9789113017662

zl[hi jjd_d] ;b_iWX[j^ Eb_d

Isbn: 978-91-1-301766-2 © 2004, La Ferrara S.A.S. Norstedts, Stockholm 2008 Originalets titel: Scarabeo Omslag: Blacksheep Tryckt hos GGP Media GmbH, Tyskland 2008 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

FÖRSTA DELEN

En lång och underlig dag i Florens Den 1 oktober 1999

Kl. 07:00, hemma hos Michele Ferrara Denna morgon hade Florens vaknat två gånger, en gång ur nattsömnen och en gång ur den alltför långa och heta sommarens dåsighet.

Kommissarie Ferrara studerade staden uppifrån sin terrass, med utsikt över Lungarno degli Acciaioli. Han hade just avslutat morgonens tidningsläsning. Till och med nyheterna föll in i uppvaknandets behagliga stämning. Påven hade deklarerat att samlag stimulerade tillväxten av hjärntumörer, och Ferrara visste att det skulle få hans oförbätterlige vän Massimo Verga att högljutt prisa sin ateistiska livshållning. I Granada i Spanien hade man fastställt att den italienska kvinnan med sin förväntade livslängd på åttiotvå–åttiotre år endast slogs av den japanska. Petra, hans hustru, som råkat födas som tyska men som blivit italienska genom sitt val av äkta man – något hon förnöjt brukade påpeka – skulle le åt artikeln när de inom kort läppjade på sitt te.

Michele njöt av den lätta brisen och åsynen av Ponte Vecchio, som långsamt började fyllas av folk. Petra var kvar inomhus och pratade i telefon, men frukostbordet var redan vackert dukat.

Frukosten var nästan en helig ritual hos familjen Ferrara, kanske för att det var den enda måltid som man och hustru alltid delade. På grund av Petras germanska ursprung var det ett rikligt och stadigt mål, en verklig tysk frukost men av ett slag som tyskar bara kunde drömma om: charkuterierna var toskanska och oliverna sicilianska, och apfelstrudeln som Petra köpte på pasticceria Beccaria slog med hästlängder den bästa konditorivaran som fanns att tillgå i hennes 11

hemstad. Det var ett omdöme som till fullo delades av hennes föräldrar som ofta kom och hälsade på, av längtan efter dottern eller den förtrollande staden Florens lät Michele vara osagt.

Terrassen som förvandlats till en trädgård av signora Ferrara var den plats där de alltid åt, bara vädret tillät. Den här morgonen doftade den av jasmin, lavendel och rosmarin. Från stereon hördes en lätt sordinerad Tosca klaga förbannelser över Scarpia. ”Gissa vem det var”, sa Petra glatt när hon äntligen dök upp med den ångande tekannan. ”Mutti, kanske?” sa kommissarien lätt ironiskt. Svärföräldrarna hade rest hem bara några dagar tidigare och föregående kväll hade Petra talat i telefon med dem i mer än en timme. ”Il tombeur”, svarade hon. ”Han säger att du ska komma förbi sen.

Han har en överraskning till dig.”

Il tombeur, som också kallades Peter Pan av Petra på grund av sitt envisa motstånd mot att bli vuxen, likt alla casanovor, hette Massimo Verga och var Michele Ferraras käraste vän. De var båda sicilianare och hade blivit vänner när de gick i läroverket, men sedan hade de gått olika vägar: Verga hade börjat läsa filosofi medan Michele valde juridiken. Det var faktiskt Massimo som hade presenterat Petra och Michele för varandra. Han hade varit vansinnigt förälskad i henne, men hon hade till slut valt Michele i stället. Därmed hade de två vännerna tappat kontakten, ända tills de av en händelse råkade på varandra just i Florens, dit deras olika öden hade fört dem. När väl Verga, som hade en stor bokhandel på Via Tornabuoni, återfunnit sin gamle vän gjorde han en hederssak av att försöka rädda honom ur det djup av okunnighet som han ansåg att juridikstudierna och karriären inom polisen störtat ned honom i.

Det var också han som hade introducerat den gamle skolkamraten i operans underbara värld. Varken Ferrara eller hans hustru var den sortens sofistikerade operakonnässörer som bokhandlaren, och skulle väl heller aldrig bli det. För dem var opera en fråga om hjärta och smärta, och de deltog i operaföreställningar med samma hänförelse som deras mormödrar, och de senares mödrar före dem, hade gjort på den tiden när operan var en populär konstart, då den melodramatiska 12

handlingen engagerade som hade den varit tagen ur verkliga livet.

Det var på den tiden när film och tv ännu inte var en del av italienarnas liv. I och för sig var tv:n för paret Ferrara fortfarande mest en möbel som behövde dammas. De föredrog till och med att lyssna till nyheterna på radio.

Men det område där Ferrara ständigt gjorde sin vän Massimo besviken och där han envist stod emot, var läsningen. Det var inte det att han inte tyckte om att läsa, tvärtom. Han hade helt enkelt inte tid.

Ferrara tittade på klockan. ”Nu hinner jag inte. Kanske kan jag titta in en stund hos honom före lunch. Du glömmer väl inte svampen, va? I dag borde jag hinna hem till lunch.” ”Hur skulle jag kunna glömma en sån sak? Kommissarie Ferrara som kommer hem och äter lunch, det är ju rena sensationen!” sa Petra skämtsamt.

Han gav henne en kyss på pannan till avsked.

Kl. 08:56, tågstationen Santa Maria Novella Eurostar 9425 med ankomsttid 08:46 kom in på stationen tio minuter försenat. Valentina Preti klev av tåget och skyndade med raska steg mot turistinformationen. Hon hade bråttom.

Hon passerade en grupp unga män som stod och hängde. En av dem ropade: ”Schöne Fräulein, om du vill tvätta kläderna i Arno hjälper jag dig gärna att ta av dom!”

Alla tre skrattade. ”Äh, dra åt helvete, va!” sa hon med ett vasst leende.

De blev allt lite tagna.

Så där var det jämt och ständigt. Hon hade hört betydligt värre, och var van vid att uppfattas som utländska. Hemma i Bologna var det snarare regel än undantag.

Hon var född i San Vigilio i Trentino där hennes föräldrar hade hotell, och hennes drag var utpräglat nordiska. Hon var lång och smal 13

och vältränad, och hade lockigt blont hår som var kortklippt som en pojkes. För dagen letade det sig ut i spretiga testar ur den orangefärgade sjalen med violett mönster som hon hade knutit om pannan.

Ansiktsdragen var rena och regelbundna och hon var sparsamt sminkad. Över den raka, smala näsan löpte ett band av fräknar, de grågröna ögonen var lätt mandelformade och de fylliga läpparna plutade en aning på det där sättet som så många män blir charmade av. Hon hade tajta jeans, en violett tröja och en indisk sidenväst.

Vid turistinformationen fick hon stå i kö.

Då och då tittade hon nervöst på klockan. ”Hur tar jag mig till Greve i Chianti?” frågade hon när det äntligen var hennes tur. ”Det går buss dit varje timme. Stationen ligger alldeles till höger när du kommer ut ur utgången, på Via Caterina da Siena”, sa flickan i informationen. ”Och universitetet, hur kommer man dit?” ”Universitetet här i Florens?” ”Ja, jag ska till humanistiska fakulteten.” ”Ett ögonblick så ska jag titta efter.”

Efter att ha kontrollerat i tidtabellen talade tjänstemannen om vilken buss hon skulle ta.

Valentina gick ut ur stationen och tittade återigen på klockan. Den var 09:25. Försent. Hon fick lov att ta en taxi, det hade hon fortfarande råd med.

Kl. 10:00, möte i polishuset På huvudkontoret på första våningen i polishuset på Via Zara hade kriminalkommissarie Michele Ferrara samlat några av sina medarbetare till ett möte.

Omkring det stora bordet framför skrivbordet satt Gianni Ascalchi, en ung polisman med ett behagligt trumpet yttre som nyss hade förflyttats från Rom, Francesco Rizzo, Micheles närmaste man, och polisinspektören Violante som snart skulle pensioneras. Han var döv 14

på ena örat och inte särskilt populär hos sina kolleger. Där fanns också polisinspektören Antonio Sergi, som kallades ”Serpico” på grund av sin likhet med Al Pacinos rollfigur, och den åldrade polisinspektören Riccardo Venturi – ställets minnesbank. ”Är vi redo inför söndagen?” började Ferrara. ”När Roma spelar här är det alltid bråk, och den här gången har vi att göra med supportrar som bara inte tål varandra. Polischefen är rädd för sammanstötningar på arenan, särskilt om Fiorentina förlorar.” ”Vad då, om Fiorentina förlorar?” sa Ascalchi med ett ironiskt leende. Alla kallade honom ”romaren”, eftersom han talade så kraftig dialekt. ”Det fattar du väl att de kommer att förlora? Roma är ju mycket bättre!”

Rizzo, sicilianare som Ferrara, betraktade honom roat, medan de andra genast var färdiga att indignerat säga emot honom. ”Vad då, bättre!” fräste Venturi. ”Gissa vad du kommer att få se på spö!” bet Violante av. ”Nej, nu lägger ni av!” avbröt Ferrara. ”Det räcker med det där snacket nu! Vi måste hjälpa våra kolleger på specialstyrkorna som ligger lite risigt till här.” ”Som om vi inte hade nog att göra i alla fall …” klagade Rizzo, som inte kunde släppa projektet han höll på med och bara hoppades att det här skulle gå fort. Det passade honom inte det minsta att släppa ifrån sig folk till andra avdelningar, där de enligt honom i alla fall inte var lika kompetenta som han och hans mannar.

Ferrara struntade i hans inpass. ”Ni får försöka luska ut ifall extremisterna planerar några våldsaktioner. Sätta någon på den där sportbaren dit deras supportrar går.

Plocka ihop allt vad ni kan.” ”Men chefen, det är ju vad specialarna håller på med redan!” invände Rizzo. ”Jag vet, men det räcker inte. Vi har bättre känningar här, och polischefen har själv gett order om det. Har du något att invända?” ”Jag menade inte att diskutera ordern, chefen. Det var bara att jag tyckte det verkade vara slöseri med folk.” ”Vi ska inte underskatta problemen. Ni läste säkert i Nazione i går 15

att specialarna gjorde husundersökning hos några av de värsta bråkstakarna.” ”Jag läste det, ja!” sa inspektör Sergi och slutade samtidigt stryka sitt långa, spretiga skägg. ”De hade visst hittat bomber med sprängämnen och marmorkulor.” ”Ja, tre stycken”, preciserade Ferrara. ”Livsfarliga grejer. De kunde ha träffat någon och lämnat ett outplånligt intryck, i bästa fall. Men tänk bara vad som skulle hända ifall de kastade en av de där dödsmaskinerna in bland Romasupportrarna eller på ordningspolisen. Om någon skulle bli dödad …”

Rizzo nickade. ”Visst, chefen, det vore inte kul. Vi ska väl se vad vi kan bidra med, vi också.” ”Bra. När det här mötet är slut organiserar ni er. Om det blir nödvändigt får ni gå igenom både hus och bilar. Det är helt grönt att göra det juridiskt sett, bara ni ser till att få okej från mig först – ifall det inte är akut och ni inte har tid att ringa mig, då får ni gå in i alla fall.

Det behöver jag väl inte ens säga?” ”Nej visst, vi är med”, instämde alla. ”Finns det några frågor? Är det någon som vill tillägga något om pågående aktiviteter?” frågade Ferrara, som han brukade i slutet av ett möte.

Inspektör Venturi gjorde en kort sammanfattning av dagens aktiviteter. Ferrara kände sig övertygad om att allt var under kontroll och avslutade mötet.

Kl. 12:00, Santa Crocekyrkan, Greve in Chianti Padre Rotondi – eller don Sergio som alla kallade honom – gick tvärs över mittskeppet i riktning mot sakristian, som vanligt irriterad över turisterna som störde friden i hans kyrka. Dessa turister påstods visserligen vara kulturturister, men de var inte mindre irriterande än massturisterna. Och fler och fler blev de för varje år som gick. Tyskar, engelsmän, amerikaner och japaner – de var också de värsta eftersom de alltid gick i grupp.

16

Just för tillfället var det två sällskap i kyrkan. Det ena, som var lite mindre, beundrade de målade kakelplattorna ovanför altaret i vänstra sidoskeppet medan det andra och talrikare travade runt Lorenzo de Biccis triptyk i högra sidoskeppets sidokapell. Mitt i denna grupp stod en lång, blond yngling som var huvudet högre än japanerna och därför stack ut bland dem – ännu mer eftersom han också inne i kyrkan behöll solglasögonen på. ”Triptyken ska man inte slarva med på det där sättet, den ska man titta på ordentligt”, muttrade padre Rotondi för sig själv och kände sig ännu mer irriterad. Det förstärktes av att han hade en känsla av att ynglingen bakom sina mörka glasögon hade blicken riktad mot honom själv, i stället för mot målningen av Lorenzo.

Väl inne i sakristian började han genast bearbeta dörren till det stora träskåpet där den dyrbaraste monstransen förvarades, den som bara togs fram till de verkligt viktiga mässorna. Dörren hade nämligen fastnat, och padre Francesco, kyrkoherden i Santa Croce, ville till varje pris använda monstransen till söndagens ceremoni.

Padre Rotondi hade tagit med sig en kniv från köket, och den använde han nu för att försöka ta sig in i skåpet. ”Akta så det inte blir märken i träet!” sa padre Francesco som just steg in i rummet.

Don Sergio ryckte förskräckt till och kniven föll ur hans hand. ”Det där är väl inga verktyg för dig, don Sergio!” sa kyrkoherden. ”Du verkar nervösare än vanligt i dag. Är något på tok?” ”Nej då, inte alls, det är bara så mycket att göra!” ”Men så är det väl alltid, don Sergio! Att sörja för själar är minsann inget latmansgöra!”

Men det var inte sörjandet för själar som don Sergio tänkte på.

Han tänkte på alla de tusen och en små administrativa sysslor som kyrkoherden inte brydde sig om och som den åldrande kyrkvärden allt oftare försummade. Det var reparationer som behövde göras och räkningar som behövde betalas, och vaxljusen var nästan slut och om inte han tänkte på att göra något åt det skulle de bli tvungna att fira söndagens mässa utan ljus. Och så var det hans högst personliga bekymmer, de som rörde hans eget privatliv. Det var ett liv där han hade 17

begått alltför många sorgliga misstag, och nu måste han en gång för alla befria sig ifrån dem, även om det skulle innebära att han måste göra något verkligt drastiskt åt saken. Detta fyllde hans tankar allt mer.

Han tryckte lite hårdare med kniven, och dörren till skåpet for plötsligt upp. ”Så där, ja! Nu är det viktigt att inte stänga den där dörren igen, i alla fall inte före söndagen. Nästa vecka tar vi hit låssmeden.” ”Då gör vi väl det. Men se till att ta tillbaka kniven till köket och försök att inte göra dig illa på den! Om du vill prata med mig om de där räkningarna så finns jag i mitt arbetsrum.” ”Kanske efter lunch.” ”Då säger vi det.”

Kl. 12:30, bokhandeln Verga, Via Tornabuoni ”Men se kommissari Ferrara, så trevlit!” Rita Senesi tog emot honom lika översvallade som vanligt på sin sjungande florentinska. ”Kan man kanske va till hjälp?” Hon åt till synes slumpmässigt upp både vokaler och konsonanter i en del ord, som om de vore chokladbitar. Och verkade snarare suga på andra.

Rita Senesi hade praktiskt taget alltid varit anställd i Vergas bokhandel. Huruvida hon var kär i sin chef eller ej var en väl bevarad hemlighet som ingen, kanske inte ens hon själv, kände till. Med beundransvärd resignation uthärdade hon i alla fall Massimo Vergas ständiga erövringar, som under årens lopp hade förorsakat åtskilliga besvär och onekligen hade reducerat hans familjeförmögenhet. ”Jag har inte kommit för att handla i dag, Rita. Massimo har ringt och bett mig komma.” ”Jag förstår. Han har sånt där möte just nu, sånt där toppmöte, som dom säger. Jag ringer på han. Vänta bara här. Eller vill han gå in på kontoret själv?” ”Jag väntar här, det blir bra.”

Bokhandeln var utspridd på tre plan. På gatuplanet presentera18

des boknyheter, till vänster fanns en tidningsavdelning och till höger hittade man vackra vykort. På första våningen fanns konstböcker, både illustrerade och begagnade, samt Massimo Vergas kontor. På souterrängplanet fanns lagret, pocketböckerna och ett samlingsrum där man hade bokpresentationer och andra aktiviteter. Där träffades ibland stadens skarpare hjärnor som på hemlig överenskommelse och tog död på den senaste bestsellern eller den aktuella regeringspolitiken, oavsett vad det var för färg på den.

Det passade kommissarien ganska bra att råka dyka upp mitt i ett av dessa improviserade möten. Eftersom Massimo var upptagen hade han ingen möjlighet att utsätta sin vän för någon sträng genomgång av hur hans läsning av Henry James Skruvens vridning fortlöpte, något Ferrara med regelbundna mellanrum utsattes för – och fruktade – efter att oförsiktigtvis en gång ha erkänt att han föredrog Stephen King.

Kontoret var ett litet rum med ett minimalt metallskrivbord, alltid belamrat med böcker. Där balanserade de, mer eller mindre uppslagna, på varandra med bokmärken av färgade pappersremsor instuckna.

I rummet fanns också fyra stolar, hyllor fulla med pärmar och ett överdimensionerat pipställ med noggrant polerade pipor.

Detta var ytterligare en av de olikheter som förenade de två männen: Ferrara höll hårt på att den toskanska cigarren var det överlägsna rökverket, medan Massa var en benhårt lojal piprökare. Båda föraktade den banala och livsfarliga cigaretten. ”Jag grejade det!” utropade Massimo när han äntligen kom loss från den lidelsefulla debatt som pågick. ”Jaså, det var ju fint. Men jag kan vänta, det är ingen fara.” ”Vilket då?” Massimo log. ”Nej, nej, jag menar inte de där galningarna, jag menar det här!” Han drog ut en låda i skrivbordet, tog upp ett kuvert och räckte triumferande över det. ”Titta ska du få se vad jag har fixat! Men inga tacksägelser – en vacker dag ska jag påminna dig om en gentjänst, bara.” Överraskningen var inte helt och hållet en överraskning. Kuvertet innehöll två flygbiljetter tur och retur till Wien under en tvåveckors19

period vid nyår, och dessutom två biljetter till premiären på Cavalleria Rusticana med Placido Domingo – biljetter som vid denna tidpunkt på året helt enkelt inte stod att skaffa.

Kl. 13:00 – 14:30 hemma hos Michele Ferrara Nynnande ”Bada, Santuzza, schiavo non sono” återvände Ferrara hem. Han sjöng nästan ohörbart, trots att Petra inte var inom hörhåll och kunde påminna honom om att han sjöng falskt. Han sjöng, för ögonblicket lyckligt omedveten om att blixten ofta slår ned som från en klar himmel. Sekunden innan slaget faller har vi inte ett bekymmer i världen och vandrar på som om inget ont någonsin ska hända oss, omedvetna om att människan trots allt är född till att lida.

Petra var i växthuset på terrassen, vilket tillsammans med köket var hennes kungadöme.

Sju år tidigare hade kommissarien haft den stora turen att råka på denna vindsvåning, som var liten men tillräckligt stor för dem och som därtill hade en rymlig terrass, en mycket stor terrass efter florentinska mått. Petra hade genast förälskat sig i den och med tid, tålamod och beslutsamhet förvandlat den till en alldeles underbar liten trädgård.

Vid denna årstid tillbringade hon det mesta av tiden i växthuset med att så, plantera om och gödsla. Växthuset var en liten flyttbar byggnad i trä och glas med välfungerande luftkonditionering. Den var byggd mot husväggen på sydsidan av terrassen.

När Ferrara fick syn på sin hustru gick han fram och kysste henne, och fick omedelbart en konstig känsla. När man känner varandra så väl som de två gjorde räcker det med det allra minsta för att man ska ana att något är på tok: en tryckning som varar bråkdelen av en sekund för länge, en gnista i blicken, en oväntad paus i meningen. ”Hej, Michele – vilken underbar dag, va?” Petra frigjorde sig från hans omfamning och log ett tvunget leende som inte lurade honom en sekund.

Han beslöt sig för att vänta ut henne för att hjälpa henne på traven.

20

Hon var inte precis den som brukade klämma på saker och ting, så om han bara väntade på det rätta ögonblicket skulle hon säkert berätta. Tänkte han i alla fall. ”Du anar inte vad det är!” sa han och tog henne under armen för att föra henne bort till det dukade bordet under pergolan. ”Vad vadå är?” ”Massimos överraskning!” ”En trevlig överraskning är det väl?” ”Det är det minsta man kan säga!”

De gick fram till bordet, men han hade lite svårt att koncentrera sig på salladen, trots att den såg mycket lockande ut med skivad karljohanssvamp och flagad parmesan. ”Är du inte nyfiken?” sa han. ”Vad är det med dig? Du ser bekymrad ut?” ”Nej, då, inte alls. Säg! Vad är överraskningen?”

De satte sig. Han berättade medan han gav henne Massimos kuvert, och i första ögonblickets glädje över överraskningen ljusnade hennes blick; men snart mörknade den åter eftertänksamt. ”Petra”, sa Michele som inte kunde hålla sig längre, ”ska du säga det nu eller ska jag behöva gå och undra hela eftermiddagen?” ”Vad menar du, Michele?” sa hon och gjorde ett fåfängt försök att försvara sig.

Petra hade en stor begåvning: hon var praktisk och jordnära. Hon bemästrade alltid sin oro och ängslan, hon fann på lösningar också i de svåraste situationer, utan att någonsin tappa modet. Det var också därför han hade tagit illa vid sig av att se att hon oroade sig för någonting som hon försökte dölja.

De såg intensivt på varandra några sekunder, och så drog hon fram ett brev ur fickan på trädgårdsförklädet och gav honom det. När han räckte fram handen för att ta brevet råkade kommissarien titta på klockan och lade ofrivilligt märke till tidpunkten: 13:46.

Det var ett vanligt brunt kuvert, med namn på en postorderfirma påtryckt och en klisteretikett där Michele Ferraras namn och adress fanns förtryckt. Inuti låg ett dubbelvikt A4-ark.

Han vecklade upp det.

21

Vad han såg var som ett verk av en galen konstnär med smak för det makabra.

MEMENTO MORI ”Minns att du är dödlig.” Eller snarare: ”Minns att du ska dö”, tänkte Ferrara. Ingen dålig tanke. En onödig uppmaning i och för sig: inget är säkrare i våra liv än att vi ska dö. Vi behöver knappast påminnas om det. Och om någon gör sig det besväret, dessutom anonymt och till chefen för mordroteln i Florens, är det svårt att riktigt ta det som ett skämt.

Petra hade definitivt tagit det på allvar.

Avsändaren till brevet hade satt kronan på verket genom att stänka röd färg på bokstäverna, som var utklippta ur en tidning, och papperet de var uppklistrade på, och dessutom luta papperet lite när färgen var våt så att den hade runnit. En realistisk touche som förhöjde effekten, antingen de röda fläckarna var verkliga blodfläckar eller ej.

Ferrara stoppade en cigarr i munnen utan att tända den.

Petra reste sig och började duka av bordet. Ingen av dem hade riktigt gjort heder åt karljohanssvampen.

Han längtade efter att ta henne i famnen och trycka henne tätt intill sig. Kanske längtade hon efter samma sak. Det fick han aldrig veta, för just i det ögonblicket ringde mobilen.

Det var Francesco Rizzo, hans närmaste man.

En man hade just blivit mördad.

22