9789113041872

UNDANTAGEN MATS KOLMISOPPI

UNDANTAGEN MATS KOLMISOPPI

Av Mats Kolmisoppi har tidigare utgivits: Jag menar nu, 2001 Ryttlarna, 2005 Bryssel, 2008

Citatet på sidan 119 är översatt av Kristoffer Leandoer.

isbn 978-91-1-304 187-2 © Mats Kolmisoppi 2012 Norstedts, Stockholm Omslag: Anna Davison Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Bekännaren Att svälta ilskan Fostran Simon Says Still Falling Navelskådaren Gökungen Föda Att utplåna ondskan Fiktionsautomat Mjölka Det är jag igen

7 13 29 37 49 65 75 85 111 119 143 161

Bekännaren

De är ute efter mig. De vill hämnas en oförrätt. De vill inte ta mig av daga. Men de vill straffa. Det är för att jag avslöjade en hemlighet och talade bredvid mun. Några ska hämnas att jag övergav dem. Det är de små sveken som är värst. Jag tror att de inte märker, men det gör de. De vet hurdan människa jag är. När vi lämnade festen skrattade jag högt och falskt. Det var inte min avsikt, men det hände. De ska bryta sig in om jag inte frivilligt öppnar. När de kommer måste jag öppna. Jag ska inte freda mig. Det kommer att gå till på följande vis: Först en lätt knackning på dörren, som jag väljer att ignorera.

Jag sitter intryckt i hörnet och håller andan. Det låter som om de lämnar trapphuset. Jag vet att det är en medveten strategi. De står utanför dörren och trampar tyst på samma ställe för att skapa illusionen av att de rör sig bort från mig. Jag fortsätter att hålla andan. De knackar igen, den här gången hårdare. De rycker i handtaget och öppnar brevinkastet. De ropar hallå. De vet att jag är hemma. De har sett mig genom fönstret. Det är lönlöst 7

att ljuga. Jag måste släppa in dem. De säger att jag ska sluta spela. Var inte löjlig nu. Gör det inte svårare än det måste vara. Vi är inte dumma, säger de. Tror du vi är dumma? Till slut reser jag mig och går fram till dörren.

Jag lutar pannan mot det kalla träet. De resonerar med mig. De säger att jag måste ta konsekvenserna av mina handlingar och att jag borde ha förstått det för länge sedan. Det är dags att betala för sina misstag, sona sina brott. När jag öppnar dörren tränger de sig inte på. De tittar på mig med uttryckslösa ögon. De är inte onda.

De ska inte utföra handlingar sprungna ur irrationalitet.

De arbetar. De ska arbeta här, hemma hos mig. De kliver in och ser sig omkring. Plockar bland sakerna och försäkrar sig om att jag är ensam. De vill inte förgripa sig på oskyldiga människor. Men det är tydligt att de, när nöden kräver det, kan kliva över lik. Det finns en ledare. Han är huvudet högre än de andra. Han har två slappa nävar som hänger vid låren. Tyngder som pendlar över golvet. Han presenterar sig inte. Det är han och tre underhuggare. De får inte betalt. Det är ingen sjaskig timanställning. Men de är inte heller ideologiskt eller religiöst motiverade. De har ett starkt rättspatos. De utför sina uppgifter av plikt och dygd, inte för sitt höga nöjes skull eller på grund av pekuniära behov. Låt oss samtala en stund, säger ledaren och slår ut med handen, bjuder 8

mig att sitta på den svarta kontorsstolen. De övriga står tysta i bakgrunden med händerna knäppta framför sina kön. Jag snubblar, men behåller kontrollen och lyckas sätta mig utan större missöden. Vi ska gå igenom en del, du och jag, säger han och placerar sig sedan på det avlånga soffbordet. Vi ska presentera bevisen. Vi ska lyfta upp oförrätter i ljuset. Vi ska gå till botten med brotten.

Efteråt säger han: Nu är du ren och vit som snö. Nu har du sonat. Nu har du redogjort, ångrat och straffats.

Det finns ingenting av vikt kvar för oss att göra. Sedan tvättar de mina sår och bandagerar mina armar. Det var väl inte så farligt? frågar han med huvudet på sned. Som jag förstår det, säger han, ska du nu känna dig lätt och fri. Nu har du resten av livet framför dig. En vägsträcka på vilken de felaktiga valen har avskurits. Nu kan du inte längre göra fel. Det är inte längre upp till dig. Allting är bestämt. En stor ro ska sänka sig. Kanske inte glädje, men klarhet. Kanske inte lycka, men visshet. Många kommer att avundas dig. Du kommer att framträda i ett förklarat ljus. Vi har visat dig nåd. Nu ska du tjäna som exempel.

Jag bemöts med öppna och slutna ansikten. Jag berättar om mitt liv för främlingar. Jag säger att allting tog sin början när mina föräldrar fick syn på varandra i en busskö. De var mycket ensamma, men föll för varandra när folkmassan tryckte dem samman. Jag berättar historier 9

från min barndom, en gång hade jag en katt som var blå, en gång tappade jag nycklarna i utedasset, en gång hittade jag på att jag var bortrövad av mongoliska krigare, en gång ville man inte låta mig sitta uppe sent fast jag hade blivit lovad tillträde till vardagsrummet tidigare under dagen. Jag har ingen förmåga att avgöra hur det jag säger påverkar arbetskamraterna. Kan inte se om det jag säger bär betydelse, om någon lyssnar eller vill gå. De reser sig.

De häller upp mer kaffe. De rör sig fram och tillbaka genom kontorslandskapet med koppar i händerna. Ibland sitter jag bredvid en person som tycks lyssna till allt jag har att säga. Jag pratar med alla. Jag pratar högt och lågt.

Jag pratar om vädret. Jag säger att regnet inte längre förmår väcka känslor i mig. Sedan visar jag ett gammalt fotografi. Jag sitter i en fåtölj framför ett fönster, med ryggen mot kameran. Jag har vänt huvudet åt höger. Ljuset från fönstret är så starkt att profilen har börjat upplösas.

Jag frågar vad de tycker om bilden. Tycker du att den representerar mig, frågar jag. Sedan lyssnar jag på svaren.

Några svarar ja, andra nej. Jag för statistik, men vet inte vad jag ska göra med den. Jag räknar till fjorton ja. Jag räknar till sjutton ja. Jag räknar till trettiofyra ja. Jag är noga med att poängtera att straffet var rättvist. Jag hade mig själv att skylla. Jag kan inte frånsäga mig ansvaret för mina handlingar. Det finns inget sätt att undvika an10

svaret på. Jag har också ett ansvar, berättar jag vidare, att fortsätta sona mina brott. Jag har straffats och bedömts skuldfri, men det betyder ingenting. Jag är fri och vit som snö, men det betyder ingenting. Jag avslöjar hemligheter om mina föräldrar. Jag säger att min far brukade äta smörgåsar på toaletten. Han slafsade i sig baguetter med räkor. Min mamma misshandlade grannen med ett dammsugarrör. Sedan vistades de på kliniker och hälsohem. De fick medaljer och nya arbeten. De bråkade och älskade. De levde fulla liv. Liven var hela. Jag säger: Från dagen de föddes till dagen de dog så levde de verkligen.

Vad de än gjorde kan ingen ta ifrån dem att de levde. Magarna arbetade. Oavsett om de sov eller var vakna snurrade tankarna genom deras aldrig avstängda hjärnor. När de åt levde de. När de arbetade levde de. När de skilde sig levde de. När de drog ner persiennerna, när de bäddade ner sig i sofforna, när de sparkade sönder bildörrarna levde de. När de övergav och svek och älskade och var goda levde de. De levde från dagen de föddes till dagen de dog. Och när de dog hade de slutfört sina liv som bara de kunde slutföra sina liv. Mina föräldrar var hela, säger jag. Ingenting jag gör eller säger kan ta det ifrån dem. De är alltså utan skuld, men jag ska sona ändå. Jag ska ta på mig ansvaret också för deras handlingar. Jag ska bära ansvaret genom resten av mitt liv.

11