9789113046280

ROXeTTe SVEN LINDSTRÖM

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2013 Sven Lindström och Norstedts, Stockholm 2013 Omslag: Pär Wickholm Redaktör: Maria Sjödin Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2013 ISBN 978-91-1-304628-0

Innehåll 1. Lay a whisper on my pillow

7

2. Today Sweden, tomorrow the world

9

3. Det omöjliga genombrottet

25

4. Olé, olé, olé, olé – Roxeeeette, Roxeeeette!

33

5. We’re moving so fast, I try to hang on

63

6. Tillbaka till framtiden

77

7. Mardrömmen

97

8. På egna ben igen

121

9. Smygcomeback inför 600 000 personer

131

10. Den globala greatest hits-festen

143

Roxers Inledning

165

11. Mellan liv och död med Roxette Brenda Donatti & Lionel Zaragocin

167

12. Från Warszawa till Sveriges riksdag Eliza Roszkowska-Öberg

185

13. Bruden som rymde från sitt eget bröllop Danyela Etchart

203

14. En sibirisk joyride Evgeny Perekopskiy

221

15. Utan soffa och tv i Leipzig Sandra Knospe

Tack Bildkällor Register

243 265 266 267

Kapitel 1

Lay a whisper on my pillow Det är sent på kvällen onsdagen den 6 maj 2009. I dunklet bakom scenen på rockklubben Melkweg i Amsterdam står en sammanbiten Marie Fredriksson. Adrenalinet pumpar hårt i den tunna kroppen. Snart är det dags. Ute på scen står Per Gessle med det band han har satt ihop till sin första Europaturné under eget namn, den första turné där han varvar låtar från solokarriären med Roxetteklassiker.

Amsterdampubliken är i extas över att än en gång få höra låtar som ”Dressed for success” och ”Listen to your heart”, även om det ”bara” är i Pers tappning. Närmare det riktiga Roxette än så här är det inte många som har trott att man kan komma. Men det är förväntan i luften. Fansajten The Daily Roxette har några dagar tidigare läckt att Roxette ska återförenas och att Marie förmodligen kommer att dyka upp i Amsterdam. Det är högtryck både på scen och i publiken. Efter att ha avslutat det ordinarie setet med Roxettehitsen ”Church of your heart”, ”Dangerous” och ”Joyride” har Per och hans band kommit ut för några extranummer.

23 år har gått sedan Marie och Per bestämde sig för att det trots allt var värt ett försök att komma utanför Sveriges gränser 7

och att de hade störst chanser om de slog ihop sina talanger.

Nästan sju år har gått sedan chockbeskedet om Maries livshotande hjärntumör placerade Roxette i ett viloläge som nu tycks vara permanent.

Det är svårt att se där i dunklet bakom scenen. Sladdar och trappsteg lurar överallt. En av sviterna från operationen är att hon har nedsatt syn på sitt högra öga. En annan är att hon lätt blir desorienterad. Dessutom är rörligheten i högra benet en fråga om dagsform. Ta det lugnt. Inte snubbla. Känslan av att inte ha full kontroll ökar anspänningen och stressfaktorn ytterligare.

Och om det är något hon vill stryka från sitt liv så är det stressframkallande situationer. Men samtidigt, om det är något hon behöver så är det att göra det hon alltid har älskat: att stå på scen och sjunga inför en publik som reagerar på det hon gör. Därför står hon här i mörkret och spänner hela kroppen.

De sista ackorden till ”Are you an old hippie, sir?” från Pers rosade och lite pojkrumspoppiga album Son of a plumber klingar ut. Sedan är det dags. Hon hör knappt Per introducera henne, men jublet som växer lavinartat säger det mesta. Inte börja gråta, inte börja gråta, tänker hon. Till vänster om henne står Per med en akustisk gitarr. Han slår an ett ackord. Hon lyfter mikrofonen mot munnen och sjunger, lätt ostadig av rörelse, öppningsfrasen ”Lay a whisper … on my pillow” från ”It must have been love”. Längre än så kommer hon inte innan ett lyckovrål hörs från publiken. Det är som om flera år av uppdämda känslor och förhoppningar får sitt utlopp. Ögon tåras i publiken. Ögon tåras på scen. Det ofattbara händer. Roxette är tillbaka.

8

Kapitel 2

Today Sweden, tomorrow the world pophistorien är full av legenDariska platser. En av de minst iögonfallande är förmodligen den lilla enrumslägenhet som Anders Herrlin hyr våren 1988 på Pastellvägen 13 i närheten av tunnelbanestationen Skärmarbrink, ett stenkast från emi-studion i Stockholm. Här flimrar bildskärmsljuset i vardagsrumsfönstret till långt in på natten. Omgivna av syntar, sequencers, disketter och bildskärmar sitter Anders Herrlin och Clarence Öfwerman på golvet, djupt koncentrerade, och knappar in oändliga varianter av trumprogrammeringar i datorn. Kvällar och nätter har försvunnit i ett kreativt rus när de har pusslat ihop syntmattor med smällande virveltrumslag och byggt upp låtskelett genom att flytta ljud som byggklossar hit och dit.

Precis som alla andra nyckelpersoner i Roxettes karriär dyker Anders Herrlin upp i exakt rätt tid. Det har gått några år sedan hans och Per Gessles vägar skildes åt under ganska bittra omständigheter. Under Gyllene Tiders sista år är Anders den som mest bejakar att gruppen skulle förnya sig i linje med det tidiga 80-talets maskinpop, där band som Depeche Mode, Simple Minds och Human League snabbt har blivit riktmärken. Per 9

Gessle har å andra sidan förhållit sig strikt ”old school” till hur det ska låta: i Gyllene Tiders powerpopvärld är det helst 1978 med gitarrer och Farfisaorgel i centrum, inget fånigt blippande på syntar om det kan undvikas. Åtminstone om Per Gessle får bestämma – och det får han ända tills en alltmer irriterad Anders Herrlin tröttnar och slutar i bandet våren 1985.

Förvirrad av det plötsliga avhoppet tittar sig Per Gessle omkring och funderar på vad han ska göra nu. Ända sedan han i slutet av januari 1979 blev uppringd av producenten Kjell Andersson på skivbolaget emi, den ende i Sverige som visar intresse för Gyllene Tiders självbekostade ep, har gruppen upptagit större delen av hans liv. Eller rättare sagt, Gyllene Tider har varit hans liv. Och det livet har varit en framgångssaga med få motstycken i svensk pophistoria.

När de fem storögda lantiskillarna som knappt kommit ur tonåren i början av hösten 1979 beger sig från Halmstad till Stockholm för att spela in sin debut-lp, vet ingen att det råkar finnas ett tomrum i svensk popkultur. Ett tomrum som Gyllene Tider snart ska fylla på ett sätt som får närmast explosionsartade följder.

Själva ser de sig som ett vuxet new wave-band i stil med Rockpile och Elvis Costello & The Attractions. Men med låtar som ”Flickorna på tv2”, ”Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly” och ”När vi två blir en” träffar de, precis som en gång The Beatles gjorde, rakt in i popmusikens kärnmålgrupp: trettonårstjejerna.

Resultatet blir en Gyllene Tider-feber som sprider sig blixtsnabbt, grasserar under några år och sedan lägger sig – men som likt ett resistent virus ska visa sig kunna blomma ut med full kraft när man minst anar det. Gruppens tre första album Gyllene Tider, Moderna tider och Puls säljer i mer än 800 000 exemplar mellan 1980 och 1982. Att den största succén, Moderna tider, är förhandsbeställd i 140 000 exemplar imponerar kanske inte så mycket utanför Sverige, men i relation till folkmängd så skulle motsvarande siffra i usa 1981 ha varit nästan fyra miljoner förhandsexemplar. Frågan är om ens Michael Jacksons Thriller nådde sådana nivåer.

10

Marie Fredriksson har studerat de fem blonderade Halmstadskompisarnas framfart lite grand från sidan av den svenska popscenen. Tillsammans med pojkvännen Martin Sternhufvud har hon bildat gruppen Strul, som i likhet med Gyllene Tider också kämpar på för att få uppmärksamhet med en självfinansierad skiva och lokala spelningar. Men medan Gyllene Tiderraketen lyfter mot stratosfären står Strul kvar och stampar på marken. Inte ens när hon och Martin ombildar gruppen till duon MaMas Barn och får ut en lp lyckas de få någon större uppmärksamhet. Även om ingen lägger namnen Strul eller MaMas Barn på minnet så har Marie Fredriksson ändå med lite hjälp av Per gjort en del avtryck som sångerska i Popsverige. Strul och Gyllene Tider har delat replokal och Per blir omedelbart imponerad av Maries röst. Hon erbjuds att sjunga kör på Gyllene-låtar som ”Ingenting av vad du behöver” och ”Vandrar i ett sommarregn” och när skivbolaget emi ska göra en samlingsskiva skriver de två låtar ihop: ”Innan du går, kom tillbaka” och ”Ingen kan som du”. De båda poptalangerna blir snart kompisar som efter några glas vin på fredagskvällarna brukar säga att de en dag borde slå sina påsar ihop, göra en lp med låtar på engelska och slå världen med häpnad.

Samarbetet skjuts dock ständigt på framtiden, eftersom de båda är upptagna på varsitt håll. När Marie 1984 kommer ut med sin solodebut Het vind får hon omedelbart en stor hit med singeln ”Ännu doftar kärlek”. Det är ett märkligt sammanträffande att Marie Fredrikssons stjärna börjar stiga samtidigt som Per Gessles börjar dala. Gyllene Tiders fjärde lp, The Heartland café, kommer också 1984. Den är deras första på engelska och samtidigt ett lite valhänt försök att modernisera gruppens sound. Men såväl albumet som den påföljande turnén (där Marie åker med som körsångerska) floppar, och när Anders Herrlin vid ett bandmöte våren 1985 meddelar att han hoppar av går luften även ur Per Gessle. En kort tid senare kommer ett pressmeddelande som bekräftar att Gyllene Tider är historia.

11

Istället satsar Per på sitt andra soloalbum, Scener, där samarbetet med Marie fortsätter. Idén till ”Rickie Lee” kommer från ett samtal med Marie om olika musikaliska banbrytare och skrivs ursprungligen till hennes debutalbum. Dessutom medverkar Marie på flera andra låtar. Men Scener blir en besvikelse rent försäljningsmässigt och bekräftar på hösten 1985 den nedåtgående trenden för Per. Samtidigt håller Marie på att finslipa sitt andra album, Den sjunde vågen, som säljer i över 170 000 exemplar när det kommer i februari 1986. Marie Fredriksson är nu Sveriges hetaste popsångerska. Per Gessle är en blonderad föredetting. ◊„ Till skillnad från andra blonderade före detta tonårsidoler vägrar dock Per Gessle att försvinna in i anonymitetens dunkel.

Hans två tidigare så framgångsrika artistkarriärer med Gyllene Tider och som soloartist är nu båda stängda. Men han har aldrig glömt det löftesrika snacket om att han och Marie skulle kunna uträtta storverk tillsammans. Pers magiska känsla för efterhängsna melodier och texter. Och Maries makalösa röst. Vad skulle kunna stoppa dem?

En hel del, inser han själv. Till exempel det faktum att Marie Fredriksson inte behöver en blonderad före detta tonårsidol vid sin sida, nu när hon precis håller på att ta klivet upp på piedestalen som Seriös Kvinnlig Artist. Det har gått väldigt snabbt, men senhösten och vintern 1985–86 känner sig den storsäljande och i Sverige världsberömde Per Gessle definitivt som en underdog.

Det är med den känslan i kroppen han håller dörren öppen för en karriär som låtskrivare åt andra artister. Bland annat har han skrivit texten till Lena Philipssons Melodifestivalbidrag ”Kärleken är evig”. Och så har han blivit ombedd att skriva en låt till 17-åriga Pernilla Wahlgrens kommande album på nystartade skivbolaget Alpha Records. Resultatet blir ”Svarta glas”, som han skickar till Alpha utan att få någon respons.

Men när emi-chefen Rolf Nygren hör demon till ”Svarta 12

glas” öppnas plötsligt en ny möjlighet. Roffe tycker att Per och Marie borde göra låten tillsammans, fast på engelska. Triggad av tanken skriver Per en ny text – ”Neverending love” – och gör en ny demo som presenteras för Marie och emi. Idén är nu inte att det hela ska komma ut som en Per Gessle-singel ”featuring Marie Fredriksson” eller ens under de två artisternas egna namn.

Tanken är istället att lansera låten under ett gruppnamn och att det hela ska göras mest som en kul grej, inte som något som ska konkurrera med Maries solokarriär. Det tar ett tag innan alla gör tummen upp och under tiden biter Per på naglarna. Om Marie bestämmer sig för att inte hoppa på projektet – vilket hon mycket väl kan göra med hänvisning till att hennes nya soloalbum ska komma ut i samma veva och att hon inte vill splittra sig, eller att det är taktiskt fel att blanda ihop en svensk solokarriär med ett försök att göra smått oseriös popkarriär i utlandet – så är Per mer eller mindre rökt. Vad har han då för alternativ som artist?

Marie har ändå hela tiden varit betydligt mer positiv till projektet än någon, allra minst Per, vågat tro. Hon ger grönt ljus.

Gyllene Tider hade kallat sig Roxette när en nerbantad version av The Heartland café gavs ut i usa året innan. De beslutar sig för att ta det namnet och testa alltihop med singeln ”Neverending love”. Pers och Maries gemensamma mentor på emi, Kjell Andersson, föreslår en relativt ny men alltmer uppmärksammad producent för projektet: Clarence Öfwerman. Ambitionen är att göra ”modern dansant pop”, men det är viktigt att projektet Roxette inte hamnar fel på kreddskalan. Det får absolut inte avfärdas som lättviktigt europop-trams. Clarence har producerat rocksångerskan Py Bäckmans kritikerrosade och småpretentiösa album Sista föreställningen och hamnar helt rätt på den skalan.

Han är inledningsvis tveksam till om konstellationen Per Gessle/Marie Fredriksson kan generera något substantiellt, men påhejad av kompisen och trummisen Pelle Alsing bestämmer han sig för att tacka ja.

När det gäller inställningen till hur en modern popproduktion ska låta har Per hunnit ändra sig sedan han och Anders Herrlin 13

tjafsade om syntarnas vara eller icke vara i Gyllene Tider. Hösten 1985 är det hits som gäller för Per Gessle, och det innebär att produktionen måste ha samma attityd som de största radiohitsen. Därför låter han demon till ”Neverending love” drivas fram av en enveten syntfigur som milt sagt låtit sig inspireras av Michael Jacksons ”Billie Jean”. Med hypermodern maskinpop ska Roxette visa Sverige och världen var skåpet står.

Men Clarence är inte alls inne på någon maskinpopstripp.

Han ser ”Neverending love” som en klassisk organisk inspelning av ett gäng skickliga musiker som spelar traditionella instrument. Per är så lycklig över att Roxetteprojektet har gått vägen ända fram till inspelning att han inte vågar bjäbba emot.

Maries nya album Den sjunde vågen kommer ut nästan samtidigt som ”Neverending love” ska spelas in. Roxetteprojektet hänger på en tunn tråd. Han tänker inte fucka upp något genom att hamna i bråk med producenten det första han gör. De enas om att det är modern dansant pop Roxette ska göra, och för att undvika Clarences och Maries äcklade miner och gliringar om tyska listtoppare som Sandra och Modern Talking ligger Per lågt med allt tal om mer syntar eller europop-produktioner.

Mitt i allt detta dyker dessutom ännu ett störningsmoment upp: Pernilla Wahlgren har visserligen nobbat ”Svarta glas”, men rykten säger att hennes bror Niclas har spelat in en version som är tänkt att bli öppningslåt på hans kommande album. I så fall kommer Roxettes debutsingel att föregås av en svensk version, vilket givetvis är otänkbart när ett projekt av Roxettes dignitet ska sjösättas. Efter några telefonsamtal till Alpha Records är dock problemet löst och ”Svarta glas” förblir outgiven. ”Neverending love” kommer ut i början av juli 1986 och blir en av sommarens största hits i Sverige. Maries och Pers ”anspråkslösa internationella sidoprojekt” har visat sig vara lika bärkraftigt som de hoppats på – om än bara i Sverige. Att ett album ska göras känns självklart. Inspelningarna börjar i augusti och när Per kommer till studion delar han ut t-shirtar som har ambitionsnivån tryckt på bröstet: ”Today Sweden, tomorrow 14

the world”. Men bakom skämtet är det lite allvar också. Med Clarence som producent och Marie som sångerska känner Per att låtar som ”Soul deep”, ”I call your name” och ”So far away” lyfter till höjder han tidigare aldrig har varit i närheten av. Marie och Clarence gör honom själv så mycket bättre än han känner sig. De andra klarar sig säkert på sitt håll, men för Per Gessle finns det just nu inga reträttvägar: det är Roxette som är biljetten till framtiden.

När Pearls of passion kommer ut i oktober skrivs det fortfarande om bandet som ett hobbyprojekt, men med 200 000 sålda exemplar befäster albumet snabbt Roxettes position som tunga nykomlingar på den svenska popscenen. Sommaren därpå åker de runt som huvudattraktioner i sommarens största paketturné, Rock runt riket, med Eva Dahlgren, Ratata och Orup. Roxette har landat i Sverige, men bortsett från några mimframträdanden i tysk pop-tv är de fortfarande helt okända utomlands. ◊„ Samtidigt som Roxettes internationella karriär trampar vatten exploderar Marie Fredrikssons tredje soloalbum, Efter stormen, på de svenska försäljningslistorna. När hösten 1987 är över har en kvarts miljon album sålts och Marie Fredriksson är nu utan tvekan Sveriges starkast lysande kvinnliga stjärna. Maries exceptionella framgångar lägger ytterligare press på Per. Hur länge kommer hon att vara intresserad av Roxette om inget sensationellt händer med bandet?

Som tur är får Roxette en välkommen hit i Sverige med julsingeln ”It must have been love” med undertiteln ”Christmas for the broken hearted”, som ursprungligen är ett beställningsjobb från tyska emi. ”Skriv en jullåt, det kan funka i radion här”, är tipset från tyskarna när Roxette har svårt att få fäste i tysk radio. Resultatet blir en melankolisk ballad som görs i en helt digital inspelning, där Clarence i stort sett spelar och programmerar allt själv med den dåtida Rolls Royce-synten Syncla15

vier. ”It must have been love” toppar försäljningslistan i Sverige och går oavbrutet i radion veckorna innan julen 1987, men internationellt fortsätter kräftgången. När låten är klar och Roxette stolt skickar över resultatet har tyska emi ångrat sig och ”It must have been love” kommer inte ens ut där.

Trots att Roxettes senaste hitlåt helt och hållet är digitalt gjord betyder inte det att kursen för hur de ska låta har ändrats. Såväl Clarence som Marie vill att Roxette-soundet fortsatt ska bygga på ”riktiga musiker”, och arbetet med en uppföljare till Pearls of passion inleds med samma band som spelade på debutalbumet.

Men när Per lyssnar på demoinspelningarna av nya låtar som ”Shadow of a doubt” och ”Don’t believe in accidents” känner han frustrationen växa. Ambitionerna för Roxette är betydligt mer uppskruvade än att ”bara” lyckas bra i Sverige, och om deras dröm om internationella framgångar ska bli verklighet behöver Roxette ta klivet rakt in i nutiden och låta minst lika bra som allt annat som ligger på listorna.

Men inget tyder på att det ska hända. Det låter trött, dammigt och ”svenskt” i dess mest mediokra betydelse. Inget som kan få folk att hetsa upp sig i New York, London, Berlin eller Tokyo. Inget som kan hota låtar som ”Control” med Janet Jackson, ”It’s a sin” med Pet Shop Boys, ”Heaven is a place on earth” med Belinda Carlisle eller någon annan av de hits från 1987 som Per använt som måttstock när han skrivit låtarna till Roxettes andra album. Håller Roxette på att sjabbla bort sin stora chans?

Det ser inte bättre ut.

Per Gessle gnisslar tänder, och med uppbackning av emi:s Europachef Roel Kruize uppnås en kompromiss. Tre av låtarna ska spelas in i London med en modern engelsk producent, allt med motiveringen ”ska man slå internationellt så måste man testa om det funkar bättre att producera internationellt”. På det sättet kanske man också kan ta sig ur den tvångströja som det traditionella svenska bandsoundet sätter på Roxette. Tänker Gessle.

Lösningen på problemet visar sig finnas närmare än någon 16

kan ana. Efter Gyllene Tiders upplösning har Anders Herrlin jobbat i en av Stockholms större musikaffärer, omgiven av Ataridatorer, Ensoniq-syntar och musikprogram som C-lab Creator.

Allt billigare datorprogram och maskiner har gjort det möjligt för fler att jobba med musik i datorn, och Anders är fast besluten att anamma den teknikrevolution som spridit sig i expressfart sedan 80-talets början. Snart sprider sig ryktet om att han är något av en syntguru, och när han börjar få alltmer jobb som programmerare i emi-studion korsas snart vägarna med en frustrerad Per Gessle, på jakt efter något som kan tända Roxette på alla popcylindrar och förverkliga drömmen om ett sound så förföriskt fräckt att ingen kan motstå det. I ett försök att bryta dödläget och skapa lite ny kreativ friktion föreslår Per att Clarence och Anders Herrlin ska jobba fram ett maskinarrangemang till ”Sleeping single”.

De två barrikaderar sig i Anders lägenhet och samarbetet visar sig snabbt vara en lyckträff. Anders är en rutinerad musiker som kan de nya datorprogrammen och har bra koll på vilka maskiner som gör vad. Clarence är den musikaliska multitalangen med känsla för smarta arrangemang – och som förutom att ha klaviatur som huvudinstrument också är en entusiastisk trummis, vilket visar sig vara en tillgång när trumprogrammeringarna ska sättas. De båda funkar lysande tillsammans och har skitkul medan musklicken fladdrar runt på bildskärmen och de alltmer hämningslösa arrangemangsidéerna tar form. ”Det var ju för fan nästan som att bli kär”, sammanfattar Anders känslan några år senare. Det smäller, smattrar och knäpper från högtalarna när de till slut spelar upp ”Sleeping single”, en av kandidaterna till Roxettes andra album Look sharp!, för Per och Marie. Alla tittar på varandra och inser plötsligt att de har hittat nyckeln till det sound som kan ta Roxette till nästa nivå. Today Sweden, tomorrow the world. ◊„

17

Från och med nu är det traditionella sättet att spela in ute ur bilden och istället har ”programmeringar” blivit nyckelordet för Roxette – alla grunder till Look sharp! görs med maskiner av Clarence och Anders. Även Per sitter hemma i Halmstad och skruvar på sin första synt, en Ensoniq esq-1. Inspirerad av zz Tops megahit ”Gimme all your lovin’” programmerar han in en baston som repeterar envetna åttondelstoner, samtidigt som han rafsar ner en snabb arbetstext spontanhämtad från popbiblioteket i bakhuvudet: ”Walking like a man, hitting like a hammer, she’s a juvenile scam, never was a quitter, tasty like a raindrop, he’s got the look”. Texten är bara ett skönt nonsens bestående av titlar och textrader som finns i lp-hyllan – Ten Years After har till exempel gjort ”Walk like a man”, Ian Hunter i Mott The Hoople sjöng om ”juvenile delinquent wrecks” i ”All the young dudes”, med låttiteln ”The royal scam” har Steely Dan fått honom att inse vilket skönt popord ”scam” är, ordet ”raindrop” har funnits med i medvetandet sedan Tages gjorde ”Every raindrop means a lot” våren 1967 och Nick Lowe är den förste han vet som har använt det extremt underskattade ordet ”quitter” i låten ”Born fighter”. Texten skriver nästan sig själv.

Själv ser han inledningsvis ”The look” mest som ett kul albumspår, men när demon spelas upp för resten av Roxettegänget i emi-studion blir det jubel. Marie tycker dock att Per ska sjunga låten, att den passar hans röst bättre. ”He’s got the look” blir hastigt ”she’s got the look” och sedan tar programmeringsmaffian Öfwerman/Herrlin över med en svärm av hårdsmällande och kraschande trumsamplingar. Experimentlustan är hög och många lyckosamma misstag görs – till exempel när samplern plötsligt börjar spela ljud som laddats in av misstag, men som visar sig funka utmärkt och därför behålls i slutmixen. När låten börjar ta sin slutliga form kallas gitarristen Jonas Isacsson in för att lägga på några gitarrslingor. I versen leker han med en bitsk variant på George Harrisons riff till låten ”I want to tell you” från Revolver, vilket framkallar något som närmast liknar barnkalaseufori i kontrollrummet. Riffet flyttas fram som intro till 18

låten och öppningslåten till Look sharp! är klar. Tre minuter och 57 sekunder av den uppdaterade turbopop som Per Gessle har haft i huvudet, men aldrig riktigt lyckats förklara, ända sedan Roxette kom på tal första gången.

Inspelningarna fortsätter i ett kreativt lyckorus med Per Gessle, Marie Fredriksson, Clarence Öfwerman, Anders Herrlin, gitarristen Jonas Isacsson och teknikern Alar Suurna. Även Marie når en ny formtopp under inspelningarna och sjunger med en pondus och en känsla som ger låtarna ett extra lyft. Det finns gott om singelkandidater – ”Dangerous”, ”Paint”, ”Sleeping single” och ”The look” – men valet faller på ”Dressed for success”, en låt som färgas av att det goda humöret i studion tillfälligt försvunnit i en diskussion om sångpålägget. En alltmer irriterad Marie har tröttnat på att Per och Clarence har en massa detaljsynpunkter på sången, och hon blir inte riktigt klok på vad det är de är ute efter. Efter en eskalerande och allt hetsigare ordväxling kräver hon att få göra en provisorisk tagning bara för att visa hur hon tycker att det ska vara. Sedan går hon ut i studion och sätter sången i en enda ilsken tagning som väcker jubel även hos de två tjatiga besserwissrarna i kontrollrummet.

När ”Dressed for success” ges ut på vinyl har den en mening graverad på innerspåret vid skivetiketten. ”Don’t forget you’re a rocker”, står det. Citatet kommer från rocksångerskan Py Bäckman, som Clarence hade jobbat med i början av 80-talet, både som musiker i Raj Montana Band och som producent för hennes soloalbum Den sista föreställningen. ”Glöm inte bort att du är en rocker” var hennes ord på vägen när hon fick höra att Clarence skulle börja jobba med ”popfånen” Per Gessle.

Mitt i detta flow måste Marie och Per bryta upp och bege sig till London, för att spela in tre låtar – ”Chances”, ”View from a hill” och ”Cry” – med den engelske producenten Adam Moseley. Men nu är det svenska självförtroendet betydligt större än när dealen gjordes upp ett halvår tidigare. När inspelningarna i London har avslutats känns det som om höjdpunkterna både kreativt och ljudmässigt är de låtar som spelades in i Stockholm.

19

Plötsligt tycker ingen – varken Per och Marie eller Clarence och Anders – att gräset lyser grönare på andra sidan staketet. Den känslan ger samtliga inblandade en egokittling som knappast kan underskattas.

För första gången någonsin känner de att deras svenska produktioner inte bara kan mäta sig med de allra bästa internationella – de kan till och med överträffa dem. De har hittat ett kreativt sound som maximerar alla de inblandades bästa sidor, samtidigt som det låter både lättillgängligt och personligt. För sex månader sedan kändes det mest som en önskedröm. När en musikerkollega, trummisen Peter Milefors, kommer förbi studion spelar de upp ”Paint” för honom. ”Vem är trummisen?” undrar han. Anders Herrlin klappar Emax-samplern med en retfullt nöjd min, och medan de programmerade trummorna fyller studion växer självförtroendet ytterligare när de ser hur imponerad Milefors blir av hur nära riktiga trummor det låter. ”Fan, ska det fortsätta så här blir man ju snart arbetslös”, säger han.

När han har gått vänder sig Anders mot Per och Clarence och säger: ”Vi sitter på en bomb”.

Fortfarande återstår dock att övertyga det europeiska emihögkvarteret om att de svenska produktionerna håller. De två första svenskproducerade singlarna ”Dressed for success” och ”Listen to your heart” är stora hits i Sverige, men när emi Europe ska välja en förstasingel för lansering utanför Skandinavien tar de det säkra före det osäkra och väljer den engelskproducerade ”Chances”.

Den sista låten som spelas in till Look sharp! blir en av nyckellåtarna – ”Listen to your heart”. Efter ett långt telefonsamtal med Halmstadskompisen Lars Nordin, som vacklar mellan att stanna kvar eller bryta upp sitt äktenskap, skriver Per en powerballad av ett slag som närmast är standardvara på 80-talets amerikanska hitlistor. Men i händerna på Marie Fredriksson får texten och melodin ett melankoliskt djup som griper tag i lyssnaren direkt.

20

I know there’s something in the wake of your smile I get a notion from the look in your eyes, yeah you’ve built a love but that love falls apart your little piece of heaven turns too dark Eftersom den lite försiktiga stämningen från Pearls of passion nu har ersatts med en känsla av att allt inte bara är tillåtet utan att för mycket av det goda kan vara underbart, satsar man dessutom på att göra ”Listen to your heart” till powerballadernas powerballad. Mer av allt: tjockare syntmattor, större trummor, mer vinande gitarrer, in med körer på slutet – och vänta lite, det där blåset Tom Petty hade på ”The best of everything”, kan man inte ha något sådant också? Roxette tänker slå de hårt uppumpade förebilderna på fingrarna med en produktion så fm-rockigt superamerikansk att det nästan blir komiskt – just för att ingen i studion tror annat än att de som mest kan få en hit i Skandinavien eller möjligen norra Europa. Mycket större än så sträcker sig fortfarande inte synfältet för Roxette. Eller ens drömmarna.

Men samtidigt har självförtroendet ökat rejält. När de har mixat klart de 13 låtarna, bestämt låtordning och lyssnat igenom plattan från början till slut känner alla vilket lyft Roxette har gjort från Pearls of passion. Medan avslutningsspåret ”Listen to your heart” klingar ut lutar sig Per mot Marie och säger: ”Kommer vi igenom och får fäste med den här plattan, då är vi här för att stanna”.

När Look sharp! kommer ut i mitten av oktober blir den en omedelbar succé i Sverige. Hitsinglarna ”Dressed for success” och ”Listen to your heart” har skruvat upp intresset för Roxette och fram till jul säljer albumet i en takt av 30 000 exemplar i veckan. I mitten av november ger de sig så ut på sin första inomhusturné, en nära sex veckor lång tripp med 80-talsikonerna Lustans Lakejer som förband. Besättningen har ändrats lite jämfört med Rock runt riket-turnén året innan och har nu fått ungefär den kärna som Roxette kommer att ha på scen under de kommande åren: bröderna Clarence och Staffan Öfwerman på 21

klaviatur, Jonas Isacsson på gitarr, Anders Herrlin på bas, Pelle Alsing på trummor, Mia Lindgren på kör – och Marie och Per som frontfigurer.

Stämningen är uppsluppen turnén igenom. Roxette är ett band i medvind. Konserterna är fullpackade, Look Sharp! säljer mer än dubbelt så snabbt som debuten, och oavsett om de står på scen i Teleborgshallen i Växjö, Himmelstalundshallen i Norrköping eller Billingehov i Skövde så äter publiken ur deras händer. Precis innan turnépremiären på Olympen i Lund passerar Look sharp! 300 000 sålda ex och producenten Kjell Andersson från emi bjuder på champagneparty i logen efter konserten. ◊„ Med ett nytt personligt sound, starkt självförtroende, ett storsäljande hitalbum och en succéturné bakom sig kan Roxette se tillbaka på 1988 som något av ett nytt genombrottsår. Men utomlands händer ingenting, trots att svenska emi har skickat ut trevare över hela världen – och trots att Roxette har anlitat Thomas Erdtman för att bearbeta den amerikanska marknaden.

Erdtman är manager för rockgruppen Europe, som under 1987 haft tre usa-hits med ”The final countdown”, ”Rock the night” och ”Carrie”. Det är första gången sedan Abba toppade Billboardlistan med ”Dancing queen” våren 1977 som ett svenskt band har så stora framgångar i usa. Efter att ha lyssnat på ett förhandsexemplar av Look Sharp! tror Erdtman att Roxette kan ha möjlighet att göra om tricket och tackar ja till en förfrågan om att hjälpa dem.

Thomas Erdtman reser över till usa, och med tre hyfsat aktuella topp 30-hits i ryggen har han inga problem med att få kontakt med rätt personer. Han besöker först amerikanska emi som har automatisk förtur eftersom Roxette är kontrakterade till svenska emi. Men de är inte intresserade. Då går han vidare till samtliga stora amerikanska skivbolag, spelar upp första låten – ”The look” – och väntar på reaktionen. Inget händer.

22

Eller rättare sagt, samtliga reaktioner är antingen negativa eller likgiltiga. Omdömena varierar, men gemensamt är att det inte kommer att funka. Roxette har inte det sound som behövs för att slå i usa.

Erdtman har svårt att förstå reaktionerna och kopplar in Herbie Herbert, framgångsrik och respekterad manager för platinasäljande rockgruppen Journey. Herbert var en nyckelperson när Europe fick sitt genombrott i usa, och det svenska bandet Electric Boys har förstärkt hans intresse för den svenska musikscenen. Kan han öppna några dörrar för Roxette? En lyssning på ”The look” övertygar honom om att svenskarna har en monsterhit på gång. Men trots att han säljer in dem med all den pondus och entusiasm han kan uppbåda möts även han av samma ljumma reaktioner som Thomas Erdtman gjorde. Bara ett skivbolag, Atlantic Records, visar intresse. Men för att de ska skriva kontrakt måste de ha en skriftlig bekräftelse på att amerikanska emi inte vill utnyttja sin option på gruppen. Herbert kontaktar än en gång emi, som bekräftar att de inte vill ha Roxette och lovar att skicka en skriftlig bekräftelse på detta. Till slut ser det äntligen ut som om Roxette ska få ut Look sharp! i usa, trots det närmast kompakta ointresset från de tyngsta beslutsfattarna i branschen.

Då börjar det sippra in rapporter från olika delar av landet.

Något fullständigt osannolikt är på väg att hända.

23