9789113044156

GIDEONS RING CARIN GERHARDSEN

isbn 978-91-1-304415-6 © 2012 Carin Gerhardsen Norstedts, Stockholm Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency AB Omslag: Niklas Lindblad Bookwell AB, Finland 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Juni 2010, tidigt lördag morgon

D

et var inte länge sedan solen först tittade fram bortom hustaken, men det var redan fullt dagsljus. Man kunde tro att en och annan morgontidig flanör skulle lägga märke till den unga kvinnan där hon sprang, men hon föreföll ensam i den svala försommarmorgonen. Bortsåg man bara från fåglarnas ideliga kvittrande i sin iver att inte låta en enda av dygnets ljusa timmar gå till spillo, var hennes ansträngda andhämtning och ljudet av de bara fötternas kontakt med asfalten det enda som hördes.

Där Grindsgatan möter Hallandsgatan vek hon utan ett ögonblicks tvekan av till höger. Tätt följd av sin egen långa skugga i det rödskimrande motljuset rusade hon kisande vidare i riktning mot solen, med en kvast av kastanjebrunt hår fladdrande bakom sig. Hela scenen tycktes ha en poetisk innebörd, men det fanns ingen där som kunde tolka den.

Ingen där att bekymra sig om den hårda och ojämna asfaltens kärlekslösa behandling av känsliga fötter. Ingen där att lägga en filt om axlarna på en naken kvinna som såg ut att höra hemma på en annan plats i en annan tid. Ingen där att med ett par magiska ord ändra det som skett och det som skulle komma att ske.

Mitt i gatan sprang hon till en början, målmedvetet, utan att se sig om. Men strax därpå lämnade hon den för att snedda genom friluftsområdet mellan frodiga träd, skiftande i försommarens alla gröna nyanser. Omväxlande på gräs och grus tog 7

hon sig fram till det hus på Tjustgatan som låg närmast parken, ett gulrappat sjuvåningshus från sent trettiotal med balkonger i tre väderstreck. Med van hand knappade hon in koden och tog sig in i trappuppgången, med ens uppslukad av mörkret innanför porten som slog igen med en smäll bakom henne.

8

Fyra dagar tidigare, tisdag eftermiddag

F

lickan var ensam i gungställningen när det hände. Det fanns gott om andra barn runt omkring, och en hel del föräldrar, men det var bara hon som gungade. Mannen satt en bit bort, på en bänk i eftermiddagssolen. I händerna höll han en kvällstidning som han inte längre tittade i. Sedan några minuter ägnade han hela sin uppmärksamhet åt flickan, som kunde vara i tioårsåldern. Hon var klädd i jeans och en röd långärmad t-shirt med en ljusblå dunväst över. På fötterna hade hon ett par skinande vita gymnastikskor som såg ut att vara alldeles nya. Den friska vinden lekte i det långa mörka håret som emellanåt sveptes fram över hennes ansikte så att hon hade svårt att se. Envetet strök hon gång på gång tillbaka det bakom örat med ena handen, för att sedan på nytt, med bägge händerna i ett fast grepp runt kedjorna, ta fart för att uppnå nya och mer hisnande höjder.

Flickan såg beslutsam ut; av hållningen att döma hade hon bestämt sig för att hoppa när farten var som högst. Men efter en stund tycktes hon tänka om, slappnade av och lät de naturliga krafterna verka. Med benen fritt hängande under det pendlande däcket satt hon bara och njöt av den avtagande farten.

Gungade fram och tillbaka, fram och tillbaka, nu obekymrad om att håret blåste omkring. Så ändrade hon sig plötsligt, tog fart en sista gång, släppte kedjorna och lämnade gungan strax efter att den passerat bottenläget på sin väg uppåt och framåt.

Hon landade på fötterna, men det såg tveksamt ut, som om 9

hon ångrat sig under flykten. Hon tappade balansen och föll bakåt, tänkte ta emot sig med händerna, men ändrade sig i sista stund och blev liggande på rygg i några sekunder innan hon mödosamt reste sig upp, fick gungan i bakhuvudet och for framåt. Stapplande lyckades hon så småningom hitta balansen igen medan hon kastade ängsliga blickar i alla riktningar, dock utan att verka lägga märke till mannen som iakttog henne. Hon kände på huvudet med händerna och studerade dem sedan, som för att ta reda på om hon blödde. Såg sig oroligt omkring igen och satte sig på huk för att undersöka sina fotleder. Med ett olyckligt uttryck i ansiktet reste hon sig därefter upp och linkade därifrån, i riktning mot parkbänken där mannen satt.

När hon var helt nära reste han sig och sa någonting till henne. Flickan hajade till och stannade upp. Först såg hon aningen tveksam ut, men hon lyssnade på vad han hade att säga, nickade och haltade sedan fram till honom med händerna utsträckta framför sig. Försiktigt vände han upp hennes handflator och kände på dem med långa välvårdade fingrar, men hon drog åt sig händerna med en lätt huvudskakning. Sa något till honom som han begrundade innan han slog sig ner på bänken igen och med en gest bjöd henne att sätta sig bredvid. Med ryggen mot honom satte hon sig nära, och protesterade inte när hans fingrar letade sig in under hennes hår för att med små fina rörelser massera nacke och hårbotten. Han sa något, flickan skrattade till och han drog henne intill sig nu med armen runt hennes axlar. Ur kavajfickan drog han sedan upp en papperspåse som han höll upp framför henne. Hon kastade en blick ner i påsen och såg sig sedan omkring innan hon med viss tvekan accepterade. Men väl där försvann alla tvivel och hon tuggade glatt i sig det som fanns kvar i påsen.

Några minuter senare reste de sig upp och vandrade därifrån tillsammans. Mannen fortfarande med armen runt flickans späda skuldror.

10

Fredag kväll

D

et var varmt och ljuvligt, det var fest och bara några dagar kvar till sommarlovet. Två år hade hon klarat av nu, på det treåriga samhällsvetenskapsprogrammet, och om bara ett år var det hon som skulle ta studenten. Nio pissiga år i grundskolan och två betydligt bättre år på gymnasiet hade hon genomlevt, och det var nästan overkligt att hon snart var klar med skolan, att hon redan var myndig. Veronica hade fyllt arton i februari och var inte ett barn längre. Hon ansågs nu inte bara i sina egna utan också i samhällets ögon vara mogen att ta hand om och ansvara för sig själv. Och det gjorde hon på bästa sätt. Hon skötte skolarbetet, hade fina betyg och hann dessutom med att ha lite roligt också. Livet hade verkligen förändrats till det bättre sedan hon började på gymnasiet, och numera hyste hon stort hopp inför framtiden.

Eftermiddagen hade hon tillbringat på ett lastbilsflak tillsammans med en hoper späda björkar, ett trettiotal festande ungdomar, en gigantisk högtalaranläggning och en massa öl. I flera timmar hade de åkt runt inne i stan, sjungit, vrålat, sprutat ner varandra och förbipasserande med öl och hoppat omkring som idioter i största allmänhet. Allt i syfte att fira att några killar som gick en klass över henne på Kärrtorps gymnasium hade tagit studenten. Även om hon själv egentligen snarare firade det nära förestående sommarlovet och det faktum att hon var medbjuden på det här jippot överhuvudtaget.

I grundskoleklassen hade hon varit ensam, sällan tillfrågad i 11

några sociala sammanhang. Uppenbarligen annorlunda på något sätt, varför visste hon inte. Men det hade lossnat så fort hon började på gymnasiet. De flesta var nya för varandra och de sociala hierarkierna byggdes från grunden. Inte för att Veronica på något sätt hamnade högst upp, men hon kände sig trygg, accepterad som den hon var och – ja, ganska populär faktiskt.

Efter den galna lastbilsturen hade de åkt hem till Madde och fräschat upp sig; duschat, bytt kläder och piffat. Delat på en flaska billigt vin för att underhålla partystämningen. Sedan hade de dragit vidare till Söderbybadet, slängt ut filtar på gräset och legat i kvällssolen och snackat. Och lite allteftersom hade fler och fler skolkamrater dykt upp. Välsminkade lättklädda tjejer med bara ben under korta, urringade sommarklänningar, halvvuxna pojkar med vax i håret och uppknäppta skjortor. De måste vara bortåt fyrtio stycken nu, som stojade och skrattade.

Provocerande bara genom sitt antal och sin ungdom retade de spelarna på golfbanan alldeles intill. Och ovanpå det musiken som strömmade ur högtalarna som någon tagit med. Det var säkert inte tillåtet, men det var skolavslutning och till och med de lättstörda golfspelarna verkade finna sig i det. De kastade irriterade blickar bort mot badplatsen, men lommade vidare mot klubbhuset utan kommentarer. Barnfamiljerna hade lämnat stranden för länge sedan, de hade väl känt på sig vad som var på gång.

Några av ungdomarna hade engångsgrillar med sig, det luktade sommargott av grillkolen och köttsafterna. Madde och Veronica och ytterligare några klasskompisar åt rostbiff och potatissallad med plastbestick på papperstallrikar, alltihop inhandlat dagen före. De drack mer vin. Ljudnivån stegrades utan att man egentligen märkte det. Volymen på stereon skruvades upp ytterligare. Några hade redan börjat dansa.

Veronica tog emot flaskan som någon räckte henne och förde den till munnen. Njöt av ljuden, dofterna, sällskapet, stäm12

ningen. Nu var hon lycklig, kände sig stark och fri och lätt till sinnes. ❖ John Gideon satt och stirrade framför sig. En god stund betraktade han bara väggen ovanför datorn, lät tankarna bära iväg med honom. Han tänkte på sina flickor. Alla de flickor som gått ut och in här genom åren. En del hade han hållit mycket av, andra hade han inte ens gillat om han skulle vara uppriktig.

Men de hade kommit av egen fri vilja, dragits till honom som flugor till en sockerbit. Alla i svårigheter av en eller annan anledning, tyngda av bekymmer. Ont om pengar. Missförstådda och stressade. Ledsna eller arga eller bäggedera. Oftast med dålig självbild, ständigt jämförande sig själva med de hånfulla modellerna på annonspelarna som omgav dem. Svaga och utnyttjade. Tillstukade av marknadskrafterna, av kommersialismen. Men också på olika sätt av människor i sin omedelbara närhet: föräldrar, lärare, jämnåriga. Men hos honom kände de sig behövda. Och oavsett vad de själva ansåg så tyckte han att de var vackra. Fantastiska med sina olikheter och likheter, sin skörhet och sin ungdomliga naivitet.

Sedan blev blicken hängande vid det inramade fotografiet som stod på sekretären. Vid hennes mörka livfulla ögon i ett glatt ansikte, ögon som den som hade känt henne väl visste uttryckte något helt annat än leendet gav sken av. Han. Han var den ende som hade känt henne väl, den ende hon släppt in.

Han hade kunnat läsa henne som en öppen bok eftersom hon lagt hela sin existens i hans händer. Sitt hjärta, sin själ, sina innersta tankar. Drömmar och förhoppningar. Vackert och fult, rent och smutsigt. Helt och trasigt. Att vara föremål för sådan uppriktighet medförde ansvar. Och det hade varit en hisnande resa att lära känna henne. Att vinna hennes förtroende. Att er13

övra henne. Ett svindlande äventyr från det att de först möttes tills hon var hans. Hans egen trasdocka.

I den mån man kunde äga en annan människa.

Kunde man det? Ägde man ens sitt eget barn? Vem äger ett barn? Kunde människor överhuvudtaget betraktas som ägodelar? Naturligtvis inte. Men ett barn var ändå någons. Frågan var bara vems. Tillhörde det den som skaffat det? Eller den som fick det att känna sig tryggt och älskat?

Han hade skrivit igen. Större delen av kvällen. Det fanns mycket att berätta, mycket att sätta ord på. Men det var så mycket lättare att uttrycka sig med hjälp av musiken. Några ackord på en gitarr och det var uppenbart för vem som helst vad man ville ha sagt. Men det man inte kunde formulera i ord begrep man inte heller. Det var så det var, och därför så oerhört viktigt att det gjordes. För att Rut skulle förstå. För att han själv skulle förstå. Och kanske få ro.

Det hade aldrig legat för honom att skriva, det var svårt och tungt och tidskrävande. Men bördan blev lättare. Så kanske var det sant det som folk sa, att det brukar hjälpa att skriva av sig sorger och bedrövelser. Ord efter ord letade han fram ur minnet och präntade ner. Ord efter ord om tiden tillsammans med henne och tiden efteråt. Och varenda stavelse var uppriktigt menad, hämtad bland såväl slumrande som ständigt närvarande minnen. Angenäma och fruktansvärda. Hedervärda och skamliga. Han var som en vulkan som sprutade ur sig fascinerande vacker men livsfarlig lava.

Det var tyst och dunkelt i lägenheten. Han hade inte brytt sig om att tända några lampor, det var fortfarande inte riktigt mörkt ute. Ljus och mörker. Rätt och fel. Vem var han att döma?

Att dirigera andra människors liv? Men han dömde inte, försökte han intala sig. Trots det måste han ju göra något. Aktivt.

Fatta ett beslut. Oavsett om det var rätt eller fel i juridisk mening. Oavsett om det var rätt eller fel i moralisk mening. Han 14

var inte särskilt bevandrad inom vare sig juridiken eller etiken, och kanske saknade han också sunt förnuft. Men civilkurage saknade han inte – inte längre – och han kunde inte bara vända bort blicken för att det var bekvämast så. Han måste ta tag i situationen, bestämma sig för vilken väg han skulle gå. Och det första steget var att åka tillbaka dit, där allting börjat.

Med plötslig intensitet lutade han sig fram och tände skrivbordslampan. Rörde lätt vid musen så att skärmen lystes upp, kisade medan ögonen vande sig vid ljuset. Han klickade sig fram till SJ:s hemsida och gjorde sin beställning. Betalade med Visakortet och memorerade tågtiderna.

För att släppa in försommarkvällens underbara dofter av hägg och gräs och blommande fruktträd hade han lämnat fönstret bakom sig på glänt. Nu hördes röster där utifrån.

Några män som stojade högljutt kom gående längs gatan, passerade nedanför hans fönster. De lät upprymda och lite vilda, kanske berusade. När han reste sig för att gå ut i köket hörde han hur det slog i porten.

John Gideon tänkte på sin förestående resa. Han skulle packa sin väska och sätta sig på tåget, sedan var det bara att skrida till verket. Varsamt, försiktigt och utan att skapa uppmärksamhet.

15

Natten mellan fredag och lördag

M

örkret sänkte sig över Söderbysjön, ett mörker som så här års bara skulle vara i några timmar. Men det var stjärnklart och månen var uppe, visserligen bara en liten skära, men tillräckligt för att man inte skulle tappa bort varandra i natten. Eller om det kanske var de evigt brinnande ljusen från Stockholm med förorter som lyste upp himlen ovanför trädtopparna i den omgivande skogen.

Veronica dansade. Den förargliga fläcken efter flottig potatissallad på sommarklänningen var glömd sedan länge. Med mörkret, musiken och vinet kom känslan av att hon befann sig i en bubbla, att de allihop befann sig i ett tryggt och kärleksfullt rum. Alla var glada, förenade i något slags eufori över sakernas tillstånd: sommarlov, fest, framtid. Vem som dansade med vem var oklart. I själva verket var det nog så att man bara dansade.

Med sig själv, med dem som var närmast, alla med alla. Tjejer och killar rörde sig tillsammans i takt till musiken som en kropp, i en enda stor omfamning. ”We no speak americano” dånade ur högtalarna, inte mycket text, men tunga basrytmer som fick marken under dem att skälva.

Gabriel Eklund, parallellklasskompis till Veronica och yngre bror till Jonas, en av studenterna, hamnade bredvid henne.

Skjortan hade han slängt av sig i dansyran och blottade en vältränad kropp i ett par vita jeans. Han lade armen om hennes midja och tillsammans studsade de omkring som om de aldrig gjort annat. Det var naturligtvis bara en tillfällighet, han grab16

bade tag i första bästa tjej och det råkade vara Veronica. Han såg ut som en Hollywoodstjärna – lång, mörklockig och blåögd, och med sixpack på magen eftersom han spelade hockey – och uppträdde med en självklarhet som charmade alla, inklusive lärarna. Kort sagt, han kunde få vilken tjej han ville.

Efter ytterligare ett par låtar var han fortfarande kvar vid hennes sida, hans arm fortfarande runt hennes midja. Veronica väntade bara på att han skulle dansa vidare mot andra midjor, andra gungande kroppar. Men av någon obegriplig anledning blev han kvar hos henne. Hans hud glänste av svett när han böjde sig fram och sa något i hennes öra. Något som hon inte kunde höra, så med ett leende ropade hon tillbaka att musiken gjorde det omöjligt att prata. Mjukt, men med auktoritet, drog han henne med sig en bit, bara några steg bort från den dansande massan.

– Ska vi gå iväg en sväng? frågade han med ett leende. Vila öronen lite?

Det pirrade till i magen på Veronica. Menade han allvar?

Kunde det verkligen vara möjligt att Gabriel bland alla tjejer som var här hade fått ögonen på just henne? Men varför inte egentligen? Hon var på ett strålande humör, kände sig stark och full av självförtroende, och sådant syntes utanpå. Hon såg riktigt bra ut ikväll, det hade hon noterat i spegeln uppe på caféets toalett som hon besökt några timmar tidigare under förevändning att hon skulle köpa glass. Veronica nickade. Och log. Han tog henne i handen och tillsammans lämnade de festen utan att vända sig om. Men Veronica hoppades att den stora dansande folkmassan där bakom hade ögon. Gabriel Eklund var inget mindre än en fjäder i hatten.

– Du är fin, sa han.

Veronica kände hur hon rodnade och kunde inte bestämma sig för om hon borde svara och i så fall vad. Långsamt vandrade de uppför slänten mot caféet, som hon visste hade stängt för dagen flera timmar tidigare.

17

– Skönt att komma ifrån lite, sa hon.

Gabriel tryckte hennes hand lite hårdare, verkade vara på väg att stanna upp när det pep till i hennes handväska. Hon släppte honom och plockade upp mobilen. Madde förstås, som hade ögon i nacken: ”Jag såg er allt! Bortamatch?” Hastigt knappade Veronica in några ord till svar: ”Haha, återkommer i ärendet. Om jag hinner …”

– Förlåt, sa hon och vände upp blicken mot Gabriel som nu tog hennes ansikte mellan sina händer och kysste henne.

Hjärtat skenade plötsligt okontrollerat medan det gick en våg av värme genom hela kroppen. Hon kysste tillbaka och kände hur hans ena hand kupades över hennes bröst medan den andra vandrade ner längs ryggen. Hans tunga arbetade frenetiskt i hennes mun och hon gjorde vad hon kunde för att besvara hans rörelser. Men plötsligt hördes röster inte långt ifrån dem, minst två personer var på väg åt deras håll. Gabriel avbröt sig och såg på henne med något uppgivet i blicken.

– Det lyser där borta, viskade han. Vi skyndar oss dit innan de upptäcker oss.

Och så satte han ett pekfinger framför munnen och sprang på lätta fötter med Veronica i handen förbi det mörklagda caféet och vidare bort mot ljuset. Det kom från något som först verkade vara en stor lada, men som hon sedan förstod måste vara garaget där golfklubben förvarade sina maskiner. Ytterligare ett pip i handväskan, ytterligare ett sms: ”Lucky you!” sa Madde nu, vilket Veronica höll med om men inte brydde sig om att kommentera. Gabriel förde henne runt till baksidan av byggnaden, där de hittade en dörr som, trots att den såg liten ut på den stora fönsterlösa väggen, var av normal storlek. Han ryckte i handtaget och till deras förvåning visade den sig vara olåst. Någon av banarbetarna måste ha glömt att låsa efter sig, kanske i ren frustration över den högljudda festen nere på badplatsen, tänkte Veronica.

18

De smet in i lokalen och drog försiktigt igen dörren efter sig. Deras blickar möttes och de fnissade tillsammans, nu förenade i ett oskyldigt äventyr på förbjuden mark. Gabriel drog upp en plunta ur byxfickan, försåg sig själv först och bjöd därefter Veronica som inte tackade nej. Så kysste han henne igen, hastigt och lite okoncentrerat den här gången. Här kunde de ju inte hålla till, i ett skitigt garage med ruttet gräs och stora oljefläckar överallt på golvet. Så de såg sig omkring efter någonstans där de kunde slå sig till ro, hittade inget bättre än ett litet pentry bakom en glasdörr, med ett bord och tre stolar, men det fick duga. Å andra sidan hade en säng kanske varit lite för mycket att hoppas på. Gabriel drog henne intill sig och kysste henne hårt och upphetsat. Och Veronica svarade. När hans hand strax därpå letade sig in under hennes klänning och ner i underbyxorna gjorde hon honom inte besviken. Hon klev ur sina trosor och knäppte upp hans jeans, hjälpte honom att krångla sig ur dem. Vild av upphetsning drog han sedan klänningen över hennes huvud. Det knakade i sömmarna på ett sätt som under normala omständigheter hade gjort henne illa till mods, men i stundens hetta brydde hon sig inte om det. Livet pågick här och nu, och vem brydde sig om vad som kom efter detta underbara. Med ryggen mot kylskåpet och benen slingrade runt den muskulösa och hårt arbetande manskroppen tog hon emot honom. Kvidande av vällust svarade hon upp mot alla hans förväntningar. ❖ Hade det varit vinter hade man sagt att det var mitt i natten, men det började redan bli riktigt ljust. Vargtimmen var det hur som helst, oavsett årstid. Den tid på dygnet då kroppens aktivitet var som lägst, den tid på dygnet då flest människor dog.

Och om man fick tro Ingmar Bergman var det också vid denna 19

tid den sömnlöse jagades av sin svåraste ångest, då spöken och demoner var mäktigast.

Mannen var inte främmande för sådana tankegångar. Han frågade sig vad han gjorde uppe vid den här tiden, varför han utsatte sig för dessa demoner. Men svaret var ju enkelt. Väggarna där hemma hade krupit så nära inpå honom att han höll på att kvävas. Det var knappt att han stod ut längre. Men han måste uthärda tills Mariana var utflugen. Och det kunde ske om tidigast ett år, mer troligt om två eller tre.

I Mariana såg han sig själv. Inte utseendemässigt, för i det avseendet var hon en avbild av sin mor som ung. Lång, slank, vacker. Med mörka färger och gröna, kattlika ögon. Men temperamentsmässigt var hon som han. Och i sitt sätt att tänka, att vara. Det var på det stora hela riktigt användbara och värdefulla egenskaper han hade bibringat henne, skulle säkert resultera i ett välbetalt jobb på en stimulerande arbetsplats. Men den där rastlösheten … Den där känslan av att aldrig vara riktigt nöjd, alltid vilja ha lite mer, gå lite längre, överskrida givna gränser.

Den hade han gärna besparat henne.

För här satt han nu i vargtimmen, utan ro i kroppen. Bakom ratten i en dyr och bekväm bil som formligen kröp fram, trots att han var ensam på Ältavägen och det fanns hästkrafter under huven så att det både räckte och blev över. Demonerna kunde han inte köra ifrån, hur många hästkrafterna än var.

Han måste visa upp sig där hemma innan han försvann iväg igen på morgonen, och det han ägnade sig åt just nu var att skjuta på hemkomsten så mycket det överhuvudtaget var möjligt. För han stod inte ut med att ligga bredvid sin hustru i den äktenskapliga sängen. Han rös vid tanken på hennes välmanikyrerade händer över hans kropp, hennes läppar mot hans.

Men inte med en rörelse, inte med en min visade han det. Inte med ett enda förfluget ord lät han den sprickfria fasaden av deras gemensamma liv falla. Han var den perfekte mannen i en 20

perfekt tillvaro och det fick honom att vilja kräkas.

Men så var det också detta han hade eftersträvat. Redan i tidig ålder hade han smitt planer för framtiden och satt upp målen. Aldrig stannat upp för att känna efter vem han egentligen var, vad han innerst inne ville med sitt liv. Ett lätt byte för etablissemanget som prackat på honom den ena uppfattningen mer politiskt korrekt än den andra, och han hade allt det som krävdes för att förmedla dem till de breda lagren. Ingen hade som han talangen att charmera, entusiasmera, dupera och manipulera. Men han var bara en marionett. En sprattelgubbe utan egen vilja. Det var andra som ryckte och drog i trådarna, själv kunde han inte ens kontrollera sin egen kropp. Måste tvångsmässigt masturbera i en gammal filt på en öde landsväg innan han kunde förmå sig att ta sig hem till villaidyllen.

Han kände sig smutsig. Arg var han också. På sin egen ruttenhet, sin svaga natur. På omständigheterna och människorna i hans omgivning. De som hade definierat honom. Bakbundit honom och fostrat honom till lydnad. Och han var fortfarande arg. Så skulle det inte vara, fick det inte vara. Det innebar att hans enda ventil mer eller mindre hade spelat ut sin roll, och vad återstod då? Terapi? Det var så dags att börja med det nu, och dessutom skulle han vända bort en nyutexaminerad psykolog med en blinkning. En erfaren också för den delen. Bikt?

Knappast. Botgöring? Möjligen kunde man betrakta det han redan ägnade sig åt som just det.

Oron gnagde i honom. Han måste göra något åt sitt liv. Bli en bättre människa, lära sig att älska. Men han älskade ju redan. Mariana. Allt det han hade åstadkommit var för hennes och bara hennes skull. Må det inte brista innan hon var mogen nog att stå på egna ben, stark nog att orka lära känna honom.

Plötsligt fick han syn på henne. Långt där borta steg hon ut ur morgondimman och kom springande rakt emot honom på landsvägen. Mariana. Hans vackra dotter med sitt långa, 21

mörka hår fladdrande för vinden. Synen drabbade honom med sådan kraft att han började skaka. Han satte foten på bromsen och brydde sig inte ens om att köra åt sidan, satt bara gapande och darrande och stirrade på sin dotters spöke som för varje steg hon tog framträdde allt tydligare för hans ögon. Var hon alltså död? Eller hade han förlorat förståndet? Inte särskilt oväntat, men han var helt oförberedd på att det skulle hända just nu.

Vargtimmen. Flickan som var hans dotter som var ett spöke hade inga kläder på sig.

– Inför Gud är vi alla nakna, mumlade han och flyttade blicken till sina självande händer.

Generat, han hade aldrig sett sin dotter utan kläder i vuxen ålder, och med förhoppning om att den på samma gång förförande vackra och skräckinjagande synen skulle ha försvunnit när han tittade upp igen.

Det hade den inte. Men en sak hade förändrats. Det var inte längre hans dotter som sprang emot honom på vägen. Det var en ung kvinna som han aldrig tidigare hade sett. Vad i all världen var det frågan om?

Fortfarande med hjärtat i halsgropen öppnade han bildörren och klev ner på den daggvåta asfalten.

– Vad är det som har hänt? ropade han, men kvinnan gjorde inga åtbörder att stanna.

Hon såg förbi honom med skräcken målad i ansiktet och fortsatte springa.

– Jag ska hjälpa dig, lilla vännen! försökte han igen och ställde sig mitt i vägen, med armarna utbredda för att markera sina fredliga avsikter.

Till hans förvåning försökte hon inte undvika honom, utan sprang rakt in i hans öppna famn. Flåsande och frustande lät hon den främmande mannen fånga in henne, för att sedan omsluta henne med sin kroppsvärme, med sin närhet. Så blev de 22

stående en stund medan hennes andning lugnade ner sig. Hans armar runt hennes bara kropp, som trots att hon sprungit var alldeles kall.

– Såja, lilla gumman, upprepade han gång på gång, medan han med sina händer försökte gnida in värme genom hennes släta hud.

När hennes andning efter några minuter tycktes ha återgått till det mer normala vågade han släppa taget om henne för ett ögonblick och sökte den frånvarande blicken.

– Jag har en filt i bilen, sa han milt, nästan viskande. Jag går och hämtar den, det tar bara några sekunder. Stå kvar.

Så tog han några försiktiga steg ifrån henne, orolig att hon skulle falla ihop eller kanske ge sig av igen. Han lutade sig in över förarsätet och tryckte upp bagageluckan, tog sig snabbt dit och var strax tillbaka hos henne med en filt som han bredde över hennes axlar. Kanske var det med en glimt av lättnad, eller rent av tacksamhet hon nu såg på honom, men fortfarande utan att säga någonting. Hon såg mycket liten ut i den stora filten som släpade i backen. Mannen öppnade bakdörren, lade en hand på hennes axel och visade henne på sätet. Hjälpte henne in och tryckte igen dörren. Sedan gick han runt till andra sidan och satte sig bredvid den unga kvinnan, drog henne intill sig i baksätet utan att säga något på en lång stund. Han satt med armen om henne och vaggade lite fram och tillbaka, som han hade gjort med Mariana när hon var liten och behövde komma till ro.

– Vill du berätta vad du har råkat ut för? frågade han viskande.

Inget svar. Borde han kanske ringa efter en ambulans? Men han kunde ju lika gärna skjutsa henne till sjukhuset själv. Eller hem. Om hon bara kunde tala med honom, berätta var hon bodde. Han strök henne mjukt över kinden och försökte igen.

– Om du berättar för mig var du bor, så skjutsar jag hem dig.

23

Men hon svarade inte den här gången heller, visade inte med en min att hon hörde honom.

– Är du skadad? Har du ont någonstans? Jag borde kanske köra dig till sjukhuset?

Nu såg hon faktiskt på honom, men blicken var fullständigt tom. Kanske var hon i chock? Det var han inte kapabel att avgöra, men att flickan mådde dåligt stod ju utom allt tvivel. Och eftersom han inte visste var hon bodde måste han ta henne till ett sjukhus.

– Så gör vi, fastställde han. Jag kör dig till Södersjukhuset så får de kolla upp dig. Och så följer jag med in och ser till att allt går bra. Okej?

Tystnad. Och den där intetsägande blicken som gav honom kalla kårar. Försiktigt drog han åt sig armen och öppnade dörren.

– Jag sätter mig i framsätet nu och kör. Går det bra?

Så lämnade han henne där i baksätet, som en stenstod med hans gamla filt tätt under hakan. Väl bakom ratten igen vände han bilen och körde in mot stan. Lyckades ta sig ända till Sickla innan han träffade på några andra trafikanter. Han körde mot Danvikstull och över bron, sedan Folkungagatan hela vägen bort till Götgatan, och ner till Ringvägen. Hela tiden iakttog han henne i backspegeln, talade milt till henne, fyllde utrymmet mellan dem med lugnande ord. Han frågade vad hon hette, hur hon mådde, men under hela resan satt hon med oförändrat ansiktsuttryck och stirrade ut genom sidorutan, utan att ge ett enda ljud ifrån sig.

Men strax innan de nådde Södersjukhuset såg han hur något förändrades i hennes ögon. En glimt av närvaro, och så började hon skrika. Han hoppade till i förarsätet, och så körde han åt sidan och vände sig emot henne.

– Såja, lilla vännen. Det är ingen fara. Snart får du vila och allt kommer att bli bra, försökte han.

24

Men flickan kunde rimligen inte höra ett ord av vad han sa, för hon skrek oavbrutet, ett långt utdraget skri som fick rutorna att skallra. Just som han tog sig ur bilen för att sätta sig hos henne igen öppnades bakdörren. Snabbt var han framme för att ta emot henne, gjorde sig bred så att hon inte skulle få för sig att ge sig av i sitt omtöcknade tillstånd. Med pondus tog han henne i famnen så fort hon tagit sig ur bilen, men hon vred sig ur hans grepp och bankade honom på bröstet med knutna nävar. Nu hade hon slutat skrika, i stället fräste hon som ett vilddjur. Mannen försökte tala förstånd med henne, men hon var uppenbarligen inte mottaglig.

– Lugna ner dig, jag tar hand om dig, sa han och fick ett ilsket grin och fler slag till svar.

Medan hon slog gled filten av henne och ner på asfalten.

Det tycktes inte bekomma henne. För att skydda sig mot slagen högg han tag i hennes handleder, men hon slet sig loss och fäktade med armar och händer. Nu var hon tydligen ute efter hans ansikte som han på ren reflex lyckades vända bort i sista stund. I stället kände han en brännande smärta bakom örat när en vass nagel rispade upp tunn och känslig hud. Han värjde sig, satte upp armarna till skydd framför ansiktet, och flickan tog tillfället i akt och backade ifrån honom. När han var utom fara och slog upp ögonen igen var hon redan på väg bort. Utan filt, utan kläder och utan skor hade hon nu lagt benen på ryggen igen och sprang ifrån honom.

Det fanns ingenting han kunde göra. Den unga kvinnan ville tydligen inte längre ha hans hjälp och han kunde inte gärna tvinga henne med våld. Hon sprang Grindsgatan fram och där den svängde såg han henne för sista gången innan hon försvann bakom ett hus. Han suckade, kände efter med fingertopparna bakom örat och konstaterade att han blödde. Stackars människa, tänkte mannen, vad hade hon blivit utsatt för? Så böjde han sig ner och plockade upp filten, vek ihop den och tog den 25

med sig tillbaka in i bilen, lade den på passagerarsätet bredvid sig och startade motorn. Skulle han söka rätt på henne? Även om han hittade henne ville hon ju bevisligen inte ha med honom att göra. Borde han larma polisen? Men vid närmare eftertanke var det kanske lika bra att låta bli.

Han kastade en blick i sidospegeln innan han körde ut. Det var dags att åka hem. För trots att solen som var på väg upp över hustaken upplyste om att en ny dag var i antågande behövde han sova.

26