9789113036588

SANNINGEN RIIKKA PULKKINEN

SANNINGEN RIIKKA PULKKINEN

Översättning Janina Orlov

Utges med stöd av Europeiska Unionens kulturprogram (2007–2013) With the support of the Culture Programme (2007–2013) of the European Union.

This project has been funded with support from the European Commission.

This publication reflects the views only of the author, and the Commission cannot be held responsible for any use which may be made of the information contained therein.

isbn 978-91-1-303658-8 © Riikka Pulkkinen and Otava Publishing Company Ltd, Norstedts, Stockholm 2012 First published in 2010 by Otava Publishing Company Ltd with the Finnish title Totta. Published in the Swedish language by arrangement with Otava Group Agency, Helsinki. Översättning: Janina Orlov Omslag: John Hagström/Aino-Maija Metsola ScandBook AB, Falun 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

1.

Kvinnan kom springande emot honom.

Martti hade drömt samma dröm många gånger. Kvinnan skulle just säga något, och han var nära att uppfatta vad. Men han lyckades inte höra vad hon ville för han vaknade alltid innan hon hann säga något.

Nu vaknade han igen och blicken föll på klockan på nattygsbordet.

1.20.

Elsa sov bredvid honom. Hon andades lite ojämnt, men inte mer än en frisk människa kan göra. Martti hade somnat i alla fall, trots att han på kvällen hade tänkt att han inte skulle våga sluta ögonen.

Det var Elsas första natt hemma på mer än två veckor.

Först hade Martti varit emot att hon kom hem, inte för att han inte ville ha sin hustru invid sig. Fattas bara – Elsa hörde hemma här. Hon hade ju funnits här i femtio år. Men han hade varit rädd för att en morgon hitta henne död vid sin sida, med kallnade fötter.

Jag ruttnar, hade Elsa sagt till honom den föregående veckan på sitt hospice, som om hon ropade på hjälp. Låt mig inte ruttna, jag vill hem.

Till sist hade man ordnat det.

Elsa hade bara varit sjuk i sex månader. I december påpekade Martti att hon krympt med hälften. Hon vägde sig i simhallen och bokade tid hos läkaren.

7

Det är ingenting, sa Elsa. Antagligen inte, sa Martti. Elsa strök bort bekymren ur hans ansikte med en kyss.

Allt gick fort: cystoskopi, provbit, utlåtande.

Martti grät på vägen hem från sjukhuset efter att ha fått det tyngsta budskapet någonsin. Elsa teg, hon tryckte hans hand hela vägen, till och med i hissen.

De stod länge mitt emot varandra i tamburen. Julstjärnan i fönstret, eftermiddagens skumrask i rummen.

För säkerhets skull ska vi fira en riktigt bra jul, sa Elsa.

På juldagen kom Eleonoora med familj på besök. Elsa hade ännu inte vågat berätta för henne. Ändå gissade Eleonoora, sådana saker undgår inte en läkare.

Omsorgen började med en gång. Om man inte var skarpsynt hade man kunnat uppfatta den som befallande. Elsa brydde sig inte om Eleonooras uppmaningar, hon sa detsamma till henne som till Martti: nu firar vi den här julen.

Julen blev lycklig trots allt. På själva aftonen åkte de skridskor, på annandagen skidor. Elsa var förvånad över sina krafter, hon åt en halv kaka nötchoklad och skidade utför backen lika våghalsigt som när hon var ung.

Behandlingen kom igång i början av året. Hon hade bara fått cytostatika i ett par veckor, en månad. Sedan hade man nämnt begreppet ”palliativ vård”. Det betydde terminalvård. Då grät Elsa.

Martti försökte vara stark och hålla modet uppe. Han frågade vad Elsa önskade sig.

Vi skulle kunna åka ut med bilen, sa Elsa. Vi kör rakt in i skymningen, utan mål och lyssnar på musik som vi brukar under våra bilfärder.

Från och med slutet av februari hade de åkt bil varje kväll.

Våren var rosa och ljusgul som alltid. Elsa bad honom ofta köra långsammare, så att hon skulle se himlen bättre. Molnen rörde sig 8

över den som stora byggnader. I början av mars hörde de koltrasten sjunga när de stannade till på en parkering i Drumsö.

De satt där en lång stund, med släckta lyktor i mörkret, och lyssnade till trasten.

Det finns förvånansvärt lite att vara rädd för, sa Elsa.

Ja, det finns inget att vara rädd för, svarade Martti.

Men det var lögn. Martti var rädd för nätterna, stunderna när han vaknade ensam efter sina drömmar som han inte förstod. Han var rädd för att vakna och att hon inte längre skulle andas bredvid honom.

Kanske var Eleonoora rädd för samma sak eftersom hon bestämt hade motsatt sig vård i hemmet.

Jag vet vad som väntar, tro mig, sa Eleonoora, när de för en stund befann sig på tumanhand efter ett vårdsamtal. Jag orkar inte ensam, det gör inte du heller. Och jag kan inte låta flickorna ta hand om mamma, det är ett alltför tungt krav, flickorna är ju fortfarande nästan barn.

Eleonooras bekymmer var säkert av ett annat slag än Marttis.

Sorgen skulle också vara annorlunda, när den tiden kom. Ändå förundrade han sig över Eleonooras beteende. Det var omöjligt för honom att veta mer om det än vad han såg: organisationsförmåga och en nästan uttryckslös beslutsamhet i ansiktet.

Fortfarande drabbades han ofta av en tanke som plågat honom ända sedan Eleonoora blev vuxen: denna kvinna hade stulit hans dotter ifrån honom, hon gömde den leende Ella med flätorna någonstans i sitt sakliga inre. Om han bara kunde komma på ett magiskt ord från hennes barndom, skulle han uttala det, Eleonoora skulle på nytt vara Ella, hon skulle skutta i tamburen, grimasera åt sin spegelbild, och de skulle gå och köpa glass.

De beslöt sig slutligen för hemvård när Eleonooras döttrar själva erbjöd sig att hjälpa till. Eleonoora hade förhört båda två, 9

oförskönat hade hon berättat hur det är att sköta en döende människa.

Det skrämmer inte mig, sa Maria utan att tveka. Trots att hon var den yngre, föreföll hon mognare än Anna. Anna var ombytlig.

Martti kände igen draget hos sig själv: samma känslighet hade en gång varit hans. Trots sin osäkerhet nickade Anna ändå övertygande som svar på Eleonooras fråga om hjälp.

Under de senaste veckorna hade Elsa mått bättre. Hon hade fått en ny värkmedicin, den var starkare än de tidigare. Den verkade, men läkaren hade varnat för att man kunde bli omtöcknad och få svårt att röra sig.

Risken att bli omtöcknad oroade Martti och han frågade läkaren direkt mellan fyra ögon hur länge det var kvar. Hur många veckor?

Koncentrera er inte på veckor, svarade läkaren. Det finns bra dagar och dåliga dagar. Skillnaden mellan dem är enorm vid en sjukdom av det här slaget. Hon kan emellanåt vara nästan symptomfri.

Martti fick lov att nöja sig med det. Läkarens ord fick honom att börja iaktta Elsa. Två ord var hoppingivande: nästan symptomfri.

Sjukhussängen och andra tillbehör hade kommit igår.

Tystlåtna män ringde på dörren, de kom in som om de haft med sig en soffa eller ett bord och fogade ihop järnkonstruktionen i sovrummet. Så kom vätskeanordningarna som man beställt för säkerhets skull och blöjorna, som nu vilade diskret i papplådan i hörnet. Medicinerna stod i sina förpackningar på byrån.

– Så bra, sa Elsa från sängen. Finare än på något hotell jag bott på.

– Bra att det duger.

– Men, sa hon och sänkte rösten som om hon trodde att säng10

männen stannat kvar för att lyssna och kanske skulle ta illa upp, jag tänker i alla fall sova bredvid dig.

– Jaså, ja om du vill så.

Elsa såg harmset mot blöjlådorna i hörnet.

– Jag tänker gå själv på toa också, sa hon ampert.

– Dom är bara i reserv, hörde han sig själv säga.

Rollen som sjuk var svår för Elsa, hon var van vid att vara den vårdande. Alltid, intill outtröttlighet hade hon tagit hand om andra, det var en naturlig roll för en psykolog. Martti mindes tiden då Elsa hade förvandlats från flicka till en kvinna man inte kunde säga emot: under de åren hade hon doktorerat och kommit med i en internationell forskargrupp.

Martti låg orörlig i sängen – Elsa vaknade inte.

1.25 Drömmen svävade över Martti. Drömmen var ett täcke tätt vävt av tid.

Han steg upp och gick fram till fönstret.

Somliga nätter när han vaknat av drömmen, tryckte sorgen honom som ett lock. Han befann sig inunder locket och kunde inte andas. Jag klarar det inte, tänkte han. Om jag känner det så här nu, hur ska det inte bli när Elsa verkligen är borta?

Till sist hade han kommit på hur han skulle bli lugn. Han gick fram till fönstret, öppnade det, såg på himlen, lyssnade till koltrasten.

Där kom sorgen och han lät den komma, han provade på den som för att vänja sig. Han fann den när han med öppen hand höll armen utsträckt till hälften. Det gällde att bereda plats för sorgen, att omfamna den. Annars kom den som en skräck, plötsligt och oförutsett, i vägkorsningen när han skulle gå över gatan eller i butiken när han skulle välja bland mandariner och potatis.

I de stunderna var det panik.

11

När han nu höll i sorgen var Martti nästan lycklig. Svalorna var tidiga i år, de var upprymda av våren. Upp och ner, upp och ner flög de och deras läten ilade fram genom luften. Han stod vid fönstret i en minut, en till och lät lugnet breda ut sig. Svalornas läten var inuti honom och inte på himlen, det fanns ingen klar gräns mellan honom och den yttre världen.

Det var första gången på många år som Martti kände att han skulle kunna måla: himlen, svalorna, ljuset som svävade i rummet.

Han hade inte sörjt sitt avslutade arbete, han var lycklig också utan det. Hans arbetsrum på vinden, i husets enda torn, fanns fortfarande kvar. Det var som ett museum. Då och då gick han dit upp, satt i fåtöljen, betraktade solnedgången, öppnade fönstret och rökte. Förra året hade han gett en intervju för Helsingin Sanomats månadsbilaga i arbetsrummet. Bilderna var tagna i motljus. Visionären strävar outtröttligt efter den fulländade vyn.

Efteråt hade han ångrat själva intervjun en aning. Han hade hemfallit åt storvulenhet och försökt lägga band på sina högtflygande idéer med självironi, men den slutliga artikeln saknade humor.

Kvar fanns bara sanningsenliga utsagor: Konsten flyr sin upphovs­ man som verkligheten flyr människan.

Ofta, när han tänkte på sin karriär, kom han på att han betraktade sina mest uppskattade verk och högsta utmärkelser som på något sätt platta, precis som om han hade tillbringat hela livet med att bygga sandslott.

Kanske var det på grund av den barnsligheten som han inte på länge hade blandat färg eller spänt upp dukar, inte ens skissat på papper, eller gjort något överhuvudtaget för att börja på ett arbete.

Han gick bara då och då upp på vinden, satt där och följde med ljusets växlingar, smälte minut för minut in i rummets hörn, i tystnaden.

12

Precis så hade behovet att måla tidigare uppenbarat sig. Han hade känt sig vara enbart iakttagelse. Somliga kallade det inspiration, men i själva verket handlade det om något betydligt mer anspråkslöst och naturligt.

Man hade ofta frågat honom om det i intervjuer. Journalister och levnadstecknare och utställningskuratorer hade ställt sina frågor som om de talat om Guds existens.

Han mindes hur han en gång på 60-talet, efter en blöt afton på skämt sagt över bordet till en utställningsintendent: – Det är ingen mystik. Jag ger upp mig själv och erhåller världen.

Nu hade han känt det så, någon av dessa kvällar när han stått vid fönstret och sett på himlen och svalorna. Han var enbart iakttagelse, enbart blick.

Drömmen släppte bara inte sitt tag om honom, det var underligt.

Till en början sköt han tanken ifrån sig. Men när drömmen återkom började han tvivla. Först var känslan bara en aning, den påminde om en doft, lika svårbestämd som sinnebilden av en människa som man har träffat några gånger, som man ännu inte känner, men som man omedvetet har börjat tänka på.

När han vaknade ur dessa drömmar hörde han liksom ett leende, kände en röst sväva ovanför sig.

Nu lät han tanken komma. Elsa fanns inte i drömmen.

13

2.

Eleonoora vaknade och såg kanten av nattygsbordet.

Hon slöt ögonen på nytt, såg framför sig sin mamma, sådan hon hade sett ut som helt ung. Mamma gungade. Det var högsommar, de var i Sampo lekpark, mamma hade kastat av sig skorna och tog fart. Eleonoora var sex år gammal, hon var förvånad över mammas sprallighet och skrattade åt henne. Mammas hår var långt.

Konstigt vad det var långt. Det hade faktiskt vuxit trots cytostatikan i januari. Hårväxt kan vara ett tecken på remission, tänkte hon. Måste säga det till den vårdande läkaren.

Eleonoora öppnade ögonen igen. Hon kunde försjunka i sömn med viljekraft, hon hade också kunnat vakna, bana sig fram mot konturerna i sovrummet, kanten av nattygsbordet, digitalsiffrorna i klockan. Men hon ville fortsätta se sin mamma som ung och frisk. Hon slöt ögonen.

Där var parken igen. Hennes händer åter klibbiga av nyss ätna jordgubbar. Hon hade röda sandaler, det skavde på vänster häl.

De hade varit på utflykt till Sveaborg. I korgen fanns kladdiga kärl, en varm, oäten chokladpudding. Hon behövde kissa. Mammas pumps låg på marken. Mamma skrattade. Eleonoora var lite bekymrad. Hon tänkte: man får inte låta mamma ta hård fart.

Nu var mammas hår kortare, mörkare. Mamma saktade farten, steg ur gungan, log.

Blev du rädd att jag skulle flyga iväg? frågade mamma. Eleonoora nickade. Min lilla flicka, sa mamma och log ömt. Var inte rädd, jag stannar här. Jag går ingenstans.

14

Hon böjde sig ner för att ta på skorna.

Eleonoora såg blåmärkena på mammas rygg. Blåmärken stora som tallrikar och gulnade i kanterna.

Du borde inte gunga med så stora blåmärken, sa Eleonoora förebrående. Nu när hon grälade var hon vuxen. Mamma måste beskyddas, tänkte hon. Trots allt är mamma mycket skörare än hon vill låtsas om. När Eleonoora tänkte den tanken var hon åter sex år.

Eleonoora vaknade. Klockan var tjugo över ett. Hon låg orörlig en stund. Eero andades bredvid henne.

I dessa stunder kom skräcken. Natten var en brunn. Det var skräcken hos ett barn, densamma som hon vaknat av som tolvåring när hon kämpade mellan barndom och vuxenhet. Den gången hade skräcken inget namn, den var bara en oformlig fasa.

Nu var budskapet tydligt: snart är jag ett moderlöst barn.

Ordet studsade omkring i rummet. Eeros tunga andning gjorde det ännu svårare att härda ut.

01.21 Eleonoora väntade, andades.

01.22.

Eero vände sida och fortsatte sova. Eleonoora steg inte upp ännu. Hon var hungrig. Egentligen var det inte hunger, snarare ett slags frånvaro – en hunger som pågått i veckor.

Hon hade börjat väga sig, för att inte gå ner alltför mycket i vikt. Hon var inställd på sorgen, hon sörjde i förväg genom att glömma bort att äta. Mammas dag för dag krympande gestalt fick också henne att förlora aptiten. Eller kanske skyddade hon på så sätt dessa veckor, hon tätade till sprickorna i den korta tidsrymden, och löste in en del av mammas smärta med sin egen sömnlöshet och matvägran.

De som lever vet ingenting om döden, men döendet, det stegvisa skeendet, uppenbarar sig för de levande. Tiden går långsam15

mare, verkligheten får väggar av sorg, innanför dem genomför den döende och hennes följeslagare sina egna andliga ritualer.

De hade var och en utformat sin egen roll i vården av modern.

Eleonoora höll själv reda på allting, hon tog hand om kontakten med läkaren och hemsjukvården, hon såg till att alla fick mat, sov och vistades tillräckligt ute i friska luften. Eero var lojal mot alla och hjälpte till vid behov. Anna i sin tur betraktade skeendet på avstånd, som om hon hade noterat varje känsla som svävade i luften. Pappa var emellanåt bruten av sorg, emellanåt överdrivet munter som om det inte alls handlade om döden utan snarare något som påminde om sommarledighet.

Maria åtog sig utan rädsla vissa sysslor, och frågade med jämna mellanrum hur mormor mådde.

Hon var bra i krislägen, första årets läkarstuderande. Ibland tänkte Eleonoora att Maria skulle bli en bättre läkare än hon själv.

Eleonoora själv hade aldrig varit lika okomplicerad. Hon hade alltid brytt sig om för mycket. När mamma nu var sjuk tog det sig uttryck i befallningar och regler. När hon var barn var det omöjligt att göra något åt det och under de tidiga tonåren fick det henne att gång på gång se efter om det var något under sängen eller om plattan stod på i köket. Ändå kände Eleonoora på sig att Anna hade lärt sig omsorg av henne. I synnerhet under de senaste åren hade den utgjort ett av Annas mest iögonfallande karaktärsdrag vid sidan av allvaret.

I maj året innan hade Eleonoora hittat Anna liggande på golvet i sin etta. Eleonoora visste fortfarande inte exakt vad som hade hänt. Var det kanske något som pågått i åratal utan att man berättat om det för henne?

Annas väninna Saara hade ringt. Hon lät bekymrad, och Eleonoora insåg att hon inte hade hört av Anna på över en vecka.

Anna bodde i en liten etta på Terrassgatan, och levde ett livligt studentliv, det kunde ibland gå en vecka utan att de ringde 16

varandra. Eleonoora hade trott att Anna hade tentor, gick på kvällspromenader eller tog ett glas vin med någon.

Ibland hade hon förundrat sig högt över att hon inte visste vad som var på gång i Annas liv.

Jag lever ett annat slags liv än du, mamma, hade Anna sagt obekymrat. Jag lever i en annan värld. Eleonoora hade låtit saken bero och inte frågat mer.

Samtalet från Saara i maj föregående år och Annas tystnad som hade varat i dagar hade i alla fall gjort Eleonoora orolig. Hon försökte ringa Anna flera gånger utan att få svar. Till sist tog hon bilen och körde till henne. Hon ringde på dörrklockan i tio minuter. En serie av sorgliga och fasansfulla scener spelades upp för hennes inre syn. Hon plockade fram reservnyckeln, som Anna gett henne, ur väskan och vred om den i låset.

Innerdörren stötte mot något mjukt. Anna reste sig upp i sittande ställning och såg förvånansvärt oberörd på henne.

Hon såg ut som om hon hade sovit. Håret var otvättat och rufsigt, hennes hy var blek.

– Vad gör du här?

– Vad är det som har hänt? frågade Eleonoora förbluffat.

Anna ryckte på axlarna, steg upp och såg förbi henne ut i korridoren.

Eleonoora tittade in i rummet över Annas axel. Lägenheten såg tom ut. Det fanns tomrum i bokhyllan, på väggen saknades ett foto. Hade någon bott hos Anna, någon som nu hämtat sina saker? Eller hade Anna bara möblerat om? Mellan hyllan och soffan hängde fortfarande det konstiga foto som på långt håll såg ut att vara målat i olja; det liknade Gallen-Kallelas Aino på väg ner i vattnet. Bilden hade tagits av en man som Anna sällskapat med en tid. Eleonoora hade aldrig gillat den, hon kunde inte känna igen sin dotter i kvinnan på bilden. En blek allvarstyngd dam på väg ner i vattnet, helt olik den kvinna hon fostrat, den som hon 17

fnissat tillsammans med vid morgongröten under sömniga söndagar, och den hon hade tröstat på natten efter otäcka drömmar.

Ett barn föds, modern lär känna det, hon lär sig bit för bit, år efter år. Och så kommer andra människor, under vars påverkan barnet förvandlas till en främling.

Eleonoora hade aldrig lärt känna mannen som tog bilden. Hon hade träffat honom då och då. Men hon kunde inte säga att hon visste något om honom. Mannen hade ett barn: Linda. Emellanåt hade Linda tillbringat tid också med Anna. Eleonoora mindes en sommardag för några år sedan. Flickan var på besök hos dem tillsammans med Anna. Glass, rabarberpaj, skrik i barnbassängen på gräsmattan. Barnet hade lugg och allvarliga tillitsfulla ögon.

Hon hade somnat i Annas famn, fallit i djup sömn medan näktergalen sjöng. Annas blick speglade den känsla Eleonoora själv hade känt för tiotals år sedan då barnet sov i hennes famn: en lycka så sprängande att den gjorde en aning ont.

Den dagen i maj stod Anna framför henne med ett annat uttryck i ansiktet, kuvad och ödmjuk.

Eleonoora ställde förvirrad några klargörande frågor.

– Hur länge sen är det du var ute?

– Jag vet inte. En eller två veckor.

– Varför har du inte ringt?

Anna ryckte åter på axlarna.

– Jag kom inte upp. Orkade inte resa mig.

Anna såg på henne, och sa sedan förundrat, som om hon var förvånad över sitt eget konstiga infall: – Jag låg på golvet.

Så brast hon i gråt. Det började med en tår och snart skakade hela kroppen av gråt. Eleonoora kunde inte annat än hålla om henne. Där stod de.

Hon läste ramsan om biet, deras gemensamma tröstedikt, den18

samma som hennes mamma läst för henne när hon själv var barn.

Mamma hade alltid tagit henne i sin famn när hon gjort sig illa och läst dikten med låg röst. Själv hade hon senast viskat den i flickornas öron när de var under tio år. Orden kom ändå, hon behövde inte tänka efter. Anna lyssnade, och lugnade sig småningom.

– Biramsan. Jag hade helt glömt bort den.

I början var Eleonoora rädd att Annas sorg inte skulle gå över.

Hon ställde på egen hand en depressionsdiagnos och uppmanade milt Anna att söka hjälp. Till sist lät hon saken bero.

Hjärtat hos unga människor är tidvis gjort av bly. Det bygger sin vikt av tillfälliga erfarenheter, vad som helst kan få det att tätna till och komma ur rytm. Men lika enkelt blir det åter lättare och det tidigare allvaret faller i glömska.

Precis så blev det. Nu hade Anna Matias, med noppiga t-shirts, hundratals kärleksfulla miner och bara en för ilska. Anna flyttade nästan genast ihop med Matias, en månad efter att de lärt känna varandra.

När Eleonoora hälsade på hos Anna och Matias kunde hon förnimma en glimt av vemod under glädjen. Vart hade åren tagit vägen? Hur hade hon plötsligt blivit så gammal, att hennes egen dotter hade sitt eget hem med sin rara pojkvän, och bjöd henne på äppelpaj från tallrikar hon själv hade fått i bröllopspresent för mer än tjugo år sedan? Eleonoora såg Annas lycka, hur hon liksom försökte lite för mycket, som ville hon övertyga henne om att den var äkta.

01.32 Eero vände sig på andra sidan. Eleonoora steg upp. Det svindlade för ögonen, benen kändes svaga.

Hon tog fram vågen ur skåpet och vägde sig. 51 kilo. Så lite hade hon bara vägt efter att ha ammat. Hon ordinerade sig själv 19

en bit chokladpudding utöver den normala frukosten. Hon sneglade på Eero, önskade att han skulle vakna, se hur ömklig hon var och ta henne i famnen.

Hon stod ett ögonblick frusen i mörkret, revbenen klöv den bleka natten.

Eero hade dragit upp knäna mot bröstet och placerat armarna mellan låren som alltid. Det var något i hans sovande förtroliga varelse som kändes olidligt: när mamma dog skulle hon fortfarande ha den här familjen, för deras skull måste hon klara det.

Kvällar skulle komma, nätter som denna. Vårar. Eero skulle fortfarande vara sitt orubbliga jag. Själv skulle hon klara sig. Småningom skulle hon börja skratta igen. Det var just det som var olidligt. Hon ville inte. Hon ville gråta, hon ville göra en vagga i vilken hon skulle stanna för evigt och gråta över att hon var föräldralös.

Eleonoora ställde tillbaka vågen i skåpet och svepte om sig morgonrocken på nytt. Hon hade ont i huvudet och det molade i ryggen.

Hon stängde sovrumsdörren efter sig, smög iväg genom hallen, stannade vid dörren till Marias rum, lyssnade ett ögonblick.

Inte ett knyst. Hon måste snabbt öppna dörren, se Maria, om så bara för ett ögonblick.

Stunden framemot morgonen, drömmen om mamma och gungan, skräcken – allt det hade fått Eleonoora att uppleva den bekanta känslan från barndomen, osäkerheten på vad som var sant.

Maria var åtminstone sann. Hon låg på sidan med kudden mellan knäna, täcket hade hon sparkat ner på golvet. Låren lyste i dunklet, munnen var öppen, håret i tovor runt ansiktet.

Hon smackade i sömnen.

Eleonoora tyckte nästan det var komiskt att hon för tjugo år sedan hade pressat ur sig Maria in i världen. Denna kvinna, med 20

handleder som hos en lantarbetare och ett hest skratt som fyllde rummet.

Förra sommaren hade Maria tvättat mattor med mamma på stranden. Då var mamma ännu stark, av sjukdomen syntes inte ett spår. Kanske hade den redan då banat sig fram i labyrinterna av organ. Men mamma hade då ännu inte vetat, hon lyfte upp mattorna på tork, vred om veven och skrattade som vattnet droppar.

På hösten höll hon än en gång sin årliga föreläsningsserie på universitetet. Trots att hon gått i pension för flera år sedan hade hon inte slutat arbeta. Hon hade fortfarande kvar sitt rum på institutionen. År efter år lockade hennes föreläsningar till sig åhörare i hundratal. Alla ville lyssna till den framgångsrika forskaren i psykologi och ta del av hennes visdom.

Föreläsningsrubrikerna var variationer på kapitelrubrikerna i hennes mest berömda bok Identifikation och jaget. Boken blev en enorm framgång när den kom ut. Man försökte göra mamma till hela nationens famn, moderskärlekens sändebud.

Ibland hade Eleonoora gått för att lyssna på henne. Hennes älsklingsstunder på tumanhand med mamma var efteråt när de körde hem efter föreläsningen.

I bilen lutade mamma huvudet mot fönsterrutan, suckade välvilligt, men aningen utmattad.

– Ingen är intresserad av vetenskap. Folk kommer till dom här föreläsningarna för att höra ett glädjebudskap.

Hon var inte besviken när hon sa det, bara lite dämpad och mild: en trött drottning.

– Underskatta inte dig själv. Det är ju faktiskt ett glädjebudskap, du låter alla gå fria. Mammor, pappor, barn. Du ger dom möjlighet att vara lyckliga.

Mamma log en aning.

– Varför ska det alltid vara någon annan som berättar det för dom?

21

Eleonoora hade alltid varit stolt över mammas framgångar.

Från sin barndom mindes hon mammas brådska på kvällarna innan hon skulle resa någonstans, mammas hemkomster, sin egen gråt som var ett slags uttryck för hennes intensiva önskan att äga mamma, bli en del av henne, en så villkorslös kärlek och beundran att den kändes som en saknad till och med när mamma var närvarande.

Förra sommaren ordnade mamma sjuttioårskalas. Bland gästerna fanns kolleger från hennes gamla arbetsplats. Intervjun i samband med bemärkelsedagen bar rubriken Psykologins pionjär har fortfarande ett skarpt sinne och en rymlig famn.

Nu höll mammas famn på att försvinna. Mamma skulle aldrig mer tvätta mattor. Mamma skulle aldrig fylla sjuttioett.

Eleonoora gick nerför trapporna till bottenvåningen. Vid ytterdörren kunde man se inskrifter om flickornas längd under de gångna åren: Anna, Maria, Anna, Maria. Plötsligt blev hon avundsjuk ja nästan arg på flickorna för att de fortfarande skulle ha kvar sin mamma.

Hon förebrådde sig själv: Var inte barnslig.

Hon plockade upp tidningen från golvet, det var det mest trösterika under morgonen. Hon kokade espresso, hettade upp mjölken i en kastrull och hällde både mjölk och kaffe i en stor skål. Hon rostade bröd och bredde långsamt, snålade inte med osten.

Hon läste tidningen, åt, lyssnade till koltrasten. Tänk om natten var en brunn, om hennes rop ekade på brunnens botten, då fanns i alla fall koltrasten.

På morgonen skulle hon gå till jobbet, ta hand om några rutinärenden och försöka vara samlad. På lunchrasten skulle hon ringa pappa och mamma för att försäkra sig om att allt var i ordning.

Anna skulle tillbringa eftermiddagen med mamma så att pappa kunde vara lite ledig. Eleonoora tänkte ringa Anna och hon skulle 22

höra på hennes röst om något var osäkert, hon skulle ha koll på läget.

Nej, rättade hon sig själv. Hon skulle låta Anna vara i fred med sin mormor och köra till Tölö efter jobbet. Eller, tänkte hon: hon kunde ringa hemsjukvården under lunchen och gå igenom alla detaljer en gång till.

Allt var förberett inför mammas hemkomst, sängen, morfinpumpen, de andra sakerna.

Hela familjen hade samlats i Tölö på eftermiddagen, mamma ville ha en välkomstceremoni när hon kom hem.

Vid bordet iakttog Eleonoora mammas hand när hon skar upp en bit tårta till. Handen skakade en aning när tårtspaden sänktes genom grädden. Kanske berodde det på blöjorna som lurade på andra sidan väggen: mamma måste bevisa att hon fortfarande hörde till de människor som själva bestämmer vad de äter, de som uttalar välsignelser över hur god tårtan är.

– Jag tar en bit till, inte gör det gott, men knappast heller illa.

Där hon satt, mindes Eleonoora mammas stränga min då hon som barn hade uppfört sig illa när de varit på besök hos någon.

Ett uttryck som en vägg; hon trodde att hon förlorat mammas ömhet och godkännande för resten av livet. Ändå fick hon sitta i hennes famn på hemvägen i spårvagnen. Mammas mjuka, lite svettiga lår och hennes egen klibbiga hud emot dem. Hon var så tacksam över mammas ömhet att hon började gråta.

Så nära de kändes, dagarna när mamma var en drottning vars barmhärtighet hon törstade efter. Nu grälade mamma på henne, hon ställde krav som ett barn, sa emot och trilskades. Hon grälade aldrig på pappa, alltid på henne.

Eleonoora hade aldrig trott att det skulle kännas så här förbluffande ensamt att vara makthavare.

Hon satt i soffan i vardagsrummet och såg genom rummet på Anna. Annas porträtt, som pappa hade målat, hängde på väggen.

23

Alltid när hon såg på det kände Eleonoora både ömhet och sorg.

Anna satt på en liten pall, en tankfull världsmedborgare. I bakgrunden syntes apelsiner, klara som solen, pappa hade betonat skuggan i vänstra halvan av ansiktet som om han velat visa på skillnaden mellan apelsinerna och skuggan.

Målningen var den ena i ett par, den andra hade mörkare färger och var dystrare: pappa hade tänkt sig något slags diptyk. Eleonoora visste inte var den andra målningen hade hamnat.

Igår hade Eleonoora sett alla olika uttryck hos Anna, också den här allvarliga, dolda, barndomsminen.

Mamma motsatte sig planen på olika vårdskiften, hon ville uppfatta terminalvården som visiter. Ni kommer när ni vill, vi ko­ kar kaffe. Anna tog första turen. Eleonoora försökte spåra skräck i hennes blick. Anna sneglade snabbt på henne, kände igen uttrycket och skakade energiskt på huvudet för att förneka hennes misstankar. Eleonoora mindes hur Anna som femåring började gråta på kursen i sagobalett när de skulle slå kullerbytta. Flickans darrande haka och blicken som letade sig till hörnen. Det uttrycket fanns fortfarande hos Anna, någonstans bakom den övertygande minen. Hon kände till alla fasor hos Anna, alla sorger, från den minsta till den största. Jag kommer imorgon, sa Anna på nytt.

Eleonoora såg i mörkret på Annas lysande ansikte. Det såg ut att sväva mot henne.

Hon beslöt att Anna skulle klara eftermiddagen med mamma.

Hon skulle inte oroa sig.

Det gällde att hålla paniken borta med alla medel.

24