9789113024363

MAJA HAGERMAN

FÖRSVUNNEN VÄRLD

Om den största arkeologiska utgrävningen någonsin i Sverige

MAJA HAGERMAN

FÖRSVUNNEN VÄRLD Om den största arkeologiska utgrävningen någonsin i Sverige

foto • claes gabrielson

006440_sid_394-444:Layout 1 2011-03-28 07.50 Sida 443

Denna bok tillägnas minnet av mina föräldrar Ingegärd och Helge, och våra somrar tillsammans på Utö.

Av Maja Hagerman har tidigare utgivits: »Spåren av kungens män« 1996 »Tusenårsresan« (med fotografier av Claes Gabrielson) 1999 »I miraklers tid« (med fotografier av Claes Gabrielson) 2003 »Det rena landet« 2006 www.majahagerman.se

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

© 2011 Maja Hagerman och Norstedts, Stockholm Formgivning: Carl Åkesson Omslagsfoto: Claes Gabrielson Kartor: Norstedts Kartor och Carl Åkesson Tryckt i Italien 2011 Prepress: Fälth & Hässler, Värnamo isbn 978-91-1-302436-3

innehåll Den stora utgrävningen | 8 En prolog.

Om landet som kom upp | 11 Uppland – det sista landskap som i sin helhet steg ur havet.

I

föreställ dig en skärgård i skogen (stenålder) En dag för sex tusen år sedan | 17 Om vad människorna hade för sig bland de uppstickande öarna 4100 f.Kr.

Vad låg i krukan? | 24 Om tusentals krukskärvor på en strand i Norduppland 3500 f.Kr.

De valde viken | 39 Om upptäckten av det stora huset med bergkristallen i Kyrsta 2000 f.Kr.

Landet stiger inför deras åsyn | 47 Skärgården grundar upp, säljägare och fiskare ger sig av.

Kons matematik | 56 Kor är märkvärdiga djur. Om mjölken i en kruka från 1600 f. Kr.

En mycket gammal plats att bo på | 71 Om hur man undersöker en forntida boplats, och tyder små fynd i jorden.

Att trampa runt i sin bygd | 80 Byar grundas, stigar trampas upp – och blir de bilvägar vi nu kör på.

II

vattnet är närmare himlen (bronsålder) Vattenriket | 91 Skeppet är symbol för resan. Om att våga ge sig ut och lyckas ta sig hem.

Metaller och människor | 102 Om en liten guldtråd hittad i jorden i Sommaränge skog, från 1800 f.Kr.

Vid gudarnas vatten | 123 Var kom guldet och glänsande brons ifrån? Stora sammanhang 1500 f.Kr.

Guldet vid de heliga kullarna | 139 Om utgrävningen i Ryssgärdet, den mest överraskande.

Upptäckten i tornhuset | 153 Mer om de två heliga kullarna i Ryssgärdet 1000 f.Kr.

Kärlek i landskapet | 162 Om en runsten med världsunikt motiv: det heliga bröllopet i Forsa.

Ett inlindat budskap | 180 I bronsgjutarens verkstad på 800-talet f.Kr.

III

en försvunnen värld (äldre järnålder) Järnet och vapenbärarna | 193 Om hur en ny och gåtfull råvara upptäcktes i myrar och blöta ängar.

Hantverksbyn i Kyrsta | 202 Om en stor ugn, människor, metaller och slagg 300 f.Kr.

Hur hittar man ett heligt berg? | 214 Om Torsbergets hemlighet och hur den upptäcktes bit för bit.

Heligt landskap | 227 Det har funnits heliga platser av olika slag, vissa med gudars namn.

Om själen i stenen | 238 När de döda ska hanteras av de levande.

Hur okammad får man vara? | 248 Att få syn på en livsstil i romersk järnålder 100 e.Kr.

Hemma hos dem i Vaxmyra | 262 Arkeologer tar reda på allt mer om forntida hem och bebyggelser kring år noll.

Den breda åkern | 275 Om utgrävningen av den stora byn i Bredåker.

Jorden i Lövstaholm | 286 Om ett väldigt hus byggt vid en sank och blöt åstrand 100 f.Kr.

Krigaren i graven | 297 Eller: Gissa vem som kommer på middag? 200-tal.

Den stora gåtan | 311 Om en värld som försvann, 300-tal.

IV

och sen kom sagornas tid (på väg mot yngre järnålder) Där tjära blev till guld | 323 Om hur en krigare och härledare återvände hem till Fullerö på 300-talet.

Den heliga ön | 340 Goter och hunner krigar i Europa, och guld blir smycken på Helgö, 400-tal.

Fimbulvinter över Gamla Uppsala | 359 En ny historia om ett gammalt nationalmonument: kungshögarna, 500-tal.

Återvändarna. En epilog. | 395 Om minnet av det som funnits innan – och hur det levde vidare.

Tack / Så här kom boken till | 399 Kartbilaga | 401 Litteratur per kapitel med kommentarer | 410 Litteratur | 424 E4-publikationer | 433 Register över platser | 437 Bildförteckning | 442

E4:an fick en helt ny str채ckning genom Uppland.

Den nya motorv채gen var f채rdig 책r 2007.

Den stora utgrävningen PROLOG

H

är är det land som det sades att gudar var kungar över. Det är verkligen inte det vackraste i Sverige, och inte är det särskilt ovanligt att se på heller. Ändå blev just detta fruktbarhetsguden Frejs land. Sveriges mest mytomspunna landskap.

Allt som står i gamla sagor är naturligtvis inte sant. Annat än på det sättet att somliga – förmodligen inte så få – har haft mage att påstå att det här var ett hem för gudar, en plats där gudasöner och halvt om halvt gudomliga härskare regerat. I sagorna kallades de Ynglingakungar för att de var fruktbarhetsgudens ättlingar.

Nu har en ny motorväg byggts här. En ny vägsträcka för E4 har dragits längs åtta mil från Uppsala norrut mot Tierp och Mehedeby. Gummidäcken rullar över asfalten, rakt över de ytor som beskrivs i den här boken. Ingen skylt vid vägen talar om vad som försiggått under motorvägen. Avfarter pekas ut på blåa skyltar med vit text: Trafikplats Fullerö, Trafikplats Gamla Uppsala, det är över på några minuter. Sedan sluter sig skogen om en igen.

Vägen är ny men den följer en färdled som är mycket gammal. Den går genom ett område som i alla tider varit en pulsåder mellan norr och söder. För mycket länge sedan kallades den »Norrstigen«. Och eftersom det myllrar av fornlämningar här, så har byggandet av den nya breda E4:an inte bara blivit det största vägbygget i Sverige i modern tid utan även det största arkeologiska projektet någonsin i landet. Hundratals arkeologer har varit inblandade och man har undersökt ytor så stora att det förmodligen aldrig mer kommer att öppnas liknande »titthål« för forskningen i den här delen av landet. Det händer bara en gång.

Guden Frejs hemadress var mycket precis. I berättelser som nedtecknades för 800 år sedan på Island angavs att guden bott i Uppsala, och att han hade byggt en stor hall där som han höll hov i. Före honom hade hans far Njord, ännu en gammal fruktbarhetsgud, haft makten i riket och han hade i sin tur tagit över efter Oden. Men Frej var den som blivit mest populär, för han hade 8

FÖRSVUNNEN VÄRLD

verkligen gett folket fred och stora skördar, så de hade kallat honom för världsguden och blotat mycket till honom. Hur omtyckt Frej var märktes när han dog, för man brände honom inte på bål, som man gjort med Oden när han hade dött (jo, gudarna dog i sagorna, och levde bland människor gjorde de också).

Nej, Frej bar man istället i hemlighet in i en hög som man färdigställt i förväg och så sade man till svearna att han fortfarande levde där inne, skriver Snorre Sturlasson.

Få tänker väl på den underliga gamla berättelsen när man passerar Uppsala på motorvägen. Ändå ligger de stora kungshögarna där alldeles intill, höga som flervåningshus byggda i forntiden, och ofta liknade vid något slags nordiska pyramider. Man kan visserligen inte se dem från E4 fastän man far alldeles förbi. Biltrafiken har grävts ner och löper just där som i ett brett dike, så det enda resenären får se genom bilrutan är nygjorda vallar av växtlighet.

Vårt land är det äldsta riket i Europa, påstod stolta svenska historiker förr i världen. Och det var kungshögarna i Gamla Uppsala och berättelserna om de kungar som regerat där, som de anförde som »bevis« för det. Uppsalakungarnas tid beskrevs som en guldålder. Ja, något av en nyckelhistoria i den svenska nationalismen. Inte bara rikets vagga hade stått och knarrat invid kungshögarna i Uppland, utan till och med Sveriges själ och hjärta låg och dunkade i jorden här någonstans. Kungen i Uppsala hade kallat till sammankomster vid offerfester och ting, och det var dessa möten som hade varit själva kärnan i Sveriges statsbildning. Rikets centrum fanns här och ingen annanstans, det kunde man läsa redan i »Svea rikes häfvder« av Erik Gustaf Geijer år 1825.

Därför var Gamla Uppsala också en plats där fantasier om »urgamla« traditioner måste gestaltas under nationalismens glansdagar. Under 1800-talet reste kungligheter dit och skålade i vikingamjöd i försilvrade dryckeshorn uppe på högarna. Man sjöng »Kungssången« och »Du gamla, du fria«, och strofer om att »trona på minnen från fornstora dar« fick verkligen klangbotten när man sjöng dem här. Nazistiska sammanslutningar vallfärdade också hit på 1930och 40-talen, till vad de tänkte sig vara en äktnordisk helgedom för en blond och blåögd övermänniskoras. Och rena kravaller bröt ut när konstaplar med dragna sablar schasade iväg motdemonstranter vid högarna. Ännu på 1960talet visade Historiska museet i Stockholm en modell över ett hypotetiskt tempel i Uppsala, som skulle ha varit centrum för hednakulten, med offrade djur och till och med människokroppar hängande i träden i en offerlund strax intill.

Liksom kartor över hur den hedniske sveakungen hade rest runt i Sverige och låtit sig hyllas på eriksgata. Alla länder har nationalmyter, och det här är vår.

Men nu har detta mytomspunna landskap fått en ny historia. Mer handfast än de legender om hedniska blot som man hittar i medeltida krönikor. Ett häpnadsväckande pussel kan fogas samman av de nya forskningsresultaten. För motorvägen går rakt igenom en trakt som har varit bebodd och befolkad långt innan kungshögar och ynglingasagor ens var påtänkta, och även långt före DEN STORA UTGRÄVNINGEN

9

Högmossen

TIERP

Stormossen

Skallmyran

Sommaränge skog

vikingarnas tid. Hundratals hus och gårdar har kommit fram vid de arkeologiska undersökningarna. Bland fynden kan man söka svaret på varför det här landskapet blev fruktbarhetsguden Frejs land.

Varför det sades att gudar var kungar över just den här slätten.

Det svaret är en modern saga, och den handlar om ett landskap. En bygds mest avlägsna historia. Aldrig förut har den kunnat berättas så här. Det handlar om hur ett samhälle kom till, hur en liten värld tog form i en dalgång i Uppland för flera tusen år sedan.

När en ny vägsträcka dras genom landskapet, så rullas den ut som en filmremsa, och den kan »framkallas«, ruta efter ruta, grävplats efter grävplats. Längs åtta mil bryter den fram över stock och sten, och arbetslag av arkeologer kryper på knä i dess spår och undersöker marken. Kan orden, språket, räcka till för att skildra vad de finner? Där nere under ytan ligger spår av en annan dimension av tillvaron än vår. Den är inte alls bara fantasi. Där finns hårda fakta som överraskar och gör motstånd. De beter sig inte så som den här berättelsen skulle göra om den bara kom ur min föreställningsvärld. Verkligheten överträffar dikten, sägs det. Jag vet inte. Men verkligheten visar sig ofta vara annorlunda än hur diktaren vill ha den. Och det tycker jag är spännande. Fakta skaver som sandkorn i musslan. Tvingar berättaren att linda pärlemor kring små grå fynd, ta hjälp av sin föreställningsförmåga, söka i djupet av sin erfarenhet och långt in i sin egen fantasi.

Det finns nämligen något i landskapet självt, som gör det unikt. Om än inte alls på det sätt som sagornas uttolkare trodde. Något som – sett med moderna ögon – är märkligt med just Uppland. Men för att få syn på det måste man gå ännu längre tillbaka än till sagornas Ryssgärdet Brännpussen tid.

Forsa Kyrsta Vaxmyra Kättsta

Buddbo

Fullerö

Lövstaholm

Bredåker

UPPSALA

Ett urval av de platser längs den åtta mil långa sträckan från Uppsala via Tierp till Mehedeby där det gjordes arkeologiska undersökningar.

Samtliga platser finns på sid. 434.

Om landet som kom upp

D

et har hänt många gånger på jorden att tider av kyla med växande inlandsisar har följts av tider av uppvärmning, då väldiga ismassor smält. Men avsmältningen efter den senaste istiden skiljer sig från de andra, för då möttes geologins historia och vår egen. Då, för drygt tio tusen år sedan, levde människor mitt i detta stora skådespel, och såg det ske.

När isen smälte och trycket försvann steg jordskorpan, och i synnerhet runt norra halvklotets 60:e breddgrad skedde det med en kraft utan motstycke på andra ställen, såväl vid Hudson Bay i Kanada som vid Östersjön. Men det var i Skandinavien som klimatet var jämförelsevis varmt och fördelaktigt, så här fanns också många människor som såg hur skär växte till öar, och skärgårdar blev till fjärdar. Hur berg reste sig och havsvikar krympte till insjöar och så småningom till sumpiga myrar. Samtidigt som nya öar steg ur havet.

Utanför Höga kusten i Ångermanland hade istäcket varit som mäktigast, 3 000 meter tjockt, så där lyftes jordskorpan som mest efter avsmältningen.

Världens kraftigaste landhöjning skapade märkvärdiga former i landskapet, och i vår tid har trakten utsetts till ett av Unescos världsarv för sin unika landhöjningsgeologi. Men även 50 mil längre söderut – i Mälardalen – blev effekterna enorma. Här finns en av världens örikaste skärgårdar, där tiotusentals öar, kobbar och skär fortfarande driver gäck med sommargäster. De känner inte alltid igen sig bland lömska grund och grynnor från barndomens somrar, helt enkelt därför att vattennivån oavbrutet förändras. Fyra millimeter per år är inte mycket men på 50 år blir det ett par decimeter. Och det kan räcka för att omvandla en långgrund badvik från barndomen till en grön strandäng.

I södra Uppland och i Södermanland är det branta klippor och stup som stiger fram ur havet i ett dramatiskt spricklandskap, för här är berggrunden uppsprucken och full av förkastningar. Men lite längre norrut har urberget en annan form. I mellersta Uppland är det istället en mer plan yta som stiger upp ur blötan, så där är det vida slätter som har kommit fram.

OM LANDET SOM KOM UPP

11

På hela den väldiga euroasiatiska landmassan är det lilla landskapet Uppland det sista område som i sin helhet kommit upp ur havet. I tusentals år låg den flata berggrundsslätten nedtryckt mer än hundra meter under havsytan.

Länge befann den sig där, även efter det att isen släppt sitt grepp, men den steg hela tiden. När den väl nådde ytan hade människor sedan länge funnits i Skandinavien. De hade följt den avsmältande isen och vandrat norrut redan femtusen år tidigare. Tänk tanken: Uppland är fem tusen år yngre än Skåne. Det är en i det närmaste ofattbar tidsrymd, lika obegripligt lång som från våra dagar tillbaka till stenåldern.

Landhöjningen på Sveriges östkust har få motsvarigheter i världen. Just för att den pågått så sent i geologins historia och i en så bördig, beboelig och befolkad del av världen. Och i det låga, flacka Uppland blev förändringen häpnadsväckande. Inte bara utsikten ändrades fullständigt för dem som bodde där, effekterna på hela livsmiljön var dramatisk.

När land för första gången bröt igenom vattenytan i Uppland hade människor redan bott på andra ställen i Skandi navien i mer än fem tusen år. Mar ke ringen visar dagens Uppsala. Se även kart bilagan på sid. 401.

5000 f.Kr.

4000 f.Kr.

Vad var det egentligen som hände? Idag kan forskarna berätta om hur människor, redan när de första »topparna« av land bröt igenom vattnet som små öar, kom dit i båtar gjorda av urholkade trädstammar, paddlande fram över blåsiga havsvidder och kalla, djupa vatten. Hur de rörde sig i området hela tiden, utforskade miljön och skaffade sig kunskap om sina nya omgivningar. Redan innan sjöbottnen torkat var de nyfikna framme och började undersöka. Modern arkeologi gör det nu för första gången möjligt att få syn på vad de hade för sig. Den nya motorvägen passerar nämligen rakt över några av de tidigaste öarna.

Dessa undersökningar ger alltså en unik inblick – även ur internationellt, ja, 12

FÖRSVUNNEN VÄRLD

globalt perspektiv – i hur människor förhöll sig till denna föränderliga omgivning. Ny forskning om landhöjningen i kombination med de sensationellt stora undersökningsytorna ger speciella förutsättningar om man vill förstå samhällsutvecklingen.

Det talas i våra dagar mycket om klimatet, hur det ändras och omformar landskap och livsbetingelser, och inte minst hur gränsen mellan land och vatten förskjuts. Det här är en trakt där människor levde mitt i stora landskapsförändringar under tusentals år.

Rena naturkrafter, rörelser i berggrunden, skapade dramatiska förändringar i förhållandet mellan land och vatten. Och i forskningsresultaten från arkeologernas undersökningar kan man se vad de människor gjorde som levde mitt i förändringen. Kanske finns det inget annat ställe i världen där lika stora ytor med bördig jord har stigit ur havet så plötsligt och sent i jordens utvecklingshistoria. Och det skedde alltså inför människornas ögon!

3000 f.Kr.

2000 f.Kr.

1000 f.Kr.

Nu kan historien om dem som levde mitt i förändringens landskap rullas ut som en jättelik filmremsa. Förloppet börjar i norra Uppland där strandförskjutningen märks mest under stenåldern bland säljägare och samlare som då befinner sig i en gles skärgård. I vägsträckans mellersta delar är det istället bronsålderns storslagna ceremonimästare som tar uppstickande berg och höjder i besittning för sina uppvisningar, medan det längst i söder är järnålderns flitiga bönder och husbyggare som tar sig an nya bördiga jordbruksslätter och skapar en blomstrande samhällstillväxt. Hela tiden vistas människorna i närheten av vattnet. De är på plats när stränderna förvandlas, de är med när det sker.

OM LANDET SOM KOM UPP

13

föreställ dig en skärgård i skogen

En dag för sex tusen år sedan

E

n alldeles vanlig dag för mer än sex tusen år sedan syntes några personer röra sig vant ute till havs, i den glesa ytterskärgården två-tre mil utanför dåvarande fastlandet. Vid en liten ensligt belägen ögrupp tog de rast och drog upp sina kanoter i en grund lagun. De stannade inte så länge, kanske bara en eftermiddag innan de for vidare.

Antagligen var de ute på en längre tur för att jaga och bekanta sig med omgivningarna, och eftersom de levde på vad havet kunde ge blev det mest säl och fisk. Men i den här lagunen fann de nog inte riktigt vad de hoppats på, för det blev ett kort besök. När de for därifrån lämnade de efter sig rester av en slaktad sälkropp på stranden liksom en del sönderslagen sten.

Det var omkring år 4100 f.Kr. Nästan sex tusen år senare kom arkeolog Michel Guinard och hans kollegor dit och hittade stenarna, när de skulle undersöka platsen inför motorvägsbygget. Men då låg de inte på en ö längre utan på en höjdrygg långt inne i skogen, på en plats som idag kallas Skallmyran.

För en arkeolog kan det vara som en dröm att få undersöka ett sådant ställe där det finns spår som ger en »ögonblicksbild«, där ett tränat öga kan se vad som hänt vid ett enskilt tillfälle. De hade femton arbetsdagar på sig för att förstå vad som tilldragit sig på en yta av 750 kvadratmeter svårtillgänglig skog.

Spåren gömde sig under växtligheten och de började sökandet med att ta upp provgropar här och där bland täta snår, ris och mossa. Förbryllande lite kom egentligen fram. Till slut blev just sparsamheten, de få fynden, en viktig ledtråd till att tolka platsen. Allt som allt hittades 104 bitar av kvarts som togs in för närmare granskning. Under ljusmikroskop framträdde slitspår på några av dem, skador som hade uppkommit när kvartsbitarna använts, och på tre av dem var spåren så karaktäristiska att man kunde se att de hade nyttjats som knivar. Andra bitar hade en form som avslöjade att någon huggit i dem, snabbt och Kvarts löper som ett ljust stråk genom berggrunden.

17

Tinningben från säl funnet djupt inne i skogen vid Skallmyran.

Kvarts i flera olika kvaliteter fanns att välja på för verktygsmakaren vid Skallmyran.

med van hand, för att forma ett redskap. Men för att verktyget skulle bli riktigt vasst, och kunna skära djupt in i en djurkropp, måste man utgå ifrån rätt sorts stenämne. Det tjänade inget till att bara ta vilken sten som helst. Arkeologerna kunde se hur den kräsne verktygsmakaren hade gått till väga, letat efter rätt material, spräckt ett par olika kvartsämnen på prov men bedömt dem som odugliga. Tre större stycken hade slagits itu, två hade testats och kasserats men det tredje hade bearbetats vidare och gjorts till ett redskap.

I Skåne var flinta det som stenålderns människor använde till i stort sett allt.

Men i östra Mellansverige fick istället kvarts bli lösningen på samma redskapsproblem, eftersom det är ett mineral som finns i överflöd i berggrunden här.

Kvartsen ligger i lösa block bland andra rundslipade stenar och den kan, med sin matta utsida, för ett otränat öga se ut som vanlig gråsten, men kluven itu gnistrar den av blek färg. Inne i fasta berg eller stenblock löper kvartsen i tjocka ljust vit-gul-grå-skimrande ådror genom sprickor och håligheter. Den kan ligga där formad i inbjudande kuber, ibland med en lite »fet« och glänsande yta som om den bara väntar på att bli plockad. Så stenålderns skärgårdsbor behövde inte lägga ner några större ansträngningar på att få tag på sitt råmaterial. Kvartsen fanns överallt, och man behövde varken några märkvärdiga verktyg eller särskilda kunskaper för att framställa redskap av den.

Kanske var det en sorglös tid på det sättet att man inte bar omkring på så mycket. När sälen fångats vid Skallmyran och var flådd och styckad så brydde sig verktygsmakaren inte ens om att ta med sig sitt nya redskap därifrån utan lät det ligga kvar på slaktplatsen vid lagunen. När en slaktkniv behövdes nästa gång var det ju bara att slå till en ny på det ställe man då befann sig, enligt modellen slit och släng.

Kvartsen som besökarna obekymrat lämnade kvar när de for är det tydligaste spåret efter dem. När man hittar den ligger den kvarlämnad på högt belägna ställen inne i skogen, alltså på de första uppstickande öarna. Men man kan 18

FÖRSVUNNEN VÄRLD

undra hur det, bland all annan sten i en rätt stenig omgivning, är möjligt att hitta just de bitar som blivit bearbetade av människor för sex tusen år sedan.

Det verkar vara en rätt hopplös uppgift. På senare år har dock arkeologerna nått häpnadsväckande långt i sökandet efter dessa verktygsrester uppe på höjderna djupt inne i skogen, och även i att kunna tolka dem. En ny källa till kunskap har därmed öppnats, som gör det möjligt att följa de första människorna i Mälardalen. Ja, man kan faktiskt säga att man med kvartsflisornas hjälp knäckt koden till ett förut okänt kapitel i historieboken.

Forskningsgenombrottet kom på 1980-talet då experiment med kvarts utfördes vid Uppsala universitet. Där kunde man visa hur stenålderns människor gick till väga, att de använde olika tekniker för att slå till sina kvartsbitar och att deras olika angreppssätt hade efterlämnat olika spår. Forskarna Kjell Knutsson och Errett Callahan tillverkade egna stenåldersverktyg som de under noggrann kontroll utsatte för slitage på trä, ben och läder för att sedan kunna jämföra de repor och andra spår av slitage som uppstått med sådana som fanns på riktiga redskap från forntiden. På det sättet försökte de tyda vad stenålderns hantverkare haft för sig. Ingen speciell utrustning behövdes för att tillverka verktygen, och egentligen inte särskilt mycket träning heller. Forskarna gjorde experiment med deltagare som helt oförberedda fick i uppgift att tillverka egna redskap.

Det visade sig att de flesta lyckades riktigt bra efter bara några timmar. Så snabbt och enkelt går det att lära sig att slå till kvarts.

Men det var inte bara den närsynta granskningen av repor i sten som öppnade nya möjligheter att få syn på de första människorna i skärgården. I mitten av 1990-talet gjordes också en märklig upptäckt långt inne i skogarna runt Dalälvens mynning. Där hittade man mängder av lämningar från stenåldern som låg i områden man tidigare trott hade varit helt obefolkade. Forskare och myndigheter hade utgått ifrån att oländig skogsmark långt från byar och odlade bygder alltid varit lika öde som den är idag. Men arkeolog Niclas Björck på Länsmuseet Gävleborg gav sig ut på långa vandringar här och fann spår som gjorde honom allt mer skeptisk mot den rådande tolkningen. För att kunna söka mer organiserat behövdes dock fler människor än Länsmuseet kunde uppbåda. Museet i Gävle ordnade ett samarbete med Arbetsförmedlingen, där arbetslösa fick i uppdrag att hjälpa till att söka efter de tidiga invånarnas lämningar i skogen. Och under långa vandringar fann de så småningom ett hundratal nya stenåldersboplatser djupt inne i skogen. På sin tid, under århundradena efter 4000 f.Kr., hade de legat i en forntida skärgård vid Dalälvens mynning.

När nu motorvägsbygget skulle gå genom samma slags oländiga skogar i obygden i Norduppland behövde man göra en liknande eftersökning även där.

Niclas Björck sändes ut för att tillsammans med Michel Guinard söka igenom terrängen.

De började inne på kontoret med att försöka återskapa hur stenålderslandskapet i grova drag hade tett sig. Med hjälp av höjdkurvor försökte de förstå E N DAG F Ö R S E X T U S E N Å R S E DA N

19

hur den dåtida skärgården sett ut. Försedda med kartor där de gamla strandlinjerna ritats in gav de sig iväg ut i skogen för att söka efter spår av de första besökarna i denna tänkta skärgård. Det var ett konstigt jobb, att stå djupt inne i en mörk skog och försöka frammana en skärgård. Tänka bort all växtlighet och istället se framför sig kala klippor, hav och en naken horisont. Och att på fullt allvar fundera över var man skulle dra upp kanoten längs fantiserade stränder.

Kliva ner från en bergsknalle och traska genom mossa och ris över till nästa, men låtsas att man paddlade över en glittrande havsvik. Två allvarliga män i 35årsåldern, djupt inbegripna i en fantasi. Vad skulle andra skogsvandrare tänka om de fick syn på dem? Att gissa vad de båda männen sysslade med hade nog varit svårt. Ja, faktum är att en del av de arbetslösa, som arbetsförmedlingen i Gävle några år tidigare hade skickat ut på liknande uppdrag, hade tyckt att det var en rätt underlig arbetsuppgift.

Och så är det med utforskandet av forntiden, utan förmåga att föreställa sig och använda sin fantasi står man sig slätt. En lagom dos av verklighetsförankrad föreställningskraft går det inte att klara sig utan. Det kan verka egendomligt för en utomstående, kanske som om alltsammans bara är luftslott av teorier och spekulationer ställda på lösan sand. Men det är så man behöver gå till väga för att närma sig en försvunnen värld. Spåren efter den ligger kvar i den här världen. Och plötsligt händer det – verkligheten ger den fantiserande rätt! – i form av otvetydiga spår i marken.

Inne i skogen klev alltså Michel och Niclas omkring i sin skärgård och sökte efter bra ställen att lägga till och slå läger. På de hetaste platserna tog de upp provgropar i marken. De grävde upp en spadbredd, cirka 2 x 2 decimeter, här och där och sökte igenom myllan efter fynd, genom att sålla jorden i en sil med 5 millimeter stora maskor. På den ena skogiga höjden efter den andra tog man upp ett 20-tal provgropar. I de flesta fall hittade de ingenting av intresse, men här och där hände det att det kom fram små bitar av bearbetad kvarts. Och de ställena märktes ut noga på kartan, för att man skulle kunna återvända senare och göra en mer noggrann undersökning.

När platserna sedan grävdes ut kunde det komma fram hela högar av slagen kvarts som legat dold under mossan. En verktygssmed kan nämligen ge upphov till hundratals sönderslagna bitar på bara några minuter. Högarna kan ha lite olika särdrag beroende på vad verktygsmakaren haft i tankarna – med vilka avsikter han eller hon riktat sina slag mot stenen. Att tyda de kvarlämnade bitarna kräver alltså också lite tankeläsning. Vad menade den som slog med att hålla eller vända stenen si eller så? Varför ville man få stenen att spricka på ett visst sätt? Det verkar kanske otroligt, men genom att hantera skärvorna som pusselbitar går det att närma sig en annan människas avsikter för sex tusen år sedan.

På vissa ställen syns det på stenhoparna som verktygsmakarna lämnat kvar, att man förberett sig för att jaga genom att tillverka eggar och spetsar till vap20

FÖRSVUNNEN VÄRLD

nen. På andra ställen har man varit inriktad på att ta rätt på bytet efteråt, då har man tillverkat skrapor och knivar att stycka en djurkropp med. Kvartsbitarna har spruckit sönder och fallit av på olika sätt beroende på vilken typ av verktyg man har velat framställa. På en av stenålderns öar, vid en plats som nu heter Postboda, lade arkeologerna märke till att flisor av en viss typ saknades. Samtidigt kunde de se att kvartsen hade slagits sönder på ett sådant sätt att just sådana smala, vassa bitar skulle bildas. De smalaste avslagen, små spetsar eller eggar, låg inte kvar på slagplatsen, antagligen för att kustjägarna tagit med sig dem därifrån. Satt fast dem som vassa eggar på sina ljuster och harpuner innan de gett sig ut efter sitt byte.

På den största uppstickande ögruppen, Stormossen, låg kvartshögar som tydde på att människor vistats där under lång tid. Över tre tusen kvartsbitar kunde arkeologerna samla in härifrån för slipspårsanalys och det visade sig att de hade använts till mängder av olika hantverk i trä, horn och läder. Man hade borrat hål i hudar med en del av dem, andra hade man hyvlat med. Där fanns sticklar, en sorts vassa spetsar, att rista eller gravera med, och skrapor att använda vid slakt och skinnberedning. Många redskap var förstås knivar och man kunde se på slitspåren att somliga hade använts att tälja med medan andra varit mer skärande verktyg. Ja, i de fasta klipporna på Stormossen syntes det även hur man hade brutit loss kvartsen ur berget. På ett ställe fanns ett kvartsbrott där man ännu kunde se spår av att de hade eldat mot berghällen och sedan hällt över kallt vatten för att få den att spricka så att riktigt stora kvartsstycken kunde bändas loss.

Allt var inte bara slit och släng på Stormossen. En del stenar var man uppenbart rädd om. För att vässa sina harpuner och fiskekrokar använde säljägarna sandsten som brynen. Den finns naturligt i området och är rätt lätt att få tag på. Men en del riktigt stora slipstenar, som hade blivit väl inarbetade, tog de särskilt väl hand om. De användes för att vässa och polera stenyxor, så att de blev vassa och samtidigt lena att hålla i handen. Och just dessa stora, nötta och väl använda slipstenar påträffade arkeologerna ofta en bit bort från stranden. Ibland stod de uppställda på högkant som »i ett diskställ« när man hittade dem. Kustjägarna hade

Slipstenen från Stormossen har en förhöjning i mitten. Den har uppkommit då man slipat yxor i cirklande rörelser.

nog ställt dem så för att vattnet skulle rinna av dem efter regn, en riktigt bra slipsten blir nämligen lätt förstörd av för mycket vatten.

Människorna på Stormossen föredrog att hålla till på den södervända stranden, där fanns spår av kokgropar som de eldat och lagat mat i, men inga spår efter hyddor eller andra bostäder. Kanske sov de under bar himmel eller under ett enkelt vindskydd. Kanske vistades de inte bara i den här viken utan hade hela ögruppen som sitt hem.

Att de levde ett rörligt liv syns på den sten som lämnats kvar. En del yxor och mejslar som de omsorgsfullt vässat och putsat var nämligen gjorda i främmande stenmaterial. Asktuff, en vulkanisk bergart från Siljan i Dalarna, hade någon forslat hit längs Dalälven. Andra verktyg var av flinta, som gjort en ännu längre resa på cirka 70 mil från Skåne eller dagens Tyskland. Stenarna säger något om människornas förbindelser. De hade ett stort kontaktnät, och de drog sig inte för att göra långa och strapatsrika utflykter. Redan de här första kustjägarna, som kom till de nya uppstickande öarna i ytterskärgården, ingick i ett stort nätverk. De levde i en värld av förbindelser där man tillhandahöll stenar och förmedlade kunskaper om nya stentekniker till varandra över väldiga avstånd.

Yxan från Stormossen har slipats till en långsmal form, lik en mejsel. Den är gjord i grönsten, en bergart som fanns på ön.

Fiskekrokar, harpuner och annat kan också ha framställts på Stormossen men om de varit gjorda av ben så finns de inte kvar.

I grunda vikar i skärgården märks det att landhöjningen fortfarande pågår.

23