9789113044477

K R I S T I NA S A N D B E R G

S Ö R JA F Ö R D E S I NA

Av Kristina Sandberg har tidigare utgivits: I vattnet flyter man, 1997 Insekternas sång, 2000 Ta itu, 2003 Att föda ett barn, 2010

isbn 978-91-1-304447-7 © Kristina Sandberg 2012 Norstedts, Stockholm 2012 Omslag: Lotta Kühlhorn Tryckt av ScandBook AB, Falun 2012 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Vi sitter på den inglasade balkongen, i konstrottingstolarna som knarrar – det är mitten av nittiotalet, i Örnsköldsvik. Maj har serverat rabarberkaka och vaniljvisp till kaffet efter maten – middagen med pressad potatis, torsk och gräddigt morots- och purjolöksfräs. Det låter besvärligt, tycker hon, ja att mitt nattjobb som personlig assistent verkar tungt. Så tittar hon upp, granskar mig en stund. Gift dig rikt, säger hon oväntat och ler, du som både kan baka och laga mat. Gå och läsa i flera år och dra på sig stora lån… Skrattar jag till? Menar hon ens allvar – jag vill väl inte bli hemmafru, svarar jag snabbt, men hejdar mig. Försöker tänka ut vad jag borde ha sagt istället. Men i den uppstådda tystnaden formulerar jag inga frågor om ifall hon hade velat studera, utbilda sig, ha en egen inkomst. Hennes blick söker sig mot den gråmulna försommarhimlen över fjärden och hon häver sig lite mödosamt upp ur fåtöljen, står lutad mot räcket, bortvänd. Hon skjuter ett fönster åt sidan och vinkar till barnen på gården, säger att deras mamma som bor i grannhuset tar dagbarn också, då behöver hon inte ha sina egna på dagis när de fortfarande är små. Att hinna med ett heltidsarbete och ha smått hemma… Hon avbryter sig och går utan att säga något in i lägenheten – tänker hon redan ta disken? Men jag kunde väl ha hämtat kaffet, försöker jag när hon kommer tillbaka för att hälla i ytterligare en påtår. Jag tycker inte det blir någon riktig smak på det, suckar hon, kisar och håller sin handflata mot mig – är det här verkligen bara en sackett?

Innan jag ska gå till busstationen vill hon visa mig en mörkblå kjol och en randig tunika. Berättar att hon har fått dressen av en 7

förmögen väninna som rensat ur sin garderob. Ett par svarta långbyxor också – tror du att mamma vill ha dem? Skräddarsydda…

Jo, ekonomin intresserar henne. Inte världsekonomin, utan folks personliga tillgångar och skulder. En god vän har en dotter som är gift med en överste och bor i våning på Narvavägen i huvudstaden och en annan bekant har en tolvrumsvilla med egen park centralt här i stan. Själv har hon en förmåga att få sitt liv att framstå i ett välbärgat skimmer trots att hon varje månad har mindre än vi studenter som klagar på att studielånen inte räcker till. Att vara snål är en styggelse och hon är inte snål.

Ska du redan fara, säger hon när vi tafatt kramar om varandra.

På väg ner genom trapphuset kan jag höra hur hon inte stänger sin lägenhetsdörr förrän jag når fram till ytterporten.

Om jag hade höjt blicken mot fasaden från parkeringen utanför skulle jag fått se hur hon stod vid sovrumsfönstret och väntade på att jag skulle vända mig om. Hade jag verkligen så bråttom?

8

Stockholm, 1940 Herr Tomas Berglund… vi kan väl börja med att ni berättar er version av saken.

Min version?

Ja, just så – berätta bara om er själv. Varför är ni här?

Ja… vad ska man säga… det har ju inte gått så bra.

Så bra?

Ja, med det här med… drickandet. Jag måste låta bli alkoholen.

Det är därför jag är här.

Så… Och varför har ni tagit till den? Oro? Ångest? Nedstämdhet?

Här inne är det fullständig uppriktighet som gäller. Ja, hypnosen strävar ju mot den inre sanningen. Som kan vara mindre smickrande, men livslögnen stjäl kraften ni behöver för att leva. Så för att nå framgång måste ni lita på att jag tål att höra er sanning. Att ni sökt er hit visar på stort mod, mycket stort mod. Det ska ni ha all heder av. Men vi kommer ingen vart om vi låter smålögner och prestige stå i vägen.

Men jag har klantat till det så förbannat. Jag är en… ynkling. Jag vet ju det.

Jag tror inte självanklagelserna är till någon hjälp. Ni har svårigheter ni vill få bukt med, låt oss koncentrera oss på vad dessa svårigheter består av. Men ett bekymmer är kanske den här nedlåtande synen ni har på er själv?

9

Jo. Jo, men det kan nog stämma. Jag vet ju om att jag är lyckligt lottad, som man säger. Det har aldrig gått någon nöd på oss.

Berätta om er bakgrund, familj.

Jag är uppvuxen i en familj där vi är åtta syskon, jag är yngst.

Min far dog när jag var tjugo, och sedan dess kan man väl säga att jag har varit min mors förtrogna. Far var en med hans mått mätt framgångsrik fabrikör, som arbetade sig upp på egen hand, utan kapital hemifrån. Mor är förtegen om sin bakgrund, men jag tror inte de var särskilt välbärgade. Hon är lite… nervöst lagd, om man så säger.

Var stämningen i hemmet varm eller kylig?

Ja, vad ska man säga… Det var nog som det är hos folk mest. Mor var väl lite ängslig att inte räcka till när far avancerade, ja det var ju viktigt att vi uppförde oss passande bland det övriga borgerskapet, men samtidigt, det är en liten stad, man måste ju kunna handskas med olika sorter och far hade väl en förmåga att skapa förtroende hos folk. Men det är klart att mor alltid hade många sociala plikter som hon kanske inte trivdes med.

Var det ni som fick ta emot hennes bekymmer?

Ja… det kan man väl säga. Hon har ofta sagt att jag är det av hennes barn som liknar henne mest till kynnet. Vi är kanske inte så praktiska… och dugliga som de andra.

Så man ska vara praktisk och duglig?

Ja, jo. Jag är nog mer av en drömmare.

Ni skrattar?

Ja, man kan väl inte leva på drömmar.

Förvisso… Så era svårigheter… när blev de kännbara för er?

10

Det är väl det här med oron. Jag har ju inte saknat människor som sett efter mig. Men jag har alltid upplevt den här känsligheten… rädslan att göra fel… jag har varit rädd att inte passa in. Så när jag smakade starkt första gången kände jag att det blev bättre.

Både med oron och det här med att passa in. Det blev inte så stort allting. Man slappnade av. Ja, jag blev inte så förbaskat oföretagsam… Efter några glas… vad spelar allt för roll, om doktorn förstår vad jag menar? Jag kan väl lika gärna syssla med inköp som något annat, varför ska jag vara så märkvärdig och vantrivas med det. Men man kan nog säga att jag är uppvuxen med katastrofer lurande runt hörnet… fast det är vi ju alla.

Men det är er berättelse vi vill lyssna till nu.

Ja, men jag menar döden, krigen, sjukdomar, penningbekymmer.

Far ansträngde sig ju så hårt för att vi skulle få det bra. Men jag har inte hans… kapacitet. Jag har försökt. Men mina bröder… de ser utmaningar. Jag ser nederlaget. Kanske är de andra av ett annat virke. Mer av kärnfura. Inte så mycket snabbvuxet skräp.

Då drack ni för att slippa oron och självanklagelserna.

Så kan man säga, ja. Det fungerade under många år. Men så började jag få sådan ångest dagen efter. Och mitt första äktenskap…

Ja, berätta om ert äktenskap.

Jag har haft lätt för att träffa flickor när jag tagit några glas. Ja, på ett vis tycker jag mer om att umgås med kvinnor. Jag har ju många systrar, och har lärt känna deras väninnor. Astrid var inte den första jag träffade… intimt, om man säger så. Vi möttes på Stadshotellet. Hon hälsade på en väninna, själv bodde hon i Sollefteå. Egentligen hade hon en flottare bakgrund än jag, tandläkardotter. Vi levde det goda livet. Fast det blev inga barn. Ja, vi tog aldrig reda på vem av oss, men det var väl hon… Det var 11

hennes föräldrar som drev på skilsmässan. Astrid var ingen alkoholist. Men hon festade kanske mer än hon borde och… hon har träffat en annan karl. Så det har ordnat sig för henne. Jag var… jag var otrogen också. Det skäms jag över. Jag reser en del i affärer och då efter några glas…

Då tar förstörande, destruktiva krafter över?

Jag har inte tänkt på det så. Det stämmer kanske.

Men ert första äktenskap slutade i skilsmässa?

Ja. Innan skilsmässan hade vi… vad ska jag säga… en del kriser i äktenskapet. Kanske var en av anledningarna barnlösheten.

Astrid litade inte på att jag skulle stanna hos henne om det inte blev barn, och någonstans kände väl jag på samma vis, fast för en kvinna är det annorlunda, en man kan börja om…

Som ni, med er andra hustru.

Ja. Fast det var ju inte så uträknat. Ursäkta.

Det här är svårt för er?

Ja. Vi har gott om tid.

Det var inte meningen… så snabbt. Jag är kolossalt lycklig över min dotter. Tro inget annat.

Jag lyssnar.

Jag var inte nykter när hon blev till. Vi kände inte varandra, ja med tanke på det jag nu vet om min hustru så förvånar det mig att… jag tror helt enkelt att vi båda var ur balans. Våra vägar skildes och sedan kom det till min kännedom… ja, vi hade faktiskt träffats igen och jag var redan fäst vid henne, men… giftermål och allt fick ordnas väldigt snabbt. Det finns ju de som bara stick12

er… som kanske betalar… jag ville verkligen göra rätt för mig. En del känner mig kanske som en glad lax som strulat till det för sig, men under…

Ert sanna jag? Är det så ni menar?

Jag tänker för mycket. Och mot tankar hjälper ett glas. Promenader på sätt och vis, fast inte så effektivt som en grogg. Men så får man ångest dagen efter. Ja, så är man igång. Det jag sitter i nu är att jag har en sjuhelvetes massa ångest. Fast Maj har inget med det här att göra, det är ju inte därför jag dricker, det är bara en följd… det var ju illa innan vi träffades också. Ibland skäms jag så förbannat för vad jag har dragit in henne i. Jag förstår att hon föraktar mig.

Föraktar hon er? Eller är det ni som föraktar er själv?

Utesluter det ena det andra? Men jag trodde ett tag… om vi gifte oss, bildade familj, fick vårt barn… då skulle det ordna sig. Och så att varje dag möta det i hennes blick… vilken ynklig stackare du är…

Har hon sagt det åt er?

Nej, nej, inte rätt ut. Men vi har inget intimt samliv.

Få se… under ert äktenskap har er hustru varit i grossess eller förhållandevis nyförlöst och er dotter är…

Knappt ett år.

Ja. Och ni har inte varit i balans.

Nej. Nej, det har jag inte varit. Men nu har jag bestämt mig. Jag vet att jag inte tål spriten. Så det är antingen eller.

Och då kan Maj och Anita inte vara något annat än det jag lever för. Vad ska jag annars?

13

Ur journal: Patienten: Man, trettiosex år, nygift med sin unga hustru. En dotter, på det knappa året. Pat är bosatt i en mindre stad längs Norrlands­ kusten där familjen har en framgångsrik firma i konfektionsbran­ schen. God ekonomisk och social status, vilken emellertid hotas av pat:s bruk av alkohol. Yngst i en syskonskara om åtta, fadern död, modern boende i samma fastighet som pat. Faderns död tycks ha utlöst en kris hos pat och tilltagande spritmissbruk.

Framgångsrika studier i realskolan som dock ej resulterade i stu­ dentexamen. Pat tycks ångra detta och skyller det på ett karaktärs­ drag av feghet. Började vid familjens firma tidigt, efter några år av ungkarlsliv ingick pat sitt första äktenskap som pat beskriver som stormigt. Äktenskapet upplöstes 1937, barnlöshet och spritmissbruk tycks vara starkt bidragande orsaker. Nytt äktenskap ingicks 1938, då hans blivande hustru var havande med parets dotter.

Pat söker hjälp mot ångest, nedstämdhet och suicidala tankar. Lång­ varigt överbruk av alkohol. Utlösande faktor att vid ett anfall av delirium tremens hotat hustru och barn med kniv. Pat har amnesi, dock har tillkallad polis kunnat styrka hustruns berättelse (blodspår, knivmärken i dörrpost och golv). Pat är på ytan djupt ångerfull, men tycks inte till fullo ta ansvar för sina handlingar, menar att han inte minns något, vill heller inte tala om händelsen då det utlöser starka ångestattacker. Journal från Umedalens hospital visar starka regres­ siva tendenser, men den snabba förbättringen tyder på att pat har den styrka och vilja som krävs för att genomgå hypnosbehandlingen.

14

Pat ger ett korrekt men en smula vädjande intryck. Tillagsinställd? Ännu ej i kontakt med djupare känslomässiga lager.

Förbereder nogsamt pat på smärtan som följer på behandlingen, samt försäkrar möjlighet till förändring.

Hypotes: Pat:s ångest härrör ur icke frigjord kreativitet, som häm­ mats av en patologisk bindning till modern, då sund aggressivitet knutits i en överdriven vilja att passa in och uppskattas av omgiv­ ningen (modern?). Sexualitet tycks kopplas till kortare förbindelser och hämmas i äktenskapet. Starka suicidala tendenser som emeller­ tid undertrycks av patientens bristande tillgång till sin aggressivi­ tet. Dock tydliga drag av självhat och självstympning via överbruk av alkoholhaltiga drycker. Faderns framgång tycks ha bildat ett ok som sonen tacklar genom att fly in i ett ansvarslöst leverne. Då fadern dog i sin krafts dagar har pat i sitt inre omvandlat denne till en oomkullrunkelig gestalt, vars styrka förlamar och hämmar. Pat lider brist på mål, mening och skönhet i tillvaron.

15

Har Anita förfrusit sig? Hon vaknar inte trots att Maj lyfter henne ur vagnen inne i trapphuset här i Abrahamsberg. Nej, hon andas med en tunn varm andedräkt. Men ovanligt het? Ja, Ragnas Gunnar är snorig och hostar hackigt så det vore inte underligt om Anita drog på sig något också. Kan det vara riktigt att tvinga ut dem i kylan varje dag? Det är visst en doktor Ragna har talat med som ordinerar alla barn daglig utevistelse, så det är inte värt att protestera.

Uppe i Ragnas och Edvins lägenhet lägger hon Anita i sängkammaren, och jo – hennes bröstkorg häver sig fortfarande upp och ner. Kinderna är röda, men inga oroande vita fläckar synliga, och Ragna ropar att de ska passa på och dricka sitt kaffe medan barnen sover. Men varför kan Maj inte bara sätta sig till bords i köket och hålla mun? För vad ska hon tro om sin storasysters tystnad. Förebråelser? Hur kunde du vara i lag med en sån. Fa­ brikör! Och mumlar inte Ragna långsamt, nästan ohörbart, att mor och far har haft många sömnlösa nätter. Vi förstod ju… ja, eftersom det var så bråttom med bröllopet. Eller är rösten bara inom dig, Maj? Visst kommer Tomas att klara det, säger hon vädjande, att sluta opp, jag menar om man får sådan hjälp…

Och Ragna rör med skeden i sin kopp. Maj tar sats igen.

Kände inte pappa… vad hette den där karln på gasverket…

Svenonius, han spritade väl och blev religiös och fri…

Ragna för koppen till munnen, dricker, ljudlöst. Och Maj kommer av sig, huttrar – att hyresvärden är så snål på centralvärmen, 16

men de kan ju inte slösa med värmen i kristider, det begriper hon väl – och Ragna harklar sig innan hon tar ordet.

Det enda vi kan göra är att hoppas, Maj. Men jag avundas dig inte.

Maj hejdar impulsen att resa sig och gå till wc, hon sitter kvar med skorpor och sockerkaka på bara ett ägg, men det kletar och växer i munnen och när Ragnas kopp är tom dukar Maj av, börjar diska bort fast Ragna säger ifrån, det är hennes tur med disken, och då går Maj in till Anita igen. Vill hon inte att det ska gå bra för mig? Vill du att det ska gå vägen för henne? Vi är i alla fall systrar.

Det kan vi inte ändra på.

Tomas kommer till kvällsmålet varje dag utom söndagarna. Då är han fri och tillsagd att ägna vilodagen åt utställningar, museibesök, ja gärna tillsammans med sin hustru. Ragna deklarerade redan när de flyttade in att de inte skulle kunna erbjuda något extra, det blir gröt, ägg, ibland strömming, sill, pannkaka – självklart betalar de för sig. Jo, men Maj har väl aldrig tänkt slösa. Tomas tror att de har livsmedelsransoner att vänta. Att kött och smör och grädde… ja risgryn, bananer… kaffe… kan vi inte få unna oss nu i väntan på…? Men det är klart att inte Tomas och Maj heller kan slå på stort och genera värdfolket med något slags missriktad generositet. Nej, de följer en planerad matsedel och hushållar och äter enkla måltider.

Och Tomas är älskansvärd och inte högfärdig mot Edvin. Det är inte desto mindre förbannat spänt. Som när de äter ihop. Vad ska de prata om? När så mycket inte är pratbart? Och tigandet… nej det besvärar både Tomas och Maj. Edvin och Tomas diskuterar förstås krigsutvecklingen och världsläget. Tack och lov håller inte heller Edvin på Tyskland. Och ryssen…? Maj har bara hört dem enas i oron för Finlands sak. Men efter kvällskaffet – som de oftast dricker vid matplatsen eftersom finrummet står till tjänst 17

som Edvins och Ragnas sovrum – då drar sig Maj och Tomas tillbaka i sängkammaren innanför köket.

Dagarna liknar varandra, sniglar sig fram. Fast Tomas sa redan efter första dagen hos Bjerre att han tror på behandlingen och att doktorn sagt att det kommer att bli bra. Och vad väntar du dig egentligen av din syster, Maj? Hon vill väl att Ragna ska säga att Tomas är en bra karl. En fin man. Ett gott parti. Att det här med spriten… åldersskillnaden… det behöver man inte ta så allvarligt på. Det kommer att ordna sig. Kanske kunde Ragna till och med förtroligt viska att hon avundas Maj för att Tomas har det bra ställt. Inte som Edvin…

Men måste det gå så trögt? Hur de står där bredvid varandra på gården igen – piskställningen, tallarna, den vita knarrande snön – med blicken på Gunnar, det enda barnet som leker utomhus idag. Alla tycker så synd om rekryterna. Att vara värnpliktig i en midvinter man inte sett maken till i mannaminne. Det är klart att Maj också ömmar för dem. Äsch. Det är kanske inte riktigt sant.

Hon fryser helt enkelt så förbannat om fötterna. Bara att ta sig ut från lägenheten med Anita… Men Ragna menar att de måste komma ut varje dag. Ragna som dessutom är gravid fast inte så långt gången att magen är särskilt synlig. Bara den där friska, fylliga färgen i ansiktet. Glansen i håret. Ja, ibland kan man se att hon får sammandragningar, de kommer visst tidigare när man inte längre är förstföderska. Säger Ragna.

Nog sover Anita gott i vagnen. Men Maj är där och lägger fårskinn och yllefiltar tätt intill så att bara nästippen tittar fram och hon är nästan säker på att Anita kommer att få köldskador ändå.

Ragna strålar som en sol mot Gunnar. Han river hela lägenheten om han inte får komma ut, säger hon och andas isrök och ropar – Upp igen! – när Gunnar trillar omkull. Vilket tålamod. Ja, hon 18

är beundransvärd, Ragna, som står i kylan varje dag och ser på när pojken leker.

Och så blöjbytena, småtvätten och måltiderna i lägenheten, det blir trångt att vara två familjer. Fast Maj gör ju allt vad hon kan för att inte vara i vägen. Ändå blir det irriterat. Hur hon visst ställer koppar och fat fel i skåpen. Tar nya diskhanddukar för ofta, vi brukar inte byta varje dag, fast den gamla hade minst tre dagars smuts på sig. Ursäkta, säger Maj då. Om Anita sedan börjar gråta så snart Gunnar kommit till ro i sin vila… Ragna blänger liksom både stelt och desperat åt Majs försök att hyssja. Och varför knyter det sig direkt när Ragna säger vid lunchen att mamma är ju väldigt dålig nu – vad vet du som inte jag… Men hon har repat sig förr, invänder Maj, hon vet väl lika väl som Ragna att det är illa, riktigt illa. Så har Maj på tungan att säga att mamma ändå bryr sig mest om bröderna. Vi skulle ju bara lära oss att stå till tjänst där hemma, precis som mamma. Varför ska vi kriga om hennes kärlek när hon ändå riktar den mot pojkarna? Men de pratar inte så med varandra. Maj tänder en cigarrett, Ragna ber henne släcka för när hon väntar barn blir hon illamående av tobak. Ursäkta, då ska jag säga till Tomas att inte röka i våningen heller, säger Maj, lite spetsigt.

Våningen, utbrister Ragna. Vad får du allt ifrån. Det är en lägenhet på två rum och kök.

Precis som vi har det, svarar Maj och trycker cigarretten mot askfatet.

Säger ni våningen då…

Att det bara blir hårt. Kanske Ragna också känner att det gör ont om de bara ska vara vassa för hon ber Maj grädda plättarna till ärtsoppan ikväll, eftersom Maj gör dem så särskilt goda.

19

Hon försöker verkligen ta plats i köket och hjälpa Ragna vid måltiderna. Men Ragna vill oftast ta hand om maten själv. Passa barnen du, säger hon till Maj, som om inte det är det verkligt besvärliga, eller ansträngande, när Anita ålat sig fram till Gunnars klossar och Gunnar knuffar henne så att hon gastande skriker, eller om Anita lyckas grabba tag i Gunnars glesa hår, ja alla de situationer som måste lösas, med fast och konsekvent hand, dem vill Maj slippa. Hur mycket enklare att röra i grötpannan och duka lite snyggt även om det bara är vardag. Disken delar de på, och Maj håller undan och plockar upp allt det som Gunnar drar fram dessutom.

Men idag vill Gunnar inte äta av kvällsgröten. De sitter i köket som är litet för sex personer och Gunnar vrider bort ansiktet när Ragna trugar med skeden, lägger mera lingonsylt på. Ska pojken ha hela vinterförrådet, säger Edvin och sväljer stora tuggor gröt och mjölk och lingon och till slut ryter han att nu äter du upp maten ögonaböj. Han tar skeden från Ragna och pressar den mot pojkens mun. Gunnar spottar ut. Då reser sig Edvin från bordet.

Går ut. Ja de hör till och med hur ytterdörren öppnas och slår igen. Ragna lyfter Gunnar ur stolen, viskar att nu blir det sängen bums.

Maj torkar Anita, ber Tomas att passa henne medan hon diskar bort. Tomas tar Anita i famnen, hissar henne. Man måste ha tålamod, inte brusa upp… Jo, Edvin är lite lynnig. Men Gunnar är också svår. De har skämt bort honom, viskar Maj. Du ska se hur Ragna, vad han än vill så avbryter hon sig, ja hon säger inte 20

ens åt honom när han är stygg mot Anita, och vi står ute i snön i timmar, barn måste ju lära sig hänsyn också. Jo, naturligtvis, naturligtvis, upprepar Tomas. Inte för att hon tycker det är trevligt när Edvin blir ilsk. Men Ragna som aldrig säger ifrån till pojken.

Till mig är hon då inte rädd att säga ifrån, lägger hon till. Jag kan inte ens ta disken utan att hon har något att anmärka på.

De hör Gunnar skrika i finrummet. Så övergår det i gråt, och sedan tystnad. Han var så trött, säger Ragna när hon kommer in till dem i köket. Han är ju inte van att äta kvällsmat så här sent.

Tomas tar med Anita in på kammaren, Maj hör honom leka rida rida ranka, och Maj säger lågt att hon ju inte kan hjälpa att Tomas inte kan vara hemma före sex. Jag sa bara att Gunnar är trött, svarar Ragna.

21