kan inte hålla sig borta från henne.

Anna Todds texter har tusentals läsningar på nätet och fängslar läsare över hela världen. Nu kan du själv uppleva Internets mest omtalade bok!

”Todd är det största litterära fenomenet i sin generation.”

– COSMOPOLITAN

WWW.NORSTEDTS.SE

COVER DESIGN BY DAMONZA / JENS ÖHRSTRÖM COVER PHOTOGRAPH © JULIAN WALTER/OFFSET INFINITY SYMBOL COURTESY OF GRUPO PLANETA, ART DEPARTMENT