9789113059549

A G N E TA PLEIJEL SPÅDOMEN EN FLICKAS MEMOARER

isbn: 978-91-1-305954-9 © Agneta Pleijel, 2015 Norstedts, Stockholm Omslag: Sara R. Acedo Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2015 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Jag ser att ni lever ett självutgivande liv. Ni tar hand om en äldre person, kanske er mor, som är sjuk. Något finns i er som jag inte helt kan urskilja. Kanske i ert huvud, kanske är det något utanför er? Annat ser jag klart. Ni kommer ensam att företa en lång resa. Ni möter en mörk man. Han är bunden och ni måste uthärda en stor sorg. Om ni gör det kommer mannen att söka er. Ni blir lyckliga och får två söner. Ni kommer att dö i ett vitt slott vid ett strömmande vatten.

Okänd sierska vid 1940-talets slut.

1. Ta mark och bryta upp

Att vara ensam med en ännu oskriven bok är att vara kvar i mänsklighetens första sömn.

släktbreven och breven från familjevänner. Jag läste dem på 90-talet efter min fars död och sorterade dem hjälpligt. Liven, vars facit är döden, ställde inga anspråk. Ändå kved de lite. Jämrade sig. Alla de där som är döda.

Inte för att det klagas i breven utan för att liven är förbi och ändå – ja, oavslutade. En gång pressades de samman som när grenar från höga träd osynligt gnids mot varandras kronor, som här vid det gamla skärgårdshuset.

Jag lyssnar medan jag på morgnarna drar badhandduken från strecket. Det låter melankoliskt. Lite hjälplöst.

Det är den tionde augusti och min far skulle idag ha fyllt hundra år om han levat. Jag sitter i min faster Rickis gamla flickrum, mycket litet, med utsikt över branten mot sundet. Träden har blivit skyhöga sen jag var barn. Nere vid kajen växer en förvriden tall.

Den är en åldring som håller på att dö men den sträcker fortfarande en grov arm över vattenspegeln. Ett barn skulle kunna ligga där och läsa, som i en engelsk barnbok med många mysterier.

Stilla. Inte en segelbåt i sundet.

9

Jag skulle vilja förstå vad som hände. Och i vilken ordning.

Ur minnet. Alla frågor som inte har fått svar. Vilka var vi?

Vad är kärlek? Nog måste väl lite kärlek stanna kvar om den en gång har funnits?

Annars är allt död och likgiltighet.

Minnet är förstås en lögnhals. Jag simmar ut i det varma augustivattnet. Hon som en gång var jag, ett barn, en flicka, syns på stort avstånd, som i en omvänd kikare. Det gör också de andra. På stort avstånd. Som förstelnade fotografier. Jag minns ett foto av Ricki i sextonårsåldern. En smal och tanig kropp.

Hon sitter på tomten i baddräkt i en trädgårdsstol med en handduk om håret. Hon ser ut över vattnet och tallen som ännu är vid full vigör. Hon tycks grubbla intensivt på något. Det gör hon på många foton.

På de flesta är jag inte född än. Men när jag var tjugo år hälsade jag på Ricki på Södersjukhuset, som jag från busshållplatsen tyckte såg ut som ett slott. Det var sista gången jag såg henne. Före besöket skulle jag sova över i hennes lägenhet på Drottninghusgränd.

Den var kvav och kvalmig i sommarhettan. Jag minns att jag öppnade fönstren och drog för gardinerna.

Att jag föll på knä framför bokhyllan.

Bergson. Freud. Nietzsche. Schopenhauer. Spinoza.

Rickis böcker. Ingen annan i familjen läste den sortens litteratur. Jag bäddade sängen där jag skulle sova, Rickis lille pojkes smala säng. Bredvid den låg hans Kalle Ankor i välordnade travar. Jag kunde inte somna. Jag försökte onanera, minns jag.

10

Företagsamt. Systematiskt. Jag var inte oskuld, men hade det någonsin gått för mig, som det till exempel beskrivs i Klockan klämtar för dig av Ernest Hemingway?

Där skälver hela jorden.

Det fanns två lika starka och motstridande impulser. Ge efter, hålla igen. Ge sig hän, behärska sig. Det blev outhärdligt och jag gav upp. Det jag huvudsakligen hade emot onani var ensamheten. Man blev så att säga starkt påmind om den. Tillvaron bestod av osammanhängande delar som skulle passas ihop, fås i fas, koncilieras.

Jag drack vatten i badrummet.

Jag visste inget om människan vars ögon jag mötte i spegelglaset. Högst osäkert om jag gillade henne. Jag trodde inte det. Jag förstod ingenting. Jag hade inte den blekaste aning. Jag ville mest bara tre saker. Bli fri, skriva, få orgasm. Och senare, mycket längre fram, kanske få ett barn.

Det sista låg inbäddat i en så avlägsen framtid att den föreföll illusorisk. Jag var orolig inför sjukhusbesöket. Försöker minnas Ricki men det är jag som framträder. Eller snarare hon, flickan.

11

Min faster ricki var arkitekt. Länge var hon anställd på HSB , hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening.

Min första hågkomst av henne – när var det? Det var krig och den okända unga fastern kom på besök till oss i Lund.

Jag minns att hon talade stockholmska.

Hesten eter grönt gres.

Hon fick upprepa det; lika roligt varje gång. I ett av breven – men det får komma senare – står det att min far tog av sig vigselringen 1948 och efter det bara försökte härda ut i sitt äktenskap. Är det sant?

Förmodligen. Men det var redan för sent. De hade tre barn. Från detta mitt första minne av Ricki och till 1948 är det bara fyra år.

Vi kom tillbaka från Amerika på senhösten. Vi firade jul hos farmor och farfar. Våningen, en professorlig tjänstebostad, framträder men diffust och som i halvmörker. På matbordet fanns en silverklocka som de pinglade efter jungfrun med (hon fanns inte längre, ringklockan stod kvar).

Ett ansträngt samtal. Ingen bryr sig om barnen.

Julklappar delas ut i det som kallades för biblioteket. Cigarrök och en doft av syrlig tvål ur en lång korridor. Bok12

klädda väggar, skinnmöbler. Allt som på ett svartvitt foto.

Bara Ricki framträder i färg: det beror på den storartade gåvan från henne.

En glansig ask vecklas fram under omslagspapperet. En trollkarl i svart slängkappa, handskar och hög hatt syns på den röda ovansidan. Inuti asken finns hemlighetsfulla fack: glasbehållare, stavar och kuber, kortlek, tärningar och snören, en sidenscarf som kan trollas bort eller förlängas. Det är så svindlande magiskt att flickan tappar andan.

Hon övar på trollkonsterna hemma i köket i Årsta. I den nya lägenheten är allt främmande. Ljuset utifrån är brant och hårt. Men hon kan med tiden förlänga en liten snörtamp till ett halsband med dinglande kulor. Befalla tärningarna att vända sexorna uppåt. Locka fram en dold skrift på ett vitt papper.

Det är hisnande och pirrar i magen. Det ger makt.

Och Ricki som har tänkt ut gåvan åt just henne och vet något om förvandlingens hemligheter omges efter detta av en särskild magi.

Höghuset är nybyggt. Morföräldrarna har lyckats skaffa lägenheten åt dem medan de var i Amerika, annars hade de inte haft någonstans att bo när de kom hem. Från balkongen på sjunde våningen ser man ner på en rå stenklippa och en frysande tall. Förorten är ännu en byggarbetsplats; det är ödsligt och långt mellan husen. Hon är åtta år.

Uppkrupen i kökssoffan övar hon ihärdigt på att få den dolda skriften med sitt magiska budskap att framträda.

Mamma vill spela ifred. Hon får uppdraget att föra ner 13

småsystrarna i hissen. Den sänker sig ofattbart långsamt.

Ute omges de – hon, Ninne och Ia – av fientliga ungar.

Kalla och stirrande ögon. Ingen säger något. En vitblond liten kille slår en lov runt dem och bryter tystnaden. Dom stinker kattpiss. Ungarna skrattar och skingras. I ett slag är alla uppslukade. Lekplatsen är tom. Silande ljus och blinda huskroppar. De stannar inte länge vid gungorna. Det som hänt skapar olust.

Mer än så: skräck. Hon och Ninne, som är sex år, har börjat i Årsta folkskola. De har en dryg väg att gå dit. De håller sig tätt intill varandra. Bakom dem går flinande smågrabbar och slänger glåpord. De har fel kläder: amerikanska kappor och sjaletter.

Det snöar. Hela tiden snöar det, snett och blåsande.

Den asfalterade skolgården är ett vimmel av okända barn. Varför höll hon inte tyst om Amerika? Det anses malligt att ha varit där. Liksom hennes röda skolväska av plast, den luktar av högfärd. Och språket, hon bryter på skånska och amerikanska. Hon bönfaller mamma om att få en angoramössa. Det har de flesta andra flickor. Det är stickade mössor i ulligt garn över metallskydd runt öronen.

Blå eller rosa och eftertraktansvärda.

Mamma ställer sig helt oförstående.

Hon förses med en basker, liksom Ninne. En löjlig huvudbonad som mamma råkar gilla. Gustav Vasa, skränar ungarna på skolgården efter kungen med sin barett på knäckebrödet. Hon skulle göra vad som helst för att slippa gå till skolan men hon tvingas dit. Då är trollkarlen henne bevågen och skänker henne en farkost, som hämtar henne 14

från köksfönstret och sänker ner henne i skolbänken.

Så forslas hon också hem. Tack vare det slipper hon prata med någon. Men flygfärderna till och från skolan är svindlande. Hon färdas över klippor och vatten i tvära vändningar över skogar och vatten. Är hon högfärdig?

Nej. Hon är inknuten i fruktan.

Det är på vårterminen i folkskolans tredje klass och hennes fjärde möte med en ny skara elever. Hon vet sen gammalt hur det känns att stå blottställd inför främmande och fientliga ögon. Barnen i Årsta är de värsta hittills.

Hon går ensam på skolgården. Hon knyter händerna hårt i fickan. Hon är mycket rädd. Minnet är starkt.

15

På våren fyller hon nio och Ricki, som har skänkt henne den märkvärdiga trollerilådan, kommer en kväll till Årsta för att vara barnvakt. Till natten tar hon på en pyjamas av vitt siden. Siden! De får känna på tyget; mjukt som en smekning. Hon luktar gott av parfym eller dyr tvål. Inget läppstift eller röda naglar.

Ansiktet är lite tungt, nästan manligt. Hon talar långsamt, släpigt och på stockholmska genom sin stora näsa.

Aldrig något obetänkt, retsamt, menande. Andra vuxna tjafsar om oväsentligheter, inte hon.

Runt Ricki finns ett lugn som smittar.

Hon har tagit med sig arkitektritningar från sitt jobb och när småsystrarna har somnat i barnkammaren brer hon ut dem på köksbordet. Bostäder för pyttesmå människor. Har du ritat allt det här? Ricki korrigerar henne: hon har bara ritat toaletterna. En viss besvikelse – toaletter! – men hon möblerar ritningarna i fantasin och tilldelar sig ett eget rum.

Ricki tycker att det är i sin ordning att inte somna genast. Man kan läsa så länge man vill. Det tänker hon själv göra och lägger sig med sin bok i vardagsrummet i mammas dyscha. Det är tyst. Från vardagsrummet inte ett ljud.

16

Efter en stund märker hon att hennes faster släcker och då släcker hon också lampan ovanför kökssoffan, som är hennes säng.

På morgonen finner hon Ricki vid köksbordet i den fina sidenpyjamasen. Att rita toaletter förefaller så här på morgonen ganska torftigt.

Har du en fästman, Ricki?

Fastern dricker kaffe och vänder blad i Dagens Nyheter. Hon skakar på huvudet utan att lyfta blicken ur tidningen. Då skäms flickan för sin fråga. Från henne, en osäker nioåring! Som inte ens har kamrater. Som går ensam på skolgården. Hon är klasskamrat med Kerstin på första våningen i huset.

Hon känner henne inte. Tanja på femte våningen är klasskamrat med Ninne och hennes föräldrar är utlänningar. Tanjas pappa förbjuder dem att äta skinka och mamman får inte röka. Innan han kommer hem står hon vid köksfönstret och viftar ut röken med en handduk.

Kommer Tanjas pappa på henne slår han henne med en läderrem, som han annars striglar rakkniven över.

Ibland slår han också Tanja. Det har Tanjas mamma berättat för mamma i tvättstugan. Hon känner dem inte.

Hon känner ingen. Och hon fortsätter att fråga Ricki om saker som inte angår henne.

Du har väl ändå en uppvaktande kavaljer?

Ricki mäter upp en halv tesked socker och strör i sin kaffekopp. Inte mer än en halv. Hon är noga med vad hon får i sig. Inte för mycket socker och sparsamt med salt (som 17

sägs binda vatten och utvidga cellerna så att man blir tjock, har hon sagt kvällen innan).

Nej, svarar Ricki och tidningen prasslar.

Hon hade kunnat tystas med en åthutning men Ricki gör inte det. Hon behandlar henne som en jämlike, vilket gör henne häpet tacksam, en känsla hon saknar ord för. I stället för att hålla käft blir hon allt djärvare. Hon häver ur sig att hon förväntar sig att Ricki snart skaffar en fästman.

Hon kan inte vänta så länge till. Hon är trettio år och alltså gammal; vill hon inte få barn?

Ricki kastar en tyst blick mot henne över köksbordet.

Hon själv avslutar sin tirad med ett förebrående och överlägset utropstecken.

Ricki, nu ger jag snart upp hoppet om dig!

Fastern sträcker sig över bordet och skär några limpskivor. Hon vrider upp locket till marmeladburken som suttit så hårt att ingen kunnat öppna den. Hon hanterar snöret på raketosten så skickligt att de vita skivorna blir jämna och tunna. Hon duschar och kommer ut ur badrummet, påklädd och med sidenpyjamasen hopvikt över armen.

Hon skäms efteråt. Hon tänker att hon har gjort Ricki illa. Att hon varit dryg och sårande, bara för att själv få bre ut sig och känna sig märkvärdig.

Hon skäms. Och i många år. Nioåringen. Osäker men storkäftad. Jag anar varför hon blev retad i Årsta folkskola.

Inte för att hon var högfärdig. För att hon jämt försökte uppträda så odrägligt vuxet.

18

Att Ricki varit hos en spågumma med sin väninna Lisa – de hoppades kunna ändra sina liv – visste jag inte.

Men jag var intuitiv som många barn. Skammen kilar sig in där den finner fäste.

19

skönlitterära författare och dramatiker.

De senaste romanerna är trilogin Drottningens Chirurg, Kungens komediant och Syster och bror.

Hon har också varit litteraturkritiker och hennes senaste bok Litteratur för amatörer är ett urval ur den stora produktionen.

Hon har mottagit många litterära priser, bland dem Övralidspriset, Selma Lagerlöf-priset och senast Svenska Akademiens Kellgrenpris.

Jag ville mest bara tre saker. Bli fri, skriva, få orgasm.

AG N ETA PLE IJ E L skriver i laddade minnesbilder fram

en ung flicka som en gång var hon.

A G N E TA P L E I J E L S P Å D O M E N

FOTO: MAGNUS LIAM KARLSSON

AG N ETA PLE IJ E L är en av Sveriges främsta

Jag skulle vilja förstå vad som hände. Och i vilken ordning. Ur minnet. Alla frågor som inte har fått svar. Vilka var vi? Vad är kärlek? Nog måste väl lite kärlek stanna kvar om den en gång har funnits? Annars är allt död och likgiltighet.

Men minnet är förstås en lögnhals.

SPÅDOMEN

S PÅ D O M E N berättar om sökandet efter

sanning, moral och en plats i tillvaron.

Den handlar om en tid som har förrunnit men är samtidigt en högst aktuell skildring av en flickas väg mot vuxenhet.

Om Litteratur för amatörer (2012): »Här framträder en skarpsinnig, kunnig och genomtänkt författare.« Upsala Nya Tidning »Att vara litteraturkritiker är att vara del i ett större samtal, skriver Pleijel. Hennes bok är en välbehövlig påminnare om varför kritiken är viktig: inte bara för litteraturen utan för samhällsklimatet i stort.« SvD

E N FLI C KAS M E M OAR E R www.norstedts.se

OMSLAG: SARA R. ACEDO | FOTO: PRIVAT

Barndomen präglas av geografiska förflyttningar. Och flickan måste vakta noga på sig själv för att inte trampa fel i den krigszon som föräldrarnas äktenskap håller på att förvandlas till. Med tiden går det upp för henne att hon vuxit upp i en lögn.

Flickan fängslas av en spådom som en beundrad faster fått och vars uppfyllelse hon med spänning följer. Hon vill tro på mirakel.

A G N E TA PLEIJEL

Om En vinter i Stockholm (1997): »Snart glömmer jag att det kanske är sitt eget liv Agneta Pleijel skriver om, ty det som är hennes är också mitt och de flesta andra kvinnors erfarenheter. Hon hjälper mig att finna ord åt mig själv.« Aftonbladet