9789113032313

text Baksidestext nkefvo qijrv km3rv text nkefvo qijrv km3rv text nkefvo qijrv km 3rvtext nkefvo qijrv km3 rvtext nkefvo qijrv km3rvtext nkefvo qi text nkefvo qijrv km3rvtext nkefvo qijrv km3rvtext nkefvo qijrv km3 rvtext nkefvo qijrv km3rvtext nkefvo qijrv km3rvvtext nkef vo qijrv km3rvtext nke fvo qijrv km3rvtext nkefvo qijrv km 3rv text nkefvo qijrv km3rvv text nkefvo qijrv km3rvtext nkefvo qijrv km3rvtext nkefvo qijrv km3 rvtext nk efvo qijrv km3rvtext n kefvo qijrv km3rvtext nkefvo qijrv km 3rvtext nkefvo qijrv km3rvtext nkefvo qijrv km3rvtex t nkefvo qijrv km3rvt ext nkefvo qijrv km3 rvtext nkefvo qijrv k m3rvtext nkefvo qijrv km3rv text nkefvo qijrv k m3rvtext nke fvo qijrv km3r vtext nkefvo qijrv km 3rvtext nke fvo qijrv km3rvjrv m3rvtext nkefvo qijrv km3rvtext nkefvo qijrv km3 rvtext nk efvo qijrv km3rvtext n kefvo qijrv km3rvtext nkefvo qijrv km 3rvtext nkefvo qijrv km3rvtext nkefvo qijrv km3rvtex t nkefvo qijrv km3rvt ext nkefvo qijrv km3 rvtext nkefvo qijrv k m3rvtext nkefvo qijrv km3rv text nkefvo qijrv k m3rvtext nke fvqijrv km3rvtext nkefvo qijrv km3rvtext nkefvo qijrv km3 rvtext nk efvo qijrv km3rvtext n kefvo qijrv km3rvtext nkefvo qijrv km 3rvtext nkefvo qijrv km3rvtext nkefvo qijrv km3rvtex t nkefvo qijrv km3rvt ext nkefvo qijrv km3 rvtext nkefvo qijrv k m3rvtext nkefvo qijrv km3rv text nkefvo qijrv k m3rvtext nke fvo qijrv km3r vtext nkefvo qijrv km 3rvtext nke fvo qijrv km3rvjrv m3rvtext nkefvo qijrv km3rvtext nkefvo qijrv km3 rvtext nk efvo qijrv km3rvtext n kefvo qijrv km3rvtext nkefvo qijrv km 3rvtext nkefvo qijrv km3rvtext nkefvo qijrv km3rvtex t nkefvo qijrv km3rvt ext nkefvo qijrv km3 rvtext nkefvo qijrv k m3rvtext nkefvo qijrv km3rv text nkefvo qijrv k m3rvtext nke fvo qijrv km3r vtext nkefvo qijrv km 3rvtext nke fvo qijrv km3rvjrv

MOT UNDERGÅNGEN ÄRKEBISKOP ANGERMANNUS I APOKALYPSENS TID

www.norstedts.se

ERIK PETERSSON & ANNIKA SANDÉN

ERIK PETERSSON & ANNIKA SANDÉN

MOT UNDERGÅNGEN ÄRKEBISKOP ANGERMANNUS I APOKALYPSENS TID

Angermannus titelsidor.indd 3

2012-02-21 09:29

Denna bok har utgivits med bidrag från: Claes och Greta Lagerfelts stiftelse Helge Ax:son Johnsons stiftelse Leonard och Ida Westmans fond Selma Anderssons stipendier Stiftelsen Olle Engkvist Byggmästare Stiftelsen Längmanska kulturfonden Försättsblad: Johan III:s bisättningsceremoni på Tre Kronors borggård den 31 december 1592.

Eftersättsblad: Sigismund svär sin kungaförsäkran på Uppsala slott den 18 feb­ ruari 1594 i närvaro av rikets högsta herrar. Troligen är det ärkebiskop Anger­ mannus som syns till höger om kungen. Detta porträtt skulle därmed vara det enda som i dag står att finna av Abraham Angermannus.

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2012 Erik Petersson, Annika Sandén och Norstedts, Stockholm Omslag: Carl Åkesson Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012

ISBN 978-91-1-303231-3

innehåll Förord 7 En försommardag år 1596 11 Apokalyps 15 En bruten pakt 16 I kraft av ordet 28 Det röda lejonet 35 ”Den glupande vargen” 53 Skolmästare i ett delat rike 54 Den nya ordningen 62 Lasse i klostret 70 Kloster-Lasses fall 83 Hertigen blandar sig i striden 90 Fängelse och flykt 98 Förskjuten 107 Flykten från Sverige 108 Stridsskrifter 116 Vändpunkten 130 Återkomsten 137 Från ord till handling 155 Dekadens och förfall 156 ”… församlingen och hennes goda” 165 En rätt sorts kärlek 169 Signeri och vidskepelse 187

”Du haver ett löst hjärta” 197 Med ris och vatten 206 En orättvis bedömning 214 Tystad 225 ”Mer som en skarprättare än som en prästman” 226 Tillintetgjord 243 Mot en ny värld 256 En vinterdag år 2012 263 Angermannus liv i årtal 266 Aktörerna 268 Noter 272 Källor 285 Litteratur 287 Bildkällor 294 Personregister 295

Förord Jag kungör er vänner för sann Hur vår ärkebiskop ställer sig uti Sveriges land, Hudflänga och skölja med ämbar och spann, Både ung och gammal kvinna och man.

ovanstående rader inleder en nidvisa som bevarats för efter­ världen om ärkebiskop Angermannus räfst, våren 1596. Folk var upprörda över den behandling de hade tvingats utstå och domen över ärkebiskopen var hård, liksom det eftermäle Angermannus fick – och alltjämt har.

Angermannus och hans räfst ådrog sig stor uppmärksamhet re­ dan i sin samtid. I efterhand har den betraktats som en enskild fö­ reteelse – en enstaka händelse utförd av en smått galen och makt­ fullkomlig man inom rikets politiska toppskikt. Beskrivningar av räfsten och Angermannus återkommer i nästan all översiktslitte­ ratur om 1500-talets kyrkohistoria, men i regel bara som valda brottstycken från en våldsam episod i den svenska historien, utan egentliga försök att förstå vad som hände. Vilka var egentligen sammanhangen kring räfsten? Angermannusbiografen Ragnar Ohlsson utgör inget undantag. Trots hans gedigna kartläggning av Angermannus liv och verksamhet saknas en egentlig analys av räfsten och dess betydelse, och en övergripande tolkning av den, i denna komplexa svenska 1500-talshistoria.1 Därför kvarstår frågan om hur räfstens historia egentligen ska skrivas.

Räfstprotokollen utgör en unik källa och den ger oss ovärderliga inblickar i människors vardag och i den folkliga kulturen för en så

8 mot undergången

tidig period som det svenska 1500-talet. Att Angermannus under sin visitationsresa anmärkte på handlingar och vanor hos folket som han fann otillbörliga och rent av fördärvliga, innebar att en rad intressanta möten ägde rum. Ett sådant möte skedde mellan folket och det ärkebiskopen representerade, det vill säga överheten.

Ett annat uppstod mellan det som uppfattades som tro respek­ tive vantro. Åter andra var mötena mellan dygd och last, lag och rätt. Protokollen är därför fängslande läsning, men också omistliga dokument när vi söker förstå en av vårt lands största och mest genomgripande samhällsomvandlingar – reformationen – medan den pågick.

När vi för ungefär två år sedan påbörjade arbetet med att sätta in denna mytomspunna räfst i sitt politiska och sociala sammanhang visade det sig vara svårare än väntat. Besöken i arkiven i Stockholm och Uppsala var inte resultatlösa, men med tanke på det inflytande i samhället som en ärkebiskop hade vid 1500-talets slut är spåren efter Angermannus påfallande magra. Få originaldokument finns bevarade, faktiskt nästan inga alls. Hertig Karls riksregistratur sak­ nar helt och hållet den brevväxling som vi vet att hertigen och Angermannus en gång hade, och som rimligen bör ha varit om­ fattande. Originalet till domen mot Angermannus står inte hel­ ler att finna, bara vad som med tanke på stil och detaljer tycks vara en avskrift producerad kanske hundra år senare. Den finns att läsa i en brevsamling på universitetsbiblioteket i Uppsala. Och den riksdag som var – och är – central i denna historia står inte att finna i original – den finns återberättad i en krönika av rikshisto­ riografen Arnold Johan Messenius från mitten av 1600-talet. Inte heller finns den berömda räfstens originalprotokoll bevarade, utan en avskrift som av handstilen att döma också den har tillkommit på 1600-talet.

Dokument av Angermannus egen hand har vi sökt med ljus och lykta. Ändå har vi bara lyckats finna två mindre aktstycken. Det

förord 9

är inga brev – det som var grunden för den tidens diskussioner, debatter och samtal – utan två försvarsskrifter från hans tid i ofri­ het år 1606.

Inte heller har vi funnit något porträtt av Angermannus, trots att Svenska statens porträttsamling rymmer många av hans sam­ tida kollegor, i liknande såväl som i lägre ställning.

I takt med att detta snart framstod som ett mysterium ökade vår iver att få veta vem han egentligen var. Vad kan ligga bakom denna brist på källor kring en person i denna höga samhällsposition, och som gjorde ett sådant avtryck i sin samtid? Orsaken till detta har under arbetets gång blivit alltmer uppenbar för oss.

När vi nu närmar oss slutet på vår jakt i spåren efter Anger­ mannus finns en rad personer som vi vill tacka. Först och främst vår förläggare på Norstedts, Stefan Hilding, som trott på projektet från första stund och som gett oss fria tyglar att skriva denna bok på vårt eget sätt. Vi tackar också Martin Berntson som på ett ut­ märkt sätt faktagranskat vår text, Kerstin Bergman som hjälpt oss med latinet, och vår redaktör Annika Hultman Löfvendahl. Dess­ utom vill vi tacka läkarna Kristina Källkvist och Markus Sandén för fackkunskap, Claes Westling på landsarkivet i Vadstena för god hjälp med källor, och Sofia Gustafsson vid Linköpings universitet som visat oss Joen Petri Klint och hans spännande värld. Ett stort tack går också till våra kollegor vid historieämnet vid Linköpings universitet.

Linköping i februari 2012 Erik Petersson & Annika Sandén

Ännu en by tornar upp sig i grönskan. Ännu en by att visitera och upplysa.

En försommardag år 1596

Återigen stod vi alla invid kyrkan. Snart skulle de jämra sig och skrika av smärtan, be om nåd, förbanna Gud och Djävulen och slutligen tystna av fasa och utmattning.

Sedan stillna. Kanske skulle någon svimma, det hade de gjort de andra gångerna. Blodet som snart skulle rinna över ryggarna skulle stänka och söla marken där de stod.

I morgon när vi rest skulle det vara kvar. Årtionden av horande och katolska seder hade börjat straffa sig. De oäkta barnen och deras mödrar, de oänd­ liga konflikterna, tyrannerna till karlar och drängarna som söp värre än vad man trodde vara möjligt; det var ett syndande bortom all beskrivning. Och det slog tillbaka, precis som jag hade varnat för så många gånger. Torkan, de blöta vårarna, den vedervärdiga svälten. Förråden som ekade tomma, marginalerna helt enkelt uppätna, djuren som dog där de stod och gick. Och krigen, de oändliga krigen.

Varningarna hade kommit och de hade bara blivit märkligare. Inte långt härifrån hade blod regnat från himlen. Och en ny stjärna på himlen, nya omloppsbanor!

Det var fullkomligt ofattbart. I England hade jorden en kväll börjat skälva, så förfärligt våldsamt hade den skakat att kyrkornas klockor börjat ringa. Kyrkorna hade snart rasat samman och översköljts av havet som plötsligt störtat in över land. Tydligare än så blev det inte.

Om detta hade jag predikat på förmiddagen. Folk hade stirrat, ovana som de var vid någon annan än kyrkoherden i deras kyrka. Men de hade lyssnat. Som hänförda hade de lyssnat på talet om synderna och om straffen. En märkvärdig predikan hade det varit, en av mina bättre. Undergången var nära, hade jag sagt, men att det nog fanns tid ännu. Om kyrkan straffade syndar­ na hårt, lika hårt som brotten var grova, kunde synden sonas. Kanske kunde det hejda den väldiga vreden så att frid och ordning åter kunde sänkas över jorden.

Alltså stod vi här på kyrkbacken. Profosserna skulle snart greppa sina ris, få rygghudarna att fläkas upp och blöda, och vattnet som störtats över såren få skrik att skära genom kvällen. Ropen, bönerna, blodet, tårarna – alltihop var ett drama. Ett drama om den slutgiltiga uppgörelsen med Gud, på samma gång symbolisk och verklig. Folket var nu spelpjäserna, jag själv pedagogen och den store regissören, riksföreståndaren finansiären och alltings beskyddare. Som åskådare, vittne och enväl­ dig domare stod Gud själv. Och det var världsalltet som låg i potten.

Profossen band den förste. En Nils Andersson från Nygård i Möleby. 25 slag och sex ämbar vatten för hor.

Ständigt detta hor. Kvällssolen lyste och värmde kyrkans västgavel. Ändå var det kyligt. Profossen drog in luft, höjde armen och började slå.

apokalyps Ty jag har hört om en förödelse över hela jorden, beslutad av Herren Gud Sebaot.

Det bibelord från Jesaja 20:28 som Angermannus skrev intill sitt namn när han som flykting anlände till Lübeck 1582

Riddaren som spelar schack med döden var ett vanligt motiv i den folkliga bildkonsten under medeltiden. Det speglade tanken om människans förgänglighet och dödens ständiga närvaro. Målning av Albertus Pictor från 1480-talet i Täby kyrka, norr om Stockholm.

En bruten pakt det var inte pesten i sig som fick människorna att förtvivla.

Visserligen dog folk i aldrig tidigare skådad omfattning och hela byar och gårdar ödelades i sjukdomens spår. Men det var någon­ ting annat som skrämde än mer. Det gällde prästerna, dem som Gud vanligtvis beskyddade mot det onda. Så inte den här gången.

Prästerna dog som vanligt folk. Ingen tycktes gå säker. Och om inte ens prästerna var fredade måste Gud ha en skrämmande plan för världen.2 Pesten, som snabbt fick namnet digerdöden, kom att påverka männi­skor i alla samhällsskikt. Generationer hade praktiskt taget utplånats och befolkningsstrukturer förändrades för sekler framåt – i Sverige räknar man med att mer än en tredjedel av befolk­ ningen strök med. Döden genomsyrade samhället – bildligt och bokstavligt.3 Död och undergång blev stående motiv i senmedeltidens konst och litteratur, inte minst i den konst som alla människor kunde ta del av på kyrkornas väggar om söndagarna.4 I Täby kyrka norr om Stockholm målades exempelvis på en av kalkväggarna döden i gestalt av ett mänskligt skelett, förruttnelsens slutpunkt, som spelar ett parti schack. Det var en bild som berättade att döden var ständigt och obevekligt närvarande i människornas liv men att den ändå bjöd dem chansen att leva, genom att spela om liv och död. Samma bild inspirerade långt senare Ingmar Bergman till den berömda inledningsscenen i hans apokalyptiska epos Det sjunde inseglet.

Men framtiden skulle ljusna igen. Snart framgick dock att sam­

apokalyps 17

hällets maktordning hade börjat förskjutas. Lidandet hade fått människorna att börja tvivla. Inte på Gud men på kyrkan. Den katolska kyrkan med påven i högsätet sågs inte längre som den givna garanten för människornas välfärd på jorden eller för själar­ nas frälsning. Ännu var kyrkan och religionen en självklar del av människors liv. Kristendomen fanns mitt i vardagen, den förklarade hur värl­ den såg ut och den var invävd i livet genom kyrkans ceremonier och folkliga traditioner. Men världen hade på andra håll börjat anta andra och nya former. Naturvetenskapliga upptäckter hade gjorts, liksom geografiska landvinningar, och genom handel upp­ stod kontakter med fjärran länder i en helt annan omfattning än tidigare. Det var en förändringens och förnyelsens tid.

Under 1400-talet började dessutom ett starkt borgerskap växa fram i Europas städer. Borgarna, som var måna om sin handel, tog gärna till sig sådant som gynnade och legitimerade deras affä­ rer. Vinstdrivande verksamhet var ju annars inte särskilt välsedd i den allmänna kristliga moralen. Kyrkan hade i den andan nu allt hårdare börjat kritiseras för att vara en institution med alltför stora politiska och ekonomiska intressen. Präster, nunnor och munkar angreps för att de tycktes bry sig mer om kyrkans finanser än om de troendes själar och den kristna gemenskapen.5 Något som alltmer framstod som uppenbart var att Europa till slut hade nåtts av det fruktade tillstånd som skriften talade om: djupast tänkbara förfall, det sista skälvande skedet i människornas historia och jordens existens, då den yttersta dagens dom obön­ hörligen stod för dörren.6 Tyvärr var det människornas eget fel. Det stod att läsa i Bibeln.

När Gud en gång i tidernas begynnelse hade skapat jorden, dju­ ren och människorna hade han också utformat ett kontrakt. Om människorna levde efter hans lagar skulle han låta regnet komma och solen värma, och bland människorna skulle allmän frid och

18 mot undergången

välfärd råda. Men om man började strunta i lagarna, leva i synd, kanske köpslå med buden och leva i falsk förtröstan, då väntade Guds vrede och påföljande vedergällning i form av pest, krig och hungersnöd.

Att Gud varnade människor för deras synder genom uppseen­ deväckande händelser i naturen är någonting som återkommer som tankefigur från antiken fram till 1700-talet. Epidemier och naturkatastrofer tolkades som en uppmaning till människorna att göra bot och bättring.7 Hur folk orienterade sig i stort och smått, och hur de valde mellan goda och onda handlingar var en fråga om hur väl de lyckades hålla stånd mot Djävulen och hans ständiga frestelser.8 Att Gud kunde straffa hela länder som veder­gällning för människans synder var en grundläggande tan­ ke i både den kristna och den judiska teologin. Under 1500-talet var det den rådande officiella världsförklaringen.9 Detta var apo­ kalypsens tid.

Ordet apokalyps kommer från grekiskans apokalypsis, som be­ tyder avslöjande eller uppenbarelser. Det behöver inte innebära profetior om något ont. Gamla testamentets apokalyptiska texter, till exempel, beskriver Messias ankomst till jorden, och infriandet av de löften som utfästs om ett gudsrike på jorden. Men aposteln Johannes skrämmande uppenbarelser i Nya testamentet om jor­ dens undergång, som enligt traditionen kom till honom när han hölls fången på ön Patmos, var det som den kristna världen skulle komma att förknippa med ordet apokalyps, och under senmedel­ tiden skulle Johannes visioner få stor betydelse i Europa.

I förhållande till texterna i Gamla testamentet var Uppenbarel­ seboken dunkel och svårtydd. Under den tidiga renässansen växte en flora av apokalyptisk konst och litteratur fram i Europa. Po­ pulära motiv var de djur som figurerar i Johannes uppenbarelse, och särskilt populärt var motivet med de fyra ryttarna, de som var och en kom ridande med elände: med död, hunger och krig. Den

apokalyps 19

fjärde ryttaren hade en krona på huvudet och hans betydelse var omtvistad. Kanske var det trots allt Frälsaren som återkom till sist – eller var det en världslig, härsklysten kung som skulle leda folket i döden?10 Inte bara måste kyrkan reformeras, hela samhällslivet måste om­ formas i grunden. Det var budskapet i de proteströrelser som star­ tade i det tysk-romerska riket under 1500-talets första decennier.

I Bibelns Moseböcker fanns ett rikt stoff av undergångsberättelser att ösa ur och både motståndarna till och förespråkarna av kyrko­ reformer hämtade argument därifrån.

Nu tog intensiva och rent av hätska debatter fart. Kanske skulle en reformation av den mer än tusenåriga kyrkan vara det slutgiltiga tecknet på människans misslyckande här på jorden – eller var det kanske precis vad som krävdes för att förhindra den totala under­ gången? I Gamla testamentet utgörs Guds bestraffningar av pest, krig och hungersnöd. I Nya testamentet tillkommer även de eviga straffen, de som ska träda i kraft på den yttersta dagen. Om Gud i Gamla testamentet ofta framstår som härsklysten när han straffar folken, så framträder Gud i Nya testamentet som en något mera känslomässigt återhållen domare. En oresonlig vrede är inte typisk för Nya testamentets gudsskildringar.11 Ändå kom landsplågorna och de inomvärldsliga straffen att få en sorts renässans under den nya tiden, och särskilt bland protestanter.

Enligt reformatorn Martin Luther väckte människornas synder en fruktansvärd vrede hos Gud. Luther själv hade i sin ungdom grubblat över om det var rätt att gå i kloster, som han haft för av­ sikt att göra. Under en promenad hade han hamnat mitt i ett våld­ samt åskväder och träffats av blixten. Händelsen hade han tolkat som ett gudomligt ingripande, en våldsam attack på hans tvivel, och han hade blivit så ohyggligt rädd att han omedelbart lovat att avge sina klosterlöften. Martin Luther blev mycket riktigt augus­

20 mot undergången

tinermunk, men skulle senare mena att det var rädslan som drivit honom att fatta ett beslut som varit förhastat.

Just Guds vrede ska ha varit återkommande i Luthers förkun­ nelse och han ska ha berömt sig själv av att ha predikat om den mer flammande än någon annan i den kristna historien. I Rostock, som var det senare 1500-talets protestantiska lärdomscentrum i Europa, utgjorde apokalypsen det nav som debatt och tänkande rörde sig omkring.

Reformationens motståndare förskräcktes över vad som tycktes stå i begrepp att hända. Protestanterna kallade de för ingenting mindre än Satans anhang, och de fruktade Guds vrede på grund av det de predikade. Företrädarna för reformationen menade å sin sida att det var katolikerna som bringade Guds vrede över jorden – och att det var de som var Satans anhang.12 Reformationen av kyrkan grep in i nästan hela den europeiska kulturen. Precis som när det gäller alla samhälleliga förändringar finns det inte en enskild orsak till det som skedde, utan många som samverkade. Men munken och professorn Martin Luthers kritik av den katolska kyrkan kan sägas markera startskottet. När Luther formulerade sin kritik i 95 punkter och offentliggjorde dessa i Wit­ tenberg år 1517 sattes en rörelse igång som inte gick att stoppa. Han själv lär inte ha haft för avsikt att utforma en ny kyrka, bara att reformera den som fanns.

Luthers grundidé gick ut på att människans frälsning var en frå­ ga om tro, den enskilda människans tro. Det innebar att vägen till rättfärdighet och frälsning gick via evangeliet och den enskildes förtröstan på Guds nåd, och inte genom att kyrkan så att säga om­ besörjde frälsningen för människornas räkning. Att köpa sig nåd genom avlatsbrev eller att på annat sätt förhandla med nåden före­ föll Luther och hans anhängare förkastligt och rent av syndigt.13 I Sverige hade folk börjat höra talas om reformationen genom köpmän i handelsstäderna. Borgarna fick genom sina handelskon­

apokalyps 21

takter reda på den snabba utvecklingen i Danmark. Det brukar heta att det där var fråga om en så kallad stadsreformation, vilket innebär att de nya tankarna fick fäste i städerna, och eftersom stä­ derna var många gick det snabbt. Kristian II hade under 1520-talet lagt grunden för olika kyrkoreformer, framför allt ville han förbätt­ ra undervisningen i landet och kallade in lärare från Wittenberg, som på så sätt också såg till att bereda marken för lutherdomen. År 1536 fick Danmark en nationell protestantisk statskyrka. Till skillnad från hur utvecklingen skulle se ut i Sverige var det här alltså fråga om ett faktiskt årtal då förändringen ägde rum. Kris­ tian III, som regerade under 1530-talet, önskade snabbt få till en reformation av kyrkan och hotade med att arrestera de katolska biskoparna om de inte accepterade de lutherska grundidéerna.

Somliga biskopar kom att sitta fängslade i åratal, andra vägrade ändra uppfattning och dog som katolska martyrer.14 Norge hade sedan länge varit beroende av Danmark. För danskt vidkommande var det politiskt motiverat att driva införandet av protestantismen även i Norge, för att på så sätt underminera den katolska kultur och de lokala maktfraktioner som fanns där. Ge­ nom införandet av reformationen även på norsk jord skapades grunden till en fastare statlig organisation, men som utgick från Danmark. Nya testamentet översattes inte till norska, då den dans­ ka skulle gälla. I Norge var intresset ljumt för de nya strömning­ arna, och någon reformator som drev på dem fanns inte heller. Det dröjde därför till 1580-talet innan de protestantiska grundtankarna fick genomslag ute i de norska landsändarna.15 Martin Luthers kritik och reformprogram gjorde intryck på många, inte minst på den nye svenske kungen Gustav Vasa. Redan under sitt första regeringsår, 1523, beslutade han tillsammans med sina ständer att evangelisk predikan skulle vara tillåten i Sverige.

Det här var ett stort steg och en tydlig kyrkopolitisk markering.

Linköpingsbiskopen Hans Brask var katolikernas främste ta­

22 mot undergången

lesman i Sverige och han arbetade för att stoppa reformationen i landet. År 1524 utsåg Gustav Vasa diakonen Olaus Petri från Öre­ bro till Stockholms stadssekreterare, vilket gav honom rätt att pre­ dika i Storkyrkan. Hans Brask hade några år tidigare anklagat just denne man för att vara en av de värsta när det gällde att sprida de lutherska idéerna.16 Det var mycket som stod på spel. På en riksdag i Västerås år 1527 beslutades att ”Guds rena och klara ord” skulle predikas i kyrkorna.

Beslutet var ett tydligt ställningstagande för Luther och hans re­ former. Men samtidigt var det tillräckligt oklart formulerat för att Gustav Vasa kunde låta det legitimera en rad förändringar han ville genomföra, som inte alla omedelbart hade med religionen att göra – som att konfiskera kyrkans gods och jordar. Det sena 1520-talets svält och umbäranden i Sverige sattes i samband med debatterna i religionsfrågan. Eller som en präst senare skulle for­ mulera sig: svälten var Guds sätt att skilja de stridande åt.17 Olaus Petri och hans bror Laurentius skulle med Gustav Vasas fulla stöd komma att bli den svenska reformationens förgrunds­ gestalter. Laurentius Petri blev med tiden landets förste protestan­ tiske ärkebiskop. På den positionen lyckades han framgångsrikt manövrera kyrkan under en inte alldeles enkel omvandlingstid.

Under hans överinseende översattes Bibeln till svenska 1541 och hans bror Olaus Petri utarbetade en svensk mässa och handbok för gudstjänsten.

I Finland översatte biskopen i Åbo och rektorn Michael Agri­ cola Nya testamentet till finska. Det innebar att det finska språ­ ket för första gången trycktes i skrift. Agricola hade studerat för Martin Luther själv i Wittenberg och för Philipp Melanchthon, vars humanistiska anda kom att prägla honom. Agricola ska redan under sin tid i Wittenberg ha börjat utarbeta riktlinjerna för refor­ meringen av Finland. Nya testamentet på finska, som han började arbeta med under sin tid i tyska riket, utgavs 1548 i Åbo och Agri­

apokalyps 23

cola betraktas allmänt som mannen bakom det finska skriftsprå­ kets framväxt.18 Efter översättningarna av Bibeln till svenska och finska stanna­ de reformverksamheten av och någon kyrkoordning anpassad efter protestantiska seder och bruk kom inte på pränt på flera decen­ nier. Laurentius Petri hade under Erik XIV:s regering, under ökat inflytande från främst kalvinistiska strömningar, börjat formulera grunderna för en ny kyrkoordning. Den trycktes år 1571 och antogs på prästmötet som hölls följande år. Den blev också Laurentius Petris kyrkopolitiska testamente.

Förändringarna av kyrkolivet gick ganska långsamt till en bör­ jan. Den rådande liturgin och en del av ceremonierna fanns kvar, som sista smörjelsen, vigvatten och pilgrimsresor. Vikten av att i ord förklara den rätta innebörden av ceremonierna betonades, det vill säga att föremål som tidigare betraktats som heliga nu skulle framhållas som symboler för det som var heligt.

Men en märkbar förändring var att tonvikten nu lades på pre­ dikan.19 Det talade ordet skulle vara det centrala i den protestan­ tiska gudstjänsten, det var grunden i Martin Luthers förkunnelse.

Den katolska predikan hade det inte varit mycket med, heter det långt senare i kyrkoordningen från 1571: ”Det haver (tyvärr) under Påvens regering, så väl som i detta stycke som uti allt annat, gått ganska skröpligt till, ty antingen haver man platt intet predikat, eller ock så predikat att det hade bättre varit opredikat.”20 Först 1536 beslutades att mässan på vissa håll skulle hållas på svenska, men något generellt beslut var det ännu inte fråga om.

Förändringen skulle naturligtvis så småningom märkas av, men var kanske ännu mest av politisk och symbolisk art.

Men under 1540-talet drog Gustav Vasa upp tempot. Reforma­ tionsprocessen gick för långsamt. Påhejad av tyska rådgivare tog kungen itu med de gamla kyrkliga bruken för att skynda på om­ vandlingen. Krucifix, vigvatten, processioner och handpåläggning­

24 mot undergången

ar var hedniskt, framhöll ärkebiskop Laurentius Petri. I en skrift från 1539 kom direktiv om hur sjukdomar skulle bekämpas och hur predikan skulle gå till i kyrkorna.21 Sakramenten, det magiska, det sinnliga i bilderna, smyckandet och riterna – det som vädjade till de övernaturliga skikten i det mänskliga medvetandet och som sedan generationer format den katolska gudstjänsten – var inte längre det rätta sättet. Den rätta tron behövde inga föremål eller kroppsliga hjälpmedel vid sidan av Gud. Sådana stämplades nu som vidskepelse och förbjöds. År 1544 kom exempelvis helgonbil­ derna i kyrkorna att förbjudas, liksom krucifixen vid vägarna, som helt sonika plockades ner. En kultur skulle praktiskt taget bytas ut mot en annan. En av vår tids forskare har kallat 1500-talets kyrko­ politik för en regelrätt utrotningskampanj.22 Någon folklig förankring hade inte projektet. Inte var det bön­ derna som drivit igenom att få göra sig av med gamla beprövade vanor och sedvänjor.23 Det folkliga missnöjet var stort och spän­ ningarna ledde vid flera tillfällen till väpnade konflikter mel­ lan kungen och bondeallianser runt om i landet. Den så kallade Dackefejden och dess blodiga upplösning vittnar om hur infek­ terade motsättningarna var mellan reformationsföreträdarna och deras motståndare.24 Rent praktiskt var det fråga om ett annat sätt att fira gudstjänst.

Om heligheten tidigare hade visat sig i fysiska ting, som i själva kyrkorummet, i den vigda oljan, i saltet, ljusen och relikerna, var den personliga frälsningen nu en fråga om att sitta stilla i kyrk­ bänkarna och lyssna till prästens läsningar och utläggning av Guds ord.25 Att gå runt mellan de olika altarna för att be sina böner medan prästen ledde mässan dög inte längre. Historiker menar att det antagligen var det här som var bakgrunden till det stora besvär som kyrkans myndigheter länge hade med att disciplinera de bull­ riga församlingsmedlemmarna – folk pratade, åt, gick omkring, hundar sprang runt; kyrkorummet var helt enkelt inte tillbörligt

apokalyps 25

tyst och högtidligt. Det katolska sättet att bete sig inne i kyrkan skulle för de protestantiska reformivrarna ta tid att förändra.26 I ett kort avsnitt i Luthers lilla katekes fanns också förklarat hur människor skulle bete sig och vara mot varandra. Där återfanns Tio Guds bud och Hustavlan, med beskrivningar av hur samhället var beskaffat och hur en god samhällsordning skulle se ut. Med hjälp av bibelcitat gavs påminnelser och uppmaningar om hur var och en bäst fyllde sin funktion i hushållet eller i samhället i stort. Dygder som lydnad och tålamod var centrala. Människorna delades in i tre stånd: de som lärde – det vill säga kyrkans män; de som värjde – fursten, de krigande och den styrande överheten; och de närande – som var allmogen. Denna hierarkiska roll- och makt­fördelning mellan de tre stånden kallas av historiker för treståndsläran. Den här ordningen var också inbördes hierarkisk, så att inom varje stånd fanns någon som var överordnad och någon som var underordnad: församlingen styrdes av prästen, hustrun av mannen, drängen av husbonden och så vidare. Men den inbegrep även ett ömsesidigt förhållande, där man var beroende av varandra och där underordnade kunde kräva rättigheter. Hustrun, till exem­ pel, hade rätt att kräva makens beskydd, och drängen hade rätt till sin försörjning i hushållet. Undandrog sig maken eller husbonden sina skyldigheter kunde hustrun eller drängen påtala det hos de lokala instanserna, som kyrkan eller rådet. Sådan var rollfördel­ ningen. Adelsmannen stod över prästen men var underordnad ho­ nom i kyrkorummet, och så vidare.27 Människor var beroende av varandra i vardagen. Av grannar kunde man låna verktyg, en häst kanske, omvårdnad i händelse av olyckor, hjälp vid skörd, vallning och mycket annat. Att upprätta och vidmakthålla relationer med andra var helt enkelt en fråga om överlevnad. Om villkoren för människors försörjning – jorden, vädret och hushållet – var själva spelplanen så utgjordes reglerna för att få dem att fungera av äran och hedern.

26 mot undergången

Hur äran såg ut var beroende av om du var dräng eller husmor, om du var gesäll, piga eller borgmästare. Men i grunden återfanns samma etiska kod om ärlighet och öppenhet, det som gjorde det möjligt för människor att lita på varandra och forma ett samhälle som fungerade.

Föreställningen om människans ära och hur den fungerar mel­ lan människor är urgammal. Den hänger samman med en kultur där människor svor trohet för att bekräfta relationer eller avtal, före riksstyrelsernas och lagarnas tid. Ära och ärlighet är därför sammanlänkade: det den ärliga personen sa var sant, eftersom han eller hon var ärlig – och vice versa. Äran var det moraliska nav som livet kretsade kring. Begick man ett brott drog man sin ära i smutsen. I värsta fall kunde man stämplas som ärelös. Då återstod inte mycket annat än att försöka framleva sina dagar som fredlös i skogen. Ära av olika grad ägde de flesta i samhället, och den var syno­ nym med tillhörigheten i närsamhället. Till och med den person i bygden som hade den lägsta statusen av alla – bödeln – ägde sin plats i gemenskapen. Han hade fått sin tjänst genom att som döds­ dömd tillåtas få leva mot att han tog på sig den föraktade bödels­ tjänsten. Han hade en funktion att fylla, han var avlönad och en del av närsamhället.28 För män var äran knuten till funktioner i det manliga kollektivet och att de betedde sig som ”rediga karlar” som höll sitt ord bland övriga jordbrukande män. För kvinnor gällde att vara ”ett dugligt fruntimmer”, att vara trogen och ärlig och att på bästa sätt uppbära rollen som husmor, maka och mor.29 På detta sätt förväntades människor leva. Men att denna luth­ erska samhällssyn skulle tränga ner i de djupare folklagren var inte givet, inte heller ansåg alla att den var den rätta vägen att gå. För alla – politiker, teologer, filosofer, präster, stjärnskådare och vanligt folk – var det en fråga att strida om. Apokalypsens skugga skymde jorden.

apokalyps 27

Och om Martin Luther genom sina flammande förkunnelser påminde människor om sambandet mellan synd och påföljande vedergällningar från Gud, lyfte hans lärjunge och kollega Philipp Melanchthon fram behovet av hårdare lagar och en rättskipning som fungerade i praktiken. Skärpt strafflagstiftning med särskild hänvisning till Guds lag svepte som en våg genom Europa.