9789113036861

3 Ingrid Betancourt 151 x 226_Layout 1 2011-03-24 10.21 Sida 1

90 mm

151+4 mm

48 mm

226+6 mm

IIngrid Betancourt föddes i Bogotá  men växte upp i Frankrike. Vid trettiotvå års ålder återvände hon till Colombia – ett land som sedan årtionden skakades av korruption, terrorism, våld – och blev politisk ledare för landets gröna parti. Under valrörelsen  blev hon tillfångatagen av den marxistiska FARC-gerillan och hölls fången i sex och ett halvt år, djup inne i Amazonas djungel. Även tystnaden har ett slut är ett mycket personligt och berörande vittnesmål från den mardrömslika tiden i fångenskap. Under långa perioder var Betancourt fastkedjad, led av undernäring och tvingades delta i månadslånga marscher i oländig terräng. Hon gjorde flera flyktförsök men fångades in gång på gång och blev allt hårdare behandlad. Genom att försöka skapa sig en meningsfull tillvaro mitt i allt elände – hon undervisade medfångar och gerillasoldater, lärde sig väva och kämpade ständigt för att bli en bättre människa - lyckades hon uthärda den långa fångenskapen. Hennes berättelse är ett äventyr utan motstycke. Samtidigt är den en naken betraktelse över de fördömdas villkor - och vad det innebär att vara människa.

www.norstedts.se

IngrId Betancourt .. aVen tYStnaden Har ett SLut

»När jag kedjades fast vid ett träd med ett hänglås om halsen utan att kunna röra mig, utan att kunna resa mig eller sätta mig, utan att ha rätt att tala eller tiga, dricka eller äta, utan rätt att ens utföra kroppens allra mest grundläggande behov; när jag tvingades in i den mest kränkande situation man kan tänka sig behöll jag i alla fall den dyrbaraste av alla friheter som ingen någonsin skulle kunna ta ifrån mig: den att bestämma vem jag ville vara.«

151+4 mm

»Till och med när hon tvingas marschera kedjad genom Amazonas djungel – en av världens mest ogästvänliga platser – kan hon inte låta bli att gripas av den otillgängliga naturens skönhet. Det är inte bara de hjärtskärande beskrivningarna av livet i fångenskap som griper en, utan lika mycket hennes skarpsinniga inblick i det mänskliga psyket.« The New York Times

»Även tystnaden har ett slut kan läsas som en äventyrsroman utöver det vanliga. Ingrid Betancourts personporträtt är mästerliga.« Le Monde

IngrId

Betancourt .. aven tystnaden har ett slut

 ----

Omslag: Carl Åkesson Omslagsbild: Mélanie Delloye

90 mm

mina sex år av fångenskap i den colombianska djungeln

INGRID BETANCOURT

ÄVEN TYSTNADEN HAR ETT SLUT

Översättning av Elisabeth Olin

Strofen ur Chimärerna (s. 570) är hämtad ur Andra riken av Gérard de Nerval, Albert Bonniers Förlag, 2008, i översättning av Kristoffer Leandoer Alla andra utdrag ur sångtexter och dikter är översatta av Elisabeth Olin

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundat 1823

© 2010 Ingrid Betancourt och Norstedts, Stockholm 2011 “Noches de Bocagrande” © maestro Faustino Arias, performed by Trio Martino “Stairway to Heaven” © Jimmy Page and Robert Plant, performed

by Led Zeppelin Originalets titel: Même le silence a une fin Översättning: Elisabeth Olin Omslag: Carl Åkesson Omslagsbild: Mélanie Delloye Kartor: Stig Söderlind Tryckt hos ScandBook, Falun, 2011 ISBN 978-91-1-303686-1

Till alla mina bröder som fortfarande hålls som gisslan Till alla mina medfångar Till alla dem som kämpat för vår frihet

Till Mélanie och Lorenzo

Innehåll 1. Flykten ur buren

15

2. Farväl

44

4. El Mocho Cesar

68

6. Min fars död

97

3. Kidnappningen 5. Hos Sonia

54

79

7. Fallet ned i avgrunden

102

9. Spänningar

128

11. Ett litet trähus

142

13. Vävarlärling

157

8. Bålgetingarna 10. Livstecken 12. Ferney

14. Mélanies sjuttonårsdag

112

137 151

161

15. Direkt på huden

166

17. Buren

183

16. Räden

18. Vänner som kommer och går 19. Röster utifrån

20. Ett besök av Joaquín Gómez

173

188

194

199

21. Ett andra livstecken

208

23. Ett oväntat möte

219

22. Spåkvinnan

214

24. Giovannis läger

224

26. Sombras serenad

239

25. I skuggans händer 27. Taggtråd

28. Parabolantennen 29. I fängelset

232

243

250 254

30. Amerikanarnas ankomst

259

31. Det stora grälet

265

33. Mänskligt elände

276

35. En sorglig jul

290

32. I nummerordning 34. Luchos sjukdom

272 281

36. Grälen

300

38. Återkomsten till fängelset

314

37. Hönsgården

307

39. Radiorazzian

320

41. Helvetets små detaljer

335

40. Glorias barn

42. Uppslagsboken

332 341

43. Min vän Lucho

344

45. Strejken

354

44. Barnet

46. Födelsedagarna

348 359

47. Den stora avfärden

364

49. Guillermos stöld

373

48. Leversvikt

367

50. Ett oväntat stöd

376

52. En hoppets vind

387

51. Hängmattan

53. Tiomannagruppen

382

396

54. Den ändlösa marschen

405

56. Smekmånaden

418

55. Kedjorna

414

57. Vid helvetets portar

426

59. Djävulen

437

58. Nedstigningen i helvetet 60. Nu eller aldrig 61. Flykten

432

443

449

62. Friheten

462

64. Slut på drömmen

480

66. Reträtten

492

63. Valet

65. Straff

475

486

67. Äggen

498

69. Luchos hjärta

509

71. Pinchaos död

527

73. Ett ultimatum

541

68. Monster

70. Pinchaos flykt 72. Min vän Marc

502 518 533

74. Breven

547

76. Att smeka döden

560

78. Luchos frigivning

577

75. Skilsmässan

77. Det tredje livstecknet 79. Oenigheten

80. Sacré-Cœur

555

570

588

596

81. Bluffen

600

Författarens efterord

616

82. Tystnadens slut

610

1

Flykten ur buren December 2002 Beslutet att fly var fattat. Det var mitt fjärde flyktförsök, men efter det senaste hade de förhållanden under vilka jag hölls fängslad blivit ännu förfärligare. Vi hölls inspärrade i en bur med hopspikade bräder som väggar och med zinkplåt som tak. Sommaren var kommen och det hade inte regnat nattetid på mer än en månad. Men det var just ett oväder vi till varje pris behövde. Jag hade upptäckt en halvmurken bräda i ett hörn av vår bur. När jag sparkat kraftfullt på den hade jag lyckats splittra den tillräckligt för att göra en öppning. Det gjorde jag en dag efter lunch, när vakten stod och halvsov stödd på sitt gevär. Oljudet fick honom att rycka till. Han kom nervöst närmare och började cirkla runt buren, långsamt, som ett rovdjur. Jag följde honom genom springorna mellan plankorna och höll andan. Han kunde inte se mig. Två gånger stannade han och tittade till och med in genom en springa så att våra blickar möttes. Då ryggade han genast förskräckt tillbaka. Sedan återvann han fattningen och ställde sig mitt framför ingången till buren; där hämnades han genom att sedan inte släppa mig med blicken.

Jag undvek hans blick och försökte räkna ut hur det skulle gå till.

Skulle man kunna ta sig igenom den där lilla öppningen? Om väl bara skallen kom igenom så skulle kroppen slinka efter. Jag tänkte på hur jag hade lekt som barn och ålat mig mellan gallret i Monceauparken. Det var alltid huvudet som var för stort. Men alldeles säker på min sak var jag inte. Visst hade det gått bra när jag var barn, men var det verkligen samma proportioner som gällde för en vuxen människa? Visserligen hade vi magrat ganska ordentligt, Clara och jag, men jag var orolig i alla fall, för de senaste veckorna hade det inträffat något med våra kroppar som hade gjort att vi hade svällt upp rätt kraftigt, antagligen på grund av stillasittandet. Hos min kamrat var det mycket påtagligt.

15

Det var svårare att avgöra om det gällde mig i lika hög grad, för vi hade ju ingen spegel.

Jag hade pratat med henne om det, men hon hade bara blivit irriterad. Vi hade gjort två flyktförsök tidigare, och detta hade skapat spänningar mellan oss. Vi pratade inte mycket med varandra. Hon var lättretlig och jag var helt besatt av tanken. Jag tänkte bara på att bli fri, på att hitta ett sätt att slippa ur FARC:s händer.

Jag ägnade alltså hela dagarna åt mina flyktplaner och tänkte in i minsta detalj ut de praktiska arrangemangen. Jag lade mycket vikt vid dumma saker. Till exempel tyckte jag det var helt otänkbart att ge mig av utan min jacka. Men då glömde jag att jackan inte var vattentät och att den därmed skulle bli fruktansvärt tung om den blev blöt. Myggnätet tyckte jag också att vi måste ta med. Och vi måste förstås tänka på det där med stövlarna. Vi lämnar dem alltid på samma ställe på kvällen, vid ingången till buren. Vi fick lov att börja ta in dem i stället, så att vakterna vande sig vid att inte se stövlarna när vi sov … Och så måste vi få tag på en machete. Vi måste kunna försvara oss mot vilda djur och röja oss väg genom växtligheten. Men det blir inte lätt. De är ju på helspänn hela tiden. De har säkert inte glömt att vi lyckades lura till oss en machete medan de höll på att bygga det förra lägret. Vi får ta saxen, den får vi ju låna då och då. Och så måste jag tänka på proviant.

Det gäller att lägga undan mat utan att de märker något. Och så måste vi förpacka maten i plast eftersom vi kommer att bli tvungna att simma.

Vi måste ha så lätt packning som möjligt. Och så ska jag ha med mig mina skatter; det kommer inte på tal att lämna fotona av barnen eller nycklarna hem till lägenheten.

Så där höll jag på och funderade hela dagarna. Om och om igen gick jag igenom hur vi skulle göra när vi väl hade sluppit ut ur buren. Jag försökte beräkna alla parametrar; var floden borde finnas, hur många dagar det skulle ta oss att ta oss fram till hjälpen. Med skräck och fasa föreställde jag mig hur vi blev anfallna av en anakonda när vi försökte simma över floden, eller av en av de där enorma kajmanerna vars ögon jag sett lysa röda i skenet av vaktens ficklampa när vi tog oss nedför floden. Jag såg för mig hur jag kämpade mot en ”tiger” (man kallar ofta jaguaren tiger i Colombia) som vakterna med sådan blodtörstig inlevelse 16

hade beskrivit för oss. Jag försökte tänka på allt farligt för att förbereda mig psykologiskt. Jag hade bestämt mig för att den här gången skulle ingenting få hindra mig.

Jag tänkte bara på detta. Jag sov inte längre, för jag hade insett att det var i nattens tystnad som min hjärna fungerade bäst. Jag observerade och antecknade allt: tidpunkten för vaktombyte, hur de placerade ut sig, vem som hade vakten, vem som somnade, vem som till nästa vakt avlade rapport om hur många gånger vi hade stigit upp för att kissa …

Dessutom försökte jag hålla kontakten öppen med min kamrat och förbereda henne på vilken ansträngning flykten skulle innebära, vilka försiktighetsåtgärder vi skulle vara tvungna att vidta, vad för ljud vi måste undvika. Hon lyssnade med tydlig irritation och sa inget utom när hon motsatte sig något eller inte höll med. Vissa detaljer var mycket viktiga. Vi måste till exempel hitta någonting att lägga i våra sängar som såg ut som hopkrupna kroppar.

Jag hade inte rätt att avlägsna mig från buren utom för att gå till chontos ± latringroparna ± för att uträtta mina behov. Men då hade jag tillfälle att titta ned i avfallsgropen med hopp om att hitta något värdefullt där. En kväll kom jag tillbaka med en gammal jutesäck som hade legat i den våta sörjan av ruttnande matrester och med några bitar kartong; idealiskt material för att lägga som människoliknande bylten i sängarna! Men vakten irriterade sig på mitt företag. Han visste inte om han borde förbjuda mig att ta tillvara på det som redan var bortkastat, så han röt åt mig att skynda mig och underströk sitt grova språk genom att peka på mig med gevärspipan. Och Clara förstod inte alls vad min dyrbara fångst skulle vara bra för utan tyckte bara att det var äckligt.

Det fick mig att tänka på hur långt vi hade kommit från varandra.

Vi var tvungna att leva inpå varandra som siamesiska tvillingar utan att egentligen ha något gemensamt alls, för vi levde i skilda världar: hon försökte anpassa sig, och jag tänkte bara på att fly.

Det hade varit en ovanligt varm dag, och nu började det blåsa. I djungeln blev det alldeles tyst under några sekunder. Man hörde inte så mycket som ett fågelpip, inte ett frasande av vingar. Vi vände ansiktena mot vinden för att andas in laddningen i luften; ovädret närmade sig mycket hastigt.

17

I lägret utbröt febril aktivitet. Alla grep sig an sina sysslor. Några såg över knutarna på sina tält, andra sprang iväg för att hämta tvätten som hängde på tork i en solstrimma, och en del mycket förutseende personer sprang till chontos ifall ovädret skulle räcka så länge att deras behov kom i kläm.

Jag betraktade uppståndelsen med en klump i magen och bad till Gud att Han skulle ge mig styrka att genomföra planen. Ikväll kommer jag att vara en fri människa! Jag upprepade denna fras om och om igen för mig själv för att inte tänka på rädslan som fick musklerna att både spännas och tömmas på blod, samtidigt som jag med svårighet utförde allt det som jag redan repeterat in under sömnlösa nätter: att invänta nattens mörker för att tillverka byltena till sängarna, vika ihop det stora svarta plastskynket och stoppa ned det i ena stöveln, vika upp det lilla gråa plastskynket som jag hade till regnponcho, se till att min kamrat var redo. Vänta på att ovädret bröt ut.

Av mina tidigare flyktförsök hade jag lärt mig att den bästa tiden att försöka komma undan var skymningstimmen. I djungeln inträffade skymningen exakt kvart över sex, och under de minuter då ögat började vänja sig vid mörkret, men innan det blev becksvart, var vi alla blinda.

Jag hade bett till Gud att ovädret skulle bryta ut just då. Om vi gav oss av från lägret precis innan natten tog skogen i besittning, skulle vakterna avlösa varandra utan att märka något och larmet skulle inte gå förrän följande morgon i gryningen. Det skulle ge oss nog med tid att lägga ett tillräckligt avstånd mellan oss och dem, och sedan kunde vi gömma oss under dagen. De som skickades ut för att leta efter oss skulle ta sig fram betydligt snabbare än vi, för de var i mycket bättre kondition och de kunde dra nytta av dagsljuset. Men om vi lyckades ge oss av utan att lämna några spår efter oss, så skulle de få ett allt större område att leta igenom ju längre bort vi lyckades ta oss. Och snart skulle den yta de hade att genomsöka kräva ett större antal man än vad de hade tillgängligt inom lägret. Jag tänkte att vi skulle kunna ta oss fram under natten, eftersom de inte skulle leta efter oss när det var mörkt; om de skulle ge sig ut, då skulle vi dessutom upptäcka dem på grund av skenet från ficklamporna och kunna gömma oss innan de hann lokalisera oss. Om vi gick under natten skulle vi hinna ett tjugotal 18

kilometer från lägret på tre dagar, och då skulle det vara omöjligt för dem att hitta oss. Vid det laget skulle vi kunna ta oss fram utmed floden under dagtid utan att röra oss precis invid den, för det var mest troligt att de skulle söka där, och slutligen skulle vi komma till bebodda trakter där vi kunde be om hjälp. Det var möjligt, ja, det trodde jag. Men det gällde att ge sig av snabbt för att hinna så långt som möjligt den första natten, så långt från läget som möjligt.

Men just den här kvällen hade den lämpliga tidpunkten redan passerat, och ovädret hade fortfarande inte brutit ut. Vinden ven oupphörligt, men åskan hördes bara långt borta, och i lägret hade ett visst lugn återvänt. Vakten hade svept in sig i ett stort svart plastskynke som fick honom att se ut som en antik krigare som trotsade elementen med manteln fladdrande i vinden. Och alla förberedde sig för ovädret med lugnet hos en sjöman som redan har surrat sina tillhörigheter.

Minuterna släpade sig fram oändligt långsamt. Från en radio långt borta kunde vi höra toner av glad musik. Det fortsatte att blåsa, men inga åskknallar hördes längre. Då och då lystes den gröna djungelmuren upp av en blixt och på näthinnan etsades en negativbild av lägret in. Det var svalt, nästan kallt. Jag kände elektriciteten färdas genom rymden och håren resa sig på armarna. Ögonen sved alltmer av att ständigt spana ut i mörkret och ögonlocken kändes tunga. Det kommer inte att regna ikväll. Jag var tung i huvudet. Clara hade blivit allt dåsigare och slutligen rullat in sig i sitt hörn, och jag kände hur jag sjönk ned i en tung sömn.

Plötsligt väcktes jag av ett svalt luftdrag över plankgolvet. Kylan mot huden fick mig att rysa. Ljudet av de första regndropparna mot zinkplåten ryckte mig slutligen definitivt ur sömnen. Jag rörde vid Claras arm: dags att ge sig av! För varje ögonblick tilltog regnet i styrka och blev allt tätare och stridare. Men natten var fortfarande alltför ljus. Månen var inte på vår sida. Jag tittade ut genom plankorna och såg att det var ljust som mitt på dagen.

Vi skulle bli tvungna att springa rakt ut och rakt fram ur buren och bara hoppas på att ingen i de andra tälten kom på idén att just i det ögonblicket titta bort mot vårt fängelse. Jag tänkte efter. Jag hade ingen 19

klocka utan förlitade mig alltid på min kamrats. Och hon tyckte inte om att jag frågade hur mycket klockan var. Jag tvekade ett tag, men så frågade jag.

- Den är nio, svarade hon. Hon förstod att detta inte var rätt ögonblick att skapa ytterligare spänningar.

Lägret sov redan, vilket naturligtvis var bra, men för oss blev natten kortare och kortare.

Vakten kämpade för att skydda sig mot den störtflod som sköljde över honom, och larmet av regndropparna mot zinkplåten dränkte ljudet av mina sparkar mot de murkna bräderna. Vid tredje sparken gick plankan i bitar. Men öppningen som jag hade åstadkommit var inte stor.

Jag sköt igenom min lilla ryggsäck så att den hamnade utanför. Mina händer blev dyblöta av det. Jag visste ju att vi skulle bli tvungna att ta oss igenom hela dagar alldeles genomblöta, och det var så oerhört motbjudande att tänka på. Jag blev irriterad över att jag i min kamp för frihet lät mig påverkas av något slags längtan efter bekvämlighet. Det verkade löjligt att förlora tid på att försöka övertyga sig om att jag inte skulle bli sjuk, att huden inte skulle ramla av genom att jag utsattes för tre dagars dåligt väder. Jag sa till mig själv att jag hade haft ett alldeles för lätt liv, och att den uppväxt jag hade fått kamouflerade rädsla för förändringar med sina maningar till försiktighet. Jag hade iakttagit de unga människor som höll mig fången och kunde inte låta bli att beundra dem. De klagade aldrig över vare sig värme eller köld, eller över att bli insektsbitna, de utvecklade en fantastisk förmåga när det gällde att klara sådant som krävde smidighet och kraft, och när de tog sig fram i djungeln gick de tre gånger fortare än jag. Den rädsla jag försökte betvinga kom sig av alla möjliga sorters fördomar. Det första flyktförsöket hade misslyckats eftersom jag hade varit rädd att dö av törst och förbjudit mig själv att dricka av det bruna vattnet i pölarna på marken.

I flera månader nu hade jag tvingat mig själv att dricka av flodens leriga vatten för att bevisa för mig själv att jag visst skulle överleva de parasiter som redan säkert tagit min mage i besittning.

Jag misstänkte för övrigt att den kommendant som hade tagit mig till fånga, El Mocho Cesar, hade rått gerillasoldaterna att ”koka fångarnas vatten” inför mig, för att jag skulle förbli mentalt beroende av denna 20

bakteriedödande åtgärd och avskräckas från att vilja ge mig iväg från lägret ut i djungeln.

För att ytterligare spä på vår rädsla för djungeln hade de fört oss ned till en flodstrand för att vi skulle se på när de dödade en jättelik orm.

De hade fångat ormen när den anföll en kvinnlig gerillasoldat som badade. Djuret var ett verkligt monster. Jag stegade upp ormens längd.

Den var åtta meter lång och femtiofem centimeter i diameter ± ungefär mitt midjemått. Det krävdes tre män för att dra upp den ur vattnet. De kallade den guio, men för mig var den en anakonda. Jag hade inte kunnat hindra den från att hemsöka mina mardrömmar i månader efteråt.

Jag såg dessa unga röra sig smidigt i djungeln och jag kände mig klumpig, handikappad och förbrukad. Jag började förstå att det var min egen självbild som var i fara. I en värld där jag varken väckte respekt eller beundran och inte heller hade ömheten och kärleken från mina närmaste, kände jag att jag obarmhärtigt åldrades, eller rättare sagt, jag kände mig dömd att avsky det jag hade blivit, så beroende, så dum, så oförmögen att lösa vardagslivets alla små problem.

Under ytterligare några sekunder iakttog jag den trånga öppningen och ± där bortom ± väggen av regn som väntade oss. Clara satt hopkrupen intill mig. Jag vände mig mot burgrinden. Vakten hade försvunnit i ovädrets mörker. Allt var blickstilla, utom regnet som fortsatte att vräka ned utan nåd. Min kamrat vände sig mot mig. Våra blickar möttes.

Vi fann varandras händer, vi klamrade oss fast vid varandra så att det gjorde ont.

Det var dags. Jag lösgjorde mig, slätade till mina kläder och sträckte ut mig på golvet intill hålet. Huvudet kom igenom utan problem, och likadant var det med axlarna. Jag vred och vände på mig för att få igenom kroppen. Jag satt fast och sprattlade nervöst med armar och ben för att få loss ena armen. När jag väl hade fått ut den försökte jag åla mig framåt. Jag körde ned den fria handens naglar i marken och drog mig med alla krafter framåt, och till sist lyckades jag dra igenom hela bålen. Jag kröp framåt och vred på höfterna så att det gjorde ont för att resten av kroppen skulle kunna glida ut genom öppningen på snedden.

Jag kände att jag snart inte skulle orka mer och sparkade med fötterna 21

eftersom jag hade en hemsk känsla av att inte kunna komma loss. Till sist var jag i alla fall igenom och kom på fötter. Genast flyttade jag två steg åt sidan för att min kamrat skulle kunna komma efter.

Men det rörde sig över huvud taget inte innanför öppningen. Vad gjorde Clara egentligen? Varför var hon inte redan här? Jag lade mig ned på alla fyra för att titta in. Där fanns ingenting, bara detta livmodermörker som skrämde mig. Jag vågade mig på att viska hennes namn.

Inget svar. Jag stack in ena handen och trevade efter hennes hand. En kväljning steg upp inom mig. Jag satt där hopkrupen och stirrade ut mot lägrets alla hörn och väntade bara på att vakterna skulle kasta sig över mig. Jag försökte räkna ut hur lång tid det hade gått sedan jag hade krupit ut. Fem minuter? Tio minuter? Jag kunde inte räkna ut det. Jag ansträngde mig av alla krafter för att tänka snabbt, men jag var obeslutsam och vaktade på vartenda ljud och spanade efter minsta ljusgnista.

En sista gång kröp jag ihop intill öppningen och kallade på Clara, men jag kände på mig att jag inte skulle få något svar.

Jag reste mig. Framför mig stod djungeln tät och regnet strömmade ned i en störtflod som motsvarade alla mina heta böner de senaste dagarna. Jag var redan ute, det fanns ingen väg tillbaka. Nu gällde det att handla snabbt. Jag kände efter att hårbandet höll håret på plats ordentligt. Jag ville inte att gerillasoldaterna skulle hitta minsta spår som visade vilken väg jag hade tagit. Långsamt räknade jag: ett … två … Vid ”tre” störtade jag rakt ut mot skogen.

Jag sprang och sprang i obehärskad panik och undvek träden rent reflexmässigt, jag kunde varken se eller höra eller tänka, jag bara sprang rakt fram tills jag var helt utmattad.

Till sist stannade jag för att se mig om. Jag kunde fortfarande se skogsbrynet, som något ljusare, fluorescerande mellan träden. När min hjärna började fungera igen insåg jag att jag mekaniskt höll på att gå tillbaka, för jag kunde inte tänka mig att ge mig av utan henne. Jag gick igenom de samtal vi hade haft om flykten och de åtgärder vi kommit överens om. Särskilt ett samtal återkom i minnet, och jag höll mig hoppfullt kvar vid det: om vi tappade bort varandra när vi gav oss av skulle vi ses vid chontos. Det hade vi beslutat ganska snabbt och sedan hade vi inte talat vidare om saken.

22

Lyckligtvis verkade i alla fall min orienteringsförmåga fungera. I den stora stadens rutmönster av gator kunde jag tappa bort mig, men i djungeln visste jag alltid åt vilket håll norr fanns. Jag kom fram igen precis i höjd med chontos. Det var förstås tomt där. Äcklad såg jag insekterna svärma i massor över exkrementgroparna, jag såg mina smutsiga händer med naglar svarta av lera, och så detta regn som aldrig tog slut. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag var nära att förtvivla.

Plötsligt hörde jag röster och skyndade tillbaka mot djungeln för att söka skydd. Jag försökte se vad som pågick i lägret och gick runt det för att komma i närheten av buren och placerade mig i ett skyddat läge alldeles där jag hade gett mig av. Ovädret var slut och i dess ställe föll envist ett fint regn som bar ljuden långt. Kommendantens röst hördes ända bort till mig. Det var omöjligt att förstå vad han sa, men den hotfulla tonen gick inte att ta miste på. En ficklampa lyste upp burens insida; ljuskäglan for hastigt över öppningen jag gjort vid bräderna och spelade fram och tillbaka över gläntan där jag befann mig, bara några centimeter från mitt gömställe. Jag tog ett steg bakåt medan jag svettades ymnigt och greps av våldsamma kväljningar, hjärtat slog som om det ville ut ur bröstet. Då hörde jag Claras röst. Hettan som fick mig att svettas sjönk undan, och i dess ställe kom en dödskyla. Jag började darra i hela kroppen. Jag fattade inte vad det var som hade hänt; varför hade hon blivit fast? Andra ljus dök upp, order ropades ut, en grupp män med ficklampor gav sig av, några gick runt buren och inspekterade marken runt omkring den, hörnen, taket. De uppehöll sig en stund vid öppningen och så lyste de runt i gläntan. Jag såg dem prata med varandra.

Regnet upphörde helt och hållet och mörkret föll som en blytyngd.

Jag tyckte mig se silhuetten av min kamrat inne i buren, sådär en trettio meter från den plats där jag stod. Hon tände just ett ljus, ett annars mycket ovanligt privilegium; såsom fångar hade vi inte rätt till ljus.

Hon talade med någon, men det var inte kommendanten. Rösterna var tillgjorda, som återhållna.

Där jag stod ensam och darrande och genomblöt betraktade jag denna värld som inte längre var tillgänglig för mig. Det var så frestande att bara erkänna sig besegrad och återvända till ett varmt och torrt ställe.

23

Jag studerade den där ljuskretsen och sa mig att jag faktiskt inte fick tycka synd om mig själv, och för mig själv upprepade jag hela tiden samma ord: Jag måste ge mig av, jag måste ge mig av, jag måste ge mig av!

Jag gick bort från ljuset och gömde mig djupt i skuggan. Det hade börjat regna igen. Jag trevade med händerna framför mig för att undvika att snubbla. Jag hade inte lyckats få tag på någon machete, men jag hade en ficklampa. Risken med att använda den var lika stor som rädslan för att inte använda den. Jag tog mig långsamt framåt i den hotfulla terrängen och sa mig att jag först fick tända ficklampan när jag verkligen inte klarade av att gå så här längre. Händerna stötte emot fuktiga, skrovliga och klibbiga ytor, och jag väntade att ett brännande gift skulle stinga mig vilket ögonblick som helst.

Ovädret brakade loss på nytt. Jag hörde mullret av regn som slog mot det lager av vegetation som skulle skydda mig ännu några minuter.

Vilken sekund som helst kunde det bräckliga lövtaket ge vika inför tyngden av vatten. Jag darrade vid blotta tanken på den syndaflod som då skulle välla över mig, och jag visste inte längre om det som rann utefter mina kinder var vattendroppar eller tårar. Det gjorde mig rasande att jag fortfarande uppförde mig som ett gnälligt barn.

Jag hade redan kommit ganska långt från lägret. En blixt slet sönder regnskogens mörker och slog ned bara några meter från mig. Under ett enda ögonblick avslöjades den närmaste omgivningen i hela sin fasa.

Där jag stod omgiven av enorma träd upptäckte jag att jag bara var några få steg från att ramla ned i en ravin. Jag tvärstannade fullkomligt förblindad och hämtade andan, och så kröp jag ihop mellan rötterna till det träd som stod närmast. Jag var på vippen att till sist dra fram ficklampan när jag långt borta upptäckte flera ljusstrålar som spelade genom mörkret och närmade sig mig. Jag hörde deras röster. De tycktes vara alldeles nära. Plötsligt ropade en av dem att han hade sett mig. Jag kröp ihop ännu mer intill det gamla trädets rötter och bad Herren att han skulle göra mig osynlig.

Jag följde deras väg på de spelande ljusstrålarna. Rätt som det var lyste en ficklampa mig rakt i ögonen och bländade mig. Jag satt alldeles orörlig och blundade och väntade bara på segervrålen som skulle komma innan de kastade sig över mig. Men i stället försvann ljusstrålarna 24

och drog sig bortåt, återvände ett ögonblick och avlägsnade sig därefter definitivt. Jag blev kvar i tystnaden och mörkret.

Jag reste mig sakta utan att våga tro att det var sant. Fortfarande darrade jag i hela kroppen och lutade mig mot det hundraåriga trädet för att hämta mig. Så stod jag i flera minuter. En ny blixt lyste plötsligt upp skogen. Med stöd av minnet banade jag mig väg där jag tyckte mig ha sett en passage mellan två träd medan jag inväntat att en ny blixt åter skulle skingra mörkret. Vakterna hade försvunnit.

Redan hade mitt förhållande till denna nattvärld förändrats. Jag tog mig fram lättare nu, händerna reagerade snabbare och kroppen började lära sig att förutse terrängens särdrag. Skräckförnimmelsen började vika. Miljön omkring mig kändes inte längre fullständigt fientlig. Jag kunde se dessa träd, dessa palmer, dessa ormbunkar, dessa påträngande busksnår som tänkbara gömställen. Plötsligt var den svåra belägenhet som var orsaken till mitt känslotillstånd inte viktig längre, detta att jag var dyblöt, att händer och fingrar blödde, att jag var täckt av smuts och lera och inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag visste att jag kunde överleva. Jag var tvungen att gå, att vila i rörelsen, att skynda mig bort.

I gryningen skulle de återuppta förföljandet. Men den energi som jag redan genom mina handlingar utlöst fick mig att upprepa ”Jag är fri!” för mig själv, och min röst höll mig sällskap.

Omärkligt började djungeln bli mer välbekant och förvandlades från de blindas svarta, platta värld till en värld i färg, med konturer. Former framträdde tydligare, och därefter återtog färgerna sin plats i världen; det var gryning. Nu måste jag hitta ett bra gömställe.

Jag började gå fortare medan jag försökte föreställa mig hur de skulle reagera reflexmässigt och hur de tänkte. Det jag ville hitta var en sänka där jag kunde rulla in mig i mitt stora svarta plastskynke och täcka mig med löv. Skogen ändrade färg från gråblått till grönt på bara några minuter. Klockan var redan fem på morgonen, och jag visste att de skulle kunna vara över mig när som helst. Ändå kändes skogen så fjärran från dem! Inte ett ljud, inte en rörelse, tiden stod stilla.

Jag hade svårt att förbli vaksam varje sekund, eftersom denna lugnande tystnad som kom med dagsljuset lurade mig. Jag fortsatte framåt, men med försiktigheten i behåll. Plötsligt och utan förvarning fram25

trädde ett nytt ljus mellan träden framför mig. Förbryllad vände jag mig om. Skogen bakom mig förblev kompakt. Då insåg jag vad fenomenet innebar. Några steg från mig började träden glesna för att ge plats för himmel och vatten.

Jag var framme vid floden. Jag såg den rusa framåt i ryck i flodbädden och med våldsam kraft dra med sig hela träd som verkade ropa på hjälp.

Det kokande vattnet skrämde mig. Men jag var tvungen att kasta mig i och låta mig föras med. Det var priset jag fick betala för räddningen.

Men jag stod kvar orörlig. Det förelåg ingen omedelbar fara för mig, och detta sakernas tillstånd gav mig tusen goda skäl att inte kasta mig i floden. Fegheten tog form. Dessa träd med sina grenar utsträckta mot himlen, som snurrade runt i vattnet och försvann för att sedan dyka upp längre bort, de var jag. Jag såg för mig hur jag slukades av den kokande, lerbruna vattenmassan. Min feghet hittade på olika skäl för att inte kasta mig i. Hade jag haft min kamrat med mig hade jag inte tvekat: då hade jag i träden som fördes bort av strömmen i stället sett perfekta livbojar. Men jag var uppfylld av en rädsla som bestod av en hel serie små ynkliga rädslor. Jag var rädd för att bli genomblöt igen, nu när jag äntligen hade lyckats bli varm genom att gå. Jag var rädd för att tappa min ryggsäck med dess magra proviantinnehåll. Jag var rädd för att föras iväg av strömmen. Jag var rädd för att vara ensam. Jag var rädd för att vara rädd. Jag var idiotiskt rädd för att dö.

Dessa reflexioner som ställde mig så skamligt naken inför mig själv fick mig dock att förstå att jag ännu var en medelmåttig människa, en vem-som-helst. Att jag inte hade lidit tillräckligt för att känna den där vreden i magen som kunde få mig att slåss intill döden för min frihet.

Jag var fortfarande som den hund som kommer krypande tillbaka trots sparkarna och slagen. Jag såg mig nervöst omkring för att försöka hitta ett hål att gömma mig i. Vakterna skulle komma hit till floden när de gick sin runda för att leta efter mig, och här skulle de leta mer än på andra ställen. Kunde jag gå tillbaka in i djungeln igen? Men de var mig säkert på spåren, så då riskerade jag att springa rakt på dem.

Intill floden fanns det mangroveträd och gamla murkna trädstammar som vittnade om tidigare oväder. Särskilt en av dessa gamla stubbar var mycket svåråtkomlig, men på ena sidan hade den en ordentlig 26

fördjupning. Mangroverötterna bildade ett slags barriär runt stammen och bidrog till att göra den till ett perfekt gömställe. Jag lade mig ned på alla fyra och lyckades krypa och slingra mig in i fördjupningen. När jag väl var där tog jag fram mitt stora svarta plastskynke som hela tiden legat hopvikt inne i min stövel och bredde ut det. Strumporna var fulla med vatten, och min plastponcho våt. Mekaniskt skakade jag den, men ljudet skrämde mig. Jag tvärstannade mitt i rörelsen och höll andan för att kunna uppfatta minsta rörelse. Skogen höll på att vakna och insektssurret blev allt starkare. Jag kände mig lugnad och återtog mina bestyr för att kunna gömma mig ordentligt i hålet, inrullad i mitt plastskynke.

Det var då jag såg henne. Yiseth.

Hon vände ryggen mot mig. Hon tog sig fram i full fart, utan gevär men med revolvern i högsta hugg. Hon var klädd i ett linne i kamouflagemönster som hennes kvinnlighet skänkte en oskyldig framtoning.

Hon vände sig långsamt om, och hennes blick fann genast min. Hon stängde ögonen en sekund, som för att tacka himlen, och närmade sig försiktigt.

Med ett sorgset leende räckte hon mig handen, som för att hjälpa mig ur mitt gömställe. Jag hade inget val. Det var bara att göra som hon sa. Det var hon som noggrant vek ihop mitt plastskynke och räckte mig det för att jag skulle kunna stoppa ned det i stöveln igen. Därefter skakade hon på huvudet, mycket nöjt, och talade till mig som till ett barn. Hennes ord var underliga. Hon hade inte lånat sina ord från vakterna, som ju alltid var rädda för att bli ertappade av varandra. Hon vände sig mot floden medan hon talade som om hon pratade för sig själv, och det slutade med att hon erkände att hon också hade funderat på att fly, flera gånger. Då berättade jag för henne om mina barn, om mitt förtvivlade behov att få vara med dem, att återvända hem. Hon berättade att hon hade varit tvungen att lämna sin lilla baby hos sin mamma när han bara var några månader gammal. Hon bet sig i läppen och hennes svarta ögon fylldes av tårar. ”Kom med mig!”, föreslog jag.

Hon tog mina händer och hennes blick blev åter kall. ”De kommer att hitta oss, och då dödar de oss.” Jag bönföll henne, jag tryckte hennes händer hårt, hårt, jag tvingade henne att se på mig. Hon vägrade, tog 27

sitt vapen och tittade bort. ”Om de ser mig prata med dig kommer de att döda mig. De är inte långt borta. Gå framför mig och hör noga på vad jag har att säga.” Jag lydde. Jag samlade ihop mina saker och satte på mig ryggsäcken. Hon gick tätt bakom mig och viskade med munnen mot mitt öra: ”Kommendanten har befallt att vi ska behandla dig illa. När de ser dig kommer de att skrika och svära och knuffa dig. Vad du än gör då, så svara dem inte. Säg ingenting! De vill straffa dig. De kommer att föra bort dig … Och det blir bara män. Vi andra kvinnor har fått order att stanna i lägret. Fattar du?”

Hennes ord ekade tomt i huvudet på mig. Det kändes som om jag hade glömt all min spanska. Jag ansträngde mig allt jag kunde för att koncentrera mig och försökte av alla krafter att förstå, men ångesten hade förlamat min hjärna. Jag satte fötterna framför varandra utan att förstå att jag gick, jag såg världen omkring mig utifrån, som om jag befann mig i ett akvarium. Jag hörde den unga kvinnans röst liksom förvrängd, ibland hörde jag den mycket högt, och ibland försvann den nästan för att strax komma tillbaka igen. Huvudet kändes blytungt, och det var som om jag satt fast i ett skruvstäd. Det kändes som om tungan satt fastklibbad vid gommen med något slags torrt lim, och andningen kom tungt, som om jag skulle behöva syrgas. Jag gick och gick och världen lyftes och sjönk undan med mina steg. Skallen dunkade av det tunga, förstärkta ljudet av mina hjärtslag.

Jag såg dem aldrig komma. En av dem började plötsligt röra sig runt mig, röd i ansiktet som en tupp och med det blonda håret på ända. Han höll geväret över huvudet på uppsträckta armar och dansade en löjlig och aggressiv krigsdans omkring mig.

En stöt i revbenen fick mig att förstå att det fanns en till, en liten mörk, hjulbent man med kraftigt axelparti. Han hade kört in gevärspipan i midjan på mig, ovanför höfterna, och låtsades lägga band på sig för att inte stöta den i mig igen. Han tjöt och spottade och vräkte grova, absurda ord över mig.

Jag såg aldrig den tredje. Han knuffade mig i ryggen. Hans elaka flin verkade hetsa upp de andra två. Han slet ryggsäcken av mig och hällde ut innehållet på marken och petade med stövelspetsen på de föremål som han visste var dyrbara för mig. Han skrattade och stampade ned 28

dem i leran, och sedan tvingade han mig att plocka upp dem igen och lägga tillbaks dem i ryggsäcken. Där jag låg på knä hörde jag det kalla klirret av metall i hans händer. Jag förstod att det var en kedja som rasslade och kastade mig upp på fötter för att kunna se honom i ögonen. Den unga kvinnan stod alldeles bredvid mig och höll med ett hårt grepp om min arm och tvingade mig att gå framåt. Killen som hade skrattat gjorde tecken åt henne att gå sin väg. Hon ryckte på axlarna som för att visa sig besegrad, undvek min blick och gick.

Jag stod där spänd och frånvarande med blodet dunkande i tinningarna. Vi hade avancerat några meter, ovädret hade höjt vattennivån och förändrat själva platsen. Den hade blivit till en damm där några spridda träd envisades med att hålla sig kvar. Längre bort, bortanför det stillastående vattnet anade man strömmens våldsamhet i det ständiga prasslet från buskarna.

De tre männen cirkulerade omkring mig, skällande som hundar.

Rasslet från kedjan blev allt mer påträngande. Han som höll i den lekte med den för att få den att likna en levande orm. Jag förbjöd mig själv all ögonkontakt och försökte sväva ovanför deras upphetsning, men jag kunde inte hindra att jag ur ögonvrån uppfattade gester och rörelser som fick mitt blod att isas.

Jag var längre än de och jag höll mig rak och stel, hela kroppen var spänd som en fjäder av vreden. Jag visste att jag inte förmådde någonting gentemot dem, men de var inte riktigt säkra på det. De var räddare än jag, det kände jag, men deras hat och den press de kände från de andra arbetade för dem. Det räckte med en enda felaktig rörelse för att den balans där jag fortfarande hade övertaget skulle rubbas.

Jag hörde att mannen med kedjan sa någonting till mig. Han upprepade mitt namn med förödmjukande intimitet. Jag hade beslutat mig för att de inte skulle få göra mig illa. Vad som än hände skulle de aldrig komma åt kärnan i mitt innersta. Jag visste att jag skulle undvika det värsta om jag bara lyckades förbli oåtkomlig.

Min fars röst hördes som långt bortifrån, och ett enda ord dök upp i huvudet på mig, ett ord skrivet med stora bokstäver. Men det var med fasa som jag insåg att detta ord var fullständigt tömt på sin betydelse och att det inte väckte något som helst konkret begrepp hos mig, för29

utom bilden av min far som stod där med sammanpressade läppar och orubblig blick. Jag grep tag i det ordet som i en bön, som vore det en magisk besvärjelse som skulle kunna avvärja förhäxningen. VÄRDIGHET. Det betydde ingenting längre, men att upprepa det hade likväl räckt för att få mig att anta samma attityd som min far, på samma sätt som ett barn som härmar ansiktsuttrycket hos den vuxne framför sig, barnet, som skrattar eller gråter inte för att det känner glädje eller smärta, utan för att det genom att imitera de uttryck det ser framför sig framkallar de känslor som dessa uttryck anses manifestera.

Genom denna spegelakt förstod jag, trots att jag egentligen inte hade fattat någonting alls, att jag hade förflyttat mig bortom rädslan, och jag mumlade för mig själv: Det finns det som är viktigare än livet.

Vreden var borta och hade lämnat plats för en extrem kyla. Denna alkemiska reaktion hos mig, som var omöjlig att se utanpå, hade ersatt musklernas stelhet med kroppskrafter som beredde mig för att parera motståndarens anfall. Jag var inte på minsta sätt resignerad, långt därifrån, och jag hade heller ingen tanke på att försöka fly. Jag observerade mig själv inifrån, mätte min styrka och min motståndskraft, min förmåga inte att utdela, men att ta emot slag, som ett skepp som är byggt för att ta emot vågornas kraft utan att sjunka.

Han gick alldeles inpå mig och försökte med en snabb handrörelse kasta kedjan om halsen på mig. Jag duckade instinktivt och tog ett steg åt sidan, utom räckhåll. De två andra vågade sig inte fram utan stod kvar och hävde ur sig okvädingsord för att egga sin kamrat att försöka igen. Hans värdighet var sårad, och han höll sig tillbaka medan han försökte lista ut rätt tillfälle för att kasta sig över mig igen. Våra blickar möttes, och i min blick såg han antagligen min beslutsamhet att undvika våld och tolkade det som en oförskämdhet. Han kastade sig fram mot mig och slog mig med kedjan över huvudet med full kraft.

Jag sjönk ned på knä. Allt snurrade för mig. Först var allt svart, jag satt där med huvudet i händerna, sedan såg jag stjärnor som snurrade för mitt inre öga, innan jag äntligen kunde se normalt igen. Smärtan var intensiv, och den blev bara värre av den stora sorg som sköljde över mig allt eftersom jag insåg vad det var som hade hänt. Hur bara kunde han? Jag kände inte indignation utan något mycket värre, förlusten av 30

min oskuld. Åter mötte min blick hans. Hans ögon var blodsprängda och en ryckning i mungipan förvred hans mun. Han stod inte ut med min blick; han hade stått framför mig utan all förklädnad. Jag hade sett honom betrakta mig med den skräck som hans eget beteende väckt hos honom själv, och tanken på att jag kanske var en återspegling av hans eget samvete gjorde honom nästan galen.

Han samlade sig och försökte, som för att utplåna alla tecken på skuld, på nytt kasta kedjan om halsen på mig. Med fasthet parerade jag hans rörelser och undvek varje gång så långt det var möjligt varje fysisk kontakt. Då försökte han igen, och med ett hest väsande som tiodubblade styrkan i hans anfall kastade han än en gång kedjan över mig. Orörlig föll jag rakt in i mörkret och förlorade allt begrepp om tid.

Jag visste att min kropp blev utsatt för deras våld. Omkring mig hörde jag deras röster, ekande som i en tunnel.

Jag var utsatt för ett extremt våld och föll i kramp, och det kändes som om jag rusade fram med ett höghastighetståg. Jag tror inte att jag förlorade medvetandet, men jag hade blivit så svårt misshandlad att jag inte kunde se trots att jag hade ögonen uppspärrade hela tiden. Min kropp och mitt hjärta var som nedfrysta under denna evighets korta tidsrymd.

När jag äntligen lyckades sätta mig upp hade jag kedjan om halsen och den unge mannen ryckte i den för att tvinga mig att följa honom.

Han skrek åt mig och tuggade fradga. Återfärden till lägret kändes mycket lång under tyngden av min förödmjukelse och deras sarkasmer.

En gick framför mig och de två andra bakom mig, de pratade högt med varandra och utbytte triumfvrål. Jag kände ingen lust att gråta. Det var inte för att jag var högmodig. Det var bara det förakt som behövdes för att bekräfta att dessa mäns grymhet och den njutning de hade haft av det inte hade kommit åt min själ.

I tidlösheten som rådde under denna marsch utan slut kände jag att jag blev starkare för varje steg jag tog, eftersom varje steg också gjorde mig allt mer medveten om min bräcklighet. Underkastad alla tänkbara förödmjukelser, tvingad att släpa mig fram kedjad som ett djur och att vid framkomsten korsa hela lägret till ljudet av de andras segervrål som var sprungna ur människans lägsta instinkter som predestinerar henne 31

till övergrepp och herravälde över nästan, hade jag varit både vittne till och offer för det allra värsta.

Men jag hade överlevt, och det med en helt nyförvärvad klarsyn. På ett sätt hade jag vunnit mer än jag hade förlorat. De hade inte lyckats förvandla mig till ett hämndlystet monster. Resten var jag inte så säker på. Jag förväntade mig att den fysiska ondskan skulle dyka upp igen när jag vilade och förberedde mig på att ansättas av hemska känslor. Men jag visste redan att jag var kapabel till att frigöra mig från hat, och detta såg jag som min största framgång.

Jag återkom besegrad till buren, men betydligt friare än förut eftersom jag hade fattat ett beslut att stänga mig inne, att gömma mina känslor.

Clara satt med ansiktet mot väggen och ryggen mot mig vid ett bord som utgjordes av en planka. Hon vände sig om. Jag blev förbryllad över hennes ansiktsuttryck, för jag fann där en gnista av tillfredsställelse som sårade mig. Jag snuddade vid henne när jag gick förbi och kände genast det väldiga avstånd som åter fanns mellan oss. Jag letade mig till mitt hörn för att förskansa mig där under mitt myggnät, på min halmmadrass. Eftersom jag inte befann mig i ett tillstånd där jag kunde göra några klara utvärderingar, undvek jag så gott det gick att tänka. Jag nöjde mig för stunden med att de inte hade funnit det nödvändigt att fästa andra änden av kedjan vid gallret med ett hänglås. Jag visste att de skulle göra det sedan. Min kamrat ställde inte en enda fråga, och det var jag tacksam för. Efter en lång tystnad sa hon bara: ”Mig skulle de inte ha fått kedjan om halsen på.”

Jag föll i djup sömn, som ett djur som vilar i sig självt. Mardrömmarna var tillbaka, men de hade ändrat karaktär. Det var inte pappa jag fick se när jag somnade, det var mig själv, alldeles ensam, och jag höll på att drunkna i stillastående, djupt vatten. Jag såg att träden betraktade mig, och deras grenar böjdes över den rysande vattenytan. Jag kände att vattnet darrade som om det hade varit levande och så försvann träden med sina grenar för min syn när jag slukades av den saltmättade vätskan som drog ned mig, allt djupare för varje gång; hela kroppen tänjdes smärtsamt mot detta ljus, mot denna ouppnåeliga himmel, trots alla mina ansträngningar för att frigöra fötterna och komma upp till ytan och andas.

32