9789113031828

olle ljungstrÜm jag ä r bü de listig och sta rk

Norstedts Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © Norstedts, Nygren & Nygren, Olle Ljungström Bok Producent: Nygren & Nygren AB Skribent: Elin Fredrikson Huvudfotograf: Pieter ten Hoopen Övriga fotografer: s. 23, 26, 29, 30, 33, 34, 195 Åke Ericson; s. 86, 153 Johan Bergmark; s. 142 Cecilia Ekströmer; s. 7–12, 16, 36 privata bilder Redaktör: Annika Hultman Löfvendahl Korrekturläsning: Silvia Klenz Jönsson Grafisk form: Nygren & Nygren AB Bildhantering och repro: Nygren & Nygren AB

olle ljungström jag ä r bå de listig och sta rk

Musik Producenter: Joel Fritzell och Torsten Larsson 1. Du var min enda drog: sång Cecilia Ekströmer, Joel Fritzell, Torsten Larsson 2. En förgiftad man: sång Olle Ljungström, Joel Fritzell, Torsten Larsson 3. Nåt för dom som väntar: sång Olle Ljungström 4. Människor kan: sång Olle Ljungström, Joel Fritzell, Torsten Larsson 5. Min trädgård: sång Olle Ljungström, Joel Fritzell, Torsten Larsson 6. Norrländska präriens gudinna: sång Olle Ljungström, Cecilia Ekströmer, Joel Fritzell, Torsten Larsson 7. Marrakesh: sång Olle Ljungström, Joel Fritzell, Karl Stintzing 8. MC7: sång Olle Ljungström, Joel Fritzell, Torsten Larsson 9. Jag spelar vanlig: sång Olle Ljungström, Joel Fritzell, Torsten Larsson Gitarrer Joel Fritzell och Olle Ljungström; keyboards Karl Stintzing; percussion Torsten Larsson Mixat av Torsten Larsson Inspelat på Gränsgatan 6, december 2010 Film Producerad och skapad av Cecilia Ekströmer Tryckt i Kina, 2011, genom Nygren & Nygren AB ISBN: 978-91-1-303182-8 olle ljungström Jag är både listig och stark är producerad av Nygren & Nygren AB www.nygrenochnygren.se

3

Norstedts Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © Norstedts, Nygren & Nygren, Olle Ljungström Bok Producent: Nygren & Nygren AB Skribent: Elin Fredrikson Huvudfotograf: Pieter ten Hoopen Övriga fotografer: s. 23, 26, 29, 30, 33, 34, 195 Åke Ericson; s. 86, 153 Johan Bergmark; s. 142 Cecilia Ekströmer; s. 7–12, 16, 36 privata bilder Redaktör: Annika Hultman Löfvendahl Korrekturläsning: Silvia Klenz Jönsson Grafisk form: Nygren & Nygren AB Bildhantering och repro: Nygren & Nygren AB

olle ljungström jag ä r bå de listig och sta rk

Musik Producenter: Joel Fritzell och Torsten Larsson 1. Du var min enda drog: sång Cecilia Ekströmer, Joel Fritzell, Torsten Larsson 2. En förgiftad man: sång Olle Ljungström, Joel Fritzell, Torsten Larsson 3. Nåt för dom som väntar: sång Olle Ljungström 4. Människor kan: sång Olle Ljungström, Joel Fritzell, Torsten Larsson 5. Min trädgård: sång Olle Ljungström, Joel Fritzell, Torsten Larsson 6. Norrländska präriens gudinna: sång Olle Ljungström, Cecilia Ekströmer, Joel Fritzell, Torsten Larsson 7. Marrakesh: sång Olle Ljungström, Joel Fritzell, Karl Stintzing 8. MC7: sång Olle Ljungström, Joel Fritzell, Torsten Larsson 9. Jag spelar vanlig: sång Olle Ljungström, Joel Fritzell, Torsten Larsson Gitarrer Joel Fritzell och Olle Ljungström; keyboards Karl Stintzing; percussion Torsten Larsson Mixat av Torsten Larsson Inspelat på Gränsgatan 6, december 2010 Film Producerad och skapad av Cecilia Ekströmer Tryckt i Kina, 2011, genom Nygren & Nygren AB ISBN: 978-91-1-303182-8 olle ljungström Jag är både listig och stark är producerad av Nygren & Nygren AB www.nygrenochnygren.se

3

innehåll

4

en man utan klister Magnus Nygren 5 barndom, en födelsedag, ett livstecken, en räddningsaktion Misse Ljungström 6 från svartsö till vaxholm 13 ”reeperbahn fick stockholm att kännas som new york” 22 penis kan inte tänka Michael Nyqvist 39 olle ljungström Bob Hansson 42 bort från vaxholm 45 gå aldrig din väg Pål Hollender 52 ”med mellanölet brast alla fördämningar” 57 olles ägg Jan Åman 67 konsten 71 en segelglad aristokrat Magnus Nygren 78 möte med siouxsie sioux 79 greven av gräfsnäs och patron uhr Joel Uhr 82 vänner för livet Lars Yngve 87 peter ivarsson 88 chasin’ the dragon Jonas Almquist 94 färöarna 101 världens bästa man Ernst Billgren 108 ”han satt i ett rum och skrev reklam för philadelphiaost” 111 ”olle pratade hela tiden” 123 eftermiddag i april Anna Ternheim 126 från kungen till silvia Ebbot Lundberg 128 alles ist gut Isak Sundström 133 ”vi föll för varandra” 134 ”han bara försvann” 140

en ny vän Geir W Stakset till afghanistan ”hans syfte med resan var att dö” ingen annan lik Torsten Larsson om missbruket mitt andliga stöd Jenny Lantz ”det hände att han somnade i vår säng” kokt salt lax Heinz Liljedahl & Caroline af Ugglas en hundshow kanske jesus var med Stefan Sundström ”han kom ut och var tårögd” gräfsnäs min vän olle Meja att måla med olle ljungström ”ursäkta, jag har just kräkts” grevens tid Cecilia Ekströmer

144 147 157 163 165 174 179 189 192 195 196 201 206 209 212 214

Låttexter och ackord: människor kan du var min enda drog jag spelar vanlig en förgiftad man MC7 marrakesh nåt för dom som väntar norrländska präriens gudinna min trädgård

19 54 92 106 121 138 154 176 190

en man utan klister Vi är i Gräfsnäs, i Olle Ljungströms hem, de sista dagarna på året. Hans flickvän Cecilia, Grefvinnan av Gräfsnäs, har precis anlänt och de har inte setts på länge. Det visar sig att de inte har hunnit fira jul tillsammans.

Olle, Cecilia och jag sitter i vardagsrummet och pratar, umgås och firar julafton. De ger varandra julklappar, kramar varandra och är glada. Men aldrig känner jag mig som ”den åttonde arbetsamma dvärgen”. Jag ursäktar mig och säger att jag inte visste att de skulle fira jul nu och att jag inte har några julklappar med mig. Olle tittar oförstående på mig och säger: Det är klart att du inte visste!

De reser sig och går mot köket, jag sitter kvar, sippar på ett glas vin och känner en innerlig värme. När Olle kommer tillbaka har han plockat ner en av sina tavlor från väggen: Här, Magnus, får du din julklapp från oss.

Jag håller ett av Olles verk i min hand och känner en varm ström av glädje. De enda ord jag kan hacka fram är: Snart börjar det rinna tårar … Tankarna snurrar. Hur har Gud kunnat skapa en människa med ett så stort hjärta? Det är kanske till och med lite för stort … så pass att det tär på de andra organen; det är min enda förklaring till varför Olle ibland är krasslig.

Under arbetet med boken har vi haft många, många stimulerande telefonsamtal. När vi pratar händer det alltid saker – idéer och kreativitet flödar från Gräfsnäs, men också många, många skratt. Vid varje samtal har jag slagits av Olles givmildhet genom ord, skratt och uppmuntran. Han håller inte igen på något. Han håller inte fast vid något. Han är en man. En man utan klister …

Magnus Nygren

5

innehåll

4

en man utan klister Magnus Nygren 5 barndom, en födelsedag, ett livstecken, en räddningsaktion Misse Ljungström 6 från svartsö till vaxholm 13 ”reeperbahn fick stockholm att kännas som new york” 22 penis kan inte tänka Michael Nyqvist 39 olle ljungström Bob Hansson 42 bort från vaxholm 45 gå aldrig din väg Pål Hollender 52 ”med mellanölet brast alla fördämningar” 57 olles ägg Jan Åman 67 konsten 71 en segelglad aristokrat Magnus Nygren 78 möte med siouxsie sioux 79 greven av gräfsnäs och patron uhr Joel Uhr 82 vänner för livet Lars Yngve 87 peter ivarsson 88 chasin’ the dragon Jonas Almquist 94 färöarna 101 världens bästa man Ernst Billgren 108 ”han satt i ett rum och skrev reklam för philadelphiaost” 111 ”olle pratade hela tiden” 123 eftermiddag i april Anna Ternheim 126 från kungen till silvia Ebbot Lundberg 128 alles ist gut Isak Sundström 133 ”vi föll för varandra” 134 ”han bara försvann” 140

en ny vän Geir W Stakset till afghanistan ”hans syfte med resan var att dö” ingen annan lik Torsten Larsson om missbruket mitt andliga stöd Jenny Lantz ”det hände att han somnade i vår säng” kokt salt lax Heinz Liljedahl & Caroline af Ugglas en hundshow kanske jesus var med Stefan Sundström ”han kom ut och var tårögd” gräfsnäs min vän olle Meja att måla med olle ljungström ”ursäkta, jag har just kräkts” grevens tid Cecilia Ekströmer

144 147 157 163 165 174 179 189 192 195 196 201 206 209 212 214

Låttexter och ackord: människor kan du var min enda drog jag spelar vanlig en förgiftad man MC7 marrakesh nåt för dom som väntar norrländska präriens gudinna min trädgård

19 54 92 106 121 138 154 176 190

en man utan klister Vi är i Gräfsnäs, i Olle Ljungströms hem, de sista dagarna på året. Hans flickvän Cecilia, Grefvinnan av Gräfsnäs, har precis anlänt och de har inte setts på länge. Det visar sig att de inte har hunnit fira jul tillsammans.

Olle, Cecilia och jag sitter i vardagsrummet och pratar, umgås och firar julafton. De ger varandra julklappar, kramar varandra och är glada. Men aldrig känner jag mig som ”den åttonde arbetsamma dvärgen”. Jag ursäktar mig och säger att jag inte visste att de skulle fira jul nu och att jag inte har några julklappar med mig. Olle tittar oförstående på mig och säger: Det är klart att du inte visste!

De reser sig och går mot köket, jag sitter kvar, sippar på ett glas vin och känner en innerlig värme. När Olle kommer tillbaka har han plockat ner en av sina tavlor från väggen: Här, Magnus, får du din julklapp från oss.

Jag håller ett av Olles verk i min hand och känner en varm ström av glädje. De enda ord jag kan hacka fram är: Snart börjar det rinna tårar … Tankarna snurrar. Hur har Gud kunnat skapa en människa med ett så stort hjärta? Det är kanske till och med lite för stort … så pass att det tär på de andra organen; det är min enda förklaring till varför Olle ibland är krasslig.

Under arbetet med boken har vi haft många, många stimulerande telefonsamtal. När vi pratar händer det alltid saker – idéer och kreativitet flödar från Gräfsnäs, men också många, många skratt. Vid varje samtal har jag slagits av Olles givmildhet genom ord, skratt och uppmuntran. Han håller inte igen på något. Han håller inte fast vid något. Han är en man. En man utan klister …

Magnus Nygren

5

från svartsö till vaxholm

Olle Ljungströms mamma Misse brukar säga att Olle är bra på att berätta om sin olyckliga barndom. Själv tycker hon att hans uppväxt var ganska traditionell, frånsett att föräldrarna var ovanligt unga: bara arton år när han föddes.

Hon beskriver honom som en estet med bestämd smak redan tidigt. Han var inte gammal när föräldrarna inte längre kunde bestämma vad han skulle ha på sig.

– Det var stor skillnad mot hans bröder, till dem kunde man köpa saker och sedan hade de det på sig. Med Olle kunde det bli skrik, han bara vägrade. När han var lite äldre och man köpte något plagg tackade han alltid och sa att det var jättefint, sedan åkte det in i någon garderob där det bara låg. Eller så ”glömde” han det hos någon – ett enkelt sätt att bli av med saker man inte vill ha!

Misse beskriver Olle som en ytterlighetsmänniska – hans starka envishet drev honom hela tiden att klättra längst upp, ta sig längst ut.

– Han var väldigt påhittig, men gjorde sig nästan aldrig illa. Han busade, klättrade, klängde, men var smidig på något sätt, han tog inte sönder särskilt många saker.

12

Det var pappa Anders som tröttnade på stressen i stan, alla tåg att passa och alla rusande människor. Han och Misse började tala om att flytta ut till Svartsö, i Stockholms mellersta skärgård, där de hade låtit bygga ett sommarhus några år tidigare.

– Vi hade fått en tomt av Anders föräldrar. Hans farfars föräldrar kom dit som sommargäster i slutet av 1800-talet och köpte en del mark, säger Misse.

Olle var tio år när de flyttade dit i september 1971. Misse jobbade kvar som ungdomsledare inne i Stockholm medan Anders fick jobb som tillsynsman i Skärgårdsstiftelsen.

Olle såg fram emot flytten. Han gillade att bada, såg det som sitt första yrke: att vara badare.

Nu skulle han kunna ägna sig åt det på heltid. Dessutom: på Svartsö hade han alltid haft roligt.

– Vi hade bara varit där på sommaren, julen, påsken och under vissa helger. Då var allting speciellt. Jag trodde nog att flytten till Svartsö skulle innebära att det skulle bli sommar året om, att vi skulle flytta ut till det eviga sommarlovet. De kom som en smärre chock, de där klimatiska störningarna som höst, vinter och vår utgjorde. Även om jag hade varit där på vintern också kunde jag inte se någon koppling mellan Svartsö och vinter, säger Olle.

13

från svartsö till vaxholm

Olle Ljungströms mamma Misse brukar säga att Olle är bra på att berätta om sin olyckliga barndom. Själv tycker hon att hans uppväxt var ganska traditionell, frånsett att föräldrarna var ovanligt unga: bara arton år när han föddes.

Hon beskriver honom som en estet med bestämd smak redan tidigt. Han var inte gammal när föräldrarna inte längre kunde bestämma vad han skulle ha på sig.

– Det var stor skillnad mot hans bröder, till dem kunde man köpa saker och sedan hade de det på sig. Med Olle kunde det bli skrik, han bara vägrade. När han var lite äldre och man köpte något plagg tackade han alltid och sa att det var jättefint, sedan åkte det in i någon garderob där det bara låg. Eller så ”glömde” han det hos någon – ett enkelt sätt att bli av med saker man inte vill ha!

Misse beskriver Olle som en ytterlighetsmänniska – hans starka envishet drev honom hela tiden att klättra längst upp, ta sig längst ut.

– Han var väldigt påhittig, men gjorde sig nästan aldrig illa. Han busade, klättrade, klängde, men var smidig på något sätt, han tog inte sönder särskilt många saker.

12

Det var pappa Anders som tröttnade på stressen i stan, alla tåg att passa och alla rusande människor. Han och Misse började tala om att flytta ut till Svartsö, i Stockholms mellersta skärgård, där de hade låtit bygga ett sommarhus några år tidigare.

– Vi hade fått en tomt av Anders föräldrar. Hans farfars föräldrar kom dit som sommargäster i slutet av 1800-talet och köpte en del mark, säger Misse.

Olle var tio år när de flyttade dit i september 1971. Misse jobbade kvar som ungdomsledare inne i Stockholm medan Anders fick jobb som tillsynsman i Skärgårdsstiftelsen.

Olle såg fram emot flytten. Han gillade att bada, såg det som sitt första yrke: att vara badare.

Nu skulle han kunna ägna sig åt det på heltid. Dessutom: på Svartsö hade han alltid haft roligt.

– Vi hade bara varit där på sommaren, julen, påsken och under vissa helger. Då var allting speciellt. Jag trodde nog att flytten till Svartsö skulle innebära att det skulle bli sommar året om, att vi skulle flytta ut till det eviga sommarlovet. De kom som en smärre chock, de där klimatiska störningarna som höst, vinter och vår utgjorde. Även om jag hade varit där på vintern också kunde jag inte se någon koppling mellan Svartsö och vinter, säger Olle.

13

från svartsö till vaxholm

från svartsö till vaxholm

Ön är en knapp mil lång och cirka en kilometer bred, och rymmer både skog och två insjöar.

Familjen Ljungströms nya åretruntbostad var ett avlångt enplanshus i trä, rött med vita knutar.

Sovrummen var små, som de brukar vara i sommarhus, men vardagsrummet och köket var desto större, och det fanns mulltoa och rinnande vatten.

Båtbryggan låg på gångavstånd, och en kilometer bort fanns bonden, där familjen kunde köpa mjölk och ägg, på sommaren jordgubbar.

Omkring sextio personer bodde på ön och Olle skulle börja fyran i Svartsöskolan. Där gick åtta elever totalt, och Olle hade en enda jämnårig klasskamrat. Han hade tråkigt.

– Skolan på Svartsö var kanske inte så kul. Det gick jättebra för de killar som inte hade intellektuella krav, men Olle ville ha mer. Han nöjde sig inte med att sparka på en fotboll, han tyckte att det var fånigt, säger Misse.

Olle, som var van vid att kunna träffa kompisar efter skolan, att kunna springa ut och in hos jämnåriga i samma trappuppgång, fick vänja sig vid ett nytt liv.

– Alla bodde så långt ifrån varandra att vi sällan lekte med andra barn på ön. När jag och Björn kom hem satte vi oss och läste tidningar eller böcker, och käkade rostbröd och limpmacka och drack O’boy. Jag umgicks mest med min lillebror, säger han.

Samtidigt var han smärtsamt medveten om vad han gick miste om bland de gamla kompisarna på Lidingö.

– När de började leka ryska posten och ha hippor och dansa och det var poppigt och man så sakteliga började snegla mot de lite äldre tonåringarna, då bodde jag helt plötsligt på landet där det inte fanns någonting sådant. Det fanns inga tjejer att pussa, det fanns ingen att fråga chans på. Det ledde till att jag och min brorsa läste fruktansvärt mycket. Vi satt inne och läste större delen av året. Det var ju bra, vi hann med rätt mycket medan andra bara lekte bort tiden – men själv var jag hela tiden avundsjuk på det där.

”Det fanns två flickor i skolan. Ingen ville leka ryska posten. Det ville för övrigt inte jag heller.”

14

Något annat som förändrades i och med flytten var Svartsöbornas syn på bröderna Ljungström.

Innan hade de – trots att de kom från stan – varit accepterade, eftersom flera generationer i familjen haft hus på ön. Nu blev de plötsligt betraktade som 08:or.

– Det finns en snålhet på landsbygden. Den finns säkert i stan också, men där behöver man inte stöta på den. När man bor i ett litet, litet samhälle blir det så tydligt. Vi blev anklagade för att lära de andra barnen fula ord. Knulla, kuk och fitta. Det var ord som varken jag eller min bror använde särskilt ofta, men vi fick skulden, säger Olle.

Han minns att pappa Anders var på ett föräldramöte där frågan diskuterades.

– Efteråt frågade han mig och Björn om vi skulle bli tvungna att flytta ifrån ön. Han var så arg att han kokade, jag hade nog aldrig sett honom sådan tidigare.

När umgänget med de andra barnen på ön inte levde upp till Olles förväntningar skaffade han sig i stället ett eget intresse – musik. Hans unga föräldrar snappade upp allt nytt, och hemma stod skivspelaren på för jämnan. Först blev det country och jazz, sedan Beatles, Rolling Stones och Simon & Garfunkel, innan Olle på egen hand hittade till Lou Reed, David Bowie och T. Rex. – Den första skiva jag önskade mig var Jesus Christ Superstar. Då gav min mamma mig Creedence Clearwater Revival i stället, för hon tyckte att Jesus Christ Superstar var töntig. Jag blev glad för det redan första timmen, säger Olle.

Föräldrarna hade gärna vänner på besök och det slutade ofta med att någon satt och spelade

gitarr. Olle blev nyfiken, och Misse lärde honom spela Paul Ankas 60-talsdänga ”Diana”.

– Musik var egentligen det enda jag var intresserad av, och en del av min musiksmak i dag härstammar fortfarande från min uppväxt. Jag tror att jag har ärvt lite av mina föräldrars preferenser, säger Olle.

Redan nu började Olle drömma om att någon gång själv stå längst fram på en scen.

– Jag visste att jag ville ha ett band, att jag behövde en halvmåne bakom mig så att jag kunde skrika.

Han skaffade sig också vänner på annat håll, utanför den lilla barnaskaran på ön. En av dem var Esaias Södergren, åttio år. Till honom gick Olle efter skolan och på loven.

– Han var nära vän med min farfar och sågs som kungen av Stockholms skärgård. Esaias och hans son Per Erik bodde i ett gigantiskt hus på Svartsö, att vara där som barn var helt fantastiskt.

Folk lyssnade på honom. Han var aristokrat, men skärgårdsgubbe.

Olles och Esaias relation var enkel. De hade respekt för varandra.

– När vi pratade berättade han saker, och sedan lyssnade han på mig när jag berättade saker.

Jag hade väldigt lätt för att prata med honom. Vi gjorde saker ihop också. Höll käften och gjorde grejer. Vi lade nät på vintern, till exempel, han hackade upp två vakar och så fick jag stå och ta emot en pinne på ena sidan. Om Olle Hellbom hade varit där hade det kunnat bli en liten tvserie, ”Olle och farbror Esaias”.

Det lite udda vänparet fortsatte att umgås ända fram till Olles tonår. En enda gång minns Olle att Esaias blev på dåligt humör.

– Jag hade somnat på ett fårskinn framför tv:n när jag var där under ett sportlov. Esaias hade förlagt sina glasögon och letade igenom hela huset efter mig, och fick panik när han inte hittade mig. Det var nästan så att han trodde att jag hade gått ut och blivit uppäten av vargar. När han väl hittade mig var han upprörd. ”Jävlar!” röt han.

En annan äldre person i Olles närhet var hans mormor. Else-Marie Bergne Sverdrup kom ursprungligen från en högadlig släkt i Norge, men familjen flyttade till Sverige när hon var barn. Här kom hon att leva ett obekymrat och ganska glamouröst liv, bland annat som regiassistent åt en ung Ingmar Bergman, innan hon gifte sig och slog sig ner med man och barn och stora rottweiler på en herrgård i Roslagen.

På herrgården tillbringade Olle mycket tid under sina första år, och han uppskattade mormors sällskap. Hon var raka motsatsen till en ”gullig mormor”, men mycket lojal. Absolut inte elak – men distanserad. De två kom att stå varandra mycket nära.

– Hon var kul, hade en rörlig skalle. Mormor var nog den första vuxna som jag pratade vuxenspråk med. Hon larvade sig aldrig. Tyvärr gjorde hon inte mycket mer än att vara herrgårdsfru större delen av sitt vuxna liv.

Olle beskriver sin mormor som en mycket icke-fysisk person. Han imponerades av hennes subtila sätt att visa ilska.

– Hon kunde säga ”fuck” utan att behöva använda ordet. Över lag fascinerades Olle av mormors språk, och påverkades av det.

– Hon var aristokrat i den bemärkelsen att hon kunde tycka att någon var ”lite eljest”. Jag har ärvt mycket av mitt språkbruk, min vokabulär, från henne.

Men mormor Else-Marie var bara en av flera vuxna vars fraser, ord och tal Olle började suga

” Tack och lov är jag aristokrat …”

15

från svartsö till vaxholm

från svartsö till vaxholm

Ön är en knapp mil lång och cirka en kilometer bred, och rymmer både skog och två insjöar.

Familjen Ljungströms nya åretruntbostad var ett avlångt enplanshus i trä, rött med vita knutar.

Sovrummen var små, som de brukar vara i sommarhus, men vardagsrummet och köket var desto större, och det fanns mulltoa och rinnande vatten.

Båtbryggan låg på gångavstånd, och en kilometer bort fanns bonden, där familjen kunde köpa mjölk och ägg, på sommaren jordgubbar.

Omkring sextio personer bodde på ön och Olle skulle börja fyran i Svartsöskolan. Där gick åtta elever totalt, och Olle hade en enda jämnårig klasskamrat. Han hade tråkigt.

– Skolan på Svartsö var kanske inte så kul. Det gick jättebra för de killar som inte hade intellektuella krav, men Olle ville ha mer. Han nöjde sig inte med att sparka på en fotboll, han tyckte att det var fånigt, säger Misse.

Olle, som var van vid att kunna träffa kompisar efter skolan, att kunna springa ut och in hos jämnåriga i samma trappuppgång, fick vänja sig vid ett nytt liv.

– Alla bodde så långt ifrån varandra att vi sällan lekte med andra barn på ön. När jag och Björn kom hem satte vi oss och läste tidningar eller böcker, och käkade rostbröd och limpmacka och drack O’boy. Jag umgicks mest med min lillebror, säger han.

Samtidigt var han smärtsamt medveten om vad han gick miste om bland de gamla kompisarna på Lidingö.

– När de började leka ryska posten och ha hippor och dansa och det var poppigt och man så sakteliga började snegla mot de lite äldre tonåringarna, då bodde jag helt plötsligt på landet där det inte fanns någonting sådant. Det fanns inga tjejer att pussa, det fanns ingen att fråga chans på. Det ledde till att jag och min brorsa läste fruktansvärt mycket. Vi satt inne och läste större delen av året. Det var ju bra, vi hann med rätt mycket medan andra bara lekte bort tiden – men själv var jag hela tiden avundsjuk på det där.

”Det fanns två flickor i skolan. Ingen ville leka ryska posten. Det ville för övrigt inte jag heller.”

14

Något annat som förändrades i och med flytten var Svartsöbornas syn på bröderna Ljungström.

Innan hade de – trots att de kom från stan – varit accepterade, eftersom flera generationer i familjen haft hus på ön. Nu blev de plötsligt betraktade som 08:or.

– Det finns en snålhet på landsbygden. Den finns säkert i stan också, men där behöver man inte stöta på den. När man bor i ett litet, litet samhälle blir det så tydligt. Vi blev anklagade för att lära de andra barnen fula ord. Knulla, kuk och fitta. Det var ord som varken jag eller min bror använde särskilt ofta, men vi fick skulden, säger Olle.

Han minns att pappa Anders var på ett föräldramöte där frågan diskuterades.

– Efteråt frågade han mig och Björn om vi skulle bli tvungna att flytta ifrån ön. Han var så arg att han kokade, jag hade nog aldrig sett honom sådan tidigare.

När umgänget med de andra barnen på ön inte levde upp till Olles förväntningar skaffade han sig i stället ett eget intresse – musik. Hans unga föräldrar snappade upp allt nytt, och hemma stod skivspelaren på för jämnan. Först blev det country och jazz, sedan Beatles, Rolling Stones och Simon & Garfunkel, innan Olle på egen hand hittade till Lou Reed, David Bowie och T. Rex. – Den första skiva jag önskade mig var Jesus Christ Superstar. Då gav min mamma mig Creedence Clearwater Revival i stället, för hon tyckte att Jesus Christ Superstar var töntig. Jag blev glad för det redan första timmen, säger Olle.

Föräldrarna hade gärna vänner på besök och det slutade ofta med att någon satt och spelade

gitarr. Olle blev nyfiken, och Misse lärde honom spela Paul Ankas 60-talsdänga ”Diana”.

– Musik var egentligen det enda jag var intresserad av, och en del av min musiksmak i dag härstammar fortfarande från min uppväxt. Jag tror att jag har ärvt lite av mina föräldrars preferenser, säger Olle.

Redan nu började Olle drömma om att någon gång själv stå längst fram på en scen.

– Jag visste att jag ville ha ett band, att jag behövde en halvmåne bakom mig så att jag kunde skrika.

Han skaffade sig också vänner på annat håll, utanför den lilla barnaskaran på ön. En av dem var Esaias Södergren, åttio år. Till honom gick Olle efter skolan och på loven.

– Han var nära vän med min farfar och sågs som kungen av Stockholms skärgård. Esaias och hans son Per Erik bodde i ett gigantiskt hus på Svartsö, att vara där som barn var helt fantastiskt.

Folk lyssnade på honom. Han var aristokrat, men skärgårdsgubbe.

Olles och Esaias relation var enkel. De hade respekt för varandra.

– När vi pratade berättade han saker, och sedan lyssnade han på mig när jag berättade saker.

Jag hade väldigt lätt för att prata med honom. Vi gjorde saker ihop också. Höll käften och gjorde grejer. Vi lade nät på vintern, till exempel, han hackade upp två vakar och så fick jag stå och ta emot en pinne på ena sidan. Om Olle Hellbom hade varit där hade det kunnat bli en liten tvserie, ”Olle och farbror Esaias”.

Det lite udda vänparet fortsatte att umgås ända fram till Olles tonår. En enda gång minns Olle att Esaias blev på dåligt humör.

– Jag hade somnat på ett fårskinn framför tv:n när jag var där under ett sportlov. Esaias hade förlagt sina glasögon och letade igenom hela huset efter mig, och fick panik när han inte hittade mig. Det var nästan så att han trodde att jag hade gått ut och blivit uppäten av vargar. När han väl hittade mig var han upprörd. ”Jävlar!” röt han.

En annan äldre person i Olles närhet var hans mormor. Else-Marie Bergne Sverdrup kom ursprungligen från en högadlig släkt i Norge, men familjen flyttade till Sverige när hon var barn. Här kom hon att leva ett obekymrat och ganska glamouröst liv, bland annat som regiassistent åt en ung Ingmar Bergman, innan hon gifte sig och slog sig ner med man och barn och stora rottweiler på en herrgård i Roslagen.

På herrgården tillbringade Olle mycket tid under sina första år, och han uppskattade mormors sällskap. Hon var raka motsatsen till en ”gullig mormor”, men mycket lojal. Absolut inte elak – men distanserad. De två kom att stå varandra mycket nära.

– Hon var kul, hade en rörlig skalle. Mormor var nog den första vuxna som jag pratade vuxenspråk med. Hon larvade sig aldrig. Tyvärr gjorde hon inte mycket mer än att vara herrgårdsfru större delen av sitt vuxna liv.

Olle beskriver sin mormor som en mycket icke-fysisk person. Han imponerades av hennes subtila sätt att visa ilska.

– Hon kunde säga ”fuck” utan att behöva använda ordet. Över lag fascinerades Olle av mormors språk, och påverkades av det.

– Hon var aristokrat i den bemärkelsen att hon kunde tycka att någon var ”lite eljest”. Jag har ärvt mycket av mitt språkbruk, min vokabulär, från henne.

Men mormor Else-Marie var bara en av flera vuxna vars fraser, ord och tal Olle började suga

” Tack och lov är jag aristokrat …”

15

från svartsö till vaxholm

från svartsö till vaxholm

åt sig och lagra inombords. Han insåg tidigt att han inte skulle kunna slå världen med häpnad genom idrottsliga bedrifter. I stället förstod han att han skulle kunna vinna mycket på att bygga upp ett bra språk.

– När man hör andra människors intelligens eller humor – vilket ofta är liktydigt, kan jag tycka – blir man ju nyfiken på de där funktionerna och vill lägga sig till med dem själv. Det är självklart – jag vill ju också verka smart och säga bra saker. Det vill jag helst av allt, och det ville jag ganska tidigt. Jag ville vara en sådan som sa smarta saker på ett kul sätt. Även litteraturen hjälpte till. Olle tröttnade tidigt på sina barnböcker och gick vidare – från Pippi och Emil via Liftarens guide till galaxen till Dickens, Steinbeck och Hemingway. Där hittade han också nya sätt att använda språket, nya termer att lägga till sitt ordförråd.

– Har man språket så har man ganska mycket. Det är billigare än vapen, parfym, maträtter, sprit och knark och allting, och det utövar ändå en viss makt över människor. Det är angeläget om man är sugen på hur sociala miljöer funkar, och är man sugen på att ta plats i livet är det språket som gäller. Så det är inte så jävla konstigt att det lockade mig.

När Olle var tolv år dog hans morfar, och mormor lät bygga ett hus på Svartsö. Dit flyttade hon med sina hundar, nu av betydligt mindre modell, och dit kom gärna Olle på helgerna. De satt mest och pratade. Han bjöds på te, så småningom sherry.

– Te och sherry, aldrig något annat. Hon var ingen bak-mormor direkt.

De sista åren mormor var i livet kunde hon och Olle krama varandra.

– Det var nästan bara jag som fick göra det. Jag bestämde mig någon gång i artonårsåldern för att jag skulle börja krama mormor. ”Krama mormor om ni törs!” sa jag till resten av familjen, som satt där med svettpärlor i pannan. Och så bara gjorde jag det. Vi stod varandra väldigt nära, säger Olle.

Hans mamma minns en ömsesidig beundran mellan Olle och mormodern. När Misse var orolig över sin äldste son, över hans självdestruktivitet, oklara framtidsplaner eller periodvisa lättja, lugnades hon av Else-Marie.

– Min mamma sa alltid att det kommer att bli något stort av Olle, säger Misse.

Men det var inte alltid lätt att lugna henne. Med Olle som son har Misse fått vänja sig vid att vara en orolig mor.

– Från att han var tonåring har jag varit orolig för honom. Han började röka tidigt, och fick också smak för sprit och öl tidigt. Han var en sådan där tonåring som drack sig full, körde på grund och inte kom hem. Det var en massa år som inte var så roliga.

Som nybliven tonåring satt Olle ofta som ett åskmoln på sitt rum, och ingen vågade prata med honom. Han satte sig på tvären, det blev högljudda diskussioner, och han ansåg alltid att anfall var bästa försvar. Själv hade han aldrig gjort något fel.

Samtidigt hade han alltid en känsligare sida, menar Misse.

– Han har alltid varit mjuk, och haft en väldig intuition, en känsla för hur andra mår och känner. Som tonåring var han också himla rolig, snabbtänkt. Vi har skrattat mycket ihop.

16

Överst: Bröderna och ett piano på julafton. Underst: Samma bröder och en mormor.

Olle har ibland sagt att han hatar Svartsö, att han såg det som ett straff att behöva flytta dit som barn. I dag tonar han ner det lite grann.

– Nej, jag hatar inte Svartsö, inte lika mycket som Vaxholm. Vaxholm hatar jag på riktigt.

17

från svartsö till vaxholm

från svartsö till vaxholm

åt sig och lagra inombords. Han insåg tidigt att han inte skulle kunna slå världen med häpnad genom idrottsliga bedrifter. I stället förstod han att han skulle kunna vinna mycket på att bygga upp ett bra språk.

– När man hör andra människors intelligens eller humor – vilket ofta är liktydigt, kan jag tycka – blir man ju nyfiken på de där funktionerna och vill lägga sig till med dem själv. Det är självklart – jag vill ju också verka smart och säga bra saker. Det vill jag helst av allt, och det ville jag ganska tidigt. Jag ville vara en sådan som sa smarta saker på ett kul sätt. Även litteraturen hjälpte till. Olle tröttnade tidigt på sina barnböcker och gick vidare – från Pippi och Emil via Liftarens guide till galaxen till Dickens, Steinbeck och Hemingway. Där hittade han också nya sätt att använda språket, nya termer att lägga till sitt ordförråd.

– Har man språket så har man ganska mycket. Det är billigare än vapen, parfym, maträtter, sprit och knark och allting, och det utövar ändå en viss makt över människor. Det är angeläget om man är sugen på hur sociala miljöer funkar, och är man sugen på att ta plats i livet är det språket som gäller. Så det är inte så jävla konstigt att det lockade mig.

När Olle var tolv år dog hans morfar, och mormor lät bygga ett hus på Svartsö. Dit flyttade hon med sina hundar, nu av betydligt mindre modell, och dit kom gärna Olle på helgerna. De satt mest och pratade. Han bjöds på te, så småningom sherry.

– Te och sherry, aldrig något annat. Hon var ingen bak-mormor direkt.

De sista åren mormor var i livet kunde hon och Olle krama varandra.

– Det var nästan bara jag som fick göra det. Jag bestämde mig någon gång i artonårsåldern för att jag skulle börja krama mormor. ”Krama mormor om ni törs!” sa jag till resten av familjen, som satt där med svettpärlor i pannan. Och så bara gjorde jag det. Vi stod varandra väldigt nära, säger Olle.

Hans mamma minns en ömsesidig beundran mellan Olle och mormodern. När Misse var orolig över sin äldste son, över hans självdestruktivitet, oklara framtidsplaner eller periodvisa lättja, lugnades hon av Else-Marie.

– Min mamma sa alltid att det kommer att bli något stort av Olle, säger Misse.

Men det var inte alltid lätt att lugna henne. Med Olle som son har Misse fått vänja sig vid att vara en orolig mor.

– Från att han var tonåring har jag varit orolig för honom. Han började röka tidigt, och fick också smak för sprit och öl tidigt. Han var en sådan där tonåring som drack sig full, körde på grund och inte kom hem. Det var en massa år som inte var så roliga.

Som nybliven tonåring satt Olle ofta som ett åskmoln på sitt rum, och ingen vågade prata med honom. Han satte sig på tvären, det blev högljudda diskussioner, och han ansåg alltid att anfall var bästa försvar. Själv hade han aldrig gjort något fel.

Samtidigt hade han alltid en känsligare sida, menar Misse.

– Han har alltid varit mjuk, och haft en väldig intuition, en känsla för hur andra mår och känner. Som tonåring var han också himla rolig, snabbtänkt. Vi har skrattat mycket ihop.

16

Överst: Bröderna och ett piano på julafton. Underst: Samma bröder och en mormor.

Olle har ibland sagt att han hatar Svartsö, att han såg det som ett straff att behöva flytta dit som barn. I dag tonar han ner det lite grann.

– Nej, jag hatar inte Svartsö, inte lika mycket som Vaxholm. Vaxholm hatar jag på riktigt.

17

från svartsö till vaxholm

På Svartsö kunde barnen bara gå i skolan till och med sexan. Efter det fick de börja i småstadsidyllen Vaxholm, några mil nordost om Stockholm. Dit tog de båten på söndagskvällarna och bodde sedan kvar under veckan. Första året blev Olle inackorderad hos vänner till Misse och Anders.

– Det är det han menar när han säger att han flyttade hemifrån när han var … Vad är det han brukar säga? Jag tror att det där har sjunkit med tiden. Tolv år, tror jag att han brukar påstå, ler Misse.

– Till saken hör att Olle var ganska tidig på alla möjliga sätt. Han hittade snabbt kompisar i Vaxholm och upptäckte snart att han mycket hellre ville vara kvar där på fredagskvällarna än att komma hem. Det var många fredagskvällar som jag gick ner till båten för att möta honom och så kom han inte. Jag stod där lite patetiskt, som fiskarhustrun som står och väntar: ”Där står Olles mamma och väntar, och ingen Olle.”

Olle brukar referera lite dystert till de ensamma åren på Svartsö och den tidiga flytten till ett inackorderingshem när han berättar om sin barndom. Men Misse tror att livet på ön påverkade Olles personlighet på ett positivt sätt.

– När vi flyttade ut blev hans nära kompisar inte bara sådana som var jämnåriga. Alla andra ungar i den åldern har ju bara kompisar i samma ålder, men han hade en åttioårig farbror och en femtioårig tant som närmaste förtrogna. Han blev väldigt klok, mitt i all galenskap. Hade vi bott kvar på Lidingö med en massa jämngamla kompisar hade han nog inte blivit den han är.

Hon ler, och tillägger: – Dessutom har det bidragit till att han har kunnat få sin olyckliga barndom, och det är ju mycket värt om man är artist!

18

Skolan i Vaxholm: Olle i mitten, mittersta raden, och Eddie Sjöberg till höger om honom.

19

från svartsö till vaxholm

På Svartsö kunde barnen bara gå i skolan till och med sexan. Efter det fick de börja i småstadsidyllen Vaxholm, några mil nordost om Stockholm. Dit tog de båten på söndagskvällarna och bodde sedan kvar under veckan. Första året blev Olle inackorderad hos vänner till Misse och Anders.

– Det är det han menar när han säger att han flyttade hemifrån när han var … Vad är det han brukar säga? Jag tror att det där har sjunkit med tiden. Tolv år, tror jag att han brukar påstå, ler Misse.

– Till saken hör att Olle var ganska tidig på alla möjliga sätt. Han hittade snabbt kompisar i Vaxholm och upptäckte snart att han mycket hellre ville vara kvar där på fredagskvällarna än att komma hem. Det var många fredagskvällar som jag gick ner till båten för att möta honom och så kom han inte. Jag stod där lite patetiskt, som fiskarhustrun som står och väntar: ”Där står Olles mamma och väntar, och ingen Olle.”

Olle brukar referera lite dystert till de ensamma åren på Svartsö och den tidiga flytten till ett inackorderingshem när han berättar om sin barndom. Men Misse tror att livet på ön påverkade Olles personlighet på ett positivt sätt.

– När vi flyttade ut blev hans nära kompisar inte bara sådana som var jämnåriga. Alla andra ungar i den åldern har ju bara kompisar i samma ålder, men han hade en åttioårig farbror och en femtioårig tant som närmaste förtrogna. Han blev väldigt klok, mitt i all galenskap. Hade vi bott kvar på Lidingö med en massa jämngamla kompisar hade han nog inte blivit den han är.

Hon ler, och tillägger: – Dessutom har det bidragit till att han har kunnat få sin olyckliga barndom, och det är ju mycket värt om man är artist!

18

Skolan i Vaxholm: Olle i mitten, mittersta raden, och Eddie Sjöberg till höger om honom.

19

om tomhet Jag brukar ibland säga att jag har ett sår inuti. Men sår … det låter som ett konstant smärt­ tillstånd. Jag kan känna en djup saknad, en tomhet. Det känns som att jag inte deltar, att jag står utanför. Så har det känts så länge jag kan minnas.

I början tyckte jag att det var jävligt besvärligt och otäckt, jag kände mig verkligen utanför trots att jag inte ville. Jag kände mig utestängd. I tonåren såg jag till att utnyttja det, då blev det i stället en del av en image när jag började tänka i sådana termer.

Ytterligare ett steg senare kände jag den här tomheten och saknaden igen. Jag kan uppleva att jag är fruktansvärt ensam, och det är det värsta jag kan tänka mig. Det har blivit lättare av att jag har förstått att jag inte är ensam om det. Men samtidigt … när jag kommer in i det där depressiva, när jag närmar mig the horror, när tomhetskänslan kommer … Då blir jag osäker.

Det kan kännas extra hårt när jag tänker att jag kan ha varit med och skapat den här känslan själv. Jag kommer ihåg mig själv som nyfiken och glad när jag var liten. Sedan utvecklades blygheten mer och mer. Jag var jävligt, jävligt blyg. När jag var riktigt liten kände jag mig inte sådan, men från att jag började skolan ungefär, från åtta, nio års ålder … Sedan kom det mer och mer.

Jag kände att jag inte riktigt tillhörde någon grupp.

Samtidigt som jag själv känner ett utanförskap får jag spader när någon annan använder ordet. Det är som att man ska känna det när man är kreativ. Det finns en massa ord som jag får klamydia i mjälten när jag hör. Att det finns färdiga svar på hur man ska vara när man är en skapande människa. Jag vet inte hur skapande jag är. Ibland får jag axla andra människors syn på vad en skapande människa är. Det kan kännas ensamt.

Jag kan tycka att andra människor verkar väldigt komplicerade medan jag själv är världens mest normala människa. I vissas ögon betraktas jag som inte helt vanlig utan som svåråtkomlig eller djup. Själv tycker jag inte att jag är det. Det här stärker möjligtvis känslan av att inte nå fram.

Jag tycker att jag är vanlig, att det är ni andra som är galna. Jag inbillar mig att jag är en helt vanlig, enkel person som råkar vara fruktansvärt begåvad.

Ofta är man nog frukten av andra människors förväntningar. Kurt Vonnegut skriver: ”Du är vem du väljer att du är, så var noga med vad du väljer.” Det har jag för övrigt snott rakt av till en låt.

Jag har haft förebilder, och ibland kan jag känna: Har jag valt att bli som de? Har jag varit elak mot mig själv, har jag straffat mig själv för att få uppnå den där rollen av sekelskifteskonstnär – eller är det här min lott, helt enkelt?

Jag vet att jag har spelat roller, men allt har inte varit roller. Jag vet inte gränsdragningarna själv ibland.

Folk kan låta bli att fråga mig om hjälp när de ska måla om huset eller flytta, för sådana

20

vanliga sysslor verkar man inte tro att jag kan göra. Jag kan bli avundsjuk på att jag inte ingår i den vanligheten.

Jag vet inte vad det här beror på. Apropå Kurt Vonnegut-citatet är det klart att jag har varit trädgårdsmästaren i min egen andliga trädgård. Det där lät pretentiöst, men det är så man blir människa – man härmar sådana man gillar. Man hämtar lite här och lite där, och i bästa fall blir resultatet intressant.

Jag kan ibland tänka att jag är tvungen att uppfinna mig själv varje dag. Jag vaknar och tänker: ”Jag vet inte vem jag är i dag.” Det låter också obarmhärtigt pretentiöst. Men om man bortser från det ligger det något i det.

Jag kan vakna som lantgreve och gå och lägga mig som fullblodshippie. Däremellan har jag bara varit en engagerad tv-tittare. Dagen efter kan jag vara en pretentiös poet som är i sin orangea period, och jag överväger att bli vegetarian men deserterar på grund av att jag blir sugen på hjortkött när jag ser hjortbeståndet på andra sidan vägen.

21

om tomhet Jag brukar ibland säga att jag har ett sår inuti. Men sår … det låter som ett konstant smärt­ tillstånd. Jag kan känna en djup saknad, en tomhet. Det känns som att jag inte deltar, att jag står utanför. Så har det känts så länge jag kan minnas.

I början tyckte jag att det var jävligt besvärligt och otäckt, jag kände mig verkligen utanför trots att jag inte ville. Jag kände mig utestängd. I tonåren såg jag till att utnyttja det, då blev det i stället en del av en image när jag började tänka i sådana termer.

Ytterligare ett steg senare kände jag den här tomheten och saknaden igen. Jag kan uppleva att jag är fruktansvärt ensam, och det är det värsta jag kan tänka mig. Det har blivit lättare av att jag har förstått att jag inte är ensam om det. Men samtidigt … när jag kommer in i det där depressiva, när jag närmar mig the horror, när tomhetskänslan kommer … Då blir jag osäker.

Det kan kännas extra hårt när jag tänker att jag kan ha varit med och skapat den här känslan själv. Jag kommer ihåg mig själv som nyfiken och glad när jag var liten. Sedan utvecklades blygheten mer och mer. Jag var jävligt, jävligt blyg. När jag var riktigt liten kände jag mig inte sådan, men från att jag började skolan ungefär, från åtta, nio års ålder … Sedan kom det mer och mer.

Jag kände att jag inte riktigt tillhörde någon grupp.

Samtidigt som jag själv känner ett utanförskap får jag spader när någon annan använder ordet. Det är som att man ska känna det när man är kreativ. Det finns en massa ord som jag får klamydia i mjälten när jag hör. Att det finns färdiga svar på hur man ska vara när man är en skapande människa. Jag vet inte hur skapande jag är. Ibland får jag axla andra människors syn på vad en skapande människa är. Det kan kännas ensamt.

Jag kan tycka att andra människor verkar väldigt komplicerade medan jag själv är världens mest normala människa. I vissas ögon betraktas jag som inte helt vanlig utan som svåråtkomlig eller djup. Själv tycker jag inte att jag är det. Det här stärker möjligtvis känslan av att inte nå fram.

Jag tycker att jag är vanlig, att det är ni andra som är galna. Jag inbillar mig att jag är en helt vanlig, enkel person som råkar vara fruktansvärt begåvad.

Ofta är man nog frukten av andra människors förväntningar. Kurt Vonnegut skriver: ”Du är vem du väljer att du är, så var noga med vad du väljer.” Det har jag för övrigt snott rakt av till en låt.

Jag har haft förebilder, och ibland kan jag känna: Har jag valt att bli som de? Har jag varit elak mot mig själv, har jag straffat mig själv för att få uppnå den där rollen av sekelskifteskonstnär – eller är det här min lott, helt enkelt?

Jag vet att jag har spelat roller, men allt har inte varit roller. Jag vet inte gränsdragningarna själv ibland.

Folk kan låta bli att fråga mig om hjälp när de ska måla om huset eller flytta, för sådana

20

vanliga sysslor verkar man inte tro att jag kan göra. Jag kan bli avundsjuk på att jag inte ingår i den vanligheten.

Jag vet inte vad det här beror på. Apropå Kurt Vonnegut-citatet är det klart att jag har varit trädgårdsmästaren i min egen andliga trädgård. Det där lät pretentiöst, men det är så man blir människa – man härmar sådana man gillar. Man hämtar lite här och lite där, och i bästa fall blir resultatet intressant.

Jag kan ibland tänka att jag är tvungen att uppfinna mig själv varje dag. Jag vaknar och tänker: ”Jag vet inte vem jag är i dag.” Det låter också obarmhärtigt pretentiöst. Men om man bortser från det ligger det något i det.

Jag kan vakna som lantgreve och gå och lägga mig som fullblodshippie. Däremellan har jag bara varit en engagerad tv-tittare. Dagen efter kan jag vara en pretentiös poet som är i sin orangea period, och jag överväger att bli vegetarian men deserterar på grund av att jag blir sugen på hjortkött när jag ser hjortbeståndet på andra sidan vägen.

21