9789113052410

helena von zweigbergk

Än klappar hjärtan

av helena von zweigbergk har tidigare utgivits: Ur vulkanens mun, 2008 Sånt man bara säger, 2009 Anna och Mats bor inte här längre, 2011 på annat förlag (urval): Det Gud inte såg, 2001 Kärleken skär djupa sår, 2003 Hon som bar skammen, 2004 Tusen skärvor tillit, 2005 Fly för livet, 2006

Dikten på s. 391 är hämtad ur Edith Södergrans Septemberlyran, utgiven 1918.

isbn 978-91-1-305241-0 © Helena von Zweigbergk, 2013 Norstedts, Stockholm Omslag: Håkan Liljemärker Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

ASTRID

Det är svårt att omfatta alla ostar i en ostdisk. Astrid ser på dem med stigande missmod. Ostarna heter saker. De har varierande fetthalt. De har lagrats i olika tidsspann som förväntas säga en något.

Mannen bakom ostdisken följer hennes uppgivna registrerande av de olika sorterna. Så snart hon ger honom en snabb blick, ökar han beredskapen att hjälpa till. Men hon kan inte gå vidare i processen. Här tog det slut. När hon smitit förbi mannens blickfång ett antal gånger, säger hon det också. ”Jag vet inte vad jag vill ha.”

Hur vet man?

Hennes son Viktor tar studenten dagen därpå, då ska det finnas ostar på det buffébord som hon hittills kontrollerat in i minsta detalj. Som om allting skulle gå bra så länge varje basilikablad sitter rätt placerat i klicken av tomatröra på snittarna, varje mängd rostade pumpafrön är strödda där de ska över avokadomoussen.

Hon fingrar på sin vigselring och ber de högre makterna om en upplevelse av kontroll. Men det händer inte.

Henrik, hennes make och Viktors adoptivpappa, skulle köpa färsk timjan dagen innan och kom hem med oregano.

Redan där höll det på att brista för Astrid. Hon hade gjort 7

ett nummer av att allting måste hon tydligen klara själv.

Bara ensam skulle hon få det att fungera.

Nu är hon på egen hand och förmår inte längre. Hon hade tänkt ”några goda ostar”, så där skönt slängigt, och här står hon, rådvill. Osthandlaren erbjuder henne ostskivor att smaka på. Medan hon tar emot dem berättar hon ordrikt om upplägget för den tålmodige mannen bakom disken.

Hon betonar att det är bara en gång i livet man tar studenten och att det är viktigt att ta tillvara de stora stunderna när de kommer.

Mannen bakom disken nickar. Jo. Visst. Den här då, ska vi smaka på den?

Det är egentligen bara en väsentlig sak som hon inte kan berätta och som, om hon tar ett djupt andetag och försöker vara så ärlig hon kan, är den främsta orsaken till hennes nervösa förvirring. Det är att Michael, Viktors biologiska pappa, också ska komma och det är märkligare och mer omskakande än det kan låta. Michael och Astrid har inte setts på många år. Inte ordentligt sedan den dag då han lämnade henne och en ettårig son och därmed bröt överenskommelsen om att deras kärlek var större än vad några människor rimligen kan uppbringa.

Allt det lämnade han bakom sig, plötsligt och brutalt.

Från varma smekningar till en kall hand i ansiktet i en tvärvändning.

Astrid har egentligen aldrig förstått. Bara tvingats genomleva.

Han sa att han hade fått panik. Att han vid 24 års ålder var alldeles för ung för familjelivet med Viktor och henne.

Att han kanske hade känslor kvar för en tjej i hemlandet.

Men ändå.

Ingenting gick ihop för Astrid. Hon var inbäddad i en ko8

kong av kärlek – trodde hon. Nej, visste hon. Det var och är obegripligt, det som hände.

Sommaren var på väg att ta slut, då när Michael gav sig iväg. De var i familjens sommarhus på Fårö och hennes pappa hade dött två dagar tidigare. Astrid var liksom traumatiserad. Chockskadad. Så pass att hon senare under hösten stirrade in i väggen på en psykiatrisk avdelning i flera dagar, fram till den dag då hennes syster Sandra lutade sig över henne, där hon satt i fåtöljen på sjukhuset, och röt att nu fick hon ta sig samman. Viktor behövde henne.

Tre år senare hade Henrik omfamnat henne, ömt och snällt, och i den famnen har hon helats sedan dess. Deras två döttrar, Sara och Josefin, är nu tolv och femton. Henrik ville adoptera Viktor, och Michael gick med på det. I den stunden släppte Astrid Michael helt. Viktor växte upp med Henrik som sin pappa. När Viktor blev lite äldre träffade han Michael någon enstaka gång, när någon vän eller familjemedlem kunde göra honom sällskap över Atlanten, till New York där Michael numera bodde.

Astrid följde aldrig med Viktor dit och Michael var aldrig i Sverige på besök.

Nu, när Michael skulle jobba på ett arkitekturkontor i Köpenhamn i ett år, hade han skickat ett mejl om att han vill ta chansen att träffa Viktor oftare. Till att börja med bad han om att få vara med när Viktor tog studenten, och som studentpresent bjuda honom hem till sig i Köpenhamn.

Astrid och Henrik enades om att upplägget kändes rätt. Ett bra sätt att kliva ut i vuxenlivet, att lära känna sina biologiska rötter bättre. Speciellt Henrik var noga med att allvarligt och sammanbitet säga att det var dags för det nu. ”Den här blir jättebra.”

Astrid försöker låta entusiastisk. Äter snabbt upp och sä9

ger att all ost är god innan hon tuggat färdigt. Det duger inte att stå här och försöka veta något. Känna något. Det är bara att säga ja och fortsätta vad hon påbörjat.

Ingen mer förvirring. Hon vill få det överstökat.

10

Flaggorna smäller i vinden på skolgården. Syrenklasar hänger tunga efter nattens regn. Nu skiner solen igen, men det är en aningen kylig junidag. Här och var skymtar tjocka moln, pösande, marmorkalla.

Astrid har fräst åt de övriga i familjen av olika anledningar. Åt Sara för att hon ställt en kladdig oboymugg på soffbordet, vars glasskiva Astrid precis innan torkat av med fönsterputs. Åt Josefin för att hon inte tar på sig ett par snyggare skor än de trasiga converse hon envisas gå i. Och åt Henrik för att han kysser Astrid på pannan och säger att allt kommer att gå så bra.

Ja, varför skulle det inte göra det?

Hans omtanke är ett sabotage mot hennes nogsamt uppbyggda korsett av självbehärskning. Trodde han verkligen att hon var i stånd att mjukna och ta emot tröst och vänlighet just nu?

Har Michael kommit?

Astrid vrider huvudet från skoltrappan, där Viktor förväntas springa ut, och sneglar mot grinden in till skolgården.

Hon håller Viktors bild som ett demonstrationsplakat framför sig. Det är jag som är hans mamma, vi är hans familj och hans allt i den vägen. Så det så – och bilden som en sköld.

Henrik smyger in en hand under hennes långa hår, och den känns bra nu, den polerar hennes rustning snarare än att få henne att vekna. Han blinkar mot henne. Astrid, hans skatt.

11

Alltjämt lika hänförande vacker. Det tjocka blanka håret, de Garbolika arroganta ögonbrynen, skarpa blå ögon, mun och näsa precist utmejslade. Den röda klänningen sitter både ledigt och följsamt på hennes slanka kropp. Henrik har fortfarande svårt att sluta titta på henne. ”Kommer inte Viktor snart?” hörs tolvåriga Saras röst. ”Det dröjer ännu tio minuter kanske.”

Det är Henrik som svarar på Saras fråga och Astrid lugnar sig ytterligare. Han är en klippa. Han är hennes klippa att bli varm på, att luta sig mot, den som får det oruckbara i deras familjeliv bekräftat.

In på skolgården kommer Astrids båda systrar Sandra och Lena i sällskap med deras mamma Kerstin. Sandras man Per är också med, han ser redan onykter ut. Kerstin har findräkten på sig under den välpressade poplinkappan, turkos thaisiden med guldbroschen i form av en fjäril med små smaragdögon. Kerstins hår spretar i vinden, hon är en av de få äldre som inte slutat tupera det och nu är det plötsligt modernt igen. Med åren har dock Kerstins frenesi att rugga upp det tilltagit medan hennes förmåga att därefter kamma till det avtagit vilket gör att hon vid finare tillställningar har plymer som en cirkushäst åt väster, norr och öster.

Systrarna och Kerstin kramar om varandra, lite stelt, aningen mönstrande. Lenas mer runda former har Astrid alltid tyckt haft något trotsigt nöjt över sig. Hon har mer rumpa och bröst än såväl Astrid som Sandra, ändå har Astrid aldrig uppfattat att det bekymrat henne. Lena har något draperat moderiktigt på sig, förmodligen en av sina egna kreationer. Hon kom arm i arm med mamma Kerstin, de två stildyrkarna. Lenas klänning har ett slags chiffongfladder i ärmarna och hon har mörka solglasögon och en hård snörp kring munnen. Lena är den yngsta av dem, Astrid 12

tänker efter, jo men Lena har fyllt fyrtioett, vilket får Astrid att inse att det bara är tre år till dess hon själv fyller femtio.

När blev de så gamla?

Vad Lena snörper så extra åt vet inte Astrid. Åt att hon lever ett inrutat och, i Lenas ögon, tråkigt liv? Astrids blickar dras istället till Sandra och Per och hon misstänker dem för att snörpa, de med. Astrid är vanligtvis inte mycket för konspirationsteorier, men just när det kommer till hennes egna systrar undrar hon ändå om de inte bildat en pakt i sin stillsamt avoga inställning till henne. För att hon – trots allt – landade mjukt med Henrik? För att det aldrig, inte i längden, blev så synd om henne ändå? För att hennes man, till skillnad från Sandras, inte super? För att hon fått tre barn, Sandra bara ett och Lena inga?

Sandra svänger med sitt röda hår, det är färgat till en sprakande attityd, till en hållning lika rak i ryggen som hon som danslärare ständigt uppmanar sina elever till att ha.

Rak i ryggen, visa dig, var bestämd, få se lite temperament.

Astrid vet vilka uppmaningar Sandra ger och att det är hennes livsfilosofi. Håll huvudet högt. Och likt en förbannelse har hon en man som sjunker ihop för varje vinglas han sveper, och de är inte få. Astrid vet att det knakar betänkligt i Sandras raka rygg och att hennes hållning ter sig alltmer kompensatoriskt stelopererad.

Per var en gång stjärnan i en berömd balettgrupp, och sedan han pensionerade sig vid 43 års ålder har Sandra och han satsat på en dansskola som, vad Astrid har förstått, går så där. Sandra drar fingrarna genom det röda och möter Astrids blick med en kort höjning av ögonbrynen.

De samlas här för Viktors skull. Astrid påminner sig om det. Vi är en familj och vi står här för Viktors skull.

Men hon vet inte.

13

När hon ser hur Lena stirrar tomt framför sig och verkar vilja vara någon annanstans undrar Astrid vad de har med varandra att göra egentligen. Vad får Lena att gå till skolgården? Hur intresserad av Viktor eller Astrid är hon egentligen?

Hon brukar visa ett svalt engagemang, men idag ser hon direkt avståndstagande ut. Astrid låtsas knappt om Lenas avmätta vinkning med ena handen när hon märker att Astrid stirrar på henne. Som om hon vore en nådig kunglighet. ”Kommer verkligen Michael?”

Det är Sandra som undrar, vilket får Sara att genast undra vem Michael är. När Astrid säger att det är Viktors pappa, protesterar både Sara och Josefin. Henrik är deras pappa. ”Michael är ju Viktors biologiska pappa, tjejer”, svarar Sandra och Astrid tycker att hon lägger sig i. ”Det där vet ni ju hur det är med”, säger Astrid i ett irriterat tonläge. ”Jag har ju berättat för er att Viktor har en biologisk pappa också. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det. Och vi pratade senast i förrgår om att han skulle komma hit, har ni redan glömt det?”

Josefin och Sara vänder sina huvuden mot grindöppningen och ser misstänksamma ut.

Plötsligt börjar det sorla framme vid skolporten. Jublet stiger och ut tumlar tonåringar som vevar med sina mössor, högt över huvudet.

Tjohej! Armarna svänger som propellrar. Livet! Här ska sättas fart!

Astrid sträcker sig på tårna för att få syn på Viktor. Viktor – student. Tårarna bränner. Fortfarande kan hon känna hans hårda små hälar bukta och pressa vid hennes revbens kant och hon drar djupt efter andan, för det är en poänglös sentimental insikt. Lika meningslös som reflektioner kring 14

barns växande alltid är. Hon vet vilken tom blick Viktor ger henne vid varje sådant spontant utfall.

Ja, tiden går, mamma. Och? Jamen, du har växt så fort och det är ett slags under att du nu står här och ska ta studenten helt plötsligt.

Jag vet. Oj, vad stor jag har blivit.

Alla tre barnen är snabba till hån eller bara ointresse när Astrid eller andra vuxna inte kan hålla tätt om sin förundran.

I samma ögonblick som Astrid ser Viktor, som hon hör Josefin tjuta intill hennes öra att där är han ju, ser hon hur Michael hastar in på skolgården. Han har ett litet barn vid ena handen och en blond kvinna springande en halv meter efter sig och Astrid förstår att det är hans familj, dem han skrev om i mejlet. Viktor vaggar fram i havet av studentkamrater, de utgör en gemensam våglik framåtrörelse.

Astrid kan se hans glada ansikte när han ser Michael som är först att gå honom till mötes. Astrid tycker att hon hör Henriks besvikna suck genom röstbruset, så här skulle det inte gå till. ”Viktor, här är vi! Här är vi!”

Astrid ropar och knuffar sig framåt. När hon ser Michael får hon kramp i magen. Hon blir genast andfådd, flåsar medan hon skriker med alltmer desperation i rösten. ”Här är jag!”

Viktor vänder sig mot henne och han ler sitt vackra, milda och idag aningen berusade leende. ”Mamma!”

De omfamnar varandra och medan de gör det blundar Astrid. Viktor – student! Och så Michael, den Michael, han som en gång kanske mer än någon annan människa någon15

sin var hennes Michael, han ser förmodligen på henne just nu.

Vem ser han?

Vem är hon nu som hon inte var då?

Den hon var då har hon lämnat bakom sig. Hon med kroppen som en enda organism, som en helhet, känslig, med lätt till tårar, men i ett stycke. Nu är hon lagad, hopsydd och ärrad, några avskurna nerver och en och annan bränd krets, med ett känsloregister som på gott och ont är trubbigare, förmodligen mer välfungerande än tidigare om än en smula stumt.

När hon står med Viktor intill sig och sitt eget mörker bakom de slutna ögonlocken, känner hon hur kretslopp från förr börjar bråka i kroppen och en kort sekund får hon svindel och måste öppna ögonen hastigt för att inte vackla och ramla omkull. ”Min älskade unge, tänk att du tar studenten, vad fin du är, men kostymen, har du redan hunnit spilla på den.”

Och nu står Michael där och det går inte att skjuta upp längre. Astrid ser in i Michaels ögon och blinkar till några gånger innan hon förmår sig.

Well, hello. Men hej.

Ungefär.

De säger något fumligt på engelska om att det inte var igår och hej igen och här är Linda och lille Leonard och där är Henrik och så går man laget runt. Engelskan låter stolpig och stel när den kommer från henne och hennes familj, de är också stolpiga och stela i största allmänhet och Kerstin ser direkt fientlig ut när hon skakar hand med Michael. Låtsas inte förstå att han vill pussa henne på kinden. Sandra och Per är möjligen lite mer hjärtliga. Och Lena, ja hon ser nästan ut att börja gråta.

16

Astrid känner något hårdna, igen. Blir konversabel och artigt tillmötesgående. Och varje liten detalj hos Michael som riskerar att smyga sig in, värjer hon sig mot snabbt och elegant. Ja, den nacken, den känner hon under fingertopparna, ja fortfarande, men så är det bara och genom livet samlar man på sig den sortens oblyga minnen. Men det finns ingenstans att göra av dem, så varför bry sig, egentligen.

Gamla minnesspasmer. Rycker till innan de förpassas än längre bort och slutligen dör.

Astrid hör hur Michael skrattar till, det gör han när Viktor tar en av sina tutor han har om halsen och hänger på Leonard istället. Michaels skratt – hon känner igen början av det, som ett lockande ackord, och vet den smittsamma fortsättningen, hur skrattet låter när det rullar på, men också det lyckas hon knipsa av och bort.

Hon ser på Henrik, hur han kämpar för att komma till sin rätt, att det är han som faktiskt blev och är pappan och han har Sara och Josefin med sig i det. De står vid hans sida som om de vaktade på inkräktaren. Sara tycker inte om att Leonard fick en tuta av Viktor, Astrid hör hennes spontana spydiga kommentar ”Schysst mot den som gav dig den, Viktor!”, men Viktor hör inte.

Henrik ställer sig på en bänk och säger hallå och hello allihopa, och ler tappert mot Michael och Linda. Och sedan pratar han, på engelska: ”Now I suggest att vi allihop går hem till oss och firar ordentligt. Viktor kommer att åka flak någon timme eller så, och det kommer att bli beer all over him, men vi samlas hemma för en drink medan vi väntar in honom och sen äter vi tillsammans.”

Viktor drar iväg därifrån. Astrid vänder sig mot Linda, Michaels fru, och förklarar det med ”beer all over”, att det 17

är en idiotisk grej man gör här. Ungdomarna häller öl på varandra, och ja …

Linda ler milt mot henne med sitt välmejkade amerikanska ansikte, den där lätta tunna överlägsenheten som amerikaner gärna lägger sig till med. Hon ser ut att vara trettio år gammal, alltså drygt femton år yngre än Astrid och Astrid vet att det inte var Linda som tidigare fanns som ett påstått svåröverkomligt minne hos Michael. Lindas hår är rågblont och snyggt friserat, hon har en välstruken klänning i sandfärgat linne och ett spektakulärt armband i silver, stelt och vridet och konstfullt ristat och Astrid lägger handen för munnen, eftersom hon får en impuls att säga att har du fått det av Michael, din jävel.

Michael är arkitekt och han har smak, det vet Astrid. Han har ett fantasirikt och lekfullt sätt att förhålla sig till färg och form och det där med armbandet lyckades nästan nå hela vägen in utan att Astrid var snabb nog att parera det. ”Vilket fantastiskt vackert armband.” ”Tack. Michael köpte det till mig när jag fyllde trettio. Jag är verkligen fäst vid det.” ”Det förstår jag.”

De gör en sorts nick mot varandra, medvetna om att nu är orden svåra att få ordning på för vart ska de gå efter det?

Hur ska Astrid kunna spinna vidare på att hon verkligen förstår den andäktiga glädjen över en så fin present? Hur ska Linda kunna fortsätta på spåret om kärlekspresenter som verkligen betyder något?

Astrid sneglar på sin vigselring. Henrik och hon lade inte ner någon större omsorg kring utseendet på den. Dyr och gedigen, lik alla andras. Det viktiga var vad den symboliserade. Så sa de och det kändes bra just då. ”Nu är ni välkomna hem till oss, som sagt”, säger Astrid 18

och glider undan och blir plötsligt orolig för att deras hem skulle vara töntigt, lite trist och småfult trots allt. Linda och Michael har förstås ett snyggt, modernt hem och den tunna flagan överlägsenhet som Linda utstrålar är förstås ett följdriktigt förhållningssätt mot den ambitiösa, men ändå smått misslyckade Astrid.

Linda säger belevade saker som ”that’s interesting” och ”very nice”. Och de glider isär efter att Astrid ursäktat sig med att nu får hon allt ta och skynda sig hem.

Astrid, Henrik och flickorna går snabbare än de andra. När de kommer fram till porten tycker Astrid att björkriset ser hängigt ut och noterar att ballongerna inte är fasttejpade ordentligt. ”Du tejpade ju verkligen fast dem bra”, säger Astrid i ett surt tonfall till Josefin och noterar samtidigt, i ögonvrån, att Henrik tröstande klämmer tag om Josefins axel innan hon hinner bli ledsen. Henriks grepp om Josefin betyder att mamma är lite ur gängorna just nu, förstår du, och då är vi hänsynsfulla. Vi måste förstå att hon är nervös.

Något i alltihop äcklar Astrid. Hon blänger på Henrik medan han försöker se uppmuntrande och förbindlig ut.

Ja, jag vet att du är fin och bra, vill hon säga. Jag vet, jag vet, jag proppas full av det jämt och ibland … jag vet inte … storknar jag bara.

Men förlåt.

Astrid ler snabbt mot Henrik för att det svarta inte ska bli märkbart. Mörka skott tränger sig emellanåt ut från hennes sinne och hon gör vad hon kan för att rensa undan dem.

Glasen står framdukade på matsalsbordet, linneduken är blågrå och nypressad. I blå keramikskålar ligger två sorters 19

snacks som Astrid har gjort. Parmesanchips och valnötter, rostade i honung, torkad chili och flingsalt.

Hon går in i köket där hon har förberett ett buffébord.

Vita rosor och silverljusstakarna som Kerstin bistått med för ändamålet. De silverljusstakarna vandrar mellan systrarna. Den som har fint kalas får låna dem och det finns stunder när Astrid tänkt att de kan väl skaffa egna. Men andakten inför just de här stakarna har spridit sig till barnen, de tycker inte att man kan ha ett riktigt kalas utan dem. Astrid har redan allt färdigt i kylen. Pastasallad med grönmyntapesto och räkor, melonskivor och parmaskinka, kycklingspett med citron och timjan och en grönsallad med avokado och nobisdressing. Hon vet det, ändå kan hon inte låta bli att öppna kylskåpsdörren för att kontrollera läget.

Astrid stryker hårstrån från sin varma panna och studerar anrättningarna.

Och så några goda – och väl valda – ostar.

Ytterdörren öppnas och det väller in folk. Sara och Josefin går dem till mötes. De får hundra kronor var om de tar hand om gästerna när de kommer, hjälper dem att hitta ställen att hänga av sig på och ser till att de får något i glasen. Henrik och hon fixar de sista detaljerna i köket. Henrik plockar fram servetter, de vita fladdriga pappersservetterna som de brukar ha till vardags och Astrids hand är brysk när hon sliter dem ifrån honom. ”Men vi tar inte fram de där nu, herregud, människa, vad tänker du på!”

Henrik gör en tyst reträtt, han plockar i lådorna och viftar frågande med ett par blå Marimekkoservetter och Astrid svarar med behärskad röst att det är bättre att han går ut och är trevlig mot gästerna istället. När hon hittar de färgmatchande finservetterna muttrar hon lågt för sig själv, att 20

hur ser det ut i en hjärna som inte förstår vad som passar med vad. Josefin kommer in i köket och frågar om hon kan hjälpa till. Astrid får henne att lägga en servett mellan varje tallrik. Men när hon ser hur Josefin då och då norpar en vindruva som lämnar fula hål i den snygga klasen, säger Astrid att hon ska gå ut, hon med. ”Jag gillar inte den där Michael”, säger Josefin. ”Jag gillar inte hon, hans fru heller, eller deras unge. De bara åh hello och liksom ska ta över allting. Stackars pappa. Han blir helnervös, märker du inte det? Ska stå där och prata engelska fast han verkar tycka att det är jättejobbigt. Så där tillgjort åh så very interesting …” ”Jaja, men gå ut nu, det har du faktiskt betalt för.”

När Astrid tittar upp igen har Josefin gått ut från köket utan att Astrid har märkt det. Istället står Michael i dörröppningen och tittar på henne. Astrid torkar av händerna mot förklädet och känner hur kinderna färgas röda av blodet som flödar fram som en tidvattenvåg. ”Åh. Hej. Hello.”

Astrid kastar en snabb blick på bordet hon har dukat upp, som för att se vad han ser. Som om det vore hon som låg uppdukad där. Hon ser tillbaka mot Michael. Han möter hennes blick. ”Vad fint du gör. Really.”

Astrid rycker lätt på axlarna. ”Äsch, det är väl inte så märkvärdigt. Det är ju bara en gång man tar studenten. Då får man ju bjuda till lite.” ”Så sant”, säger Michael.

De står tysta och ser på varandra en stund. Åren har måhända skrubbat honom en aning, mer sliten, liksom lite sprödare kanske, som läder som torkat.

Plötsligt ler han stort, och Michael, han som var då, kli21

ver ut och Astrid drar hastigt efter andan. Har hon verkligen tillåtit honom att komma hit? Astrid vill mota honom tillbaka i hans kostym, i den medelålders framtoningen som hon inte har något med att göra. ”Vad fin du är, Astrid. Du ser ut att må bra … du är bara fin.” ”Jag?” Michael nickar glatt. Eller ser han vemodig ut? Leendet kan tyckas väl hårt spänt. Astrid låter ena handens fingrar gå över örhänget, den andra handens fingrar slätar till kjolen på klänningen. De undersöker likt tentakler, fin, hon, verkligen?

Michael tittar sig omkring i köket, buffébordet och så henne, igen. ”Jag vet inte, men det är bara fint där du är. Du gör det fint, är fin.”

Fin. Astrid blinkar nervöst några gånger. Som om hon blev framföst på en scen som hon för länge sedan lämnat. Vackra Astrid, skönhetens galjonsfigur. Så där står man inte längre och bedömer henne. Hon är fyrtiosju år, hon är arkitekt, hon har en familj och ett hem och ett tjockt lager hud som skyddar mot insyn. ”Tack. Det var ju … snällt.” ”Tack? Det är jag som ska tacka, Astrid. Vi har ju inte … ja, jag har ju inte riktigt fått chans att göra det, så här. Inte in person. Verkligen tacka dig …” ”Ja, som du förstår har jag inte velat träffa …”

Michael avbryter henne med en avvärjande gest. Han är så snabb att ta på sig svikarrollen att Astrid blir förargad.

Komma här och vara chevaleresk skurk! Göra henne till ett otvetydigt offer! Ska hon få det här med ”fin” att ha i han22

den, som en annan grindslant från snälle herrn! ”Jag förstår det, Astrid. Det är liksom ingen idé att säga något, ens. Jag kan bara säga tack. Tack för allt du gjort för Viktor, som du och Henrik gjort för Viktor, han ser så fin ut, verkligen en fin kille, tack för det, jag kan inte be om annat än att du ska ta emot det, från djupet av mitt hjärta.”

Astrid lägger armarna i kors över bröstet. Hon är arg.

Eller hon vill vara arg.

Hon borde vara ännu mer arg. Men det finns något i mjukheten i Michaels ansikte som dämpar vredens framväxt. Astrid drar hastigt efter andan, som för att få upp stridsångan. ”Tacka? Jag kan ju inte se det på annat sätt än att du har förlorat här. Jag fick se Viktor växa upp, det fick inte du. Så jag är inte någon loser, inte alls. Det är du som är.”

Michael skyggar inför hennes hätska bestämdhet, men finner sig snabbt. ”Jag vet. Så är det ju.”

Astrid nickar hastigt och tränger sig förbi Michael i dörröppningen.

Viktor kommer äntligen hem två timmar senare och Henrik plingar i glaset. Sorlet stannar av. Astrid ställer sig vid Henriks sida och ser sig omkring. Viktor står och viskar med sina kompisar Ludde och Theo, men försöker strama upp sig när han inser att uppmärksamheten kommer att riktas mot honom. Sandra ser sluten ut på ett sätt som hon gärna gör när Per börjar dricka. Sandra får då en tunn fungerande yta men det är lätt att se igenom den, hur hon kämpar för att hålla ihop sig. Lena sitter i en fåtölj, alldeles blek, förmodligen jetlaggad efter någon resa. Och så Kerstin med sina tuperade testar. Astrid undrar om Kerstin verkligen tror att någon går på hennes beskt behärskade leenden.

23

I takt med att Kerstin blivit äldre, tycker Astrid att hon blir sämre och sämre på att dölja vad hon känner. Hos Kerstin skymtar allt som oftast en förorättad inre monolog, och den kretsar gärna kring deras döda pappa Hans.

Nu blänger Kerstin på Michael och Linda, och när Linda ser tillbaka på henne, fyrar Kerstin av ett korthugget hårt leende som hon sedan släpper lika hastigt medan Linda fortfarande ser på henne.

Henrik säger, lika artigt igen, att han kommer att hålla talet på engelska med tanke på ”långväga gäster” och Astrid noterar att Josefin och Sara himlar med ögonen mot varandra. ”Viktor, du och jag har ett alldeles speciellt sätt att bli far och son på”, säger Henrik. ”Men det är vad vi tveklöst är …”

Henrik sneglar hastigt mot Michael, men fäster sedan blicken på Viktor. ”… och som sådan, som din pappa som älskar dig gränslöst stort och mycket vill jag önska dig all lycka i världen.

Och du ska veta att om du vill ha hjälp, tröst eller stöd, så finns jag här. Så därför vill jag bara föreslå en skål. Astrid, du ville säga något också, eller hur?”

Astrid nickar, jo, det har hon tänkt, hon vecklar ut ett papper och fäster också ögonen på sin son. ”This is too strange for me to say in english, so please forgive me for talking in swedish”, säger Astrid och vänder sig med blossande kinder mot Viktor, efter en snabb urskuldande gest åt Michael. ”Jag ser på dig att du tänker, åh, nu ska mamma bli känslosam igen och jag ska försöka hålla mig både kort – och torrt.”

Astrid gör en konstpaus där hon ser sig omkring, men ingen skrattar utan fortsätter istället att se avvaktande på henne. ”Jo, i alla fall, jag ska som sagt försöka undvika att … ja, 24

i alla fall. Vad det här blev svårt. Jo, jag kan säga alla de där mammasakerna till dig, att du ska tänka på utbildning och försörjning, att du ska se dig om i världen, att du ska vara lycklig och att du ska äta ordentligt …” Återigen ser sig Astrid omkring och anar att alla känner hur jobbigt det är att Michael, Linda och Leonard inte förstår. Så med ilsket röda kinder övergår Astrid till engelska. ”So okay, I say this in english …”

Astrid drar djupt efter andan, och fortsätter på engelska: ”The first year of your life was … vad heter det … omtumlande … and there is one thing I want you to take with you in your life, and that is the art of love. Everything goes as long as you focus on love, on the ones that you love and the ones that love you …”

Ett plötsligt fniss hörs, det är Viktors kompis Theo som är röd i ansiktet och som glider därifrån efter att ha blivit hårdhänt puffad på av Viktor. ”Äsch, nu säger jag slutklämmen på svenska: Var rädd om kärleken, vårda den och låt den styra dina val i livet … ja, grattis och fy fan vad du är bra, älsklingsunge!”

Astrid och Henrik höjer tillsammans glasen mot Viktor, och Henrik lägger ena handen på Astrids axel. ”Skål, världens bästa Viktor!” säger Henrik. ”And remember: Love is all!”

Säger Astrid och vågar inte ens ana Michael.

Viktor är snabb fram för att krama om både Henrik och Astrid, alla är lättade att stunden är över. Det skålas och hejas och kramas med uppsluppenhet i rummet. Astrid känner hur Henrik kramar hennes hand, nu är det gjort.

Love is all.

Astrid kramar Henrik tillbaka. Det har gått bra, allting.

Nu är det över snart.

25

En stund senare står Viktor i hallen och tar på sig en jacka.

Theo och Ludde är redan påklädda. Viktor byter också sina finare skor mot de vanliga gympadojorna. Det är något med att han går, just nu idag, som ger Astrid katastrofkänslor.

Han ska lämna henne. Han är på väg. ”Älskade hjärtat, du glömmer väl inte … du ska väl inte …”

Viktor är inte helt nykter, hon inser det. Något i hans ögon är beslöjat och också det är ett tecken på att barndomen definitivt är förbi. Den allvarsamma barnblicken finns inte mer, den speciella intelligenta busigheten är borta. Nu, när Viktor blivit äldre, har hans ögon en lite loj spefullhet. ”Nej, mamma, jag lovar, jag ska bara knarka och bli full och tappa mina pengar och slåss och åka polisbil …” ”Viktor! Det är inte roligt. Har du sagt till pappa Michael att du går?” ”Ja, de skulle också dra nu. Men han och jag ska ses själva imorgon och äta lunch.”

Som en samtida ingivelse, vänder både Astrid och Viktor på huvudet och får syn på Michael som just kommer in i hallen. ”I was just telling my mother that we are going to have lunch tomorrow”, säger Viktor i tillgjort styltigt tonfall och gör en sorts poäng av hur konstigt det är med ett främmande språk i familjekretsen. ”Why don’t you join us, Astrid? Please? Det skulle vara helt fantastiskt att få träffa er tillsammans på det sättet.”

Också Viktor ser vädjande på henne. ”Ja, gör det, mamma”, säger Viktor. ”Please, do. It would be very special to meet with my both real parents at the same time. For the first time.”

Viktor ser på Astrid och mumlar lågt ett svenskt ”snälla” och Astrid förstår att situationen inte är lätt för Viktor. Att 26

han inte vet i vilken efterhistoria han befinner sig egentligen. Att hon borde bjuda honom på det här. ”Of course”, säger hon och hör som genom ett töcken tid och plats bestämmas. I Moderna museets trädgård. Klockan ett. Imorgon. ”My real mum and dad”, upprepar Viktor och Astrid tycker han låter forcerad och att det verkar som att han helst bara vill ut i natten, ut med kompisarna, fortfarande få vara ung och lämna de äldres inmålade hörn bakom sig. Henrik kommer ut för att krama om Viktor också och Astrid tror han hört vad Viktor sagt om de riktiga föräldrarna, hon avläser sorg i Henriks avsked. Men Viktor är snabb att säga ”pappa” när han kramar om Henrik och då kan hans leende plötsligt se riktigt ut, när han påstår att han också tycker att lunchen verkar vara en bra idé. Äntligen går de. Klockan är efter midnatt när Astrid och Henrik säger hej då till Sandra och Per. Tanken var att de skulle ta ett sista glas på terrassen, som för att avrunda kvällen, och Astrid förbannar att hon var så dum att hon gick med på det. Förslaget var Henriks, men hon hade kunnat stoppa det. Det blir aldrig ett glas med Sandra och Per. Mer och mer grälsjuka hade de fått i sig det ena glaset efter det andra medan timme staplats på timme.

Nu har de äntligen givit sig iväg. Deras giftigheter sitter kvar i Astrids uppskjutna axlar, hon försöker sänka dem och andas ut i tystnaden de lämnar efter sig.

Som vanligt har Astrid haft rollen som tyst åskådare. Då och då under kvällen har Sandra kastat en blick på henne och Astrid tänker att blicken inte rymmer annat än en snabb avläsning.

Hur sur är Astrid? Hur förbannad?

Varför fick hon den rollen? Hon som bedömer. Rätte27

snöret. Som om hennes eget liv var förpackat i oföränderlighet och hon sitter där så förnöjsam med sitt snygga paket och fryner åt de andra.

Astrid plockar undan i köket med samlad frenesi. När Henrik försöker fånga in henne och mumlar i hennes öra att de kan låta det stå till dagen därpå, frigör hon sig och säger att aldrig i livet, hon vill äta frukost i ett rent kök. Och när de sista tallrikarna satts in i diskmaskinen ser hon sig omkring i hopp om att hitta nya arbetsuppgifter. Hon vill inte sluta, inte stanna upp.

Henrik står lutad mot köksbänken och ser henne gnugga rent köksbordet. Han dricker ur en ölflaska och döljer diskret en rap i ena näven. ”Var de inte extra på hugget?” säger Henrik. ”De där två kan verkligen festa loss.”

Astrid sköljer ur wettextrasan och talar högt för att överrösta spolljudet från kranen. ”Men varför skulle du fråga om de ville vara kvar? Du vet ju hur det blir.” ”Nja. Jag tycker nog de överträffade sig själv just ikväll.” ”Jag vet att det går dåligt med den där dansskolan. Mamma påstår att de riskerar att gå i konkurs vilken dag som helst.” ”Det vore ju tragiskt. Det där var väl verkligen en satsning.” ”Jo. Men mamma ska alltid vara så dramatisk. Det behöver inte vara så illa. De dricker för mycket, det är väl bara det.” ”När gick din mamma, förresten? Var det ihop med Lena? Hon verkade förresten konstig idag, tycker jag. Sa knappt någonting alls.” ”Hon tyckte väl att jag fick för mycket uppmärksamhet.

28

Eller något i den stilen. Vet du, jag orkar inte hålla på att analysera mina systrar. Jag bara utgår från att de stör sig på mig, på det ena eller andra sättet.”

Köket är skinande rent. Astrid torkar händerna på handduken och ser ut genom fönstret, ut i sommarnatten. Egentligen vill hon sitta uppe, själv. Men hon vet att Henrik följer hennes rörelser, att han vill ha hennes uppmärksamhet och hennes försäkran om att allt är som det ska vara.

Det vill säga som det brukar vara. ”Hur tyckte du det gick, allt idag?” frågar Henrik. ”Förutom att mina systrar betedde sig lite konstigt? Bra.” Henrik väntar på fortsättningen medan Astrid fortsätter snegla ut mot natten. ”Och hur var det? Hur kändes det att träffa honom igen?” ”Bra. Eller tja … inget märkvärdigt.”

Astrid vänder sig bort från fönstret, gäspar och ser på klockan. ”Oj. Jo, men du hörde om lunchen? Jag får väl bjussa Viktor på att följa med, även om det inte känns speciellt kul.

Men nu måste vi gå och lägga oss, det har ju blivit så sent.”

Astrid försöker smita förbi Henrik på väg ut från köket, men hon vet att hon kommer att bli infångad. Henrik vill gärna dölja det, men han dryper av begär efter bekräftelse.

Han kysser henne på halsen, han tar tag om hennes stjärt, han är lite drucken och klumpig i rörelserna. Astrid spjärnar emot. ”Snälla Henrik, det är sent nu, vi tar det där imorgon …”

Henrik släpper Astrids kropp, men tar hennes ansikte mellan sina händer. Hon pressar sig till att låta sig betittas av hans forskande ögon. För att slippa hela situationen mumlar hon lugnande ord medan hon tittar ner i golvet och frigör sig från greppet.

29

”Det där var hundra år sen, älskade Henrik. Det finns ingenting kvar där, det måste du väl fatta.” ”Det är vi, eller hur?” ”Så klart det är. Var inte dum. Nu går vi och lägger oss.”

Nästa dag står Astrid på färjan från Söder till Skeppsholmen. Saltsjön är ogenomträngligt dovt blå och måsarnas skrockande retas och säger att de vet vad som finns i dunklet. De vet, men inte hon. Hon ser på husfasaderna i Gamla stan som står tätt med de smala gränderna emellan sig medan båten stävar iväg därifrån. Hon målar läpparna ute på däck och hårstråna flyger och far och fastnar i den korallröda munnen. Viktor har hon inte lyckats lokalisera, förmodligen sover han hos sin kompis Theo, det brukar han göra. Hon fick ett sms mitt i natten med det korthuggna budskapet: ”Sover borta. Ses imorgon.”, och vad kan hon göra åt sin myndiga son mer än att tacksamt notera att han i alla fall tycks nykter nog att stava rätt och till och med klämma in en smiley som visar tummen upp.

Astrid går upp mot restaurangen och ser genast Michael.

Han har uppkavlade skjortärmar och en dyr sorts skinnportfölj som få svenskar använder. Han sitter med slutna ögon med solen i ansiktet, men just som hon tittar på honom vänder han sig mot henne och vinkar. Moderna museets trädgård var deras hemmiljö för väldigt länge sedan.

Michael var i Stockholm på ett stipendium för att studera nordisk arkitektur och Astrid hittade honom på en fest hos en kurskamrat. Själv var hon just färdig arkitekt och hade fått sitt första jobb på ett litet kontor på Kungsholmen.

Det kändes så, som att hon hittade honom. Han var fem år yngre än hon, blyg och artig och Astrid tyckte det fanns något rörande hjälplöst över hans välstrukna skjortor och 30

jeans. Det var en av de första saker hon berättade för honom, att här i Sverige styrker man inte så mycket. I alla fall inte jeansen och definitivt inte sina t-shirts, vilket han också gjorde. Därefter pratade de med varandra med pånyttfödd iver, som om allt de varit med om fram till då måste vändas och vridas på, tillsammans. Som om tidigare upplevelser var rekvisitan de hade för händerna i deras kommande, gemensamma liv. De gick oändligt långa promenader i lätt skrynkliga kläder och såg stadens alla hus och byggnader och pratade om allt de ville göra, allt de ville rita och bygga, visionerna de hade. De kunde sitta just där, på serveringen på Skeppsholmen och det kunde bli mörkt, det kunde bli kallt och stängningsdags men ingenting fick dem att tröttas eller tystna.

De älskade varandra. Astrid var 28 år när de förälskade sig. Äntligen hade tomrummet efter vad allt som låtar och filmer handlade om fyllts. Hon var inte bara med i den stora kärleksgemenskapen, hon var kröningen av densamma.

Med Michael blev livet till. Så kändes det. Hon hade gått omkring med sin påstådda skönhet och ett inre som fortfarande liknade en samling bleka och spretande källarskott, men allt föll på plats och fick mening med Michael. ”There you are. And where is Viktor?”

Astrid ångrar att hon inte ringt och stämt av med Viktor, det känns alldeles för påträngande med Michael så här, på tu man hand.

Hon drar efter andan och berättar med stursk schvungfullhet att han kommer nog snart, han har sovit hos en kamrat. Och om nu Michael vill lära känna sin son bättre, så ska han veta att det där med att hålla tider inte är hans bästa gren, minst sagt.

De ser sig omkring lite blygt, det är snart halva deras liv 31

sedan de var här tillsammans och tog dagens soppa och drivor av bröd för att bli så mätta att de klarade sig på det resten av dagen. För att de var fattiga. Men kände sig ändå oövervinnerligt rika, på samma gång. Det ena vägde upp det andra i en enda kärleksfull organism. ”Vad de har gjort om mycket”, säger Michael och ser sig omkring med kritiskt rynkade ögonbryn. ”Det var bättre förr”, lägger han till och ler varmt mot Astrid. ”Vad larvig du är, det var det inte alls”, säger hon. ”Jag tycker de har fått till det fint nu.” ”Du är i alla fall lika vacker som förut. Jag hade faktiskt glömt hur fantastiskt vacker du är.”

Astrid känner hur rodnaden sveper över hennes ansikte och hon vet inte om det är i första hand arg eller generad hon blir. ”Jaha. Ja, tack då. Men jag tror nog ändå jag ska ringa till Viktor så han inte har glömt bort det här.”

Medan hon hör hur signalerna går fram på Viktors mobil ser hon och Michael på varandra. Han säger ingenting, men hon känner honom ju fortfarande så hon vet att han undrar om han borde ta tillbaka det han nyss sagt. Hon vet att han strösslar med komplimanger så fort han blir nervös. Det var något de talade om, då. Svenskar ger inte komplimanger hela tiden, kunde hon säga lite surt och svartsjukt när han berömde någon annans klänning eller frisyr. Men det är det bästa sättet att dölja att man är blyg, hävdade han. Folk blir glada och vänliga mot en. Är det vad han vill att hon ska vara nu? Eller är hon vacker?

Det är länge sedan Astrid tänkte på sig själv som vacker, även om Henrik ofta påstår att hon är det. Någon gång, när 32

hon ser sig själv på fotografier, kan hon se en snygg människa. Men då är det bara fotografiet som blivit lyckat. Ett kort ögonblick som inte är en sanning som håller i längden.

När Astrid hör ljudet av Viktors telefonsvarare, skakar hon lätt på huvudet och säger ”strange” medan hon försöker ringa honom igen. ”Hallå?” Äntligen Viktors röst i andra ändan luren. ”Viktor, var är du? Du skulle ju äta lunch med mig och pappa Michael, det kan du inte bara ha glömt bort!” ”Men fan, vad är klockan? Shit också. Jag har försovit mig.” ”Var är du då?” ”Bagarmossen”, kvider Viktor fram. ”Bagarmossen”, ekar Astrid. ”Men nu kommer du hit så fort du kan. Spring. Så här gör man bara inte.”

Astrid kokar av ursinne när hon trycker av samtalet.

Michael ser oroligt på henne. ”What’s Baaa…” ”Bagarmossen. It’s a place far from here. He overslept.” ”Come on. Let’s take a walk.”

Michael sträcker fram handen mot henne. Hon reser sig, men tar inte emot den. De strosar stigen längs Skeppsholmens vattenbryn. De bestämmer sig för att gå omkring i en halvtimme. Titta på alla små lustiga båtar, studera husen på andra sidan vattnet. Har Viktor ännu inte kommit sätter de sig på serveringen och börjar äta utan honom. Det känns märkligt att ta ett beslut som har med Viktor att göra, så där bara, tillsammans. Som två föräldrar. ”Han verkar trevlig, Henrik. Jag är tacksam över att han verkar vara en sådan toppenkille.” ”Jo, det är han. Verkligen. Viktor hade tur. Och jag. Lin33

da, då? Hon verkar vara trevlig, hon med. Hur länge har ni varit gifta?” ”Snart sju år. Jo, hon är toppen.”

Michael stannar plötsligt till och lägger ena handen försiktigt på Astrids överarm. ”Jag måste visa dig en sak. Kom.” De går ut mot strandkanten och Michael pekar mot slottet på andra sidan vattnet. Solen reflekteras starkt mot sjön och Astrid måste skugga ansiktet med handen för att kunna se. ”Ser du vad jag ser? Ser du?” ”Vattnet. Slottet. Vad menar du?”

Michael tar med händerna om båda Astrids axlar så att hon ska stå i exakt rätt vinkel när hon ser ditåt han pekar. ”Ser du? Slottet i sin mest fördelaktiga vinkel. Här. På en undanskymd liten plats på andra sidan vattnet. Visst är det konstigt? De har byggt ett sådant stort pampigt slott och så är det bara från en liten plätt där det knappt går att stå som det har sin enda riktigt snygga vinkel.”

Astrid låter handen sjunka och ser kisande bort mot den ljusbruna fyrkantiga koloss som är Stockholms slott. Och hon ser vad Michael ser. Slottet tronar framför henne med sina två bastanta flyglar som en hemlighetsfullt blinkande förnöjd katt i solen. Tidigare har slottet sett avigt och kantigt frånvänt ut. Astrid vänder sig mot Michael. ”Men det har du ju rätt i. När såg du det?” ”Nu. Jag kom lite tidigare och vandrade omkring ett tag och så lade jag märke till det.”

De går vidare. Astrid vänder på huvudet för att se på slottet en gång till. ”Märkligt. Hur tänkte de, egentligen?” ”Det är det där med att hitta platsen för rätta vinkeln.

Det är inte lätt.”

34

De hinner börja äta innan Viktor kommer. Michael berättar om kontoret i Köpenhamn där han arbetar nu. Om kontrasten till kontoret i New York. Om hur kul det ska bli att Viktor ska komma och hälsa på dem, i Köpenhamn. Att han är tacksam över att det är okej för Astrid och Henrik. Och Astrid hinner poängtera att Viktor är vuxen nu och tar sina egna beslut, att det inte längre är upp till henne och Henrik att bestämma för Viktors räkning. Och hon berättar om firman där hon själv arbetar och om han får tid någon gång kan han åka till Linköping och se bostadsområdet som hon hittills är mest stolt över. När hon utvecklar vad hon tycker att hon lyckats extra bra med, hör hon själv hur idéerna en gång föddes tillsammans med Michael.

Hon låter som förut.

Astrid lägger sig till med en yrkesmässighet när hon talar för att inte låtsas om det. När Viktor kommer blir hon lättad, även om förlägenheten inför att vara mamma, pappa, barn i en otvetydig ursprunglig mening är påtaglig. Hon är tvungen att väsa och fräsa åt Viktor på svenska en stund bara för att lätta på trycket. Hur gick det här till och vad tänker han med och hon som gör det här för hans skull.

Sedan sjunker hon tillbaka mot stolen och tänker att nu får Michael sköta resten.

Och det gör han. Astrid kan inte låta bli att förundras över hur ledigt och öppet han beter sig. Han följer med Viktor in för att hjälpa honom att beställa mat och betala. Och medan Astrid och Michael ser på hur Viktor hugger in på en smörgås med brieost och salami, pratar Michael om hur konstigt han tycker att det är, alltihop. ”Jag ser ju på dig att du har utvecklats till en skön och trygg kille”, fortsätter Michael med sin övertygande New Yorkska accent. ”Och jag är lika stolt och glad över att du 35

finns, som jag är sorgsen för min egen del, att jag inte varit den pappa jag borde ha varit. Och jag vill att du, och din mamma, ska veta att vad jag än gjorde, så var det med en övertygelse att det skulle vara bäst för dig. Jag kunde inte vara där, och du behövde någon som var det.”

Vad förstår Viktor? Vad förstår Astrid? Och Michael själv?

Astrid går för att hämta kaffe och ser på sin egen hand att den skakar så att hon spiller hett kaffe och måste torka av den med en servett. ”Idiot”, muttrar hon för sig själv. ”Ta ditt beklagande och stoppa i arslet.”

Hon går tillbaka till bordet. De är så lika. Hon ser det när Viktor skrattar åt något som Michael säger, när Viktor drar med fingrarna genom håret, när han tar av sig jackan och kavlar upp ärmarna i solen. De är så väldigt lika. Lika resliga, lika mörklockiga. Likadana leenden, det stillsamt magiska sättet att skapa ljus i sina ansikten. ”Jag vet att Henrik är din pappa nu. Men jag vill vara någon för dig också, om det går bra. En sorts extra vuxen person som du hälsar på då och då? Ingenting skulle göra mig gladare.”

Viktor säger ”sure” samtidigt som han fingrar på Michaels solglasögon på bordet. ”Ray Ban”, läser han högt och provar dem. De är i pilotmodell med mörkt spegelglas. Viktor blir ännu mer lik Michael med dem på. ”Ta dem!”

Viktor ser frågande på Astrid. Hon rycker lätt på ena axeln. ”Tack!” säger Viktor.

Så småningom säger de adjö till varandra som om det inte skulle vara något konstigt med någonting. Det bara är som det är.

36