Issuu on Google+

niccolò ammaniti

mellan himmel och jord Översättning Helena Monti

I_Ammaniti_mellan himmel och jor3 3

07-10-31 16.21.28


Av Niccolò Ammaniti har tidigare utgivits Långt långt härifrån, 2002 Jag är inte rädd, 2002

isbn: 978-91-1-301731-0 © 2006 Arnoldo Mondadori Editore, S.p.A, Milano Norstedts, Stockholm 2008 Översättning: Helena Monti Omslag: Anders Timrén Originalets titel: Come Dio Comanda Tryckt hos Scandbook AB Smedjebacken, 2008 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Ammaniti_mellan himmel och jor4 4

07-10-31 16.21.28


prolog 1. ”Vakna! Vakna, för helvete!” Cristiano Zena drog häftigt efter andan och klamrade sig fast vid madrassen som om det plötsligt hade öppnat sig en avgrund framför fötterna på honom. En hand grep tag om hans strupe. ”Vakna! Du vet att du bara får sova med ett öga. Det är alltid i sömnen de hoppar på dig.” ”Det var inte mitt fel. Väckarklockan …”, stammade pojken och vred sig loss. Han lyfte huvudet från kudden. Men det är ju mitt i natten, tänkte han. Utanför fönstret var allt svart förutom gatlyktans gula ljuskägla. Snöflingor, stora som bomullstussar, virvlade runt inuti den. ”Det snöar”, sa han till sin pappa som stod mitt i rummet. En ljusstrimma letade sig in från hallen och lyste upp Rino Zenas rakade nacke, örnnäsan, det välansade lilla pipskägget och mustaschen, den kraftiga halsen och de muskulösa skuldrorna. Hans ögon såg ut som två svarta hål. Överkroppen var bar. Nedtill var han klädd i militärbyxor och grova kängor som var fläckiga av målarfärg. Fryser han aldrig? undrade Cristiano för sig själv och sträckte ut handen mot lampan bredvid sängen. ”Nej, tänd inte. Jag tål inte se ljus.” Cristiano kröp ihop i trasslet av lakan och filtar som fortfarande var varma. Hans hjärta bultade allt häftigare. ”Varför väckte du mig?” I detsamma upptäckte han att fadern hade pistolen i handen. När han var full tog han ofta fram den och gick omkring där hemma och siktade på TV:n, möblerna och lamporna. ”Hur fan kan du sova?” Rino vände sig mot sonen. Hans röst var grötig som om han hade svalt en näve gips. Cristiano ryckte på axlarna. ”Jag bara sover …”

I_Ammaniti_mellan himmel och jor9 9

07-10-31 16.21.28


10

mellan himmel och jord

”Kul för dig.” Hans pappa drog upp en ölburk ur ena byxfickan, öppnade den och drack ur den i ett svep. Sedan torkade han av skägget med armen, knölade ihop burken och slängde den på golvet. ”Hör du inte fanskapet?” Han hörde ingenting. Inte ens bilarna som dag och natt fräste förbi utanför deras hus. I vanliga fall om han blundade brukade det låta som om de körde rakt genom rummet. Det är snön. Snön dämpar alla ljud. Fadern gick fram till fönstret och lutade pannan mot rutan som var fuktig av imma. Nu föll ljusstrimman från hallen på hans muskulösa ryggtavla och på kobran som var tatuerad på ena axeln. ”Du sover alldeles för djupt. I krig är det sådana som du som åker dit först.” Cristiano koncentrerade sig och kunde plötsligt höra Castardins hund skälla hest långt borta. Han var så van vid ljudet att hans öron inte uppfattade det längre. Det var samma sak med surret från lysrören ute i hallen och droppandet från den läckande toaletten. ”Hunden?” ”Äntligen trillade polletten ner … Jag började bli orolig.” Hans pappa vände sig mot honom igen. ”Han kan inte hålla käft en sekund. Inte ens sedan det började snöa.” Cristiano kom plötsligt ihåg vad han drömde när han blev väckt. Nere i vardagsrummet bredvid TV:n hade det stått ett stort självlysande akvarium och i det simmade en geléaktig, grön manet som pratade ett jättekonstigt språk med väsande s- och r-ljud. Och det bästa av allt var att Cristiano fattade precis vad den sa. Men vad är klockan egentligen? undrade han för sig själv och gäspade. Den lysande rektangeln på klockradion nere på golvet visade på tre och tjugotre. Fadern tände en ny cigarett och fnös. ”Jag är förbannat trött på hundjäveln.”

I_Ammaniti_mellan himmel och jor10 10

07-10-31 16.21.28


prolog

11

”Den är helt störd den där jycken. Så mycket stryk som den har fått …” Nu när hjärtat hade lugnat sig inne bröstet kände Cristiano hur ögonlocken blev tunga av sömn igen. Han var torr i munnen och kände fortfarande vitlöken från den färdiggrillade kycklingen de hade köpt i snabbköpets delikatessdisk och ätit till middag. Den där äckliga smaken skulle kanske försvinna om han drack något, men det var alldeles för kallt för att gå ner i köket. Han skulle gärna vilja fortsätta att drömma om maneten, ta vid där han hade slutat. Han gnuggade sig i ögonen. Varför går du inte och lägger dig? höll han på att säga men hejdade sig. Faderns sätt att vanka runt i rummet tydde på att han inte tänkte ge sig i första taget. Tre stjärnor. Cristiano använde en skala på fem stjärnor för att avgöra hur pass förbannad hans farsa var. Eller förresten, mellan tre och fyra stjärnor. Han hade redan kommit upp i zonen ”ta det jäkligt försiktigt”, där strategin gick ut på att bara jamsa med och hålla sig på så långt avstånd ifrån honom som möjligt. Hans pappa vände sig om och gav den vita plaststolen en våldsam spark så att den flög genom rummet och hamnade borta vid kartongerna där Cristiano förvarade sina kläder. Han hade missbedömt läget. Det där var fem stjärnor. Röd varningslampa. Nu gick strategin ut på att hålla käft och göra allt för att inte synas. Fadern hade varit på dåligt humör i en vecka nu. För några dagar sedan hade han fått ett utbrott och gått lös på badrumsdörren som hade gått i baklås. Låset var trasigt. Först hade han mixtrat med det i några minuter med en skruvmejsel. Han hade stått där på knä och svurit och förbannat järnhandlaren Fratini som hade sålt låset till honom, de kinesiska arbetarna som hade tillverkat det samt politikerna som tillät att man importerade sådan skit. Det var som om alla de där människorna hade stått uppradade framför honom. Men det var lönlöst, dörren gav inte med sig. Ett knytnävsslag. Ett till, ännu hårdare. Och så ett till. Dörren

I_Ammaniti_mellan himmel och jor11 11

07-10-31 16.21.28


12

mellan himmel och jord

gungade till på gångjärnen, men gick inte upp. Då hade Rino gått in i sitt sovrum, tagit fram pistolen och skjutit rakt in i låset. Enda resultatet hade varit en öronbedövande knall som hade gett Cristiano lock för öronen i en halvtimmes tid. Men det hade fört det goda med sig att Cristiano hade lärt sig att det bara är på låtsas det man ser på film när dörrarna går upp om man skjuter sönder låset på dem. Till slut hade hans pappa gått lös på dörren. Med ett vrål hade han sparkat in den och slitit bort träflisorna med bara händerna. När han äntligen hade kommit in i badrummet hade han kört knytnäven rakt in i spegeln så att skärvorna yrde, och skurit sig i handen. Efteråt hade han blivit sittande på badkarskanten en lång stund och rökt en cigarett medan blodet rann längs armen. ”Vad fan bryr jag mig om ifall den där jycken är helt väck?” fortsatte Rino efter att ha funderat en stund. ”Jag är jävligt trött på den där byrackan nu. Och i morgon måste jag upp och jobba …” Han gick fram till sonen och satte sig på hans sängkant. ”Vet du vad som stör mig så in i helvete? Jo, på morgonen när jag har duschat och kommer blöt ut ur duschen så halkar jag alltid på det iskalla toagolvet och riskerar att bryta nacken av mig.” Han log, säkrade pistolen och räckte över den till Cristiano med kolven före. ”Jag tror faktiskt att det skulle sitta fint med en liten badrumsmatta i hundskinn.”

2. Klockan fem över halv fyra gick Cristiano hemifrån, iklädd gröna gummistövlar, rutiga pyjamasbyxor och sin pappas täckjacka. I den ena handen höll han pistolen och i den andra en ficklampa. Cristiano var en spinkig kille, lång och finlemmad för sina tretton år, med tunna hand- och fotleder. Händerna var långa och beniga och fötterna krävde storlek fyrtiofyra i skor. På huvudet växte ett ostyrigt rufs av askblont hår som inte lyckades dölja hans

I_Ammaniti_mellan himmel och jor12 12

07-10-31 16.21.28


prolog

13

utstående öron och som fortsatte ner över kinderna i något som skulle likna polisonger. De stora blå ögonen skildes åt av en liten uppnäsa, och munnen verkade alldeles för stor för det smala ansiktet. Snön föll tät. Luften stod stilla. Det var några minusgrader kallt. Cristiano drog på sig en svart yllemössa, andades ut ett moln av vit rök och riktade ljuskäglan mot gårdsplanen. Ett snötäcke hade lagt sig över gruset och den gamla rostiga hammocken, soptunnorna, högen med tegelstenar och skåpbilen. Riksvägen som gick förbi precis utanför huset var ett enda långt snövitt streck. Inte ett enda hjulspår hade förstört det. Långt borta i fjärran fortsatte hunden att skälla. Han slog igen ytterdörren och stoppade ner pyjamasbyxorna ordentligt i stövelskaften. ”Kom igen nu, för helvete. Det är ju en skitsak. Skjut den bara i skallen, glöm inte det, i skallen, annars börjar den yla och då måste du skjuta en gång till. Sedan är det ju bara att sticka hem. Om tio minuter ligger du hemma i sängen igen. Kom igen, grabben, du är väl ingen kärring.” Hans pappas ord, efter att ha slitit upp honom ur sängen, ringde i öronen på honom. Han höjde blicken. Bakom fönsterrutan syntes faderns mörka silhuett som gjorde tecken åt honom att sätta fart. Han stack ner pistolen under kalsongresåren. Beröringen med det kalla stålet fick hans pung att dra ihop sig. Han nickade upp mot Rino och började med osäkra steg dra sig mot husets baksida medan hjärtslagen långsamt började öka igen.

3. Rino Zena stod kvar i fönstret och såg efter sonen som pulsade hemifrån i snön.

I_Ammaniti_mellan himmel och jor13 13

07-10-31 16.21.29


14

mellan himmel och jord

Han hade druckit upp all öl och all grappa. Och det var ett problem i sig, men om man dessutom har ett jäkla pip i örat som tjuter så att trumhinnan håller på att spricka blir det riktigt bekymmersamt. Pipet hade börjat när Rino hade skjutit sönder badrumsdörren, och trots att det hade gått en hel vecka nu så hade det inte avtagit. Trumhinnan har kanske gått åt pipan, tänkte han och tände en cigarett. Men Rino Zena hade svurit på att aldrig sätta sin fot på en läkarmottagning, om han inte bars in med fötterna före. Han tänkte inte gå i den fällan. De där jävlarna börjar bara tala om för dig att du måste göra en massa undersökningar och sedan är det bara rakt in i tunneln och tack och adjö. Om det inte är sjukdomen som tar kål på dig så är det räkningarna efter alla behandlingar. Rino Zena hade tillbringat kvällen på en solstol framför TV:n, aspackad. Ögonen hade förvandlats till två springor, munnen var halvöppen, och i handen höll han en ölburk medan han försökte följa med i något absurt program som blev allt suddigare framför hans ögon. Det han hade lyckats fatta var att två killar hade gått med på att byta fruar, Gud vet varför. På dumburken hade man inte respekt för någonting längre. Bara för att sätta lite extra krydda på historien kom den ena familjen från Cosenza och levde på svältgränsen, medan den andra kom från Rom och hade pengar som gräs. Den fattige familjefadern jobbade på en bilverkstad. Den rike var en jäkla bög, det syntes lång väg, och jobbade med reklam. Givetvis var bilmekanikerns fruga ett riktigt spöke och den andra ett blont bombnedslag med ben långa som styltor som ägnade dagarna åt att lära folk på ett gym hur de skulle andas. Till slut hade Rino fastnat i programmet och följt med i historien under det att han drack ur grappaflaskan. Hemma hos reklamkillen avskydde alla spöket från Cosenza ef-

I_Ammaniti_mellan himmel och jor14 14

07-10-31 16.21.29


prolog

15

tersom hon gick omkring maniskt med en sprutflaska puts­medel i handen, och så fort någon satte sig skällde hon på dem för att kuddarna blev förstörda. Efter en dag behandlade alla henne som en negerslav, men hon verkade lika nöjd och glad för det. Rino var mer intresserad av det som hände i Cosenza. Bilmekanikern behandlade bombnedslaget som om hon vore lady Diana. Rino hoppades på att han skulle strunta i att bete sig som en idiot och ge henne ett rejält skjut i stället, eftersom man kunde se lång väg att hon led av tung kukabstinens och bara försökte spela fin dam. ”Kom hit, ditt luder! Jag ska visa dig hur det går till hemma hos familjen Zena!” hade Rino sluddrat och slängt en ölburk på TV-rutan. Han visste mycket väl att allt bara var spelat, att storyn var lika falsk som de märkesväskor afrikanerna brukade stå och sälja ­utanför shoppingcentret. Till slut hade han somnat. När han vaknade igen lite senare hade det känts som om han hade en död padda i munnen och en skruvtving över huvudet som pressade ihop hans tinningar. Han hade börjat vackla omkring i huset för att försöka hitta mer sprit att lindra huvudvärken med. Till slut hade han hittat en dammig flaska med päronbrännvin, gjort på Williams-päron, längst in i ett skåp. Ingen vet hur länge den hade stått där. Brännvinet hade tagit slut, men päronet fanns kvar och såg ut att vara indränkt i alkohol. Han hade slagit sönder flaskan i diskhon, och böjd över köksbordet hade han börjat suga i sig päronet. Det var då han hörde hunden. Den skällde oavbrutet. Det hade tagit en stund innan han insåg att det var möbel­ fabrikören Castardins jäkla hundrackare. Den där jycken låg tyst och snällt i sin hundkoja hela dagarna, men på nätterna satte den igång och skälla som en vettvilling ända fram till gryningen. Förmodligen visste den gamle Castardin inte ens om det eftersom han försvann iväg efter stängningsdags i sin BMW, som var stor som en likbil, och körde ner till klubbhuset för att spela bort

I_Ammaniti_mellan himmel och jor15 15

07-10-31 16.21.29


16

mellan himmel och jord

sina slantar på poker. I byn sa man att han var en storspelare från flydda tider, en sådan som förlorade med stil. Vilket innebar att han grämde sig i det tysta. På det sättet förlorade han de pengar som han hade snott åt sig genom att sälja sina skitmöbler av papp, medan hans jävla hund skällde nätterna igenom. Och även om någon hade gjort honom uppmärksam på saken så skulle han med flydda tiders klass och stil ha låtit meddela att det bara låg industribyggnader och lagerlokaler runt omkring fabriken. Vem kunde störas av en hund som bara gjorde sin plikt? Rino kunde sätta sin högra hand i pant på att gubben inte ens hade snuddat vid tanken att det fanns ett hus mindre än en halv kilometer därifrån, där en liten kille låg och sov. En liten kille som måste upp och gå i skolan. Perfekt, hade Rino sagt till sig själv när han plockade upp pistolen ur nattygsbordslådan, i morgon kommer du att få chans att visa upp hela din elegans för världen när du upptäcker att din jycke är stendöd.

4. Cristiano beslöt sig för att ta vägen över fälten bort till möbelfabriken. Även om riksvägen var täckt av snö kunde det alltid komma någon bil körande. Ljuset från gatlyktan nådde inte runt till husets baksida, så allt låg i mörker. Med ficklampan lyste han på en Renault med tillknycklad front, en cementblandare, de trasiga resterna efter en gammal uppblåsbar bassäng, en plaststol, de skelettliknande resterna efter ett dött äppelträd och ett två meter högt stängsel. Cristiano hade rusat hemifrån utan att ens ge sig tid att kissa. Han hade kunnat göra det nu men beslöt att det var bättre att låta bli. Det var alldeles för kallt, och han ville få det här överstökat så fort som möjligt.

I_Ammaniti_mellan himmel och jor16 16

07-10-31 16.21.29


prolog

17

Han ställde stolen vid stängslet och klättrade upp på den. Sedan satte han ficklampan mellan tänderna, grep tag med fingrarna i stängslets maskor och drog sig upp. Så svängde han ena benet ��ver kanten men fastnade med byxorna i en uppstickande ståltråd. Först försökte han komma loss men till slut var han tvungen att slänga ner ficklampan på marken och hoppa efter. Han hörde hur pyjamasbyxorna slets sönder och kände hur det smärtade till i benet. Han blev liggande på rygg på den dyblöta marken och kände hur snöflingorna smälte i ansiktet på honom. Så reste han sig och stack in handen i hålet, som praktiskt taget gick längs hela byxbenet, och kände på ett långt rivsår utmed lårets insida. Det var inte tillräckligt djupt för att blöda. Pistolen satt fortfarande kvar innanför kalsongernas resår. Så plockade han upp ficklampan och började mödosamt traska fram i gyttjan, genom risiga snår, och följde de stängsel som löpte runt industribyggnaderna. Han gick vid kanten av ett upplöjt fält som på dagen syntes ända bort till horisonten. Längst bort kunde man – när det inte var dimma, men det var det alltid på vintern – urskilja den grå konturen av skogen som omgärdade floden på båda sidor. Om det inte hade varit för hundens skällande och hans egna flåsande andetag så skulle tystnaden ha varit total. Långt borta på andra sidan floden syntes ljusen från fabrikerna och det gulaktiga glimmande skenet från elkraftverket. Han höll på att förlora känseln i fingrarna av kylan, och den spred sig från fötterna och bet sig fast i hans vader. Vilken idiot. I brådskan och ilskan över fadern hade han gett sig ut utan att ens sätta på sig strumpor. Snöflingorna föll på hans hals och jacka, och han började bli blöt om axlarna. Industrilokalernas svarta silhuetter låg på rad. Han passerade en fabrik för sanitetsartiklar. Toaletter, golvplattor, tvättfat, allt låg prydligt travat runt byggnaden. Så kom en återförsäljare av trak-

I_Ammaniti_mellan himmel och jor17 17

07-10-31 16.21.29


18

mellan himmel och jord

torer och jordbruksmaskiner och så baksidan av ett diskotek som hade gått i konkurs. Nej, fan. Snart pissar jag på mig. Han släckte ficklampan, stoppade pistolen i fickan, drog ner byxorna och plockade fram snoppen. Den hade skrumpnat ihop helt av kölden och rädslan och liknade en liten skrynklig ölkorv. Urinstrålen smälte snön, och ett moln av ånga steg från marken. När han skakade av de sista dropparna insåg han att hunden hade börjat väsnas ännu mer. Nästa byggnad var bröderna Castardins möbelfabrik. Det verkade som om hundfan gick på batteri, eftersom den inte ens behövde hämta andan. Då och då slutade den att skälla och började yla i stället, värre än en jävla prärievarg. Han tände ficklampan och började traska i allt snabbare takt. Det här tog för lång tid. Han var säker på att den skallige gick där hemma och darrade av ilska och otålighet, som ett lejon i bur.

5. Men Cristiano Zena misstog sig. Hans pappa stod i samma stund inne i badrummet. Orörlig framför toalettstolen, med ena handen stödd mot väggen, och betraktade sin egen spegelbild längst ner i toalettskålen. Ansiktet höll på att svälla upp. Var hade hans markerade kindben tagit vägen? De strama kinderna? Han liknade en kines. Han var trettiosex år gammal men såg ut som femtio. Den sista tiden hade han lagt på sig flera kilo. Han hade inte vågat ställa sig på vågen men visste ändå hur illa det stod till med honom. Även magen hade svullnat upp. Han lyfte fortfarande vikter och gjorde armhävningar och sit-ups, men den där tvättbrädan under bröstmusklerna syntes inte längre. Just nu visste han inte riktigt om han behövde pissa eller spy.

I_Ammaniti_mellan himmel och jor18 18

07-10-31 16.21.29


prolog

19

I magen hade han ett dussin öl, en halv liter grappa och ett Williams-päron. Han avskydde att behöva kräkas. Men om han tömde magen skulle han säkert må bättre sedan. Under tiden fortsatte hunden att skälla. Vad i helvete håller Cristiano på med? Tänk om han inte vågar skjuta den? Ena halvan av hjärnan sa att det visst var tillräckligt med stake i grabben för att han skulle våga skjuta en hund. Men den andra var inte lika övertygad om saken. Cristiano var fortfarande alldeles för mycket ett barn, han gjorde saker bara för att han var rädd för pappa. Och när man gör saker av rädsla och inte av ursinne så har man inte tillräckligt med stake i sig för att klara av att sätta fingret på avtryckaren. Utan förvarning sprutade en gul, sur stråle ur munnen på honom. Men bara hälften träffade WC-skålen, resten hamnade på golvet. Rino sjönk utmattad ner på bidén, i stanken som steg från spy­ an. När han satt där började toalettstolen snurra runt som tvätttrumman på en tvättmaskin, och han började se minnesbilder från sin barndom då det inte fanns skuggan av Castardins möbelfabrik och alla de andra byggnaderna. På den tiden var den stora riksvägen en smal landsväg kantad av popplar och ogräs, inte mycket mer än en grusväg. Runt omkring låg bara uppodlade åkrar. Inte långt ifrån deras nuvarande hus låg vägkrogen Arcobaleno, en enkel sylta där man åt polenta, grillat getkött och fisk från floden. Och precis där Castardins fabrik stod nu låg ett gammalt lanthus, ett sådant där fyrkantigt stenhus med tegeltak, en stor lada och en gårdsplan full med gäss och höns. Där bodde Roberto Colombo med sin familj. På ett stort träd ute vid vägen hade Roberto spikat upp en skylt.

I_Ammaniti_mellan himmel och jor19 19

07-10-31 16.21.29


20

mellan himmel och jord bilverkstad reparation av lastbilar, traktorer samt inhemska och utländska bilar

I samma träd hängde en gunga, och Rino brukade gå dit och leka med Colombos dotter. Det tog en halvtimme att ta sig dit ifrån hans föräldrahem som låg i närheten av floden. En halvtimme till fots, något som var en struntsak på den tiden. Vad var det nu hon hette? Alberta? Antonia? Någon hade sagt att hon hade gift sig och flyttat till Milano. En dag när hon satt där på gungan och gungade medan han stod nedanför och försökte tjuvkika på hennes trosor hade fadern dykt upp. Rino kunde inte låta bli att le för sig själv där han satt på bidén. I hela sitt liv hade han aldrig sett Roberto Colombo klädd i något annat än den blå arbetsoverallen med en röd snusnäsduk om halsen och ett par anskrämliga lågskor i flätat skinn på fötterna. Han var bred och kort och hade så tjocka glasögon att ögonen liknade två små punkter bakom linserna. ”Hördu, grabben, hur gammal är du?” ”Elva.” ”Elva år och leker fortfarande som en snorunge? Din far är död och det enda du lyckas ta dig för är att stå och glo in under kjolen på min dotter?” Hur fan hade han kunnat se det, blind som han var? Det var ett riktigt mysterium. Colombo hade mätt honom med blicken som man gör med en häst på en hästmarknad. ”Du är mager som en byracka, men välbyggd. Med rejält kroppsarbete kan du nog skaffa dig lite muskler.” Han hade utan några krusiduller anställt honom i sin verkstad.

I_Ammaniti_mellan himmel och jor20 20

07-10-31 16.21.29


prolog

21

Det var ett enkelt jobb. Han skulle tvätta och putsa bilarna så att de glänste som den dag då de lämnade fabriken. Utanpå och inuti. ”Du blir inte rik på det här, men du kommer åtminstone att tjäna tillräckligt för att ha råd med ett par hyfsade skor och hjälpa stackars mor din lite. Hon håller ju på att slita ihjäl sig för att ni ska klara er månaden ut.” Därför hade Rino börjat gå dit varje dag efter skolan, och beväpnad med vattenslang och tvättsvamp hade han tjänat sina förs­ ta slantar. Vid femtiden hade Antonia brukat komma med en bit bröd och något gott pålägg. Rino försökte resa sig från bidén utan att lyckas. Han måste öppna fönstret för att få in lite frisk luft. En virvel av drömbilder svepte in honom som i en varm filt. Han och Antonia. Bröllopet. Barnen. Bilverkstaden. Han som arbetade där tillsammans med Cristiano. Vad skönt det hade varit på den tiden! Allt var så enkelt. Det var lätt att hitta jobb. Det fanns inte en massa jäkla lagar och förbannade fackföreningar som alltid ställde till det för en som nu. Det enda som krävdes var rätt handlag och viljan att arbeta, annars blev det förstås en spark i röven och så var det slut på kalaset. Och man respekterade dem som förtjänade det. Men en dag när Rino kom dit höll Roberto på att packa ihop sitt pick och pack. En viss Castardin hade dykt upp från tomma intet och köpt gården och all jord runt omkring. Även vägkrogen Arcobaleno. ”De har öppnat nya bilverkstäder i Varrano. De liknar fabriker. Det är ingen som kommer hit ut längre … Det är ett bra erbjudande.” Sagan var slut. ”Ett bra erbjudande”, suckade Rino och lyckades ta sig upp igen. ”Vilken idiot.”

I_Ammaniti_mellan himmel och jor21 21

07-10-31 16.21.29


22

mellan himmel och jord

6. Byggnaden var ungefär tjugo meter lång. Den liknade en månbas där den växte fram i natten, inlindad i halogenljus. Stängslet som löpte runt tomten var högt, och längst upp var det förstärkt med taggtråd. ”Skit också. Taggtråd.” De hade satt upp den för ett tag sedan efter att de hade haft påhälsning av tjuvar en natt. Motorbuller blandades med hundens skällande. En lastbil. Cristiano släckte lampan, hukade sig och väntade på att den skulle köra förbi. Lastbilen hade gula blinkande ljus och snöskovlar. Då kanske skolan måste stängas i morgon. Kanon! När lastbilen var tillräckligt långt borta fortsatte Cristiano de sista meterna fram mot fabrikens baksida. Nu väsnades hunden om möjligt ännu mer. Men han kunde fortfarande inte se den. Trots att han hade råkat passera förbi även sent på kvällen kunde Cristiano inte komma ihåg om hunden brukade vara lös på nätterna eller inte. Han började hoppa upp och ner för att väcka liv i sina bortdomnade fötter som var kalla som två isklumpar. ”Jag hatar dig! Varför har du tvingat mig till det här?” Han var tvungen att bita sig i handen för att inte skrika högt av ursinne. Hatet samlade sig i en klump som stack honom i halsen. Jag skiter i det här! Det är för kallt … Jag sticker hem igen. Han tog tre steg åt andra hållet och sparkade i snön, men sedan ångrade han sig. Det gick inte att återvända hem. Han började gå längs stängslet på jakt efter ett ställe där han skulle kunna klättra över. Under tiden fortsatte hundens entoniga skällande. Han kom fram till en stolpe där taggtråden var en aning lägre.

I_Ammaniti_mellan himmel och jor22 22

07-10-31 16.21.30


prolog

23

Han tog tag i den, stack in stövelspetsarna i nätmaskorna och klättrade uppför stängslet utan problem. Nu var han tvungen att klara sig över taggtråden utan att fastna. Lugnt och försiktigt svängde han först över ena benet och sedan det andra. Så höll han andan och släppte taget. Han landade i en hög med brädor. Snabbt plockade han upp pistolen och osäkrade den. Han visste precis hur den funkade. Hans pappa hade lärt honom att skjuta på gamla bilvrak. I början klarade han inte att sikta, armen skakade som om han hade parkinsons. Men när han sedan hade satt igång att skjuta vilt på glasrutor, backspeglar, råttor och måsar hade han fattat att det bara var en fråga om att stå rätt och andas rätt. ”Som på ett turkiskt dass”, hade Rino sagt till honom. Med and­ ra ord en sådan där toalett som bara är ett hål i golvet. Brett isär med benen, puta ut lite med röven, sträckta armar men inte för spända. Pistolen i rät vinkel ut från ögonen. Och så var andningen jätteviktig. Man skulle sätta tungspetsen mot den undre tandraden, andas ut genom näsan, tömma lungorna på luft medan man räknade till fyra och sedan skjuta. Han såg sig omkring. Inte en levande själ. Jycken fortsatte att yla som en besatt på andra sidan byggnaden. Om han närmade sig försiktigt skulle han ha goda möjligheter att komma tillräckligt nära hunden för att kunna ta sikte, snön dämpade ljudet från stegen, och dessutom var hundjäkeln alldeles för upptagen med att skälla för att märka att den höll på att hamna i hundarnas himmel. Men om den upptäckte honom var det värre. Då skulle Cristiano vara tvungen att visa tillräcklig iskyla för att stanna upp, ställa sig rätt och ta sikte medan hunden kom rusande mot honom. Nu hukade han sig och rörde sig försiktigt framåt medan han bekämpade impulsen att fly därifrån. Han kom fram till en väldig trave med långa brädor som låg staplade ovanpå varandra. Den bildade ett avlångt brädspel, som var över fyra meter högt och som räckte ända bort till andra änden av gårdsplanen, bara några meter från stora vägen. Han klättrade upp genom att sticka in föt-

I_Ammaniti_mellan himmel och jor23 23

07-10-31 16.21.30


24

mellan himmel och jord

terna mellan brädorna och ta tag i de isiga kanterna med händerna. När han nådde upp till översta lagret märkte han att det var ett glapp på minst en meter mellan travarna. Som avståndet mellan vagnarna på ett tåg. Där uppifrån kunde han se en del av den tomma parkeringen, en lekplats för barn med statyetter i form av de sju dvärgarna och gungor samt gatlyktor som spred ett mjölkaktigt sken genom sina glaskupor. Av hunden syntes inte ett spår. Han kröp på alla fyra fram till den första travens bortersta ände och blötte fullständigt ner knäna och händerna. Så tog han mod till sig och hoppade. Brädorna reste sig i andra änden och föll tillbaka ner med ett infernaliskt brak. Därifrån såg han även andra delen av parkeringen där tre lastbilar stod parkerade. bröderna castardins möbelfabrik bästa varan till lägsta priset stod det skrivet på dem. Men hunden syntes inte till. Och ändå måste den finnas precis i närheten. Cristiano slogs av tanken att det kunde vara ett inspelat band. Men sedan fick han syn på något mörkt som låg på marken i närheten av den stora grinden vid ingången. Därifrån liknade det en gammal överrock. Till hälften täckt av snö … Cristiano närmade sig genom att hasa sig fram. Saken på marken rörde sig. Bara lite grann. Men den rörde på sig. Då förstod han. Hunden hade trasslat in sig i kedjan som var så lång att fan­ skapet kunde röra sig runt hela fabriksområdet. Då och då lyfte den på huvudet. Det är därför den skäller som en galning. Stor och dum. Att skjuta prick på den där jycken var en baggis. Och även om

I_Ammaniti_mellan himmel och jor24 24

07-10-31 16.21.30


prolog

25

han inte dödade den med första kulan skulle den inte kunna röra sig, och han skulle med lätthet skicka upp den till Gud fader med nästa skott. Den skäller för att den inte kan röra sig. Jag skulle kunna släppa loss den, så skulle den sluta att skälla. Nej, han var tvungen att döda den, för sanningen var att hans farsa inte brydde sig ett dugg ifall hundjäveln skällde eller inte; han hatade Castardin, och hunden var tvungen att dö. Punkt slut.

7. Precis så var det. Rino Zena hatade den gamle Castardin med samma hängivna intensitet som en cisterciensermunk älskar Herren. ”Jag är skapt på det här viset. Om du en gång jävlas med mig så glömmer jag det aldrig. Jag kommer alltid att hålla dig under uppsikt. Det kan hända att det här är ett dåligt karaktärsdrag, men jag har råkat födas sådan jag är. Det är hur enkelt som helst att umgås med mig, bara man inte retar upp mig så går allt bara smidigt och lätt.” Så brukade Rino säga till den som mycket försiktigt försökte påpeka för honom att han var lite väl snarstucken. Något år innan den här historien började hade Rino Zena fått jobb på möbelfirman som transportör. Han jobbade svart och hade inte tagit jobbet för den skitlön Castardin gav honom utan för dricksen han fick. Allt hade gått relativt smärtfritt, även om Rino klagade för alla han träffade att han blev behandlad som en slav, fram till den dag då gubben Castardin i egen hög person hade kallat på honom och sagt att han skulle leverera möbler hem till kommunalrådet Arosio. De skulle inreda ett pojkrum där. ”Håll er i skinnet, Zena. Jag har ingen annan, alla är ute och kör just nu. Jag är mån om Arosio. Täck över de där tatueringarna

I_Ammaniti_mellan himmel och jor25 25

07-10-31 16.21.30


26

mellan himmel och jord

så att du inte skrämmer livet ur ungarna. Och prata så lite som möjligt.” Rino hade blängt ilsket på honom, och sedan hade han lastat in alla möbeldelarna till pojkrummet i skåpbilen. Även kommunalrådet Arosio var en som låg risigt till hos Rino. Han var nämligen den politiker som var ansvarig för att trafiken hade stängts av på Varranos huvudgata. Och således släppte poliserna inte förbi en ens om man så skulle leverera en rymdfärja. När han kom fram till huset upptäckte han att kommunal­rådet bodde på tredje våningen, och portvaktsfrun ville inte att han skulle använda hissen eftersom lasten var för tung. ”Jag skulle gärna låta er använda den, men sedan börjar alla göra det och då slutar det med att hissen brakar ihop.” Sjudande av raseri hade Rino lastat upp hela möblemanget på ryggen. På tröskeln till lägenheten hade han mött fru Arosio som stod och väntade på honom i ett lila silkesnattlinne. Det var en donna i fyrtioårsåldern med en permanentad, gyllene lejonman, två enorma tuttar som bara delvis doldes av nattlinnet, smala höfter och rumpa som ett hangarfartyg. Ansiktet var runt som en fotboll, näsan liten och alldeles för perfekt för att vara den som hennes mamma hade gett henne. Ögonlocken var målade med himmelsblå ögonskugga och läpparna plutade och glänste, och man kunde skymta två stora, en aning glest sittande framtänder innanför dem. Rino hade sett henne promenera på huvudgatan, sommar som vinter, med överdrivna urringningar som delvis blottade de solariegrillade jättetuttarna. Men han hade aldrig fattat att den där horan var Arosios fru. Medan han satte igång med skruvar och sprintar hade kvinnan slagit sig ner bredvid honom på ett sätt så att hon visade upp sig i hela sin prakt, och ideligen hade hon påpekat att muskler som kom från riktigt kroppsarbete var mycket snyggare än dem som pumpades upp på gymmet. Och vad var det för intressanta tatueringar han hade? Vad betydde de? Hon ville också ha en, en ekorre …

I_Ammaniti_mellan himmel och jor26 26

07-10-31 16.21.30


prolog

27

Rino hade så klart fått ribba och hade fått problem att följa monteringsanvisningarna inför kvinnans uthungrade blick. När han var färdig med skrivbordet, griffeltavlan och klädskåpet hade han börjat montera våningssängen. ”Har ni dragit åt skruvarna ordentligt? Bara så de inte släpper och allt brakar ihop … Min son Aldo är nämligen lite lätt överviktig. Gör mig en tjänst och kliv upp i den. Pröva den ni.” Rino hade klättrat upp och börjat hoppa i sängen. ”Jag tycker det verkar som om den håller.” Kvinnan hade skakat på huvudet. ”Men ni är alldeles för lätt. För att vara hundraprocentigt säkra så klättrar jag också upp. Då kan det inte finnas några tvivel om saken.” En halvtimme senare hade sängen gett efter med ett brak, och fru Arosio hade trillat i golvet, brutit handleden och gjort en anmälan mot möbelfabriken. Rino hade svurit inför Castardin att han inte hade knullat henne. Och faktum är att tekniskt sett så ljög han inte. Det hade inte hunnit bli någon penetration ännu när sängen brakade ihop. Hon hade stått på alla fyra just då, med huvudet nerborrat i kudden och nattlinnet upphissat. Rino hade klamrat sig fast i hennes hår, som en indian som håller i tyglarna under en vild ritt, och smiskat henne på skinkorna, precis som apacheindianerna brukade göra på sina hästar. Just i det ögonblicket hade sängen gett vika. Rino Zena hade förlorat sitt arbete. Och han hade svurit på att gubben Castardin skulle få betala dyrt för det.

I_Ammaniti_mellan himmel och jor27 27

07-10-31 16.21.30


28

mellan himmel och jord

8. Cristiano Zena lade sig ner och tog sikte på huvudet. Han drog ett djupt andetag och sköt. Djuret ryckte till en aning, gnydde och låg sedan stilla. Han knöt näven och gjorde en segergest i luften. ”Mitt i prick!” Med ett språng var han nere på marken, och efter att ha sett efter så att inga bilar körde förbi ute på vägen gick han långsamt fram mot hunden med pistolen riktad mot den. Gapet var vidöppet. Fradga. Tungan hängde ut åt ena sidan som en stor blå snigel. Bara ögonvitorna var synliga, och på halsen syntes ett rött hål i den svarta pälsen. Snöflingorna fortsatte att dala lojt och började långsamt täcka den döda hunden. En jävla loser mindre i världen.

9. Cristiano sprang tillbaka hem till sin pappa för att berätta att han hade träffat mitt i prick med första skottet. Men Rino låg utslagen på sängen och sov tungt.

I_Ammaniti_mellan himmel och jor28 28

07-10-31 16.21.30


9789113017310