Issuu on Google+


HANNA ROSIN

Mannens undergång

I kvINNANS tIdSåldeR

Översättning

YlvA MöRk


THE END OF MEN Copyright © 2012, Hanna Rosin All rights reserved Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2012 Hanna Rosin Norstedts, Stockholm 2013 Originalets titel: The End of Men Originalförlag: Riverhead Books, Penguin Group Översättning: Ylva Mörk Omslag: Darren Haggar/Miroslav Sokcic, Foto: Nina Subin Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2013 ISBN 978-91-1-305197-0


I N N EH Å LL INLEDNING

9

HJÄRTAN AV STÅL Singeltjejerna äger hook up-kulturen

25

PÅ GUNGBRÄDA I ÄKTENSKAPET Äkta kärlek (bara för eliten)

53

DET NYA AMERIKANSKA MATRIARKATET Medelklassen byter kön

83

MEDICINKVINNORNA Tjejerna som förvandlade ekonomin

113

SKOLAN GÖR SKILLNAD Utbildningsklyftan

141

BÄTTRE ÄN GIFT Den nya kvinnliga våldsvågen

161

PÅ TOPPEN Lagom snälla flickor får chefsrummet

183

GULDFRÖKNARNA Asiens kvinnor tar över världen

219

Sammanfattning Tack Noter

245 255 259


I N LEDN I NG Den här världen har alltid tillhört männen, men ingen av de förklaringar som framlagts har förefallit oss tillräckliga. Simone de Beauvoir, Det andra könet

I

en badort i Virginia där jag i flera år hade semestrat med min familj lade jag sommaren 2009 märke till någonting egendomligt. Så fort jag tog mig utanför semesterhusområdet – till mataffären eller glasskaféet, till exempel – såg jag nästan aldrig till några män. Knappt en enda visade sig i nöjesparken på lördagskvällarna och inte heller var det många som klev ur bilarna utanför kyrkan på söndagsförmiddagarna, som det hade varit förr om åren. Orten var en liten arbetarstad som alltid hade levt gott på framför allt byggbranschen. Jag mindes att jag förr brukade se grupper av män komma körande i pickuper, till och med på lördagarna. Men den här gången såg jag mest Chevor och Toyotor med kvinnor och barn ute i diverse helgärenden. När jag var och handlade en eftermiddag råkade jag köra in min kundvagn i en annan kvinnas så att några müslisnacks som hade balanserat på en jättekartong med Cheerios ramlade ut på golvet. Jag bad om ursäkt och hon var överseende. Hon visade sig dessutom vara den typen som inte har något emot en pratstund med en vilt främmande människa. Hon hette Bethenny, berättade hon. Hon var tjugonio år och drev en förskola hemma i sitt hus (därav Cheerioskartongen). Samtidigt studerade hon till sjuksköterska och tog hand om sin dotter, som var tio år. Eftersom hon var så öppen och pratsam bestämde jag mig 9


mannens undergång för att ta upp det jag gick och grubblade på. Var hon gift? frågade jag. Nej. Ville hon bli det? Kanske, sa hon och drog en halvt ironisk fantasihistoria om en Ryan Reynolds-kopia som kom instormande på en vit springare, eller kanske i en vit Cheva. Fanns det någon man bland de vanliga dödliga som skulle kunna kvalificera sig för den rollen? undrade jag. ”Tja, det är ju Calvin i så fall”, sa hon och menade sin dotters pappa. Hon tittade på dottern och slängde åt henne en müslibar, och så skrattade de båda två. ”Men Calvin skulle bara betyda en müslibar mindre åt oss två.” Bethenny verkade inte ha det alldeles lätt här i livet. En stund senare såg jag henne stå och dividera med kassörskan om några kuponger. Men hon framstod ändå inte som den typiska stackars ensamma mamman. Det fanns en uppriktig glädje i det där skrattet, ett slags hemligt samförstånd mellan henne och dottern om att de kunde roffa åt sig några extra godbitar åt sig själva. Utan att säga det rent ut förmedlade hon något till mig som hennes dotter redan tycktes förstå och acceptera: genom att hålla Calvin på armlängds avstånd kunde Bethenny förbli drottning i sitt eget slott, och med en mun mindre att mätta hade de det kanske bättre båda två. Hur kunde fadern till hennes enda barn ha så lite makt över henne? Hur kunde hon ställa hans värde mot värdet av en godisbit? Jag tog mod till mig och frågade om jag fick kontakta Calvin, och hon var vänlig nog att ge mig hans telefonnummer. Under de följande månaderna pratade jag regelbundet med Calvin allt medan jag försökte förstå hur han hade kunnat bli så osynlig. Han var en stillsam person som det var svårt att inte tycka om. Han pratade om alla jobb han haft och hatat och jag gav honom råd om arbetslivet och andra viktiga ting (som hur man använder mikrovågsugnen på 7-Eleven, en källa till ständig frustration på eftermiddagarna när han sprang in dit för att få något i sig). Jag hade en idé om att jag kanske skulle skriva ett reportage om hur killar som Calvin klarade sig i vår postindustriella tid och att Calvin kanske skulle kunna hjälpa mig att lösa mysteriet med de försvunna männen. 10


inledning Begreppen mancession och he-cession förekom flitigt bland rubrikerna det året. Tanken var väl att de med sin gullighet skulle mildra det plågsamma faktum att offren för vår senaste ekonomiska katastrof framför allt hade varit män som Calvin, som traditionellt förväntades försörja sina familjer. Om dessa män hade slagits till marken redan av 1990-talets lågkonjunktur, var var de då nu, nästan tjugo år senare, efter de senaste dråpslagen? Och skulle de någonsin komma på fötter igen? Min förhoppning var att hålla kontakten med Calvin så pass länge att han skulle börja tjäna tillräckligt mycket pengar för att åter kunna sätta mat på bordet åt sin familj. Att han skulle hitta hem. En del av mig fantiserade nog om en avlägsen framtid i vilken Calvin och Bethenny skulle bli tillsammans igen och åter bilda en lycklig trio, ungefär som i den gamla spalten ”Kan detta äktenskap räddas?” i Ladies’ Home Journal. Eller som i en tänkt dokusåpa i vars dramatiska slutscener stadens gator åter skulle befolkas av män. Men ju mer jag umgicks med Calvin och fördjupade mig i ämnet upptäckte jag att jag hade angripit problemet från fel ände. Calvin och hans kompisar kämpade inte alls för att få tillbaka sina gamla liv, för de liven fanns inte längre. Jag började förstå att något i grunden omvälvande hade skett i ekonomin och kulturen, inte bara för män utan också för kvinnor, och att båda könen nu måste anpassa sig till ett helt nytt sätt att arbeta och leva och rentav älska. Calvin skulle inte komma körande i en Cheva och inta sin rättmätiga plats vid bordets huvudända, för den platsen var redan upptagen av Bethenny, som dessutom amorterade lånen på huset, det nya köket och sin egen begagnade bil. Bethenny hade egentligen för mycket på sitt bord men hon klarade av det, och hon hade sin frihet. Varför skulle hon vilja släppa allt det? Storyn handlade inte längre om alla motgångar som drabbat männen. Det var något som hade pågått under flera decennier och redan var mer eller mindre överspelat. Det nya var att kvinnorna för första gången i historien på många sätt hade gått om männen. Calvin och Bethenny och alla vi andra hade nått slutet på en tvåhundratusenårig historia och början på en ny era, och det fanns ingen återvändo. När 11


mannens undergång jag väl hade fått upp ögonen för den möjligheten insåg jag att bevisen fanns överallt och att det enda som hindrade oss från att se dem var historien och den mångtusenåriga vanans makt. Jag fortsatte mina efterforskningar och intervjuer och så småningom hade jag bilden klar för mig. I lågkonjunkturen som följde på 2008 års finanskris försvann 7,5 miljoner arbetstillfällen och tre fjärdedelar av dessa hade innehafts av män. De värst drabbade branscherna var extremt mansdominerade och intimt förknippade med bilden av machomannen: byggbranschen, tillverkningsindustrin och finansvärlden. En del av dessa arbeten har kommit tillbaka, men förändringen är varken slumpmässig eller tillfällig. Lågkonjunkturen har bara avslöjat – och påskyndat – ett genomgripande skifte i ekonomin som pågått i minst trettio år och i vissa avseenden ännu längre. År 2009 blev kvinnorna för första gången i historien fler än männen på den amerikanska arbetsmarknaden, och de har behållit ungefär hälften av landets arbeten sedan dess. (I Storbritannien och flera andra länder slog vågen över ett år senare.) I alla världsdelar utom Afrika är kvinnorna i majoritet på högskolor och universitet. För varje par amerikanska män som i år kommer att ta en kandidatexamen kommer tre amerikanska kvinnor att göra detsamma. Av de femton yrkeskategorier som beräknas öka mest i USA under det kommande decenniet domineras tolv av kvinnor. Det som händer i den amerikanska ekonomin är att kvinnorna rör på sig och lämnar plats åt sina medsystrar: välutbildade kvinnor lämnar hemmen för arbetslivet och skapar därmed arbetstillfällen åt andra kvinnor i hushållen. Vår stora och strävsamma medelklass, där ojämlikheten mellan könen är som störst, håller sakta men säkert på att förvandlas till ett matriarkat där männen blir allt osynligare både på arbetsplatserna och i hemmen och kvinnorna fattar alla beslut. Förr var det framför allt storlek och styrka som gav männen övertaget, men i en postindustriell ekonomi betyder muskler ingenting. I en tjänste- och informationsekonomi är det helt andra egenskaper som efterfrågas, nämligen sådana som inte enkelt kan ersättas av en maskin. 12


inledning God kommunikationsförmåga, social kompetens och förmågan att sitta stilla och arbeta koncentrerat är inte vad vi skulle kalla utpräglat manliga drag. Tvärtom tycks de vara områden som kvinnor har lättare för. Kvinnor i fattiga delar av Indien lär sig engelska fortare än männen och får jobb på de många internationella callcenter som etablerar sig där. Kvinnor äger över 40 procent av alla privata företag i Kina, där en röd Ferrari är de kvinnliga företagarnas nya statussymbol. År 2009 valde islänningarna Jóhanna Sigurðardóttir till statsminister och fick därmed världens första öppet lesbiska regeringschef. Sigurðardóttir utmanade den manliga elit som hon menade hade förstört landets bankväsende och gick till val på löftet om att göra slut på ”testosteronets tidsålder”. Ekonomiska förändringar kan orsaka stora kulturella förändringar, och i vissa länder har de nya maktkvinnornas intåg kommit som en chock. Hela Japan har gripits av panik med anledning av ”gräsätarna”, de unga män som vägrar att dejta och ha sex och i stället ägnar sin tid åt trädgårdsarbete och bakning och uppför sig karikatyrmässigt feminint. De maktkvinnor som de antas vara för rädda för att uppvakta kallas ”köttätare” eller ”jägare”. I Brasilien har man bildat ett nätverk av kyrkliga stödgrupper som kallas ”De gråtande männen” för att trösta den växande skara män som tjänar mindre pengar än sina fruar. Dessa omvälvningar har letat sig ända in i parrelationen och förändrat mäns och kvinnors sätt att se på äktenskap, kärlek och sex världen över. I Asien, där kvinnorna nu får allt större ekonomisk makt och rör sig allt längre bort från den gamla idealbilden av den perfekta hustrun, gifter man sig allt senare (genomsnittsåldern för kvinnor är trettiotvå) samtidigt som skilsmässotalen har skjutit i höjden. Gapet mellan de traditionsbundna männen och de framåtsträvande kvinnorna har gett upphov till en internationell äktenskapsmarknad, där män över hela världen söker hustrur som (än så länge) har värderingar som liknar deras egna. I väst har kvinnorna å sin sida anammat ett sexuellt aggressivt beteende som skulle ha varit otänkbart för bara tjugo år sedan. I USA manifesterar sig förändringarna av parrelationen på helt skilda, nästan diametralt motsatta sätt i olika samhällsklasser. Detta är en 13


mannens undergång aspekt som nästan alltid glöms bort, och därför bestämde jag mig för att skriva två kapitel om äktenskapet i stället för bara ett. Vårt samhälle håller på att delas upp i två med helt skilda äktenskapsmönster. Det ena består av de 30 procent av befolkningen som har en collegeexamen och det andra av alla de övriga – de fattiga, arbetarklassen och det sociologerna kallar ”det måttligt utbildade mittenskiktet”, vilket inbegriper personer som har gått ut high school och kanske har en yrkesutbildning eller en tids collegeutbildning men saknar fullständig examen. I denna stora andra grupp är kvinnornas frammarsch förknippad med äktenskapets långsamma upplösning och rentav en allt mer cynisk inställning till kärleken. I takt med att kvinnorna i den här gruppen sakta men säkert skapar bättre villkor åt sig själva höjer de ribban för vad de kräver av äktenskapet – en Ryan Reynolds-kopia i en vit Cheva, till exempel. Men männen i deras klass uppfyller inte dessa krav. Männen må klamra sig fast vid den traditionella bilden av sig själva som familjeförsörjare, men de står längre än någonsin från att kunna leva upp till detta ideal. Från denna samhällsklass har vi hämtat den romantiska föreställning om manlighet som har inspirerat countrylåtar och politiska tal i generationer. Men nu har den unga generationen börjat se på varaktig kärlek som en fiktion, något som bara existerar i de där talen och låtarna. I den välutbildade klassen har kvinnornas nyvunna ekonomiska makt gett äktenskapet ett uppsving. Par med slutförd collegeutbildning är mycket mer flexibla när det gäller rollfördelningen, vem som tjänar mest och – i viss utsträckning – vem som sjunger vaggvisorna. De har gått ett steg längre, förbi det jämlika förhållandet, och uppfunnit en helt ny äktenskapsmodell. ”Gungbrädeförhållanden” kallar jag dem. I dessa äktenskap kan inkomstfördelningen vara 40–60 eller 80–20 – för att ett eller två år senare vända över till den andra partens fördel. Allt fler gifta kvinnor i samhällets övre skikt försörjer sina familjer under åtminstone någon period i livet, och denna nya frihet har lett till att allt fler par beskriver sitt äktenskap som ”lyckligt” eller ”mycket lyckligt”. Men även ett ord som ”lyckligt” kan vara tvetydigt. När jag intervjuade 14


inledning par av den här kategorin förstod jag att männen – även om de kryssade i rutan för ”lyckligt” – inte var alls lika ivriga att gå in i de nya flexibla rollerna som kvinnorna var. I själva verket fick jag under mina intervjuer gång på gång stifta bekantskap med en imaginär serietidningsduo: Flexkvinnan och Kartongmannen. Flexkvinnan har under det senaste århundradet visat prov på en övermänsklig flexibilitet. Hon har gått från att inte arbeta alls till att arbeta fram till bröllopet till att arbeta som gift och sedan som mor, även till riktigt små barn. Om hon får en chans att tjäna mer pengar än sin man tar hon den. Om konventionen inte längre kräver av henne att hon ska uppföra sig som en dam och lägga band på sitt humör kan hon dra igång ett barslagsmål. Om hon kan vänta med giftermål och leva som hon vill tills hon är långt över trettio så gör hon det också. Och om tiden manar till ett äventyrligt sexliv är hon inte den som säger nej. Hon har en Napoleons aptit. Hon lägger under sig nya områden men släpper ändå inte de gamla och skaffar sig därmed en hel massa existentiella dilemman (för mycket jobb och för mycket ansvar i hemmet, för mycket makt och för mycket sårbarhet, för mycket snällhet och för mycket otillfredsställelse). I studier där man följt kvinnor som tagit MBA-examen (Master of Business Administration) har man rentav kunna skönja ett särskilt supersläkte bland Flexkvinnorna. De tjänar mer än de ensamstående kvinnorna och lika mycket som männen. De skaffar barn men väljer att inte ta ledigt från jobbet. De är de mutanter som dagens samhälle belönar allra mest – de som samtidigt tar hand om både de traditionellt manliga och kvinnliga ansvarsområdena utan att någonsin tappa greppet. Kartongmannen, däremot, förändras nästan inte alls. Hans livsstil och ambitioner kan se ungefär likadana ut i hundra år. Det finns många yrken som har gått från att vara helt igenom manliga till kvinnliga, men nästan inga som har gått i motsatt riktning. Under merparten av det senaste seklet har männen hämtat sin känsla av manlighet i arbetet eller familjefarsrollen. ”Gruvarbetare” och ”oljeriggsarbetare” var en komplett identitet som gav mannen en bestämd plats i en lång kedja av män. Av 15


mannens undergång titeln framgick även att han var den grund på vilken familjen vilade. Några decennier in på 1900-talet började det här konceptet att framstå som allt mindre självklart. De flesta män hade inte längre fysiskt krävande arbeten av traditionellt slag, och om de hade det var det inget de tänkte hålla på med hela livet. De arbetade på kontor eller arbetade inte alls utan tog i stället ut sin frustration på mikrovågsugnen på 7-Eleven. Och i takt med att allt färre människor gifte sig upphörde männen dessutom att fungera som familjeförsörjare. Det gamla manlighetsbygget rasade men männen har ännu inte börjat bygga något nytt. Det som återstår är accessoarerna, eller kanske ”mancessoarerna” – jeans och pickuper och märkesstiletter, superhjältar och gangstrar som löper amok på tv för att åter falla i glömska så fort serien är slut. Det var detta som Susan Faludi i slutet av 1990-talet kallade den nya ”ornamentala maskuliniteten” och den har fortfarande inte utvecklats till något mer substantiellt. Alltså sitter männen fast, ”i en kulturaladåb”, som kritikern Jessica Grose har formulerat det. De skulle kunna vara snabbare att inta de nya roller som nu erbjuds dem – högskolestudent, sjuksköterska, lärare och heltidspappa – men av någon anledning tvekar de. Flera decenniers personlighetstester visar att män försiktigt tassar in på nya områden medan kvinnor kommer rusande så fort en möjlighet öppnar sig. Män utför en liten aning mer hushållsarbete och lägger något mer tid på att ta hand om barnen nu än för fyrtio år sedan, medan kvinnor utför oändligt mycket mer lönearbete. Den arbetande mamman har blivit norm. Hemmapappan är fortfarande en udda figur som platsar på tidningarnas förstasidor. Bemtestet är ett psykologiskt standardverktyg som används för att klassificera människor utifrån hur nära de identifierar sig med ett antal egenskaper som anses vara stereotypt manliga respektive kvinnliga, såsom ”självsäker”, ”undfallande”, ”hjälpsam”, ”ambitiös”, ”mjuk” och ”dominant”. Sedan testet kom i bruk i mitten av 1970-talet har kvinnor börjat göra intrång på det som i testet definieras som manligt territorium och se sig själva som ”självsäkra” och ”självständiga” personer 16


inledning som gärna ”tar ställning”. En typisk Bemkvinna nu för tiden är ”medkännande” och ”oberoende”, ”individualistisk” och ”anpassningsbar”. Männen har emellertid inte mött dem på halva vägen utan är nästan lika obenägna att kalla sig ”mjuka” och ”snälla” i dag som 1974. På vissa områden har männen faktiskt dragit sig tillbaka till ett ännu trängre utrymme, bort från traditionellt feminina egenskaper, samtidigt som kvinnorna har lagt sig till med fler maskulina. Evolutionspsykologerna har länge förklarat denna rigiditet med att vi styrs av mekanismer från ett avlägset förflutet. Män är snabbare och starkare och skapta till att slåss om knappa resurser, en egenskap som i det moderna livet kommer till uttryck i en drift att mörda folk eller bli kung på Wall Street. Kvinnor är mer omhändertagande och följsamma, vilket gör att de passar utmärkt till att ta hand om barnen och skapa grannsämja. Detta synsätt bär upp vår känsla av en naturens ordning. Men i kvinnornas fall verkar det som om dessa fasta roller är mer utbytbara än vi någonsin har kunnat föreställa oss. Ett mer kvinnodominerat samhälle innebär inte nödvändigtvis det mjuka och feminina paradis som många kanske har drömt om. Kvinnor har börjat bli mer aggressiva och våldsamma på ett sätt som vi en gång trodde var reserverat för männen. Detta kommer till uttryck i en ny typ av kvinnliga mördare, men också i en växande grupp unga kvinnor som armbågar sig fram på Wall Street. Huruvida det kan förklaras med att kvinnor numera socialiseras på ett annat sätt eller om vi helt enkelt har missförstått hur kvinnor är ”skapta” till att börja med, är en fråga som ingen ännu kan besvara, och svaret spelar ändå ingen större roll. Hur svårt det än kan vara att ta till sig är det otvivelaktigt så att det oföränderliga system vi en gång trodde oss leva i inte längre finns. Det finns ingen naturens ordning, bara ett sakernas tillstånd.

På senare tid har vi börjat inse hur snabbt en ordning vi ansett ”naturlig” kan bli stadd i upplösning. Så länge civilisationen har existerat har patriarkatet med få undantag varit den rådande principen, en princip 17


mannens undergång som upprätthållits med hjälp av den förstfödde sonens privilegier. I antikens Grekland snörde män av sin vänstra testikel för att få manliga arvingar. Kvinnor som misslyckades med att sätta söner till världen tog sina liv (och blev dödade). I klassikern Det andra könet från 1949 påstod den franska feministen Simone de Beauvoir att kvinnor hatade sitt eget ”kvinnliga tillstånd” så mycket att de såg på sina nyfödda döttrar med irritation och avsmak. Nu är den mångtusenåriga förkärleken för söner på väg att undergrävas eller rentav övergå i sin motsats. ”Kvinnor i vår generation vill ha döttrar just för att vi gillar de vi är”, säger en kvinna i tidningen Cookie. På 1970-talet utvecklade biologen Ronald Ericsson en metod för att separera spermier som bär på pojkalstrande Y-kromosomer från de som bär på X-kromosomer. Han lät spermierna simma nedför ett glasrör med allt tjockare albuminbarriärer. Hans teori var att spermien med X-kromosomen, som hade större huvud och längre svans, skulle fastna i den trögflytande vätskan. Spermien med Y-kromosomen var smalare och snabbare och skulle lättare nå rörets botten. Processen var som att ”skilja ut boskap”, sa Ericsson. De kreatur som blev kvar utanför fållan var naturligtvis X-kromosomerna, vilket tycktes tilltala honom. Ericsson var uppvuxen på en ranch i South Dakota, där han utvecklat sin bredbenta gång och sitt speciella uttryckssätt. I stället för labbrock gick han i cowboyhatt och boots och svängde sig med en högst personlig cowboypoesi. Receptet för ett lyckat liv var ”frukost halv sex, i sadeln senast sex, håll ryggen rak och takten uppe”. 1979 lånade han ut sin ranch som kuliss för den klassiska Marlboro Country-reklamen eftersom han sympatiserade med bilden som sammanfattade kampanjens budskap, ”en kille som rider längs med floden långt från alla byråkrater och advokater”, som han beskrev den när jag pratade med honom. ”Han är boss.” Det hände att han använde brosk från en tjurpenis som pekpinne när han skulle förevisa sin spermieurvalsprocess. Mot slutet av 70-talet började han sälja metoden till kliniker runtom i USA och hävdade att det var den första vetenskapligt utprövade metoden för att välja kön på ett barn. 18


inledning Tidens feminister var inte nådiga mot laboratoriecowboyen och hans spermamaskin. ”Man kan inte undgå att oroa sig för alla kvinnors framtid”, sa socialpsykologen och före detta nunnan Roberta Steinbacher när hon intervjuades för en artikel om Ericsson i People 1984. Med tanke på den ”universella förkärleken för söner” såg hon för sig en dystopisk värld där massproduktionen av pojkar för alltid skulle döma ut kvinnorna som andra klassens människor medan männen skulle behålla sina maktpositioner. ”Jag tror att kvinnor måste fråga sig var detta ska sluta”, sa hon. ”Många av oss skulle inte existera i dag om dessa metoder hade varit i bruk för ett antal år sedan.” Ericsson skrattade när jag läste upp dessa citat från hans gamla motståndare. Sällan har det varit så enkelt att motbevisa en olyckskorp. På 90-talet när Ericsson granskade siffrorna från det tjugotal kliniker som använder hans metod upptäckte han till sin förvåning att det var fler par som önskade sig flickor än pojkar. Skillnaden har bestått trots att Ericsson marknadsför metoden som mer effektiv för att producera pojkar. På vissa kliniker efterfrågas numera dubbelt så många flickor som pojkar, berättar han. Det finns inte mycket statistik om amerikaners preferenser vad gäller könet på deras barn, och av det lilla som finns kan man inte utläsa någon klar förkärlek för flickor. Men Ericssons granskning talar sitt tydliga språk. En senare spermiesorteringsmetod som kallas Microsort inväntar för närvarande godkännande från det amerikanska läkemedelsverket. Ungefär 75 procent av de par som vill använda metoden efterfrågar en flicka. De kvinnor som ringer Ericssons klinik i dag säger rent ut: ”Jag vill ha en flicka.” Det är inte längre något de hymlar med. ”Mödrarna ser på sina egna liv och tänker att deras döttrar kommer att ha så många möjligheter som deras mödrar och mormödrar aldrig fick och till och med ha det bättre förspänt än sönerna”, säger Ericsson, ”så varför skulle de inte välja en flicka?” Med en suck konstaterar han att detta innebär slutet på en era. ”Har det över huvud taget funnits en manlig dominans? Naturligtvis har det det. Men den tycks vara över nu. Och den förstfödde sonens tid är definitivt förbi.” 19


mannens undergång Ericssons egen familj är ett bra exempel på hur snabbt världen har förändrats. Hans tjugosjuåriga dotterdotter – ”lång, slank, skärpt som fan och med en vilja av stål” – är biokemist och arbetar med dna-sekvensering. Hans brorsdotter har studerat väg- och vattenbyggnadsteknik på University of Southern California. Hans manliga barnbarn är smarta och snygga, säger han, men i skolan ”sitter de och tänker på annat. Jag måste säga åt dem att inte göra något idiotiskt som att krascha en bil eller göra någon tjej på smällen och förstöra sina liv.” När Ericsson nyligen var på återträff med grabbarna från sin gamla grundskola skämtade han med dem om att han skulle byta kön. ”Kvinnor lever längre än män. De klarar sig bättre i den nya ekonomin. Fler av dem går ut college. De åker ut i rymden och gör allt som männen gör, ibland mycket bättre dessutom. Det är inget snack om saken – fruntimren springer om oss och de springer fort som fan.” Detta maktskifte är tydligt inte bara i USA, utan i många av världens mest utvecklade ekonomier. I många hundra år var Sydkorea ett av de mest rigida patriarkaten på jorden. Många gifta kvinnor som misslyckades med att producera manliga arvingar misshandlades och behandlades som hembiträden, och det förekom att man bad till andarna om att familjens flickebarn skulle dödas. Nu är denna förkärlek för förstfödda söner – och söner över huvud taget – helt borta. Under de senaste åren har myndigheterna genomfört en rikstäckande undersökning i vilken man ställt följande fråga till unga människor som ännu inte blivit föräldrar: ”Om du fick veta att du väntade barn, vilket kön skulle du då önska att ditt barn hade?” År 2010 svarade 29,1 procent av kvinnorna att de föredrog en pojke som sin förstfödde medan 36,3 procent sa att de föredrog en flicka. (Resten svarade att det inte spelade någon roll.) För män var skillnaden ännu större, med bara 23 procent som önskade en pojke och 42,6 procent en flicka. Det krävdes ett tänkt tredje barn efter två hypotetiska döttrar för att folk skulle säga att de helst ville ha en pojke, och även då vann pojkarna bara med knapp marginal. Ur ett feministiskt perspektiv framställs alltid de sociala, politiska och ekonomiska framsteg som kvinnor gjort på senare tid som en lång 20


inledning och mödosam process i den eviga kampen för att komma i kapp männen och uppnå jämlikhet mellan könen. Men det som händer nu tycks handla om en mycket mer radikal förändring än så. Kvinnor försöker inte längre komma i kapp, utan håller snarare på att bli själva sinnebilden för framgång. ”Varför kan du inte vara mer som din syster?” är en fras som många föräldrar till barn i skolåldern kan känna igen sig i, även om de inte alltid säger det högt. När föräldrar föreställer sig stoltheten i att se ett barn växa och utvecklas och nå framgång som vuxen är det oftare en flicka än en pojke de ser framför sig. Ja, det finns fortfarande ett lönegap mellan kvinnor och män i USA och många andra länder. Ja, kvinnor tar fortfarande hand om barnen i större utsträckning än männen. Och ja, de övre maktskikten domineras fortfarande av män. Men med tanke på hastigheten hos de ekonomiska och andra krafter som är i rörelse är det långt mer troligt att dessa omständigheter är de sista resterna av en snart utdöd tidsålder än att de är här för att stanna. Dussintals kvinnliga studerande som jag intervjuat för den här boken har sagt att de mycket väl kan tänka sig att det blir de som kommer att arbeta medan deras män kommer att stanna hemma, antingen för att ta hand om barnen eller bara för att söka arbete. Killar har blivit ”den nya fotbojan”, var det en collegestuderande som sa. Det må ske i långsam och ojämn takt, men att det sker råder det inga tvivel om. Den moderna ekonomin är på väg att bli en plats där det är kvinnorna som sitter med trumf på hand. Under året som gått sedan jag skrev det reportage i tidskriften Atlantic som har inspirerat till den här boken har jag blivit kallad radikalfeminist för att jag sjungit kvinnans lov på bekostnad av männen och antifeminist för att jag påstått att kvinnokampen nu är över. Jag är varken eller, men mina rön tyder både på en exempellös framgång för kvinnorna på vissa fronter och enorma svårigheter på andra. Kvinnor som Bethenny – min bekant från staden med de försvunna männen – lever just nu i en sorts tveeggad frihet. De löper långt mindre risk att hamna i destruktiva förhållanden, har långt större möjligheter att bestämma över sina egna liv, men sannolikheten är också mycket högre 21


mannens undergång för att de får uppfostra sina barn på egen hand. Det är en tung börda. En händelse som särskilt har etsat sig fast i mitt minne var när jag fick väcka en kvinna i hissen på ett community college i Kansas City. Hon hade somnat mellan första och fjärde våningen, så hårt kämpade hon för att lyckas ta sin examen, sköta ett nattjobb och ta hand om sina tre barn. I den högutbildade klassen är det överflödet av alternativ som är problemet. Välutbildade kvinnor tar god tid på sig för att hitta den perfekta partnern och skaffa sig kreativa och givande jobb, från vilka de kommer hem och uppfostrar sina barn med stort engagemang. De har oändligt många fler möjligheter än deras mödrar ens kunde drömma om. Och ändå visar de flesta undersökningar att dagens kvinnor inte anser sig lyckligare än 1970-talets kvinnor gjorde. De rika valmöjligheterna är också en källa till ångest – nya områden att tävla i och döma sig själv för att man suktar efter, och en ständig rädsla för att missa något. Dagens män, i synnerhet de unga, befinner sig i en övergångsfas. De vill inte längre leva som sina fäder och gifta sig med kvinnor de inte kan prata med, jobba från tidigt till sent varenda dag och ge sina barn en frånvarande klapp på huvudet när de äntligen kommer hem. De förstår att den patriarkaliska vita bossen, som den i The office, har blivit ett skämt. Men de kan inte släppa allt det där eftersom de är rädda för att förlora makt och inflytande när de sitter där med fruar som tjänar mer än de själva, mindre prestigefyllda jobb och trista tisdagseftermiddagar i lekparken. Det finns gott om valmöjligheter för män. Teoretiskt sett kan de bli vad som helst nu för tiden – sekreterare, sömmerska och ordförande i föräldraföreningen. Men för att kunna gå in i nya roller och en ny tid behöver man vissa egenskaper: flexibilitet, handlingskraft och en expansiv identitet. När jag påbörjade arbetet med den här boken trodde jag att vi var på väg in i en kvinnovärld som skulle återspegla några av Bemtestets ”kvinnliga” egenskaper i stil med ”mjuk”, ”undfallande” och ”medkännande”. Men under arbetets gång har jag blivit allt mindre övertygad om att det som har hänt med kvinnor och män tyder på eller har sin 22


inledning grund i några sådana fasta värderingar eller egenskaper. Att en värld som styrs av kvinnor skulle vara ”mjukare” tycks mig enbart vara något vi intalar oss för att få de omvälvande könsrollsförändringar som pågår att framstå som mer beskedliga och förutsägbara, när de i själva verket är raka motsatsen: revolutionerande, inspirerande och ibland skrämmande, men på det hela taget oundvikliga. Så det minsta vi kan göra är att öppna ögonen och se vad som pågår.

23


9789113051970