9789113038629

Patricia Cornwell

Mord i

CentralPark

MORD I CENTRAL PARK

Översättning Nils Larsson av Nils Larsson Översättning

Av s a m m a f ör fat ta r e Böckerna om Kay Scarpetta: Den osynlige Indicier Allt som återstår Kuslig likhet Kroppsspråk Offer utan namn Dunkla vatten Dödlig smitta Eldens öga Mörkrets makt Sista utvägen Flyg fula fluga Dödligt spår Rovdjuret De dödas bok Scarpetta Öv r ig u t g i v n i n g: Getingboet Fula fiskar Porträtt av en mördare Farligt fiske

I SBN 978-91-1-303862-9 Norstedts, Stockholm 2012 Copyright © 2009 by CEI Enterprises, Inc. Originalets titel: The Scarpetta Factor Omslag: Blacksheep/Sean Garrehy Översättning: Nils Larsson Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2012 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

1

drev in från East River och slet tag i Kay Scarpettas kappa, där hon snabbt kom gående på Trettionde gatan.

Det var en vecka före jul och det syntes inte minsta spår av den stundande helgen i det som hon kallade Manhattans tragiska triangel, tre hörn som bands samman av elände och död. Bakom henne låg Memorial Park; ett väldigt, vitt tält som rymde de vakuumpackade mänskliga kvarlevorna från Ground Zero som ännu inte identifierats eller avhämtats. Rakt fram på vänstra sidan låg den röda tegelbyggnaden i gotisk stil som en gång varit Bellevues psykiatriska sjukhus och nu var ett härbärge för hemlösa. Mittemot den fanns rättsläkarkontorets lastbrygga, där en garagedörr av grått stål stod öppen. En lastbil backade in och fler plywoodpallar lastades av. Det hade varit en stimmig dag i bårhuset, ett ständigt hamrande i korridorerna som fortplantade alla ljud likt en amfiteater. Bårhusarbetarna var fullt upptagna av att snickra ihop enkla furukistor, både i vuxen- och barnstorlek, och kunde knappt hålla jämna steg med den växande efterfrågan på stadsbegravningar på Potter’s Field. Det var förstås en ekonomisk fråga. Precis som allt annat.

Scarpetta ångrade redan cheeseburgaren med pommes frites som låg i pappkartongen som hon bar på. Hur länge hade de stått i värmeskåpet i kafeterian på New York-universitetets medicinska fakultet? Det var för sent för att äta lunch, klockan var nästan tre på eftermiddagen, och hon var ganska säker på att hon visste svaret på hur välsmakande maten var, men hon hade inte tid att beställa något eller gå till salladsbaren, att äta hälsosamt eller ens att äta något som hon faktiskt skulle tycka var gott. Hittills hade det varit femton fall i dag, självmord, olyckor, mord och fattiga som dött, utan tillsyn av någon läkare, eller ännu sorgligare, helt ensamma.

Hon hade varit på jobbet redan klockan sex på morgonen för att

en iskall vind

7

komma igång tidigt, avslutat sina båda första obduktioner vid niotiden, sparat den värsta till sist – en ung kvinna med skador och artefakter som var tidskrävande och förvirrande. Scarpetta hade ägnat mer än fem timmar åt Toni Darien, ritat mycket detaljerade diagram och fört noggranna anteckningar, tagit dussintals foton, fixerat hela hjärnan i en hink med formalin för ytterligare studier, fyllt fler provrör än vanligt med vätskor och bitar av organ och vävnad, fortsatt och dokumenterat allt hon någonsin kunnat i ett fall som var besynnerligt, inte därför att det var ovanligt utan för att det innehöll motsägelser.

Den tjugosexåriga kvinnans beteende och dödsorsak var deprimerande triviala och hade inte krävt en omständlig obduktion för att få svar på de mest elementära frågorna. Hon hade utsatts för trubbigt våld, ett enda slag mot bakhuvudet med ett föremål som möjligen hade en mångfärgad målad yta. Det som inte stämde var allting annat. När hennes kropp hittades i utkanten av Central Park, ungefär tio meter från Östra hundrationde gatan, strax innan gryningen, antogs det att hon varit ute och joggat i går kväll i regnet och utsatts för ett sexuellt övergrepp och mördats. Löparbyxorna och trosorna var nerdragna till fotknölarna och fleecetröjan och sportbehån uppskjutna över brösten.

En vattentät scarf var hårt knuten med en dubbelknut om hennes hals, och vid första anblicken trodde polisen och rättsläkarstationens utredare som kom till platsen att hon hade blivit strypt med ett av sina egna klädesplagg.

Det hade hon inte. När Scarpetta undersökte kroppen i bårhuset, hittade hon inget som tydde på att scarfen orsakat hennes död eller ens bidragit till den, inga tecken på kvävning, ingen avgörande reaktion, till exempel rödfärgning eller blåmärken, bara ett torrt skrapmärke på halsen, som om scarfen knutits runt den efter döden. Det var visserligen möjligt att mördaren kunde ha slagit henne i huvudet och vid någon senare tidpunkt strypt henne, kanske för att han inte förstod att hon redan var död. Men hur lång tid tillbringade han i så fall med henne? Att döma av krossåren, svullnaden och blödningarna i hjärnbarken hade hon överlevt ett tag, kanske i några timmar. Ändå fanns det mycket lite blod på platsen. Det var inte förrän man vände på kroppen som skadan på bakhuvudet över huvud taget upptäcktes, 8

ett fyra centimeter stort sår som var ganska uppsvullet men som avsöndrade ytterst lite vätska; avsaknaden av blod skylldes på regnet.

Scarpetta betvivlade starkt detta. Såret i bakhuvudet måste ha blött ymnigt, och det var osannolikt att ett regnoväder som bara varit periodiskt och inte särskilt kraftigt skulle ha sköljt bort det mesta av blodet ur Tonis långa, tjocka hår. Slog angriparen henne i huvudet och stannade sedan kvar hos henne ett bra tag under den regniga vinternatten, innan han knöt en scarf hårt om hennes hals för att förvissa sig om att hon inte skulle överleva och berätta vad han gjort? Eller ingick strypningen i något slags våldsam sexuell ritual? Varför stred missfärgningen och likstelheten så tydligt mot vad brottsplatsen tycktes berätta? Det verkade som om hon hade dött i parken sent i går kväll och det verkade som om hon varit död så länge som trettiosex timmar.

Fallet gjorde Scarpetta förbryllad. Kanske grubblade hon för mycket på det. Kanske tänkte hon inte klart förresten, eftersom hon var jäktad och blodsockret lågt, därför att hon inte hade ätit något på hela dagen utan bara druckit en massa kaffe.

Hon skulle komma för sent till personalmötet klockan tre och behövde vara hemma före sex, så att hon hann gå på gymmet och äta middag med sin man Benton Wesley, innan hon rusade över till CNN, något hon verkligen inte hade lust med. Hon borde aldrig ha gått med på att vara med i The Crispin Report. Varför i all världen hade hon gått med på att sitta och prata i teve med Carley Crispin om förändringar i huvudhåret efter döden och mikroskopins betydelse och andra kriminaltekniska discipliner, som missförstods på grund av just det som Scarpetta gett sig in i – underhållningsindustrin? Hon bar sin lunchlåda över lastbryggan, som var full med kartonger och lårar med förnödenheter till kontoret och bårhuset samt metallkärror, truckar och plywood. Säkerhetsvakten talade i telefon bakom plexiglaset och ägnade henne knappt en blick då hon passerade.

Högst upp på en ramp använde hon magnetkortet som hon hade fäst vid en snodd om halsen för att öppna den tunga metalldörren och kom in i en katakomb av vitt tunnelbanekakel med grönblå inslag och räcken som tycktes leda överallt och ingenstans. När hon först började arbeta här som rättsläkare på deltid, gick hon vilse ganska ofta 9

och hamnade uppe på antropologlabbet i stället för på neuropatilabbet eller kardiopatilabbet eller i herrarnas omklädningsrum i stället för damernas, eller förruttnelserummet i stället för stora obduktionssalen eller vid fel kylrum eller trapphus eller till och med på fel våning när hon steg in i den gamla stållasthissen.

Ganska snart fattade hon logiken bakom layouten, bakom dess noga uttänkta kretslopp, som började redan vid entrén. Liksom lastbryggan låg den bakom en massiv garagedörr. När ett lik levererades av rättsläkarkontorets transportavdelning, lastades båren av i entrén och passerade under en strålningsdetektor ovanför dörren. Om inget larm utlöstes som visade på närvaro av radioaktivt material, till exempel radiofarmaka som används vid behandling av en del cancersjukdomar, var nästa anhalt golvvågen, där kroppen vägdes och mättes. Vart den tog vägen efter detta berodde på vad den befann sig i för tillstånd. Om den var i dåligt skick eller ansågs som potentiellt farlig för levande människor, hamnade den i förruttnelsekylrummet som låg intill förruttnelserummet, där obduktionen skulle äga rum med speciell ventilation och andra skyddsåtgärder.

Om kroppen var i gott skick kördes den genom en korridor till höger om entrén, en färd som på vissa ställen kunde avbrytas, beroende på hur illa åtgången kroppen var: röntgenavdelningen, förrådsrummet för histologiska prover, rättsantropologilabbet, ytterligare två kylrum för nya lik som inte undersökts än, hissen för dem som skulle studeras och identifieras på övervåningen, bevisskåp, neuropatirummet, kardiopatirummet, stora obduktionssalen. Efter att ett fall var avslutat och kroppen var färdigundersökt, hamnade den i slutet av kretsloppet vid entrén, i ännu ett kylrum, och det var där Toni Darien borde vara, inlagd i en säck på en lagerhylla.

Men det var hon inte. Hon låg på en bårvagn som stod parkerad framför den rostfria kylrumsdörren och en ID-tekniker höll på att täcka över henne med ett blått lakan upp till hakan. ”Vad händer?” sa Scarpetta. ”Det blev lite uppståndelse däruppe. Hon ska visas.” ”För vem och varför det?” ”Mamman sitter i lobbyn och vägrar att gå förrän hon fått se henne.

10

Var inte orolig. Jag tar hand om det.” Teknikern hette Rene, var i trettiofemårsåldern, hade lockigt hår och ebenholtssvarta ögon och var ovanligt duktig på att handskas med familjer. Om hon hade problem med någon, löste det sig alltid. Rene klarade av nästan allt. ”Jag trodde att pappan hade identifierat henne”, sa Scarpetta. ”Han fyllde i alla blanketter och sedan visade jag honom bilden som du skickade mig – det här var precis innan du gick till kafeterian. Några minuter senare dök mamman upp och de började gräla i lobbyn, det var verkligen så att stickor och strån rök, och till slut stormade han ut därifrån.” ”Är de skilda?” ”Och hatar tydligen varandra. Hon kräver att få se liket, vägrar att finna sig i ett nej.” Renes lila latexhandskar strök bort ett fuktigt hårstrå ur den döda kvinnans panna, rättade till ytterligare några strån bakom öronen och förvissade sig om att inga suturer från obduktionen syntes. ”Jag vet att du ska på personalmöte om några minuter. Jag tar hand om det här.” Hon såg på pappkartongen som Scarpetta höll i. ”Du har inte ens ätit än. Vad har du ätit i dag? Antagligen inget alls som vanligt. Hur mycket har du gått ner i vikt? Du kommer att hamna på antropologlabbet, folk kommer att ta dig för ett skelett.” ”Vad bråkade de om i lobbyn?” frågade Scarpetta. ”Begravningsbyråer. Mamman vill använda en på Long Island. Pappan en i New Jersey. Mamman vill ha jordbegravning men pappan vill att hon ska kremeras. Båda slåss om henne.” Hon rörde vid liket igen, som om det deltog i konversationen. ”Sedan började de skylla på varandra för allt mellan himmel och jord. Vid något tillfälle kom doktor Edison ut, eftersom de väsnades så väldigt.”

Han var chefsrättsläkare och Scarpettas överordnade när hon arbetade i staden. Det var fortfarande lite svårt att vänja sig vid att bli övervakad av någon, efter att hon både varit chefsrättsläkare själv och ägt en egen privat firma under större delen av sin karriär. Men hon skulle inte vilja vara chef för rättsläkarkontoret i New York, inte för att hon nu blivit tillfrågad eller att det ens var troligt att hon någonsin skulle bli det. Att basa över ett kontor av den här storleken var som att vara borgmästare i en större stad.

11

”Tja, du vet hur det funkar”, sa Scarpetta. ”Om det blir bråk, händer inget alls med kroppen. Vi väntar med att lämna ifrån oss den tills juridiska avdelningen fattar något beslut i saken. Vad hände när du visat mamman bilden?” ”Jag försökte, men hon ville inte titta på den. Hon säger att hon vill se sin dotter och att hon inte tänker gå förrän hon fått göra det.” ”Sitter hon i familjerummet?” ”Det var där jag lämnade henne. Jag lade mappen med kopior på blanketterna på ditt skrivbord.” ”Tack. Jag ska titta på den när jag kommer upp. Kör in henne i hissen så tar jag hand om allt i andra änden”, sa Scarpetta. ”Du kanske kan tala om för doktor Edison att jag kommer att missa personalmötet.

Det har faktiskt redan börjat nu. Förhoppningsvis får jag tag i honom innan han åker hem. Han och jag behöver prata om det här fallet.” ”Det ska jag säga åt honom.” Rene lade händerna på bårvagnens skjuthandtag. ”Lycka till i teve i kväll.” ”Säg åt honom att jag laddat ner brottsplatsfotona åt honom, men att jag inte kommer att hinna diktera obduktionsprotokollet eller skicka de där bilderna till honom förrän i morgon.” ”Jag såg reklamen för programmet. Den var cool.” Rene pratade fortfarande om teve. ”Men jag står inte ut med Carley Crispin och den där profileraren vad han nu heter som är med där hela tiden? Doktor Agee. Jag är utled på deras prat om Hannah Starr. Jag slår vad om att Carley kommer att fråga dig om det.” ”CNN vet att jag inte diskuterar pågående fall.” ”Tror du att hon är död? Det gör i varje fall jag.” Renes röst följde Scarpetta in i hissen. ”Precis som hon vad hon nu heter i Aruba? Natalee? Det finns en anledning till att folk försvinner – för att någon vill att de ska göra det.”

Scarpetta hade fått ett löfte. Carley Crispin skulle inte göra så mot henne, skulle aldrig våga. Scarpetta var inte bara ännu en expert, en utomstående, en sällsynt gäst, en vanlig tevereporter, tänkte hon då hissen började röra sig uppåt. Hon var CNN:s främsta rättstekniska analytiker och hade varit benhård när hon talat med programmets exekutive producent Alex Bachta och klargjort att hon inte kunde dis12

kutera eller ens nämna Hannah Starr, den vackra finanskvinnan som verkade ha gått upp i rök dagen före Thanksgiving och senast setts lämna en restaurang i Greenwich Village och kliva in i en gul taxi. Om det värsta hade hänt, om hon var död och hennes lik hittades i New York, skulle det hamna inom det här kontorets rättskipningsområde och då skulle Scarpetta få hand om fallet.

Hon steg ur på andra våningen och följde en lång korridor förbi Specialoperationsenheten, och på andra sidan om ännu en låst dörr låg lobbyn, där det fanns vinröda och blå stoppade soffor och fåtöljer, soffbord och ställ med tidskrifter och en julgran och en sjuarmad ljusstake i fönstret, från vilket man hade utsikt över Första avenyn. Inristat i marmorn ovanför receptionsdisken stod det Taceant colloquia. Effugiat risus. Hic locus est ubi mors gaudet succurrere vitae. Låt samtalen sluta.

Låt skratten upphöra. Det här är stället där döden gläds åt att hjälpa de levande. Musik hördes från en radio på golvet bakom disken. Eagles spelade ”Hotel California”. Filene, en av säkerhetsvakterna, hade bestämt att det ålåg henne att fylla en tom lobby med det hon kallade sin musik. ”… You can check out anytime you like, but you can never leave”, sjöng Filene med, utan att tänka på ironin i orden. ”Är det ingen i familjerummet?” Scarpetta stannade vid disken. ”Å, förlåt mig.” Filene böjde sig ner och stängde av radion. ”Jag trodde inte hon kunde höra något därinifrån. Men det är okej. Jag klarar mig utan min musik. Jag blir så uttråkad bara. Av att bara sitta och sitta när det inte händer något.”

Det som Filene brukade bevittna här var aldrig muntert och det var snarare det än ren långtråkighet som var anledningen till att hon lyssnade på glad mjukrock så ofta hon kunde, oavsett om hon arbetade vid receptionsdisken eller nere på bårhuskontoret. Scarpetta brydde sig inte, bara det inte fanns några sörjande familjer som hörde musik eller text som kunde verka provocerande eller respektlös. ”Säg åt mrs Darien att jag är på väg”, sa Scarpetta. ”Jag behöver en kvart på mig att kolla några saker och titta på blanketterna. Och vänta med att sätta på musiken igen tills hon har gått, okej?”

Till vänster om lobbyn låg den administrativa flygeln som hon de13

lade med doktor Edison, två chefsassistenter och personalchefen som var på bröllopsresa till efter nyår. I en halvsekelgammal byggnad utan några lediga ytor kvar fanns det ingen plats för Scarpetta på fjärde våningen, där de heltidsanställda rättspatologerna hade sina kontor.

När hon var i staden, slog hon sig ner i det som tidigare varit chefens konferensrum på bottenvåningen med utsikt över rättsläkarkontorets turkosblå tegelentré på Första avenyn. Hon låste upp dörren och steg in. Hängde upp kappan, ställde lunchkartongen på skrivbordet och satte sig framför datorn.

Hon öppnade en webbläsare och skrev BioGraph i sökfältet. Högst upp på skärmen stod frågan Menade du: BioGraphy. Nej, det gjorde hon inte. Biograph Records. Inte vad hon letade efter. American Mutoscope and Biograph Company, det äldsta filmbolaget i USA, grundades 1895 av en uppfinnare som arbetade åt Thomas Edison, en avlägsen släkting till chefsrättsläkaren, hon visste inte riktigt hur avlägsen. Ett intressant sammanträffande. Inget om BioGraph med stort B och stort G, så som det stod på baksidan av den ovanliga klocka som Toni Darien hade på vänstra handleden när hennes lik kom till bårhuset i morse.

Det snöade kraftigt i Stowe i Vermont, stora flingor föll i tunga, våta sjok och lade sig på grenarna på balsamgranar och tallar. Skidliftarna som gick tvärs över Green Mountains var små tunna streck som knappt syntes i ovädret när de stod stilla. Ingen åkte skidor i det här vädret, ingen gjorde någonting utom att hålla sig inomhus.

Lucy Farinellis helikopter var fast i det närbelägna Burlington. Den stod åtminstone i en hangar, men New York Countys vice distriktsåklagare Jaime Berger skulle ingenstans på fem timmar, eller kanske ännu längre, inte förrän klockan nio på förmiddagen, när ovädret antogs ha dragit söderut. Vid den tiden skulle sikten vara klar igen upp till tretusen fot och åtta kilometer framåt och det skulle blåsa upp till trettio knop nordostlig vind. De skulle ha en sjujäkla medvind tillbaka till New York och borde hinna fram i tid, men Berger var på dåligt humör, hade suttit i telefon i det andra rummet hela dagen och inte ens försökt vara trevlig. Som hon såg det hade vädret hållit dem kvar här längre än planerat, och eftersom Lucy var pilot var det hennes fel. Det spelade 14

ingen roll att meteorologerna hade haft fel, att det som började som två små oväder slagit sig ihop till ett stort över Saskatchewan i Kanada, blandats med en arktisk luftmassa och blivit till ett riktigt monster.

Lucy sänkte volymen på YouTube-videon, Mick Fleetwoods trumsolo i ”World Turning”, från en livekonsert 1987. ”Hör du mig nu?” sa hon i telefonen till sin moster Kay. ”Signalen är ganska dålig här och vädret gör inte saken bättre.” ”Mycket bättre. Hur går det för oss?” Scarpettas röst i Lucys käkben. ”Jag har inte hittat någonting hittills. Vilket är lite konstigt.”

Lucy hade tre MacBook-datorer på, varje skärm var uppdelad i kvadranter som visade Aviation Weather Centers senaste prognoser, dataströmmar från sökningar på neurala nätverk, länkar som sa henne att de kunde leda till webbplatser av intresse, Hannah Starrs e-post och filmsnuttar från övervakningskameror på skådespelaren Hap Judd i sjukhuskläder på bårhuset vid Park General-sjukhuset innan han blev berömd. ”Är du säker på namnet?” frågade hon medan hon studerade bildskärmarna och försökte hålla allt hon höll på med i tankarna samtidigt. ”Det enda jag vet är det som står på baksidan”, sa Scarpetta allvarligt med jäktad röst. ”BioGraph.” Hon bokstaverade det igen. ”Och ett serienummer. Det går kanske inte att hitta det med de vanliga program som man söker på Internet med. Precis som virus. Om man inte redan vet vad man letar efter så hittar man det inte.” ”Det är inte som ett antivirusprogram. Sökmotorerna jag använder är inte programvarudrivna. Jag gör öppna sökningar. Jag hittar inte BioGraph därför att det inte står något om det på nätet. Det finns inget publicerat om det. Inte på anslagstavlor eller i bloggar eller databaser, inte någonstans.” ”Hacka dig inte in”, sa Scarpetta. ”Jag utnyttjar bara svagheter i operativsystemen.” ”Ja, och om en bakdörr är olåst och du går in i någons hus, är det inte olaga intrång.” ”BioGraph nämns ingenstans, annars skulle jag ha hittat det.” Lucy tänkte inte ge sig in i deras vanliga diskussion om att ändamålen helgar medlen. ”Jag förstår inte det. Den här klockan ser mycket avancerad ut och 15

har en usb-port. Man måste ladda den, antagligen vid något slags dockningsstation. Den var säkert ganska dyr.” ”Jag hittar den inte om jag söker efter en klocka eller en apparat eller något.” Lucy såg på hur resultaten rullade förbi, när hennes sökmotorer för neurala nätverk gick igenom en oändlig mängd nyckelord, ankartexter, filtyper, webbadresser, titeltaggar, mejl- och IP-adresser. ”Jag letar och letar, men ser inget som ens är i närheten av det som du beskrivit.” ”Det måste finnas något sätt att ta reda på vad det är.” ”Det finns det inte. Det är det jag menar”, sa Lucy. ”Det finns ingen BioGraph-klocka eller apparat eller något annat som på långa vägar liknar det som Toni Darien hade på sig. Hennes BioGraph-klocka existerar inte.” ”Vad menar du med det?” ”Jag menar att den inte existerar på Internet, inom kommunikationsnätverket eller rent bildligt i cyberrymden. Med andra ord så existerar inte BioGraph virtuellt”, sa Lucy. ”Om jag ser på den här grejen på riktigt, kommer jag antagligen att förstå vad det är. I synnerhet om du har rätt och det är något slags datainsamlingsapparat.” ”Det går inte förrän labben är klara med den.” ”Skit också, låt dem inte gå lös på den med skruvmejslar och hammare”, sa Lucy. ”De ska bara leta efter DNA på den. Polisen har redan kollat om det finns några avtryck men inte hittat några. Säg åt Jaime att hon kan ringa mig när det passar. Jag hoppas att ni har lite roligt. Synd att jag inte hinner prata nu.” ”Jag ska säga åt henne om jag ser henne.” ”Är hon inte med dig nu?” frågade Scarpetta försiktigt. ”Först Hannah Starr-fallet och nu det här. Jaime är lite upptagen, har massor att tänka på. Du om någon vet ju hur det kan vara då.” Lucy var inte intresserad av att diskutera sitt privatliv. ”Hoppas att hon hade trevligt på födelsedagen.”

Lucy ville inte prata om det. ”Hurdant är vädret där?” ”Blåsigt och kallt. Mulet.” ”Ni kommer att få mer regn, möjligen snö norr om stan”, sa Lucy.

16

”Det kommer att klarna upp runt midnatt, ovädret försvagas när det drar åt ditt håll.” ”Ni båda stannar väl där ni är, hoppas jag.” ”Om jag inte får ut helikoptern, kommer hon att leta upp en hundsläde.” ”Ring mig innan ni ger er av, och var försiktiga”, sa Scarpetta. ”Jag måste sluta nu, måste prata med Toni Dariens mamma. Jag saknar dig.

Vi kan väl äta middag eller göra något tillsammans snart?” ”Visst”, sa Lucy.

Hon lade på och vred upp ljudet igen på You-Tube, Mick Fleetwood gick fortfarande lös på trummorna. Hon satt med båda händerna på MacBookarna, som om hon hade en egen rockkonsert och spelade solo på keyboards, klickade fram en ny väderprognos och sedan klickade hon på ett mejl som just hade hamnat i Hannah Starrs inkorg. Folk var konstiga. Om man vet att någon har försvunnit och kanske till och med är död, varför fortsätter man att mejla den personen då? Lucy undrade om Hannah Starrs man, Bobby Fuller, var så dum att han inte förstod att New York-polisen och distriktsåklagarkontoret kanske kontrollerade Hannahs e-post eller lät en rättsteknisk dataexpert som Lucy göra det. Under de senaste tre veckorna hade Bobby skickat dagliga meddelanden till sin försvunna fru. Kanske visste han precis vad han gjorde, ville att polisen skulle se vad han skrev till sin bien-aimée, sin chouchou, sin amore mio, sitt livs kärlek. Om han hade mördat henne skulle han väl inte skriva kärleksbrev till henne?

Från: Bobby Fuller Skickat: torsdagen den 18 december, 15.24 Till: Hannah Ämne: Non posso vivere senza di te Lilla du, Jag hoppas du är på något säkert ställe och läser det här. Mitt hjärta förs med själens vingar och hittar dig var du än är. Glöm inte. Jag kan varken äta eller sova. B.

17

Lucy kontrollerade hans IP-adress, kände genast igen den vid det här laget. Bobbys och Hannahs lägenhet i norra Miami Beach, där han tynade bort medan han gömde sig för massmedierna i en palatsliknande miljö som Lucy bara alltför väl kände till – hon hade faktiskt varit i samma lägenhet med hans underbara tjuv till hustru för inte så länge sedan. Varje gång Lucy såg ett mejl från Bobby och försökte räkna ut hur han tänkte, undrade hon hur han egentligen skulle känna sig om han trodde att Hannah var död.

Eller visste han kanske att hon var död eller att hon inte var det. Kanske visste han precis vad som hänt henne, eftersom han faktiskt hade något med det att göra. Lucy hade ingen aning, men när hon försökte sätta sig själv i Bobbys ställe och bry sig, kunde hon inte det. Det enda som betydde något för henne var att Hannah hade fått sota för något hon gjort eller skulle komma att göra inom en snar framtid. Hon förtjänade att det gick illa för henne, hon hade slösat bort både tid och pengar för Lucy och nu stal hon något ännu mer värdefullt för henne. Tre veckor med Hannah. Ingen tid alls med Berger. Inte ens när hon och Lucy var tillsammans, kom de varandra nära. Lucy var rädd. Det kokade i henne.

Ibland kändes det som om hon skulle kunna göra något hemskt.

Hon mejlade över Bobbys senaste mejl till Berger, som gick omkring i det andra rummet. Ljudet av hennes steg hördes mot trägolvet.

Lucy blev intresserad av en webbplatsadress som hade börjat blinka i en kvadrant i en av MacBookarna. ”Vad har vi här då?” sa hon till det tomma vardagsrummet i huset som hon hyrt som överraskningspresent till Berger på födelsedagen, ett femstjärnigt ställe med supersnabbt trådlöst bredband, öppna spisar, extramjuka sängar och lakan av otroligt fin kvalitet. Det fanns allt där utom det som det var tänkt för – intimitet, romantik, möjlighet att ha skoj – och Lucy gav Hannah skulden för det, hon gav Hap Judd skulden, hon gav Bobby skulden, gav alla människor skulden. Lucy kände sig förföljd av dem och oönskad av Berger. ”Det här är löjligt”, sa Berger då hon kom in i rummet; hon syftade på världen utanför deras fönster, allt var vitt där, man såg bara trädens konturer och hustaken genom snön som svepte ner. ”Ska vi någonsin komma härifrån någon gång?”

18

”Vad är det här nu då?” muttrade Lucy och klickade på en länk.

En sökning på en IP-adress hade gett en träff på en webbplats skapad av Tennessees universitets rättsantropologiska center. ”Vem pratade du med nyss?” frågade Berger. ”Min moster. Nu pratar jag för mig själv. Måste prata med någon.”

Berger låtsades inte om piken, hon tänkte inte be om ursäkt, för det hon skulle säga hade ändå inte hjälpt. Det var inte hennes fel att Hannah Starr hade försvunnit och att Hap Judd var en pervers typ som kanske visste något, och som om inte det hade räckt så hade en joggare nu blivit våldtagen och mördad i Central Park i går kväll också. Berger skulle säga åt Lucy att hon måste vara mer förstående. Hon kunde inte vara så egoistisk. Hon måste bli mer vuxen och sluta vara så osäker och fordrande. ”Måste vi ha de där trummorna på?” Bergers migrän var tillbaka.

Hon brukade ofta få migrän.

Lucy stängde av YouTube och det blev tyst i vardagsrummet, det enda som hördes var gaselden i den öppna spisen och hon sa: ”Mer sjuka grejer.”

Berger tog på sig glasögonen och lutade sig närmare, och hon doftade som Amorvero badolja och var inte sminkad och det behövdes inte heller. Hennes korta, mörka hår var rufsigt och hon var sexig utav bara helvete i sin svarta mysdress utan något under, dragkedjan var nerdragen så att mycket av brösten blottades, inte för att hon nu menade något med det. Lucy var inte säker på vad Berger menade eller var hon höll till under större delen av dagarna nu, men hon var inte närvarande – inte känslomässigt. Lucy ville slå armarna om henne, visa henne hur de brukade ha det. ”Han tittar på Body Farms hemsida och jag tvivlar på att han gör det för att han tänker ta livet av sig och donera kroppen till vetenskapen”, sa Lucy. ”Vem pratar du om?” Berger läste det som stod på en MacBookskärm, en blankett med rubriken: Rättsantropologiska centret Tennessees universitet, Knoxville Frågeformulär för kroppsdonation 19

”Hap Judd”, sa Lucy. ”Han har blivit länkad genom sin IP-adress till den här webbplatsen, eftersom han nyss använde ett falskt namn för att beställa … Vänta, få se nu vad det äcklet har i kikaren. Låt oss följa det här spåret.” Hon öppnade webbsidorna. ”Hit. FORDISC Software Sales. Ett interaktivt datorprogram som är Windowsbaserat. Klassificering och identifiering av skelettkvarlevor. Killen är verkligen morbid.

Det är inte normalt. Det är något skumt med honom.” ”Låt oss vara ärliga nu. Du tror att det är något skumt med honom eftersom du letar efter något skumt”, sa Berger, som om hon ville antyda att Lucy inte var ärlig. ”Du försöker hitta bevis för det du uppfattar som ett brott.” ”Jag hittar bevis, eftersom han lämnat sådana efter sig”, sa Lucy.

De hade grälat om Hap Judd i veckor. ”Jag förstår inte varför du är så motsträvig. Tror du att jag bara hittar på det här?” ”Jag vill prata med honom om Hannah Starr och du vill korsfästa honom.” ”Du får lov att skrämma skiten ur honom om du vill få honom att prata. I synnerhet utan någon satans advokat närvarande. Och jag har lyckats ordna så att du ska få som du vill.” ”Om vi nu någonsin kommer härifrån och han dyker upp också.”

Berger flyttade sig bort från dataskärmen och sa: ”Han kanske ska vara antropolog, arkeolog eller upptäcktsresande i sin nästa film. Något slags Jakten på den försvunna skatten eller någon ny mumiefilm med gravvalv och uråldriga förbannelser.” ”Just det”, sa Lucy. ”Method acting, där han går helt upp i sin kommande knäppa roll, efter att han skrivit ännu ett pissigt filmmanus.

Det kommer att vara hans alibi när vi försöker pressa honom om Park General och hans ovanliga intressen.” ”Vi ska inte pressa honom. Jag ska göra det. Det enda du ska göra är att visa honom vad du hittat i dina datasökningar. Marino och jag ska stå för pratet.”

Lucy skulle kolla med Pete Marino senare, när det inte fanns någon risk att Berger skulle kunna höra vad de sa. Han hade ingen respekt för Hap Judd och var definitivt inte rädd för honom. Marino hyste inga betänkligheter mot att syna en berömd person närmare i sömmarna 20

eller sätta honom i finkan. Judd tycktes skrämma Berger på något vis, och Lucy kunde inte förstå varför. Hon hade aldrig varit med om att Berger blivit skrämd av någon. ”Kom hit.” Lucy drog henne intill sig och satte henne i sitt knä. ”Vad är det med dig?” Hon strök henne över ryggen, stack händerna innanför jackan på mysdressen. ”Varför är du så rädd? Det kommer att bli sent i kväll. Vi borde ta en tupplur.”

Grace Darien hade långt, mörkt hår och samma uppnäsa och fylliga läppar som sin mördade dotter. Hon var klädd i en röd yllekappa som var knäppt ända upp till hakan och såg liten och ynklig ut där hon stod framför ett fönster från vilket man hade utsikt över det svarta järnstaketet och Bellevues vildvinstäckta tegelfasad. Himlen var blygrå. ”Mrs Darien? Jag är doktor Scarpetta.” Hon steg in i familjerummet och stängde dörren. ”Det är möjligt att det här är ett misstag.” Mrs Darien gick bort från fönstret, händerna skakade våldsamt på henne. ”Jag tänker hela tiden att det här inte kan stämma. Det kan det bara inte. Det är någon annan. Hur kan ni veta det med säkerhet?” Hon slog sig ner på det lilla träbordet intill vattenautomaten, ansiktet var chockat men uttryckslöst, hon såg lite rädd ut på ögonen bara. ”Vi har preliminärt identifierat er dotter med hjälp av de personliga tillhörigheter som polisen hittat.” Scarpetta drog fram en stol och slog sig ner mittemot henne. ”Er förre man tittade på ett foto också.” ”Det som hade tagits här.” ”Ja. Jag beklagar så väldigt mycket.” ”Nämnde han att han bara brukar träffa henne en eller ett par gånger om året?” ”Vi ska jämföra med tandkort och ta DNA-prover om så behövs”, sa Scarpetta. ”Jag kan lämna uppgifter om hennes tandläkare. Hon använder fortfarande samma tandläkare som jag.” Grace Darien grävde i handväskan och ett läppstift och en puderdosa föll ner på bordet. ”Jag pratade med en polis när jag kom hem och fick reda på det. Jag minns inte namnet, men det var en kvinna. Sedan ringde en annan polis. En man.

21

Mario, Marinaro.” Hon darrade på rösten och blinkade bort tårarna och tog upp ett litet anteckningsblock och en penna. ”Pete Marino?”

Hon skrev ner något och rev ur sidan lite fumligt, nästan som om händerna var förlamade. ”Jag kan inte tandläkarens nummer på rak arm. Här är hans namn och adress.” Hon sköt över papperet till Scarpetta. ”Marino. Ja, så var det visst.” ”Han arbetar vid New York-polisen och är knuten till vice distriktsåklagare Jaime Bergers kontor. Hennes kontor kommer att ha hand om brottsutredningen.” Scarpetta stoppade lappen i mappen som Rene hade gett henne. ”Han sa att de skulle gå in i Tonis lägenhet och hämta hennes hårborste och tandborste. Det har de antagligen gjort redan, jag vet inte, jag har inte hört något annat”, fortsatte mrs Darien med skälvande röst som stockade sig då och då. ”Polisen talade med Larry först, eftersom jag inte var hemma. Jag var med katten till veterinären. Jag var tvungen att låta min katt få somna in, kan ni tänka er ett sådant sammanträffande. Det var det jag gjorde när de försökte få tag i mig. Polisen från distriktsåklagarkontoret sa att man kunde få hennes DNA från saker i hennes lägenhet. Jag förstår inte att ni kan vara säkra på att det är hon, när ni inte har gjort de där testerna än.”

Scarpetta hyste inga tvivel om Toni Dariens identitet. Hennes körkort och lägenhetsnycklar låg i en ficka på fleecetröjan som följt med kroppen. Röntgenbilder som tagits efter döden visade på läkta frakturer på nyckelbenet och högra armen och de gamla skadorna överensstämde med sådana som Toni fått för fem år sedan, när hon cyklat och blivit påkörd av en bil, enligt New York-polisens information. ”Jag pratade med henne om att jogga i stan”, sa mrs Darien. ”Jag vet inte hur ofta hon var ute, men hon gjorde det aldrig efter att det blivit mörkt. Jag förstår inte varför hon skulle ge sig ut i regnet. Hon avskyr att springa i regn, särskilt när det är kallt. Jag tror det har skett ett misstag.”

Scarpetta flyttade en ask med pappersnäsdukar närmare henne och sa: ”Jag skulle vilja ställa några frågor och gå igenom några saker innan vi tittar på henne. Är det okej?” Efter att Grace Darien sett dottern 22

skulle hon inte vara i stånd att prata. ”När hade ni kontakt med er dotter senast?” ”I tisdags förmiddag. Jag kan inte säga exakt när, men antagligen vid tiotiden. Jag ringde henne och vi pratade en stund.” ”I förrgår förmiddag alltså, den sextonde december.” ”Ja.” Hon torkade sig om ögonen. ”Inget efter det? Inga andra telefonsamtal, röstmeddelanden eller mejl?” ”Vi pratade inte eller mejlade varandra varje dag, men hon skickade ett sms. Jag kan visa er det.” Hon sträckte sig efter handväskan. ”Jag borde väl ha talat om det för den där polisen. Vad var det han hette nu?” ”Marino.” ”Han ville ha uppgifter om hennes e-post, för han sa att de skulle behöva kolla den. Jag gav honom adressen, men jag känner förstås inte till hennes lösenord.” Hon rotade efter mobil och glasögon. ”Jag ringde Toni i tisdags förmiddag och frågade om hon ville ha kalkon eller skinka. I jul. Hon ville inte ha någotdera. Hon sa att hon kanske skulle ta med fisk och jag sa att jag skulle skaffa det hon ville ha, oavsett vad det var. Det var bara ett vanligt samtal, mest om sådana saker, eftersom hennes båda bröder ska komma hem. Så att vi skulle få träffas allesammans på Long Island.” Så hittade hon mobilen och tog på glasögonen och skrollade igenom något med skakande händer. ”Det är där jag bor. I Islip. Jag är sköterska på Mercysjukhuset.” Hon gav Scarpetta telefonen. ”Det där skickade hon i går kväll.” Hon tog upp fler näsdukar ur asken.

Scarpetta läste sms:et: Från: Toni Försöker fortfarande få ledigt men svårt vid jul. Jag måste skaffa ersättare, men ingen vill särskilt gärna på grund av arbetstiden.

XXOO CB# 917-555-1487 Mottaget: Onsd 17 dec. 08.07 Scarpetta sa: ”Och det här 917-numret är er dotters?” ”Hennes mobilnummer.”

23

”Kan ni berätta vad hon syftar på i det här sms:et?” Hon skulle se till att Marino fick reda på det. ”Hon arbetar på kvällar och helger och har försökt få någon att jobba i stället för henne, så att hon kan ta lite ledigt under julen”, sa mrs Darien. ”Hennes bröder kommer hem.” ”Er före detta man sa att hon jobbade som servitris i Hell’s Kitchen.” ”På honom låter det som om hon skulle servera på någon billig sylta eller hamburgerbar. Hon arbetar i matsalen på High Roller Lanes, ett mycket trevligt ställe av hög klass, inte någon bowlinghall precis. Hon vill öppna egen restaurang på något stort hotell en dag i Las Vegas eller Paris eller Monte Carlo.” ”Arbetade hon i går kväll?” ”Det brukar hon inte göra på onsdagar. Måndag till och med onsdag brukar hon vara ledig och sedan jobbar hon nästan i ett kör torsdag till och med söndag.” ”Vet hennes bröder om vad som hänt?” frågade Scarpetta. ”Jag skulle inte vilja att de fick reda på det via nyheterna.” ”Larry har antagligen berättat det. Själv skulle jag ha väntat. Det kanske inte är sant.” ”Vi vill gärna veta om det finns någon annan som kanske inte borde få reda på det via nyheterna.” Scarpetta försökte ta det så varligt som hon kunde. ”En pojkvän, till exempel. Eller någon annan viktig person.” ”Jag har undrat lite över det. Jag hälsade på hemma hos Toni i september och hon hade alla de där mjukisdjuren på sängen och en massa parfym och sådant och hon svarade lite undvikande om var de kom ifrån. Och vid Thanksgiving sms:ade hon hela tiden, var glad ena minuten och på dåligt humör nästa. Ni vet hur folk reagerar när de är blint förälskade. Jag vet att hon träffar en massa folk på jobbet, en massa mycket attraktiva och spännande män.” ”Finns det någon chans att hon kan ha anförtrott sig åt er exman?

Berättat för honom om en pojkvän, till exempel?” ”De stod inte varandra så nära. Ni förstår inte varför han gör så här, vad Larry är ute efter egentligen. Han vill bara hämnas på mig och få alla att tro att han är en plikttrogen far i stället för ett fyllo och en spelberoende idiot som övergett sin familj. Toni skulle aldrig vilja bli 24

kremerad, och om det värsta har hänt ska jag använda begravningsbyrån som tog hand om min mamma, Levine and Sons.” ”Jag är rädd att åklagarkontoret inte kan lämna ifrån sig Toni förrän ni och mr Darien kommit överens om vad som ska hända med hennes kvarlevor”, sa Scarpetta. ”Ni kan inte lyssna på honom. Han lämnade Toni när hon var bebis.

Varför skulle någon lyssna på honom?” ”Lagen föreskriver att den här sortens dispyter måste lösas, i domstol om så behövs, innan vi kan lämna ifrån oss kroppen”, sa Scarpetta. ”Jag är ledsen. Jag vet att det sista ni behöver just nu är att bli frustrerad och mer upprörd.” ”Vad har han för rätt att plötsligt dyka upp efter mer än tjugo år och ställa krav och vilja ha hennes personliga tillhörigheter? Bråka med mig om det i lobbyn och säga åt den där flickan att han ville ha Tonis grejer, det hon hade på sig när hon kom in, fastän det kanske inte ens är hon. Att säga sådana hemska, hjärtlösa saker! Han var full och såg på ett foto. Och det litar ni på? Å, Gud. Vad kommer jag att få se? Tala om det, så jag vet vad jag har att vänta mig.” ”Er dotters dödsorsak är slag med trubbigt våld, som krossade hennes skalle och skadade hjärnan”, sa Scarpetta. ”Någon slog henne alltså i huvudet.” Hon darrade på rösten och hon bröt samman och grät. ”Hon fick ett hårt slag i huvudet, ja.” ”Hur många? Bara ett?” ”Mrs Darien, jag måste varna er redan från början, att allt jag säger till er, säger jag i förtroende, och det är min plikt att visa försiktighet och gott omdöme i det som ni och jag diskuterar just nu”, sa Scarpetta. ”Det är mycket viktigt att inget kommer ut som kan hjälpa er dotters angripare att klara sig ostraffad undan detta fruktansvärda brott.

Jag hoppas ni förstår det. När polisutredningen väl är avslutad kan ni stämma möte med mig, så kan vi ha en hur detaljerad diskussion ni vill om alltsammans.” ”Var Toni ute och joggade i regnet i går kväll på norra sidan av Central Park? Vad gjorde hon där borta, för det första? Har någon brytt sig om att ställa den frågan?”

25

”Vi frågar oss allihop en massa och tyvärr har vi fått ytterst få svar än så länge”, svarade Scarpetta. ”Men som jag förstår det har er dotter en lägenhet på Upper East Side, på Andra avenyn. Det är ungefär tjugo kvarter från där hon hittades, vilket inte är så långt för en van joggare.” ”Men det var i Central Park efter mörkrets inbrott. Det var nära Harlem efter mörkrets inbrott. Hon skulle aldrig ge sig ut och springa i ett sådant område efter mörkrets inbrott. Och hon avskydde regn.

Hon avskydde att bli kall. Smög någon sig på henne bakifrån? Kämpade hon emot? Å, gode Gud.” ”Jag påminner er om det där jag sa om detaljer, om att vi måste visa försiktighet nu”, svarade Scarpetta. ”Jag kan berätta att jag inte hittade några tydliga tecken på strid. Det verkar som om Toni blev slagen i huvudet, vilket orsakade ett stort krossår och en massa blödningar i hjärnan, något som tyder på att hon överlevde så pass länge att det hann föranleda allvarliga vävnadsskador.” ”Men hon kan inte ha varit vid medvetande.” ”Resultaten visar att hon överlevde ett tag, men nej, hon kan inte ha varit vid medvetande. Hon kanske inte alls var medveten om det som hände, om överfallet. Det vet vi inte förrän vi fått säkra testresultat tillbaka.” Scarpetta öppnade mappen och tog fram hälsodeklarationen och placerade den framför mrs Darien. ”Er före detta man fyllde i den här. Jag skulle uppskatta om ni tog en titt på den också.”

Blanketten skakade i mrs Dariens händer då hon studerade den. ”Namn, adress, födelseort, föräldrarnas namn. Var snäll och säg till om vi behöver rätta något”, sa Scarpetta. ”Hade hon högt blodtryck, diabetes, lågt blodsocker, psykiska problem – var hon med barn, till exempel.” ”Han skrev nej överallt. Vad i helvete vet väl han?” ”Ingen nedstämdhet, lynnighet, ändring av beteendet som ni fann ovanlig.” Scarpetta tänkte på BioGraph-klockan. ”Hade hon sömnproblem? Någonting alls som var annorlunda än det brukade? Ni sa att hon kanske kan ha varit lite ur gängorna på sista tiden.” ”Kanske en pojkvän eller något på jobbet, eftersom det ekonomiska läget är som det är. En del av flickorna som hon arbetar tillsammans med har blivit friställda”, sa mrs Darien. ”Hon är på dåligt humör ibland 26

precis som alla andra. Speciellt vid den här tiden på året. Hon tycker inte om vinterväder.” ”Några mediciner hon brukar ta, som ni känner till?” ”Bara vanliga receptfria, såvitt jag vet. Vitaminer. Hon är mycket rädd om sig själv.” ”Jag är intresserad av vem hennes invärtesläkare kan vara, hennes husläkare om hon har någon. Mr Darien kunde inte fylla i det.” ”Han vet inget om sådant. Han har aldrig fått räkningarna. Toni har bott ensam efter college och jag vet inte vad hon har för läkare.

Hon var aldrig sjuk, har mer energi än någon annan jag känner. Alltid i farten.” ”Känner ni till några smycken som hon brukar ha på sig? Kanske ringar, ett armband, ett halsband som hon sällan tog av sig?” sa Scarpetta. ”Jag vet inte.” ”En klocka då?” ”Det tror jag inte.” ”Något som ser ut som en sportklocka av svart plast, digital? En stor, svart klocka? Låter det bekant?”

Mrs Darien skakade på huvudet. ”Jag har sett liknande klockor bland folk som studerar. Ni har säkert sett det inom ert yrke också. Klockor som är hjärtmonitorer eller bärs av människor som har sömnstörningar, till exempel”, sa Scarpetta.

En glimt av hopp i mrs Dariens ögon. ”När ni träffade Toni vid Thanksgiving”, sa Scarpetta. ”Kan hon ha haft på sig en klocka som den jag just beskrev då?” ”Nej.” Mrs Darien skakade på huvudet. ”Det är det jag menar. Det kanske inte är hon. Jag har aldrig sett henne ha en sådan på sig.”

Scarpetta frågade henne om hon ville se kroppen nu och de reste sig upp från bordet och gick in i ett angränsande rum, som var litet och kalt med bara några foton på New Yorks silhuett på de blekgröna väggarna. Visningsfönstret satt ungefär i midjehöjd, ungefär på samma nivå som en kista på en likvagn, och på andra sidan fanns en stålskärm – det var i själva verket dörrarna till hissen som fört upp Tonis kropp från bårhuset.

27

”Innan jag drar undan skärmen, vill jag förklara vad ni kommer att få se”, sa Scarpetta. ”Har ni lust att sätta er på soffan?” ”Nej. Nej tack. Jag står. Jag är redo.” Ögonen var uppspärrade och panikslagna och hon andades häftigt. ”Jag kommer att trycka på en knapp.” Scarpetta pekade på en panel med tre knappar på väggen, två svarta och en röd, gamla hissknappar. ”Och när skärmen öppnas, kommer kroppen att ligga där.” ”Ja. Jag förstår. Jag är redo.” Hon kunde knappt prata, hon var så rädd, hon skakade som om hon frös, andades häftigt som om hon nyss ansträngt sig. ”Kroppen ligger på en bårvagn inuti hissen, på andra sidan fönstret.

Hennes huvud kommer att finnas här till vänster. Resten av henne är övertäckt.”

Scarpetta tryckte på den översta svarta knappen och ståldörrarna delade på sig med ett högt skrammel. På andra sidan om det repiga plexiglaset låg Toni Darien, täckt av ett blått lakan, ansiktet var blekt, ögonen slutna, läpparna färglösa och torra och det långa, mörka håret fortfarande fuktigt efter avspolningen. Hennes mor tryckte händerna mot fönstret. Hon tog sig samman och så började hon skrika.

28