9789113032177

Sommaren utan m채n

t mil maio blat officia si nat officatestis endes si volo blabo. Idem ipsam faciet di te culluptate aut amus int illitasperum sam, nos solupta voluptat.

Nemo volor accatemo tem verum sinienimusam dolestis magnihic temquae et la dolenemquam veribus andelest volecto quibus doluptatem. Pelenim inihilibus dianis aut harchil lantet as molorunt doloratur?

Unt archicte velesci psamus, ium quas debit minimodit eosam, verspeditam eossimusda dolupta voluptates delliquate corem lam con nonsed mos por molo dolo-

Siri Hustvedt

Sommaren utan m채nOtasped qui sed quiatqui de laborio. Uga. Ut pos ium eos dolori occulles sequuntur?

Quid millabore, tem aute cus restion re laborer esequatia in plicius ea imustru mquidel iquodi ut a il minvendi doloritio berisciam, eiunt faccus aliqui doloresto voloribus et, si dolorior aut voleniatem vent officiatum faccusa pelestium restem. Et id moluptur aut pellam sequi cum qui sitis vernatis etur recusant qui incil iducit volor se sinvers perferia cullabo riorae. Enia a ipsam earum esequam conse solore doluptatem volup

Siri Hustvedt Sommaren utan m채n

Siri Hustvedt Sommaren utan män Översättning av Ulla Roseen

Raderna ur Shakespeares sonett nr 129 på s. 37 är hämtade ur Sonetter och versberättelser, översättning av Martin Tegen (Themis 2007).

Raderna ur Sofokles Antigone (”Vid sådan syn …”) på s. 125 är hämtade ur De grekiska tragedierna, översättning av Björn Collinder (Vertigo 2005).

I SB N 978-91-1-303217-7 © Siri Hustvedt 2011 Norstedts, Stockholm 2011 Originalets titel: The Summer Without Men Översättning: Ulla Roseen Omslag: Anna Davison Teckningar av författaren Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2011 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

E

n tid efter det att han hade yttrat ordet paus blev jag galen och hamnade på sjukhus. Han sa inte Jag vill aldrig se dig mer eller Det är slut, men efter trettio års äktenskap räckte det med paus för att förvandla mig till en galning vars tankar exploderade, rikoschetterade och krockade mot varandra likt popcorn i en mikrovågsugn. Denna sorgliga iakttagelse gjorde jag där jag låg i min säng på Södra avdelningen, så tung av Haldol att jag absolut inte ville röra mig. De elaka rytmiska rösterna hade dämpats men inte försvunnit, och när jag slöt ögonen såg jag seriefigurer rusa fram över skära kullar och försvinna in i blå skogar. Till slut ställde dr P. diagnosen kortvarig psykotisk störning, även kallad kortvarig reaktiv psykos, vilket innebär att man är ordentligt galen men inte under så lång tid.

Om det håller i sig mer än en månad behöver man en annan etikett. Tydligen finns det ofta en utlösare, eller på psykiatrispråk en ”stressor”, för den här speciella formen av störning. I mitt fall var det Boris, eller rättare sagt det faktum att det inte fanns någon Boris, att Boris hade sin paus. De höll mig inlåst i en och en halv vecka, och sedan släppte de ut mig. Ett tag var jag en öppenvårdspatient, innan jag hittade dr S. med sin låga musikaliska röst, sitt återhållna 9

leende och sitt öra för poesi. Hon stöttade mig – stöttar mig faktiskt fortfarande.

Jag vill helst inte minnas den galna kvinnan. Hon gjorde mig skamsen. Länge var jag ovillig att titta på det som hon hade skrivit i en svart och vit anteckningsbok under sin vistelse på avdelningen. Jag visste vad som fanns nerklottrat på framsidan med en handstil som inte alls liknade min egen – Hjärnskärvor – men jag hade ingen lust att öppna den. Jag var nämligen rädd för henne. När min flicka, Daisy, kom och hälsade på dolde hon sin känsla av obehag. Jag vet inte exakt vad hon såg, men jag kan ju ana: en kvinna avmagrad efter att inte ha ätit, fortfarande förvirrad, kroppen klumpig av droger, en person som inte kunde svara ordentligt på sin dotters ord, som inte kunde hålla om sitt eget barn. Och sedan, när hon gick sin väg, hörde jag henne jämra sig inför sköterskan med en snyftning i rösten: ”Det är som om det inte är min mamma.” Då hade jag tappat bort mig själv, men att nu återkalla den meningen i minnet är en plåga. Jag kan inte förlåta mig själv.

Pausen var fransyska och hade långt hängande och blankt brunt hår. Hon hade markanta bröst som var äkta, inte konstgjorda, smala fyrkantiga glasögon och ett lysande intellekt. Hon var ung förstås, tjugo år yngre än jag, och jag misstänker att Boris hade åtrått sin kollega ett bra tag innan han kastade sig över hennes markanta delar. Jag har gång på gång sett det hela framför mig. Boris med de snövita lockarna som faller fram över pannan när han griper tag i brösten på nämnda Paus i närheten av burarna med 10

genmodifierade råttor. Jag föreställer mig det alltid i labbet, även om det antagligen är fel. De båda var sällan ensamma där och teamet skulle ha lagt märke till ljudliga handgripligheter som försiggick mitt ibland dem. Kanske tog de sin tillflykt till ett bås på toaletten, min Boris dunkande på mot sin vetenskaparkollega medan hans ögon rörde sig uppåt i sina hålor när han närmade sig utlösningen. Det där visste jag allt om. Jag hade sett hans ögon rulla tusentals gånger.

Det banala i hela historien – det som upprepas varje dag ad nauseam av män som helt plötsligt eller gradvis upptäcker att det som ÄR inte nödvändigtvis BEHÖVER VARA och sedan agerar för att befria sig från den åldrande kvinna som har tagit hand om dem och deras barn i åratal – mildrar inte det elände, den svartsjuka och den förödmjukelse som drabbar dem som blir lämnade. Kvinnor som förhånas. Jag ylade och skrek och slog knytnävarna i väggen. Jag skrämde honom. Han ville ha lugn och ro, ville bli lämnad i fred för att få följa sin egen väg i sällskap med sina drömmars väluppfostrade neurovetenskapare, en kvinna som han inte hade något förflutet med, inget delat bagage av smärta, sorger och konflikter. Men ändå sa han paus och inte stopp, för att hålla berättelsen öppen, för den händelse han skulle ändra sig. En grym springa av hopp. Boris Muren. Boris som aldrig höjer rösten. Boris som ruskar på huvudet i soffan och ser modfälld ut. Boris, råttmannen som gifte sig med en poet år 1979. Boris, varför lämnade du mig?

Jag var tvungen att ge mig av från lägenheten eftersom det gjorde ont att vistas där. Rummen och möblerna, ljuden från gatan, ljuset som föll in i mitt arbetsrum, tandborstarna i det lilla stället, sovrumsgarderoben som hade tappat sitt dörr11

vred – varje ting hade blivit till ett värkande ben i kroppen, en led eller ett revben eller en ryggkota i en tydlig anatomi av delade minnen, och vart och ett av dessa välbekanta ting, mättat med tidens ackumulerade betydelser, tycktes tynga ner min egen kropp och jag insåg att jag inte kunde bära dem. Så jag lämnade Brooklyn och åkte hem över sommaren till den lilla avkroken ute på det som hade varit Minnesotas prärie, där ute där jag hade vuxit upp. Dr S. hade ingenting att invända. Vi skulle ha telefonkonsultationer en gång i veckan utom i augusti, då hon som vanligt hade semester.

Universitetet hade varit ”förstående” efter mitt sammanbrott och jag skulle återuppta undervisningen i september.

Meningen var att detta skulle bli Gapet mellan Galen Vinter och Frisk Höst, ett händelselöst tomrum att fylla med dikter.

Jag skulle umgås med min mor och sätta blommor på min fars grav. Min syster och Daisy skulle komma och hälsa på, och jag hade blivit ombedd att leda en poesigrupp för barn i den lokala konstföreningens regi. ”Kurs med prisbelönt poet från trakten” löd rubriken i Bonden News. Doris P. Zimmer-priset för poesi är en föga känd belöning som ramlade över mig från ingenstans och som uteslutande ges till en kvinna vars verk kan inordnas under rubriken ”experimentellt”. Jag hade älskvärt men med privata reservationer tagit emot denna tvivelaktiga ära samt checken som följde med den, bara för att senare upptäcka att vilket pris som helst är bättre än inget och att termen ”prisbelönt” förlänar ett användbart om än enbart dekorativt skimmer åt en diktare som lever i en värld som inte vet någonting om dikter. Som John Ashbery en gång har sagt: ”Att vara en berömd diktare är inte samma sak som att vara berömd.” Och jag är inte en berömd diktare.

12

Jag hyrde ett litet hus i utkanten av stan, inte långt från min mors lägenhet i en byggnad avsedd enbart för gamla och mycket gamla. Min mor bodde i den mer självständiga delen. Trots artrit och flera andra krämpor, inklusive en del attacker av farligt högt blodtryck, var hon förvånansvärt pigg och klar i huvudet vid åttiosju års ålder. Bostadskomplexet omfattade ytterligare två avgränsade delar – en för de hjälpbehövande, ”stödboendet”, och så ”vårdcentret”, slutstationen. Min far hade dött där sex år tidigare, och även om jag vid ett tillfälle hade känt en lockelse att gå tillbaka och återuppleva platsen kom jag inte längre än till entrén innan jag vände på klacken och flydde från fadersvålnaden.

”Jag har inte berättat för någon här om din sjukhusvistelse”, sa min mor med ängslig röst och höll fast min blick med sina intensiva gröna ögon. ”Ingen behöver få veta det.”

Jag skall glömma den droppe Ångest som nu bränner mig – som nu bränner mig!

13

Emily Dickinson, poem 193, till min undsättning. Adress: Amherst.

Diktrader och fraser kom flygande in i mitt huvud under hela den sommaren. ”Om en tanke utan tänkare dyker upp”, sa Wilfred Bion, ”kan det vara en ’vilsekommen tanke’, eller också kan det vara en tanke med ägarens namn och adress på, eller kanske en ’vild tanke’. Problemet, om något sådant skulle dyka upp, är vad man ska ta sig till med den.”

Det fanns hus på ömse sidor om min hyrda bostad – nyuppförd bebyggelse – men utsikten från fönstret på baksidan var fri. Den bestod av en liten gård med en gungställning och bakom den ett majsfält, och bakom det ett alfalfafält. På avstånd såg man en träddunge, konturerna av en lada, en silo, och ovanför detta den vida, rastlösa himlen. Jag tyckte om utsikten, men husets inre störde mig, inte därför att det var fult utan därför att det var belamrat med sina ägares liv, ett ungt lärarpar med två barn som hade stuckit iväg till Genève över sommaren på något slags forskningsstipendium. När jag ställt ifrån mig min väska och mina bokkartonger och såg mig omkring undrade jag hur jag skulle anpassa mig till denna plats med dess familjefotografier och prydnadskuddar av okänt asiatiskt ursprung, dess rader av böcker om nationella och internationella domstolar och diplomati, dess lådor med leksaker och den kvardröjande lukten av katter, tursamt nog utflyttade. Jag slogs av den bittra tanken att det sällan hade funnits plats för mig och mitt, att jag hade varit de stulna stundernas skribent. I början hade jag arbetat vid köksbordet och sprungit in till Daisy när hon vaknade efter sina sovstunder. Undervisning och mina studenters poesi – dikter utan angelägenhet, dikter utklädda i ”litterära” kru14

siduller och rosetter – hade bestulit mig på otaliga timmar.

Men å andra sidan hade jag inte kämpat för mig själv – eller jag hade rättare sagt inte kämpat på rätt sätt. En del människor tar helt enkelt den plats de behöver, armbågar bort inkräktare för att erövra ett eget utrymme. Boris kunde göra det utan att röra en muskel. Det enda han behövde göra var att stå där ”tyst som en mus”. Själv var jag en högljudd mus, en sådan som krafsade på väggarna och bråkade, men på något sätt hade det ingen verkan. Trollkraften hos auktoritet, pengar, penisar.

Jag lade försiktigt ner varje inramad bild i en låda och antecknade på en liten tejpbit var var och en hörde hemma.

Jag rullade ihop flera mattor och lade undan dem tillsammans med ungefär tjugo överflödiga kuddar och barnspel, och sedan städade jag metodiskt igenom huset, grävde fram dammtussar där det hade fastnat gem, brända tändstickor, kattsandskorn, ett antal krossade chokladöverdragna nötter samt oidentifierbart annat skräp. Jag klorkalkade de tre handfaten, de två toaletterna, badkaret och duschen. Jag skurade köksgolvet, dammade och tvättade av taklamporna, som hade ett tjockt lager smuts. Reningsproceduren varade i två dagar och gjorde mig ledbruten och gav mig småsår på händerna, men den våldsamma aktiviteten förlänade rummen skärpa. De sjaskiga, oklara konturerna på föremålen i mitt synfält hade fått en tydlighet och en klarhet som kändes uppmuntrande, åtminstone för stunden. Jag packade upp mina böcker, installerade mig i det som tycktes vara makens arbetsrum (ledtråd: pipattiraljer), slog mig ner och skrev: Förlust.

En upplevd frånvaro.

Om du inte upplevde den,

15

skulle den vara ingenting, vilket den förstås är, ett ingenting av ett annat slag, lika påtagligt smärtsam som en blåsa, men också ett tumult, i trakten av hjärtat och lungorna, en tomhet med ett namn: Du.

Min mor och hennes väninnor var änkor. Deras makar hade varit döda i åratal, men änkorna hade levt vidare och under detta vidarelevande hade de inte glömt bort sina avlidna män, även om de heller inte verkade klamra sig fast vid minnena av sina begravda äkta hälfter. I själva verket hade tiden gjort dessa gamla damer grandiosa. Inom mig kallade jag dem för De Fem Svanarna, eliten i Rolling Meadows East, kvinnor som hade uppnått sin position inte enbart genom uthållighet eller avsaknad av fysiska problem (de led alla av en eller annan åkomma) utan genom att De Fem delade en mental styrka och självständighet som skänkte dem en fernissa av avundsvärd frihet. George (Georgiana), den äldsta, erkände att Svanarna hade haft tur. ”Än så länge har vi vettet i behåll”, sa hon skämtsamt. ”Fast man vet ju aldrig – vi brukar alltid säga att vad som helst kan hända när som helst.” Kvinnan lyfte högerhanden från rollatorn och knäppte med fingrarna. Friktionen var emellertid för svag och det hördes ingenting, ett faktum som hon tycktes inse eftersom hennes ansikte skrynklades ihop i ett snett leende.

Jag berättade inte för George att mitt vett hade blivit både tappat och hittat, att det hade gjort mig skräckslagen att tappa det, eller att det medan jag stod där och småpratade med henne i den långa korridoren dök upp en rad från en 16

annan George, Georg Trakl, i mitt huvud: In kühlen Zim­ mern ohne Sinn. I kyliga rum utan mening. I kyliga meningslösa rum. ”Vet du hur gammal jag är?” fortsatte hon. ”Etthundratvå år.”

Hon ägde ett sekel. ”Och Mia, hur gammal är du?” ”Femtiofem.” ”Bara barnet.”

Bara barnet.

Där fanns Regina, åttioåtta. Hon var uppvuxen i Bonden men hade flytt från landsbygden och gift sig med en diplomat. Hon hade bott i flera olika länder, och hennes diktion lät lite främmande – kanske överdrivet artikulerad, ett resultat av såväl upprepade nedslag i utländska miljöer som, misstänkte jag, en viss anspråksfullhet, men denna tillsats av självmedvetenhet hade åldrats i takt med talaren själv ända tills den inte längre kunde skiljas från hennes läppar eller tunga eller tänder. Regina utstrålade en teatralisk blandning av sårbarhet och charm. Efter makens död hade hon varit gift två gånger – båda dessa män dog knall och fall – och sedan följde flera trassliga förbindelser med män, däribland en stilig engelsman tio år yngre än hon själv. Regina förlitade sig på min mor som sin förtrogna och som sällskap på lokala kulturella evenemang – konserter, konstutställningar och en och annan teaterpjäs. Där fanns Peg, åttiofyra, som var född och uppvuxen i Lee, en stad som till och med var mindre än Bonden. Hon träffade sin make i high school, fick sex barn med honom och hade nu mängder av barnbarn som hon lyckades hålla reda på in i minsta detalj, ett tecken på häpnadsväckande friska nervceller. Och slutligen fanns där Abigail, nittiofyra. Hon hade en gång varit lång, men hennes 17

ryggrad hade drabbats av osteoporos och kvinnan var svårt krumryggad. Till på köpet var hon nästan döv, men ända sedan jag först fick syn på henne hade jag känt beundran. Hon klädde sig i prydliga långbyxor och tröjor som hon själv hade stickat, med påbroderade äpplen eller hästar eller dansande barn. Hennes man var sedan länge borta – död sa en del, andra hävdade att det var på grund av skilsmässa. Vad det än var så hade menige Gardener försvunnit under eller strax efter andra världskriget och hans änka eller frånskilda hustru hade skaffat sig en lärarexamen och blivit bildlärare i grundskolan. ”Krokig och döv, men inte dum”, hade hon sagt med emfas vid vårt första möte. ”Tveka inte att komma och hälsa på mig. Jag tycker om sällskap. Det är nummer tre-två-noll-fyra. Säg efter mig: tre-två-noll-fyra.”

De Fem var alla bokläsare och träffade några andra kvinnor i en bokcirkel en gång i månaden, en sammankomst som hade vissa inslag av konkurrens, vilket jag snappade upp från flera olika källor. Under den tid som min mor hade bott på Rolling Meadows hade ett antal medspelare i hennes vardagslivsteater lämnat scenen och hamnat på ”vårdcentret”, för att aldrig mer komma tillbaka. Min mor sa rakt på sak att när en person väl hade lämnat avdelningen försvann hon in i ett ”svart hål”. Sorgen var minimal. De Fem levde i ett glupande nu, för till skillnad från de unga, som behandlar sin dödlighet på ett distanserat, filosofiskt sätt, visste dessa kvinnor att döden inte var abstrakt.

Om det hade varit möjligt att hålla min mor utanför mitt pinsamma sammanbrott skulle jag ha gjort det, men när en familjemedlem släpas iväg och låses in på hispan skyndar de övriga till med sin oro och sin medkänsla. Det som jag så 18

väldigt gärna hade velat dölja för mamma kunde jag dock obehindrat visa inför min syster Beatrice. Hon fick höra nyheten och två dagar efter det att jag tagits in på Södra avdelningen satte hon sig på ett plan till New York. Jag såg inte när de öppnade glasdörrarna för henne. Min uppmärksamhet måste ha släppt under ett kort ögonblick, för jag hade länge suttit och väntat och spanat efter henne. Jag tror att hon omedelbart fick ögonen på mig, eftersom jag tittade upp då jag hörde det målmedvetna klapprandet från hennes höga klackar när hon marscherade mot mig för att sedan sätta sig i den underligt hala soffan i allrummet och slå armarna om mig. Så snart jag kände hennes fingrar krama mina armar slogs den kvävande torra stelheten i min antipsykotiska kokong sönder och samman, och jag började gråta högljutt.

Bea vaggade mig och smekte mitt huvud. Mia, sa hon, min Mia. När Daisy kom tillbaka på sitt andra besök var jag frisk igen. Ruinen hade blivit åtminstone delvis återuppbyggd, och jag jämrade mig inte inför henne.

Gråtanfall, ylanden, skrik och skratt utan anledning var ingalunda ovanliga på avdelningen och passerade vanligtvis obemärkta. Galenskap är ett tillstånd av djup självupptagenhet. Det krävs en extrem ansträngning bara för att försöka hålla kontakt med sig själv, och vändningen mot bättring inträder i det ögonblick då en liten bit av världen åter släpps in, då en person eller ett ting tillåts passera genom porten.

Beas ansikte. Min systers ansikte.

Mitt sammanbrott var plågsamt för Bea men jag var rädd för att det skulle ta död på min mor. Det gjorde det inte.

När jag satt där mitt emot min mor i den lilla lägenheten slogs jag av tanken att hon var både en person och en plats 19

för mig. Det viktorianska enfamiljshuset i hörnet av Moon Street med sina rymliga salonger och sitt myller av sovrum på övervåningen, där mina föräldrar hade bott i över fyrtio år, hade sålts efter min fars död, och när jag gick förbi det gjorde saknaden ont i mig, som vore jag fortfarande ett barn som inte kunde fatta att någon nykomling hade tagit över hennes tidigare domäner. Men det var min mor som person som jag hade kommit hem till. Man kan inte leva utan en grund att stå på, utan en upplevelse av rum som inte bara är yttre utan också inre – mentala platser. För mig hade galenskapen varit ett uppskov. När Boris bryskt drog undan sin kropp och sin röst hade jag hamnat på drift. En dag hävde han ur sig sin önskan om en paus och sedan var det inget mer med det. Säkerligen hade han tänkt över sitt beslut, men jag hade inte fått ta del av hans överväganden.

En man går ut för att köpa cigarretter och kommer aldrig tillbaka. En man säger till sin fru att han ska ta en promenad och kommer inte hem till middagen – någonsin mer. En vinterdag reste sig mannen bara och gick. Boris hade inte gett uttryck för hur olycklig han var, hade aldrig berättat för mig att han inte ville ha mig. Det bara drabbade honom. Vilka var dessa män? När jag hade samlat ihop mig med ”professionell hjälp” återvände jag till ett äldre, mer tillförlitligt territorium, till Landet M. Mammas värld hade visserligen krympt, och själv hade hon krympt med den. Jag tyckte att hon åt för lite. När hon lämnades att sköta sig själv plockade hon ihop stora tallrikar med råa morötter och paprika och gurka med kanske en enda liten bit fisk eller skinka eller ost. I många år hade denna kvinna lagat mat och bakat så det räckte till hela arméer och lagrat maten i en enorm frysbox i källaren. Hon hade sytt våra kläder, stoppat våra ullstrumpor, putsat koppar 20

och mässing tills den blänkte klart och intensivt. Hon hade använt smörkrusare till fester, arrangerat blommor, hängt ut och strukit lakan som doftade ren sol när man sov i dem.

Hon hade sjungit för oss på kvällarna, försett oss med uppbygglig läsning, censurerat filmer och försvarat sina flickor mot lärare som inte begrep något. Och när vi var sjuka bäddade hon ner det krassliga barnet på golvet bredvid sig medan hon sysslade med sina hushållsbestyr. Jag älskade att vara dålig tillsammans med mamma, kanske inte illamående med kräkningar eller riktigt sjuk men i ett tillstånd av etappvis bättring. Jag älskade att ligga på den speciella bädden och på pannan känna mammas hand, som hon sedan förde upp i mitt svettiga hår medan hon avläste tempen. Jag älskade upplevelsen av hennes ben som rörde sig i min närhet och att lyssna på hennes röst när den fick den där särskilda tonen riktad till sjuklingen, sjungande och ömsint, och det fick mig att vilja fortsätta att vara sjuk, att för alltid få ligga där på den lilla madrassen på golvet, blek, romantisk och patetisk, till hälften jag, till hälften en svimfärdig skådespelerska, men alltid tryggt kringkretsad av min mor.

Numera skakade hennes händer ibland i köket och en tallrik eller en sked kunde plötsligt falla till golvet. I sin klädsel förblev hon elegant och oklanderlig, men hon oroade sig förfärligt över hudfläckar och rynkor och skor som inte var ordentligt putsade, något som jag inte mindes från när jag var ung. Jag tror att det välputsade huset hade dragit ihop sig och ersatts av välputsade plagg. Hennes minne svek henne ibland, men bara när det gällde nyligen inträffade händelser eller nyss uttalade ord. De tidiga dagarna i hennes liv hade en skärpa som verkade nästan övernaturlig. Allt eftersom hon åldrades gjorde jag mer och hon mindre, men denna förändring i vårt förhållande kändes oviktig. Hushållsarbe21

tets oförtröttliga mästare var borta, men kvinnan som hade ställt i ordning en liten bädd för att få ha sina sjuka barn i sin närhet satt fortfarande framför mig, oförminskad. ”Jag har alltid tyckt att du har varit för känslig”, sa hon och upprepade därmed ett kärt ämne i familjen, ”att du har varit överkänslig, en prinsessa på ärten, och nu det här med Boris …” Min mors ansikte blev stramt. ”Hur kunde han?

Han är över sextio år gammal. Han måste vara galen …”

Hon sneglade på mig och satte handen för munnen.

Jag skrattade. ”Du är fortfarande vacker”, sa min mor. ”Tack, mamma”, sa jag. Kommentaren var uppenbarligen riktad till Boris. Hur kunde du överge den fortfarande vackra? ”Jag vill att du ska veta”, sa jag som svar på ingenting, ”att läkarna faktiskt säger att jag är återställd, att sånt här kan hända en gång och aldrig mer. De anser att jag har återvänt till mig själv – bara en vanlig banal neurotiker – ingenting annat.” ”Jag tror att det kommer att göra dig gott att undervisa den där lilla gruppen. Ser du alls fram emot det?” Hennes röst bröts av känslofullhet – hopp blandat med ängslan. ”Ja”, sa jag. ”Fast jag har ju aldrig undervisat barn.”

Min mor satt tyst en stund och sa sedan: ”Tror du att Boris kommer över det?” ”Det” var ju i själva verket en ”hon”, men jag uppskattade min mors taktfullhet. Vi skulle inte ge det ett namn. ”Jag vet inte”, sa jag. ”Jag vet inte vad som försiggår inom honom. Det har jag aldrig gjort.”

Min mor nickade sorgset, som om hon visste allting om detta, som om denna vändning i mitt äktenskap ingick i ett manuskript som hon för länge sedan hade kikat i. Mamma den Visa. Återklangen av upplevd insikt for som en elektrisk 22

ström genom hennes tunna kropp. Detta hade inte förändrats.

När jag gick längs korridoren i Rolling Meadows East hörde jag mig själv nynna och sedan tyst sjunga: Blinka lilla fladdermus!

Undrar var du håller hus!

Fjärran lockar du min syn Likt ett tefat högt i skyn.

Jag klarade mig igenom den där första veckans morgnar genom att arbeta vid mitt lånade skrivbord, sedan läsa ett par timmar fram till eftermiddagsbesöken och de långa samtalen med min mor. Jag lyssnade till hennes berättelser om Boston och mina morföräldrar, hennes uppräkning av de idylliska rutinerna som präglade hennes medelklassbarndom och som då och då bröts av hennes bror Harry, ett busfrö, men inte någon upprorsmakare, som dog i polio vid tolv års ålder, då min mor var nio, och det ändrade hennes värld. Den där decemberdagen hade hon lovat sig själv att skriva ner allt hon kunde komma ihåg om Harry, och det gjorde hon under flera månader. ”Harry kunde inte hålla fötterna stilla.

Han svängde dem alltid fram och tillbaka mot stolsbenen vid frukosten.” ”Harry hade en fräkne på armbågen som såg ut som en liten mus.” ”Jag minns att Harry en gång grät i garderoben så att jag inte skulle se honom.”

De flesta kvällar lagade jag middag till mamma hemma hos mig eller hos henne, stoppade i henne ordentligt med kött och potatis och pasta, och sedan gick jag över det fuktiga gräset tillbaka in i det hyrda huset där jag rasade i min ensamhet. Sturm und Drang. Vem skrev den pjäsen?

23

Friedrich von Klinger. Kling. Klang. Bang. Mia Fredricksen i revolt mot Stressorn. Storm och Stress. Tårar. Slag mot kudden. Monsterkvinnan exploderar ut i rymden och går i bitar som sprids och dalar ner över den lilla staden Bonden.

Den storslagna teaterföreställningen med Mia Fredricksen i plågor utan annan publik än väggarna, men inte hennes vägg, inte hennes Mur, inte Boris Izcovich, svikare, kräk och älskad. Inte Han. Inte B.I. Ingen sömn om det inte vore för farmakologin och dess drömlösa dvala.

”Nätterna är svåra”, sa jag. ”Jag tänker bara på äktenskapet hela tiden.”

Jag hörde dr S. andas. ”Vad är det för slags tankar?” ”Vrede, hat, och kärlek.” ”Det var kortfattat”, sa hon.

Jag föreställde mig hennes leende, men sa: ”Jag hatar honom. Jag fick ett mejl: ’Hur mår du, Mia? Boris.’ Jag fick lust att svara med att skicka en stor spottloska.” ”Boris känner sig förmodligen skyldig, eller hur? Och orolig. Jag kan tänka mig att han även känner sig förvirrad, och du har ju berättat för mig att Daisy har varit hemskt arg på honom, och det tar honom säkert hårt. Han är uppenbarligen inte en person som kan hantera en konflikt. Det finns skäl till det, Mia. Tänk på hans familj, hans bror. Tänk på Stefans självmord.”

Jag svarade henne inte. Jag kom ihåg Boris ihåliga röst i telefonen då han sa att han hade hittat Stefan död. Jag kom ihåg den gula lappen som var uppsatt på köksväggen och som löd ”Ring rörmokaren” och hur varje bokstav på den påminnelselappen såg främmande ut, som vore det inte engelska. Jag hade inte förstått, men rösten i mitt huvud hade 24

varit klar och saklig: Du måste ringa polisen och vara hos honom nu. Ingen förvirring, ingen panik, men en medvetenhet om att det hemska hade hänt och att jag kände mig hård. Detta har inträffat, det är sant. Du måste handla nu.

Det var regndroppar på taxins fönster, sedan plötsliga tunna sjok av vatten bakom vilka jag skymtade stadens dimhöljda hus och sedan gatuskylten med N. Moore, så vanlig, så välbekant. Hissen med sina kalla grå väggar, det låga ringljudet på tredje våningen. Stefan som hängde. Ordet Nej. Så åter: Nej. Boris som kräktes i badrummet. Min hand som smekte honom över huvudet, grep honom hårt om axlarna. Han grät inte; han gnydde i mina armar som ett sårat djur. ”Det var fruktansvärt”, sa jag tonlöst. ”Ja.” ”Jag tog hand om honom. Jag höll honom uppe. Vad skulle han ha gjort om jag inte hade varit där? Hur kan han ha glömt det? Han blev en sten. Jag matade honom.

Jag pratade med honom. Jag stod ut med hans tystnad. Han vägrade söka hjälp. Han gick till labbet, genomförde sina experiment, kom hem och förstenades åter. Ibland blir jag rädd att jag ska sätta eld på mig själv med min vrede. Att jag ska explodera. Att jag ska bryta ihop igen.” ”Att explodera är inte samma sak som att bryta ihop, och som vi har sagt förut kan till och med ett sammanbrott ha sitt syfte, sin mening. Du behärskade dig under en lång tid, men att acceptera sprickor är en del av att må bra och leva.

Jag tror att det är det du gör. Du låter inte lika rädd för dig själv.” ”Jag älskar dig, dr S.” ”Det var roligt att höra.”

25