Issuu on Google+

thomas bodstrรถm rymmaren


isbn 978-91-1-301871-3 © Thomas Bodström 2008 Norstedts, Stockholm Omslag: Norma Communication Tryck: GGP Media GmbH, Tyskland 2008 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


Fången stapplade in genom dörren. Han höll sig för magen och stönade. De tre vakterna, som suttit och slötittat på en film, reste sig irriterat. ”Här får du inte vara”, sa den kvinnliga vakten, ”det vet du.” Utan ett ord sjönk mannen ihop på golvet. Kvinnan var först framme hos honom, hon såg att hans tröja var mörk av blod. ”Herregud, ring centralvakten”, ropade hon. ”Säg åt dom att kalla på ambulans. Fort, det är bråttom.” En av vakterna tryckte på larmknappen. ”Anna, har du sett? Fan, han är knivhuggen”, utbrast den andre vakten när han böjde sig ner över mannen. Han blödde kraftigt både från bröstet och halsen. Larmet tjöt över hela anstalten. De hjälptes åt att vända på fången. Han rosslade svagt och krängde med kroppen. Anna hämtade en sax och började klippa upp tröjan för att lät­ tare kunna stoppa blodflödet. Hon ryggade tillbaka när hon såg fler knivhugg på sidan av kroppen. De lade ut en dyna på golvet och plockade fram sjukvårds­ utrustningen. Den skadade famlade med händerna över kroppen. Han förstår att han håller på att dö, tänkte Anna. Hon lyfte försiktigt på den sönderklippta tröjan och såg hur blodet pulserade ut ur kroppen. Hon tryckte handen mot såren, det varma flödet trängde fram genom fingrarna. Hennes egna kläder blev alltmer nersölade. 


”Vatten”, mumlade han. ”Hämta vatten och ta med handdukar”, ropade Anna. ”Dom här bandagen räcker inte. Vi måste få stopp på blödningarna.” En av vakterna skyndade sig att hämta ett glas vatten, men den skadade kunde inte dricka. Han hostade upp blod som blandade sig med vattnet och rann nedför hakan på honom. Vakten vände bort huvudet. ”Vi kommer att få skit för det här”, sa han med gråten i halsen. ”Men fan, tänk inte på det nu”, sa Anna skarpt. Hon försökte känna mannens puls. Plötsligt upphörde larmet. Golvet hade långsamt färgats rött. ”Miro”, sa den skadade mannen svagt. Samtidigt öppnades dörren och två ambulanssjukvårdare kom in i rummet med en bår mellan sig. De ställde sig på knä på var sin sida om den skadade mannen. ”Han har puls”, konstaterade en av dem, ”fast den är låg och oregelbunden. Koppla ett Ringer-acetat-dropp.” De försökte sätta en nål i armen. ”Venerna är sammanfallna av blödningen, det går inte.” Till slut lyckades de ändå få fast nålen. De sprutade först in koksaltlösning och sedan dropplösning. Det kom ett vrål från trappan. ”Vlado! Jag kommer.” Sedan hördes ett brak. Därefter fler rop och kraftiga dunsar. Ett vilt slagsmål hade brutit ut bland fångarna i träningslokalen som låg under vaktrummet. ”Vad händer med andningen?” frågade en av ambulansmännen. Mannens oroliga rörelser hade upphört. All färg hade försvunnit från hans ansikte och det rann fortfarande lite blod ur mun­gipan. Han andades allt tyngre. ”EKG visar ingen aktivitet”, svarade den andre. ”Ska vi köra defibrillering?” ”Vi måste få lite puls först”, sa hans kollega. Anna tog mannens hand, som var alldeles kall. 


”Miro”, viskade mannen svagt igen. ”Majku im, ubiše me.” Så kände Anna hur mannens hand först stelnade och sedan slappnade av. Ögonen blev grumliga, bröstkorgen slutade röra sig, rosslandet upphörde och han blev tyst. ”Nu gick han”, sa en av ambulansmännen.




1 ”Är det här verkligen nödvändigt?” sa skolministern. Han var visserligen bara vikarierande statsminister i sommarregeringen, men han hade ändå tillräcklig pondus för att ifrågasätta justitieministerns lagförslag. ”Annars hade jag förstås inte lagt förslaget”, svarade justitie­ ministern. De andra ministrarna skruvade på sig. ”Vi ska alltså stoppa dom kriminella från att läsa porrtidningar inne på fängelserna”, fortsatte justitieministern efter en stunds tystnad. ”Ni måste tänka på att en del av dom är pedofiler. Då är det inte lämpligt att dom läser den här sortens perversa tidningar, eller hur?” Det blev tyst en stund innan försvarsministern svarade. ”Men vänta, det är väl inte barnpornografi vi talar om. Så egentligen är det kanske inte så dumt att pedofilerna intresserar sig för, hur ska jag uttrycka mig, nakna personer som är vuxna? Så att dom hamnar på rätt spår, så att säga.” Det var svårt att avgöra om det var menat som ett skämt, i så fall var tillfället illa valt. Ingen annan visade något intresse av att ytterligare fördjupa sig i ämnet. ”Kan vi inte vänta tills hela regeringen är samlad igen?” frågade den vikarierande statsministern. ”Nej, det går faktiskt inte.” ”Varför inte?” ”Därför att det är ett öppet ärende”, svarade justitieministern. ”Den här typen av ärenden ska vara på B-listan och omfattas av sekretess”, sa kulturministern. 13


Det var inte första gången som hon uttalade sig om något hon inte hade en aning om. ”Så är det inte alls”, svarade justitieministern. ”Det är bara särskilt känsliga ärenden som ska hamna där, när det behövs sekretess. Här handlar det om ett öppet lagförslag som varenda journalist känner till.” Tystnaden sänkte sig återigen i rummet. Det var alltid olustigt när det blev dålig stämning. De flesta ville nog hellre vara på en badstrand i stället för att sitta inne på Rosenbad och diskutera tråkiga lagar. Det var bara fem närvarande vid ett bord där det brukade sitta tjugotvå. Alla satt utspridda lite hur som helst. Bara den vikarierande statsministern satt på ordförandeplatsen vid kortsidan. Bakom honom hängde en tavla med en bonde och en häst som kämpade sig fram i snöstorm. Det var en vacker tavla, men det märkliga var att det snöade bakifrån trots att det var tydligt att de kämpade i motvind. På andra kortsidan hade det tidigare hängt ett porträtt av Hjalmar Branting. Det hade den socialdemokratiska regeringen tagit med sig på sitt sista sammanträde och det fanns nu i stället i riksdagsgruppens lokal. Vikarierande statsministern öppnade en Loka och gjorde ett sista försök till invändning. ”Med tanke på det där mordet i fängelset igår … var det i Norrtälje?” ”Österåker!” ”Just det, är det då så smart att dagen efter mordet bestämma vilka tidningar fångar ska få läsa?” ”Det heter interner, inte fångar”, rättade justitieministern. ”Men jag håller med om att det verkligen inte är rätt timing, politiskt sett”, sa den yngsta ministern. ”Finns det smörgåsar till kaffet förresten?” ”Det finns varken kaffe eller smörgåsar. Det har vi aldrig på somrarna”, svarade försvarsministern. ”Men blir det inte nästan löjligt att tala om porrtidningar samtidigt som det har påbörjats 14


en mordutredning. Jag menar, det kan väl vara så att även nån av oss har bläddrat i en sån där tidning. Är det här verkligen en fråga för regeringen?” Justitieministern kände irritationen växa. Det fanns inget värre än krånglande kolleger när ett ärende äntligen skulle beslutas. Hon tittade ut genom fönstret, bort mot riksdagen, där hon hoppades att lagändringen skulle klubbas. Det här var säkert ett sådant där ärende då riksdagsmännen skulle ha en massa egna åsikter, vilket var det värsta som ministrarna visste. ”Jag har lovat kriminalvården att vi ska genomföra det här”, svarade justitieministern. Hennes göteborgska hördes tydligare när hon blev upprörd. ”Med tanke på att det just har skett ett mord inne på ett fängelse, så fattar ni kanske att det vore dumt att svika det löftet nu. Och som ni också vet har vi en jädrans krånglig generaldirektör. Om vi genomför det här slipper vi tjatet om att kriminalvården ska ha tillgång till polisens spaningsregister. Dom kan ju inte få allt.” Ingen av de övriga ministrarna såg övertygad ut. ”Dessutom är det här en vinnarfråga”, fortsatte justitieministern. ”Folk gillar när vi klämmer åt fångar, spelar ingen roll hur. Däremot är det få som blir upprörda när fångar mördar varandra. Sossarna vacklar väl som vanligt och tjatar om sitt superfängelse, som ingen vill ha.” Men nu hade den yngsta ministern också surnat till. ”Du behöver inte låta så arrogant. Vi måste faktiskt få komma med invändningar. Regeringen är ett kollektiv och …” ”Tack för upplysningen”, avbröt justitieministern. ”Va?” ”För att du lär oss hur regeringen fungerar.” Den yngsta ministern samlade ihop sina papper. ”Jag tänker inte tjafsa mer om det här. Genomför ditt porrtidningsförbud om du vill, bara vi andra slipper svara på frågor om det.” ”Jaha, då följer vi förslaget om förbud mot porrtidningar på 15


fängelser”, konstaterade vikarierande statsministern och tog en stor klunk av sin Loka. ”Så får vi ta ny ställning när remissinstanserna och lagrådet har yttrat sig. Därmed är sammanträdet slut.” Statsministerns klubba slog hårt i bordet. Det var ändå lite kul för en vanlig minister att vara statsminister, även om det bara var för en vecka. Justitieminister Gerd Lundin tog trappan ner från statsrådsberedningen till justitiedepartementets lokaler i Rosenbad. Hon gick in till sin pressekreterare, som hon alltid gjorde efter varje regeringssammanträde. Petra var mån om att få en snabb uppdatering innan media började ringa. ”Hur gick det?” frågade Petra och tittade upp från datorn där hon just höll på att avsluta ett pressmeddelande. ”Ganska bra!” sa Gerd. Hon blev stående i dörröppningen som en markering att hon inte ville dra ut på samtalet. Ganska bra betydde ganska dåligt, det visste Petra, som kände sin minister bättre än vad hon gjorde själv i vissa lägen. ”Men det stoppades väl inte?” ”Det var inte långt ifrån”, svarade Gerd och berättade om de andra ministrarnas agerande. Hon passade på att lägga till en hel del, väl medveten om att Petra aldrig skulle få en chans att tala med de andra ministrarna om vad som egentligen hade sagts. Petra blev lojalt upprörd. ”Det är ju inte klokt.” ”Nej, visst är det inte.” ”Det vore bättre om han höll sig till skolfrågorna, han har väl tillräckligt stora problem där.” Gerd nickade. ”Det kan man verkligen tycka, men nu kan du i alla fall skicka ut pressmeddelandet. Är det nån som har hört av sig förresten?” ”Flera stycken, men tyvärr inte om det här.” ”Vad är det om då?” 16


”Om mordet förstås”, svarade Petra och såg hur justitieministerns ansiktsfärg skiftade. Petra gillade inte sådana här situationer. Gerd ville nå ut i media i en fråga, men journalisterna var intresserade av något helt annat, som hon i sin tur inte alls ville svara på. Petra hade tydliga instruktioner om att följa Gerds två principer om när hon ska svara: när hon måste eller när hon skulle tjäna på det. Att Gerd inte skulle vinna på att kommentera fängelsemordet var klart. Frågan var om hon skulle vara tvungen att göra det ändå för att undvika att det blev en sak av att hon inte svarade. ”Vilka har hört av sig?” frågade Gerd. Det var stor skillnad om det var Expressen eller TT. Men Gerd visste också att om hon svarade på en journalists fråga skulle hon vara tvungen att svara alla journalister. Annars skulle det bli för tydligt vilka som var hennes favoriter. ”Ekot, morgonsoffan i fyran och Studio Ett … så här långt. Men det kommer säkert fler.” ”Och ingen om vårt lagförslag?” frågade Gerd och tänkte på att det kanske inte hade varit så dumt att ha väntat någon vecka med att besluta om det. Nu riskerade den frågan att drunkna i fängelsemordet. ”Nix, men du kan kanske föra in den frågan i alla fall. Åtminstone i morgonsoffan där dom inte kan klippa.” ”Är det nåt tryck?” ”Ja, fast det är generaldirektören som ska sättas dit. Men dom vill förstås gärna göra dig till medbrottsling, om du förstår vad jag menar.” Det förstod Gerd mycket väl. Hon hade ingen lust att dras in i det här tillsammans med generaldirektör Stig Erlandsson. ”Men det blir svårt att föra in frågan om porrtidningarna i morgonsoffan när det egentligen handlar om mordet. Då verkar det bara som att jag försöker prata bort det.” ”Det är förstås risken. Men om inte du sitter där tar dom dit nån från oppositionen som får lägga ut texten.” 17


”Men ingen kan väl tycka att det är regeringens fel. Vi kan ju inte agera fängelsevakter?” ”Vi kan avvakta, fundera på frågan en stund. När åker du till Bohuslän?” ”Det går ju inte att åka om media är så här på hugget. Allt är det jäkla mordets fel”, svarade justitieministern. Hon mulnade ytterligare över att hon var tvungen att ställa in resan till sommarstället över helgen. ”Okej”, svarade Petra. Hon tyckte att det var skönt att hennes minister inte skulle fuska med regeln att befinna sig högst en timmes resa från Stockholm när man satt i sommarregeringen. Det hade hänt vid mer än ett tillfälle att hon fått ljuga när nyfikna kvällstidningsjournalister varit dem på spåren. ”Men då vet du också att jag inte svarar på några frågor.” Petra nickade. ”Jag har ingenting bokat idag, så jag kan nog hålla mig undan”, fortsatte Gerd. Det var alltid problem att hålla sig undan media om man hade något officiellt åtagande. Tid och plats stod på hemsidan, så det var enkelt för journalisterna att hitta henne. Petra brukade påminna henne om att det sista en politiker skulle göra i en sådan situation var att försöka smita undan. Det gav bara bra TV-bilder och ett dåligt intryck av ministern. ”Men vad ska jag ange för skäl till att du inte kan ta några inter­ vjuer? Vi kan inte gärna säga att du inte har tid.” ”Säg att vi inte har fått tillräcklig information ännu”, svarade Gerd. ”Då undrar dom bara när du får det.” ”Säg vad som helst då. Hitta på nåt, det är väl ditt jobb”, sa Gerd vresigt och gick in på sitt rum.

18


9789113018713