Issuu on Google+

VAR Ă„R DEN RIKTIGA KAPTENEN?

KAPTENEN?

En tjejsegling runt Atlanten

Maria Ingerup

Nestiam, ut fugiaec uptat. Doluptate non etus quate dolorit, nam, omnita nisquiatiis is ius explam et re solores as il magnat fugiandeliat pos coratem amus et adis ducipsus. Vid que dis ad que nonet lam aliquaepro officab idus et paruptatur, cusanit adistrum ant. Aborem ditibusam, suntore prepero et unt volectore, secab illupta turitiis et ut atque consequam, quias aut mint eium ra nonem facid que comnihilique di sim natis ea dipsa nobis il eserovid elecatem hicimoluptas enet lam esciduc iuntium incilloressi doloreptatur acerovi debitae sapicia tiiscient lacea del inctur sequi odit lature moditatur? Luptus, escientur, qui ni reiunda ndignihit que peribus antiatiorror asperibus. Ebis et as quibus as sus remporeicia corum nitibus explaut eatur ad minctibust fugit, occat volorpora volupta none reribus arumquia ipsam fuga. Di consed ea corepta tiunt, sequatquatem quam qui int. Pore vellecat eictene apel molor aspiciur simaxim illent, cum non reperite corem atur, voluptatque quibusa pellias maximpe volupta temqui imus reped quam antiae dolorrorrum ipisit lab ipitem que et as dersper cimusandam dendellecte in ernatia dollorr ovitas volo

VAR Ă„R DEN RIKTIGA

Maria Ingerup


Var 채r den riktiga kaptenen? En tjejsegling p책 Atlanten

Maria Ingerup


Till tjejerna, min man och mina föräldrar.

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2012 Maria Ingerup och Norstedts, Stockholm Form omslag: Maria Ingerup Foto omslag: Maria Ingerup, Alan Harris-Guerrero, Form inlaga: Gabriella Sahlin Foto inlaga: Maria Ingerup, om ej annat anges Kartor: Eva Johansson Tryckt hos Bookwell 2012 ISBN 978-91-1-3 03405-8


Innehåll Inledning 8 En tjej från landet 9 Långsegling på egen köl 11 Mitt liv som långseglare 12 13 Vi är på väg! 14 Avfärd Med Sverige i ryggen (och blicken mot det eviga blå) 16 17 Besättningen Hejdå föräldrar och syster 17 Sandbankar 18 Hur man löser motorproblem 21 I väntan på de rätta vindarna 22 Vi lämnar Lemvig och förhoppningsvis Danmark 22 24 Mindre än en dag kvar Den beryktade Nordsjön 26 Staande Mastroute 27 29 På besök i Amsterdam När öppnas bron? 32 Ljusparad genom Amsterdam 33 Kijk Kubus i Rotterdam 34 Tillbaka på Nordsjön 35 Vi korsar kanalen 36 Nya vänner 37 Ankardraggning 38 Falmouth, vi är på väg, långsamt 39 Falmouth By Night 40 Falmouth i dagsljus 41 Norska båtar och killar 41 Utskällda 43

Vi väntar och väntar i Falmouth 44 Vi lämnar Falmouth. Snart. 46 Lämna aldrig hamn på en fredag 47 48 Första natten på Biscaya Möte med en val! 48 49 På läns Champagne i Baiona 50 Oro för Inga 52 54 Isla Cies Segling till Porto 56 Skräckinjagande delfiner och en underbar ö 58 Paradisö 60 60 Doca de Alcantara Återförening med Inga 62 The Boat Bunny – Marcus 63 På väg mot Porto Santo 64 Champagne, halvvägs! 65 66 Åska på Atlanten Dags att lämna Porto Santo 69 Abrakadabra 70 Rundtur på Madeira 71 Vi lämnar Funchal och Madeira 73 Norrmän och svenskar erövrar 73 Vi seglar igen 75 Santa Cruz de La Palma 76 Marcus hemfärd 78 Dags att lämna Las Galletas 80 Spirande romans 82


Galna vindar 83 Cantare-bus – en hämndaktion 84 Att segla mot vinden 86 88 ARC 2009 – incheckade Min barndomsvän 89 Avskedsfest och en mindre katastrof 90 94 Livet i Las Palmas Förberedelser och familj 96 Dinge-race 97 En magisk dag – ARCstarten 98 Day 2 – Det sjätte sinnet 99 Att navigera i båge 104 Dag 6 – Mörka moln om natten 104 Dag 6, del II – Fisken 105 106 Evigheten Dag 9 – Livet på Atlanten 108 111 Dag 12 – Fiskdöden I Dag 12 – Fiskdöden II 111 Dag 15 – Cantares ljud och oljud 114 Dag 18 – Pirater eller vänner? 117 Abrupt slut på evigheten 120 Dag 21 – Förberedelser för landkänning 122 Den nya världen 124 Dag (minns jag inte) – En fantastisk vecka 126 130 Jul i paradiset Paradiset med komplikationer 131

Bilder från Grenadinerna 134 134 Nyår på Mustique Ämne: Om vi blir anfallna av pirater 139 Att övervinna skräcken eller fega ur 140 142 Liming and Diving Mitt Västindien 143 Att mötas och skiljas 145 Gitarrspel och båtkrock 146 147 Squall Jack Sparrow och sjösjuka 149 Rodney Bay – ett andra besök 151 Kan jag stanna här för evigt? 153 Lång väg till kollektivtrafiken 155 157 Vulkanbrott Flygplan gillar inte aska 158 Vänskap i Västindien 161 Sofias tjugofemte födelsedag! 162 Frihet och vrakplundring 163 Dags att lämna Antigua 167 Sofia har lämnat Cantare 168 Att segla en 100 fots Swan – kaptenens version 172 Urladdning 174 Att komma hem 175 Vi lämnar vännerna 180 Spann i nöd 182 Incheckning på Grand Turk 183 Grand Turk – en fantastisk ö 185 Paradisets andra sida – ett skitjobb 186


Äntligen – en fisk 189 Hälsningar från Kuba 190 Seglingen till Kuba 109 El Oriente 194 Den andra sidan av Kuba 198 Äntligen i marinan 205 Cuba Libre 205 ¡Patria o muerte! (Fosterlandet eller döden!) 206 Förberedelser för Nordatlanten 209 Mot Sverige 210 Dag 3 – Taktik 213 Dag 7 – En vecka till havs 214 Ödet eller slumpen 217 Dag 11 – Min tjugosjätte födelsedag 220 Skräck 221 226 Dag 15 – Otur Dag 19 – En grå dag 229 Dag 23 – Historien om livet ombord på Cantare 231 Ransoneringstider 232 Dag 27 – Helvetet på Atlanten 235

Blodsockerfall 237 Ett månvarv till havs 239 Lycka! 240 Stora förändringar 242 Odins avfärd 243 Pappa, den store seglaren 246 Dag 2 – Vår sista korsning av Atlanten 247 Dag 3 – Äldre seglare 249 251 Dag 4 – Fyra världar Dag 5 – Avundsjuk? 253 Dag 7 – Minnen 256 259 Dag 9 – Vi kraschar Dag 11 – Vattenvärld 261 Vi anländer till Falmouth 263 Hyllade som hjältar 264 Cantare på Nordsjön 266 267 Dimma På väg till Helgoland 268 Om jag var hans flickvän 268 Vända tillbaka 271 Besättningsbyte 271 272 Sista seglatsen Det verkliga livet 274 275 Epilog


Inledning

S

ommaren 2008 skulle jag och tre tjejkompisar delta i VM för B31 i Danmark. Det är en kamratlig tävling där alla som har en segelbåt av typen Boström 31 och är med i den internationella klubben får delta. Vi lämnade vår hemmahamn Höganäs på förmiddagen, en fredag. Solen sken och det var riktigt varmt, men tyvärr blåste det inte speciellt mycket. På vägen söderut mot Nivå, där tävlingen skulle gå av stapeln, övade vi på slag och segelmanövrar. Jag hade lovat att vi skulle träna hela fredagen så att de andra tre skulle få lite rutin. Efter ett tag kändes det som om det mesta fungerade. När vi närmade oss den danska hamnen såg vi några bojar som vi antog var utplacerade inför tävlingen. Vi provade att runda dem, även om det kändes löjligt i den svaga vinden. Nöjda med våra förberedelser inför tävlingen som skulle gå av stapeln dagen därpå tog vi ner seglen och puttrade in i hamninloppet. Vi tittade efter flaggorna som skulle visa var de andra deltagarna var förtöjda och upptäckte dem efter ett tag. Ungefär samtidigt började några män vinka till oss. Vi hängde ut fendrarna och närmade oss den lediga platsen som de pekade på. Trots att vi var fyra ombord som var redo att förtöja snubblade männen nästan i sin iver att hjälpa oss med tamparna. Vi välkomnades med stora leenden och fick höra att det samma kväll skulle bli grillning utanför klubbstugan. Det fanns bänkar och bord i långa rader utanför den lilla röda klubbstugan. Där slog vi oss ner och hällde upp varsitt glas vin sedan köttet lagts på grillen. Efter en liten stund kom en man fram till oss. Han tyckte det var en fin B31:a vi hade och undrade vem som var kapten. De andra tjejerna pekade på mig. Då skrattade mannen och sa: ”Nej, jag menar den riktiga kaptenen. Var är han? Är han nere i båten?” Jag berättade att det faktiskt är jag som är kaptenen och att tjejerna är min besättning. När vi berättade att vi skulle delta i tävlingen dagen därpå såg han ännu mer förvirrad ut och önskade oss tveksamt lycka till. Dagen därpå kom samma man fram till oss igen och gratulerade oss till dagens segling. Det hade gått riktigt bra, tyckte han. Jag hoppades att kvinnliga seglare vuxit i hans ögon, samtidigt som det skrämde mig att det år 2008 fortfarande fanns sådana fördomar. 8


Egentligen visste jag det redan, men försökte ignorera det. Som ung, kvinnlig kapten var jag van vid att bli granskad i hamnarna. De flesta tittade uppmärksamt på mig när vi skulle lägga till. Om deras båtar låg vid sidan om vår förtöjningsplats, brukade de skynda sig upp på däck för att hjälpa till. Jag tror helt enkelt inte många av dem litade på min förmåga att framföra båtar eftersom jag är kvinna. Vad de flesta av dem inte visste var att jag trots min låga ålder redan hade relativt mycket seglingserfarenhet och att jag faktiskt hade korsat Atlanten två gånger innan jag fyllt nitton år. Ännu mer förvånade skulle de ha blivit om jag berättat om mina planer.

En tjej från landet

J

ag är uppvuxen på landet mellan Helsingborg och Ängelholm, tjugo minuter med bil från havet, och har tillbringat nästan varje sommar på en båt. Vi hade en Nimbus 26, en motorbåt, som vi många somrar bodde på i flera veckor. När jag var fem år gammal började min pappa bygga på en 39-fots stålsegelbåt. Arbetet gick långsamt och efter några år började mamma fundera på om vi över huvudtaget skulle tycka om att segla. Hon föreslog att vi skulle köpa en liten segelbåt och testa om det var något för oss. Vi hittade en Stortriss på 5 meter som vi la i Ängelholms hamn längst in i Skälderviken. Tillsammans lärde vi oss grunderna i segling. När jag tagit förarbevis fick jag lov att segla med kompisar utan mina föräldrar. Det var då jag upplevde frihet för första gången. Som fjortonåring tyckte jag många gånger att livet var för styrt och begränsat av regler. Jag var fortfarande tvungen att bo hemma fast jag kände mig vuxen. På segelbåten fick jag bestämma själv, även om jag inte fick segla utanför Skälderviken. Jag seglade i väg på äventyr till andra hamnar. Ibland sov vi över i båten. Horisonten lockade mellan Kullaberg och Bjärehalvön. Jag undrade hur det skulle kännas att fortsätta bort till den och ännu längre. Det fanns många intressanta platser att upptäcka. Jag hade fortfarande inte rest speciellt mycket utanför Norden så nyfikenheten var stor. Seglingen började bli mitt största intresse. 9


Några år senare tröttnade vi på Stortrissen och började leta efter en större båt. Pappas byggprojekt var fortfarande långt ifrån klart. Av en slump såg vi en Boström 31 och gillade genast formen. Hon hade eleganta linjer och ett överkompligt pris. Vi slog till. B31:orna byggdes som halvfabrikat, vilket innebar att köparen själv fick bygga inredningen. Vår B31var byggd 1976 och hette Cantare. Hon var sjuttiotalsgul och hade fortfarande mycket kvar av originalutrustningen. Efterhand som vi lärde känna henne byggde vi om henne efter våra egna önskemål. Det mesta av jobbet gjorde pappa, men hela familjen hjälpte till med idéer och design. När det var dags för mig att göra gymnasievalet ville jag flytta hemifrån. Alltså letade jag efter skolor på andra orter. Jag ville absolut inte börja i Ängelholm med samma människor som jag redan tillbringat nio år med. En ny miljö och nya utmaningar lockade. Pappa läste om en seglande gymnasieskola i kryssarklubbens tidning På kryss. Den hade precis startat och om man studerade där skulle man få segla tre månader varje år. Det handlade inte om jollesegling utan om segling på Sveriges största segelfartyg T/S Gunilla. Jag tog med mig min barndomsvän Emelie till Öckerö där skolan låg, för att undersöka om det var något för oss. Vi gillade båda skolan och bestämde oss för att söka dit. Vår grundskola avrådde oss eftersom gymnasiet inte hade riksintag, vilket betydde att vår kommun inte behövde ge oss tillåtelse. Trots det skickade vi i väg våra ansökningar. Vi fick avslag av kommunen med motiveringen att det finns ett seglargymnasium i Ängelholm som vi skulle kunna gå på. Att man där bara seglade jolle och inte reste runt i världen, brydde de sig inte om. Emelie och jag lyckades få till ett möte med kommunledningen där vi förklarade varför vi ville gå på Den Seglande Gymnasieskolan (DSG). Vi påpekade att vi hade kämpat för högsta betyg för att kunna studera vad vi ville och nu skulle vi nekas den möjligheten. De gav med sig och vi fick kommunens tillåtelse. Förutom att skicka in betygen skulle vi skriva varsitt personligt brev och åka till skolan för en intervju. Det gick bra, vi kom båda in. Tillsammans med trettiosex andra elever skulle vi i tre etapper segla från Sverige till Västindien och tillbaka till Sverige. Efter tre händelserika år tog jag studenten 2003. 10


Långsegling på egen köl

U

nder många år pratade jag med olika tjejkompisar från gymnasieskolan om att göra en egen långsegling. Då skulle vi kunna stanna så länge vi ville på de olika platserna och vi skulle leva utan regler. Det visade sig att det var svårt att få tag i en båt och pengar, dessutom kom pojkvänner och studier i vägen. Åren gick. År 2008 studerade jag till formbestämmare i Göteborg. En tjej som gått i klassen under mig på grundskolan hade också flyttat dit. Även om vi aldrig hade umgåtts speciellt mycket när vi var små träffades vi numera då och då. Vi tog morgonpromenader tillsammans och pratade om livet och hemtrakterna. En sådan morgon började vi diskutera framtiden, framförallt de kommande två åren. Vi hade precis fått höra att vår gemensamma bekante, Christian Boye, skulle skeppa sin båt i en container till Västindien för att segla hem henne därifrån. Jag berättade om min dröm att segla till Västindien och hem igen. Sofia, som funderat ett tag på ta ett sabbatsår och resa, sa direkt att hon också kunde tänka sig att segla långt. Hon hade inte så mycket seglingserfarenhet, men hon hade seglat en semestervecka med Christian och på scoutskeppet Biscaya. Vi pratade ivrigt om idéen och började undersöka hur det skulle kunna gå till. Jag skulle bli klar med min utbildning samma vår och hade ett jobb på gång. Samtidigt anade jag att finanskrisen var på väg och att jag kanske inte skulle ha kvar mitt nya jobb speciellt länge. Sofia och jag bestämde oss för att segla tillsammans den kommande sommaren och se om vi trivdes ihop. Sedan skulle vi ta beslut om framtiden efter det. Konstigt nog var mina föräldrar inte alls lika negativa till mina planer som de brukade vara. Många gånger hade jag frågat om jag kunde få låna Cantare och segla med henne till Västindien. Alla gånger hade de sagt att det inte kom på fråga. Båten var för liten och jag skulle studera eller arbeta. När jag väl blev uppsagd samma höst som jag börjat jobba, hade jag hunnit spara ihop en hel del pengar. Arbetet med att rusta upp båten hade påbörjats så smått men vi hade dittills inte börjat långfärdsutrusta den på riktigt. Då uppsägningen var ett faktum satsade jag och pappa allt mer energi på att förbereda 11


Cantare. Sofia pluggade fortfarande, så hon fick arbeta på distans med sponsring och publicitet. Våren före vår avfärd 2009 arbetade jag minst tolv timmar om dagen med förberedelser. Jag hade långa listor som jag följde och fyllde på efterhand som det dök upp nya saker att ta tag i. Vi anmälde oss även till ARC 2009, tävlingen The Atlantic Rally for Cruisers, som går varje år från Las Palmas på Kanarieöarna till St. Lucia i Västindien. Det var ett krav från mina föräldrar att vi skulle delta i den om vi skulle få låna båten. De kände sig bättre till mods om vi var tvungna att uppfylla tävlingens stränga säkerhetskrav. Månaderna rusade förbi och vår avfärd närmade sig med stormsteg. Den 12juli hade vi bestämt oss för att segla i väg.

Mitt liv som långseglare

B

oken är uppbyggd av blogginlägg publicerade på http://sailingcantare.blogspot.com, e-mail och berättande texter. Ibland har blogginläggen publicerats ofta, ibland sällan. Det händer att jag hoppar över vissa hamnar eller seglatser där händelserna knappt varit nämnvärda. Mitt mål har inte varit att ge läsaren en berättelse dag för dag, utan snarare att ge en inblick i hur livet som långseglare kan fungera. Jag har även velat skildra hur relationerna ombord och till andra seglare utvecklas under ett års tid. Allt är byggt på mina egna upplevelser och tolkningar av det som hänt. Självklart är det här därför inte en objektiv berättelse utan en ytterst personlig reseskildring. Jag hoppas att de som är nämnda med namn inte tar illa upp och har överseende med sådant som de finner osant. Boken är skriven ur mitt perspektiv.

12


2009 2010

Sailing Cantare to the Caribbean and back again

Vi är på väg! Publicerat på bloggen tisdagen den 14 juli 2009 kl. 14:45 I söndags lämnade vi Höganäs hamn klockan ett på eftermiddagen. Vi vill tacka alla som kom dit och vinkade av oss. Tack för alla presenter och lyckönskningar! Vinden var svag till att börja med men ökade när vi passerat Hallands Väderö. Vi kunde testa vårt nya spinnakerbomsystem och seglade med spirade segel större delen av kvällen och natten. Solen visade sig sent på eftermiddagen vilket gjorde det ännu mer underbart att vara på väg. Eftersom vi alla var ganska trötta tog vi små sovstunder både på eftermiddagen och på kvällen. Sofia och hennes kompis Eva som skulle segla med oss på den här första etappen tog nattvakten mellan klockan elva och tre. Sedan tog min syster Catrine och jag morgonvakten mellan tre och sju. Vinden ökade under natten till ungefär 12 meter per sekund från syd, så vi testade att ta båda reven i storen och rullade in lite på förseglet. Det var en kall natt och det regnade en hel del. Trots att vi bar tre lager kläder frös vi och längtade efter varmare nätter. När solen steg upp kunde vi se de första öarna söder om Göteborg. Tack vare bra vindar närmade vi oss vårt mål tidigare än väntat. Halv tio på förmiddagen anlände vi till Asperö, vårt första stopp på resan. När vi förtöjt kröp vi till kojs och vaknade inte förrän klockan fem på eftermiddagen. På kvällen njöt vi av vin, choklad och besök från vänner. I dag gick vi upp halv åtta för att flytta oss till nästa hamn, Lilla bommen i centrala Göteborg. Här stannar vi tills torsdag morgon, då det är dags att segla mot Danmark. Om ni är i stan, kom förbi och besök oss någon kväll. / Kaptenen (som ni kan läsa om i dagens GöteborgsPosten).

13


Avfärd

V

år avfärd blev allt annat än elegant. Det nya vindrodret och utombordaren på pushpitten hade gjort Cantare nästan en hel meter längre. Så när jag försökte svänga ut från vår långsidesplats vid riggningsbryggan gick vindrodret emot. Strax därefter hurrade alla på kajen och vi vinkade adjö. Vi körde för motor ut ur fritidshamnen till den stora industrihamnen, medan våra vänner sprang på kajen och vinkade. Otroligt att så många kommit för att säga farväl till oss, speciellt i det regntunga, svenska sommarvädret. Seglen hissade vi utan missöden och när jag stängde av motorn lägrade sig lugnet. Äntligen var vi på väg! I Göteborg fortsatte stressen. Vi försökte hinna med att fixa alla de småsaker vi skjutit upp, hämta saker från våra gamla lägenheter och träffa vänner. På morgnarna sprang vi runt i butiker, uppdaterade hemsidan och skickade viktiga mail. När klockan närmade sig två på eftermiddagen var det dags att bege sig till båten igen för att ta emot besökare. Det var härligt att visa vännerna vad jag jobbat så hårt för. De fick se båten som jag det senaste halvåret ägnat all min tid åt; förhoppningsvis förstod de nu varför jag varit lite svår att få tag på. Självklart tänkte jag mer än en gång under den gångna våren på de vänner och nöjen som jag försakade för att hinna bli färdig och för att ha råd att ge mig av. Skulle det vara värt det? Naturligtvis, annars hade jag aldrig gett mig in i det här projektet. För ett projekt hade det verkligen blivit, med tidsplan, budget och marknadsföring. Att det fanns så mycket att göra gick inte att förutse när vi började planera. Inte heller att allt skulle ta så lång tid. Jag har läst en hel del böcker av andra långseglare och jag har följt några på Internet. De är aldrig färdiga i tid och ofta ger de sig i väg utan ha avslutat de sista förberedelserna. Min plan var att sjösätta i god tid, kanske redan i april, för att kunna testa all ny utrustning innan det var dags för avsegling. April passerade, maj passerade, det fanns fortfarande mycket kvar att göra. Vi flyttade hela tiden fram sjösättningen tills vi fick lite press på oss. För att vår segelmakare skulle kunna göra de nya vanten 14


behövde vi veta vad Cantare vägde. Så vi var tvungna att lägga båten i sjön torsdagen före midsommar. Efter det gick vi och väntade på den löpande riggen, den stående riggen och de nya seglen. Vi hade massvis att göra, men det var ändå väldigt stressande att inte veta när de saker som låg utanför vårt inflytande skulle bli färdiga. Sofia och jag handlade mat, vi blev sponsrade av en lokal matbutik och kunde fylla tre hela kundvagnar utan att betala något. När detta var stuvat tog vi all annan utrustning till båten och till sist var det dags att packa in kläderna. Oj, vad svårt att försöka få med sig det rätta plaggen. Vi fick tre skåp var att disponera hur vi ville, på det sättet slapp vi diskussion om hur många skor eller klänningar vi skulle få ta med. Lite småbråk blev det ändå, speciellt när en del saker började flyta ut på de gemensamma utrymmena. Badrummet var extra svårt att få styr på. Vi hade båda våra favoritmärken och kunde inte enas, utan var tvungna att ta med oss dubbla produkter. Dessutom kändes det dumt att köpa nya saker när man hade en hel del hemma som gick att ta med. Kvällarna i Göteborg var sköna. Vi tog fram vin och slappnade av tillsammans med kompisar, ibland kändes det faktiskt som om semestern hade börjat. Frågan är om man kan kalla vår resa en semester? Det var en hel del hårt jobb också. Vårt mål var att njuta så mycket som det bara gick. De flesta frågade oss hur det kändes, var vi nervösa? Vilken svår fråga! Än kändes det inte som om vi var på väg. Nervositeten handlade mest om saker som jag glömt att jag glömt.

15


2009 2010

Sailing Cantare to the Caribbean and back again

Med Sverige i ryggen (och blicken mot det eviga blå) Publicerat på bloggen fredagen den 17 juli 2009 kl. 23:04 Vi lämnade Lilla bommen som planerat i går. Eftersom det blåste starkt från väst i samma riktning som vi skulle segla, bestämde vi oss för att ankra utanför Kungsö i södra delen av skärgården. Klockan tre i morse ringde väckarklockan och vi lämnade Sverige. Vinden var svag och fortfarande västlig, så vi var tvungna att använda motorn hela förmiddagen. Vår Navtex, en väderfax, skickade meddelande om en annalkande kuling med ostlig vind som skulle börja blåsa på kvällen. För att slippa stark pålandsvind ville vi nå Limfjorden innan vindökningen. Vi hann, klockan 21.00 förtöjde vi i Hals. Där hann vi med ett snabbt besök i mataffären innan vi åt middag. I morgon seglar vi till Ålborg. Dit kommer mina föräldrar för att hämta min syster och lämna en ny leverans av glömda saker. / Kaptenen

16


Besättningen

V

i var fortfarande fyra ombord när vi lämnade Sverige. Min syster fortsatte att segla med oss, men Sofias kompis lämnade båten och i stället fick vi en ny besättningsmedlem. Vi hade som grundtanke att vi skulle segla med tjejbesättning, så när vi trots allt tog ombord en man fick han titeln “hemliga mannen” och syntes inte på vår hemsida. Vi ville inte segla utan män för att bevisa något, utan för att miljön ombord blir en annan utan män. Många män som seglar har en förmåga att ta över. De tror helt enkelt att de vet bäst, att kvinnor inte kan segla. De kan ha svårt att ta order av en kvinna, speciellt när ordern går emot hur de brukar utföra sysslan. På sjön finns det många sätt att göra rätt. Hur som helst, vår hemliga man var så klart inte sådan, då hade han inte fått följa med. Erik var en av mina bästa kompisar från Den Seglande Gymnasieskolan som jag under hela våren hade lovat segling så fort båten blivit sjösatt. Tiden gick för fort och vi hann inte med någon testsegling. Efter att ha brottats lite med mina tankar, frågade jag honom om han ville följa med när vi gav oss av från Göteborg. Att jag behövde fundera över saken berodde på att vi fått en del uppmärksamhet i media – och några sponsorer – med anledning av vår “tjejsegling”. Det kändes fel att genast bryta vårt första budord: inga män. Å andra sidan kunde jag inte heller utesluta en kompis på grund av hans kön. Då hade jag varit precis som de män som stänger ute kvinnor. Därför blev det en kompromiss; Erik seglade med utan att synas.

Hejdå föräldrar och syster

S

å var det dags att säga hejdå till mina föräldrar och Catrine. De hade fyllt bilen med sådant vi glömt och kom till Århus för att lämna sakerna och hämta min syster som behövde återvända till sitt jobb. Före avseglingen hade jag bokat biljetter till Las Palmas på Kanarieöarna till mina föräldrar, så jag visste att vi skulle ses igen i november. Ändå kändes det tomt inombords när jag vinkade till 17


dem. Jag hade varit lite småirriterad, utan anledning, under deras besök och genast ångrade jag det. För egentligen är jag otroligt tacksam för det stöd och den hjälp de ger mig. De är fantastiska i sitt engagemang. Dessutom är jag väldigt glad för att de uppfostrat mig till en självständig kvinna med vetskapen om att jag kan göra vad jag vill, bara jag anstränger mig.

Sandbankar

L

imfjorden visade sig från en regnig och vresig sida. Vinden blåste ständigt rakt mot oss och solen tittade sällan fram. Vi skyndade framåt för att snabbt klara av Danmark och nå mer exotiskt vatten. Eftersom det var motvind och farlederna var smala, gick vi för motor större delen av tiden. Så en förmiddag upptäckte vi att vi knappt gjorde någon fart framåt alls. Motorn lät dessutom konstigt. Vi försökte med lite olika trick, som att backa och vända båten, för att försäkra oss om att det inte satt något i propellern. Efter ett tag stannade motorn. Det blåste kraftigt och vi drev bakåt i farleden med drygt 1 knops fart. Jag lyckades inte starta om motorn och bestämde att vi i stället skulle hissa segel. Det blev en hård kryss med många slag. Efter ett tag kom vi in i rytmen, och tyckte det var kul. Vi övervägde ankring innan vi skulle segla förbi en bro med smal öppning, men bestämde oss för att satsa. Vindarna skiftade riktning när vi var mitt emellan bropelarna och vår masttopp var väldigt nära den lyfta bron när vi krängde till och fick fart framåt. Vi pustade ut, adrenalinet pumpade i våra kroppar. Vinden ökade i styrka, men vi tyckte det gick så bra att vi bestämde oss för att fortsätta till nästa bro. Vi kryssade förbi en liten hamn som hette Løgstør. Farleden fortsatte att vara trång men skulle öppna upp i en mindre sjö om vi fortsatte. Vi gjorde våra slag vid sidmärkena eller någon meter utanför dem. Enligt sjökortet var det mellan 5 och 7 meter in mot land. Vi anade fara när vi efter ett slag på babordssidan av farleden kände en svag duns. Kölen hade gått emot. Vi skärpte oss och gjorde slagen tidigare, men bara en liten 18


stund senare såg jag hur ekolodet, som jag höll ett vakande öga på, gick från 5,4 meter till 1,7meter precis när vi skulle slå. Jag hann bara skrika: ”1,7 meter, fan!” innan vi seglade in i en sanddyn. Det var ingen våldsam stöt utan mer en glidande känsla. Vinden pressade på våra segel så att vi hela tiden guppade in på grundare vatten. Vi försökte slå och samtidigt pressa runt fören med hjälp av bogpropellern, men det hände inte mycket. Med en motor som inte fungerade började jag känna mig stressad. En vecka hade gått och vi satt redan på grund. Vi tog ner seglen för att inte pressas längre in och gjorde ett utrop på VHF:en. Lyngby radio svarade genast. Några minuter senare närmade sig en motorbåt som verkade intresserad av att hjälpa oss. Jag meddelade Lyngby radio och de bad oss återkomma lite senare. Vi fäste vår längsta tamp i akterknapen och skarvade med en annan kortare tamp. Motorbåten var rädd för att komma för nära, så det tog några försök innan vi lyckades kasta över tampen. Vid första försöket höll en av männen i tampen. Vi tittade på varandra och jag undrade om han inte hade förstått vilka krafter det handlar om. Självklart lyckades han inte hålla kvar den. Vid andra försöket fäste de tampen i sina knapar och när de gasade spändes tampen snabbt. Vi gick fram på däck för att inte vara för nära ifall något skulle gå sönder. Jag tittade ner på snäckorna som låg på sandbotten och inbillade mig att vi rörde på oss. Efter en kort evighet smällde tampen av på mitten. Vi satt fortfarande fast. Männen i motorbåten ryckte på axlarna och halade in vår fina, långa tamp. På väg bort från oss ropade de själva upp Lyngby radio för att säga att vi satt rejält fast. Jag pratade med Lyngby radio som inte fick rätt på vår position, den jag hade uppgett stämde inte. Senare visar det sig att om markören på plottern inte är i mitten, är det inte vår position som visas utan markörens. I blåsten utanför Løgstør var jag inte tillräckligt lugn för att räkna ut det. Till sist lyckas de förstå var vi befann oss och bad oss vänta. Vi väntade i vad som kändes som timmar. Västindien var långt borta. Jag skämdes lite för att sitta på grund i Danmark och undrade vad föräldrarna skulle säga. När vi såg två båtar komma ut ur hamnen mot oss började jag äntligen tänka praktiskt igen. Knapen 19


hade knakat olycksbådande när den första båten försökte dra loss oss, så nu ville jag försöka fördela trycket mellan båda sidor. För att sprida avståndet mellan fästpunkterna fäste vi en tamp mellan de stora vinscharna. Denna skulle sedan hänga bakom båten och på mitten skulle vi fästa vår andra långa tamp. Det visade sig vara en bra idé. Även om den andra båten inte lyckades dra loss oss, så kändes det säkrare och knakade mindre. Den tredje båten var en liten fiskebåt med tålmodiga män ombord. De tog emot vår tamp och i stället för att gasa för fullt för att försöka dra oss loss, försökte de lirka oss av sanddynen. Mitt hopp om räddning började ta slut när jag äntligen såg hur snäckorna på botten rörde på sig. Underbart, vi var loss! Vi var tvungna att skrika till våra räddare att vår motor var sönder. De drog oss in i hamnen och släppte oss så att vi kunde glida in långsides mot en annan båt. När vi förtöjt började chocken släppa. Vi samlade ihop alla kontanter vi hade ombord och jag letade fram champagnen som jag hade fått i födelsedagspresent. Sedan gick vi i land och letade upp männen som kört den lilla båten. Lyngby radio hade ringt till hamnen och frågat om det inte fanns någon där som kunde gå ut och hjälpa oss. De här männen hade gjort det utan att tveka. Våra pengar vägrade de ta emot, men champagnen lovade de dricka senare. Samma eftermiddag, efter att ha konsulterat pappa, luftade jag motorn. Då nyckeln vreds om och motorn startade som vanligt jublade vi alla tre. Hade vi vetat att problemet var så lätt att fixa hade vi stannat mycket tidigare.

20


9789113034058