9789113040882

Freddie MeRcURY Den Definitiva Biografin

Lesley-Ann Jones Översättning Ulf Gyllenhak

ISBN 978-91-1-304088-2 © Lesley-Ann Jones First published in the United Kingdom by Hodder & Stoughton 2011 Norstedts, Stockholm 2012 Originalets titel: Freddie Mercury.

The Definitive Biography Översättning: Ulf Gyllenhak Redaktör: Ingemar Karlsson Omslag: Miroslav Šokčić Omslagsfoto: Suzie Gibbons/Redferns/Getty Images Tryckt av Bookwell AB, Finland 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB grundad 1823

Innehåll

Inledning: Montreux 9 1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

Live Aid 19 Zanzibar 40 Panchgani 51 London 66 Queen 77 Frontfigur 88 Mary 105 Trident 120 EMI 134 Dudes 147 Rhapsody 163 Berömmelse 183 Champions 195 München 210 Phoebe 219 Sydamerika 236 Barbara 251 Jim 268 Break Free 286 Live 308 Budapest 324 Garden Lodge 335 Barcelona 345 Ett avsked 356 Legenden 368

FÜrfattarens tack 389 Kronologi 395 Diskografi 401 Bibliografi i urval 405 Bildkällor 407 Personregister 409

Inledning

Montreux

På den tiden skrev vi inte. Vi antecknade, som journalister gjorde på den tiden, och lade citat på minnet. Sedan skyndade vi ut på toaletten där vi kastade ner våra anteckningar i små skrivböcker innan spriten slog till. Visst, vi hade bandspelare också, men vi kunde inte använda dem. De dödade vartenda samtal, i synnerhet om det rörde sig om en situation som kunde vara komprometterande. Där det inte var det minsta coolt att avslöja att man var journalist.

Så vi – ett par skribenter och en fotograf – hade smitit från den pressfest som pågick längre bort på gatan i konferenscentrumet för att i stället ta en öl i lugn och ro på den enda puben på Montreux huvudgata. Det var en intim liten krog som hette Blanc Gigi: Vita hästen. Freddie råkade vara där den kvällen med ett par vänner i åtsittande byxor. Vännerna kan ha varit schweizare eller fransmän. Den här typiskt engelska puben var ett av hans favorithak, vilket jag tror att vi kände till. Freddie behövde ingen livvakt. Han behövde cigarretter. Den nye killen från Express var kedjerökare, han hade alltid fyra paket på sig. Nätterna var långa för unga nöjesjournalister. Vi var väl förberedda.

Det här var inte första gången jag träffade Freddie. Vi hade befunnit oss i varandras sällskap flera gånger tidigare. Jag var 9

freddie mercury rockfan sedan barndomen – jag hade träffat Bowie när jag var elva och Hendrix dog på min födelsedag 1970 (det måste vara ett ”tecken”, och var inte allt det?) – och hade lärt känna Queens nervkittlande, komplexa musik samma sommar jag slutade skolan genom systrarna Jan och Maureen Day, fans från Aldershot. Det här var när jag åkte tillsammans med dem i en stånkande buss till Barcelona och stränderna vid Costa Brava. När alla hade en gitarr och ett plektrum som hade tillhört George Harrison. Men det kvittade hur mycket jag tänjde på fingrarna, jag skulle ändå aldrig kunna få ett instrument att gråta för mig.

Jag var aldrig förutbestämd att bli en Chrissie Hynde eller en Joan Jett. Från början av 1980-talet till ungefär 1992 skrev jag om rock och pop för Daily Mail, Mail on Sunday, dess bilaga You och The Sun. Det var som nybliven journalist för Associated Newspapers som jag träffade Queen första gången. Jag hade fått i uppdrag att intervjua Freddie och Brian på Queens kontor i Notting Hill 1984, och en ensidig bekantskap uppstod: de ringde, jag kom. De år som följde framstår nu som overkliga.

Branschen var enklare då. Artister och journalister flög ofta med samma plan, delade limousiner och bodde på samma hotell, åt vid samma bord och festade som galna i fjärran belägna städer.

Några få av dessa vänskaper, och därför så mycket mer värdefulla, skulle komma att överleva tidens tand.

Sådana här saker händer nästan aldrig i dag. Det finns alltför många manager, agenter, reklammakare, pressekreterare, skivbolagstyper och snyltgäster, som alla har en massa makt.

Och har de inte det, låtsas de att de har det. Det ligger i deras eget intresse att hålla sådana som mig på behörigt avstånd. På den tiden tog vi oss in överallt – med eller utan pressackrediteringar eller backstagepass. Ibland gömde vi dem till och med, bara för att hålla oss i form. Att snacka sig in var en del av det roliga.

10

montreux Jag hade stått i kulisserna när Queen uppträdde på Wembley för Live Aid ett år tidigare – i dag skulle jag inte ens få komma i närheten av scenen – och blev inbjuden till en lång rad av spelställena under turnén ”Magic” 1986. I Budapest var jag med på en privat mottagning till bandets ära på brittiska ambassaden, och jag bevittnade deras historiska ungerska show bakom järnridån, vilket möjligen var deras mest fantastiska liveframträdande någonsin. Jag vill gärna tro att jag smälte in: ytterligare en mager typ på drygt tjugo år med fräknar som älskade rock’n’roll.

Vad som alltid förvånade mig var hur mycket mindre Freddie var än vad man mindes honom. Kanske handlade det om hans diet på nikotin, vodka, vin, kokain, inte särskilt mycket mat och alla hyllningar som underhållare. Han var så övermänsklig där uppe på scenen att man förväntade sig att han skulle vara lika imponerande i det verkliga livet. Det var han inte. Tvärtom verkade han vara ganska liten och älskvärt pojkaktig. Man ville bli hans mamma, det ville alla flickor. Han väckte samma sorts instinkter som Culture Clubs androgyne Boy George, som blev hemmafruarnas favorit efter att han ”erkände”, även om det inte var sant, att han föredrog en god kopp te framför sex.

Inne på Vita hästen såg sig Freddie omkring med höjda ögonbryn och mumlade ”cigg” med sin distinkt rådbråkade och lätt konstlade röst. Den kvällen slog det mig vilken härva av motsättningar han var. Att han kunde vara lika ödmjuk och försynt när han inte stod på scen som han kunde vara arrogant uppe på den. Senare hörde jag honom muttra ”pi-pi” med barnslig röst, och betraktade fascinerad hur en av hans följeslagare tultade iväg med honom till herrtoaletten. Det var det som gjorde det, jag föll handlöst för honom. Jag ville ta med mig honom hem, hälla upp ett varmt bad åt honom och be min mamma att göra en stek i ugnen åt honom. När jag tänker tillbaka kan det inte ha handlat om att den där stora 11

freddie mercury rockstjärnan var så hjälplös att han inte kunde gå på toaletten ensam. Freddie skulle helt enkelt ha varit ett oerhört sårbart offer på en toalett.

Roger Tavener, killen från Express, erbjöd honom en Marlboro Red. Freddie tvekade innan han tackade ja – han skulle hellre ha velat ha en Silk Cut. Han betraktade oss från sitt bord med milt intresse medan vi diskuterade med barlejonen.

Kanske var det för att vi inte visade honom överdrivet mycket uppmärksamhet som han kom tillbaka och bad om en cigarrett till. Var bodde vi? På Montreux Palace. Rätt svar. Freddie hade bott där, han hade haft en egen svit. Han och Queen ägde Mountain Studios, den enda inspelningsstudion i denna exklusiva schweiziska rekreationsort. På den här tiden ansågs Mountain vara den bästa studion i Europa. Nu ville han beställa en omgång åt oss. Mer av vad helst vi hade druckit tidigare.

Efter ungefär en timme: ”Ni vet uppenbarligen vem jag är”, sade han med en glimt av igenkännande i de ebenholtssvarta ögonen. Ja, uppenbarligen. Det var för hans skull vi var där.

Några vodka med tonic tidigare hade han kanske kommit på vad vi hette. Vi hade skickats iväg av våra tidningar för att bevaka den årliga tevefestivalen i Montreux och Guldrosutdelningen (den här festivalen stod på sin höjdpunkt i maj 1986) men bevakade också den kompletterande festivalen, en rockgala som sändes av ett stort antal tevebolag och som var en illa förklädd ursäkt för massmedierna att festa loss.

Vi trodde att han inte ville bli störd, men det verkade som om det var han som ville prata. Rent allmänt var han inte särskilt förtjust i journalister. Eftersom han förlöjligats och felciterats i det förflutna misstrodde han de flesta av oss. David Wigg – som på den tiden var nöjesredaktör på Daily Express och som också befann sig i Montreux – var god vän med Freddie. Oftast var det han som kammade hem scoopen.

Vi höll på att komma honom för nära. Vi visste att vi höll 12

montreux på att kasta bort möjligheten till en officiell intervju. På morgonen skulle Freddie förstå vilka vi var. Eller snarare skulle hans ledningsgrupp eller pressfolk ha fattat. De skulle mena att vi hade gått över gränsen och förmodligen aldrig tillåta att vi kom i närheten av honom. Det här var hans bar, hans territorium. Men inte desto mindre verkade han sårbar och nervös, och påminde inte det minsta om den stjärna vi trodde att han var. ”Det är därför som jag är här”, sade han. ”Det här är bara två timmar från London, men jag kan andas här och jag kan tänka och skriva och spela in, och ta en promenad, och jag tror att jag kommer att behöva det under de närmaste åren.”

Vi förstod till fullo. Vi beklagade den smärta som hänger samman med berömmelsen: det var hans problem, inte vårt.

Vi höll tyst om vilka vi var. Vi försökta vara coola. Vi försökte hantera känslan av att ha vunnit högsta vinsten, den känsla som skulle ha fått oss att rusa bort till en telefon och ringa våra redaktörer med årets scoop, att vi satt med rockvärldens mest populäre underhållare på en pub utomlands. Vi svalde ytterligare några drinkar och väntade. Det här var en ovärderlig möjlighet. Tavener och jag var nu kumpaner som försökte imponera på varandra, och de tidningar vi skrev för var bittra rivaler. Vi borde ha cirklat runt varandra som vithajar. Vi försäkrade Freddie att vi var vana vid att arbeta med kändisar, att vi respekterade privatlivets helgd. Det är det första de offrar, det är det sista de inser att de vill ha tillbaka. Detta slog an en sträng inom honom.

Han kisade in i vodkan och viftade med glaset. ”Vet ni vad, det är just den sortens frågor som håller mig vaken om nätterna”, funderade han. ”Jag har skapat ett monster.

Monstret är jag. Jag kan inte skylla på någon annan. Det är vad jag har arbetat för sedan jag var liten. Jag skulle ha dödat för att få allt detta. Vad som än händer med mig är det mitt eget fel. Det är vad jag ville ha. Det är vad vi alla vill ha. Framgång, 13

freddie mercury berömmelse, pengar, sex, droger – alltihop. Jag kan få allt jag vill ha. Men nu börjar jag inse, att i lika hög grad som jag har skapat detta monster vill jag fly från det. Jag börjar bli orolig för att jag inte kan kontrollera det i lika stor utsträckning som det kontrollerar mig.

Jag förändras när jag går ut på scenen”, medgav han. ”Jag förändras fullständigt till en sorts ’total underhållare’. Jag säger det därför att det är vad jag måste vara. Jag klarar inte av att vara näst bäst, i så fall skulle jag hellre lägga av. Jag vet att jag måste svassa. Jag vet att jag måste hålla micken på ett särskilt vis. Och jag älskar det. Som jag älskade att se hur Jimi Hendrix mjölkade sin publik. Han fattade, och det gjorde fansen också.

Men han var ganska blyg av sig när han inte stod på scen. Kanske plågades han av att försöka leva upp till förväntningarna, av att leva upp till bilden av den vilding som han inte var när han inte stod i rampljuset. Det jag upplever på scenen är rent utomkroppsligt. Det är som om jag tittade ner på mig själv och tänkte: ’Fan, det var bra.’ Sedan inser jag att det är jag och att jag måste börja jobba.

Självfallet är det en drog”, sade han, ”ett njutningsmedel.

Men det blir jobbigt när folk träffar mig på gatan och vill ha han som är uppe på scenen. Den store Freddie. Jag är inte han, jag är mer tystlåten än så. Man försöker hålla isär sitt privatliv från den offentlige underhållarens liv, för det är en schizofren tillvaro. Det är väl det pris jag får betala. Missförstå mig inte, jag är ingen stackars liten rik kille. Det är musiken som gör att jag går upp på morgonen. Jag är verkligen lyckligt lottad.”

Vad kunde han göra åt det? ”Jag beter mig som prinsessan på ärten, eller hur?” Plötsligt dyker en glimt av den store Freddie upp. ”Pengarna väller in, jag är beundrad, jag bor i Montreux och i den mest exklusiva delen av London. Jag kan köpa fastigheter i New York, Paris, var helst jag vill. Jag är bortskämd. Killen på scen kan göra allt det där. Det är vad hans publik förväntar sig. Jag är orolig för 14

montreux var det ska sluta”, erkände han till sist. ”Vad det innebär att vara medlem av ett av de största banden i världen. Det för med sig sina egna problem. Det innebär att jag inte kan flanera runt i Kent och sätta mig och äta en bulle på ett trevligt konditori. Det är något jag måste undvika. Det har varit en lång resa, och jag njuter av den, det ska jag inte sticka under stol med.

Men det finns tillfällen …”

Trots ett besök på kasinot var gryningen fortfarande avlägsen. Freddie och ett par av hans kompisar bodde i någon villa nedanför de spetsiga Alperna, som Freddie sade vakade över urgamla mysterier och gömda skatter, som nazisterna hade stuvat undan under kriget. Den kyliga natten doftade pinjeträd. Månbelysta berg kastade sina skuggor över den gäspande sjön.

Vad som tydligt framgick var hur mycket Freddie uppskattade den här tillflyktsorten: en utsikt över Genèvesjön som påminde om en chokladkartong, berömd för sin årliga jazzfestival, sina vingårdar, för Nabokov och Chaplin, för ”Smoke on the Water” – Deep Purples oefterhärmliga riff från december 1971, efter att en beundrare fyrat av en signalpistol under en spelning med Frank Zappa. Hela kasinot brann ner, röken böljade ut över Genèvesjön medan Roger Glover betraktade det hela från ett hotellfönster med basgitarren i handen. ”Släng bara min aska i sjön när jag dött”, skämtade Freddie.

Han upprepade det åtminstone två gånger.

Samtalet började handla om vikten av att uppskatta enkla saker i livet. Kruxet var bara att hans förmögenhet som rockstjärna innebar att han kunde köpa sig den sortens fantasiliv här och nu som vi andra bara kunde besöka i drömmarnas rike.

Vad gjorde vi med vår ”exklusiva” intervju? Vi gjorde ingenting. Vi skrev ingenting. Det var bara vi som visste.

Freddie och folket runt honom var bra människor. Det hade varit en rolig kväll. Han hade varit ärlig. Antagligen litade han 15

freddie mercury inte fullt ut på oss. Han visste vilka vi var, och måste ha utgått från att vi skulle lura honom. Kanske ville han att vi skulle göra det för att bevisa en tes: att journalister alltid innebär problem.

Freddie av alla rockstjärnor var van vid att bli förrådd, särskilt av folk som oss. Vi kanske inte förstod det då, men nu framstår hans beteende som fullt logiskt. Freddie kanske anade att hans dagar var räknade. Han levde definitivt som om det inte fanns någon morgondag. Kanske tyckte han bara att det var kul att strunta i all försiktighet vid den tidpunkten, eftersom han var fångad av sin egen berömmelse. Eftersom Tavener och jag visste att Freddie förväntade sig det värsta av oss kom vi överens om att göra något som vi skulle kunna få sparken för. Vi tänkte inte svika Freddies förtroende för en nedrig artikel på förstasidan.

Gryningen skimrade över de snötäckta bergen. Vattnet blev fläckigt av äkta färg när vi släntrade tillbaka till vårt hotell. Ingen sade något. Det finns inget att säga. Tavener rökte upp sin sista cigarrett. ”Rockmusik är oerhört viktigt”, förklarar Cosmo Hallstrom, en känd psykiater som har arbetat i fyrtio år med de stora namnen. ”Rocken representerar kulturen som den är nu. Rocken handlar om stora pengar, vilket gör yrket åtråvärt. Rocken är ett fenomen som inte kan ignoreras. Den förenar, den skapar ett gemensamt band.

Rock’n’roll har omedelbarhet. Det handlar om råa, okanaliserade, tidiga känslor och enkla begrepp som dras till sin spets. Rocken är så fängslande att man inte kan ignorera den.

Man kan inte undgå att bli berörd av den. I så fall måste man vara döv – och det kanske inte heller räcker. Rocken talar till en hel generation. Den bekräftar denna generation på ett sätt som ingenting annat kan göra.” ”Att vara konstnär är ett rop på hjälp”, menar Simon Na16

montreux pier-Bell, rock- och popindustrins mest ökände manager. Han borde veta: han skrev hits till Dusty Springfield, gjorde Marc Bolan, The Yardbirds och Japan kända, uppfann Wham! och förvandlade George Michael till en solostjärna. Simon skräder aldrig orden, särskilt inte när det gäller det här ämnet. ”Alla konstnärer är oerhört osäkra människor. De vill ingenting annat än uppmärksammas. De söker ständigt en publik.

De tvingas bli kommersiella, vilket de hatar, men som jag tror bara gör deras ’konst’ bättre. Allihop har dessutom samma bakgrund, vilket är nyckeln. Ta Eric Clapton: första gången jag såg honom tänkte jag: ’Han är ingen konstnär, han är bara musiker.’ När han spelade med John Mayalls band stod han med ryggen mot publiken eftersom han var så blyg. Men allteftersom han utvecklades såg jag att han var konstnär. Han hade ingen pappa, en syster som egentligen var hans mamma och en mormor som han trodde var hans mamma. Konstnärer har alltid haft en svår barndom – åtminstone i fråga om känslomässig förlust. Därför är de desperat angelägna om att lyckas, de måste få kärlek och uppmärksamhet. Alla andra lägger av förr eller senare. För det är ett som är sant: det är fullständigt avskyvärt att vara en stjärna. Det är trevligt att få ett bord på en restaurang, men sedan kommer det fram folk till bordet stup i kvarten under hela måltiden. Det är en mardröm. Men stjärnor står ut med sådant där. Det är en del av jobbet.

Oftast är de charmerande mot nya människor”, fortsätter han. ”Men det finns en baksida. När de har fått allt de kan få av en har de ingen användning för en längre och dumpar en.

Jag har blivit dumpad, men det skiter jag fullständigt i. Jag förstår mig på de här människorna, jag vet hur de är funtade. Det tjänar ingenting till att bli upprörd eller förbannad för att man blir behandlad orättvist eller grymt av någon stjärna. De är vad de är. Allihop är i viss mån psykologiskt skadade. Jag lovar dig, att om du går igenom deras barndom kommer du att hitta förklaringen. Varför skulle man annars vara så mån om att vinna 17

freddie mercury applåder och beundran? Så desperat att man lever ett eländigt liv som man aldrig riktigt kan kalla sitt eget? Ingen normal människa skulle vilja vara en stjärna. Oavsett pengarna.” ”Freddie Mercury gjorde det viktigaste av allt”, kontrar doktor Hallstrom. ”Han dog ung. I stället för att bli en fet, plufsig, självtillräcklig gammal medlem i Queen rycktes han bort i sina bästa år och kommer att bibehålla den åldern för evigt. Det är ingen dålig död.”

Det här är hans berättelse.

18