9789113036687

Karl Ove Knausgård Min kamp 3

Det är helt omöjligt att identifiera sig med spädbarnet som mina föräldrar tog kort på, ja, så svårt att det nästan känns fel att använda ordet »jag« om det där det ligger på skötbordet, till exempel, synnerligen rödflammig, med fäktande armar och ben och ansiktet förvridet i ett skrik som ingen längre minns orsaken till, eller på en skinnfäll på golvet, klädd i vit pyjamas, fortfarande röd i ansiktet, med stora mörka ögon som skelar en aning.

Karl Ove Knausgård Min kamp 3

Karl Ove Knausgård Min kamp 3 översättning Rebecca Alsberg

Av Karl Ove Knausgård har på Norstedts tidigare utgivits: En tid för allt 2006 Min kamp 1 2010 Min kamp 2 2011

Denna översättning har fått stöd från Nordiska ministerrådet

isbn 978-91-1-303668-7 © Karl Ove Knausgård Forlaget Oktober AS, Oslo 2009 Norstedts, Stockholm 2011 Originalets titel: Min kamp 3 Översättning: Rebecca Alsberg Omslag: Sara R. Acedo Tryck: Bookwell AB, Finland 2011 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

En mild och mulen dag i augusti 1969, på en smal väg längst ut på en sørlandsö, mellan hagar och bergknallar, ängar och skogsdungar uppför och nerför små backar och genom skarpa kurvor, ibland med träd på ömse sidor, som i en tunnel, ibland med havet rakt fram, kom en buss körande. Den tillhörde Arendal Dampskibsselskab och var som bolagets alla bussar målad i ljusbrunt och mörkbrunt. Den körde över en bro, längs en smal vik, blinkade höger och stannade.

Dörren öppnades och en liten familj klev ur. Pappan, en lång och smärt man i vit skjorta och ljusa terylenebyxor, bar på två resväskor.

Mamman, klädd i beige kappa och med en ljusblå sjalett över det långa håret, drog en barnvagn med ena handen och höll en liten pojke i den andra. Bussens feta grå avgaser hängde kvar ett ögonblick över asfalten när den körde vidare.

– Det är en bit att gå, sa pappan.

– Orkar du det, Yngve? sa mamman och tittade ner på pojken som nickade.

– Klart jag gör, sa han.

Han var fyra och ett halvt år, hade ljust, nästan vitt hår och var brun i skinnet efter en lång sommar i solen. Hans bror, knappt åtta månader gammal, låg i vagnen och tittade upp på himlen, och visste ingenting om var de befann sig eller vart de skulle. långsamt började de gå uppför backen. Det var en grusväg, full av små och stora gropar efter tidigare skyfall. På båda sidor om vägen låg det åkrar. i slutet av fältet, som sträckte sig kanske en halv kilometer, tog en skog vid, den sänkte sig ner mot klapperstensstränderna, lågväxt, som nedpressad av vinden från havet.

9

ett nyligen uppfört hus låg till höger. För övrigt kunde man inte se någon bebyggelse.

Det gnisslade i vagnens fjädring. Det lilla barnet slöt ögonen efter en stund, vaggat till sömns av den sköna gungande rörelsen. Pappan som hade kort mörkt hår och svart tätvuxet skägg, ställde ner den ena resväskan för att torka svetten ur pannan.

– Det är förbålt kvavt, sa han.

– Ja, sa mamman. Men det blir kanske svalare närmare havet.

– vi får hoppas det, sa han och greppade väskan igen.

Denna i alla avseenden fullkomligt ordinära familj, med unga föräldrar, precis som nästan alla föräldrar var unga på den tiden, och två barn, precis som nästan alla på den tiden hade två barn, hade flyttat från Oslo, där de hade bott på Thereses gate vid Bislett Stadion i fem år, till Tromøya, där ett hus höll på att byggas åt dem i ett nyetablerat småhusområde. i väntan på att det skulle bli färdigt skulle de hyra ett annat, gammalt hus ute vid Hovelägret. i Oslo hade han läst engelska och norska på dagarna och arbetat som väktare på nätterna, medan hon hade gått på Ullevåls sjuksköterskeskola. Trots att han inte hade avslutat sin utbildning hade han sökt arbete som lärare på Rolighedens högstadium, och hon skulle arbeta på Kokkeplassens vilohem för nervklena. De hade träffats i Kristiansand när de var sjutton, hon hade blivit gravid när hon var nitton, och de hade gift sig när de var tjugo, på den vestländska gård där hon hade vuxit upp. ingen från hans familj kom på bröllopet, och även om han ler på alla fotografier som togs då, ligger det ett sjok av ensamhet omkring honom, man ser att han inte riktigt hör ihop med alla hennes bröder och systrar, mostrar och morbröder, fastrar och farbröder, kusiner av båda könen.

Nu är de tjugofyra år, och livet på allvar ligger framför dem. eget jobb, eget hem, egna barn. Det är de två, och även framtiden som de går till mötes är deras egen. eller?

De är födda samma år, 1944, och tillhör den första efterkrigs10

generationen som på många sätt stod för någonting nytt, inte minst genom att deras levnadsbana var den första här i landet som fick utvecklas i ett samhälle som planerades i stor skala. Femtiotalet var den tid då förvaltningarna växte fram – skolförvaltningen, sjukvårdsförvaltningen, socialförvaltningen, vägförvaltningen – och ämbetsverken och byråerna, i en storstilad centralisering som på anmärkningsvärt kort tid fick konsekvenser för hur människor kunde leva sina liv. Hennes far, som var född i början av nittonhundratalet, kom från gården där hon själv växte upp, i Sørbøvåg i Ytre Sogn, och fick aldrig någon utbildning. Hennes farfar kom från en av öarna där utanför, vilket hans far och dennes far sannolikt också gjorde. Hennes mor kom från en gård i Jølster, en tio mil därifrån, och hon hade heller ingen skola. Hennes släkt på orten kunde spåras tillbaka till femtonhundratalet. Hans släkt däremot befann sig högre upp på samhällsstegen, eftersom såväl hans far som hans farbröder hade högre utbildning. Men även de bodde på samma plats som sina föräldrar, det vill säga i Kristiansand. Hans mor, som saknade utbildning, kom från Åsgårdstrand, hennes far var lots, och det fanns också poliser i hennes släkt. När hon träffade sin blivande man flyttade hon med honom till hans hemstad. Så såg mönstret ut. Den förändring som skedde på femtio- och sextiotalen var en revolution, men utan den klassiska revolutionens våldsamma och oberäkneliga inslag. Det var inte bara det att barn till fiskare och torpare, industriarbetare och affärsbiträden började på universitetet och läste till lärare och psykolog, historiker och socionom, många av dem bosatte sig också på platser långt bort från den trakt där deras familjer hörde hemma.

Att de gjorde allt det här med största självklarhet säger något om styrkan i tidsandan. Tidsandan kommer utifrån, men får sin verkan inombords. För den ter sig alla lika, men den ter sig inte likadan för någon. För den unga sextiotalsmamman skulle det ha framstått som absurt att hon förväntades gifta sig med en man från någon av granngårdarna, och tillbringa resten av sitt liv där. Hon ville ju ut!

Hon ville ju ha sitt eget liv. Samma sak gällde hennes bröder och systrar, och så var det i familjer runt om i hela landet. Men varför 11

ville de det? varifrån kom den starka övertygelsen? Ja, varifrån kom det nya? i hennes familj fanns det ingen tradition för sådana saker; den ende som hade gett sig iväg var hennes fars bror Magnus, och han hade rest till Amerika på grund av fattigdomen hemma, och det liv han hade fått där var länge en upprepning av det han hade haft i vestlandet. För den unga sextiotalspappan såg det annorlunda ut, i hans familj förväntades man läsa vidare, men kanske inte att man skulle gifta sig med en småbrukardotter från vestlandet och bosätta sig i ett nybyggt småhusområde utanför en liten sørlandsstad.

Men där gick de alltså den här varma, mulna dagen i augusti 1969, på väg till sitt nya hem, han som kånkade på två tunga resväskor, proppfulla med sextiotalskläder, hon som drog en sextiotalsbarnvagn med en baby klädd i sextiotalsbabykläder, det vill säga vita och spetsbesatta, och mellan dem, dinglande hit och dit, glad och nyfiken, spänd och förväntansfull, deras äldste son Yngve. Utmed fälten gick de, genom det lilla skogspartiet, bort till grinden som stod öppen och in på det stora lägerområdet. Till höger låg en bilverkstad, ägd av en viss vraaldsen, till vänster stora röda baracker runt en öppen grusplan, och bortom den växte tallskog. en kilometer österut låg Tromøy kyrka, byggd i sten runt år 1150, fast vissa delar var ännu äldre, och den var förmodligen en av de äldsta kyrkorna i landet. Den låg på en liten höjd, och hade i alla tider använts som landmärke av förbipasserande fartyg och fanns utmärkt på alla sjökort. På Mærdø, en liten ö i skärgården utanför, stod ett gammalt skepparboställe och vittnade om platsens storhetstid under 1700- och 1800-talen, då handeln med omvärlden blomstrade, särskilt i trävarubranschen. På sina utflykter till Aust-Agdermuseet fick skolklasserna beskåda gamla nederländska och kinesiska föremål som härrörde från den tiden och ännu längre tillbaka. På Tromøya fanns ovanliga och främmande växter, de hade kommit dit med fartygen som tömde sitt barlastvatten, och, fick man lära sig i skolan där, det var på Tromøya som man var först med att odla potatis i landet. i Snorres kungasagor nämndes ön flera gånger, nere i marken på åkrarna och i hagarna kunde man hitta pilspetsar från stenåldern, 12

bland de runda stenarna på de långa klapperstensstränderna låg det fossiler.

Men när den inflyttande kärnfamiljen långsamt traskade genom det öppna området med allt sitt pick och pack var det inte niohundratalet eller tolvhundratalet, sextonhundratalet eller artonhundratalet som hade satt sin prägel på omgivningen. Det hade andra världskriget gjort. Området hade använts av tyskarna under kriget; det var de som hade byggt barackerna och många av husen. i skogen fanns det låga tegelbunkrar, helt intakta, och uppe på klippsidorna ovanför stränderna ett antal kanonställningar. Det låg till och med ett gammal tyskt flygfält för småflyg i området.

Huset de skulle bo i det närmaste året låg för sig självt mitt i skogen. Det var rödmålat med vita fönsterfoder. Från havet, som inte syntes därifrån, men som fanns bara några hundra meter bort, hördes ett jämnt brus. Det luktade skog och saltvatten.

Pappan ställde ifrån sig resväskorna, rotade fram nyckeln och låste upp dörren. Där inne fanns en hall, ett kök, ett vardagsrum med öppen spis, ett badrum med tvättho, och tre sovrum på övervåningen. väggarna var inte isolerade och köket var enkelt utrustat. ingen telefon, ingen tvättmaskin, ingen tv.

– Då var vi här då, sa pappan och bar in resväskorna i hallen medan Yngve sprang från fönster till fönster och tittade ut och mamman ställde vagnen med det sovande barnet på trappan utanför dörren.

Jag minns naturligtvis ingenting från den tiden. Det är helt omöjligt att identifiera sig med spädbarnet som mina föräldrar tog kort på, ja, så svårt att det nästan känns fel att använda ordet ”jag” om det där det ligger på skötbordet, till exempel, synnerligen rödflammigt, med fäktande armar och ben och ansiktet förvridet i ett skrik som ingen längre minns orsaken till, eller på en skinnfäll på golvet, klädd i vit pyjamas, fortfarande röd i ansiktet, med stora mörka ögon som skelar en aning. Är det samma varelse som sitter här i Malmö och skriver detta? Och kommer den varelse som sitter i Malmö och skriver detta, fyrtio år gammal, en mulen septemberdag i ett rum 13

som fylls av trafikbruset utanför och höstvinden som tjuter genom det gammalmodiga ventilationssystemet, att vara samma varelse som den grå och krumma åldring som om åter fyrtio år kanske sitter och darrar och dreglar på ett äldreboende någonstans i de svenska skogarna? För att inte tala om kroppen som till slut kommer att ligga utsträckt på en bänk i ett bårhus? Man kommer fortfarande att kalla den ”Karl Ove”. Och är inte det egentligen otroligt, att ett enkelt namn täcker allt detta? Täcker fostret i magen, spädbarnet på skötbordet, fyrtioåringen vid datorn, åldringen i stolen, liket på bänken? Skulle det inte vara naturligare att arbeta med olika namn eftersom deras identitet och självuppfattning i så hög grad skiljer sig från varandra? Fostret kunde heta Jens Ove, exempelvis, och spädbarnet Nils Ove, och pojken mellan fem och tio år Per Ove, mellan tio och tolv Geir Ove, tretton till sjutton Kurt Ove, sjutton till tjugotre John Ove, tjugotre till trettio Tor Ove, trettiotvå till fyrtiosex Karl Ove och så vidare? Då skulle förnamnet representera det unika i varje ålder, mellannamnet står för kontinuiteten, och efternamnet för familjetillhörigheten.

Nej, jag minns ingenting från den tiden, jag vet inte ens vilket hus vi bodde i, trots att pappa pekade ut det för mig en gång. Allt jag vet om den tiden har jag fått från mina föräldrar och det de har berättat och från fotografierna jag har tittat på. Den vintern låg snön flera meter hög, som den kan göra på Sørlandet, och vägen bort till huset liknade en smal ravin. Där drar Yngve en skrinda med mig i, där står han på sina korta skidor och ler stort mot fotografen. inomhus står han och pekar på mig och skrattar, eller så är det jag som står och håller mig i spjälsängen. Jag kallade honom ”Aua”, det var mitt första ord. Han var också den ende som förstod vad jag sa, enligt vad jag har fått höra, och han översatte det för mamma och pappa. Jag vet också att Yngve gick runt från hus till hus och ringde på och frågade om det fanns några barn där, det var något som farmor jämt berättade senare. ”Bor det några barn här?” pep hon med barnröst och skrattade.

Och jag vet att jag själv ramlade nerför trappan och fick någon sorts chock, jag slutade andas, blev blå i ansiktet och fick kramper, mamma 14

sprang med mig i famnen till närmaste hus där det fanns telefon. Hon trodde att det var epilepsi, men det var det inte, det var ingenting.

Och så vet jag att pappa trivdes som lärare, att han var en bra pedagog och att han ett år tog med sig sin klass upp på fjället. Det finns foton från den gången, han ser ung och glad ut på allihop, omgiven av tonåringar så där mjukt klädda som var så typiskt för sjuttiotalets första år. Stickade tröjor, vida byxor, gummistövlar. Deras hår var stort, inte stort och uppsatt som på sextiotalet, utan stort och mjukt och det föll mjukt ner över deras mjuka tonårsansikten. Mamma sa en gång att han kanske aldrig hade varit så lycklig som han var då. Och så finns det foton på farmor, Yngve och mig – två tagna framför en igenfrusen sjö, både Yngve och jag har stora koftor på oss, båda två hade farmor stickat, min var i senapsgult och brunt – och två tagna på verandan i deras hus i Kristiansand; på det ena står hon med kinden tryckt mot min, det är höst, himlen är blå, solen står lågt, vi spanar ut över staden, jag kan väl vara två tre år då.

Man kunde tänka sig att de här fotografierna representerar en sorts hågkomster, är en sorts minnen, fast utan det ”jag” som minnena vanligen springer ur, och frågan är naturligtvis vad de då betyder. Jag har sett otaliga foton från samma tid på vänners och flickvänners familjer, och de är intill förväxling lika. Samma färger, samma kläder, samma rum, samma sysslor. Men jag förknippar ingenting med de fotografierna, de är på sätt och vis meningslösa, och det förhållandet blir ännu tydligare när jag tittar på fotografier från tidigare generationer, det är bara en hop människor, klädda i besynnerliga plagg, sysselsatta med någonting som är förborgat för mig. Det är tiden vi tar kort på, inte människorna i den, de låter sig inte fångas. inte heller människorna i min omedelbara närhet gjorde det. vem var kvinnan som poserade framför spisen i bostaden på Thereses gate, i ljusblå klänning, med knäna ihop och underbenen isär, i den där typiska sextiotalsposen? Hon med det uppsatta håret? De blå ögonen och det lätta leendet som var så lätt att det knappt var ett leende ens?

Hon som höll i handtaget på den blanka kaffepannan med rött lock?

Jo, det var ju min mamma det, självaste mamma, men vem var hon?

15

vad tänkte hon på? Hur såg hon på sitt liv, så långt hon dittills hade levt det, och på det som väntade? Det vet bara hon, och det berättar inte bilden någonting om. en främmande kvinna i ett främmande rum, det är allt. Och mannen som tio år senare sitter på ett berg och dricker kaffe från samma röda lock, eftersom han har glömt att packa ner kaffekoppar innan de gav sig iväg, vem var han? Han med det välansade svarta skägget och det tjocka svarta håret? Han med de känsliga läpparna och de glada ögonen? Å, jodå, det var min far, självaste pappa det. Men vem han var i sina egna tankar i det ögonblicket, som i alla andra ögonblick, är det inte längre någon som vet.

Och likadant är det med alla de här fotografierna, även dem på mig.

De är helt tomma, den enda betydelse som kan utläsas ur dem är den tiden har gett dem. Samtidigt är fotografierna en del av mig och min allra privataste historia, precis som andras fotografier är en del av deras. Meningsfullt, meningslöst, meningsfullt, meningslöst, det är den vågrörelse som går genom våra liv och utgör dess grundläggande spänningskraft. Allt jag minns från de första sex åren av mitt liv och allt som finns av bilder och föremål från den tiden, suger jag åt mig, de utgör en viktig del av min identitet, fyller det här ”jag”:ets annars tomma och minneslösa konturer med mening och kontinuitet. Utifrån alla dessa bitar och brottstycken har jag byggt upp både en Karl Ove, en Yngve, en mamma och en pappa, ett hus i Hove och ett hus i Tybakken, en farmor och en farfar, en mormor och en morfar, ett antal grannar och en drös med ungar.

Detta ruckliga provisorium är det jag kallar min barndom.

Minnet är inte en tillförlitlig kvalitet i ett liv. Och det är det inte av den enkla anledningen att minnet inte sätter sanningen främst. Det är aldrig kravet på sanning som avgör om minnet återger en händelse korrekt eller inte. Det är egennyttan som gör det. Minnet är pragmatiskt, det är lömskt och lurigt, men inte på något fientligt eller ondskefullt sätt; tvärtom gör det allt för att vara sin värd till lags. en del föser det bort till glömskans tomma intet, annat förvränger det till oigenkännlighet, somliga saker missförstår det lekande lätt, en 16

del, och det är så gott som ingenting, minns det skarpt, tydligt och korrekt. vad det är som blir korrekt ihågkommet, se det får du aldrig rätt att själv bestämma. i mitt fall är minnet från mina första sex år så gott som obefintligt.

Jag minns nästan ingenting. Jag vet inte vem som tog hand om mig, inte vad jag gjorde, inte vem jag lekte med, allt är som bortblåst, åren 1968–1974 är ett stort, tomt ingenting i mitt liv. Det lilla jag kan erinra mig är inte mycket värt: Jag står på en träbro i en nästan högfjällsaktigt gles skog, nedanför mig brusar en stor bäck, vattnet är grönt och vitt, jag hoppar jämfota, bron gungar och jag skrattar. Bredvid mig står Geir Prestbakmo, grannpojken, och han hoppar också jämfota och skrattar. Jag sitter i baksätet på en bil, vi stannar vid ett trafikljus, pappa vänder sig om och säger att vi är i Mjøndalen. vi ska på en Startmatch har jag fått veta, men varken resan dit, matchen eller resan hem igen minns jag ett dyft av. Jag går uppför backen till huset och skjuter en stor lastbil av plast framför mig, den är gul och grön och inger mig en otrolig känsla av rikedom och välstånd och glädje.

Det är allt. Det är mina första sex år.

Men detta är de kanoniserade minnesbilderna, etablerade redan i sju-åttaåringen, barndomens magi: det allra första jag minns! Det finns emellertid andra typer av minnen. Sådana som inte är fastslagna och som inte låter sig frammanas med viljans kraft, men som ibland liksom lossnar och stiger upp mot medvetandet av sig själva, och som ett tag guppar omkring i det som genomskinliga maneter, väckta till liv av en bestämd lukt, en bestämd smak, ett bestämt ljud …

Med dem följer alltid en omedelbar och intensiv lyckokänsla. Sedan har vi de minnen som är förknippade med kroppen, som kommer när man gör någonting man har gjort förr en gång, sätter upp handen för att inte bländas av solen, tar emot en boll i luften, springer på en äng med en draklina i handen och ens egna barn hack i häl. Det är minnena som hänger samman med känslorna: den plötsliga ilskan, den plötsliga gråten, den plötsliga rädslan och man är där man var då, liksom bakåtslungad i sig själv, nedkastad genom åldrarna i våldsam fart. Och så finns det alla minnen som är knutna till landskapet.

17

Ty barndomens landskap liknar inte de landskap man möter senare i livet, de är laddade på ett helt annat sätt. i det landskapet hade varje sten, varje träd en innebörd, och både för att man såg allt där för första gången och för att man såg det så många gånger, har det avlagrat sig djupt ner i medvetandet, inte bara vagt och på ett ungefär, som landskapet utanför den vuxnes hus träder fram om ögonen sluts och det frammanas i minnet, utan nästan groteskt exakt och detaljerat. i tankarna behöver jag bara öppna dörren och gå ut för att bilderna ska strömma emot mig. Singeln på uppfarten, som på sommaren var nästan blåaktig i färgen. Bara det, barndomens uppfarter! Och sjuttiotalsbilarna som stod på dem! Bubblor, paddor, Taunusar, Granador, Asconor, Kadetter, Consuler, lador, Amazoner … Men okej, över singelgruset, längs det brunbetsade staketet, över det grunda diket som låg mellan vår väg, Nordåsen Ringvei, och elgstien som gick genom hela området och passerade två nya småhusområden förutom vårt. Slänten med mörk fet jord som gick från vägkanten ner i skogen! Hur små tunna gröna strån nästan genast hade börjat skjuta upp ur den: sköra och liksom ensamma i allt det nya stora svarta och sedan det närapå brutala mångfaldigandet under åren som följde, tills slänten var helt täckt av ett tätt och frodigt buskage. Småträd, gräs, fingerborgsblommor, maskrosor, ormbunkar och buskar som suddade ut den förut så tydliga skillnaden mellan vägen och skogen. Upp i backen där, längs trottoaren med sina smala kantstenar av betong, och å, vattnet som porlade och rann utmed den och svämmade över när det regnade! Stigen in till höger, en genväg till den nya livsmedelshallen B-Max. Den lilla myren bredvid, inte större än två platser på en parkering, björkarna som hängde liksom törstiga över den. Olsens hus högst upp på den lilla kullen, och vägen som skar in bakom det.

Grevlingveien hette den. i det första huset på vänster sida bodde John och hans syster Trude, det låg på en tomt som inte var mycket mer än en skravelslänt. Jag var alltid rädd när jag måste gå förbi det huset.

Dels för att John kunde ligga där och kasta sten eller snöbollar på alla barn som gick förbi, dels för att de hade en schäfer … Den schäfern … Å, nu minns jag. vilken jävla best den jycken var. Den stod bunden 18

på verandan eller på uppfarten, skällde på alla som passerade, lunkade av och an så långt löplinan tillät, medan den ylade och gnydde.

Mager var den, med sjuka gula ögon. en gång kom den farande mot mig i backen, med Trude i hasorna och kopplet släpande i marken.

Jag hade hört att man inte skulle springa när ett djur var ute efter en, till exempel en björn i skogen, då gällde det att stå blickstilla och låtsas som ingenting, så det gjorde jag, jag stannade genast när jag såg den komma sättande. Det hjälpte inte det minsta. Den brydde sig inte om att jag var orörlig, utan öppnade käftarna och högg tänderna i min underarm, precis vid handleden. Trude nådde fram till den sekunden efteråt, tog tag i kopplet och ryckte till så hårt att den slets bakåt. Jag grät när jag sprang vidare. Allt med den där besten skrämde mig. Skallet, de gula ögonen, dreglet som rann ur käften, de runda spetsiga tänderna som nu hade gjort ett avtryck på armen. Hemma sa jag ingenting om det inträffade, av rädsla för att få en avhyvling, för en sådan incident gav många möjligheter till förebråelse: Jag borde inte ha gått där just då, eller, jag borde inte ha genat, och en hund, vad var det att vara rädd för? Från den dagen sköljde alltid skräcken över mig när jag fick syn på den jycken. Och det var fatalt, för inte nog med att jag hade hört att man skulle stå still när ett farligt djur angrep, jag hade också hört att en hund kunde lukta sig till rädsla. Jag vet inte vem som hade sagt det, men det var en sådan sak man sa, som alla visste: Byrackor känner på lukten om man är rädd. Då kan de också bli rädda och aggressiva, och attackera. Är man inte rädd, då är de snälla.

Som jag grubblade på det. Hur kunde de känna lukten av rädsla?

Hur luktade rädsla? Och gick det att låtsas att man inte alls var rädd, så att byrackan kände den lukten i stället och inte lade märke till den riktiga känslan som låg precis under?

Kanestrøm, som bodde två hus ovanför vårt, hade också hund.

Det var en golden retriever, den hette Alex och var from som ett lamm. Den lunkade efter herr Kanestrøm vart han än gick, men även efter vart och ett av de fyra barnen ifall den måste. Snälla ögon och liksom mjuka, vänliga rörelser. Men till och med den var jag rädd 19

för. För så fort man blev synlig i backen och skulle gå in för att ringa på, började den skälla. inte försiktiga, vänliga eller frågande skall, utan kraftiga, djupa och höga skall. Jag stannade då.

– Hej, Alex, kunde jag säga om det inte fanns någon i närheten.

Jag är inte rädd, förstår du. Det är inte det. var det någon där blev jag tvungen att bara fortsätta gå, låtsas som ingenting, liksom bana mig fram genom skällandet, och när den sedan stod där rakt framför mig med öppet gap, böjde jag mig ner och klappade den ett par gånger på sidan, medan hjärtat dunkade i bröstet och alla muskler var svaga av skräck.

– Tyst med dig, Alex! kunde Dag lothar säga, antingen han kom springande på den lilla grusgången från källardörren eller slängde upp ytterdörren.

– Karl Ove blir rädd när du skäller, din dumma hund.

– Det blir jag inte, sa jag då. Dag lothar tittade bara på mig med ett stelnat leende som betydde att det inte var lönt att jag ens försökte.

Sedan gick vi. vart gick vi? in i skogen.

Ner till Ubekilen.

Ner till flytbryggorna.

Upp till bron.

Ner till Gamle Tybakken.

Bort till fabriken som göt plastbåtar.

Upp på berget. in till Tjenna.

Upp till B-Max. Ner till Fina.

Såvida vi inte bara rände runt på gatan vi bodde på, eller hängde utanför något av husen där, eller satt på kantstenarna eller på en gren i det stora körsbärsträdet som ingen ägde.

Det var allt. Det var världen.

Men vilken värld!

20

ett nyanlagt småhusområde har inga rötter i det förflutna, heller inga grenar som sträcker sig mot framtidens himmel, på det sätt som förorterna en gång hade. De kom som ett pragmatiskt svar på en praktisk fråga, var ska alla nyinflyttade bo, jo, i skogen där, där avstyckar vi några tomter och bjuder ut dem till försäljning. Det enda hus från förr som stod där tillhörde en familj som hette Beck, fadern kom från Danmark och hade byggt huset själv, mitt inne i skogen. De hade inte bil, inte tvättmaskin, inte tv. ingen trädgård, bara en plan med hårdstampad jord inne bland träden. vedstaplar under presenningar, och på vintern en uppochnervänd båt. De två systrarna inga lill och lisa gick på högstadiet och passade Yngve och mig de första åren vi bodde där. Deras bror hette John, han var två år äldre än jag, gick i konstiga hemsydda kläder, var totalt ointresserad av allt som intresserade oss, riktade sig mot något annat som vi inte visste vad det var. Han byggde en egen båt när han var tolv. inte som vi, och de flottar som vi försökte snickra ihop av drömmar och äventyrslusta, utan en riktig rejäl roddbåt. Han borde ha blivit mobbad, men blev det inte, avståndet mellan oss var liksom för stort. Han var inte en av oss och det struntade han i. Pappan, den cyklande dansken, som kanske hade burit på en längtan efter att bo ensam mitt i skogen ända sedan sitt liv i Danmark, måste ha blivit besviken när planerna på småhusområdet blev färdiga och godkända och de första anläggningsmaskinerna kördes upp i skogen strax bakom hans hus. Familjerna som flyttade in där kom från hela landet, och alla hade barn. i huset på andra sidan vägen bodde Gustavsen, han var brandman, hon hemmafru, de kom från Honningsvåg, barnen hette Rolf och leif Tore. i huset ovanför oss bodde Prestbakmo, han var högstadielärare, hon var undersköterska, de kom från Troms, barnen hette Gro och Geir. Bortom dem bodde Kanestrøm, han arbetade på posten, hon var hemmafru, de kom från Kristiansund, barnen hette Steinar, ingrid Anne, Dag lothar och Unni. På andra sidan var det Karlsen, han var sjöman, hon butiksbiträde, de var sørlänningar, barnen hette Kent Arne och Anne lene. efter dem Christensen, han sjöman, vad hon gjorde visste jag inte, barnen hette Marianne och 21

eva. Därefter kom Jacobsen, han var typograf, hon hemmafru, båda från Bergen, barnen hette Geir, Trond och Wenche. Nästa var lindland, sørlänningar, barnen hette Geir Håkon och Morten. Där någonstans började jag tappa överblicken, i alla fall när det gällde vad föräldrarna hette och vad de sysslade med. Bente, Tone elisabeth, Tone, liv Berit, Steinar, Kåre, Rune, Jan Atle, Oddlaug, Halvor hette barnen där borta. De flesta var jämnåriga med mig, de äldsta sju år äldre, de yngsta fyra år yngre. Fem av dem skulle senare gå i samma klass som jag. vi flyttade dit sommaren 1970. Då var de flesta husen i området fortfarande under uppförande. Den gälla varningssignal som ljuder före en sprängning var ett vanligt ljud under min uppväxt, och den märkliga undergångskänsla man kan drabbas av när chockvågorna från sprängningen sprider sig genom marken och får golvet i huset att skälva var en vanlig känsla. Att det fanns förbindelser ovan jord var naturligt – vägar och elledningar och skogar och hav – men att det även fanns sådana nere i jorden var mer oroväckande. Det vi stod på, borde inte det vara absolut orubbligt och ogenomträngligt? Samtidigt utövade alla öppningar i marken en speciell dragningskraft på mig och de andra barnen jag växte upp med. Det var inte sällan vi samlades kring ett av de många hål som grävdes ut i grannskapet, antingen det var kloakledningar eller elkablar som skulle läggas ner eller en källargrund som skulle gjutas, och stirrade ner i djupet, gult där det var sand, svart, brunt eller rödbrunt där det var jord, grått där det var lera, och med en botten som förr eller senare alltid blev täckt med en grågul och grumlig vattenyta som kanske bröts av toppen på en gråsten eller två. Ovanför hålet ruvade en gul- eller orangeblänkande grävmaskin, inte så olik en fågel, med skopan som en näbb längst ut på den långa halsen, bredvid den en parkerad lastbil med lyktor som liknade ögon, grillen en mun och flaket, höljt i en presenning, en rygg. Där det handlade om större projekt kunde det också stå bulldozers eller dumprar, oftast gula, med enorma däck där mönstringen var lika djup som våra händer var långa. Hade vi tur hittade vi buntar 22

med stubintråd nere i hålet eller strax intill, dem tog vi för stubintråd hade både ett högt bytesvärde och ett högt bruksvärde. Annars fanns det alltid trummor i närheten, manshöga trådrulleliknande konstruktioner i trä som man kunde rulla ut kablar från, och travar med släta brunröda plaströr med en diameter som kunde mätas med våra underarmar. Dessutom högar med cementrör och färdiggjutna cementbrunnar, så sträva och fina, lite högre än vi, perfekta att klättra på; långa stadiga mattor av gamla sönderskurna bildäck, som man använde vid sprängningarna; staplar med telefonstolpar av trä, grönfärgade av impregneringsmedel; lådor med dynamit; futtar där arbetarna bytte om och åt. var de där höll vi oss på respektfullt avstånd och iakttog deras arbete. var de inte där klättrade vi ner i hålet, upp på dumperhjulen, balanserade på rörtravarna, kände på futtdörrarna och kikade in genom fönstren, klättrade ner i cementbrunnarna, försökte rulla iväg kabeltrummorna, fyllde fickorna med avbitna sladdar, plastskaft, stubintråd. ingen i vår värld stod högre i kurs än de där jobbarna, inget arbete verkade mer meningsfullt än deras. Alla tekniska detaljer det bestod av intresserade mig inte, lika lite som märket på anläggningsmaskinerna. För mig var det märkvärdigaste, bortsett från det förändrade landskap de åstadkom, de spår av deras privatliv som följde med dem. När de ur fickan på den orangegula overallen eller de blå, lediga, nästan formlösa byxorna, drog upp en kam och kammade sig, med hjälmen under armen, mitt bland alla arbetsfordon och deras mullrande, dunkande verksamhet, som ett exempel, eller det mystiska, nästan obegripliga ögonblicket då de kom ut ur futten på eftermiddagen, i helt vanliga kläder, och satte sig i sin egen bil och körde därifrån som helt vanliga män.

Det fanns andra arbetare också som vi följde uppmärksamt och oförtröttligt. Dök det upp någon från Televerket någonstans i närheten spreds budskapet som en löpeld bland ungarna. Där stod bilen, där stod arbetaren, en telemontör, och där låg hans FANTASTiSKA stolpskor! Med dem på fötterna och ett verktygsbälte om midjan klickade han fast en sele som gick runt både honom och stolpen, och sedan, med långsamma och försiktiga men för oss fullständigt 23

OFATTBARA rörelser, började han klättra. Hur var det MÖJliGT? Rak i ryggen, utan synbar ansträngning, utan synbar hjälp av muskelkraft, GleD han upp mot toppen. Storögda stod vi och glodde på honom medan han arbetade där uppe, det var inte tal om att gå därifrån, för snart skulle han klättra ner igen, lika lätt, ledigt och ofattbart. Tänk om man hade sådana skor, med den snabellika stången som vred sig runt stolpen, vad skulle man inte kunna göra då?

Och så var det de som jobbade med avloppssystemet. De som parkerade bilen bredvid en av de många brunnarna i gatan, antingen de låg i själva asfalten eller var uppmurade i små förhöjningar någonstans vid sidan om, och som efter att ha klivit i stövlar som räckte dem till MiDJAN! vickade upp det runda, enormt tunga järnlocket med ett spett, sköt det åt sidan och började klättra ner. Hur först underbenen försvann ner i hålet i vägen, därefter låren, sedan magen, sedan bröstet, så till sist huvudet … Och vad fanns det där nere om inte en tunnel? Där det rann vatten? Där man kunde gå? Å, det var ju fantastiskt. Kanske var han där borta nu, bredvid Kent Arnes cykel som låg slängd på trottoaren, ungefär tjugo meter bort, fast under marken! eller var det så att de där brunnarna bara var någon sorts stationer, alltså cisterner som man kunde gå ner och kontrollera rören i och hämta vatten från om det var eldsvåda? Det visste ingen, vi blev alltid tillsagda att hålla oss undan när de klättrade ner. Fråga dem var det ingen som vågade. lyfta av det tunga, myntliknande locket på egen hand var det ingen som orkade. Så det förblev ett mysterium, som så mycket annat på den tiden. inte förrän vi började skolan fick vi gå vart vi ville, med två undantag. Det ena var landsvägen, den som kom från bron och fortsatte bort mot Finamacken. Det andra var sjön. Du får aldrig gå ensam ner till sjön! inpräntade de vuxna i oss. Men varför inte egentligen, trodde de att vi skulle ramla i vattnet? Nej, det var inte det, var det en som sa när vi satt uppe på berget bortom den lilla ängen där vi ibland spelade fotboll, och spanade ner i vattnet som bergsidan stupade brant mot, kanske trettio meter nedanför. Det var näcken. Den tog barn.

24