9789113049519

PeR oLoV

enQUisT

LikneLse boken en k Ă„R Lek sRoM An

titel_liknelseboken130110korr1.indd 2

2013-01-10 23:16

isbn 978-91-1-304951-9 © Per Olov Enquist 2013 Norstedts, Stockholm Omslag: Håkan Liljemärker Omslagsbild: © DeAgostini/Getty Images Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Kapitel 1 LI K N EL SEN OM DET ÅT ER F U N NA NOT E SBLOCK ET

Enligt Arbetsboken har han bara mött henne tre gånger.

Den första gången är en söndag eftermiddag i juli 1949, det är då han använder den gåtfulla beteckningen ”kvinnan på det kvistfria furugolvet”. Den andra gången är den 22 augusti 1958, det är i Södertälje. Den tredje är i november 1977.

Han hade uppenbarligen lovat att aldrig någonsin berätta, inte för någon.

Men nu hade det ju gått så många år. Och då kan det göra detsamma.

Långt senare ångrar han att han inte hållit ett bättre tal i Församlingsgården efter Moderns begravning 1992.

Det skulle ha varit ett enklare tal, inte så humoristiskt. Han hade undvikit, han skulle ha talat mer direkt, inte gått bredvid när han skulle sammanfatta. Han hade sedan dess, redan efter några år, önskat skriva en reviderad utgåva av talet, kanske endast tryckt i tio rättade exemplar, för att delge barnbarnen, en text mycket lugn, 5

utan biblisk frossa.

Det var dock inte lätt att, för barn, omtala eller nedskriva. Han undrade ofta vad som nu hade gått fel. Han var ju erfaren att skriva. Hade lärt redan som barn, sedan fortsatt.

När han skrev var han aldrig rädd, men bara då.

Därför blandade han ihop sig. Det var som om bokahopen låg vid hans fötter och så sparkade han till, som om han varit icke skyldig! Det var som om han uppdelade sig. En del av honom var den nedskrivna delen, som han benämnde. En annan var brodern, den som hade dött redan som foster, efter två minuter, just utsliten ur Moderns glupska sköte. Denne besatt lösningen. När man fotograferat den redan stelnade lillkroppen hade denne dock icke gapat med truten, som en fisk på land, utan haft ett sötaktigt utseende. Och detta kan ha smittat! till den två år senare efterkommande brodern! alltså han själv! och blivit synligt långt in i ålderdomen. Det söta smittade!

Och denna sötma var det som förhindrade att han kunnat skriva en kärleksroman.

Man baxnar!

Det fanns goda skäl att vara rädd, om man tänkte så, det gjorde ju många.

Man kunde också uppsöka de svarta hålen vid revision av gravtalet. Eller det som låg mellan det sagda, det fanns kanske ännu tid. Tränga sig in i historiens spricka.

Som om detta vore enklare! Det var ju det utelämnade 6

som gjorde mest ont. Hålen och sprickorna var inte självklara, blev mest som meddelanden med raderna skrivna på varandra, så att de ursprungliga orden, återuppsökta, långsamt övertäcktes och blev grå och sen svarta och till sist helt obegripliga. Det täckte över sig självt.

Så var det med det enkla. Det var som självfrälsning.

* Han reste i september upp till byn.

Han ville, för säkerhets skull, besöka Granholmen, med de mångtusenåriga granarna, minst tusen år gamla!, som hans mor på 40-talet försäkrande sagt till honom, där hon suttit på stenen och stirrat ut över vattenytan när maken var död och endast lillpojken fanns kvar att trygga sig till. Fast han var mager och snarast rank.

Granarna var enorma, holmen bara sjuttio meter i diameter, huset hade fadern först byggt som sommarbörning tio meter från Det Gröna Huset. Så dog han, handlöst!, och farfadern och bröderna hade monterat ner alltsammans och med häst kört över till Granholmen, på isen om vintern, och monterat upp.

Det var på den tiden man kunde bygga hus.

Det var familjen som gripit in, eftersom de skakats av Faderns död på ett nästan obegripligt sätt. Stort hopp var ju knutet till n’Elof. Han hade varit i någon mån särskild, dock alls icke eljest, och familjen hade velat ge ett slags 7

gåva till henne. Hon var ju ingift, på det sättet i egentlig mening stående utom familjen, men lillpojken hörde ju dit, alltså i mer egentlig mening. Farfadern, PW, hade dessutom byggt en roddbåt till henne. Den var tungrodd, men stabil så att pojken inte skulle utsättas för fara.

Han tog inte ett öre. Han ville kanske visa att man höll ihop.

Byn hade femtio år senare – efter att han börjat utkom­ ma, och där han i det utkomna i viss mån nedritat scener om hur Modern vart sittande där på holmen – döpt om Granholmen till Majaholmen. Det var väl som ett minne över att det var därstädes hon suttit på somrarna, ensammen med lillpojken. Och någon annan sommarbörning fanns ju inte då på holmen, så namnet var väl rätt.

Farfaderns roddbåt fanns ännu i september 2007 kvar, förbluffande nog. Den hade dock blivit ingjuten i plast, och var nu vit. Man kunde genom plasthöljet se bultarna, som kanske hette klinkers; nej detta var säkert inte rätt beteckning. Farfar PW var ju bysmed men byggde roddbåtar också, han visste kanske bättre om det hette klinkers. Aktern var nu tvärhuggen för att ge plats för en utombordare. Detta var ju lite speciellt, men i grunden var detta tveklöst PW:s båt. Plast utanpå, kärnan byggd 1935.

Det var som en biblisk liknelse, om man ville se det så, vilket många gjorde.

Gunnar Hedman körde honom över. De landade på 8

norrsidan, och han såg genast att holmen var illa däran.

De jättelika granarna, där han som barn lekt – alltså långt innan han själv åldrats och nu omgavs av de döende vännerna, de som misstroget mumlande misstänkt att han rest upp till byn för att gräva upp sanningen om den förs­ ta kvinnan, och sedan för alltid nedgräva henne!, de döende vänner som alltså nu skockats kring honom som en talldunge! – där på grenarna hade han kunnat gå långt ut och spana efter fientliga örlogsfartyg.

Granarna var nu, hösten 2007, alla avverkade.

Tre redskapsskjul hade tillkommit, samt två nya sommarstugor som nästan tycktes i färd med att sönderfalla.

En hönsgård med rostigt stängsel tydde på mänskligt liv.

Fem höns fanns där, löpande omkring sig med korta steg.

Deras egen sommarstuga tycktes likartad, som för sjuttio år sedan, men ruttnade nu kraftigt och användes som upplag för avfall eller bråte; han försökte se in genom fönstret, men det gjorde bara ont.

Holmen var våldtagen. Stenen i vattenbrynet, där Modern brukade sitta, såg dock ut som förut.

Han bemannade sig och gick runt holmen, som i sin barndom, och visste att detta inte kunde revideras eller rättas; det var som det var, och hade förändrats, allting var nedsmutsat.

Varför hade han återvänt. Detta var icke att nedstiga i Pilens Flod, som han läst i Kiplings Kim som barn. Insikt fick han skaffa sig själv och på annat håll, om det inte 9

redan var för sent. Storstenen fem meter ut från kanten av holmen, åt norrsidan till, var dock kvar alldeles orörd.

Hon hade ju varit så vacker där hon suttit på stenen.

* Han flyr, nosande på ett irriterande sätt: som en hund som stöter på sin egen vittring, och blir skrämd. Är det nödvändigt att nedrita detta. Han är inte rädd för döden. Men vägen dit gör honom alltmer skräckslagen.

Efterlämnad var ett ord han prövade, det skulle skapa ingångar i projektet eftersom det nu hastade, hastade var ett annat ord, han visste inte hur många år som var kvar.

Han kunde se svaret i vännernas döende ögon, det var som om, innan döden, ögonen vattnades, och att de som snart skulle dö, kanske långt långt efter honom, nu betraktade honom med vädjande ögon, som om de bönföll om något. Påminde om pojken Siklund som uppsökt honom 1974, innan denne Siklund blev tokut och dödde.

Han mindes Siklunds ögon som var avslöjande och sinnessjuka; men sedan hade Siklund blivit frälst, och katten var återuppstånden, och denne Siklund hade genom att knåda ihop sin död till en biblisk liknelse under några dagar nästan återfrälst honom till den bortstuderade tron.

Katten!

Han hejdade sig snabbt. Fanns det inte något litet brott 10

som han kunde fördröja tiden med. Från barndomen!

Han kunde skriva små eftertänksamma brev till sig själv, eller kanske snarare eftersinnande. Faderns efterlämnade papperslappar tycktes tala om döden, kärleken och kanske det eviga livet. ”Är då icke detta eviga liv lika gåtfullt som det närvarande.” Måste vara ett citat, avskrivet. Det är orimligt att han uttryckt sig så. Själv hade han inga minnen. Talet vid Församlingsgården måste innehålla minnen. Kunde inledas med något han fördolt, men ofarligt. Som detta komiska lilla brott som måste ha inträffat krigssommaren 1940, i juli, då han satte katten på en hopsnickrad flotte och lät den segla iväg till en säkert fruktansvärd död.

Eller kamraten Håkans död och återuppståndelse på Bursjön!

Bemanna dig! viskar han ständigt. Var inte löjlig! En sak i taget! Det fanns småsynderna som var bra att ha till hands om han blev nervös. Det var katten, till exempel.

Det kunde bevaras. Sedan fanns det obevarade, genmälen om döden, och där var det bråttom nu, alla kamraterna stod vajande och jämrande vid flodens strand. Och påminde om att han ej dög att nedteckna denna kärleksroman.

Kraftsamling! Han erinrade sig mötet på ett bibliotek i Södertälje. En kvinna hade rest sig vid diskussionen efteråt, det gällde en erotisk passage i den historiska roman han läste ur, och som så väl dolde hans egna erfarenheter 11

att han icke blev avslöjad; historiska romaner var ju de bästa att ta till om han blev nervös och ville övertäcka.

Kvinnan hade läst, bekände hon helt flärdfritt, och plötsligt hade hon fått en sådan värme i kroppen, och underlivet, som hon aldrig känt förut i hela sitt liv vid läsning.

Och ville tacka! Kanske hade hon använt ordet värme i skötet. Det hade gått som en susning genom publiken eftersom, efter inlägget, kvinnan mödosamt och nästan knirkande hade satt sig. Och det hon sagt var väldigt fint.

Men framför allt – alla såg att hon var oerhört gammal! kanske nittio år! Eller mer! Och bekände att hon fortfarande hade känt lust!

Men hon hade vågat! – själv hade han plötsligt fått tårar i ögonen, bara för att hon var så oerhört gammal – hade vågat ställa sig upp inför alla och tala om lusten.

Och på något sätt hade han känt igen henne, fastän ändå icke.

Men det var inte slut med detta. Efteråt hade hon kommit fram, mödosamt eftersom hon var något stappelfött, och han hade då sagt att vi har kanske träffats en gång?

Var det inte på Larssonsgården? Nej, hade hon tvärsagt! liksom skrämd från vett och sans, och tvärsnott, och hasat sig ut.

Men att infoga detta i talet på Församlingsgården?

Omöjligt!

Var det så att lägga ihop? Bara små löjligheter och så plötsligt, som ett klubbslag! Dörren öppnad! Porten!

12

Och någon hade ropat: detta var livet!

Han hade arbetat (sic! hans egen beteckning! hyckleri!) till sent på kvällen den 27 februari 2011 och sovit oroligt, hade sedan vaknat vid fyratiden och beslutat sig för att visserligen slutföra projektet, men aldrig bringa det utom sig själv.

Vilken lättnad! Endast till barnbarnen!

Alldeles stilla bland träden, vännerna, den döende flocken. De bevakade honom. Det var sju träd som flockades utanför fönstret, som en koflock, de liknade sig själva, som föregående dag, och år. Han hade försökt teckna ner dem, för att på detta sätt återuppta sitt avbildande liv, men träden förblev likartade, från dag till dag. Till sist började han ana att så skulle det förbli tills de sju träden var döda. Vid pass klockan fyra, antecknade han i Arbetsboken, leva ännu de sju tallarna! Hunden hade då lyft sitt huvud och betraktat honom med sorg eller otålighet. Sedan föll hundens huvud ner, till synes i djup sömn.

Vad fanns det för drömmar i hundar? Och skulle hundar verkligen medtagas till himlen vid Jesu andra återkomst?

Han hade alltid undrat om det fanns evigt liv också för hundar, och om han kunde ta denna hund med sig över gränsen. Döden tänkte han sig som en tillvaro med hunden tätt intill sin sida, också efter att de uppnått flo13

dens bortre strand.

Det skulle då vara det slutgiltiga projektet.

Han tänkte mycket på döden, men tröstade sig med att detta säkert hängde samman med att alla hans vänner tycktes i färd med att dö. Eller redan hade avslutat sina liv, men tanklöst låtit kropparna dröja sig kvar, vid flodens strand, som om det ännu inte var färdigt, sammantaget, lagt ihop.

Projektet, som han nu tvingades slutföra, var en revide­ rad version av talet till Modern när hon had dödde, som i denna rättade och aktualiserade version (snart kommer jag! vänta på mig! jag tar hunden med mig!) beskrev strukturen i denna tvekan i steget, men utan det tidigare talets gladlynta klarhet och beslutsamhet. Hade han inte rätt till oklarhet? Detta skulle kanske kunna bli Sibelius åttonde symfoni! som finngubben! fyllot! som han beundrade så! aldrig hade klarat av!

Men inte Sibelius åttonde denna gång, utan bara hans egen, för de andra osynlig och ohörbar.

Det besvärliga med vännernas inhiberade död tycktes vara att några av dem först beslutsamt underkuvat sig döden, men sedan tvekat, stannat upp i steget, som till exempel efter en svårare hjärnblödning: som om denna beslutsamma och modiga död just i deras fall skulle vara någonting förhastat.

Vännerna var i flera fall svåra att avläsa. Det fanns något oklart glänsande eller blankt i deras ögon när han, 14

tisdagar och fredagar, på besök hos dem, avläste deras sluddrande böner. Deras ögon glänste, och bönföll: sammanfatta! De hade de senaste månaderna blivit sju till antalet, var numera en flock, snart kom säkert ytterligare tre, ett slags träddunge som väntade på avverkning, nåväl. Han hade varit leende och optimistisk för att dölja sin maktlöshet, och skräcken när han temporärt tog avsked av dem.

Men som de såg på honom! Som om de velat fråga något. Om döden antagligen. Eller det mycket snart förbrukade livet. Som vore han en expert, eller i varje fall en rådgivare. Vilken fräckhet!

De hade ju förut lyssnat till hans råd. Varför inte nu!

Men han kunde ju inte råda dem att ta det sista steget. Ta det! kunde han inte säga, ta det! Annars gör jag det själv!

Det vore ju omänskligt, kanske inte ens klokt.

På kvällen innan hade han bearbetat sin avhandling om den danske konungen Christian den fjärdes kärlekssaga med Kirsten.

Den hade fastnat i honom. Den besynnerliga historien om Christians kärlek till en kvinna som säger sig hata honom, och därför! – det var detta därför han var för oskuldsfull för att fatta! – med brännjärnets hjälp, liksom Lisbeth!, drev honom framför sig in i förintelsen.

Någonting måste han dock, med avmätta handrörelser 15

och lugna leenden, och med insikter som var fullständigt oanvändbara, något måste han göra.

Han visste att texten, som han kallade partituret (som i den åttonde symfonin!), under den skenbart korrekta ytan måste innehålla ett råd till hans döende vänner, ett slags genmäle till deras enfaldigt och nästan aggressivt uppfordrande, blanka och förbryllade ögon. Att han med nedteckningen av den danske konungens förfärliga liv skulle kunna besvara deras fråga, helt enkelt hur det hängde ihop.

Så att intet blev hängande.

Kärleken, sa de till honom med sina sköra knappa röster, den kan vi aldrig förklara. Men vill du inte försöka?

En av dem hade han älskat. Nu ville hon kanske, trots sitt sneda, ibland dräglande leende, ha svar. Satt där hopsjunken men ännu oerhört vacker, med de hjälplösa frågorna hängande stumt i luften mellan dem.

Vill du inte försöka! Vill du inte försöka! Vad tjänar det annars till allt vi en gång försökte! Har du glömt?

Så tröttsamt. Och han nickade alltid. Men icke hade han glömt.

Varför skrev han annars? vad var det för mening? Han kände sig med stigande förtvivlan säker på att han också kommande tisdagar och fredagar, efter besöken hos vännerna, vid pass tretiden, den timma han tvingade sig kvar hos dem under modlöst babbel, inte skulle våga påbörja denna sin rättade version, den som skulle bringa klarhet.

16

Han hade skrivit en första mening i den historiska roman som skulle just bringa klarhet i sambandet mellan död och lust. Den löd: Något senare, kanske vid pass tretiden på eftermiddagen, fördes den avslöjade svenske spionen upp på däck och färdiggjordes inför hängningen.

Under detta hade han med blyerts antecknat: Historiska romaner förhindrar ofta många tillfällen till äkta kärlek.

Sedan tomt på arket.

Mer blev det inte. Man häpnar!

* Plötsligt rämnade så allting: han fick det brända notesblocket sig tillsänt i februari 2011.

Han insåg först inte att det var ett fribrev. Det var ju det notesblock han en gång själv skrivit om.

Det var det notesblock där hans far, död sedan 76 år, hade nedskrivit sina kärlekssånger till Modern. När han dog hade hon bränt blocket. Det var klarlagt så. Det var Modern som klarlagt. Därmed var det oomkullrunkeligt.

Hon hade inte velat att maken diktade, eftersom detta var synd, kärleksversar smetade av sig som sirap, också på den hemkallade Faderns minne, var det inte så?

Eller var det bara livets smuts hon var skräckslagen inför?

Kärleken var väl egentligen också livets smuts. Man frös ihop kanske, och tittade man på ishinnan som över17

täckte anletet blev det hotfullt klarlagt att detta var kär­ leken. Som förfrysning måste detta räknas som synd, och eftersom det gjorde så ont var det synd, kanske dödssynd, det var en smula oklart men hon förklarade åt detta håll till, och det var i varje fall oomkullrunkeligt. Och så blev det klarlagt att hon bränt blocket med Faderns dikter, och alltså det enda spår han själv hade bakåt i diktens historia, som ju också var historien om honom själv, och hur han blev, och säkert innehöll nyckeln till varför han nästan dödde där på Island.

Det enda säkra var att det var bränt.

Notesblocket, alltså uppeldat, var det enda som dokumenterade att denna skogsarbetare, benämnd Elof, också var konstnär, eller på annat sätt eljest, kanske besatt något obeskrivligt som vid bara omnämnandet kunde skapa den bibliska frossan. Och att däri oomkullrunkeligt låg förklaringen till att barnet, han själv, försökt sprita ihjäl sig, så att Frälsaren själv varit tvungen att gripa in, fastän spritaren detta förnekat!, och så var beviset bränt, och så var det klarlagt.

Varför använde han ständigt ordet klarlagt. Och oom­ kullrunkelig.

Sedan hade han alltså i februari fått sig det uppbrända blocket tillsänt. Det var ofrånkomligt det riktiga notesblocket. Någon förväxling var inte möjlig. Fadern hade iskrivit sitt fullständiga namn, och daterat, sedan hade han iskrivit också kärleksdikterna, i somliga fall rim18

made, och trots att notesblocket var delvis brandskadat kunde man med lätthet läsa versarna. Det var fullt läsbart eftersom endast en fjärdedel av sidorna var brandskadade, längst ner.

Brunt papper där branden slickat sina giriga lågor, däröver oskadat vitt. Som farfars roddbåt!

Blockets nedersta del alltså brandskadad. Men dock inte så att någon väsentlig del av dikterna gick förlorad – klarlagt blev alltså mycket snart, någon gång i februari 2011, att det var just detta Faderns notesblock han själv skrivit om i två av sina böcker. Eller var det tre. I varje fall utmattande ofta. Och som han däri (det var tre!) anklagat Modern för att ha bränt, och på sätt och vis också anklagat henne för att i honom ha injagat syndaångest inför det diktade, ja kanske uppdiktade.

Det skulle vara förklaringen.

Det hade uppfyllt honom alltmer. Det var förklaringen till den förlamande ångest han kände inför att taga steget helt ut. Att hänsluka sig till notesblockets värld, som vore det en syndatidning likt det exemplar av Levande Livet han en gång å Renströms skithus hade uppspårat i elvaårsåldern; det innehöll en följetong om kärlek, det var tilldiktat nytt varje vecka, hade han erfarit. Det kändes ärligt talat tryggt att icke taga steget fullt ut, särskilt vid mer personliga frågor. Där fick man bemanna sig.

Också vid flodens strand.

Nu hade dock notesblocket anlänt med post. Han öpp19

nade paketet, bläddrade försiktigt, och läste. På pärmens insida Faderns namn, självskrivet, något framåtlutande.

Utan tvekan, Elof med f, efternamnet med kv, inte qu som han själv. Det var kanske så att han försökte göra sig lite förmer! Ett qu hade en förnämare ton än kv. Han kände sig ett ögonblick skamsnare än innan paketet kom, men bemannade sig och läste vidare.

Sedan han läst blev han sittande.

Hur hade detta gått till?

De närmaste veckorna kände han sig förlamad, men rastlös, och började till sist fatta tag. Han ägde en telefonapparat. I den ringde han upp avsändaren, som var en av hans kusiner.

Hon hade inget svar.

Notesblocket hade hon fått sig tillsänt tillsammans med en hoper papper. En del hade varit efter hennes mor, Elofs syster. En annan bunt papper var efter en hädangången (Pojken! Siklund!) som en gång nästan lyckats återfrälsa honom, men han hade senare undsluppit Frälsarens garn; nog nu om detta. Siklund var för övrigt ett tremänningsbarn, alltså fyrmänning och endast med tvekan halvsläkt, och hade dött den 26 november 1977 å dårhuset, alltså ett sinnessjukhus.

Hon som skickat notesblocket hade antytt att han ju väl kände Pojken. ”Det handlade om återuppståndelsen.”

20

Det var förvisso sant, dokumenterat, och obehagligt.

Så hon ville väl därför ej bry sig om att närmare utpensla Siklunds öde. Som han ju själv en gång hade skildrat i ett teaterstycke, som somliga i familjen ställde sig tveksamma till. Smutskastning av pojkstackarn! Alltnog.

Det översända var Siklunds kvarlåtenskap. Hon hade därjämte funnit nekrologen efter n’Elof. Och bifogat.

Rätt länge hade pappershögen legat outredd på vinden i Albert Lindströms sommarbörning (märkligt! varför där, var ju ej inom familjen!).

Det var allt hon visste.

Pojken var ju ett särskilt kapitel. Han hade blivit tokut, på något sätt, och själv hade han ägnat honom många besök under Uppsalatiden, innan han rymde till Köpenhamn och ett nytt äktenskap, så nog var Pojken bekant för honom. Det var obehagligt. Besöken hade misslyckats! inklusive det mer vetenskapliga experimentet med Pojken och katten.

Gud sig förbarme, hade han ej i en bok också lånat pojkstackarns förnamn! Nicanor! Vad hade han inte lånat! och aldrig skulle han glömma att Pojken hade sagt att jag har krupit in i dig och böckerna!, men sen ville han krypa ut. Och när det inte gick så fick han dela morbror Arons öde, alltså icke så att han nedspettat sig genom isen på Burefjärden, men döden genom kvävning var det i alla fall oomkullrunkeligt. Ej i vatten, men med plastpåse.

Det var det teologiska experimentets tid på dårhuset.

21

Han hade velat fråga en halvsläkting som kallades Martin Lönnebo om hjälp, han var ju ändå biskop, men icke hade det hjälpt.

Plötsligt ett tvärstopp, som klubban uppå lakaskalln.

Han nästan förlamas av en plötslig eftertanke. Varför det nästan uppbrända?

Just där var det som om någonting slog stopp i hans sinne. Han hade ju i många år i offentligheten anpassat sig till fakta i legenderna! Fakta!! Moderns brandstiftan var ju klarlagd! Inbränt! som brännjärn i ett oskyldigt djur! som en skrikande ospelad fiol! Legenden omtryckt i ett flertal av hans mest prisade verk! Och nu skulle det alltså vara tvärsom? Helt! Man måste här fråga sig: hur kunde man, utan faktisk grund, nu på en gång föreställa sig något helt tvärtom!

Tilldikta! ett skeende, utan att ta ansvar!

Ett fribrev skulle ju ge tillåtelse. Men vart bar det då hän?

Man kunde ju, bara som ett exempel, föreställa sig att på natten under Faderns död på Bureå sjukstuga något hänt. Just när han dödde. Och man kunde där både ut­ pensla och i viss mån färglägga, man kunde tilldela den unga Modern vissa känslor, alltså hans mor, hon som nyss hållit Faderns hand, och känt den kallna, om det nu 22

var så att den dödes hand kallnade med sådan hastighet att detta kunde erfaras av den sörjande änkan, alltså nyss blivna änkan. Så kunde utpenslingen också omfatta sjukrummet, och tomheten, kanske också ekot i det eljest så sterila och kala sjukrummet. Den höga tonen, hans egen höga ton! kunde då bryta in!!! Den plötsliga lättnaden att vara fri från honom bröt för ett ögonblick sönder hennes tystnad och deformerade gråten och skapade ett slags för­ tvivlat gnäggande ljud som från ett bäckerlamm.

Så, kanske.

Kanske med en bestört läkare inskriven, Hultman!, som stannat upp i dörren och sedan med ett uttryck av uppgivenhet noterat dödsfallet, enligt vanesed genom att uppföra ögonlocken och granska den dödes ögonglober!

Alltså allt detta, innefattande hennes gnäggande snyftningar – hur kunde detta ej utpenslas!

Men skulle han? Nej! Gåtan var ju att notesblocket dels var uppbränt, dels sedan räddat ur lågornas skoningslösa famntag, dels sedan kommit på avvägar. Detta var två eller tre gåtor, och han kunde inte bestämma sig för vilken som var svårast att förstå. Man fick föreställa sig, nästan dikta ihop, även om man kände motvilja inför detta. Bättre hade varit att veta helt säkert, men det tycktes motsträvigt, kanske helt igenom omöjligt.

Lappri! Han fick nöja sig med att föreställa sig.

Följande hade då skett, och senare blivit klarlagt ge23

nom den nu döda Moderns utsaga. Mannen, som kan kallas Elof, hade legat i fruktansvärda magsmärtor i tre dygn i den sjukdom som kallas porfyri, dock feldiagnostiserad som brusten blindtarm, och till sist avmattats och trots hustruns tårar och beskärmanden till slut upphört att andas. Han had helt enkelt dödde.

Hon hade då tagit bussen hem. Den hade stannat nedanför Det Gröna Huset vid pass 18.15 för att släppa av henne som flännat. Chauffören, det var Marklin!, hade då enligt legenden, trots sitt sträva lynne och eftersom det var djupsnö upp till huset, frågat om det icke var någon som kunde förbarm sig över kwinna. Dock hade hon ensam pulsat upp till Det Gröna Huset i mörkret. Allt detta var fast belagt i legenden, men det var nu det svåra började.

Barnet (han själv!) var för övrigt bortlånat till en faster.

Det var faster Valborg. Man måste senare återkomma till henne. Nog nu om detta.

Efter begravningen, och sedan likkortet i kistan tagits av fotograf Amandus Nygren, och sedan Modern återtagit sitt arbete (den döde var ju skogsarbetare men lärinnkarl under slutfasen av sitt liv) – då återstod att upprensa.

Hon hade nu funnit notesblocket, och läst.

Legenden utsade att hon blivit starkt berörd, men funnit att dessa till henne (om henne!!? eller om någon annan kvinna? detta orosmoment!!!) riktade kärleksdikter varit av en karaktär som inte bara var diktens, utan också 24

liknade det påhittade. Alltså svällde bredvid ramen. Kanske upplevdes dikterna som voro de smetu, likt melassen, på gränsen till ravelbitar. Och när på detta sätt hennes starka känsla, hennes upprördhet över makens död, hennes förtvivlan, hennes förvirring då makens känslor på detta sätt klätts in i ord som voro versar, ja kanske också poem, och misstron mot det tilldiktade lades därtill: då hade hennes upprördhet stegrats till beslutsamhet.

Hon hade öppnat luckan på järnspisen i köket, där elden flammade som den annars mest gjorde på morgnarna när kylan medfört att urinen i pisshinken fryst samman till en gul cirkulär kaka som av barnet fick bäras ut och läggas i snödrivan (bärandet av pisskakorna var dock något senare, vid pass sexårsåldern!) och hon alltså tvingades elda liv i de stelfrusna lemmarna hos sig och barnet, och hade så tagit notesblocket och med en häftig rörelse instoppat det i järnspisen, för att maken Elofs dikter för alltid måtte förbrännas av den skoningslösa men renande elden.

Det var nu det fasansfulla inträffat. Det som skapade en gåta mer svår att besvara än den första, den om den förbjudna dikten. Hon hade stirrat in i elden, och så instoppat sin hand, som var barhänt, och gripit tag i den nu flammande skriften, och trots den brännande smärtan räddat notesblocket undan förintelsen.

Så hade blocket, sjuttisex år senare, nått honom. Han tvekade inte en sekund. Ett budskap från andra sidan flo25

den. Och budskapet var lätt att tolka. Dikt var icke synd, men skärseldens hetta var nödvändig för att svetsa fram sanningen. Som det brukade stå i Ordspråksboken.

Så började han våren 2011 långsamt läsa fram dikterna ur de räddade sidorna, för att på detta sätt, genom detta postuma budskap, finna fram till sanningen, innan det blev för sent, och innan vännernas glansiga ögon trängt in i hans liv och påmint honom om livet. Att mer var det inte. Och därmed kanske avslutat det. Han läste dikterna långsamt, och med återhållen andedräkt.

Nu, snart.

* Det var ju självskrivet att detta, fribrevet, var ”texter”, alltså ord lagda efter varandra.

Det utgjorde ett slags nekrolog, som handlade om ett liv, och en kärlek. Modern, den unga kvinna som alltså ändrat sig, och utsatt sig för de brännande lågorna på barhanna, hade trott att det skrivna var smetut, som smetusirapen, men insett att hon haft fel.

Barnet – nu sjuttisex år gammalt – fattade omedelbart tag i denna nya verklighet. Det var om denna – icke sirapssmetiga – kärlek han skulle skriva. Så länge tiden räckte till! och han ej blev uppjagad av vännernas stumma men anklagande och vattniga ögon som utsade att också han snart skulle hava fått schlaget.

26

Han är rädd. Hur kan han infoga detta, alltså skräcken, i talet vid Församlingsgården? Eller är det kören av röster från kamraterna vid flodens strand som förhindrar att han nedskriver den kärleksroman som han räddhågat hukar sig för?

Redan i maj 2011 börjar han för övrigt uppleva det återfunna notesblocket som hotande, eller irriterande.

Det är nio bortrivna blad som gör honom skräckslagen. Mer därom senare.

Han hade ju utgått från att allt var en bild av den odelade lyckan. Varför hade Modern annars, barhänt!, stuckit handen in i de brännande lågorna och räddat dikterna?

Men hur kan han egentligen veta att de alls inte fragmentariska kärleksdikterna är riktade till Modern. De hade kanske gällt någon annan? Bort det! Bort det! Flera anteckningar i Moderns dagböcker tyder tvärtom på att hon – plötsligt – kunnat uppleva ögonblick av häftig och överraskande glädje; ett uppvaknande en morgon vid sextiden då hon prisar Gud för en insikt som är överväl­ digande. Detta talar sitt tydliga språk.

Det tycks gälla mannen, alltså Fadern; han har berättat något.

Alltid har han tolkat detta som om Fadern, denna natt, förlossats i tron på sin Frälsare. Något så kraftigt!, som 27

en orgasm, men alls ej åt detta håll, mera trosvisst och lättsörplat. Men något nytt!

Han hade ju inte alltid varit frälst.

Han hade tvärtom enständigt förklarat sig vara en fri människa, på det envetna sätt att man kunnat befrukta det helvetiska slutet. Som kanske varit drinkarens? sonens förbannelse! Och hade inte Fadern också en gång inköpt en motorcykel med sidovagn! Betecknats med det nedsättande en charmör!

I varje fall hade hans fromhet kommit långt senare, kanske i jämnhöjd med diktskrivandet, eller sannolikt senare, kanske när författarklådan upphört eller sinat.

Men någon gång hade han blivit plötsligt frälst. Och inte på dödsbädden, då frälsningen ju kunde kännas osäker! kanske nödtvungen, något som snarare fötts i den överväldigande skräcken för de eviga plågorna.

Nej den äkta syndaångesten ska ha kommit långt tidigare. Eller kanske bara tidigare. Kanske en natt, och så hade han väckt hustrun och meddelat att han kommit igenom. Och då hade hennes lycka varit oerhörd.

Men kanske var det inte alls Frälsarens förlossning av maken det gällde?

Plötsligt kunde notesblockets karaktär av fribrev försvinna och ersättas av – något som liknade en hotfull celloton. Kanske som i Sibelius åttonde symfoni, efter andra 28

satsens ritardando? Som han med hjälp av inbillningskraftens jättemuskel nu restaurerade! Nej! sanningen var kanske att budskapet snarare var en skärande ton från Faderns fiol, den som denne köpt det sista halvåret före det att han dödde. Alltså att hemligheten var själva ospe­ landet på hans nyinköpta fiol, den som barnet sedan ärvt.

Och nu besatt. Men som förblivit ospelad.

Och som han därför kärleksfullt men skräckslaget kallade Sibelius åtta. Allt det han själv förskingrat av sitt pund. Den av Fadern ospelade fiolen, albatrossen runt hans hals, och nu var tiden knapp, om han tolkat den anklagande och hotfullt mumlande tonen från de slagrörda vännerna vid flodens strand riktigt.

Liknelsen om den ospelade fiolen!

Han blir rent skakuhänt bara han tänker på detta uppmanande. Där den hängde! över hans arbetsbord, som en nyhängd svensk spion. Som var stumt gapande. Ett likkort av en ospelad fiol! Och kanske skulle förbliva ospelad, trots att han själv en gång övermodigt givit sig i kast med den, men skärande misslyckats, och då tyckt sig höra Faderns skrikande jämmer från andra sidan floden.

Kanske var allt det han trott om sina föräldrar i någon mån som en ospelad fiol som, om han försökte få den spelad, endast gav ifrån sig en skärande ton, och att detta var hela hemligheten med vännernas glansiga ögon när de ropade honom till sig på väg över floden. Kanske var denna ospelade fiol tecknet på att det var slut, helt slut, 29

som för finnstackarn Sibelius i kamp med brännvinet och den åttonde symfonin.

Men om han bara höjde stråken, och med den ej vidrörde de skärande strängarna, då kanske hemligheten skulle avslöjas.

* Barnet – nu år 2011 nästan groteskt rynkig, uråldrig, men levande under den förfärande hudytan – noterar med fasa att ett antal sidor i mitten av notesblocket är bortrivna.

Det måste ha skett före branden.

Mycket egendomligt. Antingen innehöll de nio bladen så intensiva kärleksdikter till Modern att de borde bevaras, eller också fanns där något annat. Han försökte föreställa sig ett kronologiskt skeende för Moderns handlande – alltså först läsning, sedan ett utrop av häpnad eller ursinne, så utrivning av de mest kontroversiella sidorna, så tändning av elden i järnspisen, sedan brännandet av de nio sidorna, nej nio bladen!, sedan ikastandet av notesblocket som helhet, så ett ögonblick av eftertanke, därefter instickandet av handen i de brännande lågorna, barhänt!, sedan utdragandet av notesblocket och bevarandet av detta dokument.

Och så det mest förbryllande – bortslarvandet! Så att fasterns dotter, efter fasterns död, kunnat upphitta dokumentet.

30

Som kanske var ett fribrev. Ett fribrev! Han skulle då bli fri att skriva det han ville!

Om Fadern fanns det bara den till notesblocket vidhängande nekrologen; den var publicerad i Norra Westerbotten, och urklippt.

Hade farmodern Lova nedritat? Hon var ju ändå bykrönikör. Den var nu nedsänd, till den dödes ende son.

Honom till hjälp och ledning? Eller som ett hot?

Vid Elof Enkvists bår.

Som en blixt från klar himmel kom budskapet om Din bortgång. Nyss stod Du ibland oss frisk och stark med ungdomlig glöd och handlingskraft. Så kommer döden, denne efter vårt tycke hänsynslöse herre, och ryckte Dig skoningslöst ur våra led. Ädel och uppriktig var Din strävan. Du ägde humorns gåva i högsta grad. Hur ofta spred Du icke med Din humor och Ditt ungdomliga, välgörande skämt och Din kärnfriska glättighet glädje och trevnad omkring Dig. Men det fanns också djup i Din själ. Du var hänsynslöst ärlig och kritisk mot Dig själv, och härav kom också Ditt handlande att präglas.

Du sökte klarhet, Du sökte sanning. Du var icke en vän av kompromissande när det gällde sådant som Du efter moget övervägande funnit vara rätt och sant. Rakryggad 31

och djärv var Du i alla situationer. Nu äro Dina levnadsdagar slutade. Du är icke längre i vår krets. Du delar inte längre ut åt oss av Din personlighets rikedom. Din smittande glättighet når oss icke längre. Du sporrar oss icke längre med Din entusiasm och hänförelse. Vi som stått Dig nära, vi Dina vänner och kamrater, skola alltid minnas Dig som en verkligt god vän. Alltför få blevo enligt mänsklig måttstock Dina dagars tal. Tomrummet efter Dig är skriande stort. Dock, vi sörja Dig icke hopplöst, så var ju också Din vilja. Du har, så tro vi, vunnit det bättre.

Vila Du i frid till uppståndelsens dag.

Man förvånar sig. ”Vunnit det bättre”!

Och detta skulle han hålla till godo med! Var det allt?

Och detta hotfulla sammanhang?

Nio utrivna blad. Hade det verkligen stått något där?

En tomhet vore en fullständigt orättvis och opåkallad anklagelse. Nu funnes goda skäl att försvara sig. Han bemannar sig.

Han erinrar sig ett av Faderns efterlämnade trösteord, nedritat på baksidan av blocket; Modern har inte sett det, då hade hon rivit också detta, ja bränt hela blocket!

Men vilken egendomlig ton. Är det verkligen n’Elofs ord innan han dödde? Kan ha varit en tumvers, alltså ett på måfå uppsnappat råd från Apokryferna. Men vad är det han säger? Är detta en begynnande förnekelse, likt 32

faster Valborgs? ”Människosjälens tidliga odödlighet, d.v.s. dess eviga fortvaro efter döden, är icke blott på in­ tet sätt säkerställd, utan framför allt åstadkommer detta antagande icke alls det som man velat uppnå därmed. Blir någon gåta löst genom att jag lever vidare i evighet? Är då icke detta eviga liv lika gåtfullt som det närvarande?”

Nu är han åter lugn. Vännerna vid flodens strand nickar uppmuntrande. Han ska infoga detta i talet vid Församlingsgården. Det var detta som var livet.

33