9789113055152

Ulf Adelsohn

Ulf Adelsohn

Med liv och lust

”Så stod jag där på podiet, nyvald till Moderaternas partiledare, uppvaktad av mina företrädare, Jarl Hjalmarson, Gunnar Heckscher och Gösta Bohman. Den ena intervjun avlöste den andra, alla gratulerade och var glada. Tiden flöt i väg som en vårflod.

Det var som ett rus. Men rus går som bekant över och ersätts av bakfylla.”

Med liv och lust

Ulf Adelsohn, född 1941, var partiledare för Moderaterna 1981–86.

1973–76 var han gatuborgarråd, 1976–79 finansborgarråd i Stockholm och 1979–81 kommunikationsminister. Han var landshövding i Stockholms län 1992–2001 och därefter styrelseordförande för SJ till 2011. Sedan 1981 gift med kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth.

in ambition har varit att beskriva det politiska klimatet och utvecklingen från det att jag för femtio år sedan engagerade mig politiskt och fram till i dag. Bland mycket annat skildrar jag arbetet och livet som ledamot av fullmäktige, tiden som gatu- och finansborgarråd i Stockholms stadshus, Almstriden, hur Münchenbryggeriet bevarades och den politiska revolt som räddade huvudstaden från att bli en tummelplats för jättelika trafikkaruseller.

Jag berättar hur jag uppfattade Olof Palme som motståndare i det dagliga politiska arbetet i riksdagen. Utan krusiduller beskriver jag tumultet när jag blev partiledare och varför jag avgick, samt spelet bakom kulisserna när Thorbjörn Fälldins andra regering sprack. Efter nio år som ordförande för SJ kallade jag svensk järnvägspolitik för ”en 25-årig lekstuga för okunniga politiker”. Sedan fick jag sparken. Trots en del tuffa motgångar har jag haft ett spännande och omväxlande liv, ofta i offentlig belysning. Med liv och lust, vänskap och glädje har jag levt det här livet – mina tio otroligt fina år som landshövding i Stockholm var kanske de bästa. Och jag avslöjar också vad jag tycker om de nya Moderaterna.

Ulf Adelsohn

M

www.norstedts.se ISBN 978-91-1-305515-2

Omslag: Johan Petterson Omslagsfoto och flikfoto: Håkan Elofsson

adelsohn omslag orginal.indd 1

2014-02-27 21:39

Ulf Adelsohn

Med liv och lust

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2014 Ulf Adelsohn och Norstedts, Stockholm Omslagsform: Johan Petterson Omslagsfoto: Håkan Elofsson Tryckt hos Bookwell, Finland 2014 isbn 978-91-1-305515-2

Innehåll Förord 7 1. Familj 11 2. Uppväxt 21 3. Studier och politik 48 4. Kreuger 62 5. Stadsfullmäktig 70 6. SACO 94 7. Gatuborgarråd 108 8. Finansborgarråd 134 9. Statsråd 169 10. Partiledare 206 11. Frihetstiden 250 12. Idrotten 268 13. Landshövding 281 14. Statens Järnvägar 318 15. Muren 335 16. Media 349 17. De nya Moderaterna 361 18. Med liv och lust 373 19. Käringön 380 Tack 394 Uppdragsförteckning 395 Släktträd 398 Personregister 400

Förord

”Ulf Adelsohn får UrsäktA”, så formulerade sig Fredrik Reinfeldt på valkvällen söndagen den 17 september 2006. Moderaterna hade gjort sitt bästa val sedan kriget och med valresultatet 26,23 procent av rösterna sopade Fredrik Reinfeldt bort mitt 34 år gamla rekord från 1982 på 23,6 procent. Jag kunde ha ropat ”äntligen” för det var så jag kände. Efter tolv års oavbrutet socialdemokratiskt styre var det just så jag kände – äntligen. Sveriges folk hade valt en Alliansregering. Göran Persson meddelade inte bara den socialdemokratiska regeringens avgång, utan också sin egen, som partiordförande.

När jag avgick 1986 frågade journalisterna om Carl Bildt skulle bli en bättre partiledare. ”Det hoppas jag, för då blir vi ett större parti”, replikerade jag. Det blev han nog i mångt och mycket, men varken ikonerna Gösta Bohman eller Carl Bildt, mellan vilka jag var insprängd, gjorde någonsin ett lika bra val som jag.

Men nu, 2006, hade ”de nya Moderaterna” gjort det. Hur nya var de då? De hade utropat sig som ”det nya arbetarpartiet”, observera inte arbetarepartiet, utan ”arbetar” för att skilja ut sig från Socialdemokraterna som alltmer börjat kallas ”bidragspartiet”. Fräckt, men absolut ett snilledrag, och jag skickade ett sms till Fredrik där jag gratulerade och beklagade att jag inte kommit på det själv. Men jag skulle å andra sidan aldrig kunnat göra det under 1980-talet.

Tiden var inte mogen då.

7

De ”nya” hade, åtminstone delvis, också gjort upp med den gamla skattepolitiken och satsat mer på skattesänkningar för människor i vanliga inkomstlägen. Detta skedde med buller och bång. Efter att ha skickat sina företrädares skatteförslag till Riksdagens utredningstjänst för analys, tog den nya partiledningen rejäla svängar och trumpetade ut att den ”tidigare moderata skattepolitiken inte hängde ihop”.

Smart igen, det blev ett rejält genomslag i media, vilket var precis vad de nya Moderaterna önskade. Personligen hyser jag stor sympati för den nya skattepolitiken, inte minst av rent ideologiska skäl.

Inget kan väl höja självkänslan mer än att stolt få deklarera: ”Jag försörjer mig och de mina och är inte beroende av andras bidrag.”

Det måste vara riktigt att, så långt det överhuvudtaget är möjligt, låta den som behöver hela sin inkomst för sin och sin familjs försörjning också få behålla den.

Fredrik Reinfeldt hade trätt till efter det största moderata förlustvalet sedan första världskriget och hade ett helt annat manöverutrymme än jag, som efterträdde en partiledare, Gösta Bohman, med tre raka segerval. I min situation framstod inte behovet av större förändringar som särskilt nödvändigt. Men nu kunde ”de nya Moderaterna” till och med gå så långt att de i stora delar accepterade den socialdemokratiska synen på arbetsmarknadspolitiken. Å andra sidan har de ”nya” visat tydliga drag av ren nyliberalism.

Avregleringar drivs ibland längre än någon tänkt sig. Ett typexempel är järnvägen, där de, delvis på grund av okunnighet, fortsatt driva avregleringspolitiken in absurdum. Ett annat är taxifrågan, där oviljan att besluta om maxpris leder till en djungelpolitik som ger Sverige ett rykte som bananrepublik.

Men nu går jag händelserna långt i förväg. * Våren 2012 fick jag en förfrågan från Bohusläns museum att skriva en artikel till deras årsbok om resan från Stockholm till vårt sommarställe på Käringön i Bohuslän när jag var barn. När den texten 8

var klar fann jag att den kunde vara en del av den bok om mitt liv jag länge funderat på att skriva. Äntligen kom jag igång, först med en släktkrönika, som min förläggare Stefan Hilding föreslog mig att skära ner till högst hälften, allt i syfte att hålla läsarna vakna.

Jag lydde.

Min ambition har varit att beskriva det politiska klimatet för över femtio år sedan när jag började engagera mig politiskt och utvecklingen fram till i dag, i kapitlet ”De nya Moderaterna”. Det är det enda kapitel som min hustru kulturministern inte fått läsa. Jag är nu ensam om att ha lett Moderaterna samtidigt som Olof Palme var ledare för Socialdemokraterna och ger min bild av hur jag, som motståndare, uppfattade honom i det dagliga politiska arbetet.

Utan krusiduller beskriver jag tumultet när jag blev partiledare och varför jag avgick samt spelet bakom kulisserna när Thorbjörn Fälldins andra regering sprack. Efter nio år som ordförande för SJ kallade jag svensk järnvägspolitik för ”en tjugofemårig lekstuga för okunniga politiker”. Därefter fick jag sparken.

Min gamla borgarrådskollega Mats Hulth (S) nämnde att ingen politiker efter andra världskriget har skrivit om Stockholms stadshus. Det blev en uppmaning att skildra livet inifrån lite mer utförligt, särskilt det som kanske är av mer intresse just för stockholmare: Almstriden, hur Münchenbryggeriet kom att räddas och den politiska revolt som räddade huvudstaden från att bli en tummelplats för jättelika trafikkaruseller. Stadshuspolitiken beskrivs utifrån mitt perspektiv som ledamot av fullmäktige och som gatu- och finansborgarråd.

Under ett långt liv har jag naturligtvis upplevt mycket och mött många människor som haft stor betydelse för mig både privat och i arbetet. Det har varit nödvändigt att begränsa materialet till det som jag hoppas är av visst allmänintresse, vilket jag ber om förståelse för. Med liv och lust, vänskap och glädje har jag levt det här livet, de tio otroligt fina åren som landshövding i Stockholm var kanske de bästa.

9

1

Familj

”tAck Ulf, för Att dU aldrig anklagat mig för att ha satt Dig till världen, trots att du har judisk börd.” Så sa min far Oskar till mig några år innan han 1983 gick bort vid åttionio års ålder.

Vilken livslång sorg över sitt eget livs upplevelser visar icke dessa ord. Vad fick han vara med om i skolan i Karlstad i början av förra seklet? Hur var livet i Uppsala som juridikstuderande före och under första världskriget, eller som värnpliktig i 500 dagar under kriget? Under den tid då OA:s och Albert Engströms teckningar så ofta var antisemitiska. Vilka tillmälen, vilka avståndstaganden mötte han? Med sin milda läggning måste han ha lidit all världens kval under trettiotalets aggressiva judefientlighet, för att inte tala om skräcken för en tysk invasion under nästan hela kriget.

Vilken livsglädje känner den som varje kväll måste ha bävat att vakna med beskedet att Sverige blivit angripet? Och ändå kunde han skatta sig lycklig för att leva just i Sverige.

Pappa var kärnfrisk, inte en sjukdag förrän under kriget då han fick både bältros och cancer. Han hade en nära vän som var gift med en tyska och som sa sig kunna hjälpa honom. Men pappa visste bättre. Han hade alla de medel han behövde för att ta sitt liv om tyskarna kom hit. Han hade sörjt för min syster, som skulle få följa 11

med regeringen och deras familjer någonstans ute i landsorten, eller antagligen till England om Sverige blev angripet. Mamma Margareta var ju ”arier” så hon skulle klara sig. Men så föddes jag den 4 oktober 1941. Mamma ville ge mig sitt födelsenamn, Halling, och skydda mig genom att säga att jag hade en annan far. Men pappa sa nej, av någon anledning ville han inte gå med på det. Stolthet?

Vad pappa egentligen upplevde och kände talade han aldrig om.

Inte ett ord, aldrig ett beklagande, bara en enda gång, de ord jag inledningsvis nämnde att han yttrade. I handling, eller snarare brist på handling, visade han mer. Han ville aldrig synas, aldrig dra till sig uppmärksamhet, inte göra karriär, bara få leva i fred utan hot eller risk att behöva få vara med om något av allt det elände som fanns i hans gener, nedärvt genom generationer.

Genom en ren tillfällighet fick jag genom SVT:s programserie ”Vem tror du att du är” tillfälle och hjälp att få en inblick i pappas bakgrund, bland annat genom att besöka Suwałki, en liten stad i nordöstra Polen, varifrån alla i hans familj en gång kom.

Pappa föddes i en judisk familj i Karlstad i maj 1894 som nummer nio av elva barn, fyra flickor och sju pojkar, födda mellan 1880 och 1899. Pappas morfar, Levin Klein, invandrade som tjugofyraåring till Sverige år 1860 från just Suwałki, som då tillhörde Ryssland. Han kom först till Malmö utan ett öre på fickan, utan någon utbildning och utan att kunna ett ord svenska. Det går inte att med säkerhet utröna vad han ägnade sig åt, men allt talade för att han, som så många andra i liknande situation, började som nasare. Han måste i varje fall ha skött sig för han flyttade snart till Växjö, där han redan 1863 fick ansedda borgare att tillstyrka hans ansökan om svenskt medborgarskap. På den tiden hade vi fri invandring men medborgarskap beviljades endast om man ”levde hederligt” och kunde försörja sig själv! Besluten om medborgarskap undertecknades av konungen personligen.

Redan samma år flyttade han till Karlstad och av allt att döma följde hans hustru Rebecka och äldsta dotter Lea, min farmor som då var fyra år, samtidigt efter från Suwałki.

12

Min farfar Lewi Adelsohn, som också var född i Suwałki, kom till Sverige vid sjutton års ålder 1869. Det har påståtts att han flyttade för att slippa rysk militärtjänst, men om det är sant vet jag inte. Han har knappt lämnat några spår efter sig, ”han var snäll” säger alla. Men ett intryck har han gjort. Jag har ärvt ett porträtt av honom när han var cirka sextio år. En kväll tittade hustru Lena och jag på ett foto av en skäggig och mörk yngling. Vi undrade om det inte var min farfar och precis då hördes ett brak från kapprummet. Farfars porträtt hade fallit till golvet. Det var verkligen som en hälsning från andra sidan.

Min pappas mormor Rebecka Peltin var enligt vad familjen sagt dotter till en rysk rabbin. Vid min resa till Polen fann jag att han nog närmast varit handelsman och lärare om än kanske också i religion. Alla släktingar var medlemmar i mosaiska församlingen.

Fram till mormor Rebeckas död 1906 uppehölls också vissa judiska traditioner med stränghet. Så fick till exempel pappas äldsta syster Anna inte gifta sig med en kristen, ”en goy”, så länge mormor levde.

Någon ortodox ordning verkar dock annars inte ha tillämpats.

Skinka i alla former förekom, åtminstone senare, och alla pappas syskon åt med glädje skaldjur och allehanda andra ”förbjudna” rätter. Inte heller har jag hört att de firade judiska högtider. Under 30-talet konverterade också alla syskonen till kristendomen. Ingen sa det någonsin, men önskan att bli assimilerad ökade säkert i den judefientliga atmosfär som präglade det årtiondet.

Religionsbytet ledde dock inte till någon högre grad av troende.

Men å andra sidan har jag aldrig hört att syskonen skulle ha gått i synagogan tidigare heller. Så vitt jag vet har varken mina föräldrar, eller för den delen något av pappas syskon, någonsin varit på en gudstjänst utom den dag jag konfirmerades i maj 1956. Då var pappa och mamma med! Själv blev jag döpt på BB redan vid elva dagars ålder. Varför denna religiösa indifferens, kan man undra?

Att de inte ville gå i synagogan överensstämmer med deras vilja att assimileras, att inte sticka ut. Men borde de då inte efter ”om13

vändelsen” någon gång ha gått i kyrkan? Kanske trodde de att det skulle ses som inställsamt? I själva verket tror jag dock att de helt enkelt inte var ett spår religiösa. Dem jag kände bäst var det i alla fall inte.

Pappas morfar var framgångsrik och startade en klädesfirma, som uppenbarligen gick mycket bra. Han deklarerade, som syskonen sa, ”för den högsta inkomsten i Karlstad efter Systembolaget”, och det var ju en svårslagen storhet. Vid sin bortgång ägde han två stenhus i Karlstad, bägge belägna på Tingvallagatan alldeles vid Stora Torget. Han hade också en stor sommarvilla vid Vänerns strand i Alster utanför Karlstad med egen tennisbana, fast han nog aldrig höll i en racket. Med hjälp av ett gammalt fotografi har jag ett par gånger letat mig fram till huset som fortfarande finns kvar, dock utan tennisbana.

Första gången jag såg denna vackra trävilla var med mamma och pappa och pappas yngste bror Arne. Vi stod där vid grinden, alla fyra, och någon närmade sig oss med frågande blick. Mamma sa bara lakoniskt att ”här lekte de för vid pass hundra år sedan” och pekade på de äldre herrarna. Men vi fick inte komma in eller närma oss huset, om herrarna nu ens ville. Andra gången jag sökte mig dit var med hustru Lena. Då möttes vi av en medelålders herre i kimono. Inte heller den gången fick vi träda över tröskeln, men kunde stå en stund vid grinden och bese det stora sekelskifteshuset.

Men i samband med inspelningen av tv-programmet 2009 fick jag rentav komma in i villan. Tv:s makt!

Här tillbringade många av syskonen sina sommarlov tills mormor Rebecka dog och morfar Levin av allt att döma tröttnade på alla barnbarn och sålde huset. Pappas äldsta syster Anna, fick då, vid tjugosex års ålder, äntligen gifta sig med Robert Bandelin som var bankman och göteborgare. Han hade sommarställe på Gåsö utanför Lysekil i Bohuslän och dit kom pappa och hans två yngre bröder på sommarloven och här förälskade de sig i landskapet. Det finns en underbar bild på pappa från sommaren 1916 då han som tjugotvååring sitter en vacker sommardag utanför en stuga iförd 14

Pappa Oskar sommaren 1916.

Hur kunde han förälska sig i en plats där en tjugotvåårig juris studerande på sommarferier måste bära mörk kostym, väst och till och med fadermördare.

svart kostym, väst, fadermördare och slips. Men han trivdes tydligen ändå i Bohuslän. Det är också därför jag cirka fyrtio år senare kom till Käringön utanför Orust, och sedan tillbringat mitt livs alla somrar där ute.

Det låg inte för något av syskonen att berätta om far-, morföräldrar eller föräldrar. Inte för att det var negativt utan troligen för att de inte visste så mycket, och de ville bara se framåt. Det enda jag hört om pappas farfar är att han hette Abel och ägde en kvarn, som brann och att han därmed förlorade allt han ägde.

Av pappas farmor Schose Malka finns inte en bild, inte ett efterlämnat ord till minne annat än att hon var född Stegman. De måste 15

båda ha dött i Polen, Abel 1875 och hans hustru senare, oklart när.

De besökte nog aldrig ens Sverige. Min farfar var bara tjugotvå år när hans pappa dog men han hade en tio år äldre syster, Rifka, som bodde i Sundsvall och var gift med en etablerad affärsman, Josef Namowitzky. Det fanns ytterligare tre yngre syskon som vid den tiden alla bodde i Sverige, så man kan undra varför inte föräldrarna kom och besökte dem, eller rentav flyttade hit.

Såväl min farfar som min farmor hade flera syskon som också fick barn. Syskonen Adelsohn hade ett stort antal kusiner som de aldrig umgicks med. Mellan de elva syskonen var släktkänslan mycket stark, men utanför denna krets sträckte den sig inte. Kusinernas namn förekom någon gång men inte mer än så. De allra flesta var väletablerade så det fanns inget att skämmas för. Ville man inte visa att det var en stor släkt som immigrerat? Förmodligen. Allt talar för att de till varje pris ville smälta in i det ofta antisemitiska samhället utan att på minsta sätt sticka ut.

Min farfar hade också en yngre bror Isak, född 1861, som efter vådliga äventyr kom till USA omkring 1900. Efter skeppsbrott (!) landade han i Afrika. Han kom så småningom att flytta till Brasilien men fick efter oroligheter där brådstörtat lämna landet tillsammans med några amerikaner. Han slog sig ner i Massachusetts, gifte sig och fick sex barn.

Den 6 april 1940 skrev Isak ett brev till min farmor på jiddisch.

Hela familjen trodde att det var en inbjudan att komma till USA undan nazismen, och syskonen var arga på sin mor för att hon inte ens svarade på brevet. Jag har dock låtit översätta det och där återfinns ingen inbjudan, bara en oro för familjen i Sverige och en glädje över att han själv och alla barnen var amerikanska medborgare.

Min pappa hade alltså sex väletablerade kusiner i USA. Men han nämnde det aldrig, om han ens visste det.

I den korrespondens jag haft med några av dem framkommer att deras far Isak heller aldrig talade om sitt förflutna, så det verkar som de alla bara ville glömma och gå vidare.

Om pappas mormor Rebecka har jag bara hört att hon var sträng 16

och det foto som finns av henne bär syn för sägen. Hon ser inte rolig ut. ”En sur gammal käring”, var barnbarnens recension och det är den enda minnesbild som förmedlats. Den jag hört lite om är morfadern, Levin Klein. Han spelade vira med de yngsta syskonen, bjöd på äpplen och var inte road av att förlora. Det var allt.

Hans dödsruna berättar dock att han ”var i sitt enskilda leverne en stilla, försynt man och har alltid haft en öppen hand för de mindre lyckligt lottade. Därför ska det inte minst från deras sida bli en stor saknad vid den öppnade graven.”

Mina farföräldrar hade elva barn och tio barnbarn. Inget av barnen, eller något annat barnbarn, har besökt Suwałki. Jag är den ende. Osentimentaliteten var total, nyfikenheten obefintlig. För mig är det svårförståeligt. Hustru Lena och jag har ofta talat om att vi skulle åka dit och vi har tittat på kartan flera gånger. Nu fick jag chansen genom tv-programmet och det var en märklig upplevelse att ströva omkring i de gamla judiska kvarteren.

Det var inte mycket kvar men allt gav intryck av fattigt 1800-tal.

Låga trähus med flagnande färg, en hund som stod och skällde på en sliten gräsmatta på en innergård och knappt någon bil. Stadsdelen verkade övergiven, som om invånarna gett sig av, och husen väntade på att rivas.

Trots att jag aldrig träffat vare sig min farmor eller farfar var det ändå härifrån de kom. Det kändes högtidligt att vandra och se den miljö där de bägge var födda, låta fantasin få fritt utlopp och fundera över de liv de levde. På den tiden var en tredjedel av Suwalkis invånare judar, cirka sjutusen.

Suwałki ligger i nordöstligaste Polen och har en stor genomfartsgata, fortfarande med många fastigheter från 1800-talet. Där låg hotellet och på tvärgatorna kunde vårt team äta gott på små mysiga restauranger. Mina förfäder skulle bara veta vilket öde de undgick genom att lämna Polen och få en fristad i Sverige. Under dessa två dagar i Suwałki fick jag genom ett besök på stadens arkiv veta mer om dem och min egen bakgrund än jag hade fått av min stora släkt under hela mitt liv.

17

I staden fanns bara ett gammalt judiskt par kvar, Naom och Nina Adelson. Vi var inte släkt men tv-teamet, Marianne Gillgren och fotografen Ove Thews, tyckte ändå vi skulle besöka dem. De var inte överdrivet förtjusta över att bli fotograferade, men när vi väl kom blev vi varmt välkomnade. Och det blev en oförglömlig upplevelse. Naom var nästan nittio år och böjd av ålder och umbäranden.

Under kriget bodde familjen i den del av Polen som ockuperades av ryssarna. Hade det varit tyskarna skulle de som judar med säkerhet ha blivit mördade. Naom var enda barnet och hans pappa var akademiker, lärare. De hade tur så till vida att här valde ryssarna att inte, som vid så många andra tillfällen, mörda alla akademiker utan bara tvångsförflytta familjen till Sibirien.

Naoms far led dock av tbc och ryssarna gav honom ingen som helst medicin eller smärtlindring så han valde att slå sitt huvud mot väggen tills han dog. När tyskarna angripit Sovjetunionen, sommaren 1941, valde ryssarna att successivt släppa sina polska fångar vind för våg i Sibirien. Naom och hans mor började då en mödosam vandring tillbaka till Polen. Naom hade inte lovord nog för det ryska folket, som med värme och generositet öppnade sina dörrar i det krigshärjade Ryssland och delade med sig av vad de kunde till de landsflyktiga. Däremot hade han inte ett gott ord att säga om de sovjetiska randstater, Kazakstan, Uzbekistan med flera, som de passerade. Där fick de ingen hjälp.

Som vi satt där i deras påvra hem, slitet, kyligt och färglöst och smuttade på en kopp te och en torr kaka, passerade hustru Nina bakom mig, och i blotta förtjusningen över att jag också hette Adelsohn, kysste hon mig på flinten. Som tur var hann inte vår fotograf med, annars hade det väl blivit årets bild. Vi frågade även henne, som härstammade från en grannstad, Białystok, var hon befann sig under kriget, men fick bara ett undvikande svar: ”I was safe”, var allt hon sa.

Den judiska kyrkogården i Suwałki blev under nazitiden en betesplats för boskap. Men Naom lyckades ensam med obändig vilja och amerikansk hjälp samla ihop medel, växla svart, och bygga ett min18

nesmärke av gamla gravstenar som hopfogades på sin gamla plats.

Inte ett enda av pappas syskon fick ett judiskt namn och alla har konverterat till kristendomen och låtit döpa barnbarnen i Svenska kyrkan. Även det talar för önskan att assimileras. Det var dock inget någon talade om. Aldrig hörde jag sägas att detta var något man var överens om och strävade efter. Det bara blev så. Kanske var det fegt. Men de levde när judefientligheten även i Sverige, åtminstone tidvis, var mycket stor. Som nämnts var antisemitiska teckningar av särskilt O A och Albert Engström vanliga.

Det var egentligen först efter kriget som stämningen förändrades. Jag har i alla fall stor förståelse för deras handlande.

Men det är intressant att dagens invandrare, ofta muslimer, ställer helt andra krav på det svenska samhället än vad judarna, även de strikt troende, någonsin har gjort.

19

Alla har sina kramdjur som barn. H채r jag med taxen Max. V책r dotter Ebba fick en tiger av sin mamma.

20

Ulf Adelsohn

Ulf Adelsohn

Med liv och lust

”Så stod jag där på podiet, nyvald till Moderaternas partiledare, uppvaktad av mina företrädare, Jarl Hjalmarson, Gunnar Heckscher och Gösta Bohman. Den ena intervjun avlöste den andra, alla gratulerade och var glada. Tiden flöt i väg som en vårflod.

Det var som ett rus. Men rus går som bekant över och ersätts av bakfylla.”

Med liv och lust

Ulf Adelsohn, född 1941, var partiledare för Moderaterna 1981–86.

1973–76 var han gatuborgarråd, 1976–79 finansborgarråd i Stockholm och 1979–81 kommunikationsminister. Han var landshövding i Stockholms län 1992–2001 och därefter styrelseordförande för SJ till 2011. Sedan 1981 gift med kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth.

in ambition har varit att beskriva det politiska klimatet och utvecklingen från det att jag för femtio år sedan engagerade mig politiskt och fram till i dag. Bland mycket annat skildrar jag arbetet och livet som ledamot av fullmäktige, tiden som gatu- och finansborgarråd i Stockholms stadshus, Almstriden, hur Münchenbryggeriet bevarades och den politiska revolt som räddade huvudstaden från att bli en tummelplats för jättelika trafikkaruseller.

Jag berättar hur jag uppfattade Olof Palme som motståndare i det dagliga politiska arbetet i riksdagen. Utan krusiduller beskriver jag tumultet när jag blev partiledare och varför jag avgick, samt spelet bakom kulisserna när Thorbjörn Fälldins andra regering sprack. Efter nio år som ordförande för SJ kallade jag svensk järnvägspolitik för ”en 25-årig lekstuga för okunniga politiker”. Sedan fick jag sparken. Trots en del tuffa motgångar har jag haft ett spännande och omväxlande liv, ofta i offentlig belysning. Med liv och lust, vänskap och glädje har jag levt det här livet – mina tio otroligt fina år som landshövding i Stockholm var kanske de bästa. Och jag avslöjar också vad jag tycker om de nya Moderaterna.

Ulf Adelsohn

M

www.norstedts.se ISBN 978-91-1-305515-2

Omslag: Johan Petterson Omslagsfoto och flikfoto: Håkan Elofsson

adelsohn omslag orginal.indd 1

2014-02-27 21:39