9789113041049

Eva HErnbäck och Göran JoHnson

Från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar

Eva HErnbäck och Göran JoHnson

Från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2012 Eva Hernbäck och Göran Johnson och Norstedts, Stockholm Omslag: Miroslav Sokcic, Foto: © Göran Johnson och © iStockphoto Foton, bildark: Bilden på Muammar Ghaddafi och Mutassim Ghaddafi © Saad Shalash/Reuters/Scanpix. Övriga bilder: © Göran Johnson Kartor: Stig Söderlind Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2012 ISBN 978-91-1-304104-9

Innehåll Förord Inledning 1. Början på historien 2. Ghaddafis revolution 3. Arvet från Italien 4. Att arbeta i en diktatur 5. Klanen Ghaddafi 6. Religionen styr vardagen 7. Olja och vatten 8. Libyen och terrorismen 9. Massförstörelsevapen 10. Mänskliga rättigheter 11. Ett aidsdrama i libysk tappning 12. Kvinnoliv i Libyen 13. Fyra kvinnor berättar 14. Flyktingströmmar 15. Vardagsliv i Bab Tajura 16. Kulturliv på sparlåga 17. Turismen och kulturarvet 18. Ghaddafis sista dagar Ett varmt tack till ...

Referenser Register

9 13 19 30 56 63 87 108 125 140 170 177 198 210 235 258 283 303 311 326 359 361 365

Förord

I

oktober 2004 fick vi en förfrågan om att arbeta i Libyen under en tvåårsperiod. Ett svenskt konsultföretag med huvudkontor i London, WSP, skulle på uppdrag av den libyska planmyndigheten bland annat göra en regionplan för Tripoliregionen. Görans roll var att leda arbetet med regionplanen, Evas roll innefattade språkgranskning och annat skrivarbete. Ingen av oss ville skiljas åt i hela två år, så enda sättet var att göra detta tillsammans.

Ghaddafis Libyen! Kan man arbeta där? Vi diskuterade hit och dit.

Ville vi verkligen arbeta under en ökänd diktator? Känd för stöd till terrorister och för egna terrorbrott över hela världen, för sin lynnighet, för sina teatrala framträdanden på den internationella scenen. Känd även för terror mot den egna befolkningen – fängslanden, tortyr, obefintlig yttrandefrihet och inga som helst politiska friheter. Samtidigt så pass bisarr att några kommit på att göra en musikal om honom och hans liv som visades på en Londonscen. Å andra sidan hade denna diktatur just kommit ut ur kylan, ur en mångårig ekonomisk bojkott, först utlyst av USA, sedan även av FN:s generalförsamling, föranledd just av Libyens terroristaktioner men också för brott mot internationella regler om ickespridning av kärnvapen. Världen var övertygad om att denne till synes helt galne härskare med stora mängder olja i sina öknar, som gav honom ett slags ekonomiskt oberoende, höll på att utveckla egna kärnvapen.

Den långvariga internationella och tämligen effektiva bojkotten hade nästan knäckt Ghaddafi. Hans ekonomi hade gått i stå, även om det fanns länder som både köpte hans olja och försåg honom med 9

förord

vapen och kärnteknologi. Nu hade han krupit till korset, erkänt sin skuld, betalat stora belopp till efterlevande till dem som dödats i hans terrordåd och dessutom lovat att under internationell övervakning avbryta planerna på egna massförstörelsevapen.

Världen hade dragit en lättnadens suck och sträckte ut en varm hand till den tidigare föraktade och utfryste Ghaddafi. Alla tänkbara presidenter och statsministrar visade sitt stora intresse för att få borra i hans öken efter gas och olja. De både besökte honom och bjöd in honom till sina huvudstäder och salonger. Han hade kommit in från kylan och var i färd med att skapa en mer marknadsinriktad ekonomisk politik; privatisering av statliga företag stod exempelvis högt upp på dagordningen.

Diktaturen hade valt en ny kurs. Det libyska folket kunde komma ut ur sin isolering, och vi blev nyfikna på att få följa förändringarna på nära håll. En tanke fanns hos oss: hade det varit Iran hade vi inte svarat ja på erbjudandet, men Libyen hade ju alldeles tydligt anmält att något nytt var på gång i landet, en förändring i positiv riktning.

Så vi tackade ja till jobbet och flyttade till en stor lägenhet i en vanlig stadsdel i Tripoli och bodde där under drygt två år. När vi var hemma i Sverige (var tredje månad) för att förlänga våra visum märkte vi ett stort intresse för Libyen från vår omgivning. Det var så tanken på en bok föddes och vi satte i system att inte bara läsa på ordentligt utan att också föra dagbok under vår vistelse i landet.

Våren 2011 exploderade Libyen i ett landsomfattande uppror som ledde till totalt krig med FN- och Natoinblandning. Den danske världsjournalisten Carsten Jensen skriver träget om kollisioner mellan kulturer, om krig som förs under annan täckmantel men ofta de facto handlar om den rika världens begär efter andra länders råvaror, om vår tids kolonialism helt enkelt. Han skrev i sin frustration inför kriget i Libyen i en betraktelse i Dagens Nyheter i april 2011: Jag vet inte heller ett smack om det oljerika ökenlandet (Libyen) och dess oberäkneliga ledare som till i förrgår mest var färgrik, men nu är farlig.

10

förord

Där någonstans sade vi oss att det nog behövdes en bok om Libyen.

När vi fick stipendium för att våren 2011 tillbringa tre arbetsveckor på San Michelestiftelsens gästhem på Capri kunde arbetet med boken få en rivstart.

Stockholm i februari 2012 Eva Hernbäck och Göran Johnson

11

1.

Början på historien

L

ibyen är ett ungt land med endast sextio år av självständighet. Det är ett av Afrikas största länder, till ytan ungefär fyra gånger så stort som Sverige. Befolkningen är förhållandevis liten, drygt sex miljoner invånare. Därtill kommer ett par, tre miljoner invandrare, ingen vet riktigt säkert. Det är alltså ett mycket glest befolkat land. Huvudstaden Tripoli i landets västra del är den utan jämförelse största staden med närmare två miljoner invånare, ungefär som Stockholmsregionen. Den näst största staden är Benghazi i östra Libyen med omkring 650 000 invånare.

Största delen av Libyen består av öken, men så har det inte alltid varit. För tiotusen år sedan täcktes landet av grön savann, sjöar och skogar med ett rikt djurliv. Arkeologiska undersökningar har påvisat att det har funnits mänsklig närvaro i dagens Saharaöken minst lika länge. Berberfolken började successivt leva av boskapsskötsel och odlade grödor. Vi har sett sett klippmålningar och ristningar i Acacusbergen och i Wadi Matkandoush i sydvästra Libyen med giraffer, elefanter och krokodiler, boskap, jaktscener och byliv, bevis både på den tidiga mänskliga närvaron och på ett annat klimat. Omkring 30 000 sådana klippmålningar är kända, bland annat i Libyen och i Algeriet.

Berberna, ursprungsbefolkningen i Nordafrika, finns fortfarande kvar, bland annat i Jabal Nafusa (Västra bergen) i Tripolitanien. Tuaregerna i södra Libyen är också ett berberfolk. Totalt utgör berberna idag omkring fem procent av Libyens befolkning.

Befolkningen var då, för tiotusen år sedan, nomader som levde av jakt och boskapsskötsel. Man drev boskapen från plats till plats allteftersom naturens förutsättningar skiftade. Så småningom kunde man 19

libyen

också odla grödor på vissa ställen. Omkring 3 500 f.Kr. försvann buffeln och andra vattenkrävande djur från klippmålningarna. Det finns också andra tecken på att det blev allt torrare. Nomaderna flyttade till regnrikare platser eller samlades kring oaserna.

Sahara är idag en av de hetaste platserna på jorden. Den absolut högsta temperaturen i världen någonsin, plus 58 grader Celsius, har uppmätts i den lilla staden al-Aziziya som ligger omkring 40 kilometer söder om Tripoli. Under våra år i Libyen upplevde vi temperaturer på 40-45 grader i skuggan åtskilliga gånger, även i Tripoli vid kusten. De flesta människor i Sahara är bosatta i oaser där det finns grundvatten nära ytan eller till och med synligt ytvatten. Nederbörden är däremot liten, några få millimeter per år eller ingenting alls. Gränsen för ett genomsnitt på 50 millimeter nederbörd per år går endast några få mil söder om Medelhavskusten. I Sverige är det normalt med en årsnederbörd på omkring 600 millimeter.

Fenicier, greker och garamanter

Fenicierna började regelbundet besöka kustområdet i Tripolitanien för omkring 3 000 år sedan. Fenicierna var ett sjöfarande folk med ursprung i östra Medelhavsområdet i nuvarande Libanon. Redan 1 200 år före vår tideräkning gjorde de regelbundna färder till mellersta och västra Medelhavsområdet, fram till dagens Spanien. Omkring 700 år f.Kr. började de etablera fasta bosättningar och handelsplatser i Lebdah (Leptis), Oea (Tripoli) och Sabratha, där de handlade med guld, silver, ebenholts och andra varor. Tripoli är grekiska och betyder ”tre städer”. På arabiska heter staden Tarabulus.

Den feniciska, även kallad puniska, kolonisationen i nuvarande Libyen och Tunisien styrdes från huvudstaden Karthago, som ligger i östra delen av dagens Tunis. Karthago grundades 814 f.Kr. Så småningom frigjorde sig den puniska kolonin från hemlandet. På 500-talet f.Kr. var Karthago den ledande staden i Nordafrika, och på 400-talet behärskade Karthago hela den nordafrikanska kustremsan från Tripolitanien till Atlanten. De växande konflikterna med det romerska riket 20

1. början på historien

Libyens tre historiska regioner och nuvarande grannländer.

ledde så småningom till Karthagos undergång i de tre puniska krigen 264-241 f.Kr., 218-201 f.Kr. och 149-146 f.Kr. Libyens östra kustremsa koloniserades först av grekerna. År 631 f.Kr. grundades staden Cyrene. Under de kommande 200 åren etablerades ytterligare fyra grekiska städer, Barce (al-Marj), Tocra, Ptolemais (Tolmeita) och Apollonia (Susa). Dessa fem halvt självständiga städer kom att benämnas ”Pentapolis”, som betyder ”fem städer”. De bördiga sluttningarna på Jabal Akhdar (Gröna bergen) försåg det grekiska hemlandet med spannmål, vin, ull, kött och dessutom silfion, en mycket värdefull växt vars rot ansågs ha helande egenskaper mot så gott som alla krämpor. Arkitekturen och filosofin i Cyrene var högtstående inom den grekiska civilisationen.

21

libyen

I den södra delen av Libyen fanns ett berberfolk, garamanterna, förfäder till dagens tuareger, som byggde upp en långvarig kultur i oaserna. Den bars upp av ett sinnrikt underjordiskt bevattningssystem, en sorts föregångare till Ghaddafis Great Man-Made River 2 500 år senare. Garamanternas kultur blomstrade mellan 500 år f.Kr. då den omnämndes av den grekiske historikern Herodotos, till åtminstone 500 år e.Kr., och existerade alltså parallellt med den romerska närvaron i Tripolitanien och Cyrenaica. Men det var inte romarna som knäckte garamanterna. Huvudstaden Garama, nuvarande Germa, övergavs av allt att döma på grund av att vattnet sinade till följd av överutnyttjande. Den garamantiska civilisationen hade därmed efter 1 000 år undergrävt sina egna förutsättningar. Frågan är hur länge Libyens nutida storslagna vattenförsörjning kommer att räcka.

Romarna tar över

Sedan romarna besegrat Karthago i de puniska krigen anslöts Tripolitanien successivt till det romerska riket. Först anslöts Tripolitanien till berberriket Numidia som var allierat med romarna. År 46 f.Kr. gjorde Julius Caesar definitivt slut på självständigheten och inlemmade Tripolitanien i den romerska provinsen Africa Nova, senare kallad Africa Proconsularis. Cyrenaica inlemmades i det romerska riket redan 75 f.Kr. Omkring 100 e.Kr. var provinsen samlad under en gemensam administration. Vid 200-talet e.Kr. kallade romarna regionen Regio Tripolitana, ”regionen med tre städer”, nämligen Oea, Sabratha och Leptis Magna (Lebdah). Städerna byggdes om efter romerska ideal med forum, marknader, amfiteatrar och badanläggningar. Handelsmän från hela det enorma romarriket möttes för utbyte av varor i städerna längs Libyens kust. I Tripolitanien handlade man med olivolja, guld, silver och slavar. De senare hade förts dit av berber eller av garamanterna från söder. Från Cyrenaica exporterades vin, silfion och hästar. Romarna trängde även söderut inåt landet ända till Fezzan, men fann det inte mödan värt att annektera och administrera även dessa delar.

22

1. början på historien

Medan städerna Sabratha och Leptis Magna har rika kulturlämningar från den romerska tiden saknas dessa nästan helt i Oea eller Tripoli, som det heter idag. Det enda synliga minnet från den tiden är Marcus Aurelius triumfbåge från 100-talet e.Kr. som ligger mycket centralt i kanten på medinan, den gamla staden i Tripoli. Intill triumfbågen finns nu en uppskattad restaurang där man kan äta lammgryta tillagad över öppen eld i en tillsluten keramikkruka, som slås sönder när anrättningen är färdig att serveras. Triumfbågen är vackert upplyst och det är mycket stämningsfullt att inta sin middag där. Vi tog ofta dit gäster och för det mesta spelades ledmotivet från filmen Gudfadern om och om igen medan vi intog favoriträtten, lammgrytan.

Då Tripoli till skillnad från Leptis Magna och Sabratha har varit kontinuerligt bebodd genom seklerna finns inga andra synliga lämningar än triumfbågen kvar från den romerska tiden, och inte heller från den feniciska. Antingen ligger de romerska resterna kvar under dagens bebyggelse, eller så har invånarna under seklerna återanvänt stenarna från romartiden. Sannolikt finns det mycket outgrävt under markytan. Mitt inne i medinan finns till exempel en gatukorsning där en romersk pelare är inmurad i vart och ett av de fyra hörnen på husen.

Korsningen är en bra hållpunkt när man ska orientera sig i den labyrintlika kvartersstrukturen. År 300 e.Kr. skiljde den romerske kejsaren Diocletianus Cyrenaica från provinsen Kreta och införde benämningarna Övre och Nedre Libyen. Det var första gången namnet Libyen användes. År 365 drabbades Libyen av en kraftig jordbävning som delvis förstörde flera av de romerska städerna. Romarriket var redan på nedåtgående och det romerska inflytandet i Nordafrika likaså. År 395 delades det romerska riket i det Västromerska riket och det Östromerska riket. Tripolitanien tillhörde då det Västromerska riket som slutligen föll år 476 när germaner under ledning av Odovakar avsatte den siste västromerske kejsaren. Cyrenaica tillhörde vid delningen Östromerska riket. Med Konstantinopel som huvudstad undgick det östromerska riket de förödande germanska invasionerna och expanderade successivt västerut.

23

libyen

Den östromerske kejsaren Justinianus återerövrade Tripolitanien och andra delar av Nordafrika.

När Romarriket stod på höjden av sin makt var klimatet varmt, både i Medelhavsområdet och på andra delar av jordklotet. Perioden brukar kallas den romerska värmeperioden. Den började omkring 300 f.Kr. och slutade 300 eller 400 e.Kr. Den grekiske astronomen, geografen och matematikern Claudios Ptolemaios har beskrivit klimatet i Alexandria omkring 120 e.Kr. Det var fuktigare än idag och de årliga torrperioderna var kortare. Eftersom det regnade mer än i vår tid var förutsättningarna för jordbruk goda. Tripolitanien och Cyrenaica var i likhet med andra delar av Nordafrika Roms kornbod men efter en tid blev klimatet torrare igen. Romarrikets nedgång sammanföll med allt sämre förutsättningar för jordbruk i Nordafrika.

Araberna och islam

På 600-talet expanderade araberna västerut från den arabiska halvön och erövrade bit för bit hela Nordafrika inklusive Libyen, som därmed inlemmades i den muslimska världen. Araberna trängde först in i Cyrenaica år 642 och året därpå hade även Tripoli intagits. Ett par decennier senare hade också folken i den sydliga regionen Fezzan besegrats.

I början på 700-talet låg hela Nordafrika samt Andalusien och Levanten under den umayyadiske kalifen av Damaskus. Nordafrikas dominerande folkslag, berberna, accepterade den nya påbjudna religionen islam. Det var framförallt kustzonen som arabiserades, medan berberna i inlandet länge behöll sitt språk och sin kultur. Under 1400-talet försvagades styrningen från Damaskus och de libyska hamnarna blev ofta tillhåll för pirater. År 1510 ockuperade spanjorerna Tripoli och år 1524 överlämnades staden till Malteserorden, under medeltiden även benämnd Johanniterorden, som har sitt ursprung i korstågen på 1000-talet. Sedan muslimerna hade drivit ut de kristna från Jerusalem tog ordensmedlemmarna sin tillflykt till Rhodos och senare Malta. År 1538 erövrades Tripoli av en arabisk pirat vid namn Khair ad-Din, även kallad Barbarossa.

24

1. början på historien

Under flera århundraden bedrev pirater från Nordafrikas kust, som då kallades barbareskstaterna efter piraten Barbarossa, systematiskt sjöröveri och slavhandel. En betydande del av slavarna var européer som tillfångatagits vid piraträder. Sjöfarare från flertalet europeiska länder, även Sverige, tvingades betala skatt för att få fri lejd för sina fartyg i denna del av Medelhavet. Många svenska sjömän blev också själva slavar sedan deras fartyg attackerats av nordafrikanska sjörövare.

I församlingarna därhemma samlades pengar in för att lösa ut dem, för sjörövarna förstod sig redan då på hur lukrativ denna verksamhet kunde vara. Ibland friköptes svenskar som kunde återvända hem, men de flesta gick troligen under i Nordafrika. Enda spåret efter dem var brev till familjen som letat sig ända hem till Sverige.

I mitten av 1500-talet erövrades både Tripolitanien och Cyrenaica av det expanderande Osmanska riket, som lät piratverksamheten fortgå.

Under det Osmanska väldet delades Nordafrika upp i tre provinser: Alger, Tunis och Tripoli. År 1711 tog en osmansk kavalleriofficer vid namn Ahmed Karamanli makten i Libyen. Han regerade som pascharegent under den osmanske sultanen och etablerade en dynasti som varade i 124 år. År 1843 slog sig en man vid namn Muhammed ibn Ali as-Sanusi ner i Cyrenaica i närheten av staden al-Bayda och grundade en islamisk sufiorden, Sanusiyaorden. as-Sanusi var född i Algeriet och bedrev studier i Fez i Marocko och i Kairo. Han hade rest på pilgrimsfärd till Mecka, där han kom i kontakt med sufismen genom Ahmad ibn Idris al-Fasi. as-Sanusis son flyttade Sanusiyarörelsens högkvarter till Kufraoasen i sydöstra Libyen. Sanusiyarörelsen i Cyrenaica motsatte sig den stränga osmanska ockupationen av landet. Mot slutet av 1800-talet blev det osmanska styret av Libyen gradvis försvagat. År 1878 avskiljdes Cyrenaica och blev en egen provins under Konstantinopel.

Italiensk kolonisation

När det osmanska styret av Libyen försvagades såg Italien en möjlighet att skaffa sig kolonier i Afrika. Den 3 oktober 1911 attackerade 25

libyen

Italien Tripoli under förevändning att man ville befria landet från det osmanska förtrycket. Den libyska befolkningen motsatte sig en ny ockupationsmakt, men den osmanske sultanen hade för stora bekymmer på andra håll för att försvara Libyen och överlämnade landet till Italien i samband med ett fredsavtal i Lausanne 1912. År 1914 hade Italien full kontroll över Tripolitanien, medan både Cyrenaica och Fezzan hölls av sanusiyarebeller. Under första världskriget försåg både turkar och tyskar sanusiyarebellerna med vapen och italienarna kontrollerade bara några få hamnstäder. År 1922 kom Benito Mussolini till makten i Italien och proklamerade ”Återerövringen av Libyen”. ”Libyen” var då ett namn som inte hade använts sedan Romarrikets dagar.

Libyerna i de östra delarna tog till vapen för att stoppa de italienska ansträngningarna att kontrollera hela landet. Starkast var motståndet i Cyrenaica, där det leddes av sanusiyaschejken Omar al-Mukhtar. alMukhtar föddes i Cyrenaica 1858 och fostrades inom sanusiyaorden.

När italienarnas terror ökade tog han upp striden mot ockupanterna och lyckades ena flera klaner i kampen mot italienarna.

Italienarnas erövringsmetoder var osedvanligt hårda och grymma.

Tiotusentals libyer dog under motståndskampen. I september 1931 greps Omar al-Mukhtar av italienarna och hängdes offentligt i Benghazi, 73 år gammal. al-Mukhtar är än idag en hyllad frihetskämpe i Cyrenaica och i hela Libyen, omvärvd av otaliga sägner. Successivt fick nu italienarna kontroll över hela Libyen, år 1934 även över Fezzan.

Detta skedde till ett mycket högt pris: omkring en tredjedel av Libyens befolkning dödades under 30 år av italiensk ockupation.

Italienarna koloniserade Libyen genom att ge uppemot 100 000 italienare ekonomiskt stöd för att bosätta sig i landet, framför allt på Jefaraslätten i Tripolitanien och i Gröna bergen i Cyrenaica, de bördigaste områdena.

Före den italienska kolonisationen var Libyen över huvud taget inte ett sammanhållet land, utan tre av varandra oberoende provinser som alla levde med sina klaner och sin egen näring, allt från jordbruk och fåravel till kamelkaravaner och handel. Italienarna tillförde olivodlingarna, som fortfarande dominerar stora delar av jordbrukslandskapet, 26

1. början på historien

och byggde upp en infrastruktur med järnvägar, vägar och postverk, men främst utmed kusten och i de bördiga bergstrakterna.

Ökenkriget

Kort efter att Italien till slut hade fått full kontroll över Libyen bröt andra världskriget ut. Axelmakterna hade initialt stora framgångar.

I september 1940 anföll italienarna i Libyen de brittiska styrkorna i Egypten. Britterna lyckades hejda italienarnas framryckningar och gjorde en femdagars motoffensiv som orsakade mycket stora italienska förluster. För att förhindra en total italiensk katastrof kom Tyskland till undsättning med armé- och flygstridskrafter. Under ledning av general Erwin Rommel vände Tyska Afrikakåren reträtten till en framgångsrik motoffensiv. I slutet av april 1941 hade italienarna och tyskarna återerövrat hela Libyen utom den östligaste hamnstaden Tobruk. Efter en 240 dagar lång belägring lyckades axelmakterna till sist besegra de brittisk-australiensiska styrkorna och erövra Tobruk.

Offensiven fortsatte långt in i Egypten och hejdades först av britterna i juli 1942 vid det första slaget om al-Alamein, beläget elva mil väster om Alexandria. På hösten samma år startade britterna en ny motoffensiv i det andra slaget om al-Alamein. Den nya brittiska offensiven blev framgångsrik och bit för bit återerövrades västra Egypten, Cyrenaica och Tripolitanien. I februari 1943 intogs Tripoli och i mars samma år fortsatte offensiven in i Tunisien. Hela Libyen var nu erövrat av britterna. Brittisk-amerikanska trupper avancerade samtidigt västerifrån mot Tunisien. I maj 1943 var axelmakterna besegrade även i Tunisien och därmed i hela Nordafrika.

Det största problemet för de båda stridande parterna var försörjningen. Det handlade dels om att skeppa över bränsle och förnödenheter från Europa till Nordafrika, dels om att från tillgängliga hamnar få fram materielen de långa sträckorna genom öknen. Genom att britterna lyckades hålla Malta under hela kriget hade de en bas varifrån de kunde hindra axelmakternas fartyg att nå Nordafrika från Italien.

27

libyen

Fransk-brittisk ockupation

Efter andra världskriget hölls den norra delen av Libyen, Tripolitanien och Cyrenaica, ockuperat av Storbritannien. Den södra delen, Fezzan, som gränsade till dåvarande franska kolonier, ockuperades av Frankrike, tillsammans med staden Ghadames i Tripolitanien intill den tunisiska gränsen. Segrarmakterna betraktade knappast Libyen som ett attraktivt område att administrera. Den hårda motståndskampen mot den italienska ockupationen var omvittnad och landet hade inga kända rikedomar att exploatera. Infrastrukturen hade blivit totalt förstörd i de böljande offensiverna under kriget och det fanns miljontals minor att röja ute i öknen. Befolkningen var outbildad eftersom Italien höll sig med en låg ambitionsnivå för lokalbefolkningen under ockupationsåren.

Det var de fyra segrarmakterna USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen som skulle fatta beslut om Libyens framtid. Frågan om de tidigare italienska kolonierna i Afrika diskuterades på Potsdamkonferensen 1945. Ett alternativ var att dela upp Libyens tre regioner mellan sig, så att Tripolitanien skulle styras av Sovjetunionen, Fezzan av Frankrike och Cyrenaica av Storbritannien. Vid fredöverenskommelsen mellan segrarmakterna och Italien i Paris i februari 1947 avsade sig Italien alla anspråk på Libyen.

Det visade sig att Sayyid Muhammed Idris as-Sanusi, sonson till den store as-Sanusi, hade fått löften om självständighet av britterna i utbyte mot stöd under kriget. Han hade tillbringat större delen av 1920- och 1930-talen, då upproret mot Italien pågick, i exil i Egypten.

FN:s generalförsamling godkände i november 1949 att den oberoende staten Libyen skulle bildas. Man valde att bilda en federal stat bestående av tre delar – Tripolitanien, Cyrenaica och Fezzan – i stället för att bilda en enhetsstat. Den 24 december 1951 proklamerades det självständiga kungadömet Libyen av FN:s generalförsamling, med kung Idris som den förste monarken.

28

1. början på historien

Självständighet

Det självständiga Libyen var till en början ett mycket fattigt land.

Medelinkomsten per person var bland de lägsta i Afrika. Länge utgjorde insamling av järnskrot i öknen en av de bästa försörjningsmöjligheterna. År 1953 tecknade Libyen ett avtal med Storbritannien som tillät britterna att mot ersättning ha kvar baser i landet under 20 år.

Följande år skrevs ett liknande avtal med USA. Den amerikanska flygbasen Wheelus Air Base i östra Tripoli var under 1950- och 1960-talen en av de största amerikanska flygbaserna utomlands. Flygplatsen byggdes ursprungligen av italienarna år 1923 och erövrades av britterna i januari 1943. År 1970 återlämnades den till Libyen. Idag är den Tripolis andra största flygplats, Mitiga.

I juni 1956 gjordes de första oljefyndigheterna i Cyrenaica och Libyen bjöd in de internationella oljebolagen till prospektering. 1959 gjorde man stora fyndigheter och två år senare började libysk olja att exporteras. Under de kommande tio åren förvandlades Libyen från ett av Afrikas fattigaste länder till ett av de rikaste och uppvisade kontinentens snabbast växande ekonomi. År 1963 avskaffades det federala systemet och Libyen förvandlades till en enhetsstat. Sedan den libyska regeringen meddelat att man inte ämnade förnya avtalet om utländska baser började britterna avveckla sin närvaro i landet och i mars 1966 hade de flesta britter lämnat Libyen. Den amerikanska flygbasen fanns dock fortfarande kvar, nu etablerad som den största amerikanska flygbasen utanför USA. Den 5 juni 1967 bröt det så kallade sexdagarskriget ut mellan Israel på ena sidan och Egypten, Jordanien och Syrien på den andra. Kriget började som ett överraskningsanfall från Israel mot Egypten. Inom sex dagar hade de tre arabländerna besegrats. Israel tog kontroll över Västbanken, Gazaremsan och hela Sinaihalvön, samt Golanhöjderna i norr. Reaktionen på kriget var våldsam i Libyen. Demonstranter attackerade västambassader och den judiska befolkningen i Tripoli, som fram till dess hade varit relativt stor. De judar som överlevde pogromerna lämnade landet och synagogan i Tripoli förvandlades till ruiner, vilket den förblivit till denna dag.

29