9789113055855

Üversättare: urban andersson

Oversættelsen er støttet af Statens Kunstråds Litteraturudvalg.

isbn: 978-91-1-305585-5 © Suzanne Brøgger & Gyldendal, Copenhagen 2013.

Published by agreement with Gyldendal Group Agency.

Norstedts, Stockholm 2014 Originalets titel: Til T Översättning: Urban Andersson Omslag: Lotta Kühlhorn Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2014 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Första kapitlet

Det lyckades! I väg! Bilen är som gjord för den nyanlagda Helsingörsvägen. Och familjen är – hur fantastiskt det än låter – på väg till skogen. Och otroligt nog är det sommar i Danmark den 15 juni 1958. De åker förbi Schous fabriker där kvinnor kan få arbeta med att maska upp nylonstrumpor, men fabriksarbete finns inte direkt inom räckhåll för Lady Gaga, trots att fabriken ligger i närheten. Sulamit och Bibsen kontrollerar att det inte går några maskor på Ladyns strumpor och att sömmen bakpå sitter rakt.

Just nu åker de under den viadukt som Sulamit och Bibsen annars brukar ligga uppe på och anteckna registreringsnummer när bilarna kör förbi. Det är inte särskilt många människor som har bil, därför finns det nästan inga bilar på vägen, man hinner lätt anteckna alla nummer. De har börjat samla 5

på numren precis som de samlar på bokmärken och hönsringar, hoppstenar, servetter och garnstumpar av angora. Förutom filmstjärnor, utrivna ur veckotidningar, som visserligen inte är särskilt vanliga hos Lady Gaga men ändå ligger överallt. Varifrån de kommer – veckotidningarna – är det ingen som vet, ingen köper dem, men det finns alltid några nummer av Tempo och Flitiga Händer med filmstjärnefoton som man river ut, bilder av Pascale Petit, Lana Turner, Pier Angeli och Kim Novak, som slätas till med ett strykjärn och läggs in i skrivhäften med blad vikta till fickor, så att man får gissa vilka bilder som ligger var, och lura av varandra en favoritbild.

Sulamits är Pascale Petit på grund av ögonlocken med de svarta trekanterna i ögonvrårna. Bibsens är Pier Angeli på grund av munnen, som är fyllig på det snygga sättet.

Bibsen och Sulamit sitter i baksätet på folkvagnen och sjunger ”Bei mir bist du schön” tvåstämmigt, medan Jakob kör på en naziinspirerad autostrada av tysk modell och de just har flyttat in i ett nytt radhus efter engelsk förebild. Eller kanske är det ett slags Bauhaus-funktionalism, född ur drömmen om frigörelsen från förödmjukande bakgårdsmörker. Man har föreställt sig att den dag människor 6

överger bakgården och tunga möbler till förmån för glas, ljus, trävitt och betong kommer livet också att bli lättare och människorna att trivas. Just trivsel är ett nytt ord. De har flyttat utanför staden till frisk luft och in i ett splitter nytt framtidsområde med små trädgårdar som visserligen bara kommer att skötas nödtorftigt. Att sköta en trädgård – vem kan det?

Gamla människor. Intill Lady Gaga och Jakob bor ett äldre, pensionerat örlogskaptenspar som tillsammans travar omkring med vattenkanna och rensjärn och kallar varandra för ”älskling”. Lady Gaga glor långt efter dem. Både hänförd och misstänksam. Man skulle inte tro det, men det gamla paret är i själva verket hennes hemliga ideal. Visserligen hyser hon heta konstnärsdrömmar, men hon inser ändå helt realistiskt att hon inte är någon Vita Sackville-West och … Jakob ingalunda någon Harold Nicolson, och att de aldrig kommer att leva som bisexuella bohemer på ett slott med konst och tjänstefolk.

Däremot kan hon få för sig att se sig själv och Jakob leva tillsammans som gamla och sköta en trädgård, när allt det besvärliga med barn och arbete är avklarat – trots att hon aldrig har tagit i en 7

kratta. Hon längtar efter det lugn som måste vara förknippat med att sköta en trädgård, och drömmer om den dag då hon inte längre ska gå till arbetet och samtidigt ha små barn. Då hon och Jakob inte ska slåss och avbryta varandra och som försoning låsa sovrumsdörren om sig, utan bara vara snälla och rara och ta hand om varandra, för då ska hon kalla honom ”raring” eller ”dearie”, som de har varit med om i Wales. Varför kan de inte bara vara som människorna i Wales?

Därför att hon ska lämna ett omöjligt barn hos dagmamman och sköta sitt arbete som läkarsekreterare på en psykiatrisk avdelning. Det hon inte kan säga till någon är hur mycket kraft hon använder till att hålla sig på ”rätt sida” om glasdörren på avdelningen. Glasdörren är osynlig. Och det är förvandlingen också. I början. Hon har själv sett det: på nolltid kan en normal, förtvivlad människa förvandlas till en psykiatrisk patient med pottfrisyr på livstid. Innerst inne vet Lady Gaga mycket väl var falluckan finns. Frestelsen. Man är så utmattad och orolig, man är så trött. Frestelsen att ge upp och överlämna sig åt ”föräldraomsorg” – institutionaliseringen – är nästan oemotståndlig. Men Lady Gaga är klarsynt och vet mycket väl att den ”om8

sorg” man längtar efter alltid är ett fängelse. Kemiskt eller fysiskt, och det kemiska är nästan det värsta därför att det lockar mest på rutschbanan mot avgrunden, ner i hjälplöshet och undergång.

Fröken Bardeleben stretade emot. Så till den milda grad! Hon påstod att omgivningen var full av giftämnen, precis som vattnet i hospitalets kranar. Och tvålen. Därför ville hon inte bada. Men där begick hon sitt livs misstag. För till slut blev hon tvångsbadad med polisens hjälp. Och när hon började bita de kvinnliga poliserna överallt där hon kunde sätta tänderna i dem, fick de till slut ge upp försöket att få bort tvålen ur hennes hår, som aldrig mer skulle kunna redas ut. Till slut tvingades man klippa bort det toviga håret – och på de kala fläckarna växte en psykiatrisk patient med pottfrisyr ut.

Ladyn vill ha ett barn till. Det finns inget annat än livmodern som kan rädda henne från inläggning, denna muskel till knytnäve som förbinder månen med havet och drar vatten upp på land, livmoderns gravitationskraft kan hon ty sig till. Jakob kan få ett jobb i Indokina, men vad kan Gaga?

Hon inser klart och tydligt att det inte är rätt man hon är attraherad av. Jakob är fet, snål, alldaglig, 9

tråkig, infantil. Hon intresserar sig inte för honom, men älskar honom och förstår det egentligen inte.

Han kan inte ens skydda henne mot inläggning, det har hon ju upplevt. I själva verket borde de båda två vara inlåsta tillsammans, så länge det varade, eller få ta livet av varandra på det civiliserade sättet.

Jakobs ögon är uttryckslösa, men kroppen ivrig. De står inte ut med varandra men älskar att bekämpa varandra, och när Gaga är fullständigt utslagen och har gett upp allt, älskar han henne desto mer. Hon hade drömt om att han skulle vara den som kunde beskydda henne mot hennes drift till självdestruktion – han är den förste akademikern i släkten – och att de genom att flytta ut i det moderna skulle kunna befrias från det förflutnas fasor. Men hon tror inte längre på att de har hittat ett ställe där hon kan vara helt säker på att träden inte faller ner i huvudet och jorden närsomhelst kan öppna sig under hennes fötter.

Det är alltid Jakob som vinner striden i det behagliga koncentrationslägret, som hon i sitt stilla sinne kallar familjen. Om de hade varit en senromersk berättelse skulle man säga att Jakob regerar världen, men att Lady Gaga regerar över Jakob, och att hon föresätter sig att förstöra sin familj när hon 10

upptäcker att den är vanhedrande. Men i en modern berättelse skulle det vara märkligt om någon tänkte så och började lägga ut gift för den andre.

Hur tänker man då?

På Världsutställningen i Bryssel, Expo 1958, där mänsklighetens historia berättas på åtta minuter och Varèses elektroniska dikt spelas för 425 högtalare, är det molekylerna och atomkärnorna som regerar. Och på alla textilier, gardiner, kuddar, tapeter och sängöverkast börjar de kubiska saltmolekylförbindelserna infinna sig. Man kallar det ”abstrakt”. Man kallar det ”design”. Men man vet inte om det är poesins stjärnhimmel som förebådas, eller katastrofen. Somliga nämner ordet ”informationschock”, andra talar om oron för att människan kommer att tillintetgöras av maskiner.

Allt det vet Lady Gaga ingenting om. Men hon förstår verkligen Aldous Huxleys reaktion på maskinens triumf, där människan har blivit rädd för sin egen skugga. Hon vill dock inte gå så långt som till att ta meskalin för att avtäcka insiktens portar.

Det vill hon låta sin avkomma göra. De är alla nybörjare vad ämnet beträffar, och hon vill inte börja experimentera med mexikansk kaktus för att besöka den värld från vilken Johann Sebastian Bach har 11

skapat sina verk. Hon har för övrigt inget behov av att bli ”seende” och uppleva sina böcker som rubiner eller smaragder, böcker inbundna i vit jade, böcker som akvamarin och gul topas, lapis lazuliböcker, som strålar så starkt att de nästan hoppar ner från hyllorna och upp i hennes knä.

Stockhausen har för övrigt ändrat världen år 1958, utan att någon ännu vet det – och utan att bekämpa elektroniken! År 1958 ger Robbe-Grillet ut Jalusi, en ny form av berättarteknik, men Lady Gaga läser honom inte.

Hon håller sig till Harold Pinter, upptagen av det som kan försiggå mellan människor, mellan raderna, och hon intresserar sig i allra högsta grad för allt det människor inte säger till varandra. Själv säger hon nämligen så lite som möjligt. Hon har inte en tanke på att följa en Robbe-Grillet och att ge avkall på både kronologi och kausalitet, sammanhang, intrig, hierarki och personnamn. Varför låta sig nöja med en initial på en huvudperson? Ett anonymt askfat kan väl aldrig vara lika viktigt som kniven i hjältinnans bröst. Hon anser inte att vi absolut har behov av en skrivkonst där tåget avgår innan det kommer i väg.

12

Icke desto mindre är vi tvungna att, på denna punkt, påminna om sambandet mellan kvantmekaniken, atomåldern och den nya – eller upplösta – romanen och individens anonymisering. (I första versionen av denna berättelse bytte personerna namn i kapitel 4, men författaren ångrade sig, det blev faktiskt alltför irriterande, så nu kommer det att ske ganska snart, här i början, om ett ögonblick, i skogen.)

De har kommit ut i den, in bland träden, äntligen, hela familjen, Jakob, Lady Gaga, Bibsen, Sulamit och lille Pelle. Och nu hittar de ån – med gullviva, björnklo, rölleka och videört. På det stället finns det en bro.

Nu minns de att det var här, när de för en tid sedan första gången såg bron, som Lady Gaga fick idén att de allesammans skulle leka Puhpinnar – och byta namn. Hon har nämligen ingen lust att heta Lady Gaga längre. I stället ska alla uppkallas efter djuren i boken. (Lady Gagas farfar har fått Nalle Puh översatt till danska, vilket hon är ganska stolt över.) Därför är det också Lady Gaga som bestämmer vilka de ska vara. Såklart.

Jakob kan aldrig bli något annat än – Jakob. Lady Gagas mamma Gwendolyn är förstås I-or, eftersom hon alltid ser ut som om hennes ballong har gått 13

sönder. Moster Jessica, den ständiga besserwissern, blir Kanin, som är självupptagen men ändå sällskaplig, eftersom man har behov av andra människor för att vara nedlåtande. Lady Gaga själv blir Kängu, ett djur de aldrig har hört talas om, ett främmande, vilt djur som bär sin familj i en ficka. I första hand Ru (Pelle). (Snart kommer hon att få för sig att någon har stulit Ru från henne, och när hon frågar efter det blir svaret bara: Tja.) Bibsen blir Nasse eftersom hon är tapper och pragmatisk, den som får allting att fungera, såvida hon alltså inte är orolig och i ren skräck börjar snurra runt sig själv. (Det får hon inte.) En tråkig vana. Annars skälver hon bara inombords, och det är ett mycket tappert sätt att skälva på för ett mycket litet djur. Sulamit är Tiger, som blir förvirrad av sin egen spegelbild och går till angrepp mot en bordsduk, men som annars tycker om allting – utom honung och ekollon och tistlar, för de sticks på tungan.

Det är lady Gagas, förlåt Kängus, älsklingshistoria, den där Tiger har försvunnit och alla djuren går omkring och letar och är så bekymrade, och Tiger äntligen dyker upp på sitt bästa humör: – Vart tog ni vägen? För Tiger utgår alltid ifrån att det är de andra som har försvunnit.

14

Och det har de också. De letar efter det tankfulla stället i skogen, men har gått vilse. Och i denna Puh-familj finns det ingen Puh som kan leta efter en sandgrop i stället, utifrån det puh-iga resonemanget, att om man bara letar efter fel sak riskerar man att hitta den rätta som man inte letar efter. Och det finns ingen som kan hitta på en sång om det. För ingen tänker på att de kommer från en handfallen familj, den sången är det ingen som kan.

Kängu har glömt att nallen saknas och varför.

Det är nog för att de inte har någon honung. Och hon kan inte precis se sin far, Salomon kallad Sa, som en björn, vare sig av plysch eller på något annat pälssätt. Men utan Puh saknar familjen helt och hållet tillgång till tao. Synd.

Det är på sätt och vis en ohygglig bok, Nalle Puh, därför att pojken som heter Christoffer Robin är författarens egen son, som resten av sitt liv får stå ut med plågan att vara rekvisita i sin fars livsverk. Det finns ett helt Nalle Puh-museum, där sonen i hög ålder uppträder som nallebjörn, och folk löser biljett och frågar den nu äldre herrn: – Är det Ni som är Christoffer Robin? I verkligheten? Och mannen är tvungen att nicka bekräftande varje gång, för han har inget annat att leva av.

15

Var och en av dem lyckades faktiskt, denna ljuvliga junidag, få tag i en handfull pinnar. Som ”samlare” hade de aldrig överlevt, men Tiger och Nasse hade hittat sina pinnar, en lång smal och en liten tjock, samtidigt som de ger Ru ett par kvistar, som de säger att han ska se till att kasta i vattnet när de räknar till tre. Alla ska kasta samtidigt på tre, men det är för svårt. De står på bron över ån vid räcket för att följa strömmen och se var den är starkast.

Virginia Woolf skulle ha skrattat: Ån är för ynklig för att dränka sig i. Ån påminner Jakob om att fiska rudor, vid ett barnhem nära Horsens, där det inte finns något annat att göra än att vänta på att föräldrarna kommer hem från Sibirien. Fadern är stationerad i Vladivostok för Store Nordiske Telegraf och har skickats hem av mystiska skäl tillsammans med sin svenska fru, Gunilla. Varför lär Jakob aldrig Ru att fiska? Ån påminner Tiger om sången ”Det är alltid något fel när familjen drar till skogs”. Och om Tudemarie, där man ska vara tacksam om man får dela på en flaska sockerdricka, trots att det bara är spott kvar när det blir Tudemaries tur. Tiger och Nasse får ingen sockerdricka när familjen drar till skogs.

Det är ingen honungs- eller sockerdricksfamilj, och 16

att tjata är förbjudet. I flera månader har Tiger ändå tjatat om ett par röda ballerinaskor. För de har bara hopplösa läderskor med spännen som klämmer – eller skidpjäxor. Men om det överhuvudtaget finns någon möjlighet att få de röda skorna, inte i födelsedagspresent, för födelsedagspresenter får man inte – förutom en lakritspipa av gammelmormor och en femkronorssedel av I-or – så kanske till jul?

Då kommer de garanterat att köpas två nummer för stora att ”växa i”. Växa. Finns det något mer idiotiskt än att växa, när man redan känner sig vuxen men ändå måste se sig själv som Tudemarie med tidningspapper i tåhättorna?

Barn ska vara glada, för om de är sura kan de riskera att Kängu dör. Barnhem är ett mardrömsord som hela tiden blänker till som en ål i familjens underström. Jakob har varit där. Ska Tiger och Nasse också dit?

En dag blir Tiger ertappad när hon står på en stol i färd med att stjäla en bit påläggschoklad som gömts undan uppe i ett högt skåp. ”Barnhem” och ”Uppfostringsanstalt” nämns, orden hänger i luften. De har börjat säga att hon är ”egoist”, eftersom hon inte tar tillräckligt mycket ansvar för familjen och i stället håller sig för sig själv.

17

De ska räkna till tre, innan de slänger i pinnarna.

Tiger: – Bibsen fuskar!

Nasse: – Jag heter inte Bibsen, jag heter Nasse.

Tiger: – Du fuskar i alla fall.

Nasse: – Den långa smala pinnen är min.

Tiger: – Nej, det är min!

Nasse: – Nej, din är den korta tjocka.

Tiger: – Det är bara för att den korta tjocka inte flyter som du hellre vill ha min.

Nasse: – Min flyter.

Tiger: – Det råkar vara min.

Jakob och Kängu i kör: – Sluta bråka nu.

Och så börjar de skratta, eftersom de inte kan hålla ordning på sina pinnar och samtidigt ska komma ihåg att de har fått nya namn och kalla varandra för Kängu och Nasse och Tiger. Svårt att räkna samtidigt. Kängu kastar på två. Och vinner. I början.

Men det är bara charmigt. Det viktigaste är att hon alls är med. Och inte död.

Tiger har själv varit död. Först på ”kollo” när hon är fyra och man sitter i långa rader bland främmande, rädda eller aggressiva barn och äter antingen rågmjölsgröt eller sagogrynsgröt eller kornmjölsgröt. Varför är hon plötsligt på barnhem? Kanske är det bara några dagar, ett barnpassningsproblem, en 18

tillfällighet? Och en tillfällighet att den svarta väskan med dockhuvudet blir stulen? Men Tiger känner ingenting, Tiger upphör bara att existera. För säkerhets skull. Ändå finns skräcken där, skräcken för den spegelvända världen, precis som i bröderna Grimms saga. För tänk om den spegelvända världen är den verkliga, där de omvända lagarna gäller som norm, och träden faller, jorden öppnar sig.

Tänk om det är rätt att man ska stjäla, ljuga, bedras och straffas. Och att stöld, lögn, bedrägeri och straff hela tiden blir mer stöld, lögn, bedrägeri och straff, kort sagt helvetet som normalitet? Tänk om man ska vänja sig vid att det är så det är!

Efteråt skickas hon till landet, eftersom det lär vara nyttigt. I sanning en underlig Tiger som inte står ut med att vara borta! För när Kängu beslutar att Tiger kommer att må bra av att vistas på en bondgård, ute i naturen, borta från gatstenarna, därför att hon själv ska till Paris, och sätter henne på ett tåg med adresslapp runt halsen – i en kupé med tre nunnor, till Fredericia, där det finns en röd katt – mår hon inte ett dugg bra av det. Tiger längtar bara efter Kängus röda läppstift. Bondgårdens ägare tar en bild av Tiger med blomsterkrans i håret till minne av den lantliga idyllen, men hon stir19

rar misstroget in i lådkameran iförd en rödprickig sommarklänning med puffärmar och röda knappar, runda som körsbär. En helt annorlunda klänning jämfört med de smocksydda pastellfärgade av flanell som kommer från England efter kriget. Från några människor som Sa och Gwendolyn känner.

Den röda katten i Fredericia bryr sig Tiger inte om, endast katten Mju är värd omaket att sysselsätta sig med, den egyptiska katten, som i själva verket är solguden och själen som måste leva i underjorden, där de svarta molnen, kamphundar och långskaftade kängor tar makten överallt, utan att det upptäcks i en värld där hundarna har tagit över och husen har blivit bruna av skam.

Kärleken måste vara ett ställe, kanske i Egypten, där Mju är. Tiger vill varken ha en ko eller en gris eller hund. Bara beundra det silverarmband som Kängu får i present av en egyptier i Paris.

Kängu reser inte till Paris utan drömmen om att möta en Berenson, som Jackie Lee Bouvier – sedermera Jackie Kennedy – hänfört skriver hem om i sina ungflicksbrev från resan till Europa. I den äldre Berenson har Jackie Lee mött den man som tänder henne för resten av livet, mannen som väljer att leva 20

för konst och kärlek. Berenson som lär henne skillnaden mellan att leva och att bara existera. Och hon kommer att känna ångesten för att inte kunna avkräva livet den intensitet som en Berenson utstrålar, trots att han är ganska gammal och har händer av vitt porslin. Han lär henne något om skillnaden mellan livsförminskande och livsförstorande människor, och att man absolut ska undvika de förstnämnda. Om man upptäcker att man faktiskt tillbringar för mycket tid med tråkiga människor så måste det bero på att man själv är tråkig. Och sådan vill Kängu ogärna vara. Därför vill Kängu inte vara en familj. I själva verket vill varken I-or eller Kängu vara fru till någon. De drömmer båda om att vara den andra kvinnan, den icke-tråkiga, hon i lila.

Både Nasse och Tiger bedyrar att deras mor är den vackraste kvinnan i världen, när hon inte är den fulaste.

Man kan inte skicka bort Tiger utan att hon går sönder. Ändå har hon själv bett att få bli blåvinge. Och har gått från köket med matplats – det moderna – och in i vardagsrummet förbi teakmöblerna med en full tallrik soppa, utan att spilla. Det måste man kunna för att uppnå duglighetstecknet: Hemflit – ett litet 21

tygmärke som föreställer en kastrull och som man kan sy fast utanpå uniformens bröstficka. Ett duglighetstecken är något man kämpar för att uppnå.

På väggarna hänger ny grafik av Axel Salto. Tiger bär försiktigt den djupa tallriken förbi ännu en ny uppfinning som alla från och med nu vill ha: tv-apparaten – trots att den bara visar fyra program. Men man säger att det bara är början.

Tills vidare kan man se en liten, tjock man tala om djur. Eller en mindre, tjock man förklara hur man tar bort fläckar. En allvarsman tala om krigen i världen, som förs av andra allvarsmän i grå hattar.

Och slutligen en man, ”gräddbakelsen” kallad, som spelar plattor. Det är obegripligt att denna apparat kommer att spela en så stor roll som den kommer att göra för Kanin – och omärkligt kommer att ta så många människors liv.

Men med hjälp av tv:n vill moster Jessica, förlåt, Kanin, bli drottning och regent över världens begivenheter. Krig, svältkatastrofer, epidemier, massak­ rer, syndafloder och terrorangrepp vill hon ha i sin hand. Churchill, de Gaulle, Eisenhower, Chrusjtjov och Kennedy – och senare Gorbatjov, Reagan och mrs Thatcher kommer bland många andra kungar, stjärnor och ministrar att uppträda för Kanin, som 22

hon – genom en enkel knapptryckning – kan kommendera och få att hoppa och springa ut och in ur rummet som sina egna privata domestiker.

Det är nog tv:n som framkallar Kanins berömda ord: ”Om man har varit furstinna i Ryssland kan man gott leva med att vara taxichaufför i Paris.”

Men Kanin har varken varit furstinna i Ryssland eller taxichaufför i Paris. Men tack vare tv:n och fjärrkontrollen vill hon inbilla sig, att hon har hela världen i sin hand, och att hon själv spelar en huvudroll i den och på så sätt dela en illusion med miljoner.

Det är inte nog att bära en tallrik soppa in i vardagsrummet. Man ska också på blåvingeläger. Tiger gruvar sig. Men gläder sig åt att vara fri från Nasse. Ändå är hon rädd, för scoutledaren har sagt, att nu får man se om de har blivit så stora att de kan vara borta från sina föräldrar en hel natt. Tiger kan inte. Nasse kan inte vara borta från Tiger, och Tiger kan inte vara borta från Kängu. Det är en sjukdom.

Den heter mammasjuka. Tiger har sjungit vid läger­ elden, en sorglig sång som ingen känner till, och legat i sin sovsäck och gråtit.

– Varför sover du inte? viskar Pip. – För att jag är rädd att min mamma är ledsen för att jag inte är hos henne.

23

Så småningom faller Tiger i sömn vid tanken på att en dag kanske komma till Indokina.

– Var är det? säger Pip. – I Fjärran Östern.

Tiger har svårt att koncentrera sig på att kasta pinnar – och att alls hitta dem – för hon faller hela tiden i trans och dagdrömmer och struntar i om Kängu fuskar, för det är så härligt när familjen drar till skogs. Kängu kastar hela tiden på två och vinner, för hon tål inte att förlora. Tiger och Nasse ropar samtidigt: – Sluta mamma!

Tiger: – Du behöver inte säga samma som jag!

Nasse ger upp, förargad över att bli ertappad med att härmas.

Tiger är så trött på att ha Nasse i hasorna. Om Tiger sätter sig vid pianot och försöker improvisera, kommer Nasse efteråt och spelar precis likadant.

Tiger: – Vet du inte vad improvisera betyder?

Nasse: – Jo, att spela som du gör när du inte spelar melodin.

Tiger: – Nej! Att spela något annat.

Nasse: – Det gör jag ju också!

Tiger: – Nej, du spelar samma som jag.

Nasse: – Nej, det gör jag inte.

Tiger försöker undvika de outhärdliga kontrover24

serna men känner sig trampad på tårna genom att ha Nasse som ett frimärke på sig. Försöker pedagogiskt: – Du kan ju säga något annat: ”Men, mamma!” i stället för ”Sluta mamma!”

Nasse: – Du ska inte bestämma vad jag ska säga.

Tiger: – Varför ska du alltid vara tvärtemot!

Nasse: – Jag är inte tvärtemot, jag säger ju samma sak som du!

Tiger: – Jamen då bestämmer jag ju vad du ska säga!

Nasse: – Nej, det gör du inte.

Tiger: – Tack, det är jag glad för. Jag vill nämligen helst inte bestämma vad du ska säga, kan du inte vara snäll och hitta på något själv?

Nasse: – Det gör jag ju också. Jag har just sagt sluta.

– Kan ni inte sluta bråka! Jakob orkar inte höra på. Han är annars så upplivad av att Kängu har kastat i alla sina pinnar och över att alla har kommit först, att han helt har glömt sina egna. Jakob ger sig till att krama om Kängu som en tokig, och snart kysser han henne djupt och innerligt mitt i skogen, på bron. Just nu är det ingen som ser det, men när som helst kan någon komma förbi, och Kängu och 25

Jakob struntar i det, förlorade för omvärlden. Så piiinsamt. Varken Tigers eller Nasses pinnar har dykt fram under bron.

Det är nästan omöjligt för en modern familj att spela något tillsammans, eftersom de är alldeles för upptagna av det spel som heter ”familj” och måste använda all energi på att inte falla in i och ut ur varandras identiteter. Det är det paradoxala med den moderna familjen. Den ska inte vara uppfostrande vare sig det gäller att smida koppargrytor eller att lägga ägg, den ska vara identitetsskapande. Och det är precis det den inte kan.

Alla de avlastande hjälpmedel den fått har blivit en belastning. Från bilen till tv:n till dammsugaren.

Tack vare alla tekniska ting har de kommit att leva ensamma, var och en för sig. Att göra något tillsammans har nästan blivit en omöjlighet. Var och en följer sina egna intressen. De har blivit ensamma – tillsammans – och för länge sedan upphört att spela Monopol. För det är inget riktigt spel längre när Kängu alltid vinner med hotell på Østergade, Bredgade och Rådhuspladsen medan hon drömmer om ett barn till, och Jakob slår sig ihop med Tiger och får henne att komma till de adresser han vill.

26

På nyårsafton, när hela familjen spår i tenn, sitter man tillsammans precis som en familj, vid samma bord. Tigers väninna Lise har fått lov att vara med.

Lise vill också vara blåvinge men får inte för sin mamma. Kängu visar upp sin tennskapelse, och alla är överens om att hennes figur är den mest charmerande: – Den föreställer James Joyce! förklarar hon. Alla är mållösa. Hon tycker också att Jakobs är gans­ka söt och säger att den liknar en foxterrier.

Ru har för längesedan lagts i sin säng. Han får inte leka med kokande vatten, glödande tenn och fyrverkeri på nyårsafton. Det kan ingen överblicka.

Man ska bara komma ihåg att stänga dörrarna, så slutar han nog att gråta.

Nasses tennfigur liknar en ponny. Det är för att hon har fått börja rida. Vad Tigers figur föreställer får ingen se, det ska vara en hemlighet. Tiger spelar i ett band. Jonathan spelar bas. Men han är mest intresserad av Katja som spelar trumpet. Tiger vet inte hur hon ska väcka Jonathans intresse. Katja har bröst. Det har inte Tiger. Gudskelov. Bulan på ena sidan kan vara mer än nog. I en roman som heter Ung lek har någon slängt en behå i soffan, äckligt.

Då är det bättre med Romanbladet, där alla är påklädda. Ändå kan Tiger inte hålla sig och viskar 27

med tårar i ögonen det hennes betyder. – Vad? frågar Lise med skratt i sina, som om hon mycket väl vet det.

Tiger viskar i hennes öra det vansinnigt piiinsamma – det vågar hon plötsligt säga, för hon vet att det aldrig kommer att ske: – Jag ska kyssa Jonathan inom ett år!

De nickar åt varandra i samförstånd. De ska aldrig släppa varandra, Lise och Tiger, lovar de varand­ ra, men Tiger tillägger i alla fall att hon en dag ska till Indokina.

De lomar slokörade bort från Puh-bron och ån.

Flickorna struntar i sina pinnar. Ru kastar bara bort sina, à la slarvmaja, i en gyttjepöl och går för sig själv och samlar bladlöss. En sådan skogspromenad kan man annars kalla en utopi. En familjeutopi. Det finns ingenting som heter familjeflopp. Alla är genetiskt programmerade till att tro att det blir bättre nästa gång familjen ska till skogen. Bara inte Tiger.

Hon vet att det bara blir värre. Svartsynta, Tiger, liksom I-or? Tvärtom, Tiger ser syner. Hon ser en mjölkerska i ett fönster med en lans vid sin sida och ett vitt bältdjur med sköld av lapis lazuli i mockasinröda snabelskor och med ett gotiskt torn på ryggen.

28

Hon ser en blå biskop med hönsfötter och döden i knäet, en pissande getröv med pilar i, en månblomma och ett rådjur i scharlakanssammet med björkkvistar på huvudet. Hon ser dem komma. De som kommer nu, långt bortifrån, har hon inte väntat.

Det är en lång lyckönskningsprocession! Hon vet inte om hon ska göra sig fin eller gömma sig för gästerna som närmar sig. Tre utlänningar och allt som kan krypa och gå i hasorna på besöket från fjärran.

Men precis som hon en gång fick besök av ljuset ner genom källarfönstret och blev havande, utan att hon visste om det, tar hon nu emot en hyllning utan att riktigt förstå det eller ta det personligt. Barnet är av henne, men inte hon. Det är därför hon har blivit utvald. I motsats till de flesta andra mödrar som sätter sig på sina barn och ingår förening med dem, som om de var deras eget verk, en förlängning av dem själva, är damen i blått och oliv annorlunda.

För hon har inte tillmätt sig själv någon betydelse i det som skedde eller i det som ska ske. Utan bara böjt sig för morgonstjärnan.

Också nu böjer hon sig för främlingarnas förklaringar utan att bli inbilsk. Hon håller Barnet i sin famn, svept i något ljusgrönt, men på något märkligt vis vet hon det värsta av allt: att hon har fött sin 29

son till döden. Det har alla andra också. Men de vet det inte. För att det strider mot naturen. Att hålla liv i ett barn som ska dö. Kvinnor föder till liv och glömmer resten. Men för henne är det annorlunda.

Hon ser början och slutet i samma glimt.

En av de fina främlingarna talar om hur de har väntat på denna inkarnation. De talar om en prins som lämnade sitt förgyllda rikedomspalats och konfronterades med verklighetens fasor och till slut satte sig under ett stort träd och blev vis. Och om en som vandrade omkring på gatorna och ställde frågor som vände upp och ner på ordningen i staden, och som till slut dömdes till döden som syndabock för statens nederlag. Världen har länge väntat på en förädling av dessa båda gestalter, och de visa har betraktat det som mest troligt att det blir en jude som ska rädda bokens folk från stagnation och utplåning.

Hon vet inte vad de talar om, förstår inte vad som har skett eller hur hon ska förhålla sig. För om det är så betydelsefullt, alltihop, hur ska hon då klara det? Hon kan inte ens bjuda gästerna på en kopp vatten för hon har ingenting att bjuda på, står bara där i dörren med barnet i ljusgrönt och kan inte förknippa det med en stjärna på himlen. Ändå 30

uppfattar hon tydligt att det lyser, och hon bÜjer sig fÜr det, men tvekar samtidigt att tillägna sig ljuset som eget verk. Hon vill värna det men inte betrakta det som sin egendom.

Skratt

31