9789113034911

en roman av

SOFI FAHRMAN

Bittra rivaler Vem vinner modekriget?

Stor

70 nya trend tips

mode & party Verbier London

miami

en roman av

SOFI FAHRMAN

Till min fästman

isbn 978-91-1-303491-1 © 2011 Sofi Fahrman Norstedts, Stockholm Omslag: Frida Axiö Bild omslag: Anders Hallberg Formgivning inlaga och bildark: Frida Axiö Formgivning insida av pärm: Emma Elwin Bilder: Bulls Bild samt privata Tryckt av ScandBook ab, Falun 2011 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp ab, grundad 1823

Innehåll 1. I nöd och lust 2. Jag är ingen talare, men…

3. Släkten är värst 4. Dåliga förlorare 5. Ett litet fyrkantigt paket 6. Livet på topp 7. Elsa ocensurerad 8. Tyngden på dalskidan, älskling!

9. Snart smäller det!

10 . Det blåser på toppen 11 . Gå på vatten 12 . Nya jaktmarker 13 . Ankungen som blev en svan 14 . Ont varsel 15 . Miss Universum 16 . Vad är väl en bal på slottet?

17 . Dags att vända blad?

18 . En elegant afton 19 . The Ladies 20 . Jag ska bara …

21 . Fake it till you make it 22 . Oväntad vändning 23 . Ensam hemma 24 . London Calling 25 . Surprise, surprise 26 . Do not disturb 27. Framför lås och bom 28 . Sen ankomst 29. Utgång är lika med hemgång 30. Elsa ser rött 31 . Drömjobbet 32 . Elsa på omslaget 33 . Empire State of Mind 34 . Skarpt läge 35 . Home sweet home 36 . Dagens nyheter 37 . Hög standard 38 . Arkiv X

7 12 21 33 39 46 52 55 59 62 67 70 75 81 89 97 101 106 114 120 124 128 133 138 142 146 150 156 160 170 178 183 189 194 200 206 211 218

39 . I’m in Miami, Bitch 40 . Får jag lov?

41 . Signerat Superstylisten – Gästkapitel av Jonas Hallberg 42 . Elsas New York 43 . Magic Gustavsson 44 . Öppna och svälj, det är helg – Gästkapitel av Mini Andén 45 . La La Land – Gästkapitel av Mini Andén 46 . Good morning Manhattan! – Gästkapitel av Mini Andén 47 . Låg på livet 48 . Oväntat besök 49 . Hello Hamptons!

50 . Cola för de coola 51 . Valmöjligheternas stad 52 . Dubbla signaler 53 . Möt mig på Brooklyn Bridge 54 . Djävulen bär…

55 . Gör om, gör rätt!

56 . H som i Hektor 57 . Världens sämsta Carlsson 58 . Team Henriette vs Team Viveka 59 . En drömduo 60 . Project Runway 61 . En perfekt kopia 62 . Vårens STÖRSTA trend 63 . En omöjlig uppgift 64 . Hämnden är ljuv 65 . Återvändsgränd 66 . Moderummets insida 67 . Avslöjad 68 . En strålande dag – Gästkapitel av Johan Renck 69 . Känn trycket 70 . Viveka Carlsson och kungen 71 . Grädden flyter alltid till toppen 72 . Champagne ska vara kall, torr och gratis 73 . Lagt kort ligger 74 . On the Road 75 . Kristallrummet 76 . Förbjuden mark 77 . Upplagt för smash 78. Från hemlighet till klarhet

221 226 231 236 240 246 252 261 263 270 273 281 291 297 301 308 315 320 327 332 342 344 350 354 358 362 364 368 374 380 389 392 399 402 406 413 417 422 427 436

1.

I NÖD OCH LUST

Elsa gluttade försiktigt in genom dörrarna. Snö och minusgrader fick hennes fötter att frysa till is i pumpsen. Men adrenalinet som pumpade runt i blodet gjorde resten av kroppen alldeles varm. Dagen hade varit minst sagt fullspäckad. Hon hade haft en lång lista på saker att hinna med redan innan det var dags för håruppsättning, makeup och så klart påklädning.

Utan en lugn stund hade hon knappt haft tid att vare sig tänka eller känna efter. Men nu, när hon tittade in genom kyrkans tunga trädörrar, fylldes hennes ögon med tårar.

Alla var på plats. Självklart i sina finaste kläder. Mamma och pappa Gustavsson i matchande mörkblått. Elsa kunde inte minnas när hon senast sett sin pappa i slips. Marias båda föräldrar, som antagligen inte hade befunnit sig i samma rum sedan slutet av 90-talet utan att slänga tallrikar på varandra och få väggarna att vibrera. Alla de nya Stockholmskompisarna i sina fantastiska outfits. Superstylisten Mr Fab, en av Elsas närmaste vänner, hade självklart flugit in från Los Angeles. Som vanligt var han mest fabulous på festen, i glittrande silverkostym. Naturligtvis fanns hela Elsas Dream Team från Borås också i Stockholm en sådan här dag. De var hennes äldsta vänner. Klasskompisarna som hon känt så länge hon kunde minnas och som hon upplevt allt med. Från sandlådan till tågluffen via knattediscots rökmaskiner och första fyllan. Caroline, Jenifer och Hannah var alla klädda i likadana korta, lavendelblå klänningar.

Med tårfylld blick tittade Elsa ut över den vackra 1700-talskyrkan. Hedvig Eleonora, med sin svarta kupol, var belägen på Storgatan och utgjorde ett av Östermalms landmärken. Nästan lika välkänd som Svampen nere på Stureplan. Den här luciadagen var de gröna träbänkarna med gulddetaljer fyllda till sista plats. Framme vid altartavlan hängde Jesus på sitt kors omringad av ståtliga guldpelare. Takhöjden var slående och när den låga 7

eftermiddagssolen letade sig in genom fönstren reflekterades den i skinande blanka trädetaljer. Ljuset dansade vidare till guldornamenten kring predikstolen och fick hela rummet att fyllas med gyllene geometriska former. Maria och Simon, Elsas allra bästa vänner i Stockholm, hade gjort ett fantastiskt jobb med dekorationerna – enorma blomsterarrangemang i vitt och lavendel fick hela den högtidliga salen att dofta underbart.

Elsa kunde inte tro att den här dagen faktiskt var kommen. För exakt två år sedan, på luciadagen, hade hon och hennes pojkvän Hugo legat i snön nedanför Åreskutan och gjort snöänglar. Kramat varandra, snurrat runt i nysnön i sina skidkläder och bubblande lyckliga hungrat efter varandras kroppar. De hade haft ett komplicerat år bakom sig, då de mer eller mindre glidit ifrån varandra. Men uppe i Åre på Hotell Granen, hade de äntligen hittat tillbaka till varandra. Till sin kärlek och sin värme. Och sedan dess hade de varit ett par. Hållit ihop. Flyttat ihop. Och byggt ett liv ihop.

Nu stod Elsa här i en kyrka vid Östermalmstorg, i Stockholm som redan hade varit hennes hem i fyra år. Hon skulle aldrig glömma den dag då hon, bara 20 år gammal, på vinst och förlust hade tagit tåget till huvudstaden – och meddelat Maria, sin äldsta och närmaste vän, att hon tänkte flytta in i hennes andrahandsetta på Söder. Eller när hon första gången träffat sin älskade Hugo – och på sätt och vis hittat hem. Fast till Stockholm. En ny plats.

Hon såg ut över kyrkan och tänkte på hur långt hela hennes Dream Team faktiskt hade kommit, var och en på sitt sätt. Medan Elsa blivit modejournalist och Maria gjort snabb karriär i Stockholms reklamvärld hade Caroline, Hannah och Jenifer valt andra vägar och stannat i lilla Borås.

På något sätt hade de alla klarat sig igenom både stormiga tonår och misslyckade kärleksaffärer och äntligen börjat landa. Kanske till och med blivit lite vuxna på köpet. Elsa förundrades över att just det faktiskt kändes bra.

Hon var bara 24, hon var fortfarande ung. Men hon var beredd att ta ett första steg in i vuxenlivet.

Med ett snett leende mindes hon hur naiv hon varit när hon först startat sin blogg, Elsas mode. Och hur oerhört tacksam hon blivit för drömjobbet som så småningom kommit ramlande över henne. Nu hade hon arbetat som moderedaktör på kvällstidningen Bladet i nästan två år och ansågs vara en av Sveriges ledande modeprofiler. Ändå var det så att hon själv knappt kunde fatta att det som börjat som en frilansposition redan hade blivit ett fast jobb, med lön, förmåner och ett eget skrivbord på redaktio8

nen. Hon var inte längre vilken bloggare som helst utan en viktig trendsättare som folk lyssnade på och följde noga.

När de första tonerna till Percy Sledges When a Man Loves a Woman började spelas på kyrkorgeln fylldes Elsas hjärta med värme. Hon hade sett fram emot den här dagen så länge nu. 13 december. Lucia. Dagen med stort D. Allt var planerat in i minsta detalj. Hon visste precis vad som skulle hända. Men hon hade inte alls varit beredd på vilka tankar själva ögonblicket faktiskt skulle sätta igång. Hur många minnen som skulle väckas.

Och hur framtiden plötsligt skulle kännas annorlunda. Fast hon nog gissat att det skulle bli känslosamt hade hon aldrig kunnat förbereda sig på hur starka känslorna faktiskt skulle bli.

Nervositet, stolthet, förväntan, upprymdhet och – framför allt – massor av varm kärlek sköljde över henne. Hon höll så hårt i buketten att naglarna stack in i handflatan. Kände en tår leta sig fram. Och så började hon långsamt gå nerför kyrkogången med blicken riktad mot predikstolen. Hon kom nästan hela vägen fram till altaret utan att tåren föll. Men några steg från målet råkade hon möta sin mammas blick och kände hur det blev alldeles suddigt framför ögonen. Väl framme stannade hon till och la diskret klänningen till rätta. Vid hennes sida gjorde Jenifer, Caroline och Hannah likadant.

Sedan vände de sig om alla fyra. Och blev tvungna att dra efter andan. I en vit, fotsid Lanvin-klänning med utsökta spetsdetaljer – som en mix av Grace Kellys legendariska brudklänning och Per Engshedens hyllade skapelse åt prinsessan Victoria – skred nu den person vars kärlek de alla kommit för att fira in genom dörren. Marias stora röda lockar svallade kring hennes ansikte. Och vid hennes sida gick Simon. De såg ännu lyckligare ut än Elsa ens hade föreställt sig att något par kunde göra. *** Efter ceremoni och såpbubbelblåsning på kyrktrappen tog sig bröllopsparet och deras gäster i varma ombytesskor och oömma kläder ner till Nybroviken för vidare färd med båt. Den traditionella champagnen hade bytts mot glögg, pepparkakor och doften av nejlikor i apelsiner. Var det luciabröllop så var det!

Medan båten tog sig ut från kajen försvann den sista glipan vintersol.

Gulaktiga strimmor bröt upp den mörkblå himlen. Elsa ställde sig vid 9

relingen och drog sin bruna fuskpäls – en stor fluffig historia som slutade strax nedanför knäna – tätt omkring sig. Under fören trängdes svarta vattenmassor och stora isblock undan. Stockholms gatlyktor gled allt längre bort och snart var det alldeles mörkt omkring henne. Inne i hytten pratade och skålade ett hundratal glada gäster för brudparet. Själv hade hon knappt funderat på att gifta sig. Hade någon frågat henne om familjeliv när hon först kom till Stockholm skulle hon bara ha skrattat och skakat på huvudet och sagt att sådant fick vänta. Till skillnad från sina kompisar hade Elsa ingen aning om vilka blommor hon skulle ha i sin bröllopsbukett eller vilken klänningsmodell som skulle pryda hennes kropp den stora dagen till ära. Hon hade så mycket kvar som hon ville göra. Så mycket hon ville upptäcka. Dessutom var drömmen fortfarande att ta sig tillbaka till New York, hennes drömmars stad.

Men nu, efter vigseln, var hon uppfylld av förvånansvärt starka känslor.

Den där glädjen hon sett i Simon och Marias blickar, det storslagna i att alla var på plats bara för deras kärleks skull, fyllde henne med en helt unik känsla. Något nytt och ovant.

Hon var ju inte 21 längre, utan 24. Och sedan hon kom till Stockholm hade Hugo hänt. Hugo Cronstedt. För alla andra känd som en av Sveriges mest framgångsrika designer. Men för Elsa framför allt mannen hon alltid drömt om. Hennes dream come true. Mannen vars starka armar hon älskade att känna runt midjan varje morgon när hon vaknade. Han som fick henne att växa och utvecklas hela tiden. Elsa var aldrig så lycklig som när hon var nära honom. Hon såg aldrig deras förhållande som en begränsning, bara som en oändlig rad möjligheter. *** Båten slog emot bryggan med en lätt duns som fick Elsa att vakna från sina drömmerier. Hon tittade upp från vattenytan. Det hade snöat i flera dagar. Fjäderholmarna, Stockholms närmaste skärgårdsö, låg alldeles vit och tyst. Rökeriet, som under varma vår- och sommardagar var fullt av turister och stockholmare som njöt av strömmingslåda på dagsfärsk fångst, var stängt och översnöat. På land väntade fackelbärare – redo att eskortera brudparet till en gammaldags släde fylld av fårskinnsfällar.

Marschaller på marken stakade ut en kort promenad över öns ojämna terräng och snart var hela sällskapet framme vid sitt mål – Fjäderholmarnas 10

värdshus, där Simons och Marias bröllopsmiddag skulle äga rum. Dagen till ära hade en skulptör varit på plats och huggit ut en flera meter hög bröllopstårta – komplett med ett dansande par på toppen – ur ett isblock.

När Elsa skakat av sig snön och kylan och kommit in i värmen tittade hon ut över lokalen. Inne i den vackra, klassiska men modernt upprenoverade skärgårdsbyggnaden stod borden redan vackert dukade. Fönster från golv till tak bjöd på storslagen utsikt rakt ut mot Lidingö och Nacka. Precis som i kyrkan gick blomsterarrangemangen i det här bröllopets signaturfärger – lavendel, silver och vitt. Skimrande silverljusstakar med tjocka stearinljus lyste upp gamla vackra tallrikar, skålar och fat med blå, snirkliga Rörstrandsmönster och tjocka silverbestick. Värdshuset var en av Stockholms bästa restauranger. Känd för sitt julbord. Opretentiös och gemytlig i inredning och attityd, men med en helt unik kunskap om framför allt fisk och skaldjur i köket.

11

2.

JAG äR INGEN TALARE, MEN …

– Kära Wingman. Kära inspelningsproducent, bästis och partner in crime.

Kära Maria. Som vi alla vet brukar det börja med bråk. Och vår kärlekshistoria inleddes också med just ett gräl. Jag ville inte låna ut min Barbie till dig. Som straff försökte du tvinga mig att äta sand …

Elsa gjorde en konstpaus. Men ingen skrattade. Hennes hand skakade.

Fast hon hade övat på talet flera gånger, både framför spegeln och för Hugo, var hon tvungen att titta ner på sin fusklapp redan efter inledningen.

Tystnaden i lokalen var skrämmande. Hon konstaterade att det i alla fall var tur att hon var bland de första att få resa sig upp, toastmastern Pelle hade placerat henne direkt efter Maria och Simons närmaste familjemedlemmar. Så än så länge hade varken hon eller de andra gästerna druckit särskilt mycket. Elsa hade sett det som en fördel, men nu när hon stod här visste hon inte vad som var mest nervöst – att tala nykter inför nyktra gäster eller sluddra aspackad inför folk som ändå inte skulle komma ihåg vad hon sa.

Pelle hade presenterat alla talare med deras favoritlåt och ett ”minidisco”. I exakt trettio sekunder hade alla gäster fått ställa sig upp och dansa tryckare till Marias och Elsas sång: självklart Berlins Take My Breath Away från deras favoritfilm Top Gun. Elsa hade fått idén till talet redan för flera veckor sedan. Tanken var att hon, med en stor portion humor, skulle berätta om sin och Marias ”passionerade kärlekshistoria”. Förklara att även om Maria nu gift sig med sin Simon, hoppades Elsa på att alltid förbli ”den andra kvinnan” i deras ”öppna förhållande”. Hon hade därför skissat upp sin och Marias väg ihop, från dagistidens ständiga slagsmål (mest ett uttryck för att de egentligen ville kramas) till skolåren då de började flirta lite oskyldigt med varandra, till tonåren då de blev mer ”avancerade” och åkte på romantiska semest12

rar ihop. Hon skulle citera kärleksfulla mejl de skrivit till varandra under ”långdistansförhållandet” då Elsa tillbringat tre månader i New York efter gymnasiet. Och hade tänkt berätta om den lyckliga dagen då de äntligen flyttat ihop på Söder. Och sedan förklara hur ”avundsjuk” hon alltid varit då Maria ”träffade andra”. Självklart var talet även pepprat med citat och referenser till deras favoritfilmer – Top Gun, Dirty Dancing och Gladiator.

– You have a brain for business and a body for sin. Eeeh …

Några spridda skratt hördes i lokalen. Elsa tvekade lite och tittade ner på sitt papper igen. Hennes skämt verkade inte alls gå hem. Och att skriva tal var inte riktigt samma sak som att hålla dem. Särskilt inte när de var riktade till ens bästa vän. Härliga, uppriktiga Maria var den sortens person som alla alltid omedelbart tyckte om redan första gången de träffade henne. Hennes charmige man Simon var något av ett socialt geni. De var alltså minst sagt populära. Och de hade bestämt sig för att slå på stort. Elsa svepte med blicken över rummet. Hon visste att 138 personer hade tackat ja. Just nu riktade 137 av dem blicken mot henne. 274 ögon. Alla visste att hon var Den Allra Bästa Vännen. Som Maria alltid funnits där för.

Maria och Elsa hade inte bara gått i samma klass och delat lägenhet i Stockholm. De var ett radarpar under modeveckan i New York också. Två gånger om året tog Maria ledigt en vecka från sitt jobb på en av Stockholms mest framgångsrika reklambyråer, hoppade ur projektledarkostymen och förvandlade sig till Elsas inslagsproducent. Tillsammans hade de intervjuat de största designernamnen, nästlat sig in backstage, festat med modeeliten – och testat allt från strippaerobics till stans godaste bagels.

Och hemma i Stockholm, på ställen som V och Berns, var deras burriga kalufser – Marias lockiga röda och Elsas långa blonda – mer eller mindre en del av inredningen.

Elsa tittade ner på pappret igen och kände hur alla tittade på henne.

Tystnaden i rummet var så kompakt att det hade kunnat gå att skära i den med kniv. Hon drog efter andan. Och gjorde sitt bästa för att inte tänka på att Simons kollegor fanns i rummet. Simon var en bra bit äldre än Maria och Elsa och befann sig i reklambranschens absoluta toppskikt.

Om hon gjorde bort sig nu kunde det mycket väl bli en rubrik i stil med ”Reklamarens skandalbröllop” på branschtidningen Resumés hemsida på måndag. Desperat funderade hon på var hon skulle kunna gömma sig för att kräkas av nervositet om det här skulle gå riktigt illa. Men hon fick fortfarande inte ur sig ett pip.

13

Sekunder som kändes som minuter gick. Elsa letade desperat efter något, eller någon, att fästa blicken på … Hon snurrade nervöst en bit av sin klänning mellan fingrarna. Tillsammans med Maria och de andra tärnorna hade hon valt ut en outfit som gick helt i olika lilablå toner. Deras lavendelfärgade klänningar var sydda i chiffong med hjärtformat, axelbandslöst liv.

En modell som var fördelaktig för alla kroppstyper och som alla, efter mycket velande, känt sig nöjda med. Till det bar de mörkblå pashminasjalar och silvriga spetsiga pumps. Som pricken över i hade Elsa flätat allas hår i en löst inbakad fläta och fäst en djupblå blomma längst ner i snodden.

Den blå färgen gick bra ihop med hennes blonda hår. Hon var glad att luggen äntligen hade växt ut, så att håret var jämnlångt. Luggen, som hon haft i flera år och som nästan blivit något av hennes signum i bloggvärlden, hade varit fin. Men den hade gjort det svårt att få till fina frisyrer och gjort hennes morgonrutin irriterande lång.

Tillsammans hade tärnorna lyckats få ihop en perfekt mix av tradition och lyxig modekänsla. Som även tog hänsyn till allas plånböcker. Skorna och de andra accessoarerna hade de hittat billigt hos olika kedjor. Klänningarna hade de satsat lite mer på – de var uppsydda av Mika Bildt för några tusenlappar styck. Mika, som Hugo tipsat om, var ett riktigt fynd.

Hans ateljé på Rörstrandsgatan var helt okänd för massorna, men han var en av Stockholms allra skickligaste skräddare. Elsa hade till och med hört ryktas att han ibland sydde upp kopior till tidningen Elegance när de inte fick låna något designerplagg de ville fotografera från Paris eller Milano.

Och han hade med lätt handlag skapat fyra perfekta kopior av en glammig klänning från hösten 2009. Självklart var det Marias favoritmärke Lanvin som stod för förlagan. Mika hade till och med modifierat Carolines klänning utifrån hennes bulliga mage – bebis nummer två var redan på väg.

Mika Bildt var inte bara skicklig. Han älskade dessutom mode nästan lika mycket som Elsa. De hade haft otroligt roligt när de tillsammans tittat på referensbilder, diskuterat möjligheter och kommit med förslag på ändringar. I slutänden hade hon gått förbi hans ateljé för många fler fittings än vad som egentligen varit nödvändigt – bara för att det var så kul att se klänningen växa fram.

Elsa drog efter andan igen och förbannade sin längd. Om man räknade med klackarna var hon säkert 185 centimeter. Just nu ville hon inget hellre än att förvandlas till en hobbit som ingen kunde se. Men framför allt ville hon leverera det här talet på absolut bästa sätt. Verkligen få Maria att förstå 14

hur mycket hon brydde sig om henne och hur lycklig hon var över att få dela den här vackra dagen, hennes bröllop, med sin bästis.

Hon svepte nervöst med blicken över rummet. Fram och tillbaka. Tills hon fick syn på ett brett skulpterat käkparti, en rufsig brunlockig lugg och ett par breda axlar. Hon kände ett par gröna ögon se in i hennes egna blå.

Hugo fanns där, bara några meter ifrån henne. Hennes pojkvän var som alltid genomtänkt klädd, men ändå på något sätt mest avslappnad av alla på den här festen. Som att allt han hade på sig var en självklarhet. I stället för att som de flesta välja en stelare dubbelknäppt modell hade han plockat ut en mörkblå kostym från Prada ur garderoben. I ett trendigt 60-talssnitt kombinerade den en enda knapp i midjan med ett par raka stuprörsbyxor och rakbladsskarpa pressveck. Hugo hade börjat dagen med håret någorlunda i ordning – men som vanligt dragit händerna genom de bruna lockarna så att de nu virvlade oregerligt en bit ovanför pannan.

Hugo tittade rakt på Elsa, utan att blinka, med så mycket välvilja och kärlek att hon nästan började gråta igen. Hon tittade tillbaka och kände hjärtrytmen lugna ner sig. På bråkdelen av en sekund fattade hon sitt beslut. Hon visste att det skulle gå. Med Hugo i rummet klarade hon vad som helst. Hon vek ihop lappen med de utvalda stödorden. Rev den i två delar och fattade ett nytt grepp om mikrofonen. Och sa precis det hon menade. Inga skämt. Inga lustiga anekdoter. Inga kluriga uttryck som hade kunnat vara rubriker hon satt på ett modejobb i Bladet. I stället talade hon direkt från hjärtat. Rakt till Maria. Utan att staka sig. Och utan att vare sig dra ner på tempot eller låta det gå för fort. Hon bara sa precis det hon kände och förklarade precis hur skakad och rörd det gjort henne att se Maria och Simon säga ja till varandra inför prästen och hela församlingen.

När Elsa kom tillbaka till sin plats dånade rummet fortfarande av applåder, visslingar och golvstampningar. Både Simon och Maria grät. Och Elsas bordsherre, Albin Karlén från tidningen Gazette, höjde sitt glas mot henne.

– Hörde jag skål? Som du brukar säga. Bra jobbat, Elsa. Du kanske borde bli professionell talskrivare?

Elsa pustade ut och torkade bort en svettdroppe från överläppen. Det var en skön känsla att höra applåderna omkring sig. Men det skulle inte ha spelat någon roll om de buat ut henne. Hon visste att hon fått sagt precis det hon velat. Och att Maria förstått det. Det var det viktiga.

15

*** Efter sitt eget tal hann Elsa bara ta några tuggor av förrätten, gravad lax med dillstuvad potatis, innan det var dags för nästa minidisco – till tonerna av Lonely Islands och Michael Boltons duett Jack Sparrow. Sedan dök fyra av Simons kompisar upp på scen. Förväntan hängde i luften. De var allihop kända reklam- och mediepersonligheter med framgångsrika tv-produktioner, fina priser som Guldägget och populära tidningslanseringar på sina cv:n. De om några borde kunna få ihop ett kul tal. Men de första meningarna verkade lite staplande. Ingen tycktes ha övat inför framträdandet. Orden de läste upp kändes klichéartade och någon råkade kalla Maria för Marie. Elsa undrade nästan om de gjort som Alex i Solsidan när han ska fira sin bäste fiende Ove Sundbergs födelsedag och håller ett färdigskrivet tal från internet.

Det skar i Elsas hjärta. Var det här Simons bästa vänner? Nog för att hon visste att folk hade mycket på jobbet, men lite mer än så här kunde man väl ändå anstränga sig när en nära vän gifte sig. De här killarna hade inte ens kommit överens om vem som skulle säga vad. Flera gånger började de samtidigt på samma mening. Och en av dem hade till och med mage att rätta sina kompisar när de, enligt honom, läste för snabbt eller för långsamt eller uttalade något fel. Elsa skakade på huvudet. Stackars Simon.

Snart var även de fyra på scenen mäkta irriterade på varandra.

Till slut blev en av dem så uppgiven att han slet åt sig mikrofonen och sa: – Jag är ledsen, men det här funkar inte. Vi borde ha förberett oss mycket mer. Vi får gå och öva på toaletten och komma tillbaka senare.

Sedan gick han, följd av sina kumpaner, av scenen. En pinsam tystnad vilade över lokalen. Folk visste inte vart de skulle titta eller hur de skulle reagera. Några applåderade och skrattade och försökte skämta bort det hela.

Andra stirrade ner i bordet och skramlade med besticken. Maria och Simon log så brett de kunde. Men det var uppenbart att även de var besvikna. Elsa svalde och tittade i bordet. Hon avskydde den här sortens situationer. Tystnaden gjorde henne nervös. Nej, nu måste hon säga något. Hon harklade sig och såg sig omkring. Hon visste att Albin inte skulle bli nöjd över att hon avslöjade det här. Men någon måste ju lätta upp stämningen efter det pinsamma talet.

– Har ni hört om Simons svensexa? sa hon och undvek Albins blick.

– Nej, berätta, svarade en av killarna vid bordet som presenterat sig som Alex och var gift med Simons kusin från Uppsala.

16

– Vi vet ju alla att Simon är lite tjejig i vissa lägen och att Maria är snubben i deras förhållande.

– Hahaha. Ja. Det är det minsta man kan säga. Han vet väl knappt hur man sätter upp en hylla, skrattade en av Marias kollegor från reklambyrån.

– Precis. Så Simon fick helt enkelt ingen svensexa. Han fick en möhippa.

– Va!?

Som hon förutsett gjorde Albin en min som kunde ha kommit från hovets presschef – om Elsa varit journalisten som grävt fram bilderna på kungen i olämpliga situationer. Men resten av bordet lyssnade med spänd förväntan. Elsa njöt av effekten hennes ord fick. Hon ignorerade hans mördande blickar och fortsatte ändå: – Jo, men visst. Möhippa rakt igenom. Handduksturban och ansiktsmask på Sturebadet, bellinis till lunch och så blev han plåtad i sexiga underkläder av Bingo Rimér. Kvällen avrundades med att alla hade lagt en personlig sak i en korg som symboliserade deras vänskap och att Simon fick gissa vem som gett honom vad. Och så fick han så klart blåsa upp en ballong för varje ex och sticka hål på ballongen. En äkta möhippa helt enkelt, som slutade med att de sov över ute på en kompis lantställe i skärgården.

– Hahaha. Den idén ska jag sno, skrattade Alex. Jag vet en kompis som kommer att åka på det där redan om ett par månader.

När Albin puffade Elsa i sidan vände hon sig om och väntade sig att få se honom skära av sig halsen med pekfingret eller kanske skjuta henne med två fingrar som en pistol.

I stället pekade han bort mot scenen.

– Kolla där !

Elsa följde hans utsträckta finger med blicken. På scenen trippade fyra pepparkaksgubbar i extremt tajta, bruna kroppsstrumpor fram på tå.

De gick på led och sjöng: – Tipp, tapp, tipp tapp, tippe tippe tipp tapp.

I handen hade en av dem en luciakrona med tända stearinljus, som han nu försiktigt smög fram till brudparet med och placerade på Marias huvud.

Sedan bockade han artigt och återvände till sina kompanjoner. Det gick inte riktigt att känna igen personerna som dolde sig i de bajsbruna overallerna, men de tajta skridskodräkterna gjorde det i alla fall omöjligt att missa vilket kön varelserna tillhörde.

Och vid det här laget hade de flesta gästerna gissat att det misslyckade talet bara varit en undanmanöver. Simons killgäng var tillbaka! Det skrat17

tades och applåderades runt borden och Simon förde två fingrar till munnen för att bränna av en skärande hög busvissling.

Uppe på scenen började pepparkaksgubbarna röra på sig till en instrumentell kärlekslåt. Alla hade ett vitt hjärta påsytt på bröstet, som om deras dräkter var ovanligt avancerade Comme des Garçons-plagg (Simon älskade märket och syntes allt som oftast i en t-shirt eller skjorta med deras hjärtformade logotyp). Elsa skämdes inte längre å deras vägnar. Tvärtom – hon gillade dem.

Dessutom hade de övat in en hel koreografi. Med lite tafatta men ändå tydliga rörelser framförde de en kärleksdans. De tog sig för bröstet, sköt iväg pilar med låtsaspilbågar och ritade hjärtformer med fingrarna. En av dem klarade till och med av att stå på händerna i split och göra några piruetter. En annan gjorde ormen och en tredje lyckades nästan pressa ner benen i spagat.

Efter ett par minuter klingade musiken av och dansarna lämnade scenen, kramade om brudparet och tryckte sina i det närmaste nakna kroppar mot så många gäster och stolsryggar de kunde. Precis som övriga gäster ställde sig Elsa upp och klappade händerna hårt, hårt. De här killarna kunde verkligen konsten att bjuda på sig själva. Och lättnaden över att Simons vänner inte var några arroganta idioter, utan bara hade fejkat att de var det, fick stämningen i rummet att gå i taket. *** Ett par timmar, en god trerättersmiddag och ganska många skålar senare gled Maria och Simon ut på dansgolvet till tonerna av en klassisk wienervals. Elsa älskade att se dem dansa ihop. Taktkänslan var total. Simon hade tillbringat stora delar av sina ungdomsår bakom ett trumset, var fortfarande kompis med massor av musiker och när det var efterfest i hans och Marias vindsvåning kunde han fortfarande sitta framför stereon med stora hörlurar och bränna av favoritlåtar i flera timmar. Nu gled han och Maria, båda med slutna ögon och breda leenden på läpparna, över golvet.

Elsa såg harmonin och lyckan i deras ansikten. Kände den sprida sig till hennes eget hjärta. Hon drog Hugos armar närmare, kände hans haka som vilade lätt på toppen av hennes huvud och kysste lätt utsidan av hans hand.

Hugo var inte en riktigt lika ivrig danspartner som Simon. Mer av en Magnus Uggla – han dansade aldrig nykter. Och knappt ens full heller. Men 18

när bröllopsvalsen ebbade ut och byttes mot Chris Isaaks Wicked Game snurrade han runt Elsa och tog henne i sina armar. Hon lutade huvudet mot hans axel och kände hans värme. Hon kunde fortfarande förundras över den här sortens närhet. Visst hade hon och Hugo en vardag tillsammans nu för tiden. Visst började hon vänja sig vid att han alltid fanns där, och var bara hennes. Men då och då kom stunder som denna. Då känslan av att ha hans kropp mot sin gjorde henne alldeles pirrig, nästan nervös och lite yr. Som om hon fortfarande vore nykär. Hon såg upp mot honom, fångade hans ögon med sina, såg dem glittra och mimade orden ”Jag älskar dig”.

Och jag dig, viskade han tillbaka.

När Michael Jacksons I Want You Back gick igång dansade Elsa ut ur Hugos armar och bort till sin ”andra stora kärlek”. Hon tog sin bästis i sina armar och kramade henne och kände att det här skulle bli en riktigt bra kväll. En sådan där fest som går till historien och som man kan blicka tillbaka till och minnas för alltid. Tillsammans skrattade de åt Mr Fab, superstylisten, som raggat upp bartendern och dragit med honom ut på dansgolvet och nu visade upp hela sitt register av dansmoves. I sin silverkostym var han bokstavligt talat kvällens discokula. Det sprakade om honom som aldrig förr.

Direkt efter jul skulle Maria och Simon ge sig av på en riktig extravaganza till bröllopsresa. En drömlik smekmånad, eller snarare smekmånader. Nästan ett halvår tänkte de ägna åt att utforska USA. Inte minst legendariska Highway 1, ”the All-American Road” längs Kaliforniens kust.

Men det var långt ifrån allt. På resemenyn stod också New York (där även Elsa skulle ansluta) och så Miami, Montana, New Orleans, Los Angeles och ett dygn i Las Vegas.

Elsa kände redan hur mycket hon skulle sakna dem. Hon torkade ytterligare ett par glädjetårar ur ögonen och tackade sig själv för att hon valt en vattenfast mascara. Sedan tog hon Marias hand i sin och beundrade de två ringarna som nu satt där. Hon och hennes bästis såg på varandra, skakade på huvudena och skrattade. Som om ingen av dem riktigt kunde tro att det var sant. Att Maria numera var gift. Elsa tittade bort mot Hugo som glatt vinkade till henne från andra sidan dansgolvet. Hon log och vinkade tillbaka. Och kunde inte låta bli att undra om det kanske snart skulle bli deras tur.

19

K at e g o r i | A l l m ä n t

värld

Finns det några snälla läsare där ute?

25 december kl 14:22, skrivet av elsa

OM ELSA En nyfiken 24-åring som

ÄLSKAR mode. Och livet, en bra basketmatch, utmaningar och pannkakor på en

söndagsmorgon. Bor i

Stockholm med min dream come true-kille och lite för många skor. k at e g o r i e r Allmänt

Dagens outfit

Elsa ❤ New York

Ge mig en svårknäckt nöt, sötare gröt, djupare dopp i grytan.

Glittrigare glim och grötigare rim. Och mer Arne Weise i rutan. Jag vill

Elsa ❤ Fest

Frågestund

ha rymligare säck, segare knäck, fetare fläsk från grisen. Krimsigare

I mitt badrumsskåp

favorithögtider. Jag har sugit på knäck och slickat i mig av vad ni

Mitt arkiv

krams, längre långdans och raskare räv på isen. Finally! En av mina bloggare fått i julklapp. Det verkar som iPad:en (paddan) och

Essie-lack var årets grej. Vad jag fick? En snöglob, en Toblerone och en bit ost – gissa vart jag ska!

10

Resor

Stilleben

Sno stilen

Tips & trix Veckans kap

kommentarer (11) DELA

I Wish

PRENUMERERA

Blogga r k i v December November ... äldre inlägg