9789113037301

RAYMOND KHOURY

TEMPELRIDDARENS SISTA STRID Översättning Jimmy Hofsö

KHOURY_TITEL.indd 3

2012-03-05 15.44

Av Raymond Khoury har tidigare utgivits Den siste tempelriddaren (2006) Ormens tecken (2008) Isens gåta (2010)

ISBN 978-91-1-303730-1 ©Raymond Khoury 2010 Norstedts, Stockholm 2012 Published by arrangement with Sane Töregård Agency AB Originalets titel: The Templar Salvation Översättning av Jimmy Hofsö Omslag av Anders Timrén Tryckt av Bookwell AB, Finland 2012 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp, grundad 1823

prolog konstantinopel – juli, 1203 ”Var stilla och håll tyst”, viskade den gråhårige mannen medan han hjälpte riddaren att klättra ut på gångbron. ”Det kryllar av vakter på murarna och belägringen gör dem nervösa.”

Everard av Thyr såg åt vänster och höger och spanade in i mörkret efter något tecken på hot. Det fanns ingen i närheten. Vakttornen på ömse sidor låg en bit bort och de fladdrande facklorna i händerna på vakterna syntes knappt i den beckmörka natten. De betrodda hade valt platsen med omsorg. Om de handlade snabbt fanns det en rimlig chans att de skulle kunna klättra upp för resten av muren och ta sig in i staden osedda.

Att ta sig ut utan att bli angripna – det var en helt annan sak.

Han drog tre gånger i repet för att ge signal åt de fem som väntade där nere i skuggan av den väldiga muren. En efter en klättrade de upp för repet med hjälp av knutarna och den som kom sist drog upp repet efter sig. Med de dragna svärden i ett hårt grepp i sina valkiga händer gled de längs murkrönet på ett ljudlöst led, tätt i hälarna på deras ledsagare. Nu firades repet ner igen, denna gång på insidan av muren. Några minuter senare befann de sig alla nere på marken och gick, ledda av en man som ingen av dem någonsin tidigare hade mött, in i en stad där ingen av dem tidigare hade satt sin fot.

De gick hukande, osäkra på var den betrodde ledde dem och oroliga över att bli upptäckta. De bar svarta vapenrockar över sina mörka tunikor istället för de traditionella vita slängkapporna, de som pryddes av det kännetecknande röda keltiska korset. Det fanns ingen anledning att tillkännage sin rätta identitet. Inte när man färdades genom fiendens territorium och än mindre när man smög sig in i en stad som belägrades av Innocentius III:s korsfarare. De var ju själva korsfarare, trots allt. I stadsbornas ögon var tempelherrarna påvens handgångna 7

män. De var fienden. Och Everard var fullt medveten om det ohyggliga öde som väntade de riddare som blev tillfångatagna bakom fiendens linjer.

Men han betraktade inte bysantinerna som fienden, och han var inte här på påvens uppdrag.

Långt därifrån.

Kristen mot kristen, tänkte han när de smög förbi en kyrka som var stängd för natten. Finns det då inget slut på detta vansinne?

Deras resa hade varit lång och mödosam. De hade ridit med bara korta raster i flera dagar, tills hästarna var så utmattade att de var nära döden. Budet som hade nått dem från de betrodda, som befann sig långt inne i den bysantinska huvudstaden, var både överraskande och oroväckande. Staden Zara, på den dalmatiska kusten, hade plötsligt och oväntat plundrats av påvens armé – oförklarligt, eftersom det var en kristen stad, och inte bara en kristen stad, utan en katolsk stad till råga på allt. Det fjärde korstågets rovgiriga män hade åter satt sig i rörelse och nästa anhalt för den venetianska flottan var Konstantinopel, till synes för att återinsätta den avsatte kejsaren och hans son på tronen. Med tanke på att den bysantinska huvudstaden inte ens var katolsk, utan grekisk-ortodox – och givet den massaker som hade ägt rum där några årtionden tidigare – så såg stadens framtidsutsikter ingalunda ljusa ut.

Alltså hade Everard och hans vapenbröder brutit upp från tempelherrarnas fästning i Tortosa i all hast. De hade ridit norrut längs kusten, sedan västerut, genom det fientliga territoriet som tillhörde armenierna i Cilicien och de muslimska seldjukerna, navigerat över Kappadokiens öde månlandskap på säkert avstånd från städer och bosättningar eftersom de ville undvika konfrontationer. När de till slut kom fram till Konstantinopels utkanter hade korsfararnas flotta – med mer än tvåhundra galärer och hästtransporter under ledning av självaste dogen av Venedig – slagit en järnring runt dåtidens största stad.

Belägringen hade börjat.

Tiden höll på att rinna ut.

De tog skydd bland skuggorna medan en grupp fotsoldater marscherade förbi. Sedan följde de efter den betrodde över en begravningsplats och in i en dunge där häst och kärra väntade. Ännu en grånande man, vars allvarsamma ansikte inte förmådde dölja hans djupa oro, stod bredvid och höll i hästens tyglar. Den andre av tre, tänkte Everard när 8

han hälsade med en kort nickning medan de övriga männen klättrade upp i kärran. Snart hade de tagit sig långt in i hjärtat av staden, som de storvuxna riddarna endast kunde tillåta sig få en skymt av genom springorna mellan kärran och tygpresenningen som täckte den.

Han hade aldrig sett något liknande.

Till och med i det halvmörker som rådde kunde han skönja konturerna av de väldiga kyrkorna och gigantiska palatsen, byggnadsverk i en storlek som han aldrig ens hade kunnat föreställa sig. Blotta antalet gjorde honom mållös. Rom, Paris, Venedig … han hade haft förmånen att besöka alla dessa städer när han hade följt med stormästaren på en resa till templet i Paris. Men de bleknade i jämförelse med detta. Det nya Rom var i sanning den största staden. Och när kärran så småningom nådde sitt mål stod de framför en minst lika häpnadsväckande byggnad vars fasad pryddes av höga korintiska pelare. Det gavelformade takpartiet som vilade på pelarna försvann högt uppe i mörkret.

Den tredje mannen, den äldste av de tre, väntade på dem högst uppe på trappavsatsen till den storslagna byggnaden. ”Vad är det här för ställe?” frågade Everard. ”Det kejserliga biblioteket”, svarade mannen och nickade.

Everards ansiktsuttryck avslöjade hans förvåning. ”Det kejserliga biblioteket?”

Den betrodde lade märke till hans förundran och han sken upp med en antydan till leende. ”Kan man tänka sig ett bättre ställe att gömma någonting på än en plats som är fullt synlig?” Han vände sig om och började gå. ”Följ med. Vi har inte lång tid på oss.”

De äldre männen ledde riddarna uppför trapporna, genom den yttre hallen och långt in i den enorma byggnaden. Korridorerna låg öde.

Det var sent, men det var inte den enda orsaken. Spänningen i staden gick att ta på. Det låg en rädsla i den fuktiga kvällsluften, en rädsla som bara förvärrades av osäkerheten och förvirringen som tilltog för var dag som gick.

De fortsatte in i byggnaden i skenet av facklorna, förbi de gigantiska skriptorierna där det mesta av den antika världens kunskap förvarades, hyllmeter efter hyllmeter med pergamentrullar och handskrifter som innehöll texter från det förstörda biblioteket i Alexandria. De gick nedför en spiraltrappa och genom en labyrint av smala gångar, tills de kom till en mörk korridor med en rad kraftiga dörrar på bägge sidor.

En av ledsagarna låste upp dörren längst bort i korridoren och visade 9

in dem i ett stort förrådsrum. Everard tänkte att det måste finnas flera likadana. Det var fyllt till brädden med trälårar och väggarna kantades av spindelvävsklädda hyllor med pergamentrullar och handskrifter i skinnband. Luften var unken och dammig, men sval. Den som byggde det här hade varit medveten om att fukten måste hållas borta om pergamenten och velängdokumenten skulle bevaras. Det hade de också gjort – i århundraden.

Vilket var anledningen till att Everard och hans män var där. ”Vi har dåliga nyheter”, berättade den äldste av de betrodda. ”Inkräktaren Alexius har inte tillräckligt med mod att ta sig an fienden.

Han red ut med fyrtio divisioner i går, men vågade inte ta strid med vare sig frankerna eller venetianarna. Han hade bråttom att ta sig in bakom murarna igen.” Den gamle mannen tystnade och hans blick såg uppgiven ut. ”Jag fruktar det värsta. Staden är så gott som förlorad, och när den väl har fallit …”

Everard kunde föreställa sig hämnden som skulle komma att utkrävas av stadens räddhågsna invånare om de romerska styrkorna lyckades ta sig igenom försvarslinjen.

Ett tjugotal år tidigare hade de romerska invånarna i Konstantinopel blivit massakrerade. Män, kvinnor och barn … ingen hade undkommit. Tusen och åter tusen hade utplånats i ett blodbad vars like inte skådats sedan erövringen av Jerusalem under det första korståget. Familjer från Venedig, Genua och Pisa som hade bott i Konstantinopel i generationer och som styrde över dess handel och sjöfart – stadens hela romersk-katolska befolkning – hade slaktats i en framvällande våg av hat och avundsjuka från lokalbefolkningen. Deras bostäder hade lagts i aska, deras gravar hade välts över ända och de överlevande hade sålts som slavar till turkarna. Stadens katolska prästerskap hade behandlats lika illa av sina grekisk-ortodoxa fiender. Deras kyrkor brändes och påvens ställföreträdande blev halshuggen, varpå hans huvud bands fast vid svansen på en hund och släpades genom gatorna till allmänt jubel.

Den gamle mannen vände sig om och ledde dem längre in i förrådsutrymmet och fram till en dörr till som delvis doldes av några överfulla hyllor. ”Frankerna och romarna talar om att återerövra Jerusalem, men ni och jag vet ju att de aldrig kommer att ta sig så långt”, sa han medan han lirkade med låset till dörren. ”De är egentligen inte ute efter att återta den heliga graven, inte nu längre. Det enda som intres10

serar dem är att fylla sina egna börsar. Och påven vill inget hellre än att se detta imperium slaget i spillror och dess kyrka satt under Roms överhöghet.” Han vände sig om med ett dystert uttryck i ansiktet. ”Det har länge påståtts att endast änglarna vet när vår stolta stads tid är till ända. Men jag fruktar att det inte bara är de som sitter inne med den kunskapen nu. Påvens här kommer att erövra Konstantinopel”, sa han till riddarna. ”Och när de gör det så tvivlar jag inte på att det kommer att finnas en liten kontingent bland dem vars enda uppgift är att lägga vantarna på de här.”

Han öppnade dörren och visade dem in. Rummet var tomt så när som på tre träkistor.

Everards hjärta hoppade över ett slag. Som en av de få utvalda i ordens högsta ledning visste han vad de tre enkla kistorna innehöll. Han visste även vad han måste göra nu. ”Ni kommer att behöva kärran och hästarna, och Theophilus kommer att hjälpa er vidare”, fortsatte den gamle och riktade blicken mot den yngste av de tre betrodda, han som hade hjälpt Everard och hans män att smyga sig in i staden. ”Men vi blir tvungna att skynda oss. Sakernas tillstånd kan förändras på några ögonblick. Det ryktas till och med att kejsaren tänker fly staden. När dagen gryr måste ni vara på väg härifrån.” ”Vi …?” Everard överraskades av mannens uttryckssätt. ”Men ni själva då? Ska inte ni följa med?”

Den gamle utväxlade en sorgsen blick med sina kamrater och skakade sedan på huvudet. ”Nej. Vi måste sopa undan spåren efter er. Vi ska se till att påvens män tror att det de söker fortfarande finns kvar här tillräckligt länge för att ni ska vara utom all fara.”

Everard ville säga emot, men han förstod att de betrodda inte skulle låta sig övertalas. De hade alltid vetat att det kunde gå så här en dag. De var förberedda på det, liksom varje generation betrodda dessförinnan.

Riddarna bar ut kistorna till kärran, en i taget. Fyra man bar den tunga lasten medan de andra stod vakt. När de väl gav sig iväg syntes det första gryningsljuset på natthimlen.

Porten som de betrodda hade valt ut, Vårporten, var en av stadens mest avlägset belägna tullar. Den flankerades av två torn, men hade även en mindre vaktkur vid sidan om huvudporten, och det var till den som de begav sig.

När den tungt lastade kärran som kördes av två figurer i mantlar och 11

huvor knarrande närmade sig porten ställde sig tre fotsoldater i deras väg med nyfikna ansiktsuttryck.

En av dem höjde handen som stopptecken och frågade: ”Vem där?”

Theophilus som höll i tyglarna hostade och grinade illa innan han mumlade lågmält att de skyndsamt behövde bege sig till Zoodochosklostret som låg strax utanför porten. Everard satt bredvid honom och precis som de hoppats kom soldaten närmare kärran för att stilla sin nyfikenhet.

Dold under munkkåpan iakttog tempelherren soldaten som närmade sig. Han väntade tills denne var tillräckligt nära innan han kastade sig över honom och stack dolken genom halsen på honom. I samma ögonblick hoppade tre andra riddare ner från kärran och tystade de övriga vakterna innan de hann slå larm. ”Iväg med er”, väste Everard till ordensbröderna som rusade in i vaktkuren. Han och två andra ställde sig på huk och kikade upp mot vakttornen. Everard tecknade åt Theophilus att avlägsna sig i skydd av mörkret som de hade kommit överens om. Den gamle mannens arbete var klart och han hade ingenting kvar att göra här. Everard visste att helvetet kunde bryta ut när som helst – vilket det gjorde när ytterligare två vakter uppenbarade sig utanför vaktkuren precis när riddarna drog undan den första regeln.

Tempelherrarna drog sina svärd igen och högg ner vakterna med en skrämmande effektivitet, men dessförinnan hade en av dem hunnit ropa tillräckligt högt för att hans kamrater uppe på muren skulle höra honom. På bara några sekunder började lyktor och facklor röra sig uppe på muren och mannarna slog larm. Everard kastade en blick bort mot porten och såg att hans ordensbröder fortfarande var upptagna med att dra undan den sista regeln, samtidigt som pilar började dimpa ner på den snustorra marken framför honom och intill hästarnas hovar, utan att träffa, men bra nära. Det fanns ingen tid att förlora. Om en av hästarna sårades skulle deras flyktplan gå i stöpet. ”Vi måste iväg”, röt han medan han avlossade en pil med sitt armborst och träffade en bågskytt långt där uppe som föll handlöst från muren. Everard och de två riddarna vid hans sida laddade om och sköt nya pilar som höll vakterna på avstånd tills en av riddarna skrek något och porten öppnades med ett knarrande ljud. ”Kom nu”, ropade Everard och vinkade åt sina män, men när de skyndade sig att hoppa upp i kärran träffades en av riddarna av en pil 12

som trängde in snett under axeln och fastnade djupt inne i hans bröst.

Mannen – Odo från Ridefort, stor som en oxe – sjönk ihop på marken med blodet sprutande ur såret.

Everard rusade fram till honom, hjälpte honom upp på fötter och ropade på de andra. På bara några sekunder hade de alla slutit upp kring sin ordensbroder. Tre av riddarna höll vakterna sysselsatta medan de övriga hjälpte den sårade upp på vagnsflaket. Täckt av skyttarna sprang Everard fram till kuskbocken och hoppade upp. Han vände sig om för att än en gång nicka sitt tack till Theophilus – men den betrodde var inte kvar där han stått tidigare. Så upptäckte Everard honom där han låg orörlig på marken en bit bort med en pil genom halsen. Everard såg hastigt på honom, inte längre än ett ögonblick, men det var tillräckligt länge för att synen för alltid skulle etsa sig fast i hans medvetande – sedan var han uppe på kuskbocken och piskade igång hästarna.

De övriga riddarna klättrade upp i kärran när den skumpade ut genom stadsporten och ut ur staden i en skur av pilar. Everard styrde kärran uppför en kulle och innan han vände norrut kastade han en blick på det glittrande havet där nedanför och galärerna som gled förbi stadsmuren med flaggor och vimplar flygande från akterskeppen, sköldarna fullt synliga och katapulterna hotfullt resta.

Vansinne, tänkte han återigen när han med tungt hjärta vände den storslagna staden ryggen och även den katastrof som snart skulle drabba den. ✳ Resan tillbaka gick mycket långsammare. De hade fått tillbaka sina hästar, men den otympliga kärran och dess tunga last uppehöll dem.

Att undvika städerna och möten med människor visade sig svårare nu när de inte kunde rida som de ville och lämna vägarna bakom sig. Odo var dessutom illa däran, och det fanns inte mycket de kunde göra för att hindra att blodet ångade fram. Värst av allt var att de inte reste inkognito längre. Deras avfärd från den belägrade staden hade inte varit lika diskret som deras ankomst. Beväpnade soldater – sådana som opererade utanför murarna den här gången – skulle snart hinna ifatt dem.

Och innan den första dagen var till ända dök de upp.

Everard hade skickat två riddare i förväg och låtit två stycken bilda 13

eftertrupp för att försäkra sig mot obehagliga överraskningar. Redan den första kvällen betalade sig hans förutseende handlingar. Konvojens eftertrupp fick syn på ett kompani frankiska riddare som dundrade in från väster, hack i häl på dem. Everard skickade fram en ryttare för att hämta förtruppen innan han lämnade den naturliga och väl använda väg som löpte i sydostlig riktning och som korsfararna skulle utgå ifrån att de hade tagit, för att istället bege sig upp i bergen.

Det var sommar, men trots att snön hade smält var det fortfarande svårt att ta sig fram i terrängen. Gröna, mjuka kullar övergick så småningom i branta, steniga bergssluttningar. De få stigar som lämpade sig för den tunga kärran var smala och farliga, somliga var knappt bredare än hjulaxlarna och kantades av hisnande stup. Och för varje dag blev Odo allt sämre. När ett häftigt skyfall kom förvandlades den redan svåra situationen till ett nästan hopplöst företag, men eftersom det saknades alternativ tvingades Everard att hålla sig till de högst belägna stigarna och streta vidare bäst det gick. De åt vad de kunde hitta eller de få villebråd de lyckades fälla och de drack regnvatten. Så fort dagsljuset försvann tvingades de stanna och tillbringa hela natten utan skydd, alltid på helspänn, i vetskap om att deras förföljare fortfarande fanns där ute någonstans och sökte efter dem.

Vi måste ta oss tillbaka, tänkte han när han funderade igenom den bedrövliga belägenhet som han och hans ordensbröder utan förvarning hade försatts i. Vi får inte misslyckas. Inte när så mycket står på spel.

Det var lättare sagt än gjort.

Efter flera dagars långsam färd var Odos tillstånd verkligen kritiskt. De hade lyckats avlägsna pilen och få stopp på blodflödet, men nu hade han feber eftersom såret var infekterat. Everard visste att de skulle bli tvungna att stanna och se till att Odo blev torr och fick vila i några dagar om han skulle ha minsta chans att ta sig tillbaka till deras fästning levande. Men eftersom spejarna bekräftat att förföljarna ännu inte gett upp så fick de traska vidare längs de hopplösa bergsstigarna och hoppas på ett mirakel.

Och på den sjätte dagen inträffade just det, i form av ett litet, isolerat kloster.

De hade säkert aldrig upptäckt det om det inte hade varit för ett par kråkor som flög omkring högt ovanför dem och drog till sig en av de vaksamma spejarnas uppmärksamhet. En rad små rum fanns uthugg14

na i den skyddande klippväggen som tornade upp sig ovanför dem, och de var så välkamouflerade att de knappt gick att upptäcka på avstånd.

Riddarna red så nära de kunde och lämnade sedan hästarna och kärran nedanför klippväggen medan de klättrade upp för den steniga sluttningen till klostret. Everard häpnade över munkarnas hängivenhet, att anlägga ett kloster i ett sådant avlägset och farligt område – för vad som verkade vara många århundraden sedan – och undrade hur det hade lyckats förbli orört med tanke på de ständigt kringströvande seldjukbanden som härjade i området.

De närmade sig försiktigt med svärden dragna, trots att de egentligen tvivlade på att någon kunde vistas på en sådan ogästvänlig plats.

Till sin förvåning möttes de av ett tiotal munkar, väderbitna äldre män och yngre lärjungar som snabbt konstaterade att de tillhörde samma religion och erbjöd dem mat och tak över huvudet.

Klostret var litet men välförsett med tanke på hur långt det var till närmaste bosättning. Odo lades tillrätta i en torr säng och efter att han fått lite varm mat och dryck började hans slitna kropp återhämta sig.

Everard och hans män bar upp de tre kistorna för sluttningen och placerade dem i ett litet rum utan fönster. Intill fanns ett imponerande skriptorium med en stor samling inbundna dokument. En liten grupp skrivare satt böjda över uppgifter vid sina skrivbord och lyfte knappt blicken för att uppmärksamma besökarna.

Munkarna – som riddarna snart förstod tillhörde basilierorden – häpnade över informationen som riddarna förde med sig. De hade svårt att ta till sig att påvens här skulle belägra och plundra städer som tillhörde andra kristna, trots den stora fejden som hade delat kyrkan.

Tack vare sin isolering hade munkarna inte ens fått reda på att Saladin hade intagit Jerusalem eller att det tredje korståget hade misslyckats.

De såg modstulna och bekymrade ut när de fick höra den ena oroväckande nyheten efter den andra.

Under hela samtalet hade Everard noggrant undvikit den brännande frågan som ingen ännu hade ställt: nämligen vad han och hans män hade haft för sig i Konstantinopel och vilken roll de hade spelat i belägringen av den väldiga staden. Han var medveten om att de i de här ortodoxa munkarnas ögon lika gärna kunde betraktas som en del av den här som nu stod stridsberedd utanför portarna till deras stolta huvudstad. Allt detta ledde fram till en ännu knepigare fråga som klostrets begumen – dess abbot, fader Philippicus – till slut kom sig för att ställa.

15

”Vad är det ni har i de där kistorna?”

Everard såg hur munkarnas nyfikna blickar drogs mot kistorna och visste inte riktigt vad han skulle svara. Efter ett ögonblicks tvekan sa han: ”Ja, säg det. Vi fick bara order om att föra dem från Konstantinopel till Antiochia.”

Abboten satt länge tyst och såg på honom medan han funderade på den andres svar. Efter att den besvärade stämningen hade lättat nickade han kort och reste sig. ”Det är dags för kvällsbönen och sedan går vi till vila. Vi kan talas vid mera i morgon bitti.”

Riddarna erbjöds mer bröd, ost och en dryck som bestod av anisfrö som lagts i kokande vatten. Förutom det oupphörliga smattrandet av regn mot fönstren lade sig sedan nattens tystnad över klostret. Det lätta ljudet av regn måste ha hjälpt till att stilla Everards oro, för snart hade han fallit i djup sömn.

Han vaknade till ett grällt dagsljus som plågade hans sinnen. Han satte sig upp men kände sig vimmelkantig. Ögonlocken var tunga och munnen obehagligt torr. Han såg sig omkring – de två andra riddarna som han hade delat rum med var inte längre där.

Han försökte resa sig, men vacklade runt på svaga och darriga ben.

En kruka med vatten och en liten skål stod intill dörren och såg lockande ut. Han hävde sig upp, gick bort till krukan och tömde den, vilket genast fick honom att känna sig piggare. Han torkade munnen på tröjärmen, rätade på ryggen och begav sig mot matsalen – men kände genast på sig att något var fel.

Var är de andra?

Med nerverna på helspänn smög han sig barfota över det kalla stengolvet, förbi några munkceller och matsalen där ingen syntes till. Han hörde ljud från någonstans i närheten av skriptoriet och styrde ditåt, men han kände sig onaturligt svag och benen darrade hela tiden. När han gick förbi dörren till rummet där de hade ställt kistorna slogs han av en tanke. Han stannade till, och gick försiktigt in i rummet. Nu var han oerhört uppjagad och fylld av en ödesmättad känsla som bekräftades av det han fick se.

Kistorna hade blivit uppbrutna och låsen bortslitna.

Munkarna visste vad de innehöll.

En våg av illamående sköljde över honom och han lutade sig mot väggen för att försöka behålla fattningen. Han samlade ihop den lilla kraft han hade kvar och tog sig ut ur rummet och in i skriptoriet.

16

Synen inför hans dimmiga blick fick honom att stanna tvärt.

Hans bröder låg utslagna på golvet i obekväma, onaturliga ställningar, orörliga och med stela ansiktsdrag som antagit dödens kranka blekhet. Där syntes inget blod, inga som helst spår av våld. Det var som om de helt enkelt hade slutat leva, som om de lugnt och stilla hade tömts på allt liv. Munkarna stod på ett kusligt sätt bakom dem i en halvcirkel med abboten, fader Philippicus, i mitten. De stirrade tomt på Everard med halvslutna ögon Medan han stod där på vingliga ben gick sanningen upp för honom. ”Vad har ni gjort?” frågade Everard, men orden tycktes fastna i halsen. ”Vad är det jag har fått i mig?”

Han kastade sig fram mot abboten, men föll ihop innan han ens hade hunnit ta ett steg. Han stödde sig på armarna och försökte fatta vad det var som hade hänt. Han insåg att de alla hade förgiftats kvällen innan. Det måste ha varit anisdrycken. De hade sövts ner så att munkarna fick tid på sig att undersöka innehållet i kistorna. Sedan, på morgonen, hade de druckit vattnet. Samtidigt som Everard tog sig för magen och föll omkull i smärtkramper förstod han att även det måste ha varit förgiftat. Hans synfält smalnade av och fingrarna skälvde okontrollerat. Det kändes som om någon vridit om hans tarmar och sedan tänt eld på dem. ”Vad har ni gjort?” väste tempelherren än en gång, och sluddrade på orden. Tungan var som en blyklump i hans torra mun.

Fader Philippicus kom fram mot den fallne riddaren och såg på honom med ett beslutsamt ansiktsuttryck. ”Ske Guds vilja”, var hans enkla svar medan han höjde handen och rörde den långsamt, först upp och ner, sedan åt sidan, så att de slappa fingrarna gjorde korstecknet i luften ovanför riddaren.

Det var det sista Everard av Thyr såg i livet.