9789113040554

ANN-MARIE ÅSHEDEN

FÖRBANNELSEN HANS HOLMÉRS ÖDE

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

©Ann-Marie Åsheden 2012 Norstedts, Stockholm Omslag och collage på för- och eftersättsblad: Johan Petterson Karta: Eva Johansson/Norstedts Kartor Redaktör: Anna Thufvesson Tryckt hos ScandBook i Falun, 2012 ISBN 978-91-1-304055-4

INNEHÅLL

Förord 9 Prolog 15 del 1 Polischefen 21 Chock och förvirring 29 Livet i bunkern 36 Skuggboxning 41 Ett ödesdigert misstag 51 Nyhetstorka 57 Åklagaren förnedras och ger igen 64 På bristningsgränsen 70 del 2 Vittring 77 Kursändring 81 En sommarkväll på balkongen 89 Förvissning 92 Svårgenomtränglig materia 96 Planen 99 Motivet 104 Ner på Sveavägen 108 En hypotes 112 Spåret läcker ut 116

del 3 Vänteläge 125 Ett par glasögon 130 Krig i medierna 133 Vittnet Markus L. 136 ”Operation Åklagare” 142 En viss känslomässig influens 147 Zeimes värld 150 Omständigheter 155 Smärtpunkten 162 Onda aningar 167 Hot 170 Köpt information 176 del 4 Drevet drar igång 181 Slut på artigheten 190 Kvittenser 193 Julklapp från Ebbe 199 Slutstriden med åklagarna 203 Hämnden 211 Dagarna efter 215 Skuld och eftertanke 220 Wranghults värld 223 Regeringen ingriper 226 Jaga kurder 229 Jaga Holmér 234

del 5 Efter avgången 241 Tvivel och ångest 246 Juristernas granskning 250 PKK-spåret fortsätter att irritera 259 Förbannelsen överlever Holmér 264 Epilog 268 Personförteckning 273 Litteratur och andra källor 275 Källor kapitelvis 276 Bilaga Medierna om Holmér och Palmeutredningen 279 Svenska Dagbladet 280 Aftonbladet 284

FÖRORD Jag lät 24 år förflyta innan jag bestämde mig för att berätta om Palmeutredningens förste spaningsledare Hans Holmér. Intervjuerna jag gjorde med honom 1986–1987, i min egenskap av reporter på Dagens Nyheter (DN), har legat orörda i nästan ett kvarts sekel – först i ett bankfack, sedan på Riksarkivet. Ämnet var så laddat. Holmér fördömd. Det fanns inget intresse.

Men det finns en tidsfaktor även för fördömda. Plötsligt började unga människor ställa frågor om Holmér och utredningen.

De var barn eller tonåringar när Sveriges statsminister mördades, hela landet chockades och mordutredningen kraschade. Nu ville de veta vad som hände.

En strålande vacker sommardag 2010 fick jag under en båtutflykt en fråga från en god vän som är åklagare: ”Stämmer det att Holmér var psykopat?” undrade vännen nyfiket. Den varma vinden smekte kinden när jag svarade att Holmér naturligtvis inte var någon psykopat. Han var lite egotrippad och fåfäng.

Men vem är inte det? Medkänsla hade han gott om, och man kan inte påstå att han agerade huvudsakligen för egen vinning.

Frågan fick mig att inse vidden av det Hans Holmér hade råkat ut för. Det var större och värre än jag hade intalat mig under alla dessa år. Om man inom en respekterad yrkeskår som åklagarnas odlar fantasier för att upprätthålla bilden att allt var Holmérs fel, fanns det ytterligare ett skäl att skriva.

Eftersom det var jag som hade skänkt intervjumaterialet till 9

Riksarkivet kunde jag gå förbi den sekretesstämpel som mitt material var belagt med fram till 2023. Jag hade själv begärt den för att inte göda privatspanare och konspirationsteoretiker i onödan.

Varför gjorde jag då dessa intervjuer för ett kvartssekel sedan?

Och hur kunde jag få tillgång till polischefen som ledde spaningarna efter Olof Palmes mördare nästan i realtid?

Det var chefredaktören Christina Jutterströms idé att Dagens Nyheter skulle skildra Palmeutredningen inifrån. Hon var bekant med bokförläggaren Ebbe Carlsson, som i sin tur var nära vän med Hans Holmér. Via Ebbe fick hon kontakt med Holmér.

Hennes förslag var att reporter Åsheden skulle få göra löpande intervjuer med Holmér för publicering när mördaren var gripen. Ingen trodde då något annat än att det skulle ske ganska snart och att det skulle bli ett scoop. Holmér hade flera villkor för att gå med på det okonventionella och för hans del inte helt riskfria arrangemanget, och vi gick med på dem. Bland annat fick han rätt att stryka känslig information i min text.

Vi höll projektet hemligt, Holmér på sin kant, Christina och jag på vår. För att Christina skulle kunna tänka och agera fritt i det löpande nyhetsarbetet med andra reportrar upprättade hon ett slags brandvägg mellan sig själv och mig. Jag skulle inte berätta för henne vad jag fick reda på av Holmér.

De första veckorna träffade jag Holmér varje dag. Senare glesades våra möten ut alltmer. Från sommaren 1986 träffades vi ungefär en gång i veckan. Intervjuerna ägde rum på Holmérs tjänsterum i polishuset på Kungsholmen. De varade sällan längre än en timme. Jag spelade in intervjuerna på band.

Min strategi var att få honom att berätta så mycket som möjligt och inte föra mig bakom ljuset. Så jag lyssnade och ställde 10

klargörande frågor. Jag spelade inte tuff reporter. Det fungerade.

Han kom att lita alltmer på mig, och jag förstod så småningom att han betraktade våra stunder som ett slags avkoppling. Han stressade av, lät det som hänt skölja genom huvudet, kanske bearbetade han det samtidigt.

I mars 1987 hade konfliktnivån i utredningen nått en sådan höjd, och låsningarna en sådan hårdhet, att det inte längre fanns något annat alternativ för Holmér än att avgå. Kritiken mot honom var skoningslös och den växte snart till en förbannelse med mediernas hjälp.

Sommaren 1987 publicerade DN en artikelserie om de tre första månadernas mördarjakt. Scoopet uteblev, istället fick vi hård kritik. Det kändes som om vi fick en släng av förbannelsen.

Hösten 1988 var tiden mogen för DN att skriva om Holmérs huvudspår, den kurdiska befrielserörelsen PKK. Det skedde nedtonat, i form av en enda lång artikel. Tillsammans med DNkollegan Bengt Albons kompletterade jag mitt material med intervjuer med tre av de fem åklagare som arbetade i Palmeutredningen under Holmérs tid: Claes Zeime, Solveig Riberdahl och Anders Helin. Dessa intervjuer gjordes i augusti–september 1988, och även de finns på Riksarkivet.

Vintern 2010–2011gick jag igenom intervjumaterialet på Riksarkivet. Jag bestämde mig redan från början för att lämna mycket av innehållet därhän, däribland stora delar av det polisiära arbetet med vittnen, förhör och konfrontationer. Mycket av detta är redan känt och inte så intressant idag. Istället ville jag försöka skildra varför utredningsarbetet blev så konfliktfyllt, hur en person kom att få bära skulden för allt som gick fel.

Det var i Hans Holmérs öde – och PKK-spårets öde – som dramatiken låg.

11

Den här boken är således inte någon fullständig redogörelse för Palmeutredningen under Holmér. Inte ens PKK-spåret med dess stora persongalleri redovisar jag i detalj. Jag har gjort mitt urval utifrån det som jag anser är relevant för att berätta om hur konflikten utvecklades till ett inbördeskrig i rättsväsendet.

I kapitlet ”Omständigheter” redovisar jag några av de händelser som gjorde att polisen kom att intressera sig för PKK. Här har jag samtalat med mitt samvete. Ska jag verkligen avslöja detta, som fortfarande är belagt med förundersökningssekretess? Jag kom fram till att det ska jag göra. Jag tänkte så här: Om Palmeutredarna inte har brytt sig om att gå till botten med dessa och andra omständigheter under alla år, så har jag ingen moralisk skyldighet att hålla tyst. Och hur jag än gör blir det ändå offentligt 2023. Jag vill redan här påpeka att vad som redovisas om PKK:arna i detta kapitel och på andra ställen i boken inte ska tolkas som att jag tror att de sköt Olof Palme. Jag vet inte vem som sköt Olof Palme. Jag tror ingenting.

Många vittnen och misstänkta i utredningen figurerar i min berättelse. Jag har genomgående valt att kalla dem vid deras förnamn plus första bokstaven i efternamnet. Så gjorde Granskningskommissionen 1999, och det tolkar jag som ett rättesnöre i denna juridisk-moraliska fråga. En av PKK-anhängarna låter jag stå med hela sitt namn, advokaten Huseyin Yildirim. Det beror på att han var talesman för PKK och ofta framträdde i medierna utan att dölja sin identitet.

Mediernas roll har jag undersökt på Kungliga biblioteket, en veritabel guldgruva för den som vill följa hur vissa uppfattningar slår rot och blir till sanningar. På KB upptäckte jag mönster jag inte såg när jag levde mitt i nyhetsflödet på 1980-talet.

Jag har vidare gått igenom flera av de officiella granskningar som gjordes i kölvattnet av Palmeutredningen. Först kom justi12

tiekansler Bengt Hamdahls 25-sidiga rapport i december 1986 om utredningen rörande den mordmisstänkte 33-åringen Victor G. Sedan kom den stora Juristkommissionens två rapporter under 1987. Till slut den stora granskningen av Palmeutredningens alla spår och hur de hanterades. Den är tusen sidor tjock och publicerades 1999. I den finns redogörelser för de granskningar som gjordes mellan 1987 och 1995.

I dessa officiella utredningar har jag hittat fakta, analyser och slutsatser som jag vävt in i min berättelse – för att komplettera och balansera Holmérs bild. Jag har även använt information från Holmérs egen bok Palme är skjuten! Slutligen har jag intervjuat ett antal personer som fanns kring Holmér.

Jag har försökt gå balansgång mellan historieberättandets krav och en korrekt redovisning av fakta. Jag har friserat språket i utredningar vars innehåll jag återger. Jag har också tagit bort många källhänvisningar i den löpande texten. De finns dock översiktligt redovisade i en källförteckning.

Mycket av dialogen som redovisas har Holmér som enda källa. När det sagda inte har verifierats från den person han citerar har jag angivit det med kursiv stil. Det gäller framför allt när Holmér citerar åklagarna. När citaten av åklagarna inte är kursiverade betyder det att de härrör från mina egna och Bengt Albons’ intervjuer med dem, eller har bekräftats i senare intervjuer med dem.

Min berättelse väcker många stora frågor. Om ansvar och skuld.

Om det höga pris en enskild tvingas betala om han eller hon väljer att påverka ett händelseförlopp jämfört med att förhålla sig mer passiv. Om lagen ska tolkas mekaniskt eller moraliskt, restriktivt eller generöst. När är det rätt att tänja på regler, eller kanske till och med att bryta mot dem? Vad händer i ett samhäl13

le när alla börjar tänka likadant, och vilket ansvar har medierna för en sådan mental likriktning?

Jag hoppas min berättelse skapar debatt om dessa frågor.

Många ska tackas. Först och främst den hjälpsamma personalen på Riksarkivet och Kungliga biblioteket, där jag har tillbringat många dagar. Sedan alla som givit mig av sin tid och sina minnen. Det är delar av Hans Holmérs familj; hans första fru Kerstin, som idag är 80 år, och hans två döttrar Pia och Åsa. Ett särskilt tack till Hans Wranghult, som tålmodigt har svarat på många frågor. Han har också läst manus med min stora kontrollfråga i bakhuvudet: Var det så här det gick till i Palmerummet? Stämmer det som Holmér berättade under intervjuerna 1986 och 1987? ”Ja, det stämmer”, sa Wranghult som var en smula överraskad över att jag visste så mycket.

Jag vill också tacka Leif Hallberg, som var Palmeutredningens presstalesman under Holmérs tid, och Mats Vangstad, som då arbetade i länspolismästarens stab och fick i uppdrag av Holmér att under stor diskretion organisera det stora tillslaget. Tack till åklagarna K.G. Svensson och Solveig Riberdahl samt riksåklagaren Magnus Sjöberg. Även Harald Fälth ska tackas; han var statssekreterare hos justitieminister Sten Wickbom när det begav sig.

Tack till Christina Jutterström, utan vars journalistiska idé den första veckan i mars 1986 denna bok inte ens hade blivit påtänkt.

Till sist: ett stort tack till min man John Lennart, som stått ut med mig under den tid jag haft mitt fokus på Hans Holmér.

Han har hjälpt mig framåt med uppmuntran, tröst och kloka synpunkter.

14

PROLOG Kommissarie Gösta Söderström är en av de första poliser som kommer till platsen för skottlossningen på Sveavägen sedan larmet gått. Där är det kaotiskt. En man ligger på marken i en blodpöl. Ett tiotal personer har samlats omkring honom. En av dessa försöker få liv i honom. Ytterligare en polisbil anländer. Söderström har redan börjat ta vittnesuppgifter, fortfarande utan att veta vem offret är. Han talar två gånger med en kvinna, som han uppfattar som offrets hustru. Andra gången skriker hon: ”Är du inte klok? Känner du inte igen mig? Jag är Lisbet Palme. Där ligger min man Olof.”

Söderström ringer då omedelbart till polisens sambandscentral. ”Vet ni vem brottsoffret är? Kom!” ”Nej, det vet vi inte.” ”Det är statsminister Olof Palme. Slut. Kom.” ”Klart. Slut.”

Det har nu gått nio minuter sedan skottet föll. En ambulans kör iväg med Olof Palme till sjukhuset. Längs mördarens förmodade flyktväg springer flera poliser.

I sambandscentralen i polishuset på Kungsholmen är kommissarie Hans Koci ansvarig den här natten. Han får genast kännedom om Söderströms rapport. Men är det verkligen sant? Vad ska han göra? Han hinner inte tänka så mycket innan telefonerna börjar ringa. Det finns 60 inkommande linjer, och lamporna blinkar ilsket på allt fler linjer för varje minut som går. Stressnivån stiger snabbt i ”Radion”, som sambandscentralen allmänt kallas i polishuset. Händelseutvecklingen skenar.

15

Tio minuter senare får Koci bekräftat att den skjutne verkligen är Olof Palme. Han inser att han måste larma både regeringen och uppåt inom polisen. Det här är stort. Han får tag på Olof Palmes statssekreterare Ulf Dahlsten, som just fått veta av statsministerns pressekreterare att Palme skulle vara skjuten. Nu kan Koci bekräfta.

Det visar sig svårt att få tag på ansvariga i den egna organisationen. Oturligt nog är det sportlov och Vasaloppshelg och flera av de högsta cheferna är lediga. Länspolismästare Hans Holmér är på väg till Dalarna och går inte att nå. Chefen för kriminalavdelningen Hans Wranghult är i fjällen. Men Kocis mannar får tag på chefen för ordningspolisen, Sune Sandström, som i sin tur ringer in biträdande länspolismästare Gösta Welander, som sitter hemma och dricker whisky på fredagskvällen. Dessa två beslutar att även Wranghults närmaste man, Gunnar Severin, ska kallas in. Tre timmar efter mordet på Sveavägen har även de två högsta cheferna för Säkerhetspolisen infunnit sig i sambandscentralen. Ingen vet hur det inträffade ska tolkas. Är det större än ett mord? Början på en statskupp? Ligger utländsk makt bakom? Finns det risk för fler mord i regeringskretsen?

Och mördaren har uppenbarligen kommit undan.

Gösta Welander, som är den högste närvarande chefen, tar inte tag i taktpinnen och börjar inte organisera polisarbetet.

Han beger sig istället iväg till Sabbatsbergs sjukhus och senare till Rosenbad, där regeringen samlats mitt i natten.

Den ödesdigra fredagskvällen har paret Palme varit på den sena föreställningen på biografen Grand på Sveavägen tillsammans med sonen Mårten och hans flickvän. Utanför bion säger de två paren god natt till varandra och går åt varsitt håll. Klockan 23.21 passerar Olof och Lisbet korsningen Sveavägen/Tunnelgatan på 16

17

väg till Hötorgets tunnelbanestation. Det är bara några få meter kvar till nedgången, när en man glider upp precis bakom Olof Palme och skjuter honom med ett välriktat skott i ryggen. Det dödar nästan direkt. Lisbet reagerar instinktivt när maken faller framstupa på trottoaren. Hon vrider sig mot honom och böjer sig samtidigt ner. Det räddar hennes liv, med minsta möjliga marginal. Mördarens andra skott snuddar vid hennes axel, hon märker det inte ens.

Mördaren har tur. Eller är det skicklighet? Han kommer i varje fall undan utan att lämna någonting efter sig utom två kulor som upphittas i de smutsiga snövallarna på Sveavägen dagarna efter. På mordplatsen finns inget av det som brukar fälla mördare. Inget vapen, inga avtryck, inget tappat. Inte ens några helt säkra och samstämmiga vittnesmål, trots att ett tjugotal personer befinner sig inom synhåll.

Journalisterna är bland de första att uppsnappa att något stort har hänt på natten den 28 februari. En skottlossning mitt i huvudstaden är normalt en stor nyhet.

De blir tipsade nästan direkt att offret är Olof Palme. De kastar sig på telefonerna för att söka bekräftelse. Redan tio minuter efter skottet ringer den första journalisten till Palmes pressekreterare Kjell Lindström. Fler följer direkt efter i samma ärende.

Lindström, som inte vet vad som hänt, tar kontakt med en av Palmes livvakter och frågar vad Palme hade sagt att han skulle göra på kvällen. Livvakten vet inte och känner inte till att Palme skulle ha blivit skjuten. Lindström ringer vidare. Vid midnatt når han fram till en yrvaken Ulf Dahlsten och berättar vad han hört. Dahlsten ringer genast till Säpo, men kopplas vidare till polisens sambandscentral, där den han får tala med inte kan ge några klara besked. Men så fort han lagt på blir han uppringd 18

av Hans Koci och får bekräftelsen. För Säpo, som ansvarar för Palmes livvaktsskydd, och för Dahlsten, som är ansvarig för säkerhetsfrågorna i Olof Palmes kansli, är detta en mardröm.

Efter att ha avslutat samtalet med Ulf Dahlsten får Hans Koci inom några få minuter bekräftat av läkare på Sabbatsbergs sjukhus att Palme är död. Tio minuter senare når informationen nyhetsbyrån TT som omedelbart går ut med ett flashtelegram med texten ”Olof Palme är död”. Sju minuter senare flashas ytterligare ett telegram med lite mer information om tid och plats.

Svenska journalister börjar genast ringa och de utländska följer efter.

19