9789113056883

rk.« äster ve an »Nytt m ngersk få t m Råt o n e s Expres

Inger Frimansson

En yxa 책t Alice

Inger Frimansson Trots allt (med Ann Bakk) 1976 Dubbelsängen 1984 Den förtrollade prinsen 1986 Tills hon hittar något eget 1987 Djuret under tummarna 1989 Jag kan också gå på vattnet 1991 Handdockan 1992 Mannen som flöt över bergen (dikter) 1993 Soldaternas dotter 1994 Där inne vilar ögat (noveller) 1996 Fruktar jag intet ont 1997 God natt min älskade 1998 Mannen med oxhjärtat 1999 Katten som inte dog 2000 Ett mycket bättre liv 2001 De nakna kvinnornas ö 2002 Mörkerspår 2003 Skuggan i vattnet 2005 Ligga som ett O 2007 Råttfångerskan 2009 Det kalla landet 2011

Barn- och ungdomsböcker Skräpsommaren 1993 Kärlek, trohet, vänskap, hat 1995 Elden 1999 Svept i rosa papper 2002 Inga livstecken 2004 Hitta Jeppe 2007 Ensam på vägen 2008 De starkare 2009 Du lovade 2009 Hjälp, jag har gått vilse! 2009 Alla älskar Putte 2010 Vem har tagit Putte? 2011 Rida på Golden 2011 Rädda Rabalder 2011 Kan man älska Misja? 2012 Tröst hos Pinto 2013 Lita på Dunder 2014

isbn 978-91-1-305688-3 © Inger Frimansson, 2014, enligt avtal med Grand Agency Norstedts, Stockholm Omslag: Jens Magnusson Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Prolog Mobilen ringde. Evelinas signal, den hon själv lagt in åt honom för att han skulle veta att det var hon. Sci-fi hette den, ett spöklikt visslande ljud, och hon hade skrattat så hon kiknade när han slog ifrån sig, inte passar sånt för en gubbe i min ålder!

Pappa, du är väl ingen gubbe heller!

Nu ringde hon, nu äntligen, och medan han sträckte ut handen för att svara insåg han att så här rädd hade han inte varit sedan han och Angela sent en natt fick köra henne till sjukhuset för krupp. Det var tolv år sedan, hon var bara en baby då, blå i ansiktet och hade nästan slutat andas.

Trots att han vuxit upp i en prästfamilj var han inte troende. Men den gången hade han bett till Gud. Han hade suttit i baksätet med den slappa lilla kroppen i sin famn medan Angela körde som en biltjuv. ”Gode Gud”, hade han mumlat, ”jag gör vad som helst bara du låter henne leva. Ta henne inte ifrån oss, hon är mitt liv, min ögonsten, jag älskar henne.”

Lite av samma känsla hade det varit nu. Om inte den fåniga signalen äntligen ljudit, ja, då hade han brutit ihop, börjat gråta eller slagit sönder någonting i köket. Han visste det. För någonting måste ha hänt. Något förfärligt.

Klockan var kvart över nio på kvällen. Evelina hade inte kommit hem från skolan, inte hört av sig, ingenting. Det var inte likt henne. Blev hon sen någon gång brukade hon skicka ett sms eller ringa. I och för sig hade hon förändrats en del det senaste halvåret, förpuberteten hade han förstått. Stor flicka. På väg att bli tonåring.

Han mindes själv hur det hade varit, det starka behovet av integritet.

Han förstod det och kunde respektera det.

Men de hade en regel där hemma. Hon måste höra av sig.

5

Han stod i köket och tittade ut över gatan när sci-fi-ljudet började vibrera i hans ficka. Hans händer darrade. Han drog upp mobilen.

Evelinas namn på displayen. Han hörde själv hur arg han lät. ”Herregud unge, äntligen ringer du! Var är du, vi har varit så fruktansvärt oroliga. Evelina, du får inte göra så här mot oss! Det vet du ju! Var är du?”

Ja, han var arg, rasande. Rädslan hade under några timmar gjort honom ynkande och svag. Nu tog ursinnet över. Han tryckte mobilen hårt mot örat och väntade på hennes förklaring.

Men det var inte dotterns ljusa stämma som nådde honom i telefonen. Det var en främmande mansröst. ”Evelina kan inte prata just nu”, uppfattade han. ”Hon är en smula indisponibel.”

Bankdirektör Johannes Malm kände plötsligt hur hans fingrar blev iskalla. Han fumlade med mobilen, var nära att tappa den. ”Vem …” ”Bry dej inte om det. Vi kommer ändå aldrig att mötas. Om du …” ”Hur mycket vill ni ha?” Han nästan skrek ut frågan. ”Avbryt mej inte”, sa mannen och det fanns antydan till irritation i hans ton. ”Den här gången handlar det inte om pengar. Nej, den här gången handlar det om dej.” ”Mej? Va? Nu är jag nog inte med riktigt.” ”Nehej. Du kanske inte är medveten om hur många liv du och din bank har saboterat genom åren, ja faktiskt krossat till och med. Så nu vänder vi på det. För nu gäller det ditt eget liv, Johannes Malm.” ”Vad i helvete är det fråga om? Är det nån sorts skämt det här eller? I så fall är det förbannat osmakligt!” ”Tänker du lyssna eller inte?”

Han kved. I dörröppningen såg han sin hustru. Hon var mycket blek. Hon höll handen för munnen och stod fullkomligt orörlig.

Skräcken kom slingrande, kramade åt om bröstkorgen och fick hjärtat att stormslå. ”Är Evelina där?” sa han kvävt. ”Har du henne hos dej?” ”Ja.” ”Du har väl inte … gjort henne nåt?”

6

”Hon mår bra.” ”Snälla, gör henne inte illa, var rädd om henne, hon är så …” ”Tänker du lyssna?” ”Ja, ja”, kved Johannes Malm och en ångest sköljde över honom, så stark att han måste ta stöd mot frukostbänken.

Den främmande rösten fortsatte lugnt: ”Du förstår, jag har tänkt mej att ditt liv strax ska upphöra. Hur då, undrar du antagligen. Och ser du, jag är inte oresonabel. Metoden får du välja alldeles själv.” ”Du måste ju vara fullkomligt galen!” flämtade Johannes Malm. ”Släpp min dotter omedelbart! Annars kontaktar jag polisen.”

Mannen ignorerade honom. ”Alternativet är att Evelina dör. Vem av er ska det bli? Du har tjugofyra timmar på dej att bestämma den saken. Gör du det minsta lilla försök att prata med polisen dör flickan direkt.”

Han drog efter andan, började formulera något, en vädjan, en bön.

Men möttes av en susande tystnad.

Mannen hade tryckt av.

7

del 1 Roland Alice

Döden Roland Järnek hade börjat tänka på döden. Inte på att dö för egen del. Utan på att döda. Han visste precis när det skedde, exakt det ögonblick när hela den här processen startade. Han hade just tankat bilen. Det var en torsdag. Mycket hände på torsdagar, han hade noterat det. Själv var han för övrigt också född en torsdag, samma dag som det nybyggda vikingaskeppet ”Ormen Friske” förliste vid Helgoland. Den 22 juni 1950. Alla ombord strök med. En av dem var hans morbror.

Under hela sin uppväxt hade Roland en dov känsla av att olyckan på något vis haft med honom att göra. Hans födelse. Han nämnde det aldrig, men tyngdes som barn av irrationella skuldkänslor. I vuxen ålder kunde han inte riktigt förstå den reaktionen. Föräldrarna var gamla nu, det var för sent att dra upp en sådan sak, även om han inte tänkte anklaga utan mera sökte en förklaring. Hur det kunde bli så, hur han kunde ha fått för sig något så barockt.

Men nu stod han alltså inne på OK-Q8-macken nere vid Weda, det före detta industriområdet i Södertälje, som övertagits av butiker och stormarknader. På den gamla goda tiden hade man tillverkat länspumpar här, men en äldre journalistkollega till Roland hade vid ett besök sett hur ett raketliknande föremål stuckit fram under en presenning. Företagets informationschef hade likblek bett honom att inte nämna något om detta och absolut inte skriva om det. Det gjorde han inte heller. Dåtidens journalister var inte lika kåta på att gräva som dagens.

Roland hade tankat Volvon för så mycket pengar som han hade råd med. Fyrahundratio kronor. Han knappade in pinkoden till sitt kort och tog emot kvittot. Han tänkte just få ur sig något spetsigt om bensinpriset. Den rödhåriga flickan i kassan brukade hålla med, hon 11

brukade sänka rösten och se sig om, hastigt, som om hon fruktade att hennes överordnade skulle dyka upp bland hyllorna. ”Ja”, brukade hon mumla med hes och skamsen röst. ”Ja, det är nästan oförskämt.”

Innan Roland hann säga något plingade dörren till och öppnades.

En man steg in. Det var något märkligt med den mannen. Han var ovanligt storvuxen, men det var något annat också. Något med hela hans gestalt. Han var klädd i en svart smokingliknande jacka av ett ovanligt och lite ulligt material. Byxorna var blankpressade. Tyget föll ner över skohättorna i eleganta veck. Han var inte gammal, högst fyrtio, med runda degmjuka kinder. Håret hade han snurrat ihop till en låg och oljig knut bak i nacken.

Någonting hände med Roland i det ögonblicket. Han fylldes av obegriplig vördnad, som ett sug i magen, som en svindel. Innan han hunnit tänka hade han tagit ett steg åt sidan och bugade sig mot mannen. Denne mötte hans blick. ”Bonjour”, sa han och rösten var på en gång både mild och uppfordrande. Som om de träffats förut, rentav var bekanta.

Roland kände hetta slå upp över bröstet. Han trevade efter handtaget, störtade ut. Vid första pumpen stod mannens bil parkerad, en svart skåpbil av ett märke som Roland aldrig sett. Baktill hade rutorna stela kalkvita gardiner. När han sneglade in urskilde han något som liknade en katafalk. En sådan som man ställde kistor på. Och på den regnvåta asfalten, strax intill vänster bakdäck, låg en rosa avbruten gerbera.

Den främmande mannens bil var en likbil.

Någonting väcktes i Roland just då. Fick honom att räta på ryggen, att gå mot Volvon med långa, hårda kliv.

Ett tecken var det! Ingenting annat än ett tecken. Döden hade sänt denne främling till honom, som en budbärare.

Döda, Roland! Det är det du måste göra. Döda!

12

Flykt Roland Järnek var en stillsam man. Fredlig. Våld och höjda röster hade alltid haft en smått förlamande inverkan på honom. I halsen och ner längs skulderbladen blev det spänt och skrovligt, huden knottrades, drog sig samman i stickiga fält. Rösten tjocknade och grötades, det kom som en andnöd över honom och han måste svälja och snappa efter luft.

Redan som liten hade han varit sådan. ”Lugna ner er, barn, annars får Roland sina anfall igen!”

Han var äldst av tre syskon. Alla hade namn på R. Rickard kom som nummer två och Renate var lillasyster. Två år mellan varje nedkomst.

Han växte upp i ett helt nytt bostadsområde precis på gränsen mellan Jönköping och Huskvarna. Österängen hette det. En gång i tiden hade det varit kronomark här. Och gårdar med betesdjur och ängar.

Under Rolands barndom var mammorna fortfarande hemmafruar och papporna gav sig iväg om mornarna för att dra in pengar till hushållet. Han kunde tänka på den tiden med ett svävande obehag.

Ingenting att riktigt sätta fingret på, en trygg familj, helt och rent och fritt från slarv och missbruk.

Men ändå.

De bodde i en fyrarummare högst upp i det främre av fyra bågformade flerbostadshus som hade utsikt över Riksettan. Till lägenheterna hörde balkonger, små fyrkantiga lådor som armerats fast utanför en dörr med glasruta i vardagsrummet. På lådans långsida fanns en dekoration i form av en öppning med smidda järnkrusiduller.

Ett av hans mest plågsamma minnen var just från balkongen. Hans mamma hade skaffat två fåglar. Hon kom hem med buren en dag, 13

bara så där, och presenterade dem som Julikon och Marmus. Sällsamma namn, antagligen sprungna ur hennes egen fantasi. De var identiskt lika med krökta gula näbbar och uttryckslösa ögon. För det mesta satt de tätt intill varandra på en pinne. När den ena hoppade ner för att äta följde den andra genast efter och de gröna huvudena guppade i takt över samma matskål. Roland tyckte om att betrakta dem, se deras sviktande hopp ner mot burens botten, de lätta dunsarna när de landade, märkena efter klor i sanden. Intresserad studerade han deras avföring som kallades spillning och som inte alls liknade hans egen utan var randig, svart och vit som en zebra. Oftast var de knäpptysta, men tidigt om mornarna kunde de ge ljud ifrån sig, flaxa med vingarna på ett nästan hotfullt sätt och skrika.

Pappa satt vid frukostbordet. Han var trött som vanligt eftersom han arbetade till midnatt och sällan fick tillräckligt med sömn. Han blängde på buren, blåste på en fjäder som landat på hans korvsmörgås och såg den dala ner mot golvet. ”Raring”, sa han vädjande. ”Är de inte en aning högljudda, de där befjädrade inhysingarna vi har fått?”

Mamma i sin morgonrock, skärpet åtdraget, knutet i rosett. Lyfte sin tekopp och drack. Koppen fick avtryck av läppstiftet. ”Stör de dej, Arvid?” ”Stör och stör.” Pappa la ifrån sig tidningen. ”Kanske inte precis stör.”

Därefter dog samtalet ut.

Varma sommardagar lyfte mamma ut buren på det lilla brädbordet som var upphängt över balkongräcket. Roland var inte säker på att fåglarna verkligen uppskattade miljöombytet. De drog ihop sig och blev smala, deras små bröstkorgar avtecknade sig vasst och de andades snabbt och hetsigt. I det skarpa ljuset vände de blicken upp mot rymden och tycktes huka. Det fläktade alltid här ute. Fjädrarna på deras kroppar reste sig som fjäll och blottade glipor in till den köttfärgade huden.

En sådan sommardag satt Roland på balkongen. Kanske var han fem år. Han hade krupit in i hörnet och genom en springa kunde 14

han se rakt ner i grannarnas vardagsrum. Ingen var där för tillfället, men när som helst kunde någon komma, tant Eklund kunde vagga in över golvet på spruckna fötter och stå där och klia sig i solljuset. ”Håll ett öga på fåglarna”, sa mamma och sköt fram buren mot räcket.

Efteråt skulle han minnas just de orden. Håll ett öga på fåglarna.

Varför skulle han det? De brukade ju alltid stå utan tillsyn där på balkongbordet. Alltid, alltid. Och hittills hade detta gått bra. Han nickade, men oron vaknade i honom. Om det hände något? Skulle hon då ställa honom till svars?

Var det hans oro som bidrog till att det verkligen också hände något? Överförde han den till fåglarna? Han drog upp knäna och lutade sig mot väggen. Vågade inte släppa buren med blicken. Det var en lustig och antik liten bur med torn och vinklar. Egentligen var den väl inte så funktionell, utrymmet innanför spjälorna var minimalt och fåglarna kunde aldrig till fullo utnyttja det oregelbundna luftrum som var deras hem.

Medan han satt där på golvet såg han hur den ena fågeln hoppade fram till burgallret och började rycka i det med näbben. Han hörde en lätt metallisk klang. Plötsligt märkte han att en av spjälorna rubbades. Tydligen var den lite lös. Fågeln såg det också och tycktes koncentrera sig på att dra den ännu mer åt sidan. Roland satt orörlig.

Som paralyserad såg han hur det fjuniga fågelhuvudet trängde ut mellan spjälorna, som lossnade helt ur sina fästen och därefter hur själva kroppen slank igenom och befriades. Ja. Befriades! Fågeln flög upp på burtaket. Den ruskade på sig och tittade ner på sin kamrat.

Det var väl nu som Roland borde ha reagerat. Han borde ha ropat inåt lägenheten, ropat på sin mamma, de flyr, de flyr. Han gjorde inte det. Med stigande upphetsning såg han i stället hur den andra fågeln på samma sätt lirkade sig ut genom hålet mellan spjälorna och flaxade upp på burtaket. Åh, om han hade kunnat fånga dem medan de ännu satt där. Om han kunnat resa sig och oändligt försiktigt sträcka ut händerna och gripa över deras gröna ryggar, klämma ihop om deras vingar, öppna burdörren och stänga in dem. Eller åh, om han haft en liten tygduk, 15

varsamt hade han kunna närma sig och låta duken falla över båda fåglarna samtidigt, göra dem förvirrade och blinda.

Avlägset hörde han sin mammas klackar mot parkettgolvet. Hon gick alltid i höga klackar, alltid i klänning eller veckad kjol, inte städrockar som många av de andra mammorna, det var något speciellt med hans mamma, något fint. I samma stund som han hörde hennes skrik lyfte de båda fåglarna och steg mot himlen med ryckiga vingslag. ”Roland, du skulle ju … jag bad dej!” ”Förlåt mamma”, viskade han och trängde sig fram till balkongräcket för att titta. ”Förlåt, jag visste inte. De kommer tillbaka snart, det måste de ju. När de blir hungriga, mamma, då kommer de.”

Men det gjorde de inte.

16

Storebror ”Hey, look, darling! Där är hon igen, den där flickan!” Mamma ledde fram Alice mot fönstret och stöttade henne med ena armen medan hon med den andra försiktigt föste undan spetsgardinen. Hennes långa magra kropp var tryckt mot Alice, som kunde känna värmen från den, hur den darrade av återhållen upphetsning. Alice svalde hårt, driven av en lust att borra in ansiktet mot mammas bröstkorg.

Eller tvärtom. Att rycka sig loss och slå till henne.

Mamma strök henne fumligt över kinden. ”Jag tror hon bor i ett av husen längre bort här på gatan. Jag har i alla fall sett henne gå in där. Hon verkar trevlig, don’t you think so, sweetie?”

Trevlig? Hur skulle man kunna bedöma en människas eventuella trevlighet från ett fönster på andra våningen? Flickan var stor och mullig, men såg barnslig ut. Yngre än Alice, säkert. Flera år. Hon hade glasögon och grovt, halvlockigt hår i en töntig frisyr. Hennes jeans var fulla av revor och så smala att det måste göra ont. ”Vi tar och bjuder in henne snart”, fortsatte mamma ivrigt. ”Så ni får lära känna varandra. Eller vad säger du?”

Alice vred sig fri. ”När kommer Aaron?” sa hon ovänligt.

Aaron var hennes storebror. När hon orkade hjälpte han henne ut till gungan, den stora svänggungan av trä som deras pappa köpt i Vietnam och låtit frakta hem med båt. Flera månader hade det tagit, men till slut kom den, omonterad och med de mindre delarna omsorgsfullt inslagna i silkespapper.

Ingen av dem hade någonsin sett en sådan gunga förr. Ingen annan heller. I alla fall inte här i trakterna och folk brukade stanna till utanför staketet och peka diskret och kommentera. Gungan var 17

som en farkost med golv och tak. De två bänkarna var fastskruvade och vända mot varandra. Man kunde sitta där i armkrok, eller mitt emot, och njuta av den svängande rytmen. I taket flög fjärilar i stora svärmar. Deras vingar glänste av pärlemor.

Aaron stod bredbent på golvet och gav fart. ”Nu du, Alice-Pallis, nu blir det åka av! Håll dej fast med näbbar och klor! ” När hon såg hans kraftiga, nästan fyrkantiga händer gripa om ribborna kunde ett hål av tomhet gröpa ut sig i henne. Allt blev så påtagligt med ens. Dessa Aaronhänder skulle fortsätta med olika sysslor, viktiga och oviktiga, långt in i framtiden. Det skulle knappast hennes egna händer göra.

För henne riskerade allting att snart vara för sent.

Alldeles åt helvete för sent.

18

Tvivel Dagen efter mötet med mannen på bensinstationen började Roland tvivla. Det hela föreföll så overkligt. Allt oftare hände det att han fick problem med minnet. Och det skrämde honom.

Det kunde handla om rent vardagliga saker. Hade han till exempel åkt till affären och köpt filmjölk eller hade han bara tänkt att han skulle göra det? Han blev tvungen att öppna kylskåpsdörren och titta efter. Och om filförpackningen stod där på översta hyllan, ja då mindes han ju. Naturligtvis hade han varit och handlat. Med plötslig skärpa såg han bilden av hur han stått framför delidisken i den nya stora Ica-affären och betraktat de marinerade kycklingspetten. Skulle han köpa några till lunch? Nej. Det skulle han inte.

Sådana dyrbara utsvävningar kunde han definitivt inte kosta på sig nu för tiden.

Höll han på att bli dement? Det låg i släkten, det visste han. Hans mormor hade hamnat på ett hem redan i medelåldern och när de hälsade på kände hon inte igen dem. De ljusa ögonen var utan liv, hon satt i en stol i dagrummet med händerna som stora torra löv i knäet. Roland hade till en början inte accepterat det. Han nöp i mormoderns örsnibbar, de var lena, men iskalla. Han ville tvinga henne att äntligen se honom. Det är jag, mormor! Det är Roland. Ditt barnbarn. Hon reagerade inte. Det skälvde bara lätt i hennes fingrar, som om hon ville kröka dem, men inte kunde.

Ett vårdbiträde gav honom ett ömkande ögonkast. Tror du inte vi har försökt? Tror du inte att vi gör vårt yttersta? Men det är för sent med den där kvinnan, det är ingen idé.

Skulle det bli samma sak för honom? Eller hängde mormoderns demens ihop med sonens död på vikingaskeppet ”Ormen Friske”?

Hon hämtade sig aldrig. Rolands morbror var en av de unga besätt19

ningsmän som aldrig återfanns. Nio av hans kamrater spolades i land så småningom, deras kroppar. Men aldrig morbror Arnes.

Han åkte tillbaka till macken. Hade han tur skulle den rödhåriga jobba idag också. Hon var söt på ett lite alldagligt sätt. Svullna, putande läppar, möjligen hade hon gjort något åt dem. Sprutat in något. Botox eller vad det hette.

Han visste att han troligen inte skulle känna igen henne om han mötte henne på stan till exempel. Bara där, bara bakom disken, insvept i lukten av bränt kaffe och bratwurst, olja och dieselångor. Hon var en del av detta, hörde inte hemma någon annanstans. Han visste vad hon hette, hade snappat upp det en gång när en kollega ropade på henne. Malin. Som regel jobbade hon ensam. En kväll hade han frågat henne om hon aldrig var rädd. Det hände ju så mycket skit, inte minst i den här stan. Hon hade gett honom ett snabbt och stressat ögonkast. Nej, varför skulle jag vara rädd? Han skyndade sig att le mot henne, som om han skämtat. Orolig för att ha väckt något hos henne som hon inte skulle kunna bemästra.

Han hade tur. Malin stod bakom disken. Hon höll på att ta betalt av en kvinnlig taxichaufför. Roland väntade tills kvinnan gått. ”Hej igen, du”, sa han.

Hon strök med fingrarna genom håret. ”Men hej?” Rösten gick upp mot slutet, som i en outtalad fråga. ”Jag undrar, glömde jag händelsevis mina glasögon här igår?” ”Glasögon? Njae …” Hon såg sig omkring. ”Njae, det tror jag inte.” ”Äsch, då kanske de ligger kvar där hemma.”

Hon skrattade till. ”Kan du köra bil utan glasögon då?”

Han nickade. Rev av ett skämt: ”Jo, men det hade gått betydligt bättre om jag sett vägen.”

Han plockade åt sig tre lakritspipor. ”Oj, såna här får jag nog ha också. Vad kostar de?” ”Femton kronor.”

Han grävde fram några mynt ur fickan och betalade. Han ångrade sig genast.

20

”En annan sak förresten”, sa han hastigt. ”Tänkte du på den där karln som kom in och tankade efter mej igår?”

Hon såg förvirrad ut. ”Njae, det vet jag inte. Vilken då menar du?” ”Den där stora, kraftiga. Konstigt klädd. Högtidligt liksom. Han med begravningsbilen.”

Hon gick bort till kaffebryggaren och lyfte kannan. Luktade ner i den tjäriga sörjan. ”Du vet, det kommer så mycket kunder. Man har liksom inte en chans.” ”Stor svart likbil med så här …” Han gjorde en gest. ”Med vita gardiner, typ.”

Hon rynkade sina fint formade ögonbryn. ”En Fonusbil brukar i och för sej komma då och då. Jag blir alltid lite kulen inombords när jag ser den. Men killen som kör är okej.

Skojfrisk och så. Man måste ju kunna skämta om sorgliga saker också? Eller hur?” ”Absolut. Men du minns inte den där svarta bilen då? Igår. Och mannen.”

Hon la huvudet på sned och såg ut att verkligen rannsaka sitt minne. Dörren öppnades. En äldre man med keps stegade fram till disken. ”Jag måste tvätta bilen, den ser för jävlig ut. Går det bra nu eller? Den var ju sönder förra veckan, den där tvättmojängen ni har.

Funkar den nu?”

Malin nickade. ”Visst. Vilket program vill du ha?”

Roland höjde handen till en hälsning och gick.

21

Styrka Roland startade Volvon. Motorn skorrade till, men började sedan låta precis som den skulle. Hon mindes alltså inte? Eller gjorde hon det? Ville hon bara förvirra honom? Nej. Varför skulle hon vilja det?

Nu fick han skärpa sig. Hon mindes helt enkelt inte.

Men det gjorde han. Ja. Han mindes. Mötet med mannen satt kvar rent fysiskt i honom. Han kände sig stark. Ingen skulle komma och ta den känslan ifrån honom. Mannen hade haft ett tydligt budskap.

Döda, tänkte han och det darrade till i mellangärdet. Något så stort … något så otänkbart. Men omöjligt behövde det inte vara.

Och det skulle vara rättvist också. Ett rättvist straff för någon som förstörde andras liv.

Hans liv. Hans eget.

Han måste bara komma på hur han skulle göra. Bråttom var det inte. Han hade tid att fundera. Tid var det enda han numera hade riktigt gott om.

22

Huggorm Det dröjde flera veckor innan Alice nästa gång såg flickan. Det var en tisdag. Hela morgonen hade hon varit inne på sjukhuset för en massa jobbiga undersökningar. Man hade hindrat henne från att äta, hon var ursinnig och yr.

Mannen som körde transportbilen fumlade med rullstolen så att hennes ena fot kom i kläm. Hela stolen riste till. Hon tappade greppet om portföljen och den fladdrade mot gatan med en duns.

Portföljen hade hon fått av Aaron. Han hade köpt den på en loppmarknad i Taxinge, en medfaren brun portfölj med plåtspännen. Där förvarade hon allt hon behövde på sina färder till och från lasarettet.

Nu låg den på gatan i dammet.

Chauffören var ny. Han glodde på henne. Som om han väntat sig att hon skulle dirigera honom. Som om det var hennes sak att visa hur han på ett säkert sätt skulle baxa ner hjulen längs den räfflade rampen till trottoaren. Hon var hungrig och utmattad. Hon öppnade munnen och skrek.

Då stod flickan plötsligt bara där. Med oväntad vighet böjde hon sig ner och tog upp portföljen. Utan att se på Alice gav hon den till mamma. Och äntligen fick mamma sin chans. ”Thank you so much!” Hon kunde väl för fan prata svenska. ”Så snällt av dej att hjälpa oss. What’s your name, vi har ju sett dej now and then, du bor väl också här på Brevduvevägen, don’t you?”

Flickan sa sitt namn. Hon hette Evelina. Mamma la armen om Evelinas axlar. ”Evelina, my dear, nu måste du absolut följa med oss in och smaka på våra kanderade äpplen.”

Vad var kanderade äpplen? Alice såg hur Evelina tänkte, hur hon tog sats för att avböja, men hur hon liksom inte förmådde. Med stela pupiller glodde hon på flickan. Fixerade henne som en huggorm.

23

»S »Str St äckläsniingen ng är ettt fa f kttum.«« Neri Ne rike kes Allehand nd da om De et ka k llla land nd det En kvä älll rin i ge gerr de et på ban ankd kd kdir dir irek ek e ktö ör Jo oh ha ann n es e M Mal a ms al ms mob obill.

D tä De ärr Eve elliina nas si s gn gnal a , me en de et är är in ntte do dott tttter erns ns rrös ös st so som mö m öter te er h ho on no om utan uta ut an n en fr främ äm ämli mlliing ngs. s. N Någ åggon on harr ttag ag agit git hen en nne n . ne Någgo Nå Någo on s so om kr kräv äver äve er han ns liiv i uttby byte byte e mott h hen en enne nnes. nes. ne s.

Evel Ev vel e iin na är pap appa ppa pas flfli flick ckka, a, så ha har ar de dett al a llttid d vvar arrit arit it.. Tr T ullig ig,, knub kn ubbi big oc och fö förrp pu ub ber be er ta erta tal ärr h hon on o n lån å gt gt iffrrån ån den e sö ötta tj tjej ej som he so hen nn ne es s mam amma ma drö ömd mde om m. Oc Och de et är myccke ket med E me Evvel e in ina na s so om he henn nes es föräl öräl ör ä dr drar a intte ve vet någo nå ågo gott om om. m.

Bllan B lan a da an nn na at hu hur he hen nn nes e vä än nsk s ap pm med ed d den död dliligt ligt sju uka gran gr annfl nfl flflic icka ic kan Al kan A ic ice e ha harr ut utve veckla ckla ck at s siig. g. Des essu su sut uto tom fin finns ns s ju ju Aa aro on, Alilice ce es st stor stor oreb ebro ro or. r. Vän äns skkap apen med apen d Alilice ce, fö f rä äls lske ke ells sen n i Aa Aaro ro on oc och ka och katt tten tt e Cox en o bet etyd y err all allllt fö ör Evve ellin ina. a.

Me en de d t ärr ockkså e en n he hel de del so del som he hen nn nes e fför örräl ä drrar ar int nte e vett om vvar ve a an ar andr ndr dra. a. Samta a. amta am tale tale lett fr från ån en kr krän änkt än k m kt män än änni nn niisk ska so som som v lll ha hä vi häm mn m nd bl b ir ir,, vi vid si vid sida dan n av av kkat atte at te en Co Cox fö förs r vi rs vinn nna an nde, de d e, ka ata alyys sa ator to or fö ör en n rä äccka ka hän ä de d ls ser er..

Allla A Alla a inb nbla land ndad nd a e rrö ör siig på å min iner e ad mar er arkk, k, där är miin ns stta fe els lste eg ka an le eda da ttilililll en en kka atas at astr trof tr off. Sp Spän Spän nni n ng gen är ol o id dlliig fr från ån b rjjan bö an tilll sl slut utt i Ing nger Fri rim mans nsso ons ns nya a psyyko k lo logi g sk gi s a th hri r llller er er En yxa xa åt Alic Alic Al ice. e.

ISBN 978-91-1-305688-3