COLETTE VAN LUIK,
NORSTEDTS_JOHANSEN_MED_NYA_OGON_skydds.indd Alla sidor
www.norstedts.se
MED nya ÖGON
född 1966, har över 20 års erfarenhet som journalist. Hon arbetar som nyhetsreporter på Sveriges Television och skriver även artiklar om bland annat hälsa, relationer och psykologi. Colette har tidigare gett ut två böcker på annat förlag. Hon är också diplomerad friskvårdskonsult, utbildad på Axelsons Gymnastiska Institut i Stockholm.
Sångaren, artisten och låtskrivaren Jan Johansen berättar öppenhjärtigt och utan att försköna om sitt liv och sin väg tillbaka från ett långvarigt missbruk. Det är en berättelse om att falla, resa sig och se med nya ögon på världen – och sig själv. En ögonöppnare för den som vill förändra sitt liv.
JAN JOHANSEN
född 1966, sjöng sin väg in i svenskarnas hjärtan i Melodifestivalen 1995 då han vann med låten ”Se på mej”. Låten låg 15 veckor på Svensktoppens förstaplats och 30 veckor totalt på listan. Men trots framgång och kändisskap upplevde han en själslig vilsenhet. För att döva smärtan började han dricka mer och mer, till slut gick det så långt att han höll på att supa bort både fru, barn och karriär. I september 2008 tvingades han välja – spriten eller familjen. Han valde familjen.
COLETTE VAN LUIK
JAN JOHANSEN,
Nu hade jag ett val. Jag kunde göra som hon ville och hålla mig till mineralvatten resten av kvällen. Eller så kunde jag ignorera hennes tysta vädjanden och fortsätta att pytsa i mig vin. Jag tittade på mitt välfyllda glas, la märke till vinets vackra djupröda färg och mindes vilken otroligt bra bordeaux det var som serverades. Jag slöt min hand om glaset och lyfte det långsamt mot min mun. Idag var inte rätt dag att sluta dricka. Jag tog en djup klunk och kände hur vinet rann ner för strupen. »Det ordnar sig«, tänkte jag. I det ögonblicket, med vin i kroppen, kändes det nämligen så. En välbekant känsla och så förrädiskt övertygande. Klart det skulle ordna sig, det kändes ju hur tydligt som helst. Jag blundade och tömde resten av glaset.
»Att ta ett glas vin bara för att kolla vad som skulle hända var ren idioti, som rysk roulette med sex skott i revolvern. Men kanske skulle jag ha tur …«
JAN JOHANSEN COLETTE VAN LUIK
MED nya ÖGON
Jan Johansen slog igenom i Melodifestivalen 1995 med ”Se på mej”, som placerade honom på tredje plats i Eurovisionsschlagerfestivalen. Vad ingen såg var att på scenen stod en 29-åring som börjat tappa fotfästet i en allt snabbare snurrande karusell av turnerande och festande. Jan kände sig dessutom som en marionett i händerna på skivbolaget som skapat schlagersuccén och osäker åt vilket håll hans musikaliska kompass pekade. I fyllan kände han sig trygg och säker på sin stjärnstatus, men baksmällan blev brutal ... Jan berättar tillsammans med Colette van Luik hur han och hans fru Pia klarat av de svårigheter det innebär att ta sig ur missbruk och medberoende. Boken innehåller även en ingående och klargörande intervju med My Skarsgård, läkare och alkohol- och drogterapeut, om alkoholens effekter och skadeverkningar.
omslag: NIKLAS LINDBLAD, mystical garden design foton: eva lindblad, 1001bild.se
2013-01-29 13:51
Jan Johansen Colette van luik
MED nya ÖGON
NORSTEDTS_JOHANSEN_MED_NYA_OGON_titelsidor.indd 3
2013-01-17 17:11
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2013 Jan Johansen & Colette van Luik och Norstedts, Stockholm Omslag: Niklas Lindblad/Mystical Garden, Foto: Eva Lindblad Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2013 ISBN 978-91-1-304061-5
INNEhåLL Förord 7
Del ett 1. Se på mej 17 n 2. Made in Japan 39 n 3. Jazz & rock 56 n 4. Lead singer syndrome 67 n 5. Vingklippt och väldresserad 83 n 6. Roll tide roll 97 n 7. Fallen stjärna 106 n 8. Ett sista farväl 115 n 9. Ingenmansland 129
Del två 10. En kvinna med integritet 147 n 11. Sista andetaget 162 n 12. Let your spirit fly 179 n 13. En pissolino 192 n 14. Djävulsservetten 200 n 15. Ett ultimatum 212 n 16. »hej, jag heter Janne och är alkoholist« 226 n 17. Förlåtelse 239 n 18. Parterapi 251 n 19. Ettårsdagen 266 n 20. En ny bild av mig 276 n 21. Rysk roulett 288 n 22. Med nya ögon 298 n 23. Godisgris 307 n 24. Försoning 314 n 25. Ett oskrivet blad 320 Intervju med My Skarsgård 333 Vill du veta mer om alkohol, droger och behandling? 349 Bildkällor 350
1 Se på mej Jag trampade gasen i botten, rädd att komma försent. Bilen krängde till i en kurva och jag upptäckte att jag missat avfarten till Tyresö. Fan. Nu måste jag vända och köra tillbaka. Typiskt mig att vara ute i sista minuten, just i dag av alla dagar! Jag hade vaknat bakfull och snurrig. Lappen som jag skrivit ner adress och klockslag på var borta. Jag hade lagt den någonstans hemma i lägenheten och hur jag än letade kunde jag inte hitta den. Förmodligen hade den åkt ner på golvet och hamnat bakom stereobänken. Jag svor oavbrutet samtidigt som jag läste på skyltarna för att hitta tillbaka till industriområdet där inspelningsstudion skulle ligga. Försökte komma ihåg vad som stod på lappen, var nästan säker på att det var klockan ett jag skulle vara på plats. Nu var klockan halv två. helvete! Efter en stunds snurrande såg jag till slut en bekant byggnad där det lyste i fönstret på andra våningen. Där låg Trippelstudion, jag kände äntligen igen mig. Det var en studio som drevs av låtskrivarna Bobby Ljunggren och håkan Almqvist. Tillsammans hade de även skivbolaget Lionheart tillsammans med Bobbys fru, Maria Molin Ljunggren. Jag hade blivit tillfrågad om jag ville provsjunga en låt skriven av 17
del ett
kompositören Pierre Breidensjö. Låten skulle vara med och tävla för att bli uttagen till Melodifestivalen nästa år. Jag parkerade och sprang in med andan i halsen. – hej, jag körde fel, sa jag ursäktande. Bobby och håkan satt försjunkna i något och tittade upp när de såg mig. De hejade och frågade om jag ville ha kaffe. Vi kände varandra sedan året innan, då jag sjöng en duett med Erika Norberg. Låten Lost in Paradise, som de hade skrivit, hade blivit en stor hit 1993. Jag slog mig ner på en stol och såg mig nyfiket omkring, undrade vad det kunde vara för en ny låt som de knåpat ihop och hur den lät. håkan reste sig efter en stund och frågade om jag ville testa att sjunga på demon. Jag tvekade inte mer än någon sekund. – Absolut, klart jag vill! Bobby och håkan skrev bara musiken, inte texterna, så det fanns ingen färdig text. Vi fick tillsammans hitta på ord och meningar medan jag sjöng. – Prova att sjunga »Another night, when we are together …« i början av refrängen, föreslog håkan. Där det saknades ord nynnade jag och wailade för att fylla ut. När jag kom ut ur studion tittade Bobby och håkan på varandra och sedan på mig. – Det där lät kanon! Vilken närhet du har i din röst. Rösten, som jag fått av flitigt turnerande med mitt band Off Duty, alltför mycket festande och sena nätter på krogen, fungerade verkligen i en ballad. Men det var inte den typen av låtar jag brukade sjunga, tvärtom. När jag var ute med Off Duty körde vi låtar av Bryan Adams, Billy Ocean, The Creeps och The Clash. Alltså musik som gick hem hos en glad after ski-publik i åre och på liknande platser. 18
1. Se på mej
– Du Janne, sa Bobby sedan. Du skulle träffa Pierre Breidensjö klockan sex, eller hur? Jag stirrade på honom. – Öh, jag minns faktiskt inte, var det inte nu? Bobby och håkan flinade. De fattade att jag inte hängde med. – Låten du just sjungit var tänkt för Christer Björkman, inte för dig. Det är inte Pierre som skrivit den, det är vi … Långsamt gick det upp för mig vad som hade hänt. Jag hade sjungit fel låt. Pierre skulle komma flera timmar senare med en helt annan låt som han ville att jag skulle testa … Jag kände mig dum. – Men du, nu när vi har hört vad du kan och med vilken nerv du framför vår låt så tror vi på dig. Förmodligen kan ingen annan sjunga den på samma sätt. Vi får nog försöka hitta på en annan låt till Christer … Christer Björkman hade gjort succé i Melodifestivalen 1992 med I morgon är en annan dag, skriven av Niklas Strömstedt. Björkman trodde själv att låten skulle hamna i topp tre i Eurovision Song Contest. Men bidraget fick bara nio poäng, kom på plats 22 och slutade därmed näst sist. Nu ville Björkman ha en stark låt så att han kunde göra comeback i Melodifestivalen 1995, och frågan hade gått till Bobby och håkan. Men hastigt och lustigt bestämdes det alltså nu att jag i stället skulle få framföra låten. Och allt tack vare att jag tagit fel på tiden och dykt upp för tidigt i studion. Ibland lönar det sig att ha dåligt minne och dåligt lokalsinne. Nu var kruxet att det alltså inte fanns någon text, så det jobbet måste göras av någon begåvad textförfattare. Det bestämdes att den borde skrivas på svenska, det skulle bli bäst så. För mig kändes det konstigt, svenska var inte det språk jag brukade sjunga på. Jag höll mig som sagt mest till rock covers på engelska. Det var inte helt enkelt att byta och 19
del ett
bli trovärdig på svenska helt plötsligt. För det måste man hitta ett eget uttryck. Men eftersom Bobby trots allt skrivit mängder av framgångsrika låtar tillsammans med håkan, som Om igen till Lena Ph och Sommaren i city till gruppen Angel, så litade jag på dem. De hade dessutom haft stora framgångar i Melodifestivalen och med sina plattor, så det kändes verkligen som en möjlighet att få jobba ihop med dessa rutinerade musiker. Det här var en chans att göra något som skulle funka »på riktigt«. Dessutom var det en fin låt som inte var töntig eller smetig. Bobby föreslog att Ingela »Pling« Forsman skulle skriva texten eftersom de ofta samarbetade. Det var till exempel hon som skrivit texten till Om igen. Jag hade vid ett par tillfällen jobbat ihop med en låtskrivare som hette Jörgen Sandberg, så jag föreslog honom. håkan nämnde en tredje person som jag inte minns namnet på. Eftersom vi inte kunde enas, bestämdes det att alla tre textförfattarna skulle skriva varsin text. När texterna var klara skulle de läggas i tre kuvert utan underskrift så att vi inte visste vem som skrivit vad. Vi skulle sedan ha en omröstning i demokratisk anda och bestämma vilken som var bäst. Säkert inte ett särskilt vanligt tillvägagångssätt, men jag tyckte det var rättvist. Bobby, håkan och jag satt på varsin stol och läste låttexterna tyst för oss själva. En började med en fråga: »Vad gör vi nu?«. Det tyckte vi inte sög tag eftersom det lät trevande, så vi la den åt sidan. Det är refrängerna som är det viktigaste, där ser man verkligen vad en textförfattare går för. Refrängen ska kännas förlösande och svara på alla frågor som eventuellt ställts i versen. När vi tittat igenom de tre bidragen var vi överens. Vi hade en vinnare i låten som på svenska nu hette Se på mej 20
1. Se på mej
och det var »Pling« som hade skrivit den. hon är inte professionell textförfattare utan anledning. Se på mej, en hamn i stormen. Som en våg som fötts att bära dej. Ja, se på mej i ljus och mörker är jag där och aldrig lämnar jag dej. Jag visste inte vad den handlade om, men kände att man kunde tolka Se på mej på olika sätt, den var dubbelbottnad. Man kunde se den som en ren kärlekssång, men man kunde också tolka den som andlig, rentav religiös: När du står en dag vid ett vägskäl i ditt liv, som ett vilset litet barn, är jag bredvid dej och jag följer varje steg du tar. Och hos dej stannar jag kvar. Vi insåg att det var en sång som skulle kunna gå hem i alla läger och det bestämdes att låten med »Plings« text skulle skickas till Melodifestivalen. Jag visste inte hur den skulle mottas av juryn, men det kändes som om vi hade något bra på gång. Det var heller ingen hemlighet att Bobby och håkan ofta fick med sina låtar och att »Pling« medverkat i otaliga Melodifestivalhits. På vägen hem i bilen log jag för mig själv. Bestämde mig för att spela upp låten för en tjejkompis som jag bodde granne med. hon hette Mia och brukade inte vara rädd för att säga vad hon tyckte och skulle inte tveka att säga ifrån om hon inte gillade det hon hörde. hon var 21
del ett
dessutom en rocktjej och skulle säkert inte gilla en schlagerballad. Döm om min förvåning när hon i stället älskade låten. – Din röst kommer fram på ett sätt som jag aldrig hört förut. Klart du ska vara med! Det var där och då, i min lilla Mazda, som jag bestämde mig för att vara med i Melodifestivalen – om låten blev uttagen, vill säga. Jag hade inte en aning om hur Se på mej skulle komma att förändra mitt liv, på alla plan.
* En söndag i januari var min flickvän åsa och jag hembjudna till mina föräldrar på middag. Det hade blivit något av en tradition att äta tillsammans åtminstone någon gång i månaden. Efter middagen försvann min pappa Egil med en hemlighetsfull min och kom tillbaka med en teckning i handen. han ställde sig bredvid mig och la den på bordet. – Jag drömde om dig i natt och så ritade jag den här. Jag såg undrande på skissen som föreställde en man med en knälång, svart rock. – Vad är det jag tittar på? – Det är ju du! Pappa log med hela ansiktet. Jag tittade på teckningen igen, tänkte att den var välgjord, han hade talang. Pappa hade, som så många andra norska musiker, gått på Konsthögskolan i Oslo samtidigt som han spelade på olika jazzklubbar, så han kunde verkligen teckna och måla. – Så här såg du ut i min dröm när du sjöng i Melodifestivalen, fortsatte han. När jag vaknade i morse tecknade jag snabbt ner den för 22
1. Se på mej
att inte glömma. Skulle du inte vara snygg i en sådan rock med jeans och boots? Jag blev full i skratt. Under hela min uppväxt hade Egil, som alltså var jazzmusiker, och jag suttit bänkade framför tv:n och skrattat åt alla som var med i Melodifestivalen. han pratade om sångarna som han tyckte hade en massa manér för sig. Det räckte inte med att sjunga en låt och försöka göra det bra, man var tvungen att krydda med en massa rörelser och steg. – De där kan bara sjunga en låt i ett par minuter, sedan har de inte mer att ge, brukade han säga. En riktig artist måste hålla för mycket mer än så, en hel konsert, en turné. »Pajaskläderna« som musikerna hade på sig var ett annat mål för vår kritik. Men nu hade han alltså engagerat sig så mycket att han till och med drömt om vilka kläder hans son borde ha på sig när han skulle vara med i Melodifestivalen för första gången. Det var typiskt honom att alltid vara så intresserad av det jag ägnade mig åt. Jag tog skissen och tittade noga på den. Jag gillade det jag såg. Jag bestämde mig för att ta med bilden till Christer Lindarw. Det hade nämligen bestämts att det var han som skulle designa mina kläder, han anlitades ofta i sådana här sammanhang. Jag hade tidigt förstått att jag inte kunde ha på mig det jag brukade, det vill säga slitna jeans och t-shirt. Det skulle vara något extra, något som stack ut, sa man till mig. För mig, som inte alls brydde mig om kläder, var det en ny värld. När det var dags att träffa Christer Lindarw frågade jag om pappa ville följa med. Det kändes bra med sällskap och det var ju faktiskt han som kommit på idén till mina scenkläder. I dörren till Christers studio mötte vi Carola som svepte ut med flera klädpåsar i händerna. hon log och 23
del ett
hejade på oss. Jag hejade tillbaka. Det var alltså här som stjärnorna fick sina kläder uppsydda. Och så jag. Jag tog ett djupt andetag, ville inte verka totalt bortkommen. – Det här är rätt coolt, jag skulle kunna tänka mig att ha på mig något liknande, sa jag till Christer. Jag visade honom skissen. han tittade och nickade. Fastän det bara var en enkel blyertsteckning sa han att han förstod hur Egil tänkt. Så gjorde han en egen skiss där han utgick från pappas och la till några extra mockadetaljer, och bestämde att rocken skulle sys i svart kalvläder. han ropade till sig sin sömmerska Inger »Blomman« Blomquist och tillsammans diskuterade de rockens utformning. hon sa att hon skulle ta itu med arbetet på en gång. När jag kom tillbaka nästa gång hade »Blomman« sytt klart rocken och jag blev förtjust när jag såg resultatet. Det var ju faktiskt jag! Christer höll upp den och jag stack in armarna. Jag gick fram till en spegel och tittade på mig själv från alla vinklar. Den satt perfekt, jag var kanonsnygg! Christer tog fram en blå, glansig skjorta. – Den här tänkte jag att du skulle ha under. Färgen matchar dina ögon. Jag nickade. Det stämde säkert, men blev det inte väl klatschigt? Jag sa ingenting där och då och hade skjortan på mig under ett par repetitioner och fotograferingar, men det slutade ändå med att jag fegade ur. Till Christers besvikelse bestämdes det att jag i stället skulle ha en vit skjorta. Sedan var det dags att se över resten av looken. Någon sa att det skulle passa bättre till rocken om jag hade mörkt hår i stället för mitt vanliga ljusbruna. Då skulle jag se italiensk och »farlig« ut. Efter att jag färgats mörk klipptes jag i en modern frisyr. Eftersom det här var 90-tal 24
1. Se på mej
blev det såklart det som man i dag kallar för »hockeyfrilla«, det vill säga kortare på huvudet och runt öronen, längre bak i nacken och lugg. Vid ett tillfälle dök jag upp i studion med skäggstubb. Då tyckte någon att jag borde ha det jämt från och med nu – och så blev det. Även mina rörelser på scen skulle förberedas, så jag och håkan Almqvist gick ner i ett rum under Trippelstudion med en vhs-kamera. håkan och Bobby Ljunggren hade inte sett mig live och ville fundera på hur vi skulle göra låten. Se på mej var ingen klubblåt där man kunde ta ut svängarna på scen, här fick man i stället jobba med små uttrycksmedel. håkan riggade kameran och ställde upp ett bomstativ och en mikrofon. Jag ställde mig framför kameran och mimade Se på mej medan håkan filmade och betraktade mig med fundersam blick. Jag var van vid att springa omkring på scen och hänga i ljusställningarna när jag och mitt coverband rockade röven av publiken. Men det här var något helt annat. Jag fick lära mig att stå på scen på nytt. Vi diskuterade fram och tillbaka, och bestämde att jag skulle stå nästan helt stilla när jag sjöng Se på mej. Det viktiga var att se in i kameran och att le. Så här i början av karriären var det mycket att lära sig och tänka på. Det som tidigare bara var fritt och kul höll på att bli ett jobb. Jag gjorde mitt bästa för att ta in allt nytt och försöka komma ihåg vad jag skulle göra. Eftersom det kändes som om vi gjorde det här tillsammans, att vi kämpade mot samma mål, var det trots allt inte så jobbigt. Jag gav mycket av mig själv, var angelägen och ivrig. Kände att vi hade medvind och att det här faktiskt kunde gå vägen om vi gjorde allting rätt. Jag ville så gärna slå igenom så att jag på heltid skulle kunna få ägna mig åt det jag älskade mest, nämligen musiken. Jag hade kört covers i fem år med Off Duty, ett riktigt bra band, men nu ville jag göra en platta med »egna« låtar. 25
del ett
* Malmö Musikteater, platsen där Melodifestivalen 1995 skulle hållas. åsa och jag inkvarterades på Sheraton hotell och det var jobb från morgon till kväll. Bobby, håkan och Maria från mitt skivbolag Lionheart var förstås också med och gav en massa råd vad gällde mitt framförande. Jag skulle försöka se både svår och glad ut samtidigt, hur man nu gjorde det. Det var framför allt viktigt att jag nitade fast blicken i kameran med den röda lampan. Jag hade inte mycket vana av sådant och hade förstås aldrig varit med om något så här stort förut. Programledaren Lisa Syrén från Sveriges Radio var en av många journalister som hängde på repetitionerna och antecknade. Vid ett tillfälle sa hon till Bobby att om jag bara höll ögonen i kameran tillräckligt länge, skulle jag bli en riktig »kärringvältare«. En annan journalist skrev att jag såg ut som en pizzabagare med mitt svarta hår och skäggstubb. Låtskrivaren Alexander Bard fnyste och sa att jag snart skulle vara tillbaka i baren på Café Opera igen. han visste inte hur rätt han skulle få i det. Alla åsikter och tyckanden tröttade ut mig, så jag flydde ofta iväg. Jag hittade en grek som drev ett gyroställe inne i ett köpcentrum och hängde hos honom. Jag hade jobbat som reseledare på Rhodos och kunde fortfarande några ord grekiska. hos honom kände jag att jag kunde vara mig själv och pusta ut. Dessutom gillade jag hans pita gyros. När jag framförde Se på mej för första gången på en repetition hände något märkligt. Jag hade en stor orkester bakom mig, dirigenten Anders Berglund stod och viftade med sin taktpinne och i åskådarbänkarna på Musikteatern satt journalister och fotografer från i stort sett samtliga 26
1. Se på mej
medier i Sverige. Några kände jag igen; »Elaka katten Måns«, det vill säga Måns Ivarsson, och hans kollega på Expressen, Staffan Erfors; Anders hvidfeldt från Aftonbladet; Anders »Ludde« Lundin på Kvällsposten, och många fler. Lundin var den som skrev den första helsidan om mig och menade att jag kunde ta hem hela Melodifestivalen om det ville sig väl. Jag var inte nervös när jag gick ut på scen, men plötsligt fick jag kramp i vänster arm och blodtillförseln stannade av. Det måste ha varit en stressreaktion och den gick inte att kontrollera. Det tog en bra stund innan jag lyckades öppna den stelnade vänsterhanden som låst sig i en halvknuten näve. För dem som satt i publiken och skärskådade varenda ton och rörelse var jag nog en nobody från ingenstans. Jag var totalt okänd, en uppstickare, som man hade ögonen lite extra på. Jag var utsatt och sårbar. »Pling« var en av dem som var snäll mot mig och som jag tror förstod hur jag mådde. En dag kom hon fram till mig. hennes son hade varit ute i skogen och hittat två kastanjer som han hade gett till henne. »Pling« öppnade sin hand och där låg en av de två kastanjerna. hon sa att den förde tur med sig och att jag skulle ha den i fickan på skinnrocken när jag sjöng Se på mej. Jag tittade på den blanka kastanjen och kände på den; len som siden som färska kastanjer är. Jag la den i fickan på den svarta rocken och där skulle den få ligga och ge mig kraft. Någon dag senare fick jag även ett oväntat »lycka-till«-kort av Billy Butt. han satt vid det tillfället intagen på Malmöanstalten, dömd för våldtäkt och försök till våldtäkt. Det var bara sekunder kvar innan jag skulle ta stegen ut på scenen. Jag var torr i munnen och tog tacksamt emot ett glas vatten av 27
del ett
studiomannen. Jag var redo, nu var stunden kommen. Det var dags att ge allt. Jag gick ut i strålkastarljuset och ställde mig framför mikrofonen. Introt drog i gång. Efter fem, sex sekunder började jag sjunga. Jag var trygg, rösten bar. Plötsligt blev jag väldigt torr i munnen igen, vilket gjorde det svårt att artikulera. Jag försökte bita mig i tungans inre kanter, det brukade få i gång salivproduktionen, fast den här gången gick det inte. Det var bara att fortsätta som om inget hade hänt. Ett ljusspel med lila och vita prickar svepte över mig och scenen. Det var knappt att jag la märke till det. Jag stod stilla, fäste blicken i kameran och försökte få in ett leende på så många ställen som möjligt, men det var svårt. Jag hoppades att jag inte såg alltför allvarlig ut, men det var inte min grej att le hela tiden. Dessutom tyckte jag inte att det passade att jag flinade mig igenom den här finstämda låten. Tiden gick fort. Plötsligt var det över. Musiken tonade ut. Jag tog ett steg åt sidan, bugade och höjde armarna. Jag kände en oerhörd tacksamhet för att ha fått förmånen att stå på den här scenen och visa svenska folket vad jag gick för. Publiken applåderade och visslade. Om det slutade här för mig, hade jag ändå gjort en fantastisk resa. Efteråt satte jag mig i green room med de andra, och Bobby och håkan dunkade mig i ryggen. Även om det hade gått bra var det Arvingarna som var segertippade. Gruppen hade vunnit Melodifestivalen 1993 med Eloise som sedan blev en jättesuccé. Jag fick höra att killarna i bandet till och med hade fotograferats av Expressen dagen innan finalen, skålandes i champagne, och att en vinnarrubrik var klar. Alla var så säkra på att Arvingarna skulle vinna. Inte kunde väl jag ha en chans? När omröstningen började visade det sig att Arvingarna inte ens var bland de fem bästa som gick vidare. Jag såg hur Lasse holm, som skrivit 28
1. Se på mej
Arvingarnas låt Bo Diddley ihop med Gert Lengstrand, snabbt sprang bakom scen för att trösta grabbarna som verkade chockade över att tävlingen redan var över för deras del. Det var den däremot inte för Se på mej. Inte heller för Det vackraste som sjöngs av Cecilia Wennersten. Vi var båda »underdogs« som artister och log i samförstånd mot varandra. hennes låt var en farlig konkurrent. Det vackraste var en fin melodi skriven av Nanne och Peter Grönvall, den skulle helt säkert ha ett fortsatt liv även när Melodifestivalen var över. Låten var enkel, ingen kopia på något sätt och träffade målet mitt i prick. Men det förstod jag att vår gjorde också. Ett påklistrat leende är inte alltid det vinnande konceptet. Både Cecilia och jag sjöng från hjärtat. Det märkte publiken och uppenbarligen gick det hem, för det var vi som slogs om de högsta poängen. Ibland fick Se på mej tolvan, bland gick den till Det vackraste. Det var en pärs och till slut stod det klart. Vår låt hade vunnit med 64 poäng. Det vackraste kom tvåa med 61 poäng. Och trea med 45 poäng blev en annan ballad, Jag ger dig allt som framfördes av Jessica G. Pilnäs, 16 år gammal. Alla andra artister stod upp och vände sig om mot oss som satt längst bak. Applåderna ville inte ta slut. Sedan hände allt snabbt. Jag knuffades fram till programledaren Pernilla Månsson för en intervju. Allt blod hade samlats i mitten av kroppen och armar och ben var iskalla, jag var nästan svimfärdig och hade ingen aning om vad jag skulle säga. Nu fick jag inte kläcka ur mig något dumt. Kameror och mikrofoner var riktade mot mig och Pernilla sa att det var dags att sjunga låten en gång till. Jag svarade skämtsamt: – Äh, låt Bobby försöka i stället! Sedan gav jag alla blommor och mitt glas till »Pling« och pussade henne på munnen. I samma stund började musiken, så man kan säga 29
del ett
att vi pussade i gång låten. Jag sprang upp på scenen ytterligare en gång. Jag var lycklig och uppvarvad. När vi kom tillbaka till hotellet körde en limousin fram och åsa, Bobby, håkan och jag hopppade in och åkte runt i Malmö medan vi hällde i oss skumpa. Fotograferna plåtade genom rutorna och flockades runt mig när vi sedan klev ur bilen. Jag hade gått från att sjunga en lugn, fin ballad till att hamna mitt i ett inferno. När vi kom till hotellet möttes vi av hurrande människor; publik, artister, låtskrivare, tv-, radio- och tidningsjournalister. Jag slussades runt av reportrar och fotografer som väntade på mig. Alla ville få en intervju och ta egna bilder. Varje gång det blev någon minuts paus tog jag en öl. Under intervjuerna höll jag mig till champagne, mer värdigt en vinnare kanske. Jag behövde i vilket fall lugna nerverna och varva ner, men det var svårt. Jag var euforisk och adrenalinet rusade i kroppen. När solen gick upp gav jag fortfarande intervjuer och hoppades på att snart få lägga mig. Mitt under en intervju gav någon mig morgontidningarna. Jag såg mig själv på förstasidorna, i mitten av strålkastarljuset på scenen, med blommor i famnen, omgiven av hyllande människor. En riktig vinnarbild. Det var en märklig känsla, för jag upplevde det som om det bara var en kort stund sedan jag gjorde de där intervjuerna och redan var de tryckta i tidningarna. Strax efteråt fick jag besked om att klockan nio skulle jag vara med i direktsändning i SVT. En kamera monterades upp i Sheratons foajé och jag var med på länk till studion i Stockholm. I en Fostex-högtalare hördes programledarens röst: – Jan, hur känns det nu? Jag svarade: – Det känns bra! 30
1. Se på mej
Programledaren ville ha ett längre svar. – Kan du utveckla det? Jag tänkte en kort sekund och sa: – Det känns jävligt bra. Det tyckte jag var fyndigt sagt, men journalisten som ställde frågan ville nog ha ett mer medietränat svar. Min hjärna var dock helt bombad eftersom jag hade varit vaken hela natten. Jag var lycklig och utmattad samtidigt. Efteråt önskade jag att någon hade tvingat mig att sova åtminstone ett par timmar, för det var en blek, tufsig och sliten melodifestivalvinnare som kablades ut i tv.
* åsa lutade sitt huvud tungt mot min axel. I flygplansstolarna bakom satt mamma och pappa, och framför mig hade jag håkan, Bobby och Maria från skivbolaget. Det var tyst på planet, de flesta verkade sova. Själv var jag inte ett dugg trött. Om någon timme skulle vi vara framme i Dublin. Det skulle bli första gången jag besökte Irland och jag såg fram emot det med spänd förväntan. Om en dryg vecka skulle jag stå på scenen på Point Theatre och sjunga för hela Europa i Eurovision Song Contest. Man räknade med att cirka 900 miljoner tittare skulle följa tävlingen! Det kändes surrealistiskt. Skulle jag representera Sverige i den största musiktävlingen som fanns? Det var svårt att ta in och när jag gjorde det bit för bit, blev jag fruktansvärt nervös. Det kändes bra att ha mina närmaste med mig och jag var extra rörd över att pappa också bestämt sig för att följa med. Melodifestivaler var inte hans grej, men han ville absolut vara vid min sida och ge sitt stöd. 31
del ett
Irland hade vunnit året innan med låten Rock’n’roll Kids som framfördes av Paul harrington och Charlie McGettigan. Men eftersom det var tredje året i rad som Irland vann, hade man nu bett om tillstånd från European Broadcasting Union, EBU, att få slippa arrangera festivalen en fjärde gång om »olyckan« skulle vara framme och Irland vann igen. Det måste ha känts konstigt för Eddie Friel som skulle framföra Irlands bidrag, Dreamin’. När det gällde vårt bidrag fick jag höra att låten och min röst var en stark och bra kombination. Jag visste i och för sig inte så mycket om de andra låtarna, bara att det totalt var 23 deltagande länder och att det säkert kunde finnas många farliga konkurrenter bland dessa. Och vad visste jag om vad människor gillade i Israel eller Turkiet? Eller hur svenska lät i deras öron? Jag kom att tänka på mitt möte med åsa Jinder i Oslo bara några dagar tidigare. hon var där för att hon spelade nyckelharpa i Norges vinnande melodifestivalbidrag Nocturne. helt plötsligt hade hon kläckt ur sig: – Norge kommer att vinna! Jag kan inte säga hur jag vet, men Norge kommer att vinna Eurovision. Jag undrade om hon insinuerade att tävlingen var riggad, men sa inget. Nu kunde jag ändå inte låta bli att tänka på vad hon sagt – och varför hon berättade det för mig? Senare fick jag höra att Se på mej var storfavoriten på samtliga vadslagningskontor i Dublin. Norges bidrag Nocturne, som framfördes av gruppen Secret Garden, var det däremot ingen som trodde på. Det var new age-musik med en sångerska som bara sjöng totalt 24 ord, resten av låten var instrumental. Musiken var visserligen vacker, som episk filmmusik, men inte rätt för Eurovision. Rolf Løvland, som komponerat Nocturne, hade tidigare skrivit La de 32
1. Se på mej
swinge, som duon Bobbysocks framförde och vann med 1985. Att han skulle vinna igen med den här låten kändes helt osannolikt. När vi landade på Dublins flygplats och gick av planet var det ljummet majväder och faktiskt inget regn. Vi samlade ihop våra väskor och kördes sedan till »svenskhotellet« Davenport. Vi föstes fram till receptionen och jag fick mitt schema för veckan. Det var späckat med intervjuer, repetitioner och inspelningar av olika slag. Det skulle inte bli mycket tid för återhämtning, det vara bara att köra. Senare på dagen ringde Bobby till mig. – Kom bort till Point Theatre, jag har en sak till dig. En stund senare promenerade jag in på teatern där Eurovision skulle hållas. Jag såg Bobby, håkan och Maria och ett stort pressuppbåd. Bobby drog fram en guldfärgad cd. – Vad säger du om det här då? Se på mej har sålt guld! Jag tog guldskivan i handen. Det var inte en vinylskiva i guld, en sådan där som Abba och Sweet fick ta emot på sin tid, utan en cd-skiva i guld. Den såg kanske inte lika imponerande ut, men det var förstås lika stort. Jag var jätteglad – och stolt. En bekräftelse på att många gillade det jag hade gjort. Jag hade till stor del programledaren harald Treutiger att tacka för de lysande försäljningssiffrorna. Försäljningen tog nämligen fart efter programmet Rena rama sanningen när harald under en av mina första intervjuer efter Melodifestivalen sa: – Ja, det här är ju en väldigt bra låt! Dagen efter toppade Se på mej listorna. Det visade vilken makt tv hade på den tiden. – Vilken grej! 50 000 sålda ex, inte dåligt! Jag kramade om åsa, mamma och pappa som också anslutit sig till sällskapet. Dagen efter var det dags träffa den irländska programledaren 33
del ett
Mary Kennedy som var ett före detta nyhetsankare och numera även författare. hon var en blond, snygg kvinna som log och skrattade mycket. Irländarna överlag var öppna och trevliga att ha att göra med. På mina få lediga stunder drack jag Guinness och betedde mig som en riktig irländare. Jag drog även i mig ansenliga mängder av en irländsk röd ale som hette Smithwicks, av många betraktad som en av de absolut godaste irländska ölen. Jag kunde inte annat än hålla med. Irländsk whisky kunde jag heller inte få nog av. Den tredje dagen spelade vi in så kallade videovykort då alla artister skulle transporteras ut på landsbygden och göra typiskt irländska saker. »Vykorten« skulle sedan introducera artisterna före varje låt under själva tävligen. Det var spännande att åka till Nordirland, men jag hade svårt att slappna av för jag trodde att alla vi mötte var från IRA och ville spränga bussen. På min lott föll att spela på en så kallad bodhrán, en trumma gjord av ett getskinn uppspänt på en rund träkonstruktion. Trumman användes i irländsk folkmusik, oftast till dansmelodier, så kallade jigs och reels. Som anslag hade man en trumpinne av trä som kallades tipper. Jag vet inte varför just jag skulle spela på det instrumentet, kanske hade irländsk tv tagit reda på att jag kunde spela trummor, eller så var det bara en slump. Jag fick en snabb introduktion och uppmanades sedan att le. Det kändes onaturligt att sitta på en sten ute på landsbygden, spela på trumman och samtidigt försöka se glad och avslappnad ut. Inspelningen drog ut på tiden för att kameramännen ville filma mig från en mängd olika håll och vinklar. Till slut kände jag hur mitt leende blev mer och mer ansträngt och kroppen allt stelare, men än var vi inte färdiga. Just 34
1. Se på mej
när jag tänkte säga ifrån, meddelade producenten att inspelningen äntligen var klar. Dagen efter var det dags för repetitioner. Bobby påminde mig om att jag inte fick använda rakhyvel utan skulle hålla mig till min trimmer. Det ansågs väldigt viktigt att jag inte hade renrakade kinder, skäggstubben skulle synas. Jag hade haft skäggstubb på de första pressbilderna och under Melodifestivalen i Malmö, nu var jag tvungen att leva med det, och det kunde jag på ett sätt förstå. Men kanske uppfattades jag som fåfäng, vilket kändes jobbigt, för jag var verkligen inte sådan som person. Bobby tittade även på mitt hår och konstaterade att det var bra att jag färgat det svart igen så att mina ljusa hårrötter inte syntes. Den »italienska« looken var något jag skulle spela på. – Och precis som du gjorde på Melodifestivalen hemma ska du nagla fast kameran med blicken, förmanade Bobby. Gör du det, kommer det att gå bra, jag vet det! han log uppmuntrande mot mig. Mitt fokus låg mest på att sjunga så bra som möjligt och på att rösten inte skulle spricka. Se på mej innehöll flera falsettpartier som inte var helt lätta att sjunga, i synnerhet inte om man var nervös. Den 13 maj, finaldagen, var jag taggad. Repetitionerna hade gått bra. Visserligen tyckte jag, efter att ha hört de andra låtarna, att flera av dem utgjorde ett tydligt hot. Men att vinna var inte det viktigaste, utan att göra så bra ifrån sig som möjligt. Sverige skulle inte behöva skämmas. I green room var jag den ende av artisterna som gick runt och hälsade på alla och bad om autografer. De flesta var väldigt trevliga och tillmötesgående medan några var mer högfärdiga. Mest imponerad blev jag av Davor Popovic. hans låt var lite mossig, men han och hans delegation hade tagit sig ur Bosnien-hercegovina med livet som insats under brinnande krig och låten var stark när man visste att den handlade 35
del ett
om krigets fasor. I mina ögon gjorde det honom till en vinnare, oavsett hur det gick i tävlingen. Stämningen gick nästan att ta på, febril aktivitet rådde och många nervösa skratt hördes. En jättestor tv stod på så att man kunde följa finalen. En ensam dansare på scenen fångade min uppmärksamhet. han hade svarta byxor, en vit fladdrig skjorta och dansade på ett sätt jag aldrig tidigare sett. Överkroppen var helt stilla och armarna hängde rakt ner utmed kroppen. Benen jobbade desto mer. Efter en stund fick mannen sällskap av kvinnliga dansare i korta, svarta klänningar med gröna bälten i midjan. De ställde sig på en lång rad och dansade vilt. Jag tyckte först att det såg löjligt ut men efter ett tag fick jag gåshud på armarna. Det var mäktigt och gruppen tog stället med storm. Det var första gången världen fick se dansgruppen Riverdance som efter detta gjorde en enorm succé världen över. Publiken jublade och alla menade att det var en fantastisk början på programmet. Jag kunde inte annat än hålla med. Jag satt kvar ett bra tag i green room eftersom jag fått 18 som startnummer. Pratade en stund med Anabel Conde från Spanien som hade en riktigt stark låt som jag misstänkte skulle gå långt i tävlingen. Jag sa det till henne och hon sprack upp i ett stort leende. Kanske var det inte så många som gav varandra beröm i sådana här sammanhang? Närmast oss satt den danska sångerskan Aud Wilken som framförde låten Fra Mols till Skagen. Precis som Norges Nocturne var det en udda låt i sammanhanget. hon verkade en aning bortkommen, helt utan divalater och riktigt trevlig att prata med. Så var det dags för mig. Jag väntade bakom scen och tog flera djupa andetag. Nu gällde det. Jag visste att min familj och åsa satt i publikhavet, åsa i svart fodralklänning med en bild av mig i händerna. 36
1. Se på mej
Det kändes bra att jag hade supportrar på plats. Jag skulle sjunga för dem. Väl ute på scen var jag helt fokuserad på min uppgift. Försökte att hålla blicken i kameran som jag blivit tillsagd, och huvudet så stilla som möjligt. Jag hade fått lära mig att om man rörde för mycket på huvudet i tv såg det nervöst och fånigt ut. Trots att jag var tippad som vinnare på alla vadslagningskontor var jag lugn. Jag hade rösten under kontroll och kände att publiken gillade mig och min låt. Anders Berglund dirigerade orkestern och allt flöt som det skulle. Men plötsligt hände något. De förinspelade stråkarna försvann. Jag lyckades finna mig snabbt och sjöng vidare utan att låtsas om något, men hjärtat slog vilt. Jag visste inte om det hördes att stråkarna var borta och hoppades att det bara var vi på scen som märkte det. Jag lyckades behålla fattningen. Mina tre minuter i rampljuset var snabbt över och jag snubblade ut från scen så fort jag kunde. Jag var lättad och glad, äntligen var det hela över och jag hade inte gjort bort mig, trots incidenten med stråkarna. Vilken lycka! Pappa och mamma kramade om mig länge och pappa sa flera gånger hur stolt han var. – Det var fantastiskt roligt att få se det här spektaklet på nära håll. Och jag måste ju säga att din låt inte är något att skämmas för. Den är riktigt bra, inte sådan där skvalmusik som en del av de andra låtarna, viskade han i örat på mig. Jag höll på att spricka av stolthet. Pappas beröm betydde så mycket. Nu spelade det verkligen ingen roll hur det gick. Jag hade klarat mig igenom tävlingen och var nöjd över min insats. Jag slängde mig i en soffa och sträckte ut benen. Tog en öl och väntade på att rösträkningen skulle börja. Till min förvåning ledde faktiskt Se på mej ett tag efter att 37
del ett
den fått ett par tolvpoängare från Irland, Tyskland och Danmark. Men sedan drog Norge helt otippat iväg, följt av Spanien. Genast började det viskas och spekuleras. Ingen verkade förstå hur Norges låt kunde få så många röster. Jag hörde flera säga att låten var »kontroversiell«. Det höll inte jag med om, men visst, det var inte en typisk schlagerlåt. Jag kunde inte låta bli att tänka på vad åsa Jinder sagt till mig tidigare. Kunde det ligga något i det? Men nej, jag slog bort det. Så kunde det bara inte vara. Så fick det inte vara. Pappa sa till mig, att om inte jag vann, var det i alla fall bra om Norge vann. – Jag måste hålla på Norge också. Fast du gjorde ett riktigt bra jobb, det ska du veta, sa han och la armen om mig. Men visst är Norges låt fin? Jag gillar att den har inspiration från norsk folkmusik. Jag nickade instämmande. När rösträkningen var klar slutade Norges bidrag mycket riktigt på första plats med 148 poäng. Spaniens låt, som jag tyckte var så bra, blev tvåa. Och på en hedersam tredje plats hamnade Sverige, med 100 poäng jämt. Journalisterna började genast fråga om jag var bitter men jag kunde sanningsenligt svara att det var jag inte. – Jag är jätteglad för min tredjeplats, sa jag och skrattade. Den här gången utan att någon uppmanat mig att göra det.
38
COLETTE VAN LUIK,
NORSTEDTS_JOHANSEN_MED_NYA_OGON_skydds.indd Alla sidor
www.norstedts.se
MED nya ÖGON
född 1966, har över 20 års erfarenhet som journalist. Hon arbetar som nyhetsreporter på Sveriges Television och skriver även artiklar om bland annat hälsa, relationer och psykologi. Colette har tidigare gett ut två böcker på annat förlag. Hon är också diplomerad friskvårdskonsult, utbildad på Axelsons Gymnastiska Institut i Stockholm.
Sångaren, artisten och låtskrivaren Jan Johansen berättar öppenhjärtigt och utan att försköna om sitt liv och sin väg tillbaka från ett långvarigt missbruk. Det är en berättelse om att falla, resa sig och se med nya ögon på världen – och sig själv. En ögonöppnare för den som vill förändra sitt liv.
JAN JOHANSEN
född 1966, sjöng sin väg in i svenskarnas hjärtan i Melodifestivalen 1995 då han vann med låten ”Se på mej”. Låten låg 15 veckor på Svensktoppens förstaplats och 30 veckor totalt på listan. Men trots framgång och kändisskap upplevde han en själslig vilsenhet. För att döva smärtan började han dricka mer och mer, till slut gick det så långt att han höll på att supa bort både fru, barn och karriär. I september 2008 tvingades han välja – spriten eller familjen. Han valde familjen.
COLETTE VAN LUIK
JAN JOHANSEN,
Nu hade jag ett val. Jag kunde göra som hon ville och hålla mig till mineralvatten resten av kvällen. Eller så kunde jag ignorera hennes tysta vädjanden och fortsätta att pytsa i mig vin. Jag tittade på mitt välfyllda glas, la märke till vinets vackra djupröda färg och mindes vilken otroligt bra bordeaux det var som serverades. Jag slöt min hand om glaset och lyfte det långsamt mot min mun. Idag var inte rätt dag att sluta dricka. Jag tog en djup klunk och kände hur vinet rann ner för strupen. »Det ordnar sig«, tänkte jag. I det ögonblicket, med vin i kroppen, kändes det nämligen så. En välbekant känsla och så förrädiskt övertygande. Klart det skulle ordna sig, det kändes ju hur tydligt som helst. Jag blundade och tömde resten av glaset.
»Att ta ett glas vin bara för att kolla vad som skulle hända var ren idioti, som rysk roulette med sex skott i revolvern. Men kanske skulle jag ha tur …«
JAN JOHANSEN COLETTE VAN LUIK
MED nya ÖGON
Jan Johansen slog igenom i Melodifestivalen 1995 med ”Se på mej”, som placerade honom på tredje plats i Eurovisionsschlagerfestivalen. Vad ingen såg var att på scenen stod en 29-åring som börjat tappa fotfästet i en allt snabbare snurrande karusell av turnerande och festande. Jan kände sig dessutom som en marionett i händerna på skivbolaget som skapat schlagersuccén och osäker åt vilket håll hans musikaliska kompass pekade. I fyllan kände han sig trygg och säker på sin stjärnstatus, men baksmällan blev brutal ... Jan berättar tillsammans med Colette van Luik hur han och hans fru Pia klarat av de svårigheter det innebär att ta sig ur missbruk och medberoende. Boken innehåller även en ingående och klargörande intervju med My Skarsgård, läkare och alkohol- och drogterapeut, om alkoholens effekter och skadeverkningar.
omslag: NIKLAS LINDBLAD, mystical garden design foton: eva lindblad, 1001bild.se
2013-01-29 13:51
