9789113043371

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2012 Sten Andersson och Norstedts, Stockholm Omslag: Wickholm Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-1-304337-1

Sten AnderSSon

FiloSoFen Som inte ville tAlA ett personligt porträtt av

ludwig Wittgenstein

Innehåll Inledning En man med många liv 13 ◆ En modern människa 15 ◆ En naken själ 19 ◆ Myt och verklighet 21 ◆ Liv och lära 23 ◆ Wittgensteins liv efter detta 26

Pojken som var stum Play it, Sam 30 ◆ Ett spårlöst försvinnande 33 ◆ En familj av främlingar 35 ◆ Palais Wittgenstein 39 ◆ Lille Luki 42

Klassresan I faderns fotspår 48 ◆ Heil Hitler! 50 ◆ Högtflygande planer 53 ◆ Mötet med filosofin 59

Konsten att bli geni Förnedringens dialektik 63 ◆ Faderns död och det stora sveket 65 ◆ Dr Jekyll och Mr Hyde 67 ◆ I gott sällskap 70 ◆ En försenad revolt – och ett förtidigt geni 73 ◆ Filosofin börjar med mig 76 ◆ En nedstörtad ängel bland apostlarna 80 ◆ Drömmen om en ny filosofi 84 ◆ Och en drömprins 89

Den stora kärleken Folie à deux 93 ◆ En egocentrisk dandy 99 ◆ Det oundvikliga avskedet 104

I did it Norway På resa med Henrik Ibsen 110 ◆ Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen 113 ◆ Russell blir en föredetting och åker ut ur historien 116 ◆ Moore blir Ludwigs knähund och sekreterare 120 ◆ Örnnästet 124 ◆ Huset som hemsökte sin ägare 129 ◆ Wittgenstein så in i Norden 132

Det smutsiga kriget Kriget kommer 138 ◆ Bland dagböcker och svinpälsar 141 ◆ Wittgenstein skaffar betjänt och slutar skriva 144 ◆ Med livet och filosofin som insats 146 ◆ Krigsfånge och krigets fånge 150 ◆ Det går en man omkring i en rock 153

Den rena läran En familj i krig 156 ◆ Barskrapad 159 ◆ Elementärt, min käre Watson 163 ◆ Wittgensteins atomteori 166 ◆ Att leva tystnaden 172 ◆ Wittgenstein och Tolstoj 175

Vilse i förlagsvärlden Jag har skrivit en bok 180 ◆ Ensam i språket 190 ◆ Klatschig kitsch 194

Bland arbetare och bönder Mission impossible 197 ◆ Åter på skolbänken 201 ◆ Ludwig går i kloster, byter namn och lever undercover 203 ◆ Folk och fä 205 ◆ Från dynghög till progressiv pedagogik 209 ◆ Papa Ludwig 215 ◆ Det upplösta triumviratet 218 ◆ Anteckningar från en tvättstuga 222 ◆ De fyrahundra slagen 227 ◆ Varsel 230 ◆ Wittgensteins fall 231

På hälleberget Home, sweet home 234 ◆ Byggmästare Wittgenstein 238 ◆ Wittgensteins Wien 240 ◆ Håll tyst! 242 ◆ Tractatus som arkitektur 248 ◆ Huset som Gud glömde 253

Det andra könet Mästaren och Marguerite 257 ◆ Engångsföreteelsen 259 ◆ Kvinnofrågan 261 ◆ Spruckna illusioner 264 ◆ Das war alles. 266 ◆ De sista bröderna 267 ◆ Förberedelse till flykt 273

Back to business Gud har anlänt 279 ◆ Vänskap med förvecklingar 281 ◆ Gud eller Djävul? 285 ◆ Världens kortaste examination – historien som fars 287 ◆ Skräckkabinettet 291 ◆ De febrila åren 295 ◆ Fåfängans marknad 299

Filosofins elände Arbetet som talisman 301 ◆ Den drogade filosofen 304 ◆ De försvunna manuskripten 308 ◆ Pulp fiction 310 ◆ Kriminalfilosofi 313 ◆ Happy end 315 ◆ Långsamhetens lov 317 ◆ I pakt med djävulen 320

Kritik och självkritik Erst kommt das Fressen 327 ◆ Politik och filosofi 330 ◆ Den marxistiska språkkritiken 331 ◆ Språket som livsform 335 ◆ Pennan tänker – käppen känner 340 ◆ Från monolog till dialog 343 ◆ Filosofen som massör 345 ◆ Ombytta roller 347 ◆ The Cafeteria Group 351

Kärleksbesvär Wittgensteins förtrogna 355 ◆ Weber och Wittgenstein 357 ◆ The noble art of bullshit 361 ◆ Att pinka i rätt bytta 365 ◆ Bloggad filosofi 367

Bekännelser Den ofullbordade självbiografin 372 ◆ Om judefrågan 375 ◆ Syndernas förlåtelse 381 ◆ Bikt per cirkulär 385

Den andra kärleken Könsbyte 390 ◆ Genialitet kontra genitalitet 393 ◆ Ludwig och Francis 396 ◆ Ett rysligt ryskt porträtt 399 ◆ På väg till kamrat Stalin 404 ◆ Wittgenstein knyter en slips 406 ◆ Spionen som kom in från kylan 409 ◆ From Russia with love? 410 ◆ Tystnaden 412 ◆ Ett skakande mord 415 ◆ Uppbrottet 416

Inferno Örnen har landat 418 ◆ Den hemliga dagboken 420 ◆ Att måla alla speglar svarta 423 ◆ Växelbruk 426 ◆ Känn dig själv 428 ◆ Lappsjuka 431 ◆ Demonerna 433 ◆ Urscenen: den nakna sanningen 438 ◆ Sexualitet kontra erotik 442 ◆ Herre och slav 443 ◆ Murder, he says 445

En familj i krig Hektiska dagar 448 ◆ Förvecklingar 451 ◆ Omgiven av dårar 456 ◆ Brytpunkten 458 ◆ Filosofins Einstein – ett relativt geni 461 ◆ Två rum och kök 465 ◆ Profeten och de tolv lärjungarna 470 ◆ Judas 474 ◆ Lögner, svek & otrohet 478

I dödens väntrum Andra gången gillt 482 ◆ Undantagsmänniskan sätts på undantag 484 ◆ I krig & kärlek 487 ◆ En arbetarkille från East End 489 ◆ Vid forskningsfronten 492 ◆ Ett liv i kollektiv – Villa Villekulla 494

Filosofi för filosofins egen skull On the road again 498 ◆ Ett tvivelaktigt återseende 500 ◆ The lads 503 ◆ Guden avklädd 505 ◆ En dilettant tar livet av matematiken och logiken 509 ◆ Medan Europa brinner 515 ◆ Konsten att sätta punkt 520 ◆ Skokartongsmetoden 522 ◆ Anomi kontra anemi – frisörens klapprande med saxen 525

Den påträngande verkligheten Tysk höst 528 ◆ Myten om kulturkritiken 530 ◆ Apokalyps 533 ◆ We got to get the bomb – kriget mot diskvattensvetenskapen 535 ◆ Vänskap i baklås 538

Den sista kärleken Mellan hopp och förtvivlan 544 ◆ Rännstenshumor 545 ◆ En bitter eftersmak 547 ◆ Filosofi eller samlag – om konsten att knulla sitt bläckhorn 549 ◆ En strid på eldgaffeln 554 ◆ Farewell my lovely 557 ◆ Avskedet 561 ◆ Filosofiska smulor – och en fight mot Mike Tyson 564

Irländska irrfärder Eufori 567 ◆ I krigspsykosernas och psykoanalysens spår 569 ◆ Återfall och ett fall för psykiatrin 572 ◆ Vägen västerut 576 ◆ Fåglarna 578 ◆ Färgernas harmonilära 582 ◆ The Madman 584 ◆ Tänka med tarmen 586 ◆ Rundgång 587 ◆ Stamgäst 589 ◆ Dödsdömd 592

Gäst hos verkligheten Villa von Wright 595 ◆ Äter min herre fiskbullar? 596 ◆ Spindelmannen 598 ◆ An Englishman in New York 601 ◆ Att betala i ny valuta 603 ◆ Försoningen: vänskap mellan ovänner 606 ◆ Monomani och paranoia 609 ◆ Amerikanska vykort 613

Indianerna Vänskapens labyrinter och spelets regler 617 ◆ Dörrspringan 619 ◆ Ludwig Wittgenstein och Hans Asperger 623 ◆ Professor Kalkyl 627 ◆ Svältkonstnärer 629 ◆ Monologiker 632 ◆ Människan och hennes diagnoser 634

Oundvikliga besked och avsked I pojkrummet 636 ◆ Mötet med sig själv som ung 639 ◆ Hos fotografen och arkitekten 643 ◆ En man med bara ett arsle 644 ◆ Och en kvinna som drar ner byxorna 647 ◆ Ett sista samtal med Gud 649 ◆ En kärleksresa med förhinder 652 ◆ Vid vägs ände 654 ◆ Det är lätt att vara fattig när man är rik 656

Tvånget att vara helgon Gated Philosopher 660 ◆ Håriga tankar 662 ◆ Den urspårade promiskuiteten 663 ◆ Filosofen som försvann 666 ◆ Tystnadens republik 667 ◆ Sjörövarspråk 671 ◆ Stalinistisk historieskrivning 673 ◆ Sex och tabu i det vetenskapliga samhället 680 ◆ Från homosexuella filosofer till homosexuell filosofi 685

Post mortem Filosofins Bob Dylan 692 ◆ Splitting som livsfilosofi 694 ◆ Via dolorosa 670 ◆ Vem skrev Ludwig Wittgensteins böcker? 699 ◆ Kafkansk utgivningsmoral 701 ◆ Till minnet av tystnadens filosof 705

Utdrag ur Tractatus 709 ◆ Ludwig Wittgensteins liv i årtal 715 ◆ Lästips 724 ◆ Bildkällor 727 ◆ Litteratur 728 ◆ Personregister 753

Inledning En man med många liv

Han sov i smutsiga redskapsskjul och fuktiga källare. På vindar, i tvättstugor, kök och skrubbar. I skyttegravar och baracker. I enkla uthyrningsrum eller inhyst hos bekanta. Alltid spartanskt möblerat, med smala gistna sängar. Allt han ägde bar han med sig. Man ska resa med lätt bagage genom livet, var hans motto. Klarinetten hade han invirad i en raggsocka, men egentligen var han bäst på att vissla. Han åt det som serverades, helst ost, bröd och mjölk. Jag äter vad som helst, sa han, bara det är samma mat varje dag.

Han levde som något av en luffare. Hade inget eget hem. Tog in lite här och var. Han hade nästan aldrig några pengar. Ofta fick han till skänks det han behövde. Hans kläder var luggslitna och han kunde ge ett ovårdat intryck. När första världskriget var slut fortsatte han i flera år att gå omkring i sin gamla uniformsrock. Kanske led han av en krigspsykos. Eller så ville han chockera sin omgivning, inte minst sin familj. Eller så brydde han sig helt enkelt inte.

Han gick från jobb till jobb. Tog det som fanns, eller som någon annan hjälpte honom att få. Hoppade från det ena till det andra. Ibland arbetade han i någons trädgård. Ibland som vaktmästare. Hans far ville att han skulle bli ingenjör, så han började med att skaffa sig en teknisk utbildning.

Han drömde om att en dag bygga ett eget flygplan, men det stannade vid drakflygning. Så utbildade han sig till folkskollärare. Men efter ett tag fick han sluta. Han slog sina elever blodiga och ryckte hårtussarna av dem.

Skolan ställde honom inför rätta. Man trodde att han var sinnessjuk. Sedan tröttnade han på världen och ville vid flera tillfällen bli munk, men inget kloster tog emot honom.

Under en tid arbetade han på ett medicinskt laboratorium och på ett sjukhusapotek. Han skulle bära ut medicin till patienterna, men i stället ◆ 13 ◆

FILOSOFEN SOM INTE VILLE TALA

sade han till dem att de fått fel medicin. Han ställde sina egna diagnoser.

Själv drömde han om att bli läkare, helst psykiater, och ibland verkade det som om han trodde att han redan var det. Han skrev en ordbok för folkskolan eftersom han tyckte att de läroböcker som fanns var för dåliga. Han gick ut som frivillig kanonmat i första världskriget och hoppades på att bli skjuten, så att han skulle slippa att själv ta livet av sig. Men hans dödsförakt uppfattades som mod och gav honom en rad tapperhetsmedaljer. Under andra världskriget försökte han sig på en repris och sökte sig till det område som var mest utsatt för tyskarnas bombningar. Men han överlevde även dem. Han undervisade i filosofi och var under en tid professor vid anrika Cambridge, trots att han egentligen inte hade den formella kompetensen. Men hans vänner såg till att han slank igenom. Själv vantrivdes han bland akademiker, och till slut avsade han sig sin professur. Han reste till Sovjetunionen under Stalins regim och bad att få arbeta på kolchos.

Man betackade sig.

Ett tag arbetade han som arkitekt. Men han ritade bara ett enda hus. Så tappade han lusten. Det var en gigantisk villa som han ritade och lät uppföra åt en av sina systrar i Wien. Byggnaden finns fortfarande kvar och är ett av Wiens fulaste hus. Det liknar ett mexikanskt fängelse. Under andra världskriget använde ryssarna det som stall. Hästarna släppte sin spillning på det svindyra marmorgolvet. De visste inte bättre. De hade inte läst hans filosofi.

Egentligen skulle han aldrig ha behövt göra ett handtag. Han var pojken med guldbyxorna, född in i en av Europas rikaste familjer. Fadern hade gjort sig en förmögenhet inom stålindustrin. De var den österrikiska motsvarigheten till den kända tyska industriklanen Krupp, också de inom stålindustrin. Eller för Sveriges del: en motsvarighet till familjen Wallenberg. Men för Ludwig Wittgenstein var rikedom en börda, och när fadern dör så ger han bort allt han äger och har. Efter att i sin ungdom ha levt som en dandy, artig och belevad, vänder han på klacken och begår ekonomiskt självmord. Han vill leva som en av folket, om han nu alls vill leva. Jag är för feg för att ta livet av mig, säger han. Men tre av hans bröder hade större mod. En efter en begår de självmord. Det är som att läsa Agatha Christies Tio små negerpojkar, även om wittgensteinarna bara var fem små pojkar från början. ◆ 14 ◆

INLEDNING

Ungefär samtidigt som han ger bort alla sina pengar betraktas han som geni. Han blir en av vår tids främsta filosofer, som skriver ett av vår tids största filosofiska verk på minsta tänkbara antal sidor. Verket är ungefär femtio sidor och heter Tractatus logico-philosophicus. Han är inte mycket mer än tjugofem år, har storhetsvansinne och skriver verket utan att ha läst någon filosofi att tala om. Han tycker inte om filosofer. De har inget att säga, påstår han. Han föredrar billiga deckarmagasin inom den hårdkokta genren. Ingen begrep sig på hans verk. Ändå var det genialiskt. Själv ansåg han att han hade löst filosofins problem en gång för alla. Det jag här har sagt är den definitiva sanningen, skriver han i förordet. Därför begår han filosofiskt självmord: han överger filosofin och publicerar aldrig något mer, även om han långt senare skulle komma att återvända till filosofin.

Ingenting fick vara lätt. Så snart han får det han vill ha eller drömmer om, går han sin väg.

Likadan var han i vänskap och kärlek. Han är så ensam som en människa kan vara. Men när han blir vän med någon blir han vän till döds; han kräver total hängivenhet och trofasthet, annars blir han ursinnig. När han väl får vänskapen är han den förste att bryta den. Han är kärlekskrank men rädd för sin egen passion. De flesta kärleksförhållanden avslutar han tvärt utan förvarning. Det handlar nästan uteslutande om män, vackra ynglingar som beundrar honom och gör vad helst han behagar.

Han är det mest motsägelsefulla man kan tänka sig, och han lever så många olika liv att man undrar hur de kunde få plats i en och samma person. Och man kan fråga sig: Vad har denna märkliga person att säga vår tid? Varför alls försöka förstå Ludwig Wittgenstein?

En modern människa

Det som gör Ludwig Wittgenstein intressant för en modern människa är att han själv var en modern människa, trots att han levde och verkade i en tid som kan tyckas så olik vår. Men också hans tid var omvälvande, där allt ställdes på huvudet eller på fötterna, hur man nu vill se det – en omvärdering av alla värden, som Friedrich Nietzsche talade om.

Själv uppfattade han sig däremot inte som modern, och ville inte heller vara modern. Han levde snarare med blicken bakåt. Han tyckte om 1800-talets och sekelskiftets klassiker inom konst, musik och litteratur. ◆ 15 ◆

FILOSOFEN SOM INTE VILLE TALA

Man kan skymta förfallet redan hos Mahler, sade han. Egentligen hade han inget till övers för sin samtid, och han kände sig inte samtida. Men han hade likväl blicken riktad framåt, både i sin filosofi och i sitt personliga liv. Han ville rensa upp i all tidigare filosofi och skapa ett nytt sätt att filosofera, liksom han hela tiden ville få till en förändring i sitt eget liv, bli en annan än den han var och hade varit. Men eftersom han är lika motsägelsefull som alla andra människor, föredrog han deckare och västernfilmer framför filosofiböcker.

Han var också en modern människa i den meningen att han skapade ett av de första modernistiska verken inom filosofin, Tractatus logico-philosophicus. Detta verk har inte bara inspirerat filosofer – ja, kanske inte ens i första hand filosofer – utan också författare och dramatiker, filmare och regissörer, konstnärer, tonsättare och intellektuella i allmänhet. Tractatus har tonsatts och blivit musikstycken, av vilka M. A. Numminens så kallade Tractatus-svit kanske är den mest välkända, åtminstone för oss här i Norden. Detta filosofiska verk har också blivit till teater, film och romaner – precis som författaren själv har blivit huvudperson i bland annat filmer och romaner, som i Thomas Bernhards halvdokumentära sati­ riska roman Wittgensteins brorson. På biografer runt om i världen visas än i dag Derek Jarmans film Wittgenstein, med manus av Terry Eagleton, som bygger på citat från Wittgensteins verk och med tablåer ur hans liv.

Och det har gjorts konstutställningar om Wittgenstein och hans språkfilosofi. Gunnar Fredriksson inleder sin bok om Wittgenstein just med att beskriva en konstutställning som han besöker i Wien 1989 av den amerikanske konceptkonstnären Joseph Kosuth på temat det osägbara med undertiteln: ”Wittgenstein och det 20:e århundradet”. Kosuth har dessutom publicerat en rad essäer om konst som i hög grad bygger på Wittgensteins filosofi, och de har samlats och finns utgivna under titeln Art After Philosophy and After, med ett förord av ingen mindre än den franske filosofen François Lyotard, en av postmodernismens pionjärer.

Så visst lever Wittgenstein i vår tid. Både inom och utanför filosofin.

Wittgenstein är på filosofins område vad Pablo Picasso är inom måleriet, James Joyce och Franz Kafka inom litteraturen eller Arnold Schönberg inom musiken. Men Ludwig Wittgenstein själv skulle inte ha tyckt om denna jämförelse. Det är tveksamt om han någonsin hade sett en tavla ◆ 16 ◆

INLEDNING

av Picasso, och att han skulle ha tagit sig igenom en bok av Joyce förefaller otroligt. Kafka förstod han sig inte på. ”Den killen har problem”, var hans enda kommentar. Och att han tyckte illa om Schönberg vet vi med säkerhet. Hans tolvtonsmusik gjorde honom nervös. Den lät som en stenkross, eller som gnisslet från godsvagnar, och Wittgenstein var redan nervös så det räckte.

Vi kan känna igen oss i Wittgenstein därför att han brottades med alla de livsproblem som vi brottas med i dag – till vardags, i vårt yrke och i vårt förhållande till andra och oss själva. Han var inte tillfreds med den person han var, utan sökte hela sitt liv efter vad just han skulle kunna vara, utifrån sina förutsättningar och begränsningar – men också utifrån sina drömmar om vem han hade kunnat vara, om saker och ting hade varit annorlunda. Han försökte inte bara hitta sig själv i inre mening, utan längtade också hem i mer fysisk eller geografisk mening. Han flyttade från plats till plats, från land till land. Än bodde han i Österrike, där han var född och uppväxt. Än bodde han i England. Så i väg till Irland. Sedan England, Irland, Norge, Wales, Österrike som en svängdörr. Han for kors och tvärs.

Emigrerade och återvände. Ständiga resor. Nya platser, gamla platser, men samma unkna kala rum och gistna sängar. Han var lika rastlös i sökandet efter någonstans att vara som i sökande efter sitt vara. Det drev honom till att pröva på en rad yrken och studera olika ämnen. Han hade planer på att utbilda sig till än det ena än det andra. Han flydde och han återvände.

Han var i alla avseenden en rotlös människa, och även i denna mening delar han människans villkor i det moderna samhället – eller för den delen det postmoderna. Han kände sig hemlös, som en uteliggare, och levde periodvis de facto också som en uteliggare. Precis som han under större delen av sitt liv levde i exil. Som alla hemlösa längtade han hem. Men hur hittar man hem när man inte vet var det är?

Hans främlingskap känns välbekant, men inte mindre främmande för den skull.

Han kände sig inte bekväm bland andra människor, och andra människor kände sig inte väl till mods med honom. Hans nervositet och häftiga humör smittade av sig och gjorde både honom och andra till nervvrak.

Det hela blev inte bättre av att han var en notorisk sanningssägare som saknade talang för förställningens ädla konst. Hans uppriktighet kunde ◆ 17 ◆

FILOSOFEN SOM INTE VILLE TALA

vara minst lika smärtsam som hans vrede. Han sökte sig till ensamheten, samtidigt som han fruktade att vara ensam. Han vistades periodvis i en liten stuga långt inne i ett norskt fjordlandskap, för att i nästa stund gripas av lappsjuka och bege sig tillbaka till civilisationen. För att återigen emigrera in i eremitaget på den irländska västkusten, också där längst in i en fjord. Hans längtan efter ensamhet var så intensiv att den slog över i sin motsats och gjorde honom till en ständig inneboende hos vänner och bekanta, ofta filosofikolleger, men också hos vanligt folk. Han blev Onkel Ludwig i andras familjeliv, som han ibland deltog i, ibland drog sig undan.

Inte heller var han trygg i sin könsidentitet. Han var homosexuell, men inte bara homosexuell, och han både bejakade och äcklades över sin läggning, samtidigt som han gjorde ansatser till att etablera heterosexuella förhållanden. Han brottades med djupa tvivel på sitt eget värde, som människa och filosof, tvivel som lika snabbt kunde slå över i storhetsvansinne.

Han hade stunder då han betraktade sig som en genialisk filosof, men ännu fler då han misströstade och frågade sig om hans filosofi hade något som helst värde. Han kände sig både utvald och utstött. Alltid missförstådd.

Wittgensteins vacklande identitet omfattade också hans judiska härkomst. Likt Judas förnekade han mer än en gång att han var jude, och under en kritisk period i historien ägnar han sig åt antisemitiska skriverier med ett språkbruk som vore det hämtat från Mein Kampf. Det är en mörk sida i hans liv som handlar om både förakt och självförakt. När han inser sitt misstag ger han sig ut på ett slags pilgrimsfärd eller försoningsresa och ber alla om ursäkt, avger både skriftliga och muntliga syndabekännelser, som kom att omfatta allt ifrån de mest triviala försyndelser till sådana som är svårare att förlåta.

Han är så djupt mänsklig att han blir allmänmänsklig. De problem han brottades med – hela den spännvidd av grubblerier om vem han är och var han hör hemma, berömmelsens förgänglighet, den svåra balansgången mellan ensamhet och gemenskap, längtan efter kärlek och vänskap i en värld fylld av våld och svek, frågan om livets mening och det rätta sättet att leva, viljan till kompromisslöshet i en kluven värld, och den lika starka viljan att vara sann mot sig själv när den lättaste utvägen var att smita undan – allt detta kan vi känna igen. Det är problem som vi själva ältar. ◆ 18 ◆

INLEDNING

Även om han i yttre mening levde ett liv mycket olikt vårt, därför att han på varje område tog ut svängarna mer än någon annan, visar han oss den moderna människans villkor.

En naken själ

I alla de dagböcker och brev som han skrev, och han skrev kopiöst mycket, kommer man honom så nära att det känns som vore man där. Hans tilltal är öppet och ärligt – så ärlig som nu en människa kan vara – och vi möter honom med alla hans fel och brister. Hans skäms inte för att tala om dem. Precis som han inte skäms för att i de goda stunderna skrävla om sin överlägsenhet. Han ljuger och talar sanning om vartannat. Men det unika är inte hans genialitet, utan hans nakna mänsklighet. Själv skriver han i sin dagbok från början av 1930-talet: ”En själ som vandrar naknare än de andra, från intet genom världen och till helvetet, gör ett starkare intryck på världen än de påklädda borgerliga själarna [och] jag har en naknare själ än de flesta människor, och detta utgör så att säga min genius.”

Det är denna nakenhet man som läsare känner in på bara huden.

Trots att han egentligen inte var i sin tid, inte tyckte om den värld han levde i, kom han att bli en av sin tids och vår tids största filosofer. Och trots att han inte publicerade mer än den där enda boken på knappa femtio sidor under hela sitt liv, har hans filosofiska tänkande varit direkt skolbildande för flera filosofiska riktningar och rent allmänt präglat det vetenskapliga tänkandet inom en rad discipliner. Detta är desto märkligare eftersom han avskydde de flesta filosofer – liksom han tyckte illa om de flesta intellektuella yrken – och inte ens hade läst särskilt mycket filosofi.

Han var över huvud taget ingen lärd person. Hans hem – eller snarare tillfälliga krypin – var inte täckta med bokhyllor som hos dagens och gårdagens professorer, och när han kom in i ett hem med mycket böcker utmed väggarna kunde han hånskratta.

Hans filosofi är i mångt och mycket ett resultat av ett alldeles säreget sätt att filosofera, ett sökande längs egna stigar. Han var alltså rotlös och hemlös även på hemmaplan, inom sitt eget gebit. En filosofins uteliggare.

Men en människa som i all sin rotlöshet inte känner en djup hemlängtan kan aldrig bli någon stor filosof, skrev den jämnårige Martin Heidegger. Att filosofera är att försöka hitta hem. En syn på filosofin som även ◆ 19 ◆

FILOSOFEN SOM INTE VILLE TALA

Wittgenstein skulle komma att formulera under senare delen av sitt liv, då han säger att ett filosofiskt problem alltid har formen: ”Jag hittar helt enkelt inte vägen.” Även om han använder ett språk som inte är överdrivet belastat med facktermer, är det inte alltid lätt att förstå vad han menar. Eller rättare sagt: det är sällan lätt att förstå vad han menar. Han skriver förtätat, poetiskt, paradoxalt, med ett flöde av analogier och metaforer. Han skriver snarare aforismer än traditionell filosofi. Han bygger inte upp något filosofiskt system, inget hus där man kan bo och slå sig till ro med färdiga teser från golv till tak, utan han försöker tvärtom rasera allt systembyggande, alltså även andras boningar. Han är mer metafilosof än filosof. Kanske rent av antifilosof. Man orkar inte läsa särskilt många sidor innan man har fått nog – ungefär som man bara orkar läsa ett par dikter åt gången. De flesta fackfilosofer har läst honom, men det är inte många som kan redogöra för vad de har läst. Men eftersom han skriver så mångtydigt finns det alltid något för alla.

Men det är egentligen inte hans filosofi som är mest intressant. Det är han själv som är mest intressant. Det är också därför han är lika fascinerande för oss i dag som han fascinerade sin samtid. Man kan hålla sig för skratt när man läser Wittgensteins filosofi, men det är svårt att inte roas – så här på distans – i sällskap med personen Wittgenstein. Hans liv har en både gripande och tragikomisk ådra, där galghumorn bor granne med gravallvaret. Han är både en stor människa och en liten människa. Han tar livet på största allvar och han har ett skarpt intellekt, samtidigt som vardagen och det sociala livet hela tiden sätter krokben för hans strävanden.

Och han är stor nog att tillstå all den ynkedom som de flesta av oss brukar förvara under mattan. Det är som om han hade stått förebild för en annan samtida från Wien: Sigmund Freud. Titlar som Vardagslivets psykopatologi och Vi vantrivs i kulturen är träffsäkra karakteristiker av Wittgenstein.

Det var inte mycket som var normalt i Wittgensteins liv. Han är en provkarta på alla de ytterligheter och avvikelser som de flesta av oss bara har som antydningar eller tillfälliga snedsteg. Men det är lättare att förstå något som har skarpa konturer än som är vagt och flikigt, och därför blir just det ovanliga och udda en ”kungsväg” till att bättre förstå det vanliga.

Man får en skarpare blick för det allmänmänskliga. Det var ju så Freud ◆ 20 ◆

INLEDNING

grundlade den moderna psykologin. Genom att studera avvikelserna, drömmarna, felsägningarna, perversionerna, det patologiska, det hysteriska och neurotiska – människans baksida eller slagsida – kunde han ge en rikare bild av människan till vardags, den människa som är vem som helst.

Men dessa psykopatologier var inte omedvetna – som för de flesta av oss – utan i hög grad medvetna hos Wittgenstein, och han delar frikostigt med sig av dem i sina brev och dagböcker. Han visar hur han ljuger och trixar och vilka knep han använder för att framstå i bättre dager. Samtidigt kunde han uppvisa en häpnadsväckande brist på självinsikt. Det mest självklara kunde gå honom förbi. Bjälken gjorde honom blind. Han var både osedvanligt medveten och bottenlöst omedveten.

Trots de många lidanden han genomgick i sitt liv skulle det emellertid aldrig ha fallit honom in att gå till en psykolog eller psykoanalytiker, eftersom han tyckte lika illa om terapeuter som filosofer. Och trots att han själv vid åtskilliga tillfällen ville bli psykiater. Ändå kan man säga att han var en terapeutisk filosof i den meningen att han ville bota filosofin från dess egna trauman och sjukdomar, lösa upp de knutar som filosoferna genom historiens gång hade trasslat in sig i. Han ville göra filosofin lika genomskinlig som sin egen själ.

Myt och verklighet

Även om det kanske inte är någon större tröst att läsa Wittgensteins filosofiska utläggningar, är det en tröst att läsa om Ludwig Wittgenstein – och inte minst det han själv skrev i sina dagböcker och brev. Att inse att det bakom varje geni, eller myten om geniet, finns en människa som du och jag. Inte exakt som vi, men som man kan förstå och kanske också känna sympati för – trots att han i många stunder var förskräcklig, både mot sig själv och mot andra. Men han hade också ett förskräckligt liv. Döden var ständigt närvarande. Han deltog i två fasansfulla världskrig, det ena grymmare än det andra, och många av hans syskon, släktingar och vänner begick självmord eller dog tidigt i livet på allehanda tragiska sätt. På frågan om han ville leva om sitt liv svarade han: Inte en dag! Och när han själv fick sin dödsdom sade han: Äntligen! Äntligen befriad.

Det är emellertid inte alltid så lätt att skilja dikt från verklighet i Witt◆ 21 ◆

FILOSOFEN SOM INTE VILLE TALA

gensteins liv. Han var en legend och mytomspunnen person redan under sin levnad, och det är långt ifrån självklart att det blivit enklare att ta reda på ”sanningen” efter hans död. Wittgenstein kom från en aristokratisk familj, hans vänner och kolleger var i de flesta fall också aristokrater, och alla hade kontaktnät som var inflätade i varandra och som i stort sett täckte alla de viktigaste områdena inom vetenskap, konst, ekonomi och politik.

Detta täta garn utgjorde ett skyddsnät kring Wittgenstein medan han levde, men som på inget sätt upplöstes efter hans död. Detta har inneburit att släkt, vänner och kolleger har suttit på ett enormt socialt och kulturellt kapital som man har kunnat förvalta efter eget skön. Det har varit svårt för utomstående att tränga igenom denna sammansvetsade kultur. Man har åtminstone tidigare bara släppt in personer som genom olika rekommendationer ansetts betrodda, och man har bara släppt ifrån sig sådan information som av olika skäl klassats som lämplig. Man har inte heller haft några svårigheter att täppa till läckage, eftersom det alltid har funnits en uppsättning gatekeepers med uppgiften att hålla rent i farstun och låta kvastarna gå, dag som natt.

Detta har påpekats av många – men inte av alltför många – utomstående och är absolut ingen konspirationsteori eller utslag av förföljelsemani hos oss som knackat på dörren och vill in. Det är helt enkelt så det har sett ut. Men det är också en situation som har förändrats på senare tid, i takt med att medlemmarna i den inre kretsen av naturliga skäl har dött ut. I dag lever vi också i ett annat samhälle där mycket av den tidigare sekretessen blivit onödig. Det gäller till exempel Wittgensteins homosexualitet, som under lång tid förtegs och förnekades av den inre kretsen men som i vår tid knappast är en så stor sak. Men den är fortfarande en förvånansvärt känslig fråga inom Wittgensteinforskningen – och även inom andra intellektuella miljöer – där allehanda (bort)förklaringar är i svang.

Wittgenstein står som prototyp för det galna geniet. Hans minst sagt udda uppträdande och leverne, i kombination med en ymnig mytbildning, skapade redan under hans livstid en ny stil och jargong. Det var ytterst få som kunde upprepa hans sätt att filosofera. Däremot blev han stilbildande för en ny sorts filosofisk förklädnad. Många av hans elever tävlade om vem som kunde framstå som lika underlig som mästaren själv.

Wittgensteins uppträdande blev högsta mode, och plötsligt kryllade det av ◆ 22 ◆

INLEDNING

tossiga filosofer som poserade egendomligheter. Man dyrkade vansinnet för dess egen skull, i tron att det automatiskt skulle leda till insikt. Wittgenstein hade varit glad om han hade haft en låtsad dårskap. Men han var tyvärr vansinnig på riktigt – och det var han själv den förste att tillstå. Han levde i marginalen, bortom alla sociala konventioner, och till skillnad från sina epigoner var det normala ingen reell valmöjlighet för honom, som den norske idéhistorikern Trond Berg Eriksen uttrycker det. Han hade passerat den gränsen, även om Georg Henrik von Wright – den kände finlandssvenske filosofen som var en av Wittgensteins närmaste vänner och dessutom en av förvaltarna av hans litterära kvarlåtenskap – är något försiktigare i sin bedömning och skriver att ”det troligen är riktigt att säga att han levde nära den gräns där sinnessjukdomen börjar”.

Det är kanske en smaksak var man sätter gränsen. På dårhus hamnade han dock aldrig. Men då måste man komma ihåg att personer av hans klass mycket sällan hamnade på dårhus, och att han omgavs av ett skyddsnät av höga mecenater som såg till att plocka upp honom när det var som värst, och det var det ofta. Han tilläts vara filosofins enfant terrible.

Liv och lära

Den store 1700-talsfilosofen Fichte säger på ett ställe: Vad för slags filosofi man väljer beror på vad slags människa man är. Det är ett uttalande som antyder att det finns ett samband mellan liv och lära. Mellan biografi och filosofi. Det handlar om att besvara frågan varför just denna filosofi kommer från just denna människa. Den norske filosofen Arne Næss ställer sig frågan: Varför var det så viktigt för Wittgenstein personligen att koncentrera sig på just den snäva filosofi han valde att ägna hela sitt liv?

I botten ligger naturligtvis en övertygelse om att det inte är någon tillfällighet vilka tankar man tänker utan att det finns ett slags överensstämmelse mellan en människas filosofi och hennes personlighet. Därför är det inte fåfängt att spana efter det sätt på vilket Wittgensteins tänkande kan sägas reflektera hans livssyn, skriver von Wright.

Men hur denna koppling ser ut är inte alltid så lätt att avgöra.

Det har inte heller varit särskilt vanligt att försöka se människan i verket. Som regel skiljer man mellan sak och person. Åtminstone när det gäller filosofer och andra vetenskapsmän. Eftersom vetenskap anses ha med ◆ 23 ◆

FILOSOFEN SOM INTE VILLE TALA

objektivitet att göra, har man antagit att personligheten och det subjektiva är oväsentligt för teorierna. I annat fall vore ju inte teorierna objektiva. Det är annorlunda med konstnärer. Där förhåller det sig tvärtom. Det vanliga är att konsten betraktas som subjektiv, och därför har också personligheten och temperamentet haft en större betydelse för uttolkandet av konstverken.

En objektiv konst är nästan en självmotsägelse. På samma sätt som en subjektiv vetenskap är en självmotsägelse. Så ser våra gängse föreställningar ut.

I den här boken har jag försökt bryta upp dessa tvivelaktiga gränsdragningar eller fördomar och gått den väg som exempelvis Fichte och von Wright antyder. Varför ser Wittgensteins filosofi ut som den gör? Hur ser förhållandet ut mellan hans liv och hans lära?

För att besvara sådana frågor måste man förstå hur Wittgenstein blev den han blev, genom att studera både hans mer privata liv och det samhällsklimat han verkade i. Att hitta skärningspunkterna mellan det psykologiska och det sociologiska, det enskilda och det allmänna.

Men detta är i första hand ingen bok om Wittgensteins lära eller hans filosofiska teorier – sådana finns det alltför många av. Exegetiken är ofantlig. Eftersom Wittgenstein skrev som han skrev, ger han också utrymme åt ett osedvanligt brett spektrum av tolkningar. Däremot finns det egentligen bara en enda riktigt heltäckande biografi. Det är Ray Monks Geniets plikt, en klassiker som skrevs på 1980-talet. Monk är den ende som hittills orkat skriva om Wittgensteins liv från A till Ö på ett djuplodande sätt. Bristen är kanske att Monk avstår från att tolka det enorma material han presenterar och som han vid den tidpunkten i princip var ensam om att få tillgång till.

Brian McGuinness försökte skriva den där stora biografin ungefär samtidigt som Monk, men han kom bara halvvägs. Han orkade inte längre än fram till år 1921. Då var det drygt trettio år kvar att täcka in, nästan hela Wittgensteins vuxna liv, så titeln på hans bok blev följdriktigt Young Ludwig. Sedan finns det förstås en oöverblickbar radda med mindre skrifter som behandlar en viss period i Wittgensteins liv. Till exempel hans tid i Norge eller på Irland. Eller som bara är förkortade biografier, skelett, som ibland kan vara trevliga att läsa men som av naturliga skäl inte tillför något större. Det finns också en genomgående slätstrukenhet i alla dessa ◆ 24 ◆

INLEDNING

biografiska kopior, som har att göra med en överdriven vördnad för själva föremålet. Respekten för geniet.

Jag hoppas att en sådan slätstrukenhet inte ska återfinnas i detta verk.

Det finns en naturlig förklaring till att så få klarat maratonloppet och orkat arbeta sig igenom hela hans liv, och det är att han levde så många olika slags liv. Dessutom levde han under en period i historien då ”allt” händer. Politiskt, konstnärligt, vetenskapligt, filosofiskt – och Wittgenstein finns med i det mesta. Han är också en så sammansatt person att det är lätt att tappa tråden, och han växer upp i en familj som i sin tur har trådar till det mesta som händer. Han skrev att filosofi handlar om att lösa upp tilltrasslade knutar, och mycket av det gäller även honom själv.

Det finns således en rad mycket närliggande eller naturliga förklaringar till varför det ser ut som det gör.

Därtill kommer att mycket material inte har varit tillgängligt och att många personer valt att hålla tyst in i det längsta. Som ett litet exempel kan nämnas att Georg Henrik von Wright – som ägnade femtio år av sitt liv åt att redigera Wittgensteins kvarlåtenskap och som varit portalfiguren i Wittgensteinforskningen – valde att hålla tyst om hans homosexualitet ända fram till år 2001, trots att det i decennier hade rasat en hätsk debatt om ”misstänkliggörandet” av Wittgenstein på detta område. Även om en del information sipprar ut med tidens gång, är mycket information för alltid förlorad, eftersom många valde att tiga ända bakom kistlocket. Till dem hörde två av Wittgensteins närmaste vänner, den kände nationalekonomen John Maynard Keynes och marxisten Piero Sraffa, också han ekonom. Detsamma gäller även alla de män, eller rättare sagt ynglingar, som Wittgenstein hade förhållanden med. Dessutom brände Wittgenstein en mängd material strax före sin död. Och många i hans närhet gjorde likadant.

Det innebär att allt inte föreligger som fakta, och aldrig kommer att kunna utgöra fakta om hans liv. Här är det upp till var och en att göra de tolkningar som framstår som mest troliga och givande.

Slutligen finns en både självpåtagen och omedveten censur i kretsen kring Ludwig Wittgenstein.

Att Wittgensteins liv inte bara är nyckeln till hans liv, utan också till hans filosofiska uppfattningar, var han själv den förste att tillstå. För ho◆ 25 ◆

FILOSOFEN SOM INTE VILLE TALA

nom var den viktigaste delen av filosofin den levda läran, moralen, vilket är en av förklaringarna till att han skrev så stenografiskt och korthugget.

Om ni ska förstå vad jag menar, måste ni också förstå mitt sätt att leva, sade han. Detta är så att säga hans tysta språk, det som han själv menade att man inte kunde tala om, men som han själv gärna talade om i brev och dagböcker. Åtminstone bitvis.

Att använda en läsart där man försöker höra vad hans liv berättar om honom, både som filosof och som människa, är knappast att göra våld på vare sig hans liv eller hans lära. Det är tvärtom berikande.

Wittgensteins liv efter detta

Trots att Wittgenstein nästan inte gav ut någonting under sitt liv, efterlämnade han ett ofantligt textmaterial, och turerna kring utgivningen av hans litterära kvarlåtenskap har varit många och långa och inte utan spektakel.

Till en början såg allt mycket enkelt ut: Wittgenstein hade kort före sin död tydligen upprättat ett testamente, i vilket han skänkte sin litterära kvarlåtenskap åt tre närstående kolleger och vänner: Elizabeth Anscombe, Rush Rhees och Georg Henrik von Wright. I testamentet stod att de skulle offentliggöra det som de ansåg lämpligt. Enbart detta faktum att han hade skrivit ett testamente, där det står att de ska offentliggöra efterlämnade manuskript, är paradoxalt med tanke på att han vid ungefär samma tid bränner manuskript och ber andra som har kopior av hans manuskript att göra detsamma. Detta går inte riktigt ihop, men det är mycket som inte går ihop när det gäller Wittgenstein.

Men för att ta det punktvis så kan man för det första säga att tre personer brukar vara en för mycket, och åsikterna gick tidigt isär bland de tre förvaltarna, inte minst när det gällde frågan om man skulle låta publicera Wittgensteins personliga dagböcker, som han skrev i kodad skrift. Anscombe och Rhees var emot – von Wright för. Två vinner över en. Men det skulle visa sig att alla förlorar: ”Till straff fick vi senare uppleva en piratutgåva, Geheime Tagebücher, av en österrikisk jesuit som fått inblick i materialet. Den vimlar av biografiska och andra felaktigheter och ogrundade beskyllningar mot oss förvaltare för hemlighetsmakeri”, skriver von Wright. Denna soppa eller såpa blir utgångspunkt för en motsättning som kom att fortsätta under hela arbetet med utgivningen av Wittgensteins ◆ 26 ◆

INLEDNING

skrifter och som också spred sig till debatter och annat som dessa tre förvaltare hade att ta ställning till. Och naturligtvis kastade det en skugga över trovärdigheten i deras arbete. Att de kanske hade tillämpat Wittgensteins egen ”tigandets filosofi” alltför strikt.

För det andra kom oerhört många fler människor att bli inkopplade, vilka inte alltid var överens utan drog åt olika håll i flera viktiga frågor. För det tredje är det ett gigantiskt material att gå igenom, som det är omöjligt för en enda människa att överblicka. För det fjärde finns nästan varje filosofisk text i en mängd versioner. Wittgenstein arbetade nämligen på ett oerhört invecklat sätt – han klippte och klistrade, skrev om och skrev om igen, översatte samma text från tyska till engelska och så tillbaks igen, dikterade och redigerade – och det är näst intill omöjligt att avgöra vilken version som är den mest troliga att Wittgenstein själv skulle ha accepterat.

Om han alls hade accepterat någon variant. För det femte har materialet varit utspritt över en rad olika länder och städer i framför allt Europa men också USA, och olika universitet, förlag, förvaltare och institutioner har varit inblandade och gjort anspråk på sin del. För det sjätte finns det en hel del ekonomiska intressen inblandade, vilket gjort att manuskript har sålts vidare i olika led. Dessutom har många suttit och hållit inne på material för att invänta rätt läge att sälja, ungefär som man agerar och spekulerar på börsen. För det sjunde finns det både filosofiskt material och starkt personligt material i de många dagböcker som Wittgenstein skrev, förutom hans omfattande korrespondens. Kring dessa personliga texter har det funnits och finns fortfarande motstridiga önskemål om hur de ska publiceras, om de nu alls ska publiceras, och det har förekommit segdragna juridiska tvister kring vem som äger och har ”lust” att lämna ut brev som ärvts vidare av släktingar som kanske inte har det minsta intresse av Wittgensteinforskningen. För det åttonde har hela processen dragit ut på tiden så till den grad att förvaltarna av kvarlåtenskapen har dött en efter en och fått ersättas av nya, vilka i sin tur många gånger har hunnit gå samma öde till mötes.

Enbart Georg Henrik von Wright ägnade alltså nästan femtio år av sitt liv åt att göra både en grovgallring och i många fall en finputsning av Wittgensteins efterlämnade skrifter, och ändå kom han inte till botten av alla kartonger innan han dog. Han förutspådde att det skulle komma att ta ◆ 27 ◆

FILOSOFEN SOM INTE VILLE TALA

ytterligare många decennier innan det skulle föreligga något som liknade ”Wittgensteins samlade verk”, kanske en bra bit in på 2030-talet. Hans förutsägelser tycks inte överdrivna. Snarare tvärtom. Det skulle innebära att det kan ta bortemot hundra år efter Wittgensteins död att åstadkomma en sådan utgåva, om det någonsin sker. För som von Wright skriver i sin självbiografi så kan det ”inte anses uteslutet att ytterligare original eller i varje fall tidigare okänd korrespondens skall komma i dagen”. Och om en samlad utgåva skulle bli en realitet är den bara en av ett otal möjliga utgåvor, eftersom inte ens Wittgenstein själv kunde hålla reda på myllret av olika textvarianter. När han dör ligger remsa på remsa med urklippta textrader i en skokartong, till brädden fylld, och i detta myller ska man alltså hitta någon sorts tråd som ska fogas samman till något slags verk.

Det säger sig självt att tolkningsmöjligheterna blir oändliga.

Slutligen finns det en del som ifrågasätter hela projektet. Wittgensteinforskaren och filosofen Joachim Schulte hör till dem som anser att det är tveksamt om man alls kan kalla de utgivna verken för Wittgensteins böcker.

De efterlämnade manuskripten är, menar Schulte, så ofärdiga och skiss­ artade – och absolut ingenting som Wittgenstein själv hade velat sätta sin namnteckning under – att författarna till Wittgensteins skrifter egentligen är förvaltarna själva. Alltså de som klistrat ihop och fyllt ut och kompletterat och strukit och lagt till i alla dessa ofärdiga skisser, buntat samman manuskriptsidor efter eget godtycke, satt dem mellan pärmar och sedan låtit publicera dem med påhittade namn – påhittade därför att Wittgenstein själv aldrig har namngett dessa verk av den enkla anledningen att de aldrig skulle ges ut. (Detta var den unge Schultes åsikt. Men eftersom han i dag själv ingår bland förvaltarna av Wittgensteins kvarlåtenskap är det tveksamt om han fortfarande står för denna uppfattning. Mitt grundtips är att han inte gör det. Att bli inlemmad i maktens korridorer brukar få oanade effekter på tidigare kritiker.)

Huvudpersonen i denna akademiska dokusåpa, mannen som själv inte publicerade mer än en enda liten filosofisk bok, kommer alltså efter sin död att i hundra år sysselsätta tusentals personer som försöker knåpa ihop rad efter rad, bok på bok utifrån hans gigantiska textmaterial – i Cambridge, i Oxford, i Wien, i Innsbruck, i Bergen, i Helsingfors, i New York, i Tel Aviv, i Tübingen och vem vet var. Som om detta inte var nog så träder ◆ 28 ◆

INLEDNING

en viss Doktor Nedo in i berättelsen – ”en från Östtyskland flyktad sorb”, som von Wright uttrycker det, och som med stor iver och yviga gester deklarerar att han är som skräddarsydd för uppdraget att koordinera allting.

Det är mig ni behöver för att få ordning på allting, säger Doktor Nedo och smäcker med sina hängslen. Han hade lyckats skrapa ihop en ansenlig summa pengar från olika institut för att driva projektet vidare, och det fick han göra. Det kan låta som om vi hört berättelsen förut, och det har vi också. För naturligtvis visar det sig att han inte alls har någon doktorshatt, och mycket lite kommer ut av hans arbete. Men han ger inte upp så lätt. Ett litet missförstånd bara, säger han, och återkommer med nya förslag och nya pengar. Åren går och Doktor Nedo består. Även om von Wright rycker in och får honom avförd från projektet, så hittar Doktor Nedo nya bundsförvanter och fortsätter sin bana. Om han inte är död så lever han än och förestår ett Wittgensteinarkiv i ett hus i Cambridge, som den kände arkitekten Colin Wilson försett honom med. Arkivet går under namnet The Cambridge Wittgenstein Archives. Hur som helst lyckades denne Doktor Nedo förvränga huvudet på tillräckligt många för att ytterligare försena det som var själva uppdraget.

Wittgenstein lyckades, mot sin vilja, bli en hel industrikoncern med en egen börsmarknad efter sin död, en industri som sprutat ut produkter på löpande band. Lägger man därtill all den sekundärlitteratur som kommer med ännu större hastighet, måste man säga att han till slut lyckades bli den son som hans far alltid hade drömt om: en riktig industrimagnat. Själv dog Wittgenstein utfattig.

Så kan det gå till även i den bästa av världar.

◆ 29 ◆