9789113023199

Henrik Chetan Aspengren Upprorens land

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2011 Henrik Chetan Aspengren och Norstedts, Stockholm Omslag: Miroslav Sokcic, Foto: Scanpix Karta: Stig Söderlind Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2011 ISBN 978-91-1-302319-9

Innehåll Till Islamabad

7

En nation ur Zafars skugga

14

Undantagstillstånd

45

Då tilliten brast

De jordlösa

21

76

Fyra kroppar för Pakistan

104

De rättrognas armé

157

Ingen sover i Sehwan Sharif

137

Jag fick elden

190

Kartritarna i Orangi Town

230

Efterord

258

Mellan rätt och rättvisa Avsked från Islamabad

Ordförklaringar

213

253

261

Litteratur

264

Citatförteckning

273

Tack

272

Till Islamabad Det var under senhösten 2006 som Anna och jag hade sett att Utrikesdepartementet utlyste en tjänst i Islamabad. Anna sökte platsen, och fick den. När vi anlände till Islamabad, mindre än ett år senare, var det sensommar. Islamabad var grönt och stilla.

Staden byggdes på 1960-talet som en diskret fond för statens maskineri. Politiker, byråkrater och utländska diplomater flyttade hit från den tidigare huvudstaden Karachi, och kom på så sätt undan det pakistanska folket. I Islamabad styrde fortfarande stadsplanen. Det fanns en tydlig modell efter vilken stadens invånare förväntades leva sina liv. Kommersen var under kontroll och skedde på utpekade platser. Köpcentrum i betong låg utspridda på bekvämt avstånd från varandra och bilburna kunder hittade parkeringsplatser lika lätt som de sedan inne i affärerna hittade amerikanska glassorter. Stadens parker var fortfarande obebodda och i skymningen, när värmen ebbade ut, gick små grupper av män och kvinnor i gymnastikskor längs promenadstråk vid välhållna gräsmattor. Gatorna sopades och hölls efter; hål fylldes igen och asfalterades på nytt. Men i Islamabads utkanter och i små områden inne i staden hade en försiktig oordning börjat växa sig in bland de räta gatorna. I dessa små utrymmen, ofta inte större än ett par hopslagna tomter eller kvarter, var pulsen högre än i resten av staden. Där samsades arbetsmigranter från Punjabs landsbygd med kristna konvertiter och flyktingar från Kashmir, 7

Pakistan – Upprorens land

om vatten, el och boende. Där tillverkades grillkol och alkohol, och om kvällarna stod gula små taxibilar i långa rader utanför vägg- och taklösa frisersalonger.

Vi flyttade i stället till ett av de lugnare villakvarteren, närmare bestämt till hus 10A, på den 20:e gatan, i sektor F-6/3, och förstod att i våra kvarter var det upp till oss själva att sätta färg på våra liv.

Hibiskus och bougainvillea blommade i kvarteren runt vårt nya hus. Huset var alldagligt. Det var byggt i sten och cement som alla de andra husen i kvarteret. En aning slitet utvändigt, men rent och rymligt invändigt. Det var två våningar högt, med luftkonditionering under de varma månaderna och gasvärmare under vinterhalvåret. Vi gjorde vårt bästa för att fylla husets stora rum med trämöbler från Kashmir och Punjab. Vi rullade ut pakistanska mattor över stengolven och satte upp gardiner för fönster med spröjs och myggnät. Väggarna målades om, men snart blommade fuktfläckarna åter upp över dem. På taket: en vattencistern. Framför huset fanns en gräsmatta där det odlades morötter, koriander, rädisor och sallad, och där rabatterna planterades om efter säsong. Ett stort mangoträd, som gav oätlig frukt stod intill muren. Kvarterets många vildkatter strök kring dess stam, gröna parakiter lekte i lövverket och under trädet gick härfåglarna med sina kamförsedda huvuden på sned, lyssnande efter insekter. Från mitt arbetsrum kunde jag höra vakterna samtala med varandra på andra sidan muren som kringgärdade vår tomt.

Vi fann oss snart till rätta. Pakistan var långt ifrån okänt för mig. Jag hade hört berättelser om landet under min uppväxt från mina föräldrars vänner som kom därifrån. Jag minns ingående samtal mellan de vuxna, där lyriska beskrivningar av pakistanska landskap och människor blandades med dofterna av whisky, okra och lammgryta. Som liten tänkte jag mycket på de där berättelserna. Jag såg framför mig ett land bebott av bildade, ödmjuka och äventyrliga människor. Pakistan blev ett land att längta till.

8

till islamabad

Senare skulle jag ta mig an andra berättelser från vad som i dag är Indien och Pakistan. I min historiska forskning tog jag del av mentalitetsfragment ur en vidare historia om britternas välde i Indien. Efter år av arbete med arkivmaterialet tyckte jag mig förstå åtminstone en del av relationerna mellan London, Delhi, Karachi och Bombay i början av 1900-talet.

På andra sidan arkivens väggar fördes ett annat samtal om Pakistan som jag var mindre förtrogen med. Pakistan beskrevs i detta samtal som ett land i djupnande kris, där befolkningen allt oftare gav sitt missnöje ord och handling. Beskrivningarna av landets kris var fascinerande. De illustrerades med ett starkt bildspråk och iögonfallande metaforer. I ett nummer av The Economist, till exempel, fanns en – ännu så länge – säkrad handgranat avbildad. På handgranatens knaggliga, gröna yta stod skrivet ”Pakistan”, i vitt, över den pakistanska flaggans vita stjärna och halvmåne. Rubriken löd: ”The world’s most dangerous place”.

The Economist var inte ensam om att utnämna Pakistan till världens farligaste plats. Detta kärnvapenbestyckade land beskrivs allt oftare som ”kollapsade” (eng. failed). I den amerikanska tidskriften Foreign Policys index från 2010 över kollapsade stater hamnar Pakistan på tionde plats. En något bättre placering än Afghanistan, men sämre än Burma. Organisationen International Crisis Group har i ett flertal rapporter hissat varningsflagg beträffande Pakistan. Nyligen konstaterade man därifrån i en rapport om landets civila administration att Pakistans byråkrati gjorts oförmögen att leverera den mest basala offentliga service på grund av ”decennier av vanskötsel, politisk inblandning och korruption.” Världsbankens rapporter från senare år är allt annat än upplyftande: av 1 000 levande födda barn kommer 87 att dö innan de fyller fem år, att jämföra med 71 för resterande Sydasien.

Läs- och skrivkunnigheten bland Pakistans befolkning över 15 år är 54 procent, jämfört med 61 procent i resten av Sydasien.

9

Pakistan – Upprorens land

Jämförelsen görs med länder som Nepal, Bangladesh och Indien; länder vars sociala indikatorer inte heller är de bästa. Världsbanken skriver vidare att över en tredjedel av landets omkring 170 miljoner invånare befinner sig under fattigdomsgränsen. Bankens dåvarande landchef i Paki­stan, John Wall, skriver i en artikel i pakistanska The News från juli 2006, att den pakistanska befolkningen är samlad i ett kluster kring fattigdomsgränsen. På ingen sida gränsen finns marginal att hantera otur med en anställning, en dålig monsun eller en familjeförsörjares sjukdom. Minsta störning i inkomstflödet puttar hela pakistanska familjer över fattigdomskanten.

John Wall och andra har samtidigt konstaterat att fattigdom och ekonomisk utsatthet inte är någonting nytt för pakistanierna, även om krisen fördjupats på senare år. Pakistans befolkning har i långa tider, och stundtals otåligt, burit sina umbäranden. Men nu verkar någonting ha tillförts det allmänna missnöjet, som skärper motsättningarna i landet. Människors frustration utnyttjas av olika intressen, och missnöjesyttringar ges allt oftare organiserade former.

2

Väl i Islamabad ville jag försöka förstå mer av denna kris och hur den uppkommit. Samtidigt som jag ville höra hur krisen upplevdes av människor som levde mitt i den, ville jag försöka följa krisens långa linjer bakåt. Jag ville också förstå till vad eller vem man i dessa kristider ställde sina förhoppningar, och hur man artikulerade sitt missnöje. Jag ville tala om detta med alla jag mötte, inte bara huvudstadens välanlitade tyckare. Men de hantverkare, taxichaufförer, eller kvarterets vakter, som jag utsatte för mina frågor ville hellre diskutera min indiska bakgrund. Dessa samtal inleddes alltid med samma fråga: 10

till islamabad

– Vilket är ditt land?

– Sweden.

– Jaha, Sudan.

Nyheten om min sudanesiska härkomst togs emot med viss förundran. Men det var alltid någon som inte lät sig övertygas.

– Du ser ju ut som en pakistanier, var är du från egentligen?

– Jag är född i Indien, i Mangalore.

– Indien, accha shahbaz, mycket bra. Vi är av samma folk du och jag.

Snart förstod jag att viljan att göra mig delaktig i en gemenskap innebar en inbjudan att delta i just den typ av samtal om Pakistan som jag först var ute efter. Skillnaden var att med min bakgrund nu klarlagd, uppfattades jag inte längre som en främling, utan mer som en förvirrad släkting, långväga ifrån. Jag var någon som borde förstå Pakistan; det antogs att jag delade liknande erfarenheter.

Vårt hus i Islamabad fylldes nu med berättelser. Men, sa man mig, om jag verkligen ville förstå någonting av vad som pågick i landet måste jag ta mig bortom Islamabad, och nå in i människors vardag. Islamabad var sällan någons ”hem”. Hemma var i stället Karachi, Lahore, eller gaom me, byn. Det visade sig vara sant vad som sades: en kvart utanför Islamabad – där börjar det riktiga Pakistan.

Historierna som jag nu lyssnade till runt om i landet förde mig förbi mina inledande frågeställningar om den pakistanska krisen i sig, och närmare människorna som påverkades av krisen.

Berättelserna tog ofta sin utgångspunkt i de små sammanhangen; hemmet, byn, bostadskvarteret – för att sedan göra utvikningar, från Pakistan, ut i den större världen. Sedan landade de hemma igen med en diagnos över landets tillstånd.

Dessa var ofta oroande samtal och det slog mig hur ofta berättelserna förmedlade en vilja till uppror. Ibland tillhörde upprors11

Pakistan – Upprorens land

tankarna en vidare kamp för samhällsförändring. Då framhävdes i samtalet inövade, politiskt medvetna fraser som följde ett redan etablerat språkbruk om vikten av snabb social förändring, kamp för de fattiga, eller för muslimska bröder och systrar.

I andra fall var antydan om uppror mer trevande. Samtalen rörde sig då kring personligen upplevda orättvisor, eller lokala auktoriteters maktmissbruk. Upprorsviljan verkade färgas av moralisk indignation, snarare än ideologi, och skulle nog aldrig leda till vidare samhällsomvälvning. I de allra flesta fall skulle upprorsviljan förbli en gest, och aldrig omsättas i handling.

Jag förundrades allt mer av dessa upproriska tankar. Oavsett om de avspeglade en politisk hållning eller ett allmänt sunt förnuft verkade de inte komma ur ett onyanserat missnöje. Snarare trängde de fram ur en känsla av oförrätt, av att känna sig fel eller orättvist behandlad. Det var intressant, för en sådan upplevd känsla av oförrätt måste ju bygga på en jämförelse med vad som uppfattas som rätt. Mycket var fel i dagens Pakistan, men vad var egentligen rätt?

Det slog mig att de jag mötte på mina resor jämförde bilder av Pakistan som inte gick ihop. Å ena sidan bilden av Pakistan av i dag: landet i kris, med djupa klasskillnader, korruption, personlig och politisk osäkerhet, och stora brister i jämlikhet och jämställdhet. Å andra sidan bilden av Pakistan som de uppfattade att landet var tänkt att fungera då det bildades för lite mer än 60 år sedan. Pakistan formades ur en utopisk idé – idén om Sydasiens muslimers civilisatoriska särart och deras rätt till skydd och lika möjligheter, oavsett status. Det var en komplicerad idé med både andliga och världsliga dimensioner. Det var också en ambitiös idé, som lovade mycket. Och den är fortfarande djupt meningsfull för landets invånare.

Människor runt om i Pakistan känner starkt för löftet om jämlikhet, och skydd för sin särart. Pakistanier vill att Pakistan ska 12

till islamabad

vara annorlunda än andra länder, och i sina berättelser om livet jämför inte människorna sin vardag med livet i Väst. De jämför inte heller livet i Pakistan med livet i andra länder i Sydasien, Centralasien eller Mellanöstern. I stället jämför de det Pakistan som de lever i med det Pakistan som de uppfattar att de har blivit lovade. Men verkligheten lever inte upp till löftet. De upplever ingen jämlikhet. De känner ingen säkerhet. De har heller aldrig märkt att dessa ideal omvandlats till någonting bestående, någonting som styr hur deras beslutsfattare agerar, eller ens resonerar.

Nu håller de upp dessa ständigt upprepade, aldrig förverkligade ideal för den som vill lyssna och frågar: vad hände med dem?

13