Issuu on Google+


Titelsidor.indd 2

2011-11-28 21.56


ISBN 978-91-1-303854-4 © Eija Hetekivi Olsson 2012 Norstedts, Stockholm Omslag: Sara R. Acedo Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


L책gstadie책r


ur honom. Satt gränsle över hans rygg och skrek »SAATANAN SIKA«, djävulens svin. Hennes armar roterade som små propellrar och piskade mot hans rakade skalle så att fläsket därunder korvade sig. Ilskan inom henne kom ut i kaskader och flätorna flaxade vilt omkring. Hennes gummiansikte, vinterblekt och vaxgult, vred sig vrickat och nu våldsamt åt alla håll, slet sig loss från skelettet, blev stort och spottade snorgift. Slaskregnet blötte ner kläderna som krampaktigt klibbade fast på huden, frös och förvandlades till sköldar. Hon ville suga vatten ur dem och svälja, men hade inte tid. Pissmyrepolon stacks runt halsen. Adrenalinet pulserade, hela kroppen darrade. Han kröp ihop, sög in armarna och benen i sig själv och gömde skallen i skalet, såg ut som en sköldpadda. Det spädde på hennes vredesutbrott. Han skulle få vad han förtjänade. Han som var tvungen att håna och tafsa, för det mesta på de mesiga tjejerna. De retade gallfeber på henne, allihop. De mesiga tjejerna som var så tillåtande och tacksamma över att bli tittade och tafsade på och han, själva svinet, som gottade sig i rätten att få göra som han ville. Huora, homo ja paskapää, hora, homo och skitskalle. Det var det enda han kunde säga med sin nariga mun. HAN, som åt snor, luktade unket och hade gula mannagrynständer. Hon bankade hårdare. hon bankade skiten

7


När hon var färdig släppte hon taget och såg på medan han pipande försvann hemåt. Han tvärade över plätten av grus och hon tänkte på en svullen mus. Med en känsla av triumf stod hon kvar och tog tillbaka kontrollen över benen. Ansiktet fäste sig i skelettet igen, blev litet och slutade att spotta. Hon pustade ut och kände sig tömd, nästan tyngdlös. När en prick återstod av honom formade han minihänderna till en megafon och skrek »HUORA!« Skoldagen var slut. De andra i klassen stod strösslade här och där. De glodde och gapade, som gäddorna pappa dängde ihjäl med kniven om somrarna. Till och med Jaana stod därborta och glodde, trots att Lasse tidigare hade sprattlat omkring med handen och kört in den i Jaanas skrev. Jaana hade fnittrat och känt sig fin. En tjej skulle fnittra och känna sig fin om en kille ville pilla. En tjej skulle också fnittra och känna sig fin om en fröken eller en förälder sa som de sa varje gång en kille ville pilla: »Han tycker om dig« eller »Han är bara kär«. »Låt honom hålla på så kanske han tröttnar«, »Ge honom en puss, då slutar han«. Hon fnittrade inte. Hon mådde pyton av det och lät spyan spruta rakt på den som petade på hennes kräknerver. Nu räckte hon ut tungan som han i bandet Kiss. Ulkade, för att strupen slöts. Hon ville få dem att fatta, i alla fall att röra snabbare på slappköttet. Hon skulle få sota för det, särskilt för slagsmålet. Hon visste det och titta. Hon hade rätt. De gick iväg för att skvallra. Hon hörde dem. Mest Jaana. »Fröken, fröken, hon slog Lasse igen.« De pekade på henne. Bråkstaken. Vippade hetsigt med händerna, samlade poäng. Mespoäng. Förrädare, tänkte hon och svartnade. Hon pressade upp pupillerna, visade ögonvitorna och fick ur sig ett zombievrål som ekade över skolgården. »Aaarghh!« Egentligen kände hon för att limma igen läpparna på dem. På samma sätt som 8


hon hade limmat igen läseboken för att slippa lida. Men hon lät bli, trots att de pajade kampen mot kräken. De pajade allting och fattade ingenting. Av det här. Fröken, den beige finnen i det hemmasydda lapptäcket, fattade heller ingenting. I alla fall ingenting som hade med henne att göra. Hon gillade inte fröken, som var från dinosaurietiden. För att fröken inte gillade henne. Hon räknade ner från neljä, kolme och kaksi till yksi. Fröken snubblade ut ur den platta, bruna skolbyggnaden och kom svävande i lapptäcket tvärs över den ojämna skolgården. Mot henne. Några saker som rutschkanor, gungor och klätterställningar fanns inte. Eller jo, en rutten rest av en klätterställning fanns. Den räknades inte. Skolgården var ödslig och asfalterad. Vulkaner hade rest sig i asfalten av underifrån växande rötter. På flera ställen hade rötterna trängt igenom men trasats sönder av skosulor, eller tryckts tillbaka i underjorden av händer med huggredskap: spetsiga stenar och spadar av stål. Med dem hade händerna också grävt gropar stora som grytor. Vuxna som ville se viktiga ut men inte såg sig för hade flugit framåt och magplaskat marken. Det var kul. Hon hade grävt en gryta framför ingången till lärarrummet och flinat när fröken hade trampat i den och stukat foten. De rostiga spadarna färgade händerna orangegula. De luktade besvikelse och blod. Spadarna hade slipats mot berget och funkade också hyfsat som hackor. Med hackorna hade händerna, i varje fall hennes händer, hackat linjallånga gluggar i barrträden som trots tortyren stod stadigt på den annars kala kullen bredvid skolgården. Det var på den kullen hon brukade sätta igång upproriska lekar, fördela sysslor och kompisar i rättvisa lag, gunga i grenarna, få kåda på kläderna, föra krig mot inkräktare och knega som kökschef, laga geggamojagröt. Spadarna hade förvandlats till katapulter, gröten slungats genom luften och sölat skamfläckar på utvalda förbigående. 9


Det var hon som var hövding. Det var hon som tog hand om de andra, försvarade dem, skaffade mat och material och försökte lära dem att säga emot och slåss. Men ledarskapet var krångligt. Det blev sällan som hon hade tänkt sig. De andra var för fega och de slutade att leka så fort en fröken eller en förälder sa åt dem att sluta och inte kunde de säga emot eller slåss heller. De lät sig styras och tystas ner av andra, också av henne. Hon tyckte illa om dem för det. De kunde lika gärna lägga sig ner och dö. Nu stod fröken nära och fick henne att tänka på surdeg. Den gråbeige svampfrissen svängde fram och tillbaka, kroppen knådade sig själv och tungan smackade. Det var med smackandet fröken kallade på fölen och dresserade dem. Hon skulle gå fram till fröken nu, men gjorde det inte, tittade inte ens ner. Det fick frökens arga ansikte att bli eldrött. Smackandet gick över i ett skrikande. »Nu blir det kvarsittning, voi jumala auta, smör gud hjälp, kan du aldrig bli en snäll flicka?« Rösten steg upp i falsett. Fröken hade glasögonen på sig. De immade igen. Hon bet ihop käkarna för att inte spricka i skratt. Det hjälpte inte. En pruttsalva slank ut. Det var droppen. Fröken tog tag om kragen på hennes pissmyrepolo och släpade iväg med henne, in i det kvalmiga, kritvita klassrummet. »Nu sitter du där och gör som jag säger, hör du det?« röt fröken fientligt, tryckte ner henne på stolen fastän hon redan hade satt sig och klämde hårt om hennes armar, men rösten höll inte hela vägen nu heller. Hon tålde inte skörheten i frökens röst. »Men ha…« »Tsch«, avbröt fröken och hötte med handen så att hänghullet skvalpade. »Han ta…« 10


»TSCH«, avbröt fröken igen och slog näven i bordet. Hon sänkte ögonbrynen. Tänkte inte lyda en fröken som inte ville lyssna. Hundra gånger skulle hon skriva Förlåt Lasse på pappret. Under tiden skulle hon sitta still och skämmas. För det Lasse hade gjort. Hon vred sig och vaggade med stolen. Tuggade på pennan. Tittade ut och suckade. »TSSSCH«, varnade fröken för att hon andades, reste sig upp och gick till toan för att hämta muntvättartvålen eftersom hon inte kunde vara tyst, fastän hon var det. Nu. Hon höll andan, fäktade ner frasen en gång med den söndertuggade pennstumpen och förlängde den med … men du är ett kukhuvud och jag hatar dig, andades ut och gav pappret till fröken. Med sig hem fick hon veckoinformationen för klass 3 Fi. Fi sammanfattade hennes särdrag. Det borde stå 3 CP, tyckte hon. CP-klasserna skilde sig från de andra klasserna genom att alla pratade finska, hade finska fröknar och finska föräldrar som hade flyttat från finska Finland till svenska Sverige och fött sina finska ungar. Och som om det inte skulle räcka hade föräldrarna med mamma som ett fräsande lok i fören ångat i det finska demonstrationståget som stannat framför dörr efter dörr och samlat namnunderskrifter för barnens fortsatta rätt till helfinska hemspråksklasser. »Vi måste slåss för vår sak«, hade mamma snäst, »med nävar och högafflar om det så skulle behövas.« Det var ju det hon själv gjorde när hon bankade skiten ur ett svin. Slogs för något, eller emot, det kunde kvitta. Knytnävsslagen klingade i alla fall med en klarhet i hennes värld. Det gjorde inte den orättvisa sorteringen av skolbarn. Alla andra fick gå i svenska klasser. Alla balla hon kände, eller kände igen, fick gå i den svenska klassen med det svenska namnet 11


3 A. Först i alfabetsordningen! Där fick inte hon gå, trots att hon också var ball. Men inte lika ball, eftersom hon var instängd i finneballebubblan.

12


till alla att hon hade svagt förstånd i uppförande och ordning. Mycket bra förstånd hade hon inte. Enligt förra veckoinformationen hade hon haft skapligt förstånd i början av veckan. Det var då hon hade suttit tyst och grubblat över livet. Det hade visat på ordning och reda i ledet. Inte på grund av att hon hade grubblat, för det skulle hon inte göra, i alla fall inte för mycket eller på fel saker. Utan för att hon hade suttit tyst. Resten av veckan hade hon haft svagt förstånd. Fröken tyckte att hon var trögfattad när hon inte ville göra som hon blev tillsagd. Hon hade sagt emot och med kroppen visat att fröken saknade förstånd. Skolkat. Då hade omdömet i uppförande och ordning sjunkit i botten. Det var samma sak som gällde på veckoinformationen hon nu höll i handen. Inte en enda dag hade hon haft skapligt förstånd. Fröken hade skrivit ett extrameddelande längst ner med en anklagande rödpenna. Miira har varit störig och våldsam. Har svårt att lyda order och vara tyst. Är mycket negativ. Säger alltid först emot, men gör sedan ändå uppgiften. Pappret skulle vara undertecknat av mamma eller pappa och åter i frökens hand nästa skoldag. Tårarna kom. Hon tog en tugga av pappret, svalde, skrynklade ihop resten och stoppade bollen i fickan på de bruna, blöta manchesterbyxorna.

veckoinformationen skrek ut

13


Vägen hem blev längre än vanligt, ville att hon skulle vandra överallt och visade henne buskarna och de bekanta bergen, förbi Peppargatan, Timjansgatan, Saffransgatan, Muskotgatan och Salviagatan. Kryddor och betong och höghus efter höghus. En istapp hängde från berget. Hon sparkade loss den. Sög och släckte törsten. Kanelgatan. Hon bodde i tjugoettan. Där. Längst ner till vänster med mamma och pappa och katten Misu. Hon ville inte tänka på mamma som just nu skurade trappuppgångar. På igår, när hon hade trampat runt mamma som katten runt korven i ett försök att trösta. Med pannan i veck hade hon tittat på de valkiga händerna som hållit i moppen vars skaft var tejpat med svartnad silvertejp. Moppen hade målat råa åttor i snabb takt, våning för våning, svept runt fyllot som säckat till sömns, slingrat nedför trapporna som en gråsvart, väsande ormsamling, huggit mot hörnen, listerna och räckena och lämnat halkiga spår med stanker av sprit. Sedan hade hon stuckit hem, lämnat mamma i sticket och fått skuldkänslor. Hon såg mamma framför sig. De korta, mörkhennade hårstråna och armhålorna, rygg- och bröstdelarna på den urtvättade t-shirten, dyngblöta. Skinnfårorna som svettfloderna forsade i och ställena där de rynkades till nyponrosor. Dropparna som föll. Näsan svart av smuts och damm. Munnen sotig som en skorsten. Hon hörde stenar knastra mellan tänder. Mamma snyta sig i vasken och stöna till av smärtan i ryggen. Mamma, som senare inte kunde komma upp ur sängen eller räta på kroppen och fick ramla i en hög på golvet och krypa på alla fyra till toan. När hon såg mamma så trasig kände hon det där obehaget som var så kraftigt att hon inte kunde styra över det. Det var ingen idé att ens försöka. Det levde ett eget liv, förstörde saker och gick loss på det som råkade vara i vägen, trots att mamma själv inte klagade över smärtorna. 14


Självömkandet hör svennarna och andra sinnessvaga till, tyckte mamma som inte var något av det och inte led av en enda själslig eller köttslig skavank. Tvärtom. Mamma var av stål. Pappa hade köpt en värmekudde som mamma, utan att ha testat den, vikt in i garderoben där den drunknat i högen av handdukar. Hon ville inte tänka på pappa heller. På att han också var av stål, fast gjuten i en annan form. Om mamma var en stålstång hon kunde vara runt, var pappa en stålskål hon kunde lägga saker i, men inte ta saker ur. Pappa jobbade på Volvo. Vissa kvällar och helger jobbade han också svart. Om det svarta jobbet visste hon inte annat än att det resulterade i vita hushållsapparater. Om Volvojobbet visste hon mer än hon ville veta. Hon hade fått åka med och ångrade att hon följt med. Hon ville inte veta att hon var ett barn till en pappa som tyst drog på sig dräkten som var för liten och luktade olja. En pappa som stämplade in i tid och stod framför det löpande bandet och mekade som en maskin. Tog order av förmannen, slutade att sucka och att svära och inställsamt höjde på ögonbrynen. Hon ville inte veta det, eller se hans händer fulla av förhårdnader, variga sprickor och svullnader. Hon kände hans hand, hårt sluten om sin som i söndags när de hade gått runt slingan i skogen. Hon hade pruttat för varje steg och han hade skrattat. Hon måste prutta igen. Pricka in en prutt lika skickligt som då eller den där andra gången när han hade suttit i storarummet med radion på och tankspritt lyssnat på matlagningsprogrammet. Hon hade pruttat och någon i radion hade svarat »Mm, det luktar gott.« Då hade han också skrattat och hon hade skrattat för att han hade skrattat och han hade skrattat mer för att hon hade skrattat. Pappa var en tvångstanke. Två meter lång, ibland tre eller fyra. Spänstig och smal. En dragkampsdragare och kroppshålligångare med flaggstångsben, tvättbrädemage och bulliga biceps. Linjer mellan lårmusklerna och uppochnervända hjärtan i vaderna. Pappa 15


med sin böjda, barkbruna pipa och Greve Hamilton-tobak. Hon kröp in i busken på gården, satte sig på huk och åt godis. För tio kronor hade hon fått hundra salta harskitar. Tio öre styck. Hon malde skitarna till smet och kunde inte låta bli att tänka på skolan. På att ingen fattade varför hon blev arg. Det var okej att heta hora och skitskalle och att bli tafsad på, men inte okej att reagera mot det. Det var också okej att bli kritiserad av fröken men inte okej att kritisera fröken. Och hon ville inte läsa högt inför alla i klassen. Magen blev orolig av det och hon kunde inte läsa så bra, tog lång tid på sig eftersom hon inte ville läsa på finska eller öva på ramsor om rara barn och blomsterängar. Men fröken tvingade henne, gång på gång, och hon skämdes och blev rättad hela tiden och då skämdes hon mer och blev liten, en fläck på stolen, och var tvungen att skrika för att bli stor igen. Och hon ville inte rita prinsar och prinsessor, hon ville rita häxor med håriga vårtor, troll och missfostermonster, men fick inte utan skulle ändå rita prinsar och prinsessor för annars var hon olydig. Hon hatade det och hon hatade att leka löjliga lekar. Hoppa hage, hoppa hopprep och hoppa twist. Stå där och höra »Ett, två, tre, rött ljus« och stelna. Hon ville leka krig, slå en kille med list och lämpliga leksaker, men hon var tjej och skulle inte leka krig för då var hon men inte killen hon lekte med störig och våldsam. Och gympamajen hade sagt åt henne och de andra tjejerna i klassen att ligga på rygg i gympasalen och han hade pressat ner var och ens spaghettiben i spagat så att hon hade sett hans lilamelerade pung spänna genom de vita tightsen och då hade hon fått nog och stuckit ut och tryckt tungan mot stupröret så att skinnet hade fastnat i frosten och hon hade fått rycka sig loss och blodet hade runnit och så hade hon men inte han fått skäll som orsakat ihållande ilningar i henne. Det ilade fortfarande. Hon kunde lika gärna byta namn till Ilina eller Ines. 16


Men hon tyckte inte heller synd om sig själv, för hennes problem var små i jämförelse med andras, de fanns nästan inte. Det var värre för Putte. Han bajsade på sig när han själv inte ville. Varje gång det hände höll sig alla i klassen för näsan och bad honom att sticka och brinna för att hela rummet stank så illa. Putte hade lagt en kringla i holken också och glömt att spola efter sig. Och hans dojor luktade surt. Och Liisa luktade likadant och hade samma jumper på sig varje dag och fick inte gå ifrån gården för sin mamma. Och Mia och Pia var ensamma hemma på nätterna. Pia tålde inte socker och fick själv sticka sig i låren med sprutan så att låren blev blåprickiga och hårda, skitläskiga. Och deras pappa hade tagit livet av sig, men deras mamma levde nästan och arbetade hela tiden för att få livet att gå runt. Och Leena kunde inte knyta skosnörena själv eller äta utan att få matrester i mungiporna. Och hemma hos Jussi var det superstökigt. Hans mamma luktade ättika och hans pappa hade suttit i finkan och tatuerat tuttar på armarna. Och Harris tänder var som trekantiga grillkolsbitar. Och i världen fanns det många gatubarn och de hade ingenting att äta och ingenstans att bo. Hon hade sett dem på teve. De var torra och flugor med smala sugrörsmunnar drack upp tårarna från deras ögon så att de inte kunde gråta. Harskitarna var slut. Hon hostade upp en svart geléklump som landade i sandlådan. Sanden under sulorna knastrade mot hallgolvet hemma. Det var nytvättat, mattan nypiskad. Mamma och pappa var hemma. Om hon kom hem direkt efter skolan var hon ensam hemma i fyra timmar varje eftermiddag och när mamma och pappa hälsade på sina finnepolare och hon vägrade att följa med var hon ensam hemma på kvällarna också, men inte idag. Hon svalde. Pappa satt i fåtöljen och rökte pipa. Mamma lagade mat och muttrade. Nej, det var ärtsoppan som puttrade. Hon stod 17


kvar i hallen, mitt emellan, och trevade med tentaklerna. Stämningen var svår att tyda. Hon pillade upp pappersbollen ur byxfickan, steg in i köket och la bollen på diskbänken. Väntade. Mamma väntade också, sa »Hej Miiruska«, log och rörde om i soppan. »Hungrig?« Hon var vrålhungrig, men skakade på huvudet. Ärtsoppan skulle räcka i tre dagar. Sedan skulle makaronilådan räcka i tre dagar och efter det skulle köttsoppan eller korvsoppan räcka i tre dagar. Ibland blev det makaronivälling. Ibland pannkakor. Hon tittade på den broderade tavlan med bruna kastruller. Under dem stod Små grytor har också öron. Vadå också, tänkte hon och ville äta upp rågbrödet som surade i skåpet. Svalde igen, men spottet var slut. Mamma släppte sleven, tog bollen och vecklade upp resten av det som hade varit en skrynkelfri veckoinformation. Någon hade tagit en tugga. En dags omdöme saknades. Någon hade också ritat en kuk på pappret. Kisskulor sköt i riktning mot frökens namnunderskrift. Hon tittade på mammas mun som spändes till ett streck och på ögonen som plirade mitt i det fylliga, fyrkantiga ansiktet som för varje sekund blev fylligare och fyrkantigare och farligare och nu på fingret som pekade och sa åt henne att gå till altanen och bryta av en pinne från busken, skynda sig tillbaka, dra ner byxorna, luta sig över köksbordet och låta sig bli smiskad. Hon rös. Gick förbi pappa och ut på altanen. Bröt av den yngsta pinnen, stannade till och tänkte på de hårresande framlängesböjningarna. Efter den förra omgången hade hon pulveriserat porslin med hästhälarna och strimlat frotté med hästtänderna, attackerat mammas morgonrock. Tanken trasslade in sig och tog slut. Hon stod inte ut längre. Med smiskpinnen i handen skenade hon förbi pappa och stormade in i köket där mamma väntade. 18


Flimrande och vildsint skrikande gick hon till anfall. Mamma stod som förlamad, sa ingenting. Piskrappen visslade i luften och smätte mot mammas mage och händer. Pappa, som ljudlöst hade kommit efter, lyfte upp kroppen och ruskade om den, svängde runt och slängde iväg henne. Hon landade på sängen och satte sig upp. Snöt sig i tröjärmen. Rös igen. Blev kissnödig och kissade i blomkrukan. Gick inte ut ur rummet förrän nästa dag. Mamma sa ingenting nu heller, men hon visste att det var slut på smiskandet.

19


9789113038544