Issuu on Google+


översättning av ylva mörk


ISBN 978-91-1-304318-0 © Chad Harbach 2011 Norstedts, Stockholm 2013 Published by arrangement with Lennart Sane Agency AB Originalets titel: The Art of Fielding Översättning: Ylva Mörk Omslag: Keith Hayes Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2013 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


1

S

chwartz hade inte lagt märke till killen under matchen. Han hade bara sett det alla andra såg – att han var den minste spelaren på planen, en spinkig liten shortstop, snabbfotad men utan kraft i slagen. Det var först efter matchen, när killen återvände till den solsvedda planen för att ta några extra markbollar, som Schwartz såg den eleganta lättheten i Henrys rörelser. Det var den andra söndagen i augusti och Schwartz skulle snart påbörja sitt andra år på Westish College, den lilla skolan ute vid tummen på basebollhandsken om man liknade Wisconsin vid en sådan. Han hade tillbringat sommaren i sin hemstad Chicago, och hans lag hade just vunnit över ett gäng bönder från South Dakota i semifinalen i en turnering utan namn. De fåtaliga åskådarna klappade pliktskyldigast i händerna åt den sista bränningen. Schwartz, som hade plågats av värmekramper hela dagen, slängde ifrån sig ansiktsmasken och tog några stapplande steg mot spelarbåset innan yrseln tvingade honom att ge upp. Han sjönk ner på marken och lät sin breda, värkande rygg vila mot ståltrådsstängslet. En blick på klockan sa att det var kväll, men solen gassade fortfarande lika obönhörligt. Han hade spelat fem matcher sedan fredag kväll och kände sig som en stekt skalbagge i sin svarta catcherutrustning. Hans lagkamrater slängde in handskarna i båset och fortsatte mot snackbaren. Finalmatchen skulle börja om en halvtimme. Schwartz avskydde att vara den svage, den som höll på att svimma, men det kunde inte hjälpas. Han hade pressat sig så hårt hela sommaren. Det hade varit gymmet på morgnarna, tiotimmarsskift på gjuteriet och så baseboll varje kväll. Och så det helvetes vädret på det. Han borde ha skippat turneringen. Fotbollsträningen på Westish som var så oändligt mycket 9


viktigare skulle dra igång i gryningen dagen därpå. Sprintträning i självmordstempo med skydden på. Han borde ha legat och sovit nu i stället, sparat knäna, men killarna i laget hade bönat och bett honom att stanna. Och nu var han fast här på denna fallfärdiga stadion mellan ett skrotupplag och en porrbutik vid motorvägen utanför Peoria. Om han vore smart skulle han strunta i finalen, köra de fem timmarna norrut till skolan och lägga in sig på studentkliniken för ett dropp och en stunds sömn. Tanken på Westish gjorde honom lugn. Han slöt ögonen och försökte samla kraft. När han öppnade ögonen såg han South Dakota-lagets shortstop jogga tillbaka ut på planen. När killen passerade pitcherkullen drog han av sig lagtröjan och slängde den ifrån sig. Under den hade han ett vitt linne, en otroligt insjunken bröstkorg och en rejäl bonnabränna. Armarna hade ungefär samma omkrets som Schwartz tummar. Den gröna kepsen var utbytt mot en urblekt röd St. Louis Cardinals-keps. Några yviga rågblonda lockar stack ut där bak. Han såg inte ut att vara mer än fjorton eller högst femton år, trots att man måste vara minst sjutton för att delta i turneringen. Under matchen hade Schwartz gissat att killen var för liten för att kunna träffa höga bollar och därför gång på gång gett tecken till pitchern att kasta en hög fastball tätt inpå slagmannen. Inför den sista bollen hade han dessutom talat om för killen vad som väntade, med tillägget: ”Du kan ju ändå inte träffa den.” Killen svingade och missade, och med en sammanbiten min vände han sig om för att traska hela vägen tillbaka till spelarbåset. Just i det ögonblicket yttrade Schwartz ett enda litet ord, så mjukt och tyst att det hade kunnat komma inifrån killens egen skalle: ”Mes.” Killen hejdade sig och hans taniga axlar stelnade till som på en katt, men han vände sig inte om. Det gjorde de aldrig. När killen nu kom fram till den upptrampade fläck som var shortstopens plats började han studsa upp och ner på tårna och skaka på armar och ben som om han behövde värma upp. Han hoppade och flaxade, vevade med armarna och gjorde av med energi som han inte borde ha haft. Han hade spelat lika många matcher i den brutala hettan som Schwartz gjort. 10


Strax därefter lunkade South Dakota-lagets tränare ut på planen med ett slagträ i ena handen och en tjugoliters färghink i den andra. Han ställde ner hinken vid hemplattan och viftade slött i luften med slagträt. En annan av lagets spelare masade sig buttert gäspande ut till första bas med en likadan hink. Tränaren stack ner handen i hinken, tog upp en boll och visade den för sin shortstop som nickade och sjönk ner i hukande ställning med händerna strax ovanför marken. Killen gled den första markbollen till mötes, tog emot den i en sävligt elegant rörelse, svängde runt och kastade till första bas. Trots att rörelsen var så långsam tycktes bollen antändas av hans fingertoppar och skjuta iväg som en raket, fortare och fortare. Den träffade förstabasmannens handske med en knall som av ett pistolskott. Tränaren slog en boll till, lite hårdare den här gången: samma lätta elegans, samma pistolskott. Schwartz satte sig fascinerad upp. Förstabasmannen tog varje kast i brösthöjd utan att någonsin behöva flytta handsken och släppte sedan ner bollarna i plasthinken vid sina fötter. Tränaren slog både hårdare bollar och bollar längre bort, upp mot andra och bortåt tredje bas. Killen tog dem allihop. Flera gånger var Schwartz säker på att han skulle bli tvungen att slänga sig eller att det var en fullkomligt omöjlig boll, men killen tog varenda en och han gjorde det i god tid. Det såg inte ut som om han rörde sig fortare än man kunde förvänta sig av en hyfsad shortstop och ändå var han alltid på exakt rätt ställe i rätt ögonblick, som om han i förväg visste precis var bollen skulle hamna. Eller som om tiden saktade in bara för honom. Efter varje boll återtog han sin kattlika, hukande ställning och lät fingertopparna på sin lilla handske nudda vid den kruttorra marken. Han tog en långsam rullande boll utan handske och sköt iväg den direkt till första bas. Han hoppade högt och tog en linedrive. Svetten rann nedför hans kinder medan han skar genom luften som var tjock som soppa. Hela tiden hade han en totalt nollställd, nästan uttråkad min, som en virtuos som övar skalor. Han kunde inte väga mer än sextio kilo. Vad killen tänkte på kunde Schwartz inte avgöra, om det över huvud taget pågick någon verksamhet bakom det uttryckslösa ansiktet. En strof från professor Eglantines poesikurs dök upp ur minnet: Uttryckslös, uttrycker Gud. 11


Till sist var tränarens hink tom och förstabasmannens full, och de tre männen lämnade planen utan ett ord. Schwartz kände sig övergiven. Han ville se mer. Han ville spola tillbaka bandet och spela upp det igen i slow motion. Han såg sig omkring i en önskan att åtminstone få utväxla en hänförd blick med någon annan som sett det han sett, men förgäves. De enstaka personer i publiken som inte hade lämnat läktaren på jakt efter öl eller skugga stirrade stint ner på sina mobiltelefoner. Killens kompisar i det förlorande laget stod redan ute på parkeringen och smällde igen bakluckorna på sina bilar. Det var en kvart kvar till matchen. Schwartz släpade sig upp på fötter. Det snurrade fortfarande i huvudet. Han behövde två liter Gatorade för att ta sig igenom matchen och sedan en kaffe och en dosa snus för den långa nattliga bilresan. Men först gick han bort mot spelarbåset där killen höll på att packa ihop sin utrustning. Han fick fundera ut vad han skulle säga på vägen. I hela sitt liv hade Schwartz önskat att han hade haft en riktigt enastående talang för något, en förmåga så unik och fantastisk att han skulle vara ett geni i världens ögon. Nu när han plötsligt stod öga mot öga med en sådan talang kunde han inte låta den gå sig ur händerna.

12


2

H

enry Skrimshander köade utanför ett böljande blått- och beigerandigt tält för att få sin rumsnyckel. Det var sista veckan i augusti, knappt tre veckor efter att han hade träffat Mike Schwartz i Peoria. Han hade suttit på bussen från Lankton hela natten och remmarna på hans stora bagar bildade ett svettigt kryss över bröstet. En leende kvinna i mörkblå T-shirt med en bild av ett skäggigt mansansikte bad honom att bokstavera sitt namn. Henry lydde med bankande hjärta. Mike Schwartz hade försäkrat honom om att allt var fixat, men för varje sekund som den leende kvinnan fortsatte att bläddra i sina papper blev Henry allt mer övertygad om det han hade vetat hela tiden, och detta faktum inskärptes än mer av den välklippta gröna gräsmattan, de grå stenbyggnaderna runt den, solen som just hade stigit upp över den ångande sjön, bibliotekets spegelglasfasad och den slanka tjejen i linne bakom honom som knappade på sin Iphone alltmedan hon suckade med en så utstuderad leda att Henry omöjligt kunde föreställa sig en enda detalj ur hennes liv: han hörde inte hemma här. Han var född i Lankton i South Dakota för sjutton och ett halvt år sedan. Det var en stad med fyrtiotretusen invånare mitt i ett hav av majs. Hans pappa arbetade på en metallverkstad. Hans mamma jobbade deltid som röntgensköterska. Hans lillasyster Sophie gick andra året på Lankton High School. På Henrys nionde födelsedag hade pappan tagit honom med till stadens sportaffär och sagt att han fick välja vad han ville. Det var aldrig någon tvekan om vad han skulle välja – det fanns bara en enda handske i affären med namnet Aparicio Rodriguez tryckt på insidan – men Henry tog god tid på sig och provade varenda handske de hade i ren förtjusning över att han faktiskt kunde välja. På den tiden hade hands13


ken varit alldeles för stor men nu satt den som klistrad, bara en liten aning större än hans vänsterhand. Han tyckte om att ha det så. Det gjorde det lättare att känna bollen. När han kom hem från en ungdomsmatch brukade hans mamma fråga honom hur många error han gjort. ”Noll!” tjöt han glatt och drämde knytnäven i handflatan på sin älskade handske. Mamman använde fortfarande det namnet och kunde till exempel säga: ”Henry, ta bort Nollan från bordet, är du snäll!” Han blev lika generad varje gång, men för sig själv kallade han den alltid just så. Och ingen annan fick någonsin röra Nollan. Om Henry råkade befinna sig på en bas när en inning var slut visste hans lagkamrater bättre än att ta med sig hans keps och handske ut på planen. ”Handsken är inget föremål i gängse mening”, skrev Aparicio i Spelets konst. ”Ett av de största misstag en infieldspelare kan göra är att dra en gräns mellan sig själv och handsken, om så bara i tanken.” Henry spelade shortstop, aldrig någonting annat än shortstop – den mest krävande positionen ute på planen. Som shortstop fick man fler markbollar än någon annan och hade det längsta kastet till första bas. Dessutom skulle man fixa double plays, täcka andra basen när en löpare försökte stjäla den, förhindra att löpare på andra basen snodde åt sig för långa försprång samt ta emot bollar från outfield. Varenda ungdomstränare Henry någonsin hade stött på hade kastat en enda blick på honom och pekat mot rightfield eller andra bas. Eller också pekade tränaren ingenstans utan ryckte bara på axlarna åt det faktum att ödet hade sänt en sådan ömklig liten stackare och självskriven bänkvärmare i hans väg. Henry var inte den som tog för sig i livet, men på basebollplanen vågade han allt. Oavsett vad tränaren sa eller signalerade med sina ögonbryn joggade Henry ut till shortstop, drämde knytnäven i Nollan och ställde sig att vänta. Om tränaren skrek åt honom att gå till andra bas eller rightfield eller springa hem till mamma stod han ändå kvar som ett fån och bankade i sin handske. Till slut var det alltid någon som slog en markboll till honom så att han fick visa vad han kunde. Det han kunde var att ta bollen. Han hade ägnat hela sitt liv åt att studera hur slagträt träffade bollen, alla slags vinklar och skruvar, och 14


han visste i förväg om han skulle röra sig åt höger eller vänster, om bollen som kom emot honom skulle gå högt eller nära marken. Han tog den alltid i exakt rätt ögonblick och hans kast var alltid perfekta. Ibland insisterade tränaren ändå på att placera honom på andra bas eller låta honom sitta på bänken; han var ju så patetiskt liten och tunn. Men efter ett antal träningar och matcher – två eller tolv eller tjugo, beroende på hur envis tränaren var – hamnade Henry alltid där han hörde hemma, på shortstop, och hans tungsinne lättade och försvann. När han började high school gick det till på ungefär samma sätt. Coach Hinterberg berättade senare att han först inte ens hade tänkt ta med honom i laget, men ändrat sig när det bara var en kvart kvar av uttagningen. Då hade han i ögonvrån fått se Henry dyka på en stenhård linedrive varpå han liggande platt på mage kastade bollen över sitt eget huvud och rakt i händerna på den chockade andrabasmannen: double play. Det året hade juniorlaget en extra spelare som bar en splitter ny lagtröja i storlek XS. Tredje året i high school var han startande shortstop i skolans förstalag. Efter varje match frågade hans mamma hur många error han hade gjort, och svaret var alltid noll. Den sommaren spelade han i ett lag som sponsrades av American Legion. Han såg till att få sådana arbetstider på snabbköpet att han kunde åka på turneringar på helgerna. För en gångs skull behövde han inte bevisa något i förväg. Hans lagkamrater visste likaväl som coach Hinterberg att Henry visserligen inte slog några homeruns – han hade aldrig i hela sitt liv slagit en homerun – men att han ändå skulle hjälpa dem att vinna. Halvvägs in i säsongen under sista året på high school började Henry gripas av vemod. Han spelade bättre än någonsin, men för varje inning kom slutet allt närmare. Han hyste inga förhoppningar om att få spela på college. Collegetränare var som tjejer: deras blickar drogs alltid till de största och biffigaste killarna, oavsett vad de gick för. Som Andy Tsade, till exempel, som spelade på första bas i Henrys sommarlag och som hade fått stipendium för att gå på St. Paul State. Andy kastade medelmåttigt, hans fotarbete var hafsigt och han tittade alltid på Henry för att få tips om hur han skulle spela. Han hade aldrig läst Spelets konst. Men han var stor och vänsterhänt och fick då och då ut en boll över 15


staketet. En dag slog han en över staketet när tränaren från St. Paul satt på läktaren, så nu skulle han få spela baseboll i fyra år till. Henrys pappa ville att han skulle börja i verkstaden, där två av gubbarna skulle gå i pension vid årsskiftet. Henry hade sagt att han kanske skulle satsa ett par år på Lankton Community College och ta några kurser i bokföring och redovisning. En del av hans klasskamrater skulle gå på college och förverkliga sina drömmar, andra hade inga drömmar utan tänkte skaffa sig ett jobb och dricka en massa öl. Han kunde inte identifiera sig med någondera gruppen. Det enda han någonsin hade velat var att spela baseboll. Turneringen i Peoria hade varit sommarens sista. Henrys lag hade förlorat semifinalen mot ett gäng sluggerjättar från Chicago. Efter matchen joggade han som vanligt ut till sin position för att ta femtio markbollar med tränaren. Det fanns inte längre något att träna för, ingen anledning att försöka bli bättre, men det betydde inte att han inte ville. När Hinterberg försökte slå bollen förbi honom såg Henry det vanliga scenariot framför sig: han spelade shortstop för St. Louis Cardinals i sista matchen i World Series, mot Yankees på Yankee Stadium. De ledde med en poäng, två var brända, löpare på alla baser. Han skulle ta nästa boll och ta hem alltihop. När han stoppade ner Nollan i väskan kände han en hand på axeln. Han svängde runt och stod öga mot öga med catchern från Chicagolaget – eller öga mot hals, snarare, eftersom den andre var längre och hade spikskor. Henry kände genast igen honom. Under matchen hade han förvarnat Henry om ett kast och sedan fällt en elak kommentar. Han hade också slagit en homerun som gått tio meter över staketet. Nu spände han sina stora bärnstensfärgade ögon i Henry med något vilt i blicken. ”Vilken tur att jag hittade dig.” Catchern avlägsnade sin stora svettiga hand från Henrys axel och sträckte fram den. ”Mike Schwartz.” Mike Schwartz hår var tovigt och stod på ända. Ansiktet var strimmigt av smuts och svett. Den svarta färgen under ögonen rann från kindbenen ner i den grova skäggstubben. ”Jag såg dig ta markbollar nyss”, sa han. ”Det var två saker som imponerade på mig. För det första att du gav dig ut på planen igen i den 16


här hettan. Själv kan jag knappt stå på benen. Sådant kräver engagemang.” Henry ryckte på axlarna. ”Det är bara en grej jag brukar göra efter matcherna.” ”För det andra är du en helvetes skicklig shortstop. Vilket första steg du har, vilka instinkter. Jag fattar inte hur du tog hälften av de där bollarna. Var spelar du nästa år?” ”Spelar?” ”På vilket college. Vilket college ska du spela baseboll för?” ”Jaha.” Henry tystnade, generad både över att han inte hade förstått frågan och över det svar han måste ge. ”Inget.” Mike Schwartz verkade däremot nöjd. Han nickade, kliade sig i den mörka skäggstubben och log. ”Trodde du, ja.” SchwArTz BeräTTAde ATT Westish Colleges basebollag Harpooners hade varit kassa i evigheter, men med Henrys hjälp skulle det bli ändring på den saken. Han talade om uppoffringar, passion, vilja, öga för detaljer och vikten av att ge allt i varje stund. Det var skön musik i Henrys öron, som att läsa Aparicio, fast bättre, eftersom Schwartz stod precis framför honom. Inklämd i Hinterbergs Dodge Ram på vägen tillbaka till Lankton kom en tröstlös förtvivlan över honom när han insåg att han aldrig mer skulle höra av den där bjässen, men när han kom hem låg redan en lapp och väntade på köksbordet, skriven med Sophies barnsliga handstil: Ring Mike Shorts! Tre dagar senare, efter att han i hemlighet haft tre långa telefonsamtal med Schwartz medan hans föräldrar var på jobbet, började Henry tro att det var sant. ”Det går trögt”, sa Schwartz. ”Hela antagningskontoret är på semester. Men det är på gång. Jag fick en kopia av ditt betyg i morse. Snyggt jobbat i fysik.” ”Mitt betyg?” utbrast Henry häpet. ”Hur fixade du det?” ”Jag ringde skolan.” Henry var förbluffad. Kanske var det en självklarhet – ville man ha ett betyg så ringde man skolan. Men han hade aldrig förr träffat någon som Schwartz, som genast gjorde vad han kunde för att skaffa sig det 17


han ville ha. Vid middagen den kvällen harklade han sig och berättade för sina föräldrar om Westish College. Hans mamma såg glad ut. ”Så den här mr Schwartz är alltså skolans basebolltränare?” sa hon. ”Öh … inte direkt. Snarare en spelare i laget.” ”Jaha. Jaså. Hm.” Mamman försökte behålla sin glada min. ”Och du träffade honom för första gången i söndags? Och så nu allt detta? Jag måste säga att det låter en aning märkligt.” ”Det tycker inte jag.” Pappan snöt sig i servetten, som blev svart av metalldamm. ”Westish College är säkert beroende av alla pengar de kan skrapa ihop. Jag slår vad om att de har plats för hur många lättlurade satar som helst i sitt basebollag, så länge de betalar terminsavgifterna.” Det var precis den sortens mörka misstankar Henry desperat hade försökt undertrycka: att det var för bra för att vara sant. Han stärkte sig med en klunk mjölk. ”Men varför skulle Schwartz bry sig om det?” Jim Skrimshander fnös. ”Varför bryr sig folk över huvud taget om någonting?” ”Kärlek”, sa Sophie. ”Han är kär i Henry. De pratar i telefon hela dagarna, som värsta turturduvorna.” ”Inte långt ifrån, Sophie.” Pappan sköt ut stolen från bordet och bar bort tallriken till diskhon. ”Pengar. Mike Schwartz får säkert sin andel. En tusenlapp för varje lättlurad jävel.” Senare samma kväll redogjorde Henry för huvuddragen i detta samtal för Schwartz. ”Äsch”, sa Schwartz. ”Oroa dig inte. Han kommer att ge med sig.” ”Du känner inte min pappa.” ”Han kommer att ge med sig.” När hela helgen gick utan att Schwartz hörde av sig blev Henry dyster och arg på sig själv för att han tillåtit sig att hoppas. Men på måndagskvällen kom pappan hem och ställde in sin orörda lunchlåda i kylen. ”Mår du inte bra, älskling?” frågade Henrys mamma. ”Jag åt lunch ute idag.” ”Så trevligt”, sa hon. Henry hade hälsat på sin pappa på lunchrasten många gånger under årens lopp, och oavsett väder satt han och de and18


ra gubbarna alltid på bänkarna ute vid vägen med ryggen mot verkstaden och mumsade på sina smörgåsar. ”Med gubbarna?” ”Med Mike Schwartz.” Henry tittade på Sophie. När han kände sig oförmögen att öppna munnen hände det att Sophie gjorde det åt honom. Hennes ögon var lika runda som hans. ”Ser man på!” sa hon. ”Berätta!” ”Han tittade in i verkstaden vid lunchtid. Och bjöd mig på Murdock’s.” Perplex var kanske inte ett tillräckligt starkt eller udda ord för att beskriva Henrys känslor i den stunden. Schwartz bodde i Chicago, åttio mil därifrån, och han hade tittat in i verkstaden? Och bjudit Henrys pappa på Murdock’s? För att sedan köra hem igen utan att komma förbi och säga hej eller ens tala om för Henry vad han gjort? ”Han är en mycket seriös ung man”, sa hans pappa. ”Seriös som i att Henry kan gå på Westish? Eller som i att han inte kan det?” ”Henry kan göra vad han vill. Ingen kommer att hindra honom från att gå på Westish eller vad han än väljer. Det enda jag vill säga …” ”Hurra!” Sophie sträckte sig över bordet för att ge sin bror en high five. ”College!” ”… är att han måste förstå vad det är han ger sig in på. Westish är ingen skola för medelmåttor. Studierna är tuffa och basebollaget ett heltidsjobb. Om Henry ska klara sig där …” Henrys pappa som i vanliga fall knappt sa mer än ett ord i taget, särskilt inte på en måndagskväll, fortsatte under resten av måltiden att prata om uppoffringar, passion, vilja, öga för detaljer och vikten av att ge allt i varje stund. Han lät precis som Mike Schwartz, även om han själv inte tycktes inse det, och faktum var att han lät rätt mycket som sig själv också. Enda skillnaden var att han använde betydligt fler ord än vanligt och, tyckte Henry, hade en något mer välvillig inställning till sin sons begåvning än han brukade. När pappan reste sig för att ställa tallriken i diskhon klappade han Henry på axeln med ett brett leende. ”Jag är stolt över dig, grabben. Det här är din stora chans. Ta den.” Det är ett mirakel, tänkte Henry. Mike Schwartz är en mirakelman. Efter det fortsatte han att prata i telefon med Schwartz varje kväll, 19


diskutera detaljer och göra upp planer – men nu gjorde han det helt öppet, i vardagsrummet, medan pappan satt framför teven med ljudet avstängt och en cigarett i handen, tjuvlyssnade och slängde fram en kommentar då och då. Ibland bad Schwartz att få prata med Jim. Då räckte Henry luren till sin pappa, som slog sig ner vid skrivbordet och började gå igenom familjens självdeklarationer. ”Tack”, sa Henry i telefon en dag. Han hade just köpt sin bussbiljett och känslorna rann över. ”Tack ska du ha.” ”Det är lugnt, Skrim”, sa Schwartz. ”Fotbollssäsongen börjar i morgon, så jag kommer att ha fullt upp ett tag. Se till att komma i ordning så hör jag av mig, okej?” ”PhuMBer 405”, sa den leende kvinnan. Hon stack till honom en nyckel och en karta och pekade åt vänster. ”Lilla gården.” Henry passerade genom en sval gång mellan två byggnader och kom ut på en myllrande, upplyst scen. Detta var inte Lankton Community College; detta var college som på bio. Byggnaderna matchade varandra – väderbitna grå stenhus i fyra eller fem våningar med djupt sittande fönster och spetsiga sadeltak. Cykelställen och bänkarna var nymålade i mörkblått. Två långa killar i shorts och flip-flops stapplade fram mot en öppen dörr med en gigantisk platteve mellan sig. Plötsligt kilade en ekorre ner från ett träd och sprang rakt in i benet på den av killarna som gick baklänges. Han skrek till och föll på knä så att ena hörnet av teven sjönk ner i den mjuka, nyanlagda gräsmattan. Den andre killen skrattade. Ekorren var borta för länge sedan. Ljudet av en fiol kom utseglande från något av fönstren högt upp. Henry hittade Phumber Hall och gick uppför trapporna till översta våningen. Dörren till nummer 405 stod en aning på glänt, och genom springan hördes en konstig blippbloppmusik. Henry dröjde sig nervöst kvar i korridoren. Han visste varken hur många rumskompisar han hade, vilken sorts människor de var eller vad den där musiken kallades. Om han hade kunnat göra sig något slags bild av eleverna på Westish College skulle han ha föreställt sig tolv hundra gravallvarliga jättar som Mike Schwartz och tolv hundra tjejer av den sort man kunde tänka sig 20


att Mike Schwartz dejtade: långbenta skönheter som kunde allt om antikens historia. Alltihop var helt enkelt för skrämmande att ens tänka på. Han puttade till dörren med foten. Rummet innehöll två identiska sängar med stålram samt två identiska skrivbord, stolar, sängbord och bokhyllor i ljust trä. Den ena sängen var prydligt bäddad med ett blågrönt plyschöverkast och ett överflöd av tjocka kuddar. Den andra madrassen var tom sånär som på en ful rostfärgad fläck i ungefär samma storlek och form som en människa. Båda bokhyllorna var redan fullpackade med böcker i bokstavsordning efter författarnamn, från Achebe till Tocqueville, medan resten av T till och med Z låg staplade ovanpå. Henry släppte ner väskorna på den rostfärgade fläcken och drog upp sitt sönderlästa exemplar av Aparicio Rodriguez Spelets konst ur shortsfickan. Det var den enda bok han hade med sig, den enda bok han verkligen hade läst och tagit till sig, och nu greps han plötsligt av misstanken att det var en stor brist hos honom som person. Han skulle just klämma in den mellan Rochefoucald och Roethke när han till sin häpnad upptäckte att det redan stod ett exemplar där, en fin inbunden bok med ett enda veck i ryggen. Henry tog ut den och vred och vände på den. På försättsbladet stod ett namn skrivet i en vacker, snirklig handstil: Owen Dunne. Henry hade läst Aparicio på nattbussen, eller åtminstone haft boken uppslagen i knät medan den enformiga motorvägen rullade förbi utanför fönstret. Vid det här laget gick det knappast att säga att han läste när han läste Aparicio, för han kunde i princip hela boken utantill. Han kunde bläddra fram ett kapitel, vilket som helst, och blotta anblicken av de korta, numrerade styckena fick orden att dyka upp ur minnet. Hans läppar mumlade fram dem medan ögonen ofokuserat for över boksidan: 26. En shortstop är en källa till stillhet i försvarets mitt. Han utstrålar denna stillhet och hans lagkamrater reagerar på den. 59. Att ta en markboll måste ses som en generös och tillmötesgående handling. Man rör sig inte mot bollen utan med den. En dålig försvarsspelare hugger bollen som vore den en fiende. Det är en antagonistisk inställning. En sann försvarsspelare låter bollens väg bli sin 21


egen, smälter samman med den och upplöser därmed det egna jaget som är källan till allt lidande och dåligt försvar. 147. Kasta med benen. Aparicio hade spelat shortstop för St. Louis Cardinals i arton säsonger. Han hade slutat samma år som Henry fyllde tio. Han var den störste shortstopen genom tiderna och hade valts in i Hall of Fame sitt första valbara år. Som basebollspelare försökte Henry in i minsta detalj efterlikna sin hjälte och hade anammat såväl den glidande spelstilen när han tog markbollar med båda händerna som sättet att ha kepsen neddragen över ögonen till skydd mot solen och vanan att knacka sig själv på hjärtat tre gånger innan han klev in i slagmansrutan. Och så tröjnumret förstås. Aparicio trodde att siffran tre hade en alldeles särskild innebörd. 3. Det finns tre stadier. Tanklöst varande. Tänkande. En återgång till tanklöst varande. 33. Förväxla inte första och tredje stadiet. Alla kan uppnå ett tanklöst varande, men en återgång till ett tanklöst varande uppnås av ett mycket litet fåtal. Uppriktigt sagt fanns det många passager i Spelets konst som Henry ännu inte förstod. Men bokens mer dunkla partier hade alltid varit de han gillade mest och faktiskt föredrog framför alla detaljerade och fantastiskt användbara beskrivningar av sådana saker som hur man höll kvar en löpare nära andra basen (en metod Aparicio kallade att flörta) eller vilken typ av dubbar som var att föredra på vått gräs. De dunkla partierna kunde visserligen vara oerhört frustrerande, men de gav Henry något att sträva efter. I sina drömmar såg han för sig den dag då han skulle vara en så stor basebollspelare att han lyckades knäcka dessa partier och suga i sig deras dolda visdom. 213. Döden sanktionerar allt en idrottsman gör. 22


Blippbloppmusiken tystnade. Henry blev medveten om ett mumlande ljud som tycktes komma från en stängd dörr i ett hörn av rummet. Han hade trott att det var en garderob, men nu lade han örat mot den och hörde ljudet av rinnande vatten. Han knackade försiktigt. Inget svar. Han tryckte ner handtaget, och ett gällt skrik hördes när dörren slog emot någonting hårt. Henry drog igen den med en smäll. Men det var en fånig sak att göra – han kunde ju inte bara springa därifrån. Han öppnade dörren igen och än en gång drämde den in i någonting hårt. ”Aj!” hördes någon tjuta där inne. ”Snälla, sluta!” Rummet visade sig vara ett badrum, och på det svart- och vitrutiga kakelgolvet låg en person i Henrys ålder och höll sig för huvudet med båda händerna. Det gråbruna håret var snaggat och mellan fingrarna på de kanariegula gummihandskarna syntes ett blodigt hack. Vattnet rann i badkaret och på golvet låg en tandborste med ett skum av kornigt rengöringsmedel. ”Hur gick det?” frågade Henry. ”De här kakelfogarna är smutsiga.” Den unge mannen satte sig upp och gned sitt huvud. ”Man hade väntat sig att de skulle rengöra fogarna.” Hans hudfärg var som svagt kaffe. Han satte på sig ett par stålbågade glasögon och granskade Henry uppifrån och ner. ”Vem är du?” ”Jag är Henry”, sa Henry. ”Verkligen?” Den unge mannens månformiga ögonbryn åkte upp i pannan. ”Är du säker på det?” Henry tittade ner i sin högra handflata, som om han där skulle finna något ovedersägligt tecken på att han verkligen var Henry. ”Rätt så.” Den unge mannen kom på fötter, skalade av sig den ena illgula handsken och tryckte hjärtligt Henrys hand. ”Jag hade väntat mig någon större”, förklarade han. ”Med tanke på basebollfaktorn. Själv heter jag Owen Dunne. Jag är din bögmulattrumskompis.” Henry nickade på ett sätt som han hoppades var passande. ”Jag skulle egentligen ha haft det här rummet för mig själv.” Owen slog ut med handen i en svepande rörelse som om han förevisade en panoramautsikt. ”Det ingick i mitt stipendium som vinnare av Maria Westish Award. Jag har alltid drömt om att bo ensam. Har inte du?” 23


Henry hade i själva verket alltid drömt om att bo ihop med någon som ägde Aparicios bok. ”Spelar du baseboll?” frågade han, fortfarande med Owens inbundna Spelets konst i händerna. ”Jag har fuskat lite i sporten”, sa Owen och tillade en aning kryptiskt: ”Men inte som du.” ”Vad menar du?” ”Förra veckan fick jag ett samtal från rektor Affenlight. Är du bekant med hans Spermacetikramarna?” Det var Henry inte. Owen nickade förstående. ”Det förvånar mig inte”, sa han. ”Den har inte samma akademiska attraktionskraft längre, trots att den har varit ett befruktande – ha! – verk i sin genre. Den var en stor inspirationskälla för mig när jag var tretton, fjorton år. Hur som helst ringde alltså rektor Affenlight till mig hemma hos min mor i San Jose. Han berättade att man hade antagit en ny elev i första årskursen, en fantastiskt begåvad person, och även om det var en underbar nyhet för skolan så ställde det inkvarteringskontoret inför ett dilemma. Eftersom jag var den enda eleven med eget rum undrade han om jag skulle kunna tänka mig att avstå från ett av mina privilegier som stipendiat och dela rummet med en kurskamrat. Affenlight har en väloljad tunga. Han talade så varmt om dig och om rumskompisskapets mer abstrakta förtjänster att jag nästan glömde bort att förhandla. Om jag ska vara ärlig anser jag det vara ett oskick med all denna professionalisering av collegesporter. Men om skolan var villig att skaffa mig den där” – han riktade ett av gummihandskens gula fingrar mot den smäckra datorn på sitt skrivbord – ”och slänga in ett nätt litet bidrag för bokinköp på det, bara för att få mig att dela rum med dig, då måste du vara en idrottsman av rang. Det skulle vara en ära att kasta boll med dig någon gång.” ”Får du pengar för att dela rum med mig?” frågade Henry, så ytterligt förundrad och förvirrad att han knappt registrerade Owens erbjudande. Vad kunde Mike Schwartz rimligen ha sagt eller gjort för att få skolans rektor att ringa upp folk och tala varmt om honom? ”Får man fråga … jag menar … om du inte tar illa upp?” Owen ryckte på axlarna. ”Förmodligen inte i närheten av vad du får. Men det räckte i alla fall till mattan där, som är en dyr matta, så gå inte 24


in med skorna på. Och till kvalitetsmarijuana så att det räcker året ut. Eller kanske terminen ut. Eller åtminstone fram till halloween.” Efter detta första möte såg Henry knappt skymten av Owen. På eftermiddagarna brukade Owen komma insvepande i rummet, plocka upp vissa anteckningsböcker ur axelremsväskan och ersätta dem med några andra eller byta ut sin snygga grå tröja mot sin snygga röda tröja för att sedan svepa ut igen med ett enda ord: ”Repetition.” ”Demonstration.” ”Dejt.” Henry brukade nicka och, för att inte verka alldeles oduglig och bortkommen, försöka se ut att vara djupt försjunken i vad han nu råkade ha framför sig under de få sekunder Owen befann sig i rummet. Dejten var med Jason Gomes, en sistaårselev som var den stora stjärnan i alla skolans pjäser. Det dröjde inte länge förrän Owens anteckningsböcker och tröjor hade flyttat över till Jasons rum. När Henry gick till föreläsningarna på morgnarna brukade han se dem på Café Oo, Jason med sin hand ovanpå Owens där de satt med sina espressokoppar och böcker, varav vissa var på franska. Vid middagstid, när Henry satt ensam i ett dunkelt hörn av matsalen och gjorde sitt bästa för att se både obemärkt och nöjd ut, brukade Owen och Jason komma insläntrande och plocka på sig frukt och kex att ha på repetitionerna innan de släntrade ut igen. Och efter midnatt, när Henry drog för gardinerna för att gå och lägga sig, brukade han se dem sitta på trappan till huset mitt emot och dela en joint, Owen med huvudet vilande mot pojkvännens axel. De behövde inte bry sig om att äta och sova; det var åtminstone vad Henry föreställde sig. De var för upptagna och lyckliga för att ägna sig åt sådana banaliteter. Owen hade skrivit en treaktare, ”en sorts neomarxistisk Macbeth som utspelar sig i ett kontorslandskap”, som han en gång hade beskrivit den, och Jason spelade huvudrollen. Ett par helger den hösten körde Jason hem till Chicago eller om det var någon av dess förorter. För Henry var dessa helger en källa till befrielse och glädje. Han hade en vän, åtminstone fram till söndag kväll. Owen brukade ligga i sängen i sin rutiga pyjamas hela förmiddagen, läsa och dricka te eller kanske röka en joint och stirra intensivt på sin tysta Blackberry ända tills Henry med väl avvägd nonchalans frågade om han hade lust att gå och äta lunch. Owen tittade upp över kanten 25


på sina runda glasögon och suckade som om Henry var ett irriterande barn. Men så fort de kom ut i höstluften brukade Owen – fortfarande i pyjamas men med en tröja över – sätta igång att prata och besvara frågor som Henry aldrig skulle komma på tanken att ställa. ”Han har min tillåtelse att åka”, kunde han säga med ytterligare en blick på telefonen som inte hade gett ett ljud ifrån sig. ”Min oreserverade tillåtelse och förståelse. Vi har definierat gränserna för vad som är acceptabelt beteende och jag är förvissad om att han håller sig inom dessa gränser. Vi kommunicerar med varandra som vuxna människor. Och jag vet att om jag följde med skulle det förändra upplevelsen radikalt.” Henry, som förstod vem han var men inte så mycket mer, nickade tankfullt. ”Inte för att jag ens vill följa med. Det vill jag faktiskt inte. Det har jag sagt till honom och det menar jag. Och jag uppskattar att han är ärlig med vad han behöver i det här skedet av livet. Vi är unga båda två, säger han, och det är ju sant. Men det bekymrar mig ändå. Av två skäl. Varav båda nog dessvärre är bevis för min reaktionära känslosamhet och allmänna oförmåga att anpassa mig till det moderna livet. Det första är att hans familj är där, hans föräldrar och bror och syster. Han åt middag med dem igår kväll. Kan du fatta det, fyra personer till som ser ut och beter sig som han? Jag vill träffa dem, det medger jag. Jag vill så innerligt gärna träffa dem. Vilket kanske är genant med tanke på att det bara är sju … sex veckor sedan vi träffades. Herregud, sex veckor. Jag är så patetisk. Men jag vet att om min mamma bodde på bilavstånd härifrån skulle jag redan ha tvingat in dem i samma rum, bara för mitt eget fåniga nöjes skull. Förstår du?” Henry nickade igen och lastade tallriken full med pannkakor. ”Du borde inte äta så mycket mjölmat”, sa Owen och lade själv för sig en enda pannkaka. ”Till och med när jag är stenad aktar jag mig för mjölmat. Det andra skälet är förstås att jag är monogam ända in i märgen. I praktiken om än inte i teorin. Jag kan inte hjälpa det. Tillstår jag att sexuell exklusivitet innebär ett bakåtsträvande förtryck? Ja. Vill jag förtvivlat gärna ha en sådan exklusivitet för egen del? Återigen ja. Det finns säkert något sätt på vilket det inte är en paradox. Kanske tror jag på kärleken. Kanske vill jag bara väldigt gärna ha min mors god26


kännande. Ett ögonblick bara.” Owen småsprang tillbaka till varmhållningsdisken, fiskade upp ytterligare fyra pannkakor med stekspaden och lät dem glida ner på sin tallrik. ”Ledsen att jag babblar så mycket, Henry. Jag är nog dessvärre besinningslöst stenad.” Efter lunchen gick de till kårhuset och spelade pingis. Owen visade sig vara överraskande bra på det trots att han var besinningslöst stenad. Han var mjuk på handen men missade inte bordet en enda gång, och Henry, som avskydde att förlora i pingis, fick kämpa och svettas för att behålla övertaget. Hela tiden pratade Owen oupphörligt om kärlek och Jason och monogamins motsägelsefullhet utan att ägna spelet någon märkbar uppmärksamhet, och ändå utdelade han gång på gång raffinerade stoppbollar som tvingade Henry att kasta sig fram över bordet. Då och då infogade Henry någon kommentar för att visa att han lyssnade och var intresserad, men för honom var monogamin inte så mycket en motsägelse som ett skimrande, förmodligen ouppnåeligt mål längst bort i andra änden från den plats där han själv stod med sin oskuld, och han höll sig svävande i sina kommentarer. Bristen på erfarenhet hade inte stört honom särskilt mycket på high school – han var trots allt bara sjutton år – men här på Westish, där alla var så mycket mer sofistikerade, för att inte tala om äldre, hade det redan börjat kännas som en belastning. En brist som kanske inte var så svår att leva med, men som skulle vara både genant att erkänna och svår att avhjälpa. Ändå kändes det underbart att vara i rörelse, att spela, och det dröjde inte länge förrän Henry hade skalat av sig i bara T-shirten och rann av svett. Efter varje match var han smärtsamt säker på att Owen skulle lägga ifrån sig racketen, eftersom han såg lätt uttråkad ut. Men Owen, som var alldeles torr i pannan och fortfarande iklädd både pyjamas och tröja, mumlade bara: ”Bra jobbat, Henry” och levererade ännu en fjäderlätt serve. De spelade tills det var dags att äta igen, och efter middagen återvände de till kårhuset för att kolla på World Series. Henry satt framåtlutad tätt inpå teven för att studera shortstopens rörelser medan Owen halvlåg i soffan med en uppslagen bok i knät. Då och då greps Owen av en dyster tanke som föranledde honom att dra fram telefonen och stirra på den en stund innan han stoppade ner den i fickan igen. Henry sov gott den natten. Han var trött efter fyra timmars ping27


pongspelande, och Owens lågmälda snusande fick honom av någon anledning att känna sig trygg. Mitt på söndagen ringde slutligen Owens telefon och han var försvunnen igen. Även när Owen inte var där vittnade rummet så påtagligt om hans person att Henry ibland när han satt ensam och förvirrad på sin säng drabbades av den kusliga misstanken att Owen fanns där men inte han. Owens böcker fyllde bokhyllorna, hans bonsaiträd och kryddörter stod uppradade i fönstren och hans sparsmakade, kantiga musik spelade dygnet runt på hans trådlösa stereoanläggning. Henry kunde ha bytt musik men han hade ingen egen, så han lät den vara på. På golvet låg Owens dyra matta, på väggarna hängde hans abstrakta målningar och garderobshyllorna var fulla av hans kläder och handdukar. Det fanns en tavla som Henry tyckte särskilt mycket om, och han var glad över att Owen hade råkat hänga den just över hans säng. Det var en stor, smetig rektangel i grönt med tunna vita streck som skulle kunna ha föreställt foullinjerna på en basebollplan. Owens marijuanarök hängde i luften, blandat med den friska doften av citron och ingefära från hans ekologiska rengöringsmedel, även om Henry inte kunde fatta när han rökte eller städade, eftersom han nästan aldrig var hemma. De enda tecknen på Henrys existens var de trassliga lakanen på hans obäddade säng, några läroböcker, ett par smutsiga jeans som hängde över hans stol, ett upptejpat foto av hans syster och ett av Aparicio Rodriguez. Nollan låg på en hylla i garderoben. Se till att komma i ordning, tänkte han, så hör Mike av sig. Han skulle gärna ha städat badrummet för att visa sin goda vilja men lyckades aldrig hitta en endaste liten fläck i behov av rengöring. Ibland funderade han på att vattna blommorna, men de verkade klara sig bra utan honom och han hade hört att för mycket vatten kunde vara dödligt. Trots att hans kurskamrater tydligen härstammade från ”samtliga femtio stater, Guam och tjugotvå andra länder”, som rektor Affenlight påstått i sitt välkomsttal, såg de i Henrys ögon ut att ha kommit från samma sammansvetsade high school allihop, eller åtminstone ha deltagit i något livsviktigt introduktionsevenemang som han hade missat. De rörde sig i stora skockar som konstant messade de andra skockarna, och när två av dessa skockar sammanstrålade utbyttes alltid ofantliga 28


mängder kramar och kindpussar. Det var ingen som bjöd Henry på några fester eller erbjöd sig att slå markbollar till honom, så han stannade hemma och spelade tetris på Owens dator. Allt annat i livet tycktes ligga utanför hans kontroll, men tetrisklossarna föll snyggt på plats och han blev allt skickligare. För varje dag antecknade han sina poäng i fysikblocket. När han slöt ögonen på kvällen fortsatte de kantiga små figurerna att singla ner innanför hans ögonlock. Innan Henry kom dit hade livet på Westish framstått som heroiskt och seriöst, stort och viktigt, som Mike Schwartz. Nu visade det sig vara löjligt och meningslöst, alldagligt och trist – mer som Henry Skrimshander. De första dagarna vandrade han tyst från lektion till lektion och såg inte till Mike Schwartz någonstans. Eller snarare såg han honom överallt. Gång på gång anade han en figur i ögonvrån som nu äntligen, absolut måste vara Schwartz. Men när han ivrigt svängde runt visade det sig alltid vara någon annan otillräckligt Schwartzlik person eller en soptunna eller ingenting alls. I det sydöstra hörnet av Lilla gården, mellan Phumber Hall och rektorsexpeditionen, stod en stenfigur på en kubisk marmorsockel. Med yvigt skägg och tankfull min blickade han ut inte över den öppna platsen, som hade varit det naturliga för en staty, utan över sjön. Han höll en öppen bok i sin vänstra hand och i den högra hade han en liten kikare som han lyfte mot ögonen som om han just hade fått syn på någonting borta vid horisonten. Eftersom han stod bortvänd, så att alla som gick förbi kunde se den mossbelupna sprickan som lik märket efter ett piskrapp löpte tvärs över hans rygg, hade Henry genast kommit att se honom som en mycket ensam figur, tyngd av bekymmer. Under sin första ensamma månad på Westish kände han sig egendomligt befryndad med den där gubben Melville, som han i likhet med allt annat mänskligt och människoliknande på campus flera gånger hade misstagit för Mike Schwartz.

29


9789113043180