9789113057996

person som träder fram extra tydligt: hans mamma Vanja.

Hon som alltid stått Thomas nära, men som i slutet av sitt F OTO : A N N A- L E N A A H L S T R Ö M

T H O M A S B O D S T R Ö M , född 1962, har en lång och brokig karriär som allsvensk fotbollsspelare, advokat, justitieminister (2002–2006), ordförande i riksdagens justitieutskott, riksdagsledamot och för­ fattare. Han driver idag en av Sveriges största brottmålsbyråer.

Han har även varit ordförande i Ecpat, haft styrelseuppdrag i Unicef, Flyktingrådet och Advokater utan gränser. Sitter bl a i styrelsen för organisationen Friends, och är ordförande i Boo FF. Är regelbunden kommen­tator i TV3 och TV4 och är aktuell som ambassadör för Alzheimerfonden.

Thomas Bodström är gift och har fyra barn.

liv drabbas av Alzheimers och bit för bit försvinner bort.

Vanjas sjukdom drabbar både henne själv och hela fa­

miljen hårt. Detta gör det ännu angelägnare att få berätta hur det en gång faktiskt var.

»Ingen är bättre än du, Thomas«, sa Vanja ofta. En

sanning med modifikation, men av avgörande betydelse för hennes son. Därför hör berättelsen om Vanja tätt samman med den om Thomas eget liv.

ISBN 978-91-1-305799-6

O M S L A G : S A R A R . A C E D O | F OTO : P R I VAT

Bodstrom_DetMan_ORIG_2.indd 1

www.norstedts.se

THOMAS BODSTRÖM DET MAN MINNS

I Thomas Bodströms berättelse om sin uppväxt finns det en

det man minns THOMAS BODSTRÖM

2014-04-02 00:14

thomas bodstrรถm

det man minns

Av Thomas Bodström har tidigare utgivits: 700 dagar i Rosenbad (2003) VM-feber – fotboll, vänskap, besatthet (2006) Rymmaren (2008) Idealisten (2009) Lobbyisten (2010) Inifrån – makten, myglet, politiken (2011) Populisten (2012)

ISBN 978-91-1-305799-6 © Thomas Bodström Norstedts, Stockholm Omslag: Sara R. Acedo Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Till mamma

”Jag tycker ändå att jag har haft ett bra liv”, säger min mamma Vanja och tittar ut över poolen, där två av hennes yngsta barnbarn leker. Hon ler och är på gott humör.

Vi befinner oss på Gran Canaria, på ett hotell i Amadores.

Det är första gången som mina föräldrar gör en resa tillsammans med sina tre barn och deras respektive och barnbarn; sammanlagt är vi sexton stycken.

Jag sitter med mamma på hotellets servering och dricker kaffe. Vi har haft en fin semester och jag är glad över att den där resan som vi pratat om i så många år äntligen blivit av.

Mamma fortsätter att tänka tillbaka: ”Trots allt tycker jag nog att Lennart och jag har haft ett bra äktenskap. Visst har han jobbat för mycket, men jag har ändå fått vara med om så mycket genom hans jobb att jag aldrig har känt mig bitter för det”, berättar hon.

Som alltid numera, är det när hon pratar om det förflutna som hon blir klarsynt. Med nuet är det värre. Sedan några år tillbaka – oklart när det började exakt – lider hon av Alzheimers sjukdom. Det har gjort att det har varit helt omöjligt för henne att lära sig på vilken våning hotellets restaurang 7

ligger. Däremot klarade hon utan problem det korsord som hon fick i sin hand häromdagen.

Alzheimers sjukdom brukar kallas de anhörigas sjukdom och den har onekligen påverkat oss tre syskon på flera sätt.

Men den som har lidit mest är utan jämförelse pappa. Han har under åren fått utstå att hans frus hjärna inte längre fungerar som den ska, något som har lett till ständiga missförstånd, att hon glömt och tappat saker, att hon gått vilse, men framför allt har han fått utstå hennes raseriutbrott som resulterat i grundlösa anklagelser.

Som i natt när min bror Anders, som bodde i rummet bredvid, vaknade av att mamma förde ett herrans liv och anklagade pappa för att ha smitit iväg och varit otrogen tidigare på natten. Med tanke på att pappa inte längre kan gå för egen maskin, utan behöver hjälp med att någon drar hans rullstol, blir anklagelserna rätt bisarra.

Nu på morgonen är allt glömt. Mamma är på ett strålande humör. Det är däremot inte pappa. Han är trött efter nattens gräl och som alltid orolig för allt möjligt. Mest av allt längtar han nog hem. ”Och så är det ju fantastiskt att ha så friska barn och barnbarn”, fortsätter mamma och ser riktigt nöjd ut. Hon är åttiofyra år. Hennes ansikte har ett finmaskigt nät av rynkor, men hennes höga kindkotor ger henne fortfarande en viss elegans. Hon är också spänstig för sin ålder och för bara någon dag sedan kastade hon sig frimodigt i havet. Det är alltså inte kroppen som har tagit slut, det är huvudet som inte längre fungerar.

Plötsligt händer något nere vid poolen, förmodligen min son Mattias som blivit osams med sin jämnåriga kusin Hugo. ”Jag kommer strax”, säger jag till mamma och skyndar 8

ner till poolen, som ligger ett tiotal meter nedanför serveringen. Det visar sig inte vara någon fara, kusinerna fortsätter att leka och jag går tillbaka till mamma igen. Det har gått högst ett par minuter sedan jag lämnade henne. ”Ja, det är väl skönt att alla dina barn och barnbarn är friska”, säger jag för att få in henne på samma spår igen.

Men nu tittar hon bara fientligt på mig. Leendet är borta.

Hennes harmoniska ansiktsdrag är försvunna och ersatta av en ilsken blick. Ögonen är svarta och hennes mun är som ett rakt tunt streck. ”Var är alla?” utbrister hon så högt att våra bordsgrannar vänder sig om. ”Alla är försvunna, här har jag suttit ensam i flera timmar.” ”Nä, men mamma”, försöker jag innan jag påminner mig om det helt meningslösa i att försöka övertyga henne om att vi nyss suttit och pratat.

Jag tittar på min mamma. Hon har fortfarande det där lite glasartade uttrycket som har kommit med sjukdomen. Den sjukdom som gör att hon dör mitt framför oss. Långsamt, och utan att vi kan förhindra det.

9

DE OPL ANER ADE BARNEN

Mamma och pappa var om än inte oönskade så i vart fall inte några planerade barn. Det var nog också det enda de hade gemensamt under barndomen.

Pappa är följden av att min farfar Ture, en tjugotreårig schackspelande bohem, träffade min farmor Elsa, den tre år yngre servitrisen, och inledde ett mycket kort förhållande med henne. Eftersom aborter på tjugotalet varken var lagliga eller vanliga, fanns det ingen annan utväg för farmor än att låta naturen ha sin gång.

Men att bli med barn under sådana här omständigheter var inget annat än en skandal och Elsa ville gifta sig, inte så mycket av kärlek som för att dämpa den sociala skammen.

Farfar var dock alltför mån om sin frihet för att ingå ens ett skenäktenskap, men gick till slut ändå med på att de skulle trolovas så att skadan åtminstone begränsades något. På så vis fick pappa sin fars efternamn, det vill säga Bodström.

När pappa väl sett dagens ljus uppstod ett slags inverterad vårdnadstvist eftersom ingen av föräldrarna ville ta hand om sin nyfödda son. Efter ett år på barnhem i Göteborg förbarmade sig till slut pappas farföräldrar över honom och han fick flytta till dem i Strängnäs.

10

Släkten Bodström kan man härleda från slutet av 1600-talet men faktum är att ingen verkar ha gjort något vidare väsen av sig över huvud taget. Det skulle möjligen vara min farfars farfars far som dömdes vid Högsta domstolen för ”svordom vid begravning”. Även om det inte kan räknas som en framgång tyder det i alla fall på en viss initiativkraft.

Pappa växte upp under små omständigheter och hans möjlighet att fortsätta studera efter de fyra obligatoriska åren i grundskolan byggde på att han fick ekonomiska bidrag.

Först från en hjälpsam bokhandlare som gav honom böcker och sedan genom att rika familjer, vars barn min pappa hjälpte med läxorna, betalade terminsavgifterna. Trots detta har han aldrig klagat över sin uppväxt utan alltid pratat med värme om sin tid hos farföräldrarna. Kontakten med de egna föräldrarna var sporadisk och pappa fick aldrig någon riktigt bra relation till dem senare heller.

Pappas far dog när jag bara var ett par år gammal, så honom har jag inget minne av alls. Min farmor hittade jag död på trappan till hennes hus i Kungsbacka. Jag var sju år gammal då och det var så traumatiskt att jag fortfarande väl kommer ihåg hur hon låg snett nerför trappan. Det såg ut som hon sov där hon låg med handen under kinden.

Om pappa hade en tuff uppväxt verkar mamma ha haft det betydligt lättare, åtminstone materiellt sett. Hon växte upp i ett konservativt hem i Jönköping. Min morfar, Sven Rundgren, var enligt mamma lång, snygg och bredaxlad. Av andra beskrevs han oftast som en allvarlig man med reaktionära värderingar. Han verkar också ha varit noga med att göra skillnad på människor. Åtminstone måste hans bror Nils, mer känd under namnet Björnjägaren, ha ansett det.

11

Björnjägaren var konstnär och lösdrivare och min morfar ville inte veta av honom, trots att hälften av de åtta barnen i syskonskaran hade dött i tidig ålder. Det gick så långt att man inte ens fick prata om Björnjägaren i mammas familj, särskilt gällde det efter att han 1969 fått sitt stora genombrott i samband med en utställning på Liljevalchs. Efter ett ganska kaotiskt liv, med bland annat en fängelsevistelse på Svartsjöanstalten på grund av lösdriveri, ställdes hans tavlor ut och fick stor uppmärksamhet. Sin brors framgång var bland det sista min morfar fick uppleva. Året därpå dog han i cancer.

Min mamma föddes den 11 maj 1927 när hennes föräldrar var i tjugoårsåldern. Mormor har berättat att hon inte skulle ha gift sig med morfar om det inte hade varit för att hon blev gravid. Ändå levde de tillsammans ända tills morfar dog.

Mamma var äldst av syskonen, systern Maud var två år yngre. De hade ytterligare en syster som hette Siv och som dog i lunginflammation i början av trettiotalet, bara fjorton månader gammal. Tio år senare fanns penicillinet tillgängligt, om det hade kommit tidigare hade det förmodligen räddat livet på den lilla flickan. Utöver att sörja sin syster kände mamma också skuld eftersom hon trodde att Sivs död berodde på att hon själv inte hade varit ett tillräckligt snällt barn. Att hon kunde få för sig en sådan förfärlig tanke kan hänga samman med att hon växte upp i Jönköping, Sveriges kyrkliga centrum. Mammas syn på Gud har dock alltid haft en pragmatisk prägel. I grunden har hon en ateistisk ståndpunkt, men vill ändå gardera sig. ”Dumt att chansa och vara tvärsäker på att Gud inte finns, om han nu skulle råka göra det”, brukade hon säga.

12

Min morfars plan hade varit att studera till ingenjör men när det stod klart att de skulle få barn blev han i stället tvungen att prioritera försörjningen av familjen och startade en maskinverkstad med ett par anställda. Han tycks ha varit en god entreprenör och det hände att mamma fick följa med till Nässjö, Eksjö eller någon annan närliggande stad när han skulle sälja en maskin. Utöver att han fick umgås med sin dotter under resorna, var det också avväpnande och gjorde ett sympatiskt intryck att ha med sig en liten flicka när man skulle diskutera affärer. Inte minst en flicka som charmade alla i sin omgivning.

Trots morfars sinne för affärer gick verksamheten upp och ner. Liksom andra företag drabbades han av den ekonomiska krisen, som kom i kölvattnet av Kreugerkraschen i början på trettiotalet. Dessutom blandades bra affärer med mindre lyckade. Däremot var han mer konsekvent när det gällde frågan om att betala skatt; han tyckte att skatten var ett straff och gjorde vad han kunde för att smita undan den.

Kanske var det motståndet mot skatter som gjorde att morfar började engagera sig politiskt. Så småningom blev han en aktiv högerpolitiker.

Att vara högerpolitiker i konservativa Jönköping på trettiotalet kan förstås väcka frågan om han hyste nazistiska ideal. Mamma har berättat att det fanns en del i Jönköping som sympatiserade med nazisterna, många beundrade Hitler och såg honom som något av en karlakarl, som hon uttryckte det. Men det gällde inte hennes pappa. Morfar ansåg att Hitler var en löjlig figur, för tokig för att kunna tro på. Morfar var också inkallad i beredskap under olika perioder av kriget och låg i Värmland under de kalla krigsvintrarna för att försvara Sverige mot tyskarna.

13

Morfars politiska engagemang förde med sig en del sidosysslor, bland annat ville han att Vanja och Maud skulle sälja lotter. Döttrarna upptäckte dock snart att det inte var så värst framgångsrikt att säga att de gjorde det till förmån för Högerpartiet, varpå mamma ändrade taktik och sa att vinsten skulle gå till deras skola. Hon utvecklade således redan som barn en fräckhet som skulle komma att ge henne många fördelar senare i livet. Så småningom gick mamma själv med i unghögern, kanske inte så mycket beroende på ett utpräglat politiskt intresse, som för att man ordnade danser som hon kunde delta i.

Medan pappa växte upp i en så kallad jordlägenhet, där rummen låg under markytan, bodde mammas familj i en trerumslägenhet med kök, nära Sofiakyrkan med utsikt över Vättern. Som barn hade mamma en stark integritet och hon gillade inte när någon försökte pussa eller krama henne.

Likaså var hon kinkig med maten och det hände att morfar försökte tvinga henne att äta sådant som hon inte tyckte om.

De två systrarna var på många sätt väldigt olika och Mauds barndom var mer traditionellt flickaktig. Hon skulle vara söt och leka med dockor. Det gjorde aldrig mamma.

Hon tyckte att dockorna bara stirrade. Kanske präglades hon av sin pappa att bli mindre flickaktig. Han ville att hon skulle klippa sig kort, annars kallade han henne för vilde.

Som liten fick hon ibland höra att hon egentligen skulle ha blivit pojke, förmodligen var en son morfars högsta önskan.

Trots detta älskade han sina döttrar över allt annat.

När mamma närmade sig skolåldern kunde hon redan läsa och min mormor ansåg att hon var redo att börja skolan ett år tidigare än sina jämnåriga kamrater. Skollärarin14

nan, som var en väninna till mormor, var skeptisk när hon fick höra det. ”Så säger alla mammor om sina barn”, sa hon när mormor försökte övertyga henne om hur duktig dottern var och bad att få kontrollera saken själv. Hon kom hem till familjen och plockade fram en tidning. När mamma utan svårigheter kunde läsa vad som stod i den fick hon börja tidigare än planerat.

Mamma älskade att läsa. Hon gick ensam till biblioteket och lånade böcker som hon sedan slukade. Hennes litterära intresse grundlades alltså väldigt tidigt och bestod ända tills hon inte längre förstod vad hon läste.

Både mamma och Maud gick också i söndagsskola men mamma menade att den egentliga anledningen till att de skickades dit var att morfar och mormor skulle få vara ensamma. Trots detta tycks deras äktenskap inte ha varit lyckligt hela tiden eftersom morfar hade älskarinnor, några av dem bjöd han till och med hem. Mormor verkade märkligt nog inte ta särskilt illa upp utan kunde skämta om det när en älskarinna skulle äta lunch med familjen. ”Jag lägger lite extra grädde i maten, så att hon blir tjock”, förklarade hon. Även om morfar var en egensinnig man och lätt hamnade i konflikt med sin omgivning, gillade jag honom. Och han tyckte mycket om mig. Eftersom hans fyra första barnbarn var flickor var jag som första pojke extra efterlängtad, och jag fick omedelbart en speciell relation till honom. När vi var på besök ville han alltid ha mig för sig själv medan flickorna fick leka med sina dockor, något som gjorde mig mäkta stolt.

Var vi på deras landställe ville han lära mig att gräva med stora spadar, trots att jag bara var några år gammal, och 15

besökte vi dem i lägenheten i Uppsala ville han att vi skulle titta på kartor. Han samlade också på frimärken, som han gärna visade på samma sätt som han hade gjort för mamma när hon var barn. Då ville jag genast också samla på frimärken, något jag dock slutade med ganska raskt, men först efter att ha fått ett frimärke, Sankta Birgitta, av honom som var värt tjugo kronor – en förmögenhet på den tiden.

Morfar var även ett stort fotbollsfan och med ett särskilt hjärta för AIK, den klubb jag långt senare själv kom att spela med i Allsvenskan. Mamma har otaliga gånger uttryckt sin sorg över att morfar inte fick uppleva sitt barnbarn spela i hans favoritklubb. Tyvärr dog morfar alltför tidigt 1970 och fick därför inte ens se mig spela i S:t Erikscupen. Däremot vände han sig nog i sin grav när hans favoritbarnbarn sedermera blev ledamot i en socialdemokratisk regering.

Telefonsamtalet från sjukhuset om morfars död kom mitt i natten. Eftersom jag var mörkrädd hade jag som vanligt släpat in madrassen i mina föräldrars rum. Pappa svarade i telefonen men mamma hade redan förstått samtalets innebörd och började springa runt i sovrummet och skrika hysteriskt. Jag tyckte att det var obehagligt att se min mamma så uppriven. Mammor skulle stå för tryggheten och i min värld fick de inte tappa kontrollen på det där sättet.

Mormor var den enda av mina far- och morföräldrar som jag fick uppleva även som tonåring och i vuxen ålder.

Hon passade oss ofta när jag och mina syskon var små och mamma och pappa var ute och reste. Jag tyckte det var lika kul varje gång. Hon var alltid snäll, höjde aldrig rösten och älskade att skoja med oss. Hon lärde oss att spela olika kortspel och lägga patiens. Men hon lärde oss inte bara hur man gjorde utan även hur man kunde fuska – något som tycks ha 16

gått i arv till mamma, som fuskade till och med när hon la patiens.

Mamma och mormor hade en mycket nära relation, de träffades ofta och hade dagligen långa telefonsamtal. Mormor var änka i sjutton år och eftersom hon aldrig hade arbetat hade hon en väldigt låg pension. Mamma försökte hjälpa henne vilket hon ogärna tog emot – en ovilja att ta emot hjälp som mamma också har ärvt.

Trots deras nära och varma relation duade mamma aldrig mormor. Hon sa mamma i stället, även när hon tilltalade henne. Med tiden utvecklades det till ett slags ”Ma-a”. Vi tyckte alltid det var konstigt att hon inte sa du till sin egen mamma och vi gillade att härma hennes ”Ma-a” med den karaktäristiska småländskan hon behållit hela livet.

Fram tills att hon närmade sig åttio år var mormor pigg och kry men därefter började hennes andningssvårigheter – antagligen beroende på för många cigaretter – att plåga henne så mycket att hon fick svårt att röra sig. Ett par veckor innan hon dog hämtade jag henne för en biltur ute på Djurgården. Jag pluggade vid den tiden på universitetet och tog sådana här små pauser ibland. Vi körde runt en stund kring Kaknästornet och Waldemarsudde. Det var maj, träden hade slagit ut och allting grönskade omkring oss. Men mormor var tyst och ledsen.

När vi kom hem till hennes port på Artillerigatan igen, var hon tvungen att luta sig mot bilen för att hämta andan innan vi gick upp. Hon tittade sorgset på mig och sa: ”Vet du Thomas, jag har inget att leva för längre.”

Jag hjälpte henne upp i lägenheten och vi skildes åt för vad som skulle bli sista gången. På vägen tillbaka till universitetet slog det mig att jag inte hade givit henne något bra 17

svar på vad hon hade att leva för, helt enkelt för att jag inte hade något.

Några dagar senare var hon och hälsade på min syster Cecilia på hennes landställe i Bro. Där gick hon ensam runt i trädgården samtidigt som hon gång på gång upprepade Sivs namn för sig själv.

18

KUNGENS KNAPP

Mamma har alltid varit mycket utåtriktad till sin natur och lärde som ung i Jönköping snabbt känna många ungdomar och då framför allt pojkar. Hon intresserade sig tidigt för pojkar, vilket inte var helt lätt i det konservativa och djupt religiösa Jönköping i slutet av trettiotalet och det gällde att använda fantasin.

Mamma hade en egen strategi: hon tog ut hunden på promenad – för övrigt den enda fördelen hon kunde se med att familjen hade husdjur – och lät hunden närma sig pojkarna, på så vis slapp hon riskera att betraktas som för framfusig.

Hundpromenaden inkluderade alltid en sväng förbi stadens biograf, som visade föreställningar både klockan sju och nio.

Genom att passera bion vid halvniotiden träffade hon både de pojkar som kom ut från den tidiga föreställningen och de som skulle se den sena.

När den första barndomen var över gick hon inte längre bara förbi biografen utan att gå på bio var också ett bra sätt att träffas på. Som tonåring gick hon nästan varje vecka och efteråt gjorde hon noggranna noteringar i dagboken om vad filmen var värd för betyg. De gånger hon gick på bio tillsammans med en pojke blev det ofta en promenad efteråt, vilket 19

inte alltid innebar den kortaste vägen hem. Dessutom skrevs det brev. Mamma var en flitig brevskrivare och fick också många brev tillbaka.

Hennes bästa väninna vid den här tiden hette Märta och båda drömde de om alla de pojkar de skulle träffa i framtiden. I takt med att de blev äldre kunde de också förverkliga de här drömmarna, och skoldanserna, där det för det mesta dansades foxtrot, polka och vals, var ett utmärkt tillfälle till det. De skolbarn som hade en kristen bakgrund fick sällan gå eftersom skoldanser ansågs vara alltför syndigt. Men ibland anordnades också tillställningar för barnen i de religiösa familjerna och då fick inte alltid de med en ateistisk åskådning komma. Det här var ett tecken på att Jönköping vid den här tiden delvis var en delad stad.

Det hände att lillasystern Maud fick vara med när mamma och Märta sågs men då sa mamma till henne att hon inte fick berätta att hon lekte med dockor eftersom hon var rädd att pojkarna skulle tycka att hennes lillasyster var för barnslig. Maud gjorde sig då för säkerhets skull av med alla sina dockor.

Morfar gillade inte tanken på att mamma och Maud träffade pojkar. Han var svartsjuk och ingen var god nog åt hans döttrar. ”Du skulle helst vilja ha Vanja och Maud på vardera sidan om dig hela livet”, brukade mormor säga till honom. ”Ja”, svarade morfar och så var det inte mer med det. Över huvud taget var det oftast inte mer med det, när morfar hade sagt något.

Så avancerade var dock inte träffarna och både mamma och hennes väninna satte gränsen vid pussar och kramar, eftersom båda var livrädda för att bli med barn. Men även 20

detta oskyldiga fick de smussla med. Det hindrade däremot inte mamma och Märta från att ta hem pojkar när det var föräldrafritt – något hon förstås aldrig berättade för sina föräldrar – och om så inte var fallet fick de nöja sig med att följa dem till porten, där de kunde stå och vänslas en stund, och sedan snällt gå hem igen. Mamma ville både bli traditionellt uppvaktad samtidigt som hon själv tog initiativ till att träffas, däremot var hon inte lika noggrann när det gällde att avsluta en relation. I ett brev från en försmådd pojkvän stod att mamma ”börjar bli känd för att göra slut med pojkar utan att berätta det för dem”.

Mamma var initiativrik även på andra områden än kärleken. Vid fjorton års ålder ordnade hon eget sommarjobb i Båstad, när familjen hade semester i samband med tennisturneringen. Det var mitt under andra världskriget och medan världen stod i brand spelades det tennis i Sverige.

Mamma hjälpte till med administrationen och var uppskattad av sina arbetsgivare.

Att hon också var beredd att ta våghalsiga initiativ visade hon när Gustav V, även kallad tenniskungen, hade glömt sin tenniströja inne på expeditionen. Utan att tveka var mamma framme och ryckte av en knapp som hon sedan omsorgsfullt sydde in i sin dagbok. Just detta var kanske inget som skulle ha applåderats av hennes chefer men ett minne blev det och dagboken med kungens knapp finns fortfarande i mammas ägo.

I den här dagboken kan man läsa om stort och smått, kanske mest om smått dock. Liksom alla andra i Sverige följde hon krigsutvecklingen, men någon rädsla att Sverige skulle dras in i kriget tycks inte ha funnits hos henne. I januari 21

1943 skrev hon i sin dagbok om hur illa det var i våra grannländer och hon skrev särskilt om hur judarna skickades från Tyskland till Polen, där de sedan bara försvann. Men någon djupare analys av världsläget blev det trots allt inte och hon återgick snabbt till att skriva om vänner, biobesök och framför allt om pojkar.

På sommarlovet det här året utbildade hon sig till lotta inom försvaret. Efter ett par veckors utbildning for hon till västra Dalarna, där hennes främsta uppgift var att spana efter tyska flygplan från väst.

När freden sedan var ett faktum beskrev mamma det i dagboken som ”trevliga nyheter”. Hon deltog i diskussioner med kamrater där det fanns flera som var tyskvänliga, men där de flesta ändå hade varit motståndare till Hitler, åtminstone under senare delen av kriget.

Några dagar efter budskapet om fred i Europa fyllde mamma arton år. Det var inget hon såg fram emot utan hon skrev i dagboken att hon ”alltid skulle vilja vara sjutton”.

När man läser om hennes liv som ung i Jönköping förstår man att hon trivdes med livet. Så sorglöst och fullt av aktiviteter med massor av vänner.

Men tillvaron i Jönköping var en skyddad verkstad och nu ville mamma med sin stora livsaptit vidare. Hennes umgänge hade börjat röra sig utanför Jönköping. De åkte till Storlien för att åka skidor och till storstäder som Stockholm och Göteborg för att roa sig. Några av pojkarna hade fått körkort och de gjorde bilutflykter på helgerna i sina pappors bilar – inte alltid med nyktra förare dock och det var nog tur att mammas föräldrar inte visste vad som försiggick.

Men allt var inte nöjen, det gällde att tänka på framtiden också och för mamma var det självklart att den innefattade 22

att studera vidare. Hon var duktig i skolan, framför allt till en början, och efter fyra år i folkskola fick hon tentera. Hon fortsatte sedan i flickskola och därefter gick hon treårigt realgymnasium där hon blev en mer genomsnittlig elev vad resultatet anbelangade, hennes bästa ämne var historia medan hon bara fick litet b i matematik och musik. Hon hade först tänkt utbilda sig till farmaceut men dessa planer skrinlades redan efter ett år. Att det var tydligt att det inte var ett yrke för henne, framkom när hon gjorde sin praktik och då blandade ihop de olika recepten. Att vara slarvig var ingen bra egenskap för en blivande apotekare. Mamma valde i stället att bli lärare, något hennes syster Maud också utbildade sig till senare. Mormor hade varit starkt pådrivande i yrkesvalet och betonade att det var lång ledighet på somrarna, vilken dessutom var betald.

Flyttlasset gick till Uppsala och mamma påbörjade sin utbildning till lärare.

Efterkrigstidens optimism gav mamma och andra kvinnor större frihet att bestämma själva över sina liv. Utöver att de hade större möjligheter att studera kunde de ta sig fram på ett annat sätt än tidigare. Med sin naturliga framåtanda måste det ha passat mamma perfekt. Hennes sociala begåvning gjorde också att hon lärde känna många människor i Uppsala, en del av dem behöll hon som nära vänner hela livet.

Hon trivdes bra på universitetet där hon först läste latin för att sedan gå över till engelska, geografi och historia – hon blev sedermera lärare i de ämnena. Redan som ung hyste hon en fascination för den akademiska världen, och det handlade inte bara om studierna utan även om studentlivet som så23

dant. Hon deltog i olika sociala sammanhang, inte minst i de fester som var ständigt återkommande i Uppsala. Enligt henne var alla studentnationer, där festerna hölls, ungefär lika bra. ”Det finns trevliga och tråkiga människor överallt”, var hennes omdöme om nationslivet.

Men det fanns en person som var trevligare och charmigare än alla andra. Hans namn var Anders Jonason. Han var snygg, världsvan och kom från en fin familj i Stockholm.

Mamma blev blixtförälskad. Kärleken var besvarad och hon inledde ett förhållande med sin Jonas, som han kallades privat. Han var utbildad journalist och hade ambitionen att skriva böcker.

Mamma hade stora planer för sitt förhållande. Så snart hon var i Jönköping eller senare när hon arbetade som reseledare i Europa skrev hon om deras framtid tillsammans och planerade för deras bröllop. Hon var ömsint men krävande och hon hade stora planer när det gällde hans karriär, som för övrigt hade inletts framgångsrikt med både jobb på tidning och ett stort genombrott som författare när han debuterade 1953 och fick pris som årets deckarförfattare.

Men mamma var inte nöjd, hon manade på honom i sina brev och när han bara fick 2 000 kronor i förskott för sin nästa bok var hon mycket skeptisk. Och när han vid ett tillfälle tackade nej till ett arbete på grund av att en god vän inte fått jobb på samma tidning var hon föga imponerad och uppmanade honom att ta jobbet ändå. ”Ni har väl ändå inte tänkt arbeta tillsammans hela livet”, skrev hon till honom.

Däremot var hon mycket uppmuntrande om han råkade ut för konkreta motgångar, som när en bok blev refuserad.

24

Då blev hon rasande på förlaget, som hon ansåg inte förstod vilket misstag de gjorde. Och även om mamma emellanåt tyckte att Jonas skulle anstränga sig mer och satsa ännu hårdare, var det ingen tvekan om att hennes kärlek till honom var väldigt stark. Det var som om inget skulle kunna hindra dem från att leva sina liv tillsammans.

25

person som träder fram extra tydligt: hans mamma Vanja.

Hon som alltid stått Thomas nära, men som i slutet av sitt F OTO : A N N A- L E N A A H L S T R Ö M

T H O M A S B O D S T R Ö M , född 1962, har en lång och brokig karriär som allsvensk fotbollsspelare, advokat, justitieminister (2002–2006), ordförande i riksdagens justitieutskott, riksdagsledamot och för­ fattare. Han driver idag en av Sveriges största brottmålsbyråer.

Han har även varit ordförande i Ecpat, haft styrelseuppdrag i Unicef, Flyktingrådet och Advokater utan gränser. Sitter bl a i styrelsen för organisationen Friends, och är ordförande i Boo FF. Är regelbunden kommen­tator i TV3 och TV4 och är aktuell som ambassadör för Alzheimerfonden.

Thomas Bodström är gift och har fyra barn.

liv drabbas av Alzheimers och bit för bit försvinner bort.

Vanjas sjukdom drabbar både henne själv och hela fa­

miljen hårt. Detta gör det ännu angelägnare att få berätta hur det en gång faktiskt var.

»Ingen är bättre än du, Thomas«, sa Vanja ofta. En

sanning med modifikation, men av avgörande betydelse för hennes son. Därför hör berättelsen om Vanja tätt samman med den om Thomas eget liv.

ISBN 978-91-1-305799-6

O M S L A G : S A R A R . A C E D O | F OTO : P R I VAT

Bodstrom_DetMan_ORIG_2.indd 1

www.norstedts.se

THOMAS BODSTRÖM DET MAN MINNS

I Thomas Bodströms berättelse om sin uppväxt finns det en

det man minns THOMAS BODSTRÖM

2014-04-02 00:14