Page 1


SVERIGES HISTORIA 1600 –1721

Nils Erik Villstrand

005193_Sv hist 4_sid_001-012.indd 3

2011-03-23 08.10


Bakom Sveriges historia finns ett vetenskapligt råd, vars uppgift är att strukturera verkets innehåll och inriktning: Jenny Andersson, docent i ekonomisk historia Jenny Björkman, fil. dr i historia Bo Eriksson, fil. dr i historia Kristian Gerner, professor em. i historia Dick Harrison, professor i historia Yvonne Hirdman, professor i historia Elisabeth Mansén, professor i idéhistoria Jarl Nordbladh, professor em. i arkeologi Urban Lundberg, fil. dr i historia Marie-Louise Rodén, professor i historia Bo Stråth, professor i Nordens, Europas och världens historia Birgitta Svensson, professor i etnologi Stig Welinder, professor em. i arkeologi Bozena Werbart, professor i arkeologi Nils Erik Villstrand, professor i nordisk historia Kjell Östberg, professor i historia Kartan på försättsbladet visar ett utsnitt av Nordeuropa, med kungariket Sverige i centrum, cirka 1600. Kartan på eftersättsbladet visar det svenska väldet efter freden i Nystad 1721. / Carl Åkesson och Norstedts Kartor.

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2011 respektive författare och Norstedts, Stockholm Formgivning: Carl Åkesson Bildredaktörer: Pontus Reimers, John Hagström Layout: Maria Ulaner Kartor: Norstedts Kartor/Eva Johansson Omslagsfoto: Kaj Bjurman Prepress: Fälth & Hässler, Värnamo Tryckt hos Fälth & Hässler, Värnamo 2011 isbn 978-91-1-302440-0

005193_Sv hist 4_sid_001-012.indd 4

2011-03-23 08.10


innehåll

huvudredaktörens förord författarens förord

»… ditt namn flög över jorden« Den hyllade Den förtalade Den omstridde Den utstötte Riket och väldet i rummet En europeisk konglomeratstat Ett Europa i ständigt krig och stor kris Världen växer och människan krymper konst och makt under stormaktstiden av Mårten Snickare stormaktstiden och synen på lämningarna efter det förflutna av Jarl Nordbladh den svenska militärstaten Sverige blir stormakt Polska kriget Trettioåriga kriget Danska kriget och freden i Brömsebro Kriget mot Polen De danska krigen 1657–1660 Vilja och välde Krigsmakt och krigföring Hemma i Sverige Kvinnorna och krigen den svenska flottan under stormaktstiden av Lars Ericson Wolke sydeuropeiska diplomater om den svenska stormaktstiden av Marie-Louise Rodén

005193_Sv hist 4_sid_001-012.indd 5

8

9

13 17 27 31 37 40 51 56 62

77 84 90 90 92 96 126 131 134 141 148 157 165

169 178

2011-03-23 08.10


försvaret av stormakten Kriget som kom för nära (1675–1679) Den karolinska krigsmakten Många segrar – ett nederlag (1700–1709) Ockupation, flykt och fortsatt krig (1710–1721) slagfältsarkeologi av Bo Knarrström sverige som hot och förebild av Leon Jespersen styrande och styrda Kungen inför sina undersåtar Från blandad monarki till kungligt envälde Förvaltning och rättsväsende Det inhiberade upproret Diktat eller dialog? Nätverk och makt De nya provinserna drottningarnas tidsålder av Marie-Louise Rodén det svenska israel Kyrka och stat Religionen som samhällets kitt Sockenprästens roller Hustavlans värld Mötet med bokstaven Gudstjänst i den rena lärans land Den dygdiges allt smalare väg Kyrkans lära – folkets tro häxprocesser i det svenska riket av Marko Nenonen ekonomi i omvandling Bistra betingelser Bondehushåll under förändringstryck Adeln och jorden Sveriges tre trumfkort på världsmarknaden Små städer med stora uppgifter Handel och hantverk 1600-talet – det kallaste århundradet av Fredrik Charpentier Ljungqvist

005193_Sv hist 4_sid_001-012.indd 6

185 185 190 203 215 234 240 245 247 253 264 279 281 289 294 315 324 324 327 334 341 342 346 352 359 366 372 375 390

398 406 421 430

441

2011-03-23 08.10


vid delawarefloden och på guldkusten av Dick Harrison

446

att leva och dö på 1600-talet Kvinna och man Rörligt och stationärt Gamla och nya eliter Heder och ära I samhällets marginaler Den ständigt närvarande döden

453 464 474 483 491 500 504

sufflén och kåldolmen

518

regenter i norden från 1600 till 1730 källor och litteratur verkförteckning temaartiklar bildkällor register

524 525 541 563 567 569

005193_Sv hist 4_sid_001-012.indd 7

2011-03-23 08.10


författarens förord

Sveriges tid som stormakt på den internationella politiska arenan blev lika kort som intensiv. Stormakten Sverige fick sin trevande början i Reval 1561, då stadens borgerskap valde att erkänna Erik XIV som sin kung, medan freden i Nystad mellan Sverige och Ryssland 1721 innebar det definitiva slutet på svensk stormaktstid. Dessa händelser inramar en epok full av krig som på ett genomgripande sätt kom att förändra Sverige. Föreliggande del av Sveriges historia, som täcker svensk stormaktstid, börjar ändå i det tidiga 1600-talet, då freden i Stolbova 1617 och den svenska erövringen av Riga 1621 med stor tydlighet klargjorde för omvärlden att Sveriges politiska tyngd i Östersjöområdet hade vuxit. Tio år efter Riga stod Gustav II Adolf som segrare vid Breitenfeld i kurfurstendömet Sachsen. Sverige hade året innan gått in i det europeiska storkrig som börjat 1618 och som kom att vara i trettio långa år. Vikingatid, stormaktstid och folkhemmet Sverige är de tre epoker som väcker det största internationella intresset för svensk historia. För många svenskar i vår egen tid framstår stormaktstiden som förbryllande svår att begripa – varför förde Sverige alla dessa krig på avlägsna slagfält, och till vad tjänade allt det lidande som drabbade befolkningen i hemlandet? Bland tidigare generationer svenskar har däremot många uppfattat stormaktstiden som både ärorik och inspirerande. Den som i likhet med mig tar sig an att utarbeta en sammanfattande framställning om svensk stormaktstid med stöd i den kunskap som modern forskning tillhandahåller inser snart det utmanande i uppgiften. Jag har, bildligt talat, ställt mig på många forskares axlar för att få överblick, det vill säga tagit del av den forskning som de redovisat. Min ambition är att frikostigt låta enskilda forskare få stiga fram i texten, men samtidigt bör det sägas att många, säkert alltför många, förblivit onämnda. Inte heller kan jag inom två pärmar och på många blad mellan dem göra alla de inträngande studier som gjorts full rättvisa. Det forskas som aldrig förr. Tillsammans med historieforskningen lämnar vetenskaper som arkeologi, etnologi, konstvetenskap, kulturgeografi och litteraturvetenskap viktiga bidrag till forskningens ymnighetshorn och vår djupare förståelse av svensk stormaktstid. Forskning börjar med en fråga, och flera av de frågor som ställs i modern historieforskning är av den art att lokala intensivstudier ger oss de mest fruktbara resultaten. I de fall forskningsläget består av ett par eller i bästa fall några sådana undersökningar ställs den som skriver på en syntes inför frågan om representativitet. I hur hög grad har den bild som undersökningarna förmedlar generell giltighet? Och vad är mest ärligt, att teckna en allmän bild med vissa reservatio-

005193_Sv hist 4_sid_001-012.indd 9

2011-03-23 08.10


ner eller låta variationen framträda i all sin vidd, oförenligheten i sin tydlighet och okunskapen i all sin nakenhet? Något allmängiltigt svar på den senare frågan finns inte, men den har känts viktig att bära med sig i arbetet. Detta för över till den uppmaning som förr gavs historiker: riv byggnadsställningarna och låt byggnaden komma till sin fulla rätt! Med den här bilden avses att historikern inte skall visa hur han eller hon tänkt och arbetat utan endast förmedla det blankpolerade resultatet av sin intellektuella möda till sina läsare. När historiker skriver för en bredare allmänhet är detta en ledstjärna för många. Rivandet av byggnadsställningarna ger författaren möjlighet att bejaka historien som berättelse. Även jag trivs i rollen som berättare, men av två orsaker har jag ändå valt att inte vara alltför ivrig i rivandet av byggnadsställningarna. Jag är, för det första, övertygad om att det finns läsare som är nyfikna på hur historiker arbetar, och jag menar också att man inte fullt ut kan förstå den färdiga byggnaden utan en viss kännedom om de ritningar och redskap som var nödvändiga då den blev till. Därför har jag ett antal gånger valt att synliggöra olika tolkningar, låta dem brytas mot varandra och argumentera för det alternativ som jag uppfattar som trovärdigt. En del tolkningar lyckas nämligen fånga väsentligheter, rent av det som Erik Gustaf Geijer beskrev med sitt bekanta »det som sker i det som synes ske«. Andra är skruvade och inte helt ointressanta på grund av just denna sin egenskap, medan somliga är orimliga och faller platt till marken. Intresset för den dåtida östra riksdelen, Finland, har glädjande nog vuxit bland svenska historiker. De svenskspråkiga historikerna i Finland stod tidigare inför en dubbel utmaning: att inför sina kolleger i Sverige påminna om att det en gång fanns en riksdel öster om Ålands hav, som måste beaktas i en historia på dåtidens premisser, och att inför sina kolleger på hemmaplan påminna om kontexten, att Finland ingick som en integrerad del i ett svenskt rike. Den tiden då den här tvåfrontsgärningen var nödvändig är förbi, och en inspirationskälla till den ambition jag velat förverkliga, att skriva hela det stormaktstida Sveriges historia, har jag fått av Jyväskylähistorikern Petri Karonens bok Pohjoinen suurvalta (»Stormakt i norr«, andra upplagan 2008), som behandlar bägge riksdelarna från Gustav Vasa till rikssprängningen 1809. En del av de arbeten som historiker i Finland ger ut publiceras på svenska eller engelska, men mycket utkommer av naturliga skäl på finska. Det skulle vara en välgärning gentemot svenska historiker och en historieintresserad allmänhet i Sverige om fler böcker av finska historiker än vad som nu är fallet gavs ut i svensk översättning. En syntes bär – om den är tillräckligt välskriven – på ett frö till, om inte sin egen undergång, så åtminstone sin minskande aktualitet. En framställning med ambitionen att sammanfatta kunskapen om väsentliga delar av en epok föråldras varje gång den inspirerar någon till att ställa nya frågor att utforska. Huvudredaktören Dick Harrisons skarpsynta granskning av manuskriptet avslöjade ett antal brister och inkonsekvenser som jag efter bästa förmåga åtgärdat. Samarbetet med Norstedts förlag, och särskilt Stefan Hilding och Håkan Josephson, har löpt smidigt och har inkluderat diskussion av sådana ord och

005193_Sv hist 4_sid_001-012.indd 10

2011-03-23 08.10


uttryck som (alltjämt) förekommer i svenskan i Finland, men inte (längre) i Sverige. Försynt framförda krav på leverans av text enligt överenskommen tidtabell till en författare som haft svårt att hitta slutet har varvats med uppmuntrande ord om uthållighet. Också i denna del av Sveriges historia ingår som russin i bullen ett antal temaartiklar. Att få diskutera innehållet i dem med författarna Fredrik Charpentier Ljungqvist, Lars Ericson Wolke, Dick Harrison, Leon Jespersen, Bo Knarrström, Marko Nenonen, Jarl Nordbladh, Marie-Louise Rodén och Mårten Snickare har varit givande och lärorikt för mig. Under mitt arbete med manuskriptet har jag största delen av tiden varit tjänstledig från min professur i nordisk historia vid Åbo Akademi. Ledigheten har möjliggjorts tack vare en positiv inställning till skrivprojektet från min arbetsgivares sida och genom generösa bidrag från Svenska kulturfonden, Svenska litteratursällskapet i Finland och Stiftelsen för Åbo Akademi. åbo, runebergsdagen 2011 Nils Erik Villstrand

005193_Sv hist 4_sid_001-012.indd 11

2011-03-23 08.10


»… ditt namn flög över jorden«

S

tormaktstiden har för många varit också en storhetstid, »fornstora dar« bräddfyllda med stora kungar, geniala fältherrar och tappra krigare. Samtiden talade om »segersamme erövringar« som gav en »förvidgning« av det svenska väldet. Sverige fick sina naturliga gränser i söder på bekostnad av ärkefienden Danmark. Östersjön var på väg att bli ett svenskt innanhav. Sverige växte till en aktör av första rangen på Europas slagfält och vid de förhandlingsbord där nya gränser drogs. Gustav II Adolf gjorde entré på krigsteatern som »lejonet från Norden«, kämpade på ärans fält och dog för friheten. I Tyskland fick barnen lära sig att »der Schwed« (svensken) eller »der Ochsenstern« (Oxenstierna) kunde komma och ta dem om de inte uppförde sig väl. Axel Oxenstierna var en av sin tids mäktigaste män och också för regenter och ministrar ett namn att lägga på minnet. Han blev den svensk som har haft det största inflytandet på europeisk politik någonsin. Trettioåriga kriget var för tyskarna inte bara det stora kriget utan också svenskkriget, och den svenska krigföringen i Polen på 1650-talet blev i folkminnet till syndafloden eller översvämningen. 1999 firades som ett polsk-svenskt vänskapsår. Från svenskt håll erbjöd man som ett programinslag besök av en trupp soldater i karolineruniformer. De polska värdarna tackade nej med motiveringen att varken Karl X Gustavs eller Karl XII:s härjningar var glömda i landet. Karolinerna ersattes klokt nog med en gästande grupp från Friskis & Svettis. Bilder och motbilder – yttre storhet, men inre armod. Stormaktstiden har för många framstått som en höjdpunkt i svensk historia jämförbar med vikingatiden, medan några har sett tiden som ett lågvattenmärke. Sverige som stormakt var en tid av »bondenöd« då befolkningens flertal försmäktade under en självsvåldig adel och då kraven på skatter och soldater steg i höjden. Bondefriheten var hotad och måste försvaras så gott det gick. Kungarna kunde inte tygla sin lust att erövra och skaffa Sverige och sig själva ära. Gustav II Adolf bar på en dröm att bli kejsare. De unga männen fördes in i en lika säker som meningslös död i fältläger, garnisoner eller på örlogsfartygens batteridäck där smittsamma sjukdomar gjor-

Karl XII:s fickur, ett så kallat titthålsur (där tiden anges med siffror i stället för med tim- och minutvisare) i guld och emalj, tillverkat i London 1701 av urmakaren J. Bellete. Jämför bild s. 52.

005193_Sv hist 4_sid_013-076.indd 13

2011-03-23 07.31


14

sveriges historia 1600–1721

de processen kort med rekryterna. Sverige som ett »knektänkornas land« var det dystra resultatet. Befolkningen levde kvar i en magisk värld. Vidskepelsen frodades, biskoparna dundrade och häxbålen flammade. I en ljusare tecknad bild handlar historien om hur Sverige blev en mer integrerad del av Europa, om nygrundade städer, nya skolor och universitet och om en ny förvaltning som var den mest avancerade på hela kontinenten. Omvärlden tvekade inte att kopiera den svenska modellen. Grunden till den moderna staten lades under stormaktstiden. Rättsväsendet byggdes ut och rättssäkerheten tilltog. Sverige kom närmare Europa och i Europa lärde man känna svenskarna. I olika skeden av sin historia har Sverige varit i behov av invandring för att utvecklas. Stormaktstiden var en sådan period. In flyttade nu personer som i Sverige såg en möjlighet till framgång tack vare sina specialkunskaper, sitt kapital eller stora kontaktnät. * En allt mer välorganiserad statsmakt med en stor nyfikenhet på sina undersåtar lämnade efter sig bågnande hyllor med brev, uppbördslängder, räkenskaper och protokoll. Det skrivna ordet blev med tiden allt viktigare i olika sammanhang. Också arkiven från adliga gods eller efter enskilda personer i samhällets topp med brev, dagböcker och räkenskaper med mera flödar av information. Omkring tiotusen av de brev, skrivelser och andra dokument som har Axel Oxenstierna som sin upphovsman har bevarats för eftervärlden. Statsmakten vände sig till undersåtarna i kungörelser och med böndagsplakat. Undersåtarna gjorde kronan uppmärksam på orättvisor och missförhållanden i de böneskrifter (suppliker) de lämnade in. Protokollen från det svenska riksrådets sammanträden är så utförliga att de är unika i sitt slag i hela världen. Under överläggningarna skrev sekreteraren ned inläggen i ett koncept som därefter bearbetades och skrevs rent. Sekreterarna lade vikt vid att få ned också de olika talarnas formuleringar. Om en fråga var viktig och komplicerad diskuterades den pro et contra. Man försökte belysa den så allsidigt som möjligt. En rådsherre kunde få i uppdrag att argumentera för en ståndpunkt, allt medan en annan så skickligt han bara kunde anförde skäl emot den. När riksrådet under Gustav II Adolfs ledning diskuterade sig fram till att Sverige hade vägande och giltiga skäl att gå in i det tyska kriget användes den här metoden. Kronan tog självfallet hand om viktiga dokument redan tidigare, men året 1618 kom att bilda epok i det svenska arkivväsendets historia. I Axel Oxenstiernas kansliordning från detta år skrevs nämligen in att en av sekreterarna uteslutande skulle ta sig an vården av »riksens archivum«. Riksarkivet som myndighet fick sin början i kansliordningen. Huvudstaden Stockholm har inte förskonats från bränder och i slottsbranden 1697 gick mängder av arkivalier upp i rök. År 1802 förstördes en del av Kam-

005193_Sv hist 4_sid_013-076.indd 14

2011-03-23 07.31


»… dit t namn flö g över jorden«

15

markollegiets arkiv då Riddarholmen brann. Ingen har sedan inbördesstriderna 1598 lyckats inta den svenska huvudstaden. Ryssarna var nära att lyckas 1719, kunde ha gjort det 1809 men avstod. Frånvaron av plundrande och härjande soldater i huvudstaden är en faktor som bidrar till att förklara varför arkiven trots allt är så välbevarade. 1713 var det nära ögat, då delar av Riksarkivet evakuerades till Örebro. Båten höll på att kapsejsa på Mälaren och många av volymerna blev våta. Tack vare omfattande torkningsarbete kunde nästan allt räddas undan förgängelsen. Dåtida lumppapper och bläck tål mycket innan de förintas, men på en del av riksregistraturen (kopior av kungliga brev) kan man se spår av vattenskadorna. Somliga dokument bär på många berättelser. Fienden fick inte komma över avslöjande information i arkiven. Därför brändes två dagar efter förlusten i Poltava 1709 stora delar av det svenska fältkansliets arkiv. En del dokumentation är borta för alltid i en övervägd återanvändning av arkivalierna som patronpapper. Volymer som råkade stå på fel ställe när arkiven gallrades har som slumpens skördar bevarats och ger en inblick i vilken information som en gång har funnits men gått förlorad. Men mycket finns kvar, så mycket att en forskare som i dag beställer fram ett mer sällan utnyttjat material kan vara den första som på århundraden vänder på bladen. Sanden som ströddes över dokumentet för att bläcket skulle torka finns kanske kvar, glimmar till i ljuset från lampan över forskarbordet och etablerar en ovanligt stark direktkontakt med det förflutna. Historien var inget som den svenska stormakten lämnade åt det privata initiativet att skriva. Uppgiften gavs åt särskilda historieskrivare som fick ämbetstiteln rikshistoriograf. Rikshistoriograferna, som blev en fast institution från mitten av 1600-talet, utarbetade en officiell historia för Sverige – en kungarnas och krigens tillrättalagda historia – från Gustav Vasa. Så fick pomraren Bogislaus Philipp von Chemnitz av Axel Oxenstierna i uppdrag att korrigera andra skribenters felaktigheter om Sveriges roll i det trettioåriga kriget. De två första delarna av Der Königlich schwedische in Teutschland geführte Krieg utkom 1648 och 1653, således mycket tätt på det fredsslut som satte punkt för det trettio år långa europeiska storkriget. Både Oxenstierna och drottning Kristina ville ta del av korrekturet innan böckerna gick i tryck. År 1906 kompletterades Gustav Adolfsstatyn (från 1796) på det torg i Stockholm som bär kungens namn med en statygrupp som föreställer Oxenstierna och Historien. Clio tar diktamen av kanslern. I ljuset av Oxenstiernas intresse för Chemnitz korrektur framstår tillägget till ryttarstatyn som lyckat. Samuel von Pufendorf, som inledde sin karriär i svensk tjänst som professor i Lund, blev 1677 rikshistoriograf. Han utarbetade en historia på latin över Karl X Gustavs regering som trycktes 1696. Under Karl XII:s tid skrevs rikets historia fortlöpande. En historieskrivare följde med på fälttågen med uppdraget att utgående från journaler och relationer skriva det pågående krigets historia. Gustav II Adolf lade grunden till Sveriges äldsta museum, Livrustkammaren i Stockholm. Det sedan tidigare existerande kungliga vapenförrådets karak-

005193_Sv hist 4_sid_013-076.indd 15

2011-03-23 07.31


16

sveriges historia 1600–1721

tär som minnesväktare stärktes, då det »till en evig åminnelse« fick ta hand om de dräkter Gustav Adolf bar då han sårades i det preussiska fälttåget 1627. Hit fördes också andra föremål med nära anknytning till hjältekungen, särskilt från Lützen den 6 november 1632. I Livrustkammarens samlingar ingår också den uppstoppade hästen Streiff. Kungen red Streiff vid Lützen, och hästen, som dog i Wolgast 1633, fördes med det kungliga liket till Sverige. * Generationer av historiker har trängt djupt in i svensk stormaktstid med hjälp av det omfattande källmaterialet i arkiv och bibliotek. Tidigare ägnade sig forskarna med stor flit åt att utforska utrikespolitiken och krigen. De intresserade sig också för hur makten var fördelad i riket, hur den statliga förvaltningen var uppbyggd eller vilka skatter som krävdes in. Också den ekonomiska historien med statsgrundningar och metallframställning fick uppmärksamhet. Tappra försök att leda i bevis varför Sverige blev en stormakt har ett drag gemensamt, att inget av dem är helt övertygande. Efter andra världskriget fick historikerna ett starkare intresse för förhållandena inom militärstaten Sverige, med en vetenskaplig nyfikenhet inriktad på att förstå hur det var möjligt att en folk- och resursfattig stat i Europas periferi blev en stormakt. En fråga som engagerat och delat historikerna är relationen mellan styrande och styrda. De bevarade protokollen från domstolarna är oersättliga källor till svenskt vardagsliv. I dag ägnar sig många historiker åt att belysa hur folk tänkte, hur deras självbilder tog form eller vilken genusordning som var rådande. Sverige uppmärksammas som en tidigmodern (perioden 1500–1800) europeisk konglomeratstat. Vad det begreppet innehåller finns det anledning att återkomma till litet längre fram i texten. Stormaktstiden har ofta förknippats med hjältedåd och tappra hjältar. Tre gestalter i svensk stormaktstid har fått mer uppmärksamhet än alla andra i tiden. Den ena är den kanske mest hyllade av alla svenskar, den andra den mest förtalade och den tredje den mest kontroversiella. Alla tre kom att leva länge utomlands, och samtliga dog utanför Sveriges gränser, men det är inte detta som gör dem speciella. Påfallande många svenskar kom under stormaktstiden att stifta bekantskap med världen utanför utan att återvända till Sverige. De var alla tre regenter i en tid då historien i hög grad var kungar och krig. Två av dem, Gustav II Adolf och Karl XII, var krigarkonungar, medan drottning Kristina såg sig som fredsfurstinna. Omedelbart efter dem i betydelse kommer storheter som kanslern Axel Oxenstierna, entreprenören Louis De Geer eller krigaren Magnus Stenbock. Finländsk historiekultur skiljer sig en del från svensk. Den är mindre kungacentrerad. Däremot har greve Per Brahe den yngre som i två perioder verkade som generalguvernör i landet, skrivits in i historien som riksdelens stora välgörare. Han blev staty i Åbo redan 1888, medan Gustav II Adolf uppmärksammades på motsvarande sätt i Finland så sent som 1992.

005193_Sv hist 4_sid_013-076.indd 16

2011-03-23 07.31


»… dit t namn flö g över jorden«

17

Den hyllade Trettioåriga kriget och svenskarnas roll i kriget har trängt djupt in i det tyska medvetandet. »Wart’ Du Schwed!« sänder iväg ett hot och den som sitter »hinter Schwedischen Gardinen« har hamnat i fängelse. I den kända tyska skämttidningen Simplicissimus publicerade 1929 den berömde skämttecknaren Thomas Theodor Heine teckningen »Efter Gustav II Adolf kommer Ivar Kreuger i den andra svenska invasionen«. På den mönstrar hjältekonungen från Lützen som skuggfigur inmarscherande tändsticksaskar i oändliga kolonner. Gustav II Adolf ledde själv sina trupper i strid. Det gjorde nästan ingen av de europeiska kungarna längre. Ett modigt uppträdande vid främsta linjen sporrade soldaterna, och även de kungar som följde Gustav II Adolf på Sveriges tron deltog i striderna. Kungens syn var inte så god, och i den dimma som låg över slätten vid Lützen den 6 november 1632 kom han ifrån sina trupper. Efter sju timmar var striden över. Svenskarna stannade kvar på slagfältet men förvirringen var stor. Vem hade vunnit i det som skulle visa sig vara krigets blodigaste fältslag? Och var fanns kungen? Hans häst hade redan mitt på dagen återvänt med tom sadel. Han återfanns död sent på kvällen, av allt att döma av Torsten Stålhandskes ryttare. Kroppen var plundrad och hade blivit illa tilltygad i stridsvimlet av hästarnas hovar. Huvuddragen av vad som hade hänt kan klarläggas utgående från kungens kläder, obduktionen och ögonvittnesskildringar. Kungen hade träffats av ett skott som krossade hans armbågsled och han hade förlorat kontrollen över hästen. Han hade därefter fått ett skott i ryggen och stick av värjor eller något annat blankvapen. Under trettioåriga kriget uppstod en tidningspress i Europa. Gustav II Adolfs död blev den första stora nyheten i pressens historia. Från svensk sida valde man först att dementera kungens död. Han var sårad, men inte allvarligt. Först i början av december blev det i Sverige känt att kungen hade stupat. Bland de tyska protestanterna rådde allmän förstämning. Alla som inte redan hade en bild av kungen ville ha en. Handeln med olika Gustav Adolf-souvenirer var omfattande. Kungens främsta motståndare, kejsaren i Wien, gladde sig, men beklagade att man inte hade lyckats få till stånd fred så att den svenske kungen skulle ha kunnat åka hem. Jublet på den katolska sidan var allmänt taget inte så stort som man kunde förvänta sig, men i Madrid hölls segerfester som varade i många dagar. I det katolska Spanien kallades Gustav II Adolf bland annat monstruo de Stocolmia eller tirano de Suecia, alltså monstret från Stockholm eller den svenska tyrannen. Spanska och svenska trupper mötte varandra första gången i strid i december 1631 nära Oppenheim vid Rhen. Under det historiemedvetna 1800-talet gjorde sig minnet av trettioåriga kriget starkt påmint i Tyskland. 1832 firades 200-årsminnet av Lützen och Gustav Adolfs hjältedöd. Hundraårsdagen hade knappt blivit noterad i Lützen, men nu var tiderna andra. Redan året innan då man firat minnet av den svenska segern vid Breitenfeld 1631 hade en sten rests med texten: »Glaubensfreiheit für die Welt, rettete bei Breitenfeld, Gustav Adolf, Christ und Held« (»Trosfrihet åt världen räddade vid Breitenfeld Gustav Adolf, kristen och hjälte«).

005193_Sv hist 4_sid_013-076.indd 17

2011-03-23 07.31

9789113024400  

1600 –1721 Nils Erik Villstrand © 2011 respektive författare och Norstedts, Stockholm Formgivning: Carl Åkesson Bildredaktörer: Pontus Reime...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you