9789113043593

ROY JACOBSEN ÅNGER Översättning av Staffan Söderblom

Roy Jacobsen på svenska Det nya vattnet 1988 Virgo 1989 Segerherrarna 1993 Prassel 1994 Ismael 1999 Gränser 2000 Det nya fönstret 2003 Frost 2004 Huggarna 2007 Marions slöja 2010 Underbarn 2011

Isbn 978-91-1-304359-3 © Cappelen Damm AS 2011 Norstedts, Stockholm 2012 Originalets titel: Anger Översättning: Staffan Söderblom Omslag: Stian Hole Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

1

H

issen sjönk ned i hans första dag. Klockan var nio på morgonen, och solen stod mitt i gallret. De gav honom en grå påse med kläder som han inte ville veta av för tio år sedan och som han inte ville veta av nu heller.

– Släng dem, sa han och kisade mot pappersarken de föste över disken.

– Gör det själv, sa de.

Han släppte ned påsen oöppnad i soptunnan.

– Du får lägga band på ilskan nu, Larsen.

– Den är död, sa Larsen.

– Det är tidigt, va?

– Två år.

Hans hand utförde det skrivarbete som friheten krävde, man kunde nästan tro att han hade en framtid; han rätade på ryggen och stirrade i spegeln på väggen bakom uniformerna: fel kostym, som satt som den skulle, resterna av det snygga håret över bakre halvan av huvudet för att dölja ärret. Han hade stått i fyra veckor på en pall med ansiktet mot ventilen för att inte likna ett återuppståndet lik. Hörseln var inte som den skulle, så han räknade inte med att få problem med ljuden. Synintrycken skulle han inte kunna göra något åt, färgerna, rörelserna, tempot, han skulle härda sig mot de nya självklarheterna, friheten skulle ge honom möjligheter, han skulle vara delaktig och arbeta, gå och handla, läsa en tidning och hålla tankarna för sig själv. Det var planen. Fylla en rad av 5

dagar som utgjorde resterna av ett skamfilat liv. Det var hans föresats att göra det obemärkt, att bära buren med sig.

Larsen tog avsked av mannen i spegeln, lät papperen gå samma väg som kläderna – och det var bara att sätta den ena foten framför den andra och smyga sig ut under en himmel som föll över honom som en kalldusch. Han rös. Det var likadant varje gång. Han gick runt ett hörn och längs en gata, naken som ett barn. Benen var ostadiga, det myllrade och brusade och hans mun skrattade, trafiken dunkade och en buss drog efter andan som en val, barnskratt, rasslande röster och knastrande fotsteg. Han var 72 år i detta gatlopp på väg mot ytterligare ett liv. Alltför många av åren hade han inte själv haft herravälde över: han hade suttit inne för stöld, för misshandel, för smuggling, för bedrägeri, det fanns nog inget brott som Larsen inte hade suttit inne för.

Men han fann sig i det, det finns alltid något att skämmas över, det finns alltid något att ångra, Larsen hade inte gjort annat. För några tusen år sedan kunde han kanske ha varit en firad krigare eller en samhällsbärare. Nu hade han fullt upp med att vara en naturkatastrof – på flykt in i ett billigt hotell.

Han stirrade andfådd på receptionisten medan hans hand skrev ”Hamburg” i kolumnen för senaste natt och ”sjöman” i kolumnen för yrke, det förklarade åtminstone sjömanssäcken som hängde som en puckel över ryggen på honom, möjligen också de suddiga tatueringarna på vänstra handleden. Det sannolika borde börja passa Hans Larsen, och det kvickt.

– Adress ”ingen”, sa han och skrattade meningslöst.

Kvinnan bakom disken var närmare trettio, log med vassa vita tänder bakom breda läppar och doftade av de solkigaste fantasier, håret var tungt och vågigt, och hon var klädd i en uniform som på sin tid kunde ha fått Hans Larsen att tappa fotfästet. Nu såg han på henne med likgiltig lättnad.

6

– 412.

Också rummet var som det skulle. Dött, anonymt, färglöst, med utsikt mot hamnen. Han låste efter sig, släppte säcken på golvet och föll ned på sängen. Hans stora huvud vilade.

Det hängde en spegel över tvättfatet i den lilla alkoven.

Hans Larsen kunde se sig själv i sned vinkel, med benen i kors på en främmande säng. Han steg upp och drog för gardinerna. Han la sig igen. Han satte sig upp. På nattygsbordet låg en nyckel som passade till minibaren under fönstret. Han öppnade den och tog en flaska mineralvatten, drog ifrån gardinerna och ställde sig vid fönstret och såg rastlösa moln driva över himlen. Det regnade därute, vattenytan liknade krossat glas, ett engelskt passagerarfartyg med horder av paraplyer på övre däck, en rysk rostig skorv och ett snedställt segel bakom Havnelageret, där Larsen på sin tid hade haft sitt första jobb, som bud. De gamla pråmarna, tunga och långsamma, och hans huvud tänkte på dottern, den gången hon bara nådde honom till armhålorna. Det första man noterade var hennes ögon, gröna och undvikande, sedan håret, långt och svart och tovigt med allsköns blänkande spännen. De långa smala fingrarna, som hon gärna trädde ringar på, en tillgjord docka.

Larsen hade varit stolt över hennes skönhet. Han hade lärt henne läsa innan hon började i skolan. Han hade lärt henne rida och tog med henne till hamnen, till skogen och gatorna, han hade henne i huvudet, pekade på världen och gjorde den några snäpp bättre än vad den var, de små lögnerna som gör en far till en far och en dotter till en dotter. Nu var det slut.

Det måste det vara.

Han vaknade till ett fruset obehag och mindes att läkaren hade gett honom tabletter mot ögonblick som det här. Han tog fram dem ur sjömanssäcken, läste på etiketten, tänkte 7

efter en stund och spolade ned dem i tvättfatet, öppnade en ny flaska mineralvatten och stirrade genom den smutsiga fönsterrutan. Staden och hamnen och regnet och våningen med barnteckningar på köksväggen, disken och de gröna plattorna i badrummet. Gör det här ont? Vart går båtarna? Kommer jag att klara det? Han såg en regnby upphöra och en ny börja.

Det fanns ett klädskåp där.

Han öppnade sjömanssäcken och hängde sina personliga tillhörigheter på plats: en gammal och nytvättad kostym, en rock och ett par skjortor, två par skor och en hatt. Han hade varit osäker på den där hatten, hade satt den på sig och provat den i tankarna innan han beställde den, men när den kom var det han som inte passade under en hatt. Det är inte lätt att veta vad som passar mellan fyra väggar, vem man är, längd och bredd hos en personlighet. Han la hatten på skohyllan och travade strumpor och underkläder i rätt ordning på samma hylla. Han kände människor som var beredda att ge sin högra arm för lite ordning, han kände vuxna män som inte kunde leva utan att veta vad de skulle göra klockan fyra, för att inte tala om klockan fem. Hans Larsen var en sådan man.

Han duschade, klädde sig långsamt och valde en slips från hållaren i klädskåpet. Senast det hängde en slips på Hans Larsen fyllde han sjuttio, i sällskap med sig själv och en bättre middag, tre kokosbollar och Jack Londons Martin Eden, samma slips. Han gick runt i rummet och hade den på. Han tog på sig en kavaj, gav ärmarna några drag med borsten i klädskåpet och satte på radion. Han stod mitt på golvet med blicken ute bland kretsande måsar och ytterligare en regnby.

Kunde Hans Larsen slå sig till ro med allt detta?

Han tog sig om huvudet och kände på det.

Men han kan också gå ut ur det här rummet och låsa efter 8

sig. Han kan stå ute i korridoren och höra att han glömt stänga av radion – för det är möjligt att gå ut ur ett rum och glömma att stänga av radion.

Jag är fri, tänker han. I hissen ser jag mig över axeln medan fingret rör vid den lysande knappen med siffran 1. Det finns ingen som ser mig, det finns ingen som kan ge mig en nick till samtycke. Dörrarna är inte tillbommande. På vägen ned kan jag kliva av på vilken våning jag vill, ströva i okända korridorer och knacka på främmande dörrar och ursäkta mig med att jag helt enkelt har gått fel, förlåt så mycket, och de kommer att tro mig, varför skulle de inte tro mig, och det står ingen och väntar när jag kommer ned och dörrarna öppnar sig – automatiskt.

– Har nån frågat efter mej? frågar han skönheten bakom disken, det är ett experiment.

– Nej, säger hon. Väntar du besök?

Larsen har inte vågat hoppas på det.

– Ha en trevlig kväll.

Kanske ser jag normal ut, tänker Larsen vidlyftigt, för någon gång måste ju tanken slå rot, om det här ska hålla, tanken att han klarade det.

Han följer gatorna och livet till dess det övermannar honom och han måste kasta sig in på en folktom bar och knäppa händerna runt ett glas öl så det blir för varmt att dricka. Han fortsätter med händerna i fickorna och huvudet behagligt befriat från den kvarglömda hatten. Han ser på ansikten och ljus och smakar på lukter och luft. Han ser skillnad på det som har en rytm och det som står stilla, det nostalgiska och det melankoliska. Ungdomen som fortfarande är utklädd till ungdom, de gamla som alltjämt liknar sig själva, ängslan och värdighet, ungdomen som äger nätterna och de gamla som har erövrat 9

dagen, de brutala speglarna och berusningen, allt som har blivit större, och ljudet av hans skor som klapprar mot osynlig sand på trottoaren.

Hans Larsen har satt upp farten.

Nu springer han. Det är en erfarenhet till. Han stannar och köper en tidning, bär den under armen som en livboj. Består också det provet. På en ny bar lyssnar han till ett piano och en sång. På vägen ut stöter han ihop med en pojke som ropar något efter honom. Hans skosnöre har gått upp. Ja, sannerligen.

Larsen låter tidningen falla, böjer knä och knyter ett skosnöre, rätar på ryggen och tittar på klockan. Det är rött ljus. Det här går över all förväntan. En taxi kommer fram ur mörkret, han stirrar in i målade masker och vita tänder tills det är dags att springa igen, men nu har han redan börjat tänka att han kan klara det, det är vad dunket betyder, hammarslagen i blodet, att han kan klara det.

Det har varit vaktombyte på hotellet, och den nya människan vill se ett kvitto innan hon ger honom nyckeln. Han känner att han har slutat le, men att han är beredd att börja igen. På väg upp i en ljudlös hiss. En fri man i 412. Låser efter sig och lägger på säkerhetskedjan – frivilligt. Men han försäkrar sig om att sinnena bedrar honom, lyfter telefonluren och förhör sig med ansträngd lätthet om någon nu kanske har lämnat något meddelande till honom, för jag måste prata, tänker han, och höra en röst.

– Jaha, mumlar han och sätter sig upp. Från vem då?

– Nej, det finns inga meddelanden, har jag sagt.

Hans Larsen tänker efter.

– Säljer ni nåt att dricka? frågar han.

– Baren är öppen, ja, ifall det är det du menar?

10

Det finns ingen i korridoren och ingen i hissen. I baren sitter ett ungt par med en kortlek, och två medelålders män med ett schackbräde. Larsen beställer Martini, dricker och beställer en till. Han tänker att han inte har ätit, men slår bort tanken och föreställer sig hur det kommer att vara att äntligen öppna brevet som han har skyddat i tio år – medan de tysta männen slår pjäserna i brädet och paret med korten fnissar med pannorna mot varandra och en grå schäferhund dyker upp i dörren till köket och ser sig om innan den lufsar genom lokalen och lägger sig på mattan vid Larsens fötter. Bartendern vill ropa den tillbaka, men Larsen säger – nej, nej, låt den ligga.

Och tittar på brevet igen, gulnat och skrynkligt efter tiden i hans förvar, dotterns barnsliga handstil, hennes anklagelser och beskyllningar, varje mening med ett eko, så småningom också det han har fruktat.

– Vad i hela friden, säger den ena schackspelaren. Är du sjuk, karl?

Larsen har skrikit.

– Ursäkta, säger han och vinkar med brevet. Dåliga nyheter.

Han vänder sig till bartendern.

– Har du nåt starkare?

– Whisky?

– Ja ja, whisky. Är det jämt så lite folk här?

– Det är tisdag.

Hennes felfria meningar, men med det där flerfaldiga ekot, egenrättfärdigheten och en avsaknad av ånger som måste bero på omognad, hoppas Larsen, för han älskar denna dotter som han dessutom inte kan träffa igen. Han hör hur det brummar under bordet och kliar hunden bakom örat.

– Är allt som det ska? hörs det från bordet bredvid.

– Jadå, säger Hans Larsen och reser sig. Jag ska visa er ett korttrick.

11

– Det behövs inte.

– Bara ett litet trick, jag är väl ingen luffare?

Han lyfter handen till huvudet och lägger håret över ärret, börjar blanda korten och delar ut dem i fyra högar, harklar sig i ett desperat försök att känna lättnad, över att vara fri – de varma andetagen som lugnande havsvatten om anklarna.

12

2

M

arianne närmade sig som en ängslig katt, tryckte på den bakersta knappen och ryckte åt sig handen – tvättmaskinerna tuggade på hennes händer, bröt hennes naglar, rispade hennes hud och strödde tvättmedel i såren; hon fick dem att slå gnistor och hosta och stanna, så en reparatör måste komma och alltid säga samma sak: – Kan du aldrig lära dej det här, tjejen?

Hon tyckte inte om det här jobbet, det var nytt och okänt, hur länge hon än hade haft det – de dåliga dagarna. Kunderna hade gått ut och in här i åratal, varför kunde de inte sköta maskinerna själva, så hon fick sitta inne på kontoret och ordna med bokföringen och skriva beställningar, som var avtalet när hon för sex år sedan steg in i den här glasburen för första gången och trodde att hon hade hittat ett gömställe.

– Jag är ny här, ljög hon. Förtvätt, temperatur, tre sköljningar, bomull, ylle, arbetsplagg, syntetiskt i alla varianter, torktumlare, någon rensfunktion, vad vanligt folk kunde behöva i sina vanliga liv i en trött förort. Också vad som kunde dyka upp ur mer obskyra behov: siden, angora, tweed, åttio procent ylle, ren bomull, en hel panel av knappar, med all världens potentiella katastrofer.

– Det går ju bra, sa Ragnhild. Du har inte förstört nånting alls.

– Men vad betyder den gula där?

Hon visste vad den gula betydde, men hon kunde ju också 13

ha glömt det, det har varit på håret flera gånger, hon var säkerheten själv flera veckor i sträck, sedan plötsligt osäker på allt, och nu stod den här framfusiga typen framför henne och ville torka en sovsäck, maskintorka en dunsäck – en av de dåliga dagarna.

– Jag är inte säker på det där programmet, sa hon och tryckte in sovsäcken i maskinen.

– Bara den inte går åt helvete?

– Kanske ska vi ta ut den igen?

Hon såg vädjande på honom.

– Det stod ju på den att den kan tvättas, sa han.

– Men maskinen?

– Den funkar väl?

– Det gör den väl, sa Marianne. Men det blir på egen risk, jag kan inte ersätta sovsäcken om den skulle gå … åt helvete.

– Starta nu.

Hon tryckte på den gula och blundade.

– Varför gick du inte till en kemtvätt? sa hon när maskinen brummade tillförlitligt.

– Det finns ingen kemtvätt här.

– Du har ju motorcykel.

– Det har du lagt märke till?

Marianne tittade förläget i golvet.

– Ska du ut och åka?

– Jepp. Med tjejen.

Han kunde vara tjugo, kanske tjugotvå, en snygg livfull yngling, med vildhet och avmätt balans i en och samma blick.

– Det verkar ju gå bra, sa han och la handen på hennes axel.

Marianne rös till och måste in på kontoret, betrakta honom genom envägsglaset och vänta in lite mer självbehärskning.

Han log brett när hon kom ut igen, öppnade själv luckan i 14

maskinen och drog ut sovsäcken, kände försiktigt på den och tryckte den plötsligt mot hennes kind.

– Känn. Har du lust att hänga med, kanske?

– Jag tyckte du sa du skulle åka med ”tjejen”?

– Det var egentligen en överdrift. Men det kunde ha varit en tjej, du till exempel, jag har kollat in dej länge.

Hon tänkte att hon borde göra något intressant med blicken, skaffa sig lite gåtfullt djup. Han hade långt ljust hår, som motorcykelhjälmen hade gett ett läckert fall, han var snygg på ett brutalt men oskyldigt sätt, gick klädd i den aggressiva ungdomens slitna fetischer, mc-gängets skinnjacka, nötta jeans och höga stövlar. Han var mager, skägglös, med en senig hals som hon kunde tänka sig att röra vid, om det bara ville falla sig så, det föll sig inte så, och hans ögon stirrade glupskt på henne.

– Hur gammal är du? frågade hon.

– Tjugofyra?

– Försök inte vara rolig.

– Tjugotvå då?

– ”Tjugotvå då.” Vet du hur gammal jag är? Trettio.

– Det låter för jävligt.

Han log med vita tänder.

– Hela gänget kommer. Det blir kul?

– Nej, har jag sagt.

– Okej. Jag bara undrade.

– Vad menade du med att du har kollat in mej?

– Skojar’u?

– Du måste väl ha menat nåt?

– Det är du som bor i femman, eller hur, med ungen? Det är klart att jag har sett dej, jag bor i åttan.

– Herregud.

– Nu börjar det likna nåt, skrattade han och la handen mot 15

hennes hals, skickade en kall ilning ned genom låren och vaderna på henne. Du hänger med i alla fall, det ser jag på dej, du har lust?

– Herregud, sa hon igen. Och ilningen fortsatte ända ut i fingrarna. Hon försökte stålsätta sig, men kom inte på något att säga, eller göra. Och nu när han hade fått sovsäcken och känt att den var ren och torr, nu när han hade rullat ihop den och inte hade mera där att göra, varför gick han inte?

– Varför går du inte? sa hon.

Han vände sig om och öppnade dörren.

– Sjukt, sa han. Verkligen sjukt.

Hur skulle då malören formuleras i den svarta boken, anteckningsboken med klockslag och datum för de verkliga sanningarna och inte allt pladder som hon lyckades haspla ur sig under loppet av en dålig dag. Hon kunde ju försöka med – jag gjorde bort mig? Eller – jag skulle ha sagt … Det kunde komma ett alternativt liv ur det, en mer harmonisk tillvaro, kanske rent av med den där underbara vildmannen, som hon i sanningens namn hade haft ögonen på i … veckor.

Hon gick in i rummet bakom kontoret och lät vattnet sila över händerna och bestämde sig för att det kunde räcka med ett litet minus, som i grund och botten var vad som passade för det här första samtalet, ett minustecken och fem över två, försäkrade hon sig om med en blick på klockan.

Hon satte sig vid kaffebordet och antecknade, satt sedan kvar och stirrade ut i luften medan hon konstaterade att det var länge sedan hon hade haft något egentligt att syssla med, ett liv, något spännande, inte bara de sövande etapperna i vardagen, som hon klamrade sig fast vid som en livbåt.

En man?

Pennan hängde som en svart näbb över det vita papperet.

16

Hon kände hans hand mot halsen och gjorde ett halvhjärtat försök att tänka att han inte var något för henne – i stället kom bara hans frågande leende tillbaka, de vackra ögonen som njöt av att smeka henne, det rådde inget tvivel om den saken, det var så man kunde bli galen, hon skrev: ”Mitt fel.

Helt klart.”

Kvällen efter satt hon i väninnan Anne-Berits lägenhet, två våningar under henne och med en dotter i samma ålder som hennes Greta. De tittade på TV medan flickorna lekte i badrummet.

– Han är inte lite ung, då? sa Anne-Berit.

– Jo. Och jag har egentligen inte lust på en man nu.

– Du är liksom inte kåt?

– Inte så värst.

De satt bredvid varandra i en trång designsoffa och beundrade huvudrollsinnehavaren i en såpopera, en man som närmade sig fyrtio, med bländande leende, uppknäppt skjorta, och full kontroll.

– Har du verkligen inte lust på honom där?

– Han har botox i hakan, Anne-Berit.

– Ärligt?

– Titta, då.

Anne-Berit lutade sig fram, och Marianne tänkte att hon inte hade väninna för att ha någon att anförtro sig till, utan för att utsätta sig för livet hos. Anne-Berit var livet, som det såg ut att levas av ensamma mödrar med försörjningsansvar, i trettioårsåldern, med någorlunda ekonomi och med en avundsvärd aptit på hektiska förhållanden.

– Vad är det du tänder på, då?

– Resor.

– Du åker ju aldrig nånstans.

17

– Jag är flygrädd.

– Och alla reseskildringarna du läser, du kan ju mer om världen än vad jag gör, och jag jobbar ändå i branschen.

Marianne lutade huvudet bakåt och skulle gärna ha varit lite mer mystisk, gåtfull, och ropade att flickorna skulle börja torka upp efter sig i badrummet.

– Solnedgången över Marrakech. Eller lukten av hö. Hästar. Och jag älskar att köra bil.

– Lukten av hö?

– Okej, hästar då.

– Och vad är det som är så stort med att köra bil?

– Att jag vågar.

Vardagen – när den var som värst – kunde vara ett gytter av orimliga uppgifter, minustecken. Till och med att sitta hos hårfrisörskan och förvandlas till det bättre, för att inte tala om att köra bil, en uppgift hon hade skjutit framför sig med förevändningen att hon inte hade råd. Då vann hon pengar och kom i samspråk med en grannfru – en människa hon hade tillåtit sig att betrakta som särdeles misslyckad – som med tindrande ögon berättade att hon tog körlektioner, vilken glädje det var att sitta bakom en ratt och trycka på knappar och pedaler. Och Marianne var ju ensam med ett barn, som skulle lämnas och hämtas, och hur gick det med att handla, göra utflykter …?

Dagen därpå ringde hon en körskola, tillbringade tre veckor på sammanbrottets rand och genomförde sin första lektion. Det gick inte. Men trots att hon bestämde sig för att sluta varenda dag, körde hon upp efter sextioen timmar och klarade sig. Med glans.

Två dagar senare la hon resten av pengarna på en begagnad Volvo, satte sig bakom ratten, vred om tändningsnyckeln och körde alltför sakta hem med lyset avslaget, parkerade på 18

anvisad och tills nu oanvänd plats utanför hus nummer fem och satt kvar en stund i bilen och grät, som ett slags belöning åt sig själv, innan hon backade ut igen, vände och backade på plats och satt och stirrade på torkarna som släpade sig fram och tillbaka över den torra framrutan.

Ett klart plus.

Under de ljusa vårkvällarna körde hon upp i dalen där hon hade bott en någorlunda lycklig tid i barndomen, genom frodiga landskap som flämtade förväntansfullt i en ny årstid, med musik på fullt blås och en känsla av att hon klarade allt, bara hon ville.

Hon körde de få meterna till affären, till daghemmet, hon körde nere på stan, behärskade parkeringshus och rondeller, en rädd och duglig bilförare, utan en enda olycka.

Till skillnad från Anne-Berit, som tyckte att bilkörning var ungefär lika spektakulärt som att strosa gatan fram, som hela tiden trasslade in sig i missöden och fyllde i skaderapporter medan hon ohämmat flörtade med föraren av den andra bilen – hon kunde måla naglarna i tre timmar, lyssna på samma skiva om och om igen, och jobbade på resebyrå för att hon älskade att prata med främmande människor i telefon; hon påstod att hon tyckte om långa slöa knull, och slöheten verkade vara det viktigaste, en modig modern kvinna som konstigt nog också lyckades betala sina räkningar.

– Det var förresten en kille här och frågade efter dej, sa hon några dagar senare.

– Här, hos dej?

– Ja, det är väl den där killen i mc-gänget.

– Okej, och vad sa han?

De såg på varandra, och Marianne fick erkänna att hon inte hade tänkt på annat de senaste dagarna: hans blå blick rakt in i balansnerven i henne.

19

– Ta det lugnt, sa Anne-Berit. Han kommer inte tillbaka.

Jag sa att du är för gammal.

– Det sa du väl inte?

– Och så la jag till att du inte gillar män.

– Kul. Hade hon varit femton kunde hon ha kallat det en avståndsförälskelse, nu liknade det något som hon borde botas mot.

– Det är inget, sa hon tappert. Och det kommer aldrig att bli nåt.

Det var mörkt i lägenheten, ett privat mörker i skydd av hyllorna med böcker i alfabetisk ordning. Anteckningsböcker i små lådor i chiffonjén hon hade ärvt efter sin mamma, och över alltihop en avlång karta över Bajkalsjön, som hon hade fått av sin pappa och som hade hängt över hennes säng sedan hon var barn. Greta sov i barnrummet intill, med grön heltäckningsmatta, gula väggar, blått tak – som en sommardag i Ukraina, där de molokna levde och slog med lie på eviga sädesfält som ordnade brödfödan åt hela Europa.

Hon höll pennan i handen igen, en nykter lista över morgondagens göromål, som om det var omöjligt att gå till banken eller handla sallad och juice utan att ha skrivit ned det först. Och ett par nya svarta läderstövlar med blixtlås. Det var också dags att slå fast att något verkligen var på gång, eller att erkänna det, drista sig till att tänka att det rent av kunde bli bra.

Men hon raspade dit ett minus i alla fall – vis av skadan, sitta här och koka ihop något som kunde bli bra, va?

Marianne la sig och läste om burjaterna, det åttonde asiatiska naturfolk hon inte hade haft den blekaste aning om innan hon öppnade den här boken – ett folk till häst, som 20

levde av att fånga säl i Bajkalsjön, som hade levt sig igenom ockupationer och angrepp av tre–fyra trosriktningar och lika många politiska regimer och som ändå inte hade böjt knä för någonting som helst, inte ändrat vare sig språk, tro eller livsstil. Burjaterna var ett folk att räkna med. Till häst. Herrar i eget land, utan att myndigheterna märkt det. Medan en ny dag randades bakom persiennerna. Marianne älskade sömn.

Och särskilt småtimmarna innan hon sjönk tillbaka ned i sömnen. En personlig tid, när hon inte behövde vara någon annan, när hon inte behövde vara någon alls. Och nu var det bättre än någonsin.

21