9789113055879

30.1.2014 23.09

Tidigare av Amanda Svensson: Hey Dolly 2008 Välkommen till den här världen: 2011

Till S.L. The torch that I hold is always a-flame

ISBN 978-91-1-305587-9 © Amanda Svensson 2014 Norstedts, Stockholm Omslag: Sanna Mander Tryckt av Bookwell AB, Finland 2014 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Vi leker att det är ett sånt där gammalt tåg med kupéer.

Vi sitter där sida vid sida, muskler mot mjukt. Vi dundrar fram över den sibiriska tundran, mitt emellan oss ligger en hankatt i en rottingkorg och är finlemmad och självsäker. Och i min bröstkorg, en kattunge. Hon är mager mager, hon växte trots allt upp som ett gatubarn, svältfödd svältfödd och med ögon som bara blev snedare med åren.

Han leker att han är Vladimir Majakovskij och jag är Lilja Brik, hankatten min make Osip. Jag säger att det är konstlat och ber honom ta av sig pretentionerna. Han vägrar. Skriver TRANSCENDENS med överstrykningspenna i min panna.

Så börjar leken.

Om något förstörs är det mitt fel.

Om någon dör – dito.

7

ETT En Astarte i Petrograd. Mina brรถst drar till sig genier.

Det första han sa till mig hade att göra med Kants kategoriska imperativ. Han stod på stationen i Petrograd och betraktade tågens in- och utmarsch, det var vinter och det var 1915. Jag själv var blott ute på en spatsertur, med plutande läppar och det eldröda håret svajande från sida till sida som en klockpendyl. Det var vad han sa, när han senare återberättade det. I hans ögon var jag ett under av grace och elegans, i sanning en Astarte, gudinnelik, onåbar!, närmast naken fastän påklädd (och i fickan en revolver av ansenlig storlek, den ligger fortfarande där, ska ligga där länge än). Jag visste förstås ännu inget om Astarte, heller inget om Lilja Brik, inget om Ted och Sylvia, Thomas och Vivienne, eller om den etymologiska kopplingen mellan lärdom och sädesutgjutelse. Jag visste inte heller något om honom.

Han däremot trodde att han visste allt om mig.

En naturlig följd av att han trodde att han visste allt om allt.

När jag svassade förbi honom (hans ord, själv skulle jag nog ha valt ”spankulerade”) såg jag att han tyvärr var 11

ful som stryk. Jag såg det klart och tydligt trots att jag bara såg honom i ögonvrån. Fulare än Moskva om hösten, fulare än en anlagd sjö satt i jämförelse med det dånande havet vid Normandies vidsträckta stränder. Jag hade förstås ännu inte sett Normandies kust, men han sa att vi skulle resa dit, Deauville, Trouville, vad du vill!

Han sa mycket, den där första tiden, många löften. Men det var längre fram, när tåget lämnat stationen. Ännu hade vi inte pratat med varandra. Men blicken! Han hade kunnat välta berg med de ögonen. Så mycket enklare då att välta mig, lätt på foten, flyktig i tanken, ute efter äventyr.

Och så revolvern… Ja, revolvern alltså. Hur skulle jag ha kunnat föreställa mig det. Jag var kattunge, sockersparv, silkesstrumpa, jag tänkte inte längre än min pudrade näsa räckte.

Till slut så kallade han på mig. Med rösten och händerna och alltihop. Han kallade på mig, och hans röst klämtade som en middagsklocka, kom till bords, livet är serverat.

Det här är vad han ropade, hans storslagna öppningsreplik till det han nu envisas med att kalla århundradets kärleksaffär: ”Du! Du där med röven! Hur tror du att det skulle gå för världen om alla bara gick och fläkte ut sig som dig hela dagarna? Tror du något blivit gjort, något sagt, något tänkt? Tror du att tågen skulle gå i tid, böckerna skrivas, händerna vara någon annanstans än på dina gudomliga 12

små bröst, upptryckta till hakan lika beredda att hoppa upp ur tröjan som brödet ur en brödrost?”

Och det här är vad jag skrek tillbaka, repliken som sealed the deal (för han ville ha någon som var slängd i käften, någon vars mun han kunde tvätta med tvål och vatten): ”Jamen låt då bli och glo ditt pervo!”

Det var som att hålla upp en förgätmigej framför en tecknad tjur. Saktfärdigt gick han fram mot mig, med händerna i byxfickorna och ett försmädligt litet leende på de fnasiga läpparna, en man som visste sin plats i världen.

Som visste min plats i hans.

Det var då jag såg att han egentligen var vansinnigt vacker. Kanske det vackraste jag sett. Kanske vackrare än det dånande havet vid Normandies vidsträckta stränder, det som jag ännu inte ens skådat. Vackrast av allt, både framåt och bakåt i den fjärde dimensionen.

Jag drog upp min klänning utan att själv märka det, och han slickade min mage med stor och våt tunga. ”Astarte”, sa han, ”vi ska bege oss ut på en resa och bli borta en lång, lång tid.”

Revolvern brände redan mot huden, men det fanns det som brände mer. Önskan att veta hur kärleken smakar, dess färg, form, textur. Det var det jag såg i hans ansikte, det var det som var det vackraste. Löftet att något äntligen skulle hända mig och den varma kropp som var min.

Utan att tveka rörde jag huvudet upp och ner till en 13

nick. Han daskade mig i baken och så klev vi på. Astarte på nya äventyr, tingelingelingetåget går ut i vida världen.

Den som ingen aning har får följa med på färden.

14

Eller egentligen kanske det var s책h채r:

En tågstation på en mindre skånsk ort. Det finns två spår bara, ett norrgående (det var därifrån han kom) och ett sydgående (därifrån kom jag, det var inte en lång resa).

Hans tåg var sent, så vi anlände precis samtidigt. Vi klev ut ansikte mot ansikte, och han spände genast ögonen i mig. Jag vände bort blicken, det var något hos honom som tog mig på sängen, en uppmärksamhet som fick kläderna att sitta snett på kroppen och kinderna att blossa. På bussen sen, till den lite större skånska orten utan egen tågstation men med hela sju pizzerior, på bussen vågade jag slutligen möta hans blick som fortsatt att följa mig. Jag föll handlöst in i hans håligheter, hans ansikte som inte liknade något jag någonsin sett. Varken fult eller vackert men närvarande, näsan skarp som en kniv. Jag frågade vad han hette. Och han svarade: --Vad spelar det för roll vad han svarade.

Nu är vi här i alla fall. På den plats som finns i traditionell bemärkelse, som är byggd av lika delar materia och magiskt tänkande, inte bara det senare. Han kallar den 16

för den verklighet i vilken vi är fysiskt förankrade.

Jag kallar den för folkhögskola.

Hur som helst, vi kan inte fly den här platsen hur mycket vi än vill. Våra kroppar är här, har varit det i några månader nu, det är som förgjort att försöka påstå något annat.

Det vore ovetenskapligt, rent förnuftsvidrigt! ”Bara för att vi är esteter betyder det inte att vi inte måste förhålla oss adekvat till andra discipliners framläggande av empiriska fakta. Ett bord är ett bord vilket namn du än ger det!” sa han en kväll, i början av den mer intensiva kurtisen, och dängde kaffemuggen i bordet så att den sprack.

Esteter. Är det alltså det vi är?

Jag går här för att lära mig skriva bättre dikter, bli en författare, så jag antar att det i formell mening stämmer på mig, och han … När vi pratade på bussen den där första gången berättade han att han ska gå allmän linje men poängterade att han inte är en sån som studerar saker i allmänhet utan bara i synnerhet, att han följaktligen döpt om sin studieinriktning till specifik linje och att han fått det godkänt av både rektor och pedagogisk ledare. ”Vad ska du studera då?” sa jag. ”Alltså, i synnerhet?”

Och han svarade: ”Allt.”

17

Den verklighet i vilken vi är fysiskt förankrade: Ett skolhus med matsal och veranda och undermåligt bibliotek. Ett musikhus, ett teaterhus, en äppellund. Ett elevhem där jag bor och där jag också har mina lektioner, i en sal på bottenvåningen som av naturliga skäl kallas för skrivarsalen. Det är det östra elevhemmet (det finns ett västerut och ett norrut också, det senare indelat i sektionerna Röd, Gul, Blå). Åtta plus åtta rum placerade på två våningar och milsvida leråkrar åt alla håll utanför fönstren. Lysrör och linoleum, matresterna från sexton personer som blir till större och större förhårdnader runt spisplattorna. Röken från de alldeles för dyra cigaretterna man köper på Pressbyrån vid den överväxta minigolfbanan i centrum. Från gliporna under dörrarna i elevhemmet strömmar ljudet av Hallelujah med Jeff Buckley och Hallelujah med Rufus Wainwright och Hallelujah med Regina Spector och Hallelujah med Imogen Heap ut i korridoren, men aldrig Hallelujah med Leonard Cohen.

Här finns flicksnusdosorna i metall som luktar mandarin, mint och mocka. Tv-rummet med sin dammiga VCRspelare och kilovis av digestivesmulor nedkilade mellan de slitna soffkuddarna. De tunna väggarna, den ännu tun18

nare huden och eftermiddagstimmen när inget finns att göra, den kallas populärt för vargatimmen. Man kan få fotsvamp här om man inte har badtofflor på sig i duschen.

Man kan klättra ut genom ett fönster på andra våningen, ut på taket ovanför skrivarsalen, och sitta där och spana på folk eller ha förtroliga samtal. Det var där jag brukade sitta och spana på honom. Ensam. Jag sitter fortfarande där ensam för det mesta.

Jag har två planscher på väggen i mitt rum. De kommer från en utställning på Hamburger Bahnhof i Berlin. Jag har haft dem ganska länge utan att veta var jag skulle sätta upp dem. När jag flyttade hit tänkte jag att detta måste vara platsen.

Planscherna är vita med tunn svart text mitt över. På den ena står det: Nowhere better than this place. På den andra: Somewhere better than this place.

Vad jag heter? Mitt riktiga namn är något helt annat, men här finns det en kille som kallar mig för Lilja. Det är han.

Såhär sjunger han för att roa mig: Lilja, kom ut ikväll, jag väntar med ciggen utanför Östra.

19

Och då drar jag på mig skorna och går ut. Varenda jävla gång och jag vet inte riktigt varför. Det är inte längre så nytt som det var när allt det här började.

Om nätterna kan man höra tågen gå förbi på spåren bakom Ica. Det är sällsynt, men ibland kommer de. Godståg bara, norrgående.

20

TVÅ Lilja Brik på sibiriska tundran. Hur jag lär mig ett och annat om Eros.

Här en liten överraskning: Jag betackar mig egentligen för poesi.

Det är förstås lite paradoxalt eftersom jag ägnar så mycket tid nu för tiden åt att skriva densamma, men det är faktiskt helt logiskt. Man måste anpassa sig till sin miljö, det vet minsta kräldjur. Vår lärare Sarah säger hur som helst att man ska säga lyrik, det låter liksom mer korrekt i den litterära diskursen. Poesi är sånt man skriver i glatta skrivböcker med guldsnitt och rosor på. Mig gör det detsamma, jag betackar mig ändå, i hemlighet. Tack och adieu, hej då, osv. osv. Sarah säger vidare att förkortningar inte hör hemma i löpande text. Vilken text man då skulle använda sig av förkortningar i vet jag inte. Såvitt jag har någon åsikt i frågan är all text som innehåller mer än ett ord löpande. Det är, såsom det mesta på skrivteknisk nivå, inte något jag ägnat någon speciell summa tid åt att fundera över, även om jag vet att jag borde för att överleva här. Men jag är tyvärr mest intresserad av berättelser.

Sagor, äventyr, sånt, han skrattar åt mig när jag pratar så.

Han är inte ensam om det.

Jag sökte in här med dikter för dikter är på riktigt, och det är viktigt att vara på riktigt om folk ska tycka om en här. Man ska vara autentisk. Så nu skriver jag dikter, och 23

ganska ofta är det ganska roligt och jag känner mig liksom kvick i huvudet, det är alltid så när jag tänker, att jag riktigt kan känna de små hoppen mellan synapserna. Det vill säga, under mina bra dagar är det så. Jag har dåliga dagar också. Ganska många, om man ska vara autentisk.

Här är alltså i alla fall det korrekta användningsområdet för förkortningar enligt Sarah:

24

osv.

25

Ganska torftigt om jag får säga det själv. Men så är det ju med språkriktigheten.

Förresten var det inte Sarah som sa allt det där.

Det var han, en kväll när vi pratade om lyriken. Han sa att han själv var poet, han sa att hans ord var jämlikt med Gud och lika stort, han sa att han hade moln i byxorna.

Det var inte sant. Jag såg efter och det som var däri liknade mer en rundstav där ingen brytt sig om att sandpappra kanterna.

Det var när han sov. Jag drevs av min grundläggande nyfikenhet på allt och envar. Mina långa slanka fingrar kunde inte hålla sig ifrån byxknapparna, de hade en hypnotisk dragningskraft, och…

Nej. Det var inte så. Jag vet det nu men det förändrar ingenting.

Det är jag som är Lilja Brik. Hon föddes med klarblå ögon men de mörknade med åren.

26