Page 1


Lars Melin

Polletten som trillade ner Metaforer – hur förstår vi dem?


Norstedts

Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2012, Lars Melin och Norstedts Omslag: Jens Magnusson Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2012 ISBN 978-91-1-303827-8


Innehåll

I. Start i de eviga bilderna Vägen till metaforerna En sund själ i en sund kropp Eld och lågor Sjunde himlen Blytunga ord om metaforer Svart ocah vitt Lätt, ljust, högt Bokstavligt talat Absolut rent brännvin Som ett rinnande vatten Höger och vänster Lagt ord ligger inte Manschettkriget Arketyper?

11 12 20 28 33 38 40 43 44 46 51 53 57 60 62

II. Nystart Affär är affär Koka ihop Helsjukt Oväder Hushållsnära tjänster Body building Ett geometriskt problem Detta har jag gjort i slöjden Med på noterna Till vägs ände

63 64 66 68 71 73 75 78 81 83 84


III. Mål i nya världar En teori om metaforer Ingenjörstrupperna Varifrån kommer alla dryckesord Ska vi åka, då? Det ekonomiska rummet Sex and the text På kultursidan Mona och metaforerna Heliga bilder Tiden går Knäckfrågan Kärlek i 21:a seklet Slutkonsumerat

85 86 91 94 96 100 102 105 107 109 111 113 116 118

IV. Varning! Metaforer på vägen Tidens tand Dykarna gick till botten Översättning

121 122 124 126

V. Vägbygge Bild bygger bok Bilder som förändrat världen Bilder som format vår världsbild

129 130 132 135

VI. Enskild väg Håkan och Fredrik Banking På tronen På arenan

138 139 142 144 146


VII. På nya vägar Modeorden Slang Nyorden Ännu nyare ord

150 151 153 154 156

VIII. Korsande vägar. L’art pour l’art Rödluvan Gubben Noak som berättelse

159 160 162

IX. Via dolorosa – om metaforer i skönlitteratur Älgar på vägen? Metaforer utan egenvärde

163 164 168

X. Att övertyga med metaforer Fabeln om magen och lemmarna Folkhemmets curlingföräldrar och pigor Vi värnar värnandet Fungerar metaforer?

172 173 174 176 178

XI. Metaforers liv och död Avslöjandet

184 188

Läs mer om metaforer

190


Inledning

Där borta sitter Lars och kämpar med sin nya bok. ”Kämpar”? Varför inte arbetar eller skriver? Jo, det hade gått bra, men vi hade inte fått veta hur hjältemodig Lars är och hur mycket motstånd boken bjuder. Vi skulle alltså inte få någon påliv-och-dödkänsla som kunde ge kraft och glöd åt denna vardagliga scen. ”Kämpa/kamp” är en metafor som bär med sig stridens och krigets värld in i den rofyllda författarlyan. Metafor är grekiska och betyder just detta, ”bära över”. Och bärandet går från en start i ”kamp” till ett mål i vad det egentligen betyder: ”arbeta”. En metafor kan bära över vad som helst: Där borta sitter Lars och sliter med sin nya bok. Där borta sitter Lars och harvar med sin nya bok. Där borta sitter Lars och ciselerar sin nya bok. Metaforerna kan göra Lars till dragdjur, bonde, guldsmed eller vad som helst. Lars blir vad metaforen gör honom till. Man kan lätt se det som att metaforerna bär över i den andra riktningen. De flyttar över Lars till en ny miljö. Metaforen är ett fiffigt verktyg som kan åstadkomma stora effekter, men precis som alla andra fiffiga verktyg kan metaforen 9


hanteras oskickligt, så att de ”bär över” något obegripligt och/eller något som inte passar i den nya miljön: Han med laptoppen där borta i lobbyn dignar under oket av sin nya bok. Eller de kan användas i kvävande mängd: Där i vingårdens elfte timme ligger Lars från tidiga gryningen till solens nedgång i selen för att baxa sin nya bok upp för sisyfosklippans brant mot en hägrande försäljningsboom. Oavsett om metaforerna hanteras med säkerhet och smak eller klantigt och vulgärt säger de mycket om oss själva, vårt språk och vårt sätt att tänka. Därför denna bok som obönhörligt kommer att avslöja dig: vad tänker du på, vilka miljöer flyttar du in i och vad är det du egentligen bär över med alla dina metaforer, i vilka världar startar du och vilka mål når du? Men tro inte att du är unik! De flesta metaforer är gemensam egendom i språket, så de säger snarare en hel del om oss alla som talar svenska. Eller över huvud taget talar.

10


I. StArt I dE EV IgA bILdEr NA

D

et finns metaforer, eller snarare grupper av metaforer, som är mycket vanliga i de flesta språk, under de flesta tidsepoker och i de flesta sammanhang. Inget språk klarar sig utan att hämta sina bilder från vägar, växter, uppe/nere, tyngd, spel och liknande. Man kunde kalla alla dessa startpunkter för metaforernas eviga arketyper. Och därför ska vi granska några av dem, för att därefter glida över i metaforkomplex som är mer västerländska, svenskare eller rent av individuellare. Vi granskar startvärldarna och ser vilka mål de för oss till, vilka mönster de bildar, och – framför allt – hur djupt de griper in i vårt ordförråd. De fyra första avsnitten blir samtidigt en inblick i metaforernas förtrollande teorivärld.


Vägen till metaforerna Om vägmetaforer och irrvägar

Livet är en resa. Vi är på väg mot ett mål, men det finns många hinder. Vi får ständigt pröva nya vägar, och vi måste alltid vidare. Det låter som en predikan, eller pretentiösa råd till de unga som måste inse livets allvar. Men det är mer än så. Livet är faktiskt en resa. Alla människor talar om vägval, och om återvändsgränder. En del har kommit en bit på väg, andra står och stampar på samma fläck. Vissa vågar gå före medan det alltid är några som sackar efter. De flesta lunkar bara på. Några har tyvärr kommit till vägs ände, och lyckliga dem som kommit ända fram! De filosofiskt lagda menar dock att det är vägen som är målet. Precis så är det också med metaforerna. De startar i ”vägen” (det ord vi väljer) och har målet i ”livet” (den tolkning vi ger ordet). De moraliskt sinnade noterar också att vissa väljer den breda vägen, andra den smala. Andra talar tydligare: det är farligt att slå in på fel väg. Vem vet vart det kan leda? Vi kan gå vilse och hamna i fruktansvärda problem. Moral och filosofi är inte det viktiga, och inte heller distansen, för vägen är oftast avsevärt kortare än ett människoliv. Vi kan hitta mer eller mindre framkomliga metoder även för kortvariga projekt som att städa garaget eller installera en ny skrivare. Vi 12


vill undvika hinder, och vi hoppas att inget kommer i vägen och blockerar. Vi kanske prövar en genväg. Det är heller inte alldeles ur vägen om någon röjer eller banar väg för oss. Helst vill vi ha rena raksträckan, men vi får vara försiktiga så att vi inte hamnar i diket. Väg är liv, metod eller filosofi eller till och med en kärleksrelation. Faktum är att det knappast går en enda dag utan att vi (= alla människor i alla länder och på alla språk) talar om vägar som inte är vägar – utan något helt annat. Varför? Svaret är banalt enkelt. Förmågan att skapa bilder finns i vår språkliga kompetens, lika naturligt som vår förmåga att kombinera subjekt och predikat. Bildspråk kräver normalt inte någon kreativitet, ingen ansträngning, inte ens något övervägande. Men vad gör vi egentligen? I modern metaforteori ser man bildspråket som just en väg, en väg från startbetydelse till målbetydelse. Den vägen skulle inte vara möjlig om inte både den som talar och den som lyssnar ser både likheter och skillnader mellan start och mål. Så låt oss jämföra. Startbetydelse: väg

Målbetydelse: livet

Vägnätet är närmast oändligt, men vi har lätt att se det uppdelat i delsträckor. Vi vet oftast vart vi ska, men det är inte alltid så lätt att hitta. Det finns alla sorters vägar: raka, krokiga, backiga … och nästan allt kan hända under en resa.

Livet är långt, från födelse till död, men det finns många mer eller mindre avgränsade perioder. Vi har oftast en avsikt för perioderna, och ofta också med hela livet, men det är inte alltid vi uppnår vad vi vill. Det finns lätta och svåra perioder, och på lång sikt är det mesta omöjligt att förutse, inte sällan på kort sikt också.

13


Termerna start och mål är inte självklara. Det finns många konkurrenter. Länge var bildled (= start) och sakled (= mål) svensk standard, precis som tenor (sakled, mål) och vehicle (bildled, start) länge var internationell standard. Det finns ännu fler varianter, och alla termer för metaforer är faktiskt just metaforer. Det är faktiskt likheterna mellan start och mål som är mest uppenbara, och teoretikerna fäster stort avseende vid dem. Man tillmäter alltså avståndet mellan start och mål, förutsägbarheten/ tolkningsbesvären etc. stor betydelse för både tillkomsten och tolkningen av metaforen. Detta fält av likhet benämns ofta med termerna jämförelseled eller i internationell litteratur ground. Det är trots allt skillnaderna som är helt avgörande för att det över huvud taget blir en tolkbar metafor. Tyvärr finns inte någon bra eller allmänt accepterad term för saken. Just vägmetaforen – liksom miljoner andra – bygger på skillnaden mellan konkret väg och abstrakt tid. Livet är ogripbart medan vägen är högst konkret. Vägar leder till adresser medan perioder i livet leder till abstrakta mål, små som att slå upp ett telefonnummer, eller stora som en spikrak karriär mot den absoluta toppen. Det är tack vare skillnaderna mellan start och mål som det finns en värld att ”bära över” till. Metafor innebär ju att två världar – i fallet med vägar en konkret och en abstrakt – blandas. Det som egentligen är abstrakta hopp från ett stadium till ett annat blir taktfasta steg mot en hård vägbana. Världarna kan vara drastiskt olika. De flesta tycker att krig och kärlek är emotionella motpoler. Kanske är det just därför som krigsmetaforer används så ofta för kärlek: att erövra någons hjärta; att falla för någon; att ta någon med storm etc. Affärer är allvar, spel är på skoj. Men affärslivet är fullt av spelmetaforer (sitta med Svarte Petter, ta hem potten, tillbaka på ruta ett etc.). Ju större skillnad, desto större kontrast och desto bättre verkan. Metaforernas rykte för kreativitet beror förstås på att bland14


ningen mellan två världar ger oss möjligheter att växla perspektiv eller rent av få nya perspektiv på gamla föremål eller föreställningar. Om man vill rangordna metaforer, och det vill man ofta, är detta utgångspunkten: tillför de något? En del metaforer tycker vi är träffande, fyndiga, tankeväckande, klargörande eller spännande. Tyvärr tycker vi att vissa andra metaforer är platta, obegripliga, missvisande eller förvirrande. Metaforerna tillhör vår språkliga kompetens, men kompetensen är högst olika hos olika individer.

Nej, nej, nej! Dessvärre finns ett par vitt spridda missuppfattningar om metaforer. Den vanligaste missuppfattningen är att det finns ett startord och ett målord. Så kan det vara, men oftast är det fråga om en startvärld och en målvärld. Det är mycket som kan liknas vid en väg, och när metaforen realiseras blir det ofta med en skur av ord: väg, resa, etapp, mål, återvändsgränd, genväg … Och metaforerna kan dyka upp som vilken ordklass som helst: substantiv och verb förstås, men också adjektiv som mödosam och gropig och adverb som vilse och framme. Det låter kanske förvånande att egennamn kan vara metaforer, men uttryck som ”han är klassens Arnold Schwarzenegger”, eller ”han är dagisets egen Don Juan” är ganska vanliga. Och uttrycket ”göra en Mona” (komma igen starkt efter total uträkning), ”göra en Fredrik” (låta en organisation totalt byta grundvärderingar) har under flera år varit vanliga, även om de är på avklingande. Och kan namn kan pronomen. Vi och dom är inte sällan metaforer för vän och fiende, och du och jag inte sällan metaforer för vänskap. 15


Till och med vissa val av prepositioner skulle kunna uppfattas som metaforer. Prepositionen för … sedan betecknar tid. På den prickade linjen kan vi sätta in en vecka, ett år, en evighet etc. Men om vi sätter in något annat bär prepositionen över detta till tidsmålet: för tre fruar sedan, för några groggar sedan, för två konkurser sedan … Vi gör alltså om fruar, groggar och konkurser till tidsmått. Språkhistoriker anser att till är ett gammalt substantiv med betydelsen mål (jfr tyska Ziel) som grammatikaliserats till preposition. Och jämför vilka målvärldar som aktualiseras med de många prepositionerna som används till forska! Om någon forskar om moderna prepositioner ser sig forskaren vilset omkring i materien, men om andra forskar över ser de självsäkert ner på sitt material, och om de forskar kring rör de sig runt alla problemen för att hitta en ingång. Den som forskar i har redan sjunkit ner i materialet och den som forskar på har redan tagit ett grepp om ämnet. Alla dessa prepositioner är ganska vanliga i samband med verbet forska. Vi tänker sällan på namn, pronomen och prepositioner som metaforer, och de behandlas nästan aldrig som metaforer i den semantiska litteraturen. Men något metaforaktigt händer i alla fall när ett uttryck används för att om inte bära över så i alla fall aktualisera en betydelse från en annan domän. Den sorgligaste missuppfattningen är att metaforer är något för litterära genier, och att vi andra får hålla till godo med illa nötta second hand-metaforer. Så är det absolut inte. Metaforer finns i slang, tekniska beskrivningar, vardagsskvaller, sportreferat – överallt. De skapas av alla slags människor av alla möjliga skäl, och mest för att de bara trillar ner på tungan. En tredje missuppfattning är att vi handgripligen ”översätter” från Start till Mål och att vi överväger mer eller mindre kreativa lösningar. Vi tänks alltså medvetet byta ut liv mot väg, och den som lyssnar tänks ”översätta tillbaka” från väg till liv. 16


Så kan det förstås vara vid enstaka tillfällen, positivt vid till exempel omsorgsfullt utformad retorik eller kräsen skönlitteratur, negativt vid ovanliga, klumpiga, sökta och missvisande metaforer. Men de vägord som vi diskuterat och nästan alla andra vardagliga metaforer kommer helt automatiskt, och det är ovanligt att det ligger någon planering bakom våra bildval. Den som suckar att hela dagen varit en enda lång 30-sträcka har nog knappast vägt sina ord på guldvåg. Tvärtom, bilden kom samtidigt som munnen öppnades för suck och klagan, och alla som lyssnar förstår precis och sekundsnabbt vad som avses, även om de aldrig hört just den metaforen förut. Det spelar heller inte någon roll att 30 kilometer i timmen egentligen är ganska hög hastighet (om man inte kör bil). En metafor behöver inte vara sann, bara den uppfattas som sann. Denna spontanitet har bevisats i många experiment. Om översättningsteorin vore riktig skulle det ju ta lite längre tid att hantera metaforer än klarspråk. Så är det inte. Det tar inte ens längre tid att formulera eller förstå att livet är en lokalgata, en planfri korsning, en rondell eller betalmotorväg, bara sammanhanget inte är förvirrande på något sätt. Ibland går det till och med fortare att producera/förstå en bild än ett rakt påstående. Det är tur det. För ofta finns det inte några bra klarspråksalternativ till metaforer. Det är inte lätt att göra ”hela dagen har varit en 30-sträcka” till metaforfritt klarspråk. Alternativen skulle vara seg, kryper fram, snigelfart, motig. Det är inte bildfritt, det är andra bilder. Det är ingenting originellt med att vi är så skickliga på att hantera metaforer. Man kan jämföra med att vi mycket väl förstår när någon överdriver, är ironisk, antyder, anspelar eller hotar i förtäckta ordalag. För allt sådant språkbruk – och allt språkbruk över huvud taget – finns dock alltid en liten risk för missförstånd. Vi kan tro att ”väg” handlar om faktiska vägar, vi kan tro att väg är en 17


metafor för något helt annat, till exempel en filosofisk riktning, precis som vi kan läsa in en subtil förolämpning i vänligt menade ord, och precis som vi kan se en vardaglig kommentar som en anspelning på årets nobelpristagare i medicin eller på Aristoteles filosofi. Språk är aldrig riskfritt, men det fungerar anmärkningsvärt bra i de flesta fall. Och metaforer är inte mer riskabla än andra mer eller mindre indirekta vägar att använda språket. Slutligen tror många att metaforerna är guldklimparna i språket, eller de självlysande partier som gör läsningen värd mödan. Absolut inte. De flesta metaforer tycker vi ingenting alls om. De har blivit så vanliga att vi inte ens tänker på dem som metaforer. Vi surfar på internet utan bräda och vågor, vi tittar in på någon hemsida fastän vi sitter i vårt eget hem, vi bläddrar oss fram till det heta skvallret fastän det är ettor och nollor vi rör om bland. Alla dessa metaforer har bara något årtionde på nacken, men de har tappat all känning med startvärldarna. I själva verket är modern teknik knökfull av metaforer. Datorn har skärm, mus, menyer, portar och ingångar. Med en modern mobiltelefon kan vi slå ett nummer, ringa och lägga på luren. Visst är det metaforer, men de bär över från gammal till ny teknik. Självklart har vi ännu äldre metaforer som förlorat ännu mer av sin bildfunktion. Ett berg går inte på fötter, men vi talar om bergets fot. Berget kan inte sträcka på ryggen, men det finns en bergsrygg. Berget har inget hår som måste läggas till rätta, men det har en kam. Det är faktiskt svårt att tala om berg utan att använda metaforer. Och även tak kan vara märkligt mänskliga. Det finns takskägg, men vissa är yngre och spänstigare och tar taksprång. Metaforer är helt enkelt en del av språket, en viktig del, en del som säger en hel del om språket och ännu mer om vårt sätt att tänka. Metaforer är en väg till betydelse, inte en alternativ väg i stället 18


för klarspråk utan en parallell väg, och ibland faktiskt den enda vägen. En sak vet vi emellertid mycket lite om (trots flera tusen års vildsinta spekulationer): varför är valet av vissa metaforer så lika mellan olika språk, olika kulturer och olika tider; det är inte bara vägmetaforen som är internationell och interkulturell. Har vi någon medfödd metafortolk i huvudet? Kanske får vi några aningar när vi tittat på fler av våra vanligaste metaforkällor.

Nog finns det mål och mening i vår färd men det är vägen, som är mödan värd. Karin Boye, ur I rörelse

19


En sund själ i en sund kropp Tävlingsmetaforer och metafortävlingar

Ledningsgruppen träffas för en genomgång. Patrik pekar på septembersiffrorna och menar att det är fullt möjligt att höja ribban ett snäpp. ”Det är dags att lägga in spurten för Q4. Vi sätter in stöten och tar ledningen.” Britt nickar och tillägger att det är dags att köra vårt race nu. ”Vi får ta rygg på tätklungan i branschen.” ”OK”, säger Stefan, ”men om ni tror att vi är på banan finns det logistikproblem att tackla först. Det kanske ser ut som straffsparksläge, men det blir bara ett stolpskott om vi inte får rätt draghjälp från back office.” Handlar det om höjdhopp, löpning, fäktning, formel 1, ishockey, fotboll eller trav? Nej, det är bara metaforerna som haglar när försäljningssiffrorna diskuteras. Hela ledningsgruppen känner tävlingsnerverna dallra, alla vill komma först, vinna, slå rekord och få bragdguldet. Sådant syns på språket. Det låter likadant på Partner & partners, Statens regelstyrningsdelegation, Svenska föreningars centralorganisation, Kommunala förvaltningssektionen för handläggandeärenden och var det än råkar pågå ett sammanträde. Och inte bara sammanträden. Alla ligger i startgroparna, låter startskottet gå, kommer ut på ba20


nan, spurtar och – så länge det är sammanträde – vinner. Men de andra flåsar i nacken, det finns hinder på banan och allt är en kamp mot klockan. I metaforernas värld vill alla vinna. Självklart är tävlingen lika grundläggande för människan som vägen som vi diskuterade i förra avsnittet. Från sandlådan och upp i åldrarna, och från neandertalaren och framåt i civilisationen mäter vi våra krafter (eller andra kvaliteter) med andra, först som barnens herre-på-täppanlek, sedan som konkurrens om olika slags byte. För arten människa handlar det inte bara om en darwinistisk kamp för att överleva, alltså att fälla bytesdjuren och förgöra fienden, utan det handlar också om konkurrens om vänner, partners, förtroende, medlemskap och – inte minst – makt. Kamp är nästan lika grundläggande för arten människa som samarbetet. Och för arten människa har det varit viktigt att förbereda för både kampen och samarbetet under något så när fredliga former, alltså lekar och tävlingar. Men man leker att det är allvar. Och det är just det som metaforerna speglar.

Bildtyper på tävlingsbanan I bildspråkets värld finns också konkurrens mellan olika typer av bilder, gamla och unga, utstuderade och enkla, elaborerade och korta. De mest kända får ställa upp på banan så får vi se vem som vinner. Visst, metaforerna springer, men egentligen är det nog en skönhetstävlan. Det är stilpoängen som avgör. På bana 1 startar bildspråkets nestor, den homeriska liknelsen. Eftersom Homeros två stora verk Odyssén och Iliaden släpptes för ungefär 2 700 år sedan har denna litterära teknik hunnit med att bli etablerad med råge. Liknelsen öppnar loppet med en, ofta lång, bildspråkspresentation, inledd med ett ”såsom”. Mot slutet kommer en förklaring av vad bilden står för. En vanlig metafor 21


saknar detta ”såsom”, men i fråga om både liknelse och metafor rör det sig ju om ett kliv från startvärld till målvärld. För den homeriska liknelsen är versmåttet hexameter ett måste: sex betonade stavelser per rad, första stavelsen är alltid betonad och den sista aldrig. En stor applåd för Homeros! Såsom en löpare ute på banan, fjärran från målet, ryggen på klungan han ser, men än finns tid för att spurta, med de vinnande stegen farten han höjer och hastar, täten han når, vår spikskoklädda hjälte på banan, segern han vinner och äran och därmed sponsorkontrakten, så sig rustar firman att lysande siffror prestera. På bana 2 startar en annan gammal favorit, dock cirka 700 år yngre. Den evangeliska liknelsen i Nya testamentet gör oftast precis tvärtom mot den homeriska. Den startar med en löpsedel om vad bilderna står för: ”Himmelriket liknar ett senapskorn …” (Matteus 13). Därefter kommer en utförlig beskrivning av senapskornet/ himmelriket. Omedelbart efter liknelsen eller med viss fördröjning ges sedan en översättning av alla viktiga beståndsdelar. Så här kan de se ut: Scenen är din, Matteus! Det är med försäljningssiffrorna som med ett medeldistanslopp. En löpare sprang över kolstybben. Flera andra sprang före honom men löparen visste att han hade tid att spurta. Han förlitade sig på sina snabba rörelser och sin vinnande steglängd. Han kunde inte se målet som var dolt bakom nästa kurva, men han visste hur långt det var kvar, och han var helt fokuserad på att nå det före alla andra. 22


Löparen är Marknadsavdelningen och banan fjärde kvartalet. De snabba rörelserna är kampanjerna, och den vinnande steglängden är den peppade säljarkåren. ”De andra” är konkurrenterna, och målet är de strålande resultaten. På bana tre startar allegorin, som är en liknelse helt utan facit. Något sådant behövs inte. Läsarna får i stället så tydliga hintar att de själva kan göra översättningen från bild till verklighet. Allegorin kan vara en sedelärande historia som John Buyans Kristens resa, en politisk roman som George Orwells Djurfarmen eller något mycket kortare som den text som strax följer. Alla på vilken arbetsplats som helst skulle kunna identifiera den som åsyftas med denna text. Namnet ”Strebermann” är förstås påhittat, men vi kan sätta stora belopp på att hjälten i verkligheten heter Strömberg eller Goldmann eller något liknande. Det var en löpare som hette Strebermann. Han hade värsta spikskorna, och han tvekade aldrig att sätta ner foten varhelst det fanns en öm tå i närheten. Han var alltid ute på banan långt före startskottet, och ändå hann han med att i smyg stoppa i sig några tabletter före varje lopp. I hans bokhylla finns massor av troféer, och framför varje buckla har han en liten lapp med texter som ”satt krokben för Sten”, ”knuffat Patrik ur banan”, ”gett laxermedel till Stefan” och så vidare. Strebermann är en sann vinnare. Och så har vi de traditionella metaforerna. Ett ord (vi ligger i startgroparna) eller en svärm ord (vi är på banan, spurtar och tar ledning från start. Det gäller att gå ut hårt och öka tempot.) Slutligen har vi den modernistiska poesins fantasieggande metafor: 23


rosetten på målsnöret famnade stugbyn Här kunde deltagarlistan vara slut, men det finns två till som gärna vill ställa upp i bildracet: metonymin och symbolen. Metonymin är till ständig förargelse för den som sysslar med metaforer. Teoretikerna har aldrig några svårigheter att skilja dem åt, medan de som inte själva kan välja sina exempel alltid känner sig vilsna. Teoretikerna menar att det är solklart att en mening som ”Danmark slog Sverige” innehåller metaforen slog (betyder vann över) och metonymierna Danmark och Sverige (betyder danska resp. svenska landslaget i fotboll). Slog är det vanliga hoppet mellan två världar, slagsmålets där man slår med armen och fotbollens där man med fötterna sparkar in fler mål än motståndaren. Danmark och Sverige däremot är en sorts glidning inom samma område, från ett litet lag till ett stort land. Metonymier är ofta del i stället för helhet (skinnskalle för person som har ett sådant huvud) eller tvärtom, helhet i stället för del (Sverige för det svenska laget), byggnad i stället för vad som finns i den (Rosenbad för regeringen), person i stället för verk (Homeros för Homeros diktning) etc. Men är röda siffror metafor eller metonymi för förluster? Är det ett hopp mellan abstrakt förlust och konkreta färger (= metafor), eller är det en glidning inom bokföringens värld mellan själva siffran och siffrans färg (= metonymi)? Teoretikerna vet förmodligen, men detta är bara ett exempel där alla andra kan få svårt att bestämma sig. Det är bäst att vi låter metonymierna delta i tävlingen i samma lag som metaforerna. Symbolen har till skillnad från metaforen en faktisk fysisk existens. Ledartröjan finns i verkligheten, men utöver att vara en tröja av gult tyg har den betydelsen ”den som bär mig kom först 24


i går, och han tar ledningen i dag”. Den blågula fanan är också tyg (och betyder Sverige), men symbolen kan också vara plåt som trafikmärket med ett lok på (vilket inte alls betyder ”ånglok” utan ”obevakad järnvägsövergång”) eller vilket material som helst, till och med trycksvärta på papper: + är en symbol för ”lägg till” och – för ”dra ifrån”. Hur är det då med ordet ledartröja? Och ordet plus? De är väl ändå metaforer, eller är de verbala symboler för idrottsliga och aritmetiska symboler? Det är inte så gott att veta. Det är bäst att symbolerna också får vara med i metaforlaget. Dessutom brukar symbol i vardagsspråket användas i den ganska slängiga bemärkelsen ”något som betyder något annat”. Nå, vem vann i vår tävlig? Ledsen, alla åldringar, liknelser och allegorier! Ni har alla snöat in i vissa genrer och sammanhang och är helt odugliga utanför dessa. Det är den klassiska metaforen utan några liksom eller såsom som vinner. Det är ledningsgruppens bilder som tar ledningen. De är flexibla, de finns i alla slags texter och alla slags sammanhang och de används för mängder av syften: att förklara, öka uttryckskraften, bryta slentrian och skapa nya uttryck, hålla ihop grupper och täcka luckor i språket. Men är det inte fusk när det finns både symboler och metonymier i laget? Tokigt, vi skulle aldrig ha arrangerat någon tävling när vi inte kan hålla ordning på reglerna. Troligen beror problemen på att ordet tävling här är en metafor för bedömning.

På idrottsplatsen Det finns många idrottsmetaforer, mest på sammanträdet men egentligen överallt utanför idrottens värld. Hur är det då på IP? Nej, där behöver man inte låna in någon komma-först-stress. Det 25


har man gott om ändå. Däremot finns ett enormt behov av variation i språket. Det lär i sportjournalistik finnas hundra ord för att göra mål: näta, nicka, skjuta, kvittera, avgöra … Alla är inte metaforer men en hel del är hämtat från poängräkning, jakande huvudrörelse, eldvapenhantering och bokföring. Å andra sidan är det fullständigt otänkbart att IP skulle göra tvärtom och ta in sammanträdesord. Se bara vad som skulle bli resultatet, ett lopp skildrat i sammanträdesmetaforer: Löpning hundra meter stod nu på agendan. Delegaterna samlades på utsatt tid. När ordförandeklubban gått i bordet uppstod en viss brådska att på kortast möjliga tid uppnå den uppsatta målsättningen. I en inledningsfas tycktes Arne Andersson sitta främst vid förhandlingsbordet, men mot slutet av sessionen gjorde Gunder Hägg ett inlägg som avgjorde hela ärendet. Inte ens regeringskansliets korplag skulle uttrycka sig på det viset. Allt är fel, och mer fel än om vartannat ord var felstavat och vartannat felböjt. Det betyder förstås inte att löpartävlingar är metaforfria. Tvärtom, de skildras med ännu vassare metaforer: blixtar, stjärnskott, kometer … För några bildfria världar finns knappast. Men vi kan försöka skapa en, och vi återvänder till sammanträdet med ledningsgruppen. Om vi rensar texten som inledde detta kapitel från bilder får vi något så ömkligt som detta: Patrik aktualiserar resultatet för september och menar att det är fullt möjligt att åstadkomma mer. Det är dags att börja arbeta för ett riktigt bra resultat för Q4. Britt nickade och tillade att vi måste skynda oss att visa vad vi kan. Vi måste vara lika bra som de bästa i branschen. 26


OK, sa Stefan, men om ni tror att det är lätt att få bättre resultat finns det logistikproblem att lösa först. Det kanske ser ut som vi har bra förutsättningar, men vi kommer inte att lyckas fullt ut om vi inte får rätt hjälp från back office. Fast så här låter inte ett svenskt sammanträde. Det stämmer inte med den så kallade idiomatiken. Vi kan säga så, men vi gör det inte. Ämnet och sammanhanget kräver bilder, och det ska vara sportbilder, även om Patrik, Stefan och Britt aldrig satt sin fot på IP. Det ingår alltså i vår språkkompetens att använda bilder, och bilder från rätt områden. Bildspråket är en del av det enorma språkliga regelsystem som styr vår vardag.

Börsen väntas ta rygg på Europa. Affärsvärlden 2011-09-22

27

9789113038278  

Lars Melin Metaforer – hur förstår vi dem? Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 Norstedts ISBN 978-91-1-303827-8 www.no...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you