9789113021553

de troendes moder

Kamran Pasha Översättning Niclas Nilsson

isbn 978-91-1-302155-3 © Kamran Pasha 2009 Norstedts, Stockholm 2011 Översättning: Niclas Nilsson Omslag: John Persson Originalets titel: Mother of the Believers Published by arrangement with Sane Töregård Agency ab Tryckt hos ScandBook ab, Falun 2011 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp, grundad 1823

förord Den här boken är ett skönlitterärt verk. Den är visserligen baserad på historiska händelser, men den är inte en historisk beskrivning av de händelserna. Den läsare som är intresserad av att lära sig mer om islams historia och profeten Muhammeds och hans hustru Aishas liv uppmanas att läsa några av de förträffliga referensverk som jag har använt mig av för att skriva den här sagan. Bland de böckerna finns den oerhört välskrivna biografi av Martin Lings som heter Muhammed: hans liv enligt de tidigaste källorna samt Barnaby Rogersons utmärkta verk, bland andra Profeten Muhammed och The Heirs of Muhammad.

Den som är intresserad av ett västerländskt akademiskt perspektiv på Muhammeds liv och historia hänvisas till Montgomery Watts omistliga verk Muhammad: Prophet and Statesman samt Karen Armstrongs inflytelserika bok Muhammed: en biografi.

Läsare som vill veta mer om Aisha kommer att finna ett överdåd av information om henne och andra framstående muslimska kvinnor i Jennifer Heaths The Scimitar and the Veil: Extraordinary Women of Islam. För den som är fascinerad av de militärhistoriska aspekterna av islams uppkomst finns en fantastiskt läsvärd analys i Richard A. Gabriels Muhammad: Islam’s First General. Hugh Kennedys The Great Arab Conquests är också en utmärkt källa för den som söker kunskap om hur en liten samling ökenkrigare mot alla odds lyckades skapa ett vidsträckt imperium och en civilisation som än i dag sjuder av liv och utövar inflytande över världen.

Läsare som är intresserade av en allmän introduktion till muslimers tro och trosutövande hänvisas till The Complete Idiot’s Guide to Understanding Islam av Yahiya Emerick och No god but God av Reza Aslan.

Den som vill skaffa sig större kunskaper om islams andliga värderingar 9

och vad religionen har att erbjuda världen i dag hänvisas till Islam and the Destiny of Man av Charles Le Gai Eaton och The Heart of Islam: Enduring Values for Humanity av Seyyed Hossein Nasr. En djupare inblick i islams andliga hjärta finns i The Vision of Islam av Sachiko Murata och William Chittick och i klassikern Understanding Islam av Frithjof Schuon.

Det finns många översättningar av Koranen på marknaden i dag, men enligt min uppfattning finns det tre som är särskilt lämpade för västerländska läsare. Abdullah Yusuf Alis The Qur’an: Text, Translation and Commentary är en av de mest älskade av de engelska översättningarna och är till stor nytta för alla som är intresserade av islam. Muhammad Asads monumentala översättning The Message of the Holy Qur’an är bildad och skriven av en europeisk konvertit som förmår att förklara skriften för en västerlänning. För den som är ute efter en enkel översättning som inte är full av kommentarer så rekommenderar jag The Qur’an, översatt av M.A.S. Abdel Haleem och utgiven av Oxford University Press. En äldre men fortfarande populär översättning är The Glorious Qur’an av Muhammad Marmaduke Pickthall, en brittisk konvertit.

[Korancitaten i den svenska översättningen är hämtade ur Mohammed Knut Bernströms tolkning, Koranens budskap. Ö.a.]

Att skriva en roman om islams födelse och de personligheter som var profeten Muhammed, Aisha och övriga medlemmar av det tidiga muslimska samfundet har varit extremt mödosamt och givande. Jämfört med de begränsade historiska data som finns om Jesus har islams rötter och profetens liv dokumenterats med en historisk detaljrikedom som verkar häpnadsväckande i många västerlänningars ögon. Det har sagts att vi vet mer om Muhammed än vi vet om någon annan historisk person, detta eftersom hans anhängare i detalj nedtecknade allt de kom åt om sin älskade lärare, alltifrån hur han såg ut till hans dagliga leverne och matvanor till förvånansvärt intima detaljer om hans privatliv med sina fruar. Detta till stor del tack vare Aisha, som var begåvad med ett enastående minne och såg till att bevara mer än tvåtusen hadither, eller muntliga redogörelser, för sitt liv med profeten och hans läror.

10

Det historiska materialet om profeten Muhammed är häpnadsväckande i sin omfattning och detaljrikedom, men hans liv är fortfarande ett omdebatterat ämne. Troende och icke-troende tolkar naturligtvis berättelserna om Muhammed i enlighet med sina egna perspektiv på sanningen i hans andliga kallelse. Även inom det muslimska samfundet är tolkningen av de historiska skeendena en ofta återkommande källa till hetsiga diskussioner mellan olika sunni- och shiamuslimska grenar.

Det ska nämnas att jag är troende och utövande muslim. Teologiskt betraktar jag mig som sunni och andligt dras jag till sufismen, islams gåtfulla hjärta. Till min härkomst är jag sayyid, i rakt nedstigande led släkt med Profeten genom hans dotter Fatima och hans dotterson Husayn. För mig har den här romanen varit både en givande resa in i min religions hjärta och en tankeväckande studie av de passionerade och komplexa människor som var mina förfäder. De var enkla män och kvinnor som bodde i en ödslig öken och borde ha blivit bortglömda av historien. Men ändå lyckades de tack vare kraften i sin tro vända världen upp och ner.

Jag vill ta tillfället i akt att nämna en av de mer kontroversiella aspekterna av min berättelse, åtminstone för många moderna läsare. Under senare år har det talats mycket om Aishas ålder när hon gifte sig med profeten Muhammed. Man har uppskattat den till allt mellan tidiga tonåren till strax över tjugo. Enligt den mest kontroversiella beskrivningen var hon nio år gammal när hon gifte sig, vilket av en del moderna debattörer har använts för att anklaga Profeten för pedofili. Som svar på de anklagelserna gör många muslimer nu alla möjliga sorters historiska analyser för att försöka rentvå hans namn och rykte. Vad som står klart är att Aisha var ung när hon gifte sig men att hennes äktenskap inte alls var kontroversiellt och aldrig användes mot profeten av hans fiender under hans livstid, något som inte kan sägas om hans äktenskap med Zaynab bint Jahsh. Oavsett hur gammal Aisha var så var det inget som hennes samtida brydde sig om och äktenskapet betraktades som fullständigt normalt i 600-talets arabiska samhälle.

11

I min roman har jag valt att direkt bemöta kontroversen angående Aishas ålder genom att använda den mest omtvistade beskrivningen, att hon var nio när hon fullbordade äktenskapet. Anledningen till att jag har gjort så är att jag vill visa på det dåraktiga i att projicera moderna värderingar på en annan tid och värld. I en ökenmiljö där medellivslängden var extremt låg var ett tidigt giftermål inte en social fråga – det handlade om överlevnad. Moderna kristna historiker kan utan vidare påstå att Maria var ungefär tolv år gammal när hon blev havande med Jesus, för det var normalåldern för giftermål och graviditet i Palestina på hennes tid. Men det är ingen som hävdar att Marias tidiga graviditet på något sätt var pervers, för det är lätt att förstå att i den världen var medellivslängden så låg att reproduktionen ägde rum så snart menstruationscykeln börjat.

En intressant antropologisk analys av pubertetens början i historisk tid och nutid finns i Mismatch av Peter Gluckman och Mark Hanson.

Deras studie visar att moderna samhällsnormer har utvecklats på sätt som strider mot det evolutionära trycket på flickor att börja menstruera och föda barn tidigt. De konflikterna var mindre tydliga i historisk tid, när överlevnaden var viktigare än allt annat. I många kulturer betraktades flickorna som vuxna så snart deras menstruation börjat. Att projicera moderna samhällsnormer på den miljön är ohederligt och visar på en oförmåga att förstå historien och människan.

Det är därför jag har valt att använda den mest kontroversiella beskrivningen som utgångspunkt för min berättelse.

Avslutningsvis bör sägas att inte alla muslimer skulle hålla med om min tolkning av islam eller gilla mitt porträtt av Profetens liv och Aishas roll i muslimernas historia. Och det är helt i sin ordning. Jag vill uppmuntra dem som inte håller med om min bild att skriva böcker som speglar tron så som deras hjärtan uppfattar den. Faktum är att jag hoppas att den dag ska komma då romaner om profeten Muhammed, Aisha och Ali är lika vanliga i den västerländska litteraturen som de vitt skilda och älskade böcker som skrivits om historiska gestalter som 12

Alexander den store, Julius Caesar, Kleopatra och drottning Elisabet I. Min avsikt med den här romanen har varit att ge västerlänningar en glimt av den rikedom som finns i den muslimska historiska traditionen och att sporra alla mina läsare att lära sig mer om islam och dra sina egna slutsatser. I den mån jag har lyckats så är det helt Guds förtjänst.

Misslyckandena, däremot, är helt och hållet mina.

13

1 mekka, 613 e.kr.

Jag föddes i blod, och dess fruktansvärda smitta skulle följa mig genom livet.

Min mor, Umm Ruman, skrek av plågor när värkarna blev svårare.

Barnmorskan, en robust kvinna ur stammen Bani Nawfal som hette Amal, lutade sig fram för att undersöka den gravida kvinnans mage. Och då såg hon den. Rännilen av blod som rann längs hennes patients lår.

Amal tittade bort mot den nervösa flicka som stod bredvid förlossningsstolen där hennes styvmor kämpade för att krysta fram liv. ”Asma”, sa hon tyst, och försökte dölja den rädsla som växte i hennes bröst. ”Hämta din far.”

Din mor, Abdullah, var då inte mer än tio år gammal, och hon bleknade när hon hörde Amals ord. Asma visste vad de betydde. Och det gjorde Umm Ruman också. ”Jag dör”, flämtade Umm Ruman med tänderna sammanbitna mot smärtan. Hon hade förstått att något var fel så snart vattnet gick. Det var mörkt av blod, och den skräck som kom med värkarna var långt värre än något hon hade upplevt när hennes son, Abdul Kaba, föddes många år tidigare.

Hon visste att hon vid trettioåtta års ålder var för gammal för att föda ytterligare ett barn utan komplikationer och det var med bävan hon tog emot beskedet att hon var gravid. Under den hedniska tiden före uppenbarelsens ljus skulle hon kanske ha vänt sig till Amal eller de andra barnmorskorna i Mekka och bett att få lite av deras hemliga dryck, som påstods förgifta livmodern. Men Guds sändebud hade förklarat för sin lilla grupp anhängare att ett barns liv är heligt, trots de många hedniska arabiska sedvänjor som vittnade om motsatsen. Hon hade svurit honom sin trohet och hon skulle aldrig gå emot hans läror, även om det innebar 23

att hon gick under. Till skillnad från de flesta av hennes grannar och vänner, som fortfarande klamrade sig fast vid den gamla tidens sedvänjor, så fruktade Umm Ruman inte längre döden. Men tanken på att hennes barn, det första att födas till den nya tron islam, kanske inte skulle överleva och få se solen gå upp gjorde henne ont.

Amal tog hennes hand och kramade den försiktigt. ”Ge inte upp. Vi ska ta oss igenom det här tillsammans.” Hennes röst var vänlig, men Umm Ruman såg på de bistra linjerna runt hennes mun att Amal hade bilden klar för sig. Slutet var nära för både mor och barn.

Umm Ruman lyckades vända blicken mot sin styvdotter, Asma, som stod fastfrusen vid hennes sida med tårarna framvällande ur de mörka ögonen. ”Gå. Hämta Abu Bakr”, sa hon med svikande röst. Hon smekte flickans ännu runda kinder. ”Om jag dör innan du hinner tillbaka, hälsa honom att min sista önskan var att Profeten ska be på min begravning.”

Asma skakade på huvudet, vägrade tänka på den risken. ”Du får inte dö! Jag tänker inte låta dig dö!”

Flickan var inte Umm Rumans biologiska barn, men bandet mellan dem var lika starkt som mellan vilken mor och dotter som helst. Kanske till och med starkare, för Asma hade valt henne framför sin riktiga mor, Qutayla, som hade vägrat att acceptera den nya tron. Abu Bakr hade skilt sig från sin första hustru, för det var förbjudet för en troende att dela säng med en avgudadyrkare. Den stolta Qutayla hade rasande lämnat huset och svurit på att återvända till sin stam, men Asma hade vägrat följa med. Flickan hade valt den raka vägen, Sändebudets och hennes far Abu Bakrs väg. Det var tre år sedan, och det var sista gången Asma träffade sin mor. Umm Ruman hade tyckt synd om den övergivna flickan, som fortfarande var alltför ung för att förstå vidden av sitt beslut, och uppfostrat henne som sin egen dotter.

Hon undrade vad som skulle hända med Asma när hon var borta. Abu Bakr skulle med all sannolikhet leta efter en ny hustru, men det fanns bara en handfull troende och budskapet spred sig långsamt eftersom 24

man var tvungen att hålla sig i skymundan. Om Mekkas hedniska ledare fick reda på sanningen om Profetens läror skulle deras vrede väckas och det lilla samfund som de troende byggt upp i det fördolda avslöjas och förgöras. Asma skulle bli ensam kvar, utan fostermor att söka stöd hos när hon växte upp. Flickan borde redan ha börjat menstruera, för det gjorde de som fötts under den skoningslösa arabiska solen normalt när de var tio eller elva. Menstruationsflödet skulle börja vilken dag som helst, men Umm Ruman skulle inte finnas till hands och kunna trösta henne när hon blött för första gången.

Hon drog handen genom Asmas bruna lockar i hopp om att med sin beröring efterlämna ett varmt minne som skulle trösta barnet i framtiden. Och sedan gick en stöt av smärta genom Umm Rumans livmoder och hon skrek.

Asma tog sig loss ur sin styvmors grepp. Hon föll baklänges, snubblade på en av de lerstenar som barnmorskan hade lagt vid Umm Rumans svullna fötter. Medan Amal förtvivlat letade genom sitt förråd efter en salva som skulle kunna lindra hennes patients lidande vände sig flickan och sprang för att leta efter sin far.

Umm Ruman slöt ögonen och bad tyst medan hennes kropp brann upp inifrån.

Medan hennes livmoders sammandragningar blev allt svårare kände hon hur barnet vände på sig, gjorde sig redo att komma ut i världen. En rörelse som förmodligen skulle innebära hennes död, och kanske även barnets.

Det var början till slutet, tänkte hon sorgset.

Umm Ruman hade rätt. Men på sätt som hon inte kunde ha föreställt sig.

Min far, Abu Bakr, gick genom Mekkas lugna gator med böjt huvud, ryggen en aning krökt, som om hela världen vilade på hans axlar. Vilket den förstås gjorde.

I kväll hade allt förändrats. Och han behövde få berätta det för någon.

25

I vanliga fall skulle han ha gått hem direkt efter att ha lämnat Profetens hus, eftersom de bodde alldeles bredvid varandra. Men efter det han sett och hört i kväll behövde han en promenad.

Och dessutom hade hans hustru fått värkar tidigare på dagen och i hans hem var det nu barnmorskan som härskade. Abu Bakr hade efter två söner och en dotter lärt sig att låta kvinnorna vara i fred vid sådana tillfällen. En man är bara ett klumpigt irritationsmoment eller en farlig distraktion vid barnafödandets heliga riter. Och att hans barn, det första som föddes i uppenbarelsens ljus, kom till världen oskatt var viktigt inte bara för honom, utan för hela det muslimska samfundet.

För alla dess tjugo medlemmar.

Hans barn. Abu Bakr undrade för ett ögonblick vilken sorts värld barnet skulle växa upp i. I många år hade han hoppats att Sanningen skulle spridas sakta och i lönndom tills Mekkas härskare förvånat upptäckte att deras stamreligion hade dött i sömnen och helt stilla ersatts av dyrkan av den ende Guden. Men under kvällen hade han blivit varse att vilken väg islam än skulle ta bland människorna så skulle den inte bli stillsam.

Han stannade till och höjde blicken mot himlen. Ingen måne syntes i kväll och på himlen brann ett myller av stjärnor, gnistrande trådar i en kosmisk väv som vittnade om Herrens storhet. Dårarna bland hans folk trodde att framtiden kunde urskiljas i de skimrande mönster som spelade på himlen. Men Abu Bakr visste att det bara var vidskepelser.

Endast Gud såg framtiden. Han var den störste av berättare, och varje dag överraskade Han mänskligheten med en ny saga. De som trodde sig kunna omfatta Hans storslagna plan med sina futtiga beräkningar fick alltid böja sig.

När han gick runt ett hörn i den del av Mekka som låg innanför murarna, där de flesta av stadens stamledare bodde, kom han på sig själv med att blicka ut över kullarna som omgav ökendalen och vila ögonen på berget Hira – den plats där Gud hade talat till en man, liksom Han gjort till Moses på Sinai berg längre norrut. Berget, som svävade flera hundra meter över ökengolvet, smalnade av och blev en stenig avsats, och vid 26

krönet fanns en liten grotta. Ett smalt, trångt utrymme som inte nåddes av något ljus. Och härifrån hade själva Ljuset sprungit fram.

När hans barndomsvän Muhammed, den föräldralöse sonen till Abdullah ur klanen Bani Hashim, kom ut ur grottan tre år tidigare hade han varit förvandlad. Han hade sett en ängel vid namn Gabriel som hade sagt att Muhammed var Guds sändebud bland människorna, den siste profet som skickades för att föra världen från mörker till ljus. Det var ett halsstarrigt påstående, ett påstående som naturligtvis bara vore värt löje om någon annan kommit med det. Men Muhammed var annorlunda.

Abu Bakr hade känt honom sedan de var uppspelta pojkar som reste med en karavan till marknaderna i Palestina och Syrien. Och redan i samma ögonblick som han hade fått syn på den unge Muhammed hade Abu Bakr förstått att hans vän hade ett särskilt öde. Han var uppväxt i fattigdom och förödmjukelse, men pojken utstrålade ändå en värdighet, en styrka, som verkade ha sin källa i en annan värld. Medan andra ungdomar snabbt anammade de hårdföra affärsknep som tillämpades bland Mekkas köpmän för att ta sig fram i den skoningslösa ökenvärlden hade Muhammed blivit omtalad som al-Amin – den Ärlige. Ryktet om att han var rättvis i affärer gav honom respekt men inga större vinster, och det gjorde Abu Bakr bedrövad att se sin vän leva i fattigdom medan mindre skrupulösa unga män gjorde snabba karriärer.

Och han hade blivit överlycklig när Muhammeds tur äntligen vände, när han vann Khadijas hjärta – Khadija, den ljuvliga och förmögna änka som hade anlitat den unge mannen för att sköta hennes karavanresor.

Khadija hade friat till den utfattige Muhammed, och det gladde Abu Bakr storligen att se sin barndomsvän äntligen leva i välmåga bland Mekkas betydande invånare. Men Muhammed hade aldrig verkat känna sig bekväm i de förmögnas sällskap, och hans plötsliga välstånd och inträde i societeten hade bara förstärkt hans oro för alla dem i ökendalen som förblev fattiga.

Abu Bakr hade genom åren tillbringat många kvällar med sin vän och hört honom uttrycka sin upprördhet över de lägre klassernas allt svårare 27

situation i staden. Kvinnor och barn svalt i Mekkadalen samtidigt som stamledarna blev allt rikare på den blomstrande handeln med de bysantinska och persiska rikena norröver. Muhammed hade med allt större förtvivlan bevittnat de dagliga orättvisorna, hur de starka förtryckte de svaga, hur män utnyttjade kvinnor och övergav sina oäkta barn – och, i de svåraste fallen, hur de dödade nyfödda flickebarn, som betraktades som socialt misshagliga.

Abu Bakr hade inte blivit förvånad när hans plågade vän började utforska den andliga världen, meditera varje kväll och ägna dagarna åt att samtala med människor från andra länder och av annan tro som han träffade på karavanlederna. Muhammed hade aldrig varit intresserad av deras eget folks religion. De primitiva avgudabilder som araberna dyrkade hade varit honom motbjudande och han kände sig instinktivt dragen till Bokens folk, judarna och de kristna, och deras häpnadsväckande berättelser om den ende Guden som stod för rättvisa och medlidande.

Och Bokens folk påminde honom om att denne Gud även hade dyrkats av arabernas förfäder, som hade varit ättlingar till profeten Abraham genom hans förstfödde son, Ismael. Denne Gud, som judarna kallade Elohim, var fortfarande känd bland araberna som Allah, skapelseguden.

Men nu tillbad araberna hundratals andra gudar som betraktades som företrädare för Allah, som var alltför mäktig och otillgänglig för att bry sig om människornas dagliga liv. Varje ökenstam hade sin egen gud, och var och en av dem hävdade att deras gud var bättre än alla andras, vilket ledde till splittring och stridigheter mellan klanerna. De konkurrerande gudarna var, liksom de otämjda naturkrafter de symboliserade, nyckfulla och utan sinne för moral och rättvisa. Muhammed såg det kaos som skapades av dessa stridslystna och grymma gudar och önskade att hans folk skulle återvända till Abrahams sedvänjor och enkla, rena bild av Allah.

När Abu Bakr besökte Muhammed satt han ofta uppe sent på nätterna och berättade historier han hört av utlänningarna, berättelser om Moses och den högdragne Farao, Israels barn Josef och hans lömska bröder, samt Jesus, Marias son, Guds senaste sändebud hos mänskligheten, som 28

hade helat de blinda och uppväckt de döda. Abu Bakr smittades av sin väns passion för denne Gud och Hans profeter, som inom honom väckte en liknande längtan efter det gudomliga. Abu Bakr tyckte liksom Muhammed att arabernas gudar var små och futtiga. Men Allah, Abrahams Gud, hade aldrig talat till araberna, och Abu Bakr längtade efter att få lyssna till detta gåtfulla, osynliga väsen som hade glömt Ismaels barn.

Och sedan hade det hänt. Muhammeds syn på berget Hira hade gjort honom upprörd och förvirrad. Åsynen av den bevingade ängeln, först inne i grottan och sedan stående på horisonten, där den förunderliga gestalten vidgades i ett moln av ljus som snart fyllde himlen, övertygade Muhammed om att han blivit galen eller besatt av en djinn. Han hade velat ta sitt liv i förtvivlan, men hans hustru, Khadija, hade tröstat honom.

Hon sa att en så karaktärsfast man som han inte skulle bli förledd eller övergiven av Allah och att hans upplevelse måste vara verklig. Under de följande månaderna intensifierades synerna, och ängeln sa till Muhammed att han blivit utvald att följa i sin förfader Abrahams fotspår – att avskaffa avgudadyrkan till förmån för dyrkan av den Ende bland araberna, som sedan skulle sprida sina förfäders tro till hela mänskligheten.

Muhammed blev överväldigad. Han hade fått en omöjlig kallelse.

Att förvandla ett land av krigförande stammar som dyrkade hundratals stamgudar till ett enat rike under en Gud. Var skulle han börja? Eftersom han inte kunde finna något svar i familjekretsen hade han tagit en risk.

Muhammed hade vänt sig till sin vän Abu Bakr och avslöjat vad som pågick.

Och så hade det hänt sig att Abu Bakr en fridfull kväll tre år tidigare suttit på golvet i Muhammeds tysta, sparsamt möblerade arbetsrum medan hans gamle vän berättat om de himmelska synerna och rösten som hade ropat från himlen. När Abu Bakr hörde honom tala kände han hur något väcktes till liv i hans hjärta. Det var som om han hade väntat på det här ögonblicket hela livet. Det var lika naturligt och oundvikligt som att bli förälskad. Redan innan Muhammed hade talat klart förstod Abu Bakr att hans inre längtan hade blivit besvarad. Allah, den Gud 29

som hade talat till Moses och Jesus, hade inte glömt araberna, Abrahams barn. Abu Bakr hade känt Muhammed i mer än trettio år och hade aldrig haft anledning att betvivla ett enda ord som kom ur munnen på al-Amin.

Om Gud skulle välja någon som arabernas profet så skulle det vara den här mannen. Det måste vara den här mannen.

Abu Bakr hade utan en sekunds tvekan godtagit hans påstående att han var Guds sändebud och lovat att han skulle bli Muhammeds högra hand under hans kallelse. Och under de gångna tre åren hade han varsamt meddelat ett antal betrodda vänner och släktingar att det fanns en profet bland dem, en man som skulle frälsa deras folk. Abu Bakr agerade i hemlighet, eftersom Mekkas ledare, som förrättade sina affärer i namn av de gamla gudarna, skulle ha varit snabba att förgöra den nya religiösa rörelsen.

Han lyckades övertala en liten samling personer att acceptera Muhammeds läror och ansluta sig till hans tro, men till sin förfäran misslyckades han med att vinna en del av sina egna släktingars förtroende.

Hans första hustru, Qutayla, hade vägrat att krossa sina avgudabilder och han hade skilt sig från henne. Och för att ytterligare spä på hans sorg hade även hans älskade son Abdul Kaba varit ovillig att vända de gamla sedvänjorna ryggen. Deras gräl blev så hätska att Abdul Kaba hade lämnat hemmet och bosatt sig hos vänner, och vägrade prata med Abu Bakr såvida han inte avstod sina dåraktiga nya idéer. Att han förlorat sin son gjorde hans hjärta mycket tungt, och Profeten påminde försiktigt Abu Bakr om att även Noa hade skilts från sin son, vars motvilja mot Guds budskap hade slutat med att han dog i Syndafloden. Abu Bakr förstod att en far inte var ansvarig för sin sons val, men misslyckandet plågade honom ändå.

Han hade visserligen gjort stora familjemässiga förluster, men Abu Bakr hade inte råkat i några större sociala svårigheter på grund av sina kontakter med Muhammeds nya samfund. Mekkas ledare hade hört rykten om att al-Amin i det fördolda antagit rollen som andlig lärare för en handfull Mekkabor, men det brydde de sig inte särskilt mycket om. Så 30

länge hans lilla följe av anhängare höll sig för sig själva och inte ställde till besvär i Mekka så fick de dyrka vilka gudar de ville, tro vad de ville.

Så länge Muhammeds undervisning skedde i skymundan och inte minskade stamledarnas vinster så var det inga problem.

Men i kväll hade allt förändrats.

Abu Bakr vände bort blicken från det mäktiga berget Hira och tittade på Profetens hus, som låg i en undanskymd del av staden. Tvåvåningsbyggnaden lyste under stjärnhimlen, dess vita stenväggar glimmade med ett blekt överjordiskt sken. Under de senaste åren hade det huset varit en säker samlingsplats för Abu Bakr och de andra nitton troende. Där bad de tillsammans och lyssnade på Profeten när han delgav dem Guds ord såsom de hade förmedlats av Gabriel. Det huset var deras fristad.

Nu skulle det bli deras fästning. För i kväll hade Mekkas ledare fått veta vilket som var Muhammeds egentliga budskap.

Och de hade förklarat krig.

Asma kom utrusande ur sin fars hus. Hon hade sett Umm Rumans likbleka ansikte och blodet på hennes lår, och hon hade insett att förlossningen hade gått fruktansvärt snett. Asma hade redan förlorat en mor – hon stod inte ut med tanken på att förlora en till.

Flickan sprang nerför trapporna och ut i den smala gränden mellan hennes fars och Profetens hus. Hon plaskade rakt genom en pöl med mörk lera, rester av det sällsynta och efterlängtade regn som fallit kvällen före. Alla hennes vänner hade på morgonen begett sig till det heliga templet – Kaba – för att be och tacka sina gudar för det livsbringande vatten som för ovanlighetens skull hade fallit från himlen i ökendalen. Men Asma hade inte följt med. Hennes far hade lärt henne att Kabas avgudabilder var en styggelse och att folkets dyrkan av de falska gudarna åkallade Allahs vrede. De troende hade istället samlats hos Profeten för att i hemlighet tacka den Ende. Tillsammans hade de bugat sig så att pannorna rörde vid den mörka jorden medan Profeten läste de senaste verserna som lagts till Koranen, den bok som Gud delgav 31

honom stycke för stycke, i korta poetiska verser, varje dag.

Asma tyckte alltid om gudstjänsterna, delvis på grund av hemlighetsmakeriet, spänningen i att göra något förbjudet. Och delvis på grund av att det var tid hon fick tillbringa tillsammans med sin far. Abu Bakr var en förmögen köpman som ständigt var upptagen med att inspektera karavaner från Jemen, köpa och sälja rökelse, mattor och krukor på marknaden och tjäna som skiljedomare i affärstvister mellan Mekkas olika handelsförrättare. Hon såg inte mycket av honom under dagarna och njöt av de få timmar varje kväll då han lade undan köpmannens liggare och drog på sig den troendes klädnad.

Asma hade alltid förundrats över hur han förändrades i Profetens närvaro under de mötena. Abu Bakr var en värdig man, maskulin och stark, en man som var van vid och trygg i rollen som ledare. Men i Sändebudets närvaro blev han som en slav inför sin herre – uppmärksam, nervös, angelägen om att vara till lags. Köpmannens hårda cynism ersattes av förundran, ett barns fullständiga och oförfalskade tillit. Hans avlånga ansikte, som såg trött och slitet ut efter en dag av köpslående med abessinska, grekiska och persiska köpmän, fylldes plötsligt av entusiasm och glädje. Första gången hennes far talade med Asma om sin nya tro var hon alltför ung för att förstå teologins vindlingar. Men hon såg hur uppenbarelsen hade förändrat honom, hur den andades nytt liv i en man som tidigare hade liknat en sten, ständigt lika led vid livet, och hon visste att även hon skulle ansluta sig till läran.

Den kärlek hon kände till sin far hade gett henne styrkan att vända ryggen åt sin mor, Qutayla, och sin halvbror, Abdul Kaba, som hade vägrat att ansluta sig till den nya rörelsen. När de gav sig av hade en skugga lagt sig över Abu Bakrs hus. De blev utstötta i sitt eget hem, anhängare till en besynnerlig ny religion som var dumdristig nog att sätta själens band över blodets. Asma hade känt hur hennes fars tysta förtvivlan växte när hans försök att sprida Profetens läror bland sina släktingar ibland möttes av oförståelse, oftare av skratt, och emellanåt av ilska. I takt med att färre och färre av Abu Bakrs släktingar och familjemedlemmar kom 32

och hälsade på hade hon själv känt hur hon blev alltmer isolerad. Ibland viskade de flickor hon lekte med om de rykten som spreds genom Mekka om att Abu Bakr och hans familj blivit besatta av djinner eller utsatts för en trollkarls besvärjelser. Hon ville berätta sanningen, för dem och för hela staden. Att Gud hade talat till dem, att Han talade till dem varje dag, med den lyriska rösten hos en man som aldrig tidigare hade talat vare sig maktens eller poesins språk. Att de fick höra sanningar som var långt mäktigare än några som avslöjats av kahinerna, de mystiska siare som gick genom Arabiens byar och tog betalt för att delge folk sina syner.

Men hennes far hade förbjudit henne att tala om deras samfund och dess tro. Så hon hade hållit tyst och den delade hemligheten hade skapat ett starkt band mellan de få troende. De var hennes nya familj.

En familj som skulle slitas isär om hennes styvmor dog. Umm Ruman hade blivit som en mor för hela samfundet, endast underställd Khadija, Profetens hustru och den första som anslöt sig till den nya tron. Den lilla samlingen troende vände sig till Umm Ruman för att få hopp och inspiration. Till hennes tålmodiga öron vände de sig med sina berättelser om ensamhet och förtvivlan, priset för deras nyfunna tro. Hennes vänliga leende hade muntrat upp många som förtärts av sorg och utanförskap, och hennes mjuka händer hade torkat tårarna på många kinder under de senaste åren. Hennes död skulle innebära ett svårt slag för de troende.

Men så småningom skulle de få tröst genom att vända sig till Profeten och hans familj, Ahl al-Bayt, Husets folk, som utgjorde den nya religionens hjärta. De troende skulle gå vidare, tänkte Asma bedrövat, men hon skulle ha förlorat en mor. Igen.

Hon sprang längs den smala gränden mot Sändebudets hus och stannade framför den smidda grinden. Som alltid när hon närmade sig det vackra stenhuset med dess stadiga pelare och fint avsmalnande valv kände hon en tydlig doft av rosor, trots att hon inte såg några blommor i trädgården. Asma andades in och höjde blicken. De silverspröjsade fönstren på andra våningen, där familjen levde, var mörka. Hon visste att det hade hållits ett stort möte där tidigare under kvällen, men ändå 33

hördes inte ett ljud inifrån huset. Syrsornas kusliga filande ekade sorgset omkring henne. Kanske låg Profeten och sov eller var försjunken i bön.

Fastän hon visste att hennes uppdrag gällde livet tvekade hon inför att knacka på och störa den heliga familjen. Trots att hennes far alltid påminde henne om att Allah var nåderik och barmhärtig hade hon hört de skrämmande berättelserna om dem som åkallat Hans vrede – stammen Ad, som hade hånat sin profet Hud och drabbats av stormar och oväder, eller Thamud, som hade skurit av hassenan på sin profet Salihs honkamel och slukats av en jordbävning.

Asma märkte att hon skakade. Om det var av rädsla för att förlora sin styvmor eller av rädsla för att väcka Guds vrede genom att besvära Hans profet visste hon inte. Hon tog ett andetag och grep tag om den silvriga kläppen som hängde alldeles över hennes huvud. Asma bultade tre gånger på porten och hörde med förvåning hur starkt ljudet ekade där inne.

Hon hörde inget på en lång stund. Hon började sträcka sig mot kläppen en andra gång när hon hejdades av fotsteg som närmade sig. Porten öppnades inåt och en skugga föll över henne. Asma tittade upp och fick se en stilig trettonårig pojke med smaragdgröna ögon och hår som var lika svart som en stjärnfri natt. Hon förstod genast vem han var och hade för ett ögonblick svårt att få fram orden. Hans intensiva ögon verkade se rakt genom henne i mörkret, som om de var upplysta av en inre eld.

Hon rodnade och tittade ner på sina fötter, och såg till sin stora förtret att hennes sandaler, fötter och vrister var täckta av lera. ”Frid vare med dig, Abu Bakrs dotter.” Pojken lät munter, hade uppenbarligen inte märkt hennes förlägenhet. Han log vänligt mot henne, men vad han tänkte när han såg den flämtande och smutsiga flickan på sin tröskel anade hon inte. Ali, son till den mekkanske stamledaren Abu Talib, var en gåta, ett mysterium också för dem som stod Profeten och hans familj nära. Han var Sändebudets unge kusin och hade blivit adopterad av Ahl al-Bayt när Profetens gamle farbror Abu Talib inte längre hade råd att försörja honom. Muhammed stod pojken mycket nära, betraktade 34

honom kanske som den bror han aldrig haft eller den son han kunde ha fått.

Men Ali liknade inte andra ungdomar och höll sig undan de andra pojkarna i Mekka. Han visade inget intresse för deras sporter, tävlingar eller drakar, utan föredrog att ägna sin tid åt att iaktta folk på marknaden, som om han försökte begripa sig på en främmande och annorlunda art.

Och därför var de andra unga männen i staden alltid lite nervösa och osäkra i Alis närvaro. Inte heller de som stod Profeten närmast visste vad de skulle tro om honom. Han verkade aldrig riktigt vara på samma plats som de i anden, även om han var kroppsligen närvarande. Också nu var Ali som något ur en dröm. Plötsligt slogs hon av en underlig tanke. Tänk om Ali är drömmaren och Asma är drömmen? Vad händer med mig när han vaknar? ”Jag letar efter min far”, sa hon och sköt den oroande tanken åt sidan. ”Umm Ruman är sjuk. Hennes livmoder blöder.”

Ali blinkade mot henne som om han inte förstod vad hon sa. Asma fick återigen en obehaglig känsla av att han inte riktigt var där utan betraktade henne på långt håll.

Och sedan nickade han, som om han plötsligt ryckts tillbaka till nuet. ”Det var tråkigt att höra”, sa han tyst. ”Jag ska underrätta Profeten.

Han kommer att be för Umm Ruman, och om Gud vill blir hon helad.”

Ali tog ett steg tillbaka och gjorde en ansats att stänga porten när Asma steg upp på tröskeln och grep tag i portens järnbleck. ”Och min far?” envisades Asma. ”Din far är inte här”, sa Ali vänligt. ”Abu Bakr gick till Talha för att berätta vad som har hänt.” ”Vad är det som har hänt?”

Ljuset i Alis ögon tycktes bli starkare. ”Det har börjat”, sa han. Och med de orden nickade Ali adjö till den förvirrade flickan och stängde porten.

Asma stod för ett ögonblick kvar som förstenad. Överallt omkring henne härskade en fullständig tystnad och luften kändes tyngre, som om 35

en mystisk filt lagts över gatan. Det kändes som om tiden på något sätt hade stannat under hennes korta samtal med Ali, som om själva världen hade hållit andan.

Och sedan filade syrsorna igen i en oavlåtlig, flytande kadens. Asma skakade av sig den olustiga känslan av att just ha återvänt från ett besynnerligt och avlägset land och koncentrerade sig på sitt uppdrag. Hon vände sig om och sprang från Profetens hus mot Mekkas huvudgator och sin kusin Talhas hus.

Abu Bakr värmde händerna vid brasan medan Talha hällde upp lite getmjölk åt honom i en gammal träskål. Den unge mannen, som nyss fyllt arton, var en av dem som senast anslutit sig till den nya tron. Profetens lära om givmildhet och rättvisa för de fattiga hade väckt till liv Talhas ungdomliga idealism och gett honom något värdigare att kämpa för än att bara driva kameler åt sin förmögne kusin. Han var ivrig att delge sina unga vänner uppenbarelsen, att värva dem till tron, men han hade svurit på att inte yppa hemligheten. Talha hade lidelsefullt bett Sändebudet att låta honom sprida budskapet om Guds ord bland stallpojkarna och herdarna. Han menade att de nya lärorna skulle möta motstånd från Abu Bakrs generation, som sedan länge satt fast i sina fäders riter, men att det var bland Mekkas shabab, de som var alltför unga för att ha kuvats av traditionens överväldigande tyngd, som de skulle hitta sitt starkaste stöd. Profeten hade lett och vänligt förmanat honom att vara tålmodig. Allah hade en plan och ingen kunde skynda på det gudomliga.

Den dagen skulle komma, hade han försäkrat Talha, då de skulle stiga ut ur skuggorna och öppet förkunna den ende Guden i Mekka, och så småningom i hela världen.

Och nu hade den dagen äntligen kommit. ”Så han berättade för stamledarna i kväll?” Talhas ögon strålade av upphetsning när han räckte sin äldre kusin skålen med mjölk. ”Ja.” Abu Bakr lyfte skålen till läpparna och viskade tyst ”Bismillah ar-Rahman ar-Rahim” – I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn.

36

Det var den konsekrationsformel som Profeten fått lära sig av Gabriel, de ord med vilka de troende inledde sina böner. Det var den välsignelse de uttalade varje gång de påbörjade något nytt, oavsett om det var något så enkelt som att äta eller dricka eller knyta skorna, eller något så meningsbärande och betydande som att älska. Bismillah helgade också livets allra minsta ögonblick, upphöjde med varje andetag vardagligt till heligt.

Abu Bakr läppjade på mjölken, lät dess mjuka klumpar rinna ner genom strupen och svalka den eld han hade känt bli allt hetare i magen under kvällen. ”Vad hände?” Talha lutade sig framåt och grep tag om kanten på det gamla cypressbord som Abu Bakr hade skänkt honom den dag då han konverterade till islam.

Abu Bakr suckade och ställde ner skålen. ”Profeten fick en uppenbarelse från Gabriel enligt vilken han nu öppet måste sprida budskapet, med början i sin egen familj”, sa Abu Bakr och blickade in i lågorna medan han berättade. ”Så han bad Ali samla ledarna för Quraysh till kvällsmålet.”

Quraysh var den stam Profeten tillhörde, den stam som sedan länge hade styrt staden Mekka och organiserat den årliga pilgrimsresa som gjordes av araber från öknens alla hörn för att tillbe sina gudar vid Kaba, det heliga templet i stadens mitt. Det var de som bestämde över den viktigaste religiösa platsen i hela Arabien och deras stöd skulle ha gett Muhammeds nya rörelse den status den behövde för att vinna deras landsmäns hjärtan. ”Det var en enkel måltid”, sa Abu Bakr tyst och drog sig med förundran i rösten till minnes kvällens underliga händelser. ”Bara en fårstek som knappt räckte till att fylla den skål Profeten sträckte fram till Ali. Och en mugg mjölk som jag såg honom hälla upp ur ett lerkrus. Jag frågade Sändebudet om jag skulle gå och hämta mer mat hemifrån, för det fanns knappt tillräckligt för en man, och än mindre för de qurayshitiska dignitärer som skulle komma. Han bara log, sträckte ner handen i skålen och tog ett litet köttstycke. Han tuggade på en bit och kastade sedan 37

tillbaka den i skålen. Och sedan såg jag honom vända sig till Ali och säga åt pojken att ta den i Allahs namn.”

Talha knäppte ivrigt händerna medan Abu Bakr redogjorde för de oförklarliga händelser som sedan följde. ”Ali skickade vidare skålen från man till man, trettio personer totalt, och var och en stack ner handen och tog för sig. Ändå försvann inte köttet och skålen förblev full. Ali hällde upp mjölk åt dem ur kruset, fyllde varje mans glas, och ändå såg jag honom aldrig fylla på sitt eget kärl.”

Talha drog efter andan inför den häpnadsväckande berättelsen. ”Och du såg detta? Med dina egna ögon?”

Abu Bakr nickade. ”Det var som den saga som Sändebudet en gång berättade för mig när vi var pojkar, en historia som han hade hört av en kristen munk som han träffat på en karavanresa till Syrien. En saga om profeten Jesus, frid vare med honom, som mångdubblade antalet fiskar och bröd till tecken från Gud.” Talha kände en rysning gå längs ryggraden och hjärtat började bulta i hans bröst. Profeten hade aldrig påstått sig utföra några under, utan sa att det faktum att Gud talade genom en arab som varken kunde läsa eller skriva var ett under i sig. Talha godtog sanningen i Profetens ord eftersom de berörde honom i hjärtat. Han hade aldrig behövt den sortens tecken eller bevis för Profetens gudomliga kallelse. Men nu, när han lyssnade på Abu Bakrs berättelse, önskade han innerligt att han varit där i kväll. Men Talha var ingen stamledare. Långt därifrån. Han var varken rik eller betydelsefull och beklagade ofta att han inte kunde erbjuda Profeten särskilt mycket i fråga om materiell hjälp. Men om det Abu Bakr sa var sant så kanske deras lilla samfund inte längre skulle behöva någon materiell hjälp. Om maten kunde regna från himlen som den hade gjort på Jesu tid så var undrens tid åter här. Deras nya tro skulle segra och kasta ett nytt ljus över sanningen och skjuta undan mörkret. ”Då måste Quraysh ha sett vad som hände”, sa Talha exalterat. ”Då måste deras hjärtan ha blivit rörda vid undret.”

Abu Bakr sänkte sorgset blicken. ”Deras hjärtan blev rörda, men i fel 38

riktning. De hårdnade, som Faraos hjärta när han mötte Moses och hans mirakelstav.”

Talha häpnade. ”De förnekade tecknet?” ”När det förvånade mumlet inför undret spreds i salen reste sig Abu Lahab, Profetens farbror, och ropade att deras värd hade förhäxat dem.”

Abu Bakr skakade på huvudet vid minnet av den gamle mannens vrede. ”Stamledarna reste sig för att gå, men Profeten bönföll dem att stanna och lyssna på hans budskap. Han berättade sanningen. Att han var Allahs sändebud och att han hade fått som kallelse att förstöra avgudabilderna och de falska gudar som hade fördärvat arabernas religion. De blev chockade och förargade och för ett ögonblick trodde jag att deras vrede skulle leda till upplopp där i Profetens hem.”

Talha lutade sig tillbaka med tungt hjärta. ”Vad gjorde Profeten?” ”Han ropade till sina släktingar och frågade vem bland dem som ville hjälpa honom i hans kallelse och bli hans bror, hans verkställare och efterföljare.” Abu Bakr såg in i Talhas ögon. ”Ingen höjde sin stämma för honom. Och sedan reste sig Ali inför Mekkas herrar och tillkännagav att han skulle bli Profetens hjälpare.”

Talha blev förbryllad. ”Ali? Han är bara en pojke.”

Abu Bakr nickade. ”En pojke, ja, men med ett lejons hjärta. I det ögonblicket, när han stod rakryggad inför de hånskrattande äldste visade han mer mod än de flesta män visar under ett helt liv. Profeten lade handen mot Alis nacke och befallde stamledarna att lyssna till Ali och lyda honom.”

Talha förlorade för ett ögonblick målföret. Abu Bakr såg hans förvirring och log. ”De äldste reagerade likadant”, sa han. ”Tystnaden lägrade sig i rummet, som den stillhet som faller över jorden innan himlens vrede utbryter.

Och sedan började de skratta och håna Profeten, som hade befallt dem att lyda en pojke vars röst helt nyss hade hårdnat, vars haka fortfarande saknade skägg. Jag såg mig omkring i rummet och fick se Alis far, Profetens farbror Abu Talib, sänka sitt gråa huvud i skam när stamledarna slungade kränkande ord mot hans son och brorson. Och sedan vände sig alla om 39

och stormade ut ur salen, och lämnade oss i ensamhet och tystnad.”

Talha skakade förfärat på huvudet. Han drog handen genom sina mörka lockar som om han försökte dra loss den spindelväv av förtvivlan som plötsligt hade lagt sig över honom. ”Så nu vet de. Och nu kommer de att försöka förgöra oss.”

Abu Bakr nickade.

Talha betraktade det lilla rum som tjänade som hans enda skydd i den ofruktbara Mekkadalen. Han hade bara det bord som han fått av sin släkting och en liten skinnklädd bädd mittemot eldstaden. Det var allt han ägde i denna värld. Och han betraktades som rikare än många av de troende. Hur skulle de kunna mäta sig med Mekka, vars herrar levde som kungar, vars kistor var fulla av guld, vars släktingar var beväpnade med de finaste svärd och spjut? ”Så vad gör vi nu?”

Abu Bakr tittade ut genom stenhusets lilla fönster. Där ute gnistrade och dansade stjärnorna över himlavalvet. En himmelsk låga for genom hans synfält, sedan ännu en. ”En ny dag är kommen”, sa Abu Bakr tankfullt. ”Hemligheten är avslöjad och världen kommer att gå samman mot de troende”, sa han tyst.

Och sedan sträckte han ut armen och vidrörde Talhas axel. ”Mitt hjärta var liksom ditt tungt i kväll. Men när jag skulle lämna den tomma salen tog Sändebudet mig åt sidan och tröstade mig. Han läste dessa ord som delgivits honom av Gabriel: I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn!

Vid den flyende tiden!

Människan förbereder helt visst sin egen undergång, utom de som tror och lever ett rättskaffens liv och råder varandra sanningen och råder varandra tålamod.

40

Talha kände orden strömma genom hjärtat likt en fors som skänker liv åt den döda jorden. De orden, som på arabiska rimmade i poetiskt majestät och på perfekt meter, hade utsagts av Gud själv i kväll. Hans ögon fylldes plötsligt av tårar. Abrahams Gud, som hade valt att tala till människorna en sista gång. Och Han hade, i Sin outgrundliga visdom, valt att tala genom dem, ett barbariskt, obildat och primitivt folk. En nation som historien glömt och de stora civilisationerna omkring dem hånade. De var de sämsta av Adams söner. Och ändå hade Han valt dem.

Talha följde sin äldre släktings blick mot stjärnorna utanför fönstret.

De hade kretsat kring jorden i oräkneliga tusen år. De hade sett imperier uppstå och falla, hade sett mäktiga kungar och krigare förvandlas till jord och deras namn falla i glömska, sångerna om deras gärningar försvinna i tidens dimslöjor. Men stjärnorna bestod och lyste på himlavalvet till tecken på det som aldrig skulle dö, det som aldrig skulle gå förlorat.

Talha förstod. Även om hela världen gick emot dem så skulle Guds plan slå in. De behövde inte veta hur eller när. Deras uppgift var att börja skriva berättelsen, trots att dess sista kapitel inte avslöjats för dem.

Abu Bakr lutade sig närmare honom och talade tyst, konspiratoriskt. ”Sov inte i natt, utan håll dig vaken och be.”

Talha såg på honom. ”Jag ska göra som du säger.”

Abu Bakr nickade. Han såg rakt in i Talhas ögon. ”Sändebudet sa att det kommer tecken i natt. Änglarna skriver vår tros framtid i denna stund. Det öde som väntar människorna kommer att skrivas i Himmelens bok, och skriften kommer att avslöjas för den vars hjärta är moget.

För i natt kommer vår tro att födas på nytt och tända en eld som ska sluka den gamla världen och bereda väg för den nya.”

Talha nickade och hans själ spritte till i förundran över Abu Bakrs ord.

Och sedan såg han det första tecknet.

En vitklädd ängel vars mantel glittrade i stjärnornas sken kom svävande längs stigen mot hans hem. Talha tappade hakan. Han stirrade häpet på gestalten på samma sätt som en uttorkad vandrare stirrar på en 41

hägring och hoppades bortom allt hopp att det han såg var verkligt och inte ett spöke skapat av hans eget medvetande.

Och sedan såg han att ängeln var ett barn vars ansikte var vitt av fruktan. ”Far!” Det var Asma, Abu Bakrs dotter, som skrek från andra sidan grusvägen när hon fick syn på deras silhuetter i fönstret till det lilla lerstenshuset.

Abu Bakr vände sig och tittade förvånat ut genom fönstret. Och när han såg sin dotters ansiktsuttryck tömdes hans eget ansikte på blod. Den skärrade Talha såg hur hans släktings rofyllda lugn sprack och ersattes av skräck. Abu Bakr stapplade mot dörren med hjärtat i halsgropen. Han snubblade och Talha rusade fram för att hjälpa honom, men den äldre mannen viftade undan honom.

Abu Bakr slängde upp den lilla välvda dörren till Talhas hus och Asma snubblade in över tröskeln. Han omfamnade sin dotter medan hon försökte hämta andan. Men redan innan barnet sagt något visste Talha vad hon skulle säga. Hennes rödkantade ögon brände in sitt budskap i alla som mötte hennes blick.

Abu Bakr strök varsamt sin dotters bruna lockiga hår, lät henne luta sig mot hans bringa för att hämta kraft ur hans bultande hjärta. Ett hjärta som nu dundrade så våldsamt att Talha tyckte sig höra det slå. Eller var det hans eget? ”Umm Ruman …” Asma kippade efter andan i ett försök att få ur sig orden. ”Umm Ruman … barnet … dör …”

Barnmorskan Amal torkade sin olycksaliga föderskas svettdränkta panna. Hon märkte knappt att hennes eget ansikte, och till och med hennes armar och bröst, badade i svett efter kampen för att rädda livet på mor och barn. Normalt sett borde båda ha varit döda vid det här laget.

Blodet hade strömmat ur Umm Rumans livmoder som honung ur en bikupa, långsamt, mörkt och utan slut. Hon hade förlorat mer blod under den gångna timmen än Amal hade trott kunde rymmas i den lilla kvinnans ådror. Men den sköra damen, vars lemmar var lika små och 42

nätta som en fågels, hade visat sig ha en krigares själ. Umm Ruman hade skrikit och skrikit i vånda, men hon hade envist klamrat sig fast vid livet, vägrat att ge efter för det oundvikliga.

Till slut hade Amal lyckats hejda blödningen, som hade åderlåtit den mörkhyade Umm Ruman och gjort hennes mjuka hud sjukligt gul, likt en fullmåne som vid midsommar låg på horisonten i öster. Barnmorskan hade dragit en lättnadens suck och mumlat en bön i vilken hon tackade gudinnan Uzza, men hennes patient förbjöd henne strängeligen att nämna gudinnans namn. ”Om du ska be, be till Allah”, hade Umm Ruman kraxat mellan ansträngda andetag. Hennes märkliga begäran förvånade Amal. Allah, den högste Guden, var alldeles för långt bort för att höra de dödligas böner. Det är därför deras folk dyrkade Hans döttrar Allat, Uzza och Manat och ett otal andra gudar som hade tid och tålamod att bry sig om människornas futtiga liv.

Umm Ruman var uppenbarligen yr och förvirrad efter pärsen, men Amal förstod att inte säga emot. Nu när blödningen avstannat måste hon hjälpa till att dra fram barnets kropp. Det skulle med största sannolikhet vara dödfött, men hon måste få ut det döda fostret ur Umm Rumans livmoder och befria kvinnan från den giftiga efterbörden om hon skulle ha någon möjlighet att rädda sin patient.

Amal drog handen över Umm Rumans spända buk och fick till sin förvåning känna en omisskännlig rörelse där inne. Barnet levde! Amals hjärta genomfors för ett ögonblick av hopp, men det grusades genast när hon fortsatte dra handen över Umm Rumans mage. Nära livmoderhalsen kände hon ett tryck som hon genast kände igen som barnets fötter.

Hon tappade modet. Barnet låg fel. Om Umm Ruman drev ut barnet med fötterna före skulle det kvävas innan det hunnit ut i världen.

Amal visste vad hon måste göra. Hon såg på Umm Ruman, vars blodsprängda ögon lyste av beslutsamhet. ”Barnet …” ”Jag vet”, var allt Umm Ruman sa, och Amal visste att hon förstod.

Den lilla kvinnan med soldathjärtat bet ihop tänderna inför det som komma skulle. ”Gör det.”

43

Amal nickade. Hon tvekade och ropade sedan en bön till Allah för barnet. Hon trodde egentligen inte att världarnas Herre skulle vända uppmärksamheten från himlens stjärnor för att ägna sig åt en liten, bortglömd mors tillstånd, men Amal ville ge Umm Ruman hopp. Det troligaste var att hon skulle dö av det som nu väntade, men hon skulle åtminstone dö med tillfredsställt hjärta.

Barnmorskan tog ett djupt andetag och satte händerna mot Umm Rumans mage. Amal tänkte på de uråldriga tekniker som hon lärt sig av sin egen mor och började trycka på sin patients livmoder för att vända barnet så att det låg med huvudet före.

Umm Ruman skrek, ett plågat tjut som ekade över Mekkadalen och svävade högt upp på den stjärnbeströdda himlen.

Abu Bakr stod utanför sin hustrus förlossningskammare, skakande av rädsla. Han hörde Umm Rumans förskräckliga klagorop, som bara tycktes bli värre. Varenda cell i hans kropp manade honom att rusa in och trösta sin döende hustru i hennes sista stund. Men Talha höll honom tillbaka. ”Låt barnmorskan göra sitt jobb”, hade pojken sagt, och Abu Bakr visste att han hade rätt.

Han tittade ner på Asma, hans lojala dotter som hade valt honom och hans tro till och med före sin egen mor, och han kramade hennes lilla hand. Hon var stark, starkare än han skulle ha varit om han vore hon.

Han hade splittrat deras familj med sitt beslut att följa Muhammed, men hon hade aldrig klagat. Abu Bakr hade alltid stått nära sina egna föräldrar och det hade varit omöjligt för honom att begripa hur hans unge vän Muhammed hade utstått den fasansfulla förlusten av sin älskade mor, Amina, när han bara var sex år gammal. Vetskapen om att han redan hade berövat Asma en förälder genom att ta avstånd från Qutayla tyngde honom. Och nu, i och med Umm Rumans förestående död, skulle flickan bli dubbelt föräldralös.

Han såg sig omkring i förrummet där de väntade på att skriken tvärt skulle sluta och att barnmorskan skulle komma ut med sitt fruktade 44

besked. Rummet var vackert möblerat, som det anstod en förmögen qurayshitisk köpman. Tjocka mattor importerade från Persien täckte marmorgolven. Stenväggarna var vitmenade och på dem hängde många troféer och souvenirer från hans resor på karavanlederna. Syriska silvertallrikar, vars mosaik virvlade i intrikata geometriska mönster, prydde en vägg, medan en annan var täckt av ett otal bysantinska svärd och dolkar vars handtag var smyckade med dyrbara smaragder och rubiner. De välvda fönstren doldes bakom tjocka gardiner tillverkade av abessinsk bomull. Soffor täckta med kraftig sidenbrokad hade genom åren hyst många bemärkta män från Mekka och andra platser, men eftersom Abu Bakrs sanna tro kommit i dagen skulle han förmodligen inte få många sådana besökare i framtiden.

Abu Bakr var en verkligt förmögen man, men han skulle byta allt guld han ägde mot ett mirakel i kväll.

Talha, som kanske anade vad han tänkte, rörde vid hans axel. ”Låt oss läsa al-Fatiha. Det kanske hjälper”, sa pojken tyst.

Abu Bakr såg på den känslige unge mannen och sedan på sin modiga lilla dotter och nickade.

De tre troende ställde sig i en ring med händerna sträckta mot himlen i ödmjuk bön och uttalade tillsammans de sju ständigt upprepade verserna som de troende varje dag läste under sina böner: I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn!

Lov och pris tillkommer Gud, världarnas Herre, den Nåderike, den Barmhärtige, som allsmäktig råder över Domens dag!

Dig tillber vi; Dig anropar vi om hjälp.

Led oss på den raka vägen – den väg de vandrat som Du har välsignat med Dina gåvor; inte de som har drabbats av Din vrede och inte de som har gått vilse!

45

Abu Bakr, Talha och Asma uttalade bönen högt så att deras röster smälte samman i en enda lyrisk stämma. De upprepade den en gång till, sedan en tredje gång. Kanske var det som Abu Bakr inbillade sig, men varje gång han uttalade de heliga verserna tycktes skriken från rummet intill bli svagare.

Om och om igen upprepade de de heliga orden. Och sedan, vid sjunde upprepningen, lade sig tystnaden över huset, en tystnad så plötslig och absolut att Abu Bakr blev kall i hjärtat. Umm Ruman var död.

Tårarna vällde upp i hans ögon och hjärtat började bulta. Hon var hans kraft, hans själ. Hur skulle han kunna leva utan henne? Han insåg att Asma nu grät öppet, men han upptäckte att han inte kunde röra sig och trösta henne.

Talha gick för att leda ut det gråtande barnet ur rummet, för att låta Abu Bakr sörja i fred.

Och då hörde de det. Ett besynnerligt, omöjligt, underbart ljud.

Ett barns skrik.

Abu Bakr höjde huvudet och stirrade på dörren till förlossningsrummet. Det blev tyst igen. Hade han inbillat sig det? Sedan skrek barnet högre och han kände hur hans hjärta plötsligt lystes upp, som om solen kom fram efter en solförmörkelse.

Talha såg förundrat upp på honom. Och Asma skrattade och klappade händerna med det slags ohämmade glädje som bara ett barn kan uppleva.

Abu Bakr kände hur benen gav vika och grep tag i en sirligt snidad stol av irakiskt cypressträ. Och sedan snubblade han framlänges och lät seder och bruk fara. Han slängde upp dörren till den förbjudna kammaren och rusade in.

Umm Ruman satt fortfarande i den skarpt vinklade förlossningsstolen med tunikan täckt av blod och barnafödandets vätskor. Hennes ansikte var mycket blekt, men hennes ögon var öppna och vakna. Och hon andades djupt, likt en kvinna som fastnat längst ner i en brunn och längtar efter luft. Hon levde!

46

Abu Bakr såg förundrat på henne och hon log matt. Han skulle minnas det leendet i många år framöver när ovädersmolnen öppnade sig och människohärarna och djävulen försökte förgöra de troende. Det skulle skänka honom styrka och hopp och kraft att fortsätta strida för Gud och Hans sändebud. För i en grym värld där det enda säkra var döden var deras väg vägen till livet.

Barnets skrik fick Abu Bakr att vända huvudet och han tittade på barnmorskan, som just hade tvättat barnet och virat in det i en grön linda. Amals ansikte var fårat och hon såg ut som om hon själv hade lidit barnafödandets kval. Hon mötte hans blick och nickade till hälsning, men hennes mun var alltför trött för att försöka sig på ett leende. ”Det är med glädje jag gratulerar er till en flicka”, sa hon matt. Abu Bakr såg hennes spända ansiktsuttryck och blev orolig för att hon kanske inte hade styrka att hålla barnet. Han gick fram för att ta flickan och barnmorskan protesterade inte.

Abu Bakr höll det lilla barnet när Talha och Asma tvekande kom in i förlossningskammaren. Han tittade ner på det rynkiga ansiktet och drog fingret över flickans kinder, som var rosa som en blommande ros.

Hans dotter hade en rejäl kalufs, eldrött glimmande som koppar i det bleka fackelskenet. När Abu Bakr höll sitt barn insåg han att hon var ett verkligt under – det första barn som föddes till den nya religionen. Han ville att hans första ord till henne skulle uttrycka den sanning han hade kommit att tro på av hela sitt hjärta. Han böjde sig försiktigt fram och viskade i spädbarnets öra trosbekännelsen: Det finns ingen gud utom Gud och Muhammed är Hans profet.

Barnet öppnade ögonen för första gången när hon hörde hans ord.

Abu Bakr drog efter andan. Hennes ögon liknade inget han tidigare sett.

De var gyllene som ett lejons och verkade glöda av en inre eld.

Han kände snarare än såg Asma närma sig bakifrån och vände sig om. ”Kom och hälsa på din syster”, sa han till sin dotter, som nervöst tittade ner på den lilla flickan. Asma tvekade och böjde sig sedan fram för att kyssa flickan på pannan. Abu Bakr vände sig till Umm Ruman, som 47

matt sträckte ut armen mot honom. Han gick för att visa sin hustru deras dotter när barnmorskan skrek till av skräck. ”Må Manat bevara oss! Tecknen är illavarslande!” kraxade Amal oväntat.

Abu Bakr tittade bort mot barnmorskan, som stirrade ut genom ett litet fönster åt öster. Hennes ögon var uppspärrade och hon slog sig rasande över huvudet i den uråldriga gesten för sorg och skräck. ”Vad är det frågan om?” frågade Abu Bakr strängt. ”Barnet … hon är född under en mörk stjärna”, sa Amal. Hon pekade ut genom fönstret på en stjärnbild som syntes över horisonten i öster.

Det var en virvlande svärm av ljus med den olycksbådande röda stjärnan Antares pulserande i mitten. al-Akrab. Skorpionen. För de hedniska araberna var zodiakens stjärnor gudar i egen rätt, väsen som från himlen härskade över människors angelägenheter och redan vid födseln bestämde deras öden. Och alAkrab var dödens härskare.

Innan Abu Bakr hann reagera rusade Amal fram till honom med ögonen uppspärrade i fruktan. ”Barnet … förpassa det till öknen … begrav det under stenar innan det kan ställa till sin förödelse!” sa hon med ursinnig röst och det läderartade ansiktet förvridet.

Abu Bakr kände hur raseriet steg inom honom. Han knuffade häftigt undan Amal. ”Kom inte nära min dotter!” sa han häftigt. Han var till sin natur en blid och stillsam man och det var sällan man fick bevittna hans vrede. Till och med Asma ryggade tillbaka inför det plötsliga raseriet i hans röst.

Talha gick hastigt fram och placerade en stadig hand på den upprörda barnmorskan. ”Inga hädelser i det här huset, som är välsignat av Gud.” Men Amal lyssnade inte på pojken. ”Hon är en förbannelse … varhelst hon går kommer kaos och död att följa i hennes spår”, sa Amal och vidskepelsen lyste i hennes blick. ”Dräp henne nu, innan gudarnas vrede väcks!”

48

Abu Bakr höll barnet närmare hjärtat, som bultade av ilska. ”Jag ska istället dräpa dina gudar och den Endes vrede kommer att väckas mot dina lögner i all evighet!” Abu Bakrs röst ekade med sådan kraft och pondus att Amal blev mållös.

Han vände sig till Talha med ögonen glödande av harm. ”Betala barnmorskan vad jag är skyldig henne och låt henne sedan aldrig mer förmörka mitt hus”, sa han.

Talha ledde bort den skakande kvinnan och följde henne ut ur rummet. Hon böjde på huvudet och kämpade inte emot, och hon gjorde heller ingen ansats att ta den gulddirham som han erbjöd henne. Till slut lade han den i hennes hand och slöt hennes fingrar om den.

När Talha knuffade ut Amal genom dörren tittade hon upp på honom med sina mörka ögon, som nu glödde med den lidelse som han sett bland kahinerna, öknens medicinkvinnor, som de dåraktiga människorna använde som orakler. ”En dag kommer barnet att leda dig i döden”, sa Amal tyst.

Ack, stackars Talha, om han ändå hade lyssnat på hennes varsel!

Men han såg bara på henne med avsmak. ”Om det är Allahs vilja så ska jag gladeligen gå den till mötes.”

Hans tillitsfulla svar förvånade kvinnan, som plötsligt såg förvirrad och vilsen ut. Vilka var dessa märkliga människor som inte brydde sig om de gamla gudarna och förtröstade på en Gud som ingen kunde se eller höra eller röra vid? Hon vände sig om och blickade ut över Mekkas stenbyggnader som om hon såg staden för första gången. Amal vände blicken mot stjärnorna för att söka ett svar men fann inget. ”Barnet är början till slutet”, viskade hon. ”Allt kommer att ta slut. Allt.

Och jag ser inte vad som ska komma i dess ställe.”

Talha såg på den besynnerliga kvinnan och skakade på huvudet. ”Sanningen”, sa han och stängde dörren efter barnmorskan.

När Talha kom in igen stod Abu Bakr lutad över Umm Ruman, som nu höll det lindade barnet i famnen. Dramatiken med barnmorskan verkade nu helt ha glömts bort i familjens glädje över barnets födelse.

49

Han gick fram till sin släkting och log. ”Den galna kvinnan har gått”, sa han.

Abu Bakr mötte hans blick och skakade på huvudet. ”Hon var inte galen”, sa han tyst. ”Den här lilla flickan kommer att innebära döden.”

Orden slog Talha med häpnad. ”Jag förstår inte”, var allt han kunde säga.

Abu Bakr strök varsamt sin nyfödda dotter över hennes mjuka kinder. ”Hon kommer att innebära döden för okunnigheten, vilket kommer att låta kunskapens ljus födas”, sa han.

Abu Bakr tog flickan från Umm Ruman och slöt henne i sin famn. ”I en värld av avgudadyrkan är hon den första som föds troende”, sa han tyst. ”Hon har redan besegrat döden och kommit med livet.” Han tittade in i barnets gyllene ögon, som var vakna och verkade lysa av en uråldrig intelligens. ”Hon ska heta Aisha”, sa Abu Bakr.

Talha visste att namnet på det gamla språket betydde ”hon lever”.

2 mekka, 617 e.kr.

Mitt första riktiga minne är av den dag då jag såg döden.

Sedan den dagen har jag blivit välsignad med – och dömd till – ett perfekt minne. Jag minns ord som uttalades för fyrtio år sedan som om det var i morse. Doften av ett ögonblick inpräglas för evigt i mitt hjärta, som om jag levde utanför tiden och varje ögonblick av mitt liv var nu.

Sändebudet, må Guds frid och välsignelser vara med honom, brukade säga att det var skälet till att jag blev utvald. Så att hans ord och gärningar för all framtid skulle leva kvar genom mig, den han älskade mest.

Men det finns ett mörker bakom varje gåva, likt nattens slöja som döljs bakom solen och tålmodigt väntar på tillfälle att låta dunklet falla över världen. Sådan är min minnesgåva. För på samma sätt som jag kan 50