DEL I Målaren
Saint Auguste de Provence, 1920
JOSEPH
En främling kommer till staden. Han går längs en dammig väg med lavendelfält på ena sidan och en stilla flytande grön flod på den andra. Solen gassar ner på hans bara huvud och han bär endast på en sliten ränsel över ena axeln. Han är ung, knappt tjugo år, och går högrest och rakryggad som en balettdansör, eller en soldat som aldrig varit i krig. Staden är en sömnig liten by i södra Frankrike. Främlingen är Joseph Adelaide. Han håller ett brev i ett hårt grepp i handen. Han har läst det om och om igen men det innehåller bara ett enda ord:
Venez.
Kom.
Under ordet finns en namnteckning. Brevet är från någon Joseph aldrig har träffat men han känner omedelbart igen namnteckningen. Det är en signatur man oftast ser i hörnet på tavlor. Den är ditkrafsad i hörnet på Josephs favorittavla på National Gallery – Badande i Arles. Den finns att se på tavlor i förgyllda ramar på Sotheby’s och hos gallerier som Knoedler. Och den står längst ner i kanten på ett brev adresserat till honom.
Joseph hade till en början varit nervös över att skicka sin förfrågan. Han hade putsat på och skrivit om den, strukit ut
sina ynkliga fraser och bristfälliga formuleringar. Han hade skrivit utkast efter utkast tills hans syster en dag, efter månader av vånda, hade ryckt åt sig brevet ur handen på honom och själv gått med det till postkontoret.
På det följde månader av tystnad. Joseph slutade att tänka på brevet. Det hade varit dåraktigt av honom att tro att han skulle få ett svar. Förmätet till och med. Han slog händerna för ansiktet varje gång han tänkte på det.
Men sedan … detta. I början av juni hade ett enda pappersark anlänt.
Han hade inte behövt avsändaradressen för att veta vem brevet var ifrån. Han hade inte behövt gyttret av utländska frimärken eller det franska postverkets blåaktiga stämplar. Underskriften hade sagt honom allt. Han hade packat sin väska samma morgon, skickat ett telegram till sin redaktör för att låta honom veta att ja, nu skedde det, ja, han hade fått ett svar, och ja, han skulle resa dit. Han visste inte när han skulle vara tillbaka.
Joseph hade rest med ett fullsatt tåg till Charing Cross, sedan med ett annat till Dover och lyckats argumentera sig ombord på en ångbåt som skulle till Calais. Ytterligare ett tåg hade fört honom till Paris där han hade tillbringat en obekväm natt på ett skamfilat pensionat innan han tog morgontåget till Avignon. Det var redan sent på dagen när han kom fram, för sent för att resa vidare, så han tog in på ett rum på värdshuset vid stationen. Morgonen efter började han traska längs de bleka kullerstensgatorna med ränseln över axeln. Det gick inga tåg dit han behövde åka härnäst. Inga allmänna färdmedel över huvud taget. Till slut lyckades han hejda en framrullande mjölkkärra och få skjuts till Saint-Auguste, där han just har blivit avsläppt vid vägkanten.
Han är smutsig. Han är svettig, och nästan förblindad av det brännande, vita ljuset från Medelhavssolen.
En rynkig kvinna i byns tobaksaffär har gett honom väganvisningar: Gå längs den öde vägen, och ha hela tiden floden på din vänstra sida. Fortsätt förbi den fallfärdiga kyrkan tills du kommer till en åsnestig. Om du kommer ända fram till grottorna har du gått för långt. Ta av till vänster från vägen och följ åsnestigen. Du kommer inte att möta någon. Fortsätt att gå förbi husen som är i ruiner, och precis när du tror att du har gått vilse kommer du att nå fram till en gammal bondgård. Lycka till.
Joseph ser sig om nu, på de torra, skimrande fälten och träden som sticker upp som rökpelare. Han gnuggar en lavendelstjälk mellan tumme och pekfinger så att fingrarna täcks av dess skarpa väldoft. Han vet inte vad han kommer att finna i slutet av den här stigen. Hans fötter rör sig klumpigt i broderns för stora kängor, och han försöker fokusera på sina jämna andetag, in och ut. Han har sitt introduktionsbrev: ett telegram från sin redaktör, sänt i all hast till pensionatet i Paris där han hade legat och vänt och vridit sig under natten. Och, viktigast av allt, han har det där enda nedskrivna ordet: Kom.
Han passerar något som ser ut som en fårfålla, och bortanför den en förfallen byggnad som skulle kunna vara en fåraherdes koja. Eller en isbod? Han vet ingenting om livet på landet. Han är van vid den horisontlösa utsikten i en grådaskig stad, inte de här friska vidderna av klar luft och smörgult ljus. Han stegar vidare under de spräckliga skuggorna från plataner med flagnande bark, letar sig fram genom en snårig olivlund, och sedan, äntligen, ser han den: en bondgård med en låg, oregelbunden mangårdsbyggnad. Huset är byggt i mjuk, gul sten som blänker som guld i eftermiddagssolen. Taket är överväxt med ett gytter av klängrankor. Fönstren är små för att hålla värmen ute.
Joseph drar ett djupt andetag och går fram till ytterdörren.
Dörrens blå målarfärg flagnar och handtaget är brunt av rost.
Han knackar på.
Inget svar.
Han knackar igen, trycker örat mot dörren men det hörs inte ett ljud inifrån. ”Hallå?” ropar han, med rösten torr och sprucken, men det enda han hör är det dämpade sirpet från syrsor och sina egna bultande hjärtslag.
Det knyter sig i magen. Han känner sig påfallande avvikande från omgivningen: för blek, för främmande för att befinna sig här. Han tar av sig glasögonen och putsar dem med en flik av skjortan. Kanske är det här ett tecken. Den öde vägen, det övergivna huset: kanske är det en varning att han borde vända om, skynda tillbaka längs den ensliga stigen, bege sig hem med svansen mellan benen.
Han har en märklig känsla av att vara iakttagen.
Joseph tar ett steg tillbaka, skuggar ögonen med handen och betraktar det disiga landskapet. Solljuset strålar från de gula fälten och dammet fastnar på olivträden som står där mörka och doftande med sina vridna stammar. Det här är ett ställe han är välbekant med trots att han aldrig har varit här förut. Han känner igen det från målningar av höbalar och vetefält, från skisser av gröna, slingrande floder och purpurfärgad skymning över berg vid horisonten.
Han flyttar ränseln till den andra axeln och börjar gå runt husgaveln, snubblar till på en nedfallen takpanna. Lösa byggstenar ligger utspridda på marken som om huset höll på att vittra sönder. Solblekt gräs växer ända upp till husväggarna men Joseph märker att det finns nedtrampade stigar som vindlar sig åt än det ena, än det andra hållet. En skottkärra ligger och rostar i solen, men flaket är fyllt med nyplockade blommor.
Någon finns här.
Joseph rundar huset till baksidan och kommer till en sten-
terrass som övergår i ett långt, böljande fält. I fältets bortre ände kan han se en träddunge och vad som kan vara en flod, som mörk glider fram mellan gröna busksnår.
När Joseph kliver ut på terrassen tar hjärtat ett skutt i bröstet. Det sitter en man där i en gammal korgstol. Han lutar sig tillbaka med en cigarr i ena handen och den andra handens pekfinger vilande i en burk med honung. Joseph ser på medan mannen tar upp fingret ur honungen och suger på det, innan han stoppar ner det i burken igen. Han drar ett djupt bloss på cigarren.
Här är mannen som Joseph har rest flera dagar och många mil för att träffa. Mannen som besvarade hans brev med ett enda kommando. Mästaren. Edouard Tartuffe.
Josephs ränsel faller till marken med en duns. Tartuffe tittar upp. Han är i sextioårsåldern. Bastant, fylligt ansikte och bred om livet, med ett yvigt grått skägg som sprider sig ner för bröstet som om han hade spillt ut det. Han har ett grumligt öga. Det andra ögat är klart, men det som han vänder mot Joseph nu är fördunklat och spöklikt.
Han tar upp fingret ur honungen. ”Vem”, säger han på tjock, skrovlig franska, ”är du?”
Joseph tar ett steg framåt, trevar efter introduktionstelegrammet i sin ränsel. ”Jag heter Joseph Adelaide”, skyndar han sig att säga och drar fram papperet från sin redaktör. ”Jag är journalist. Jag skrev till er för flera månader sedan och ni hade vänligheten att svara mig.” Josephs franska är bra men den känns ändå ovan för honom, som om han hade tagit på sig en annan persons kläder. ”Ni bjöd hit mig.” Han håller fram telegrammet. ”Ni bjöd hit mig … och nu har jag kommit.”
Den gamle mannen suger honung från fingret och stirrar på Joseph med sina omaka ögon. Han är klädd i en löst sittande arbetsblus, fläckig som ett slaktarförkläde och fingrarna är
täckta av färg. Med en grymtning sträcker han ut en hand efter telegrammet. Joseph stapplar framåt och ger det till honom.
Tartuffe kisar. Sedan rynkar han ögonbrynen. ”Jag kan inte läsa det här”, säger han barskt och slänger ifrån sig papperet på marken.
För ett ögonblick blir Joseph häpen. Sedan inser han: telegrammet är på engelska. ”Jag … jag ber om ursäkt”, stammar han och svetten i armhålorna börjar kännas varm och sur. ”Det är ett brev från min redaktör, där han tackar er för att ni välkomnat mig. För att ni låter mig komma hit.” Han böjer sig ner och plockar upp det tillknycklade telegrammet. ”Ni förstår, jag har kommit hit för att skriva en artikel om er.”
Tartuffe visar inget tecken på igenkänning så Joseph trevar efter något igen. ”Jag har kommit … för att skriva ett porträtt av er. Här …” Han håller fram ett nytt pappersark som Tartuffe tar emot med en misstrogen min. Det är brevet skrivet av målaren själv, det som innehåller det enda ordet: Kom. Tartuffe rynkar ögonbrynen igen och hans kladdiga hand darrar medan han ser på brevets framsida och baksida. Sedan upp på Joseph. ”Jag vet inte vad det här är.”
”Men … det var ni som skrev det.”
Plötsligt är det som om ett blodkärl har brustit. Som om en fördämning har rämnat och den gamle mannens tålamod inte får prövas längre. ”Jag har inte tid att skriva mina egna brev”, ryter han och viftar med cigarren i luften. ”Jag vet inte vad det här är! Sylvette!” ropar han. ”Sylvette!” Han är upprörd, vrider sig i stolen och ropar över axeln. ”Sylvette! Jag kan inte ha främmande människor som kommer rännande hit på en tisdag! Jag får inte störas när jag arbetar!”
Joseph tar ett steg tillbaka och snavar över sin ränsel. Han har varnats för det här. Han har hört historier. Kvinnan i tobaksaffären hade spärrat upp ögonen när han talade om för henne
vart han var på väg. Hon hade bett honom upprepa namnet på den person han sökte, som för att ge honom en chans att ge ett annat svar. Men han hade sagt namnet igen och hon hade knipit ihop läpparna. När hon gav honom vägbeskrivningen hade det varit med en liten varnande skakning på huvudet som för att säga: väck inte den björn som sover.
”En enstöring” är vad Josephs redaktör hade kallat Tartuffe. ”Misantrop” var ett av orden som mumlades i konstkretsar, liksom ”eremit” och till och med ”tyrann”.
Men ett annat ord var ”geni”. Här fanns den man som kunde skapa skönhet av ingenting. Här fanns en konstnär som hade ätit middag med van Gogh och grälat med Cézanne. Som hade vidgat gränserna för måleri och färg och själva ljuset. Så Joseph var beredd att utsätta sig för alla tänkbara angrepp, för tirader och tumult, raseriutbrott och häftiga humörsvängningar. Han skulle kunna ta emot allt detta bara för chansen att få träffa den man som satt framför honom nu. Den man som hade fått honom att se världen i en ny dager.
”Sylvette!” vrålar Tartuffe igen. ”Sylvette!”
Och plötsligt står en ung kvinna där. Hon dyker upp i andra änden av terrassen och torkar händerna på ett tunt bomullsförkläde.
”Min systerdotter”, muttrar Tartuffe som presentation utan att titta på henne. Kvinnan har stora bruna ögon och hennes hy är översållad av fräknar. Håret är kortklippt enligt det senaste modet, men här ser det ut att vara mer praktiskt än chic. Tartuffe räcker henne brevet över sin axel. ”Förklara.”
Sylvette lossar papperet från hans klibbiga fingrar och granskar det. Hon har ett flickaktigt ansikte men hennes händer är grova och slitna av arbete. Hennes bruna hår glänser som koppar i eftermiddagssolen och hon har en smal cigarett inkilad bakom ena örat.
Joseph väntar otåligt under den långa, varma tystnaden medan Sylvette läser det enda ordet på pappersarket. Sedan tittar hon upp och säger bara: ”Här är din Ung man med apelsin.”
Joseph låter blicken gå från Sylvette till Tartuffe. Antingen har han missförstått eller översatt det hela fel, men den gamle mannen visar inga tecken på förvirring. I stället stirrar han på Joseph som om han såg honom för första gången. Han reser sig upp, torkar av sina honungskladdiga fingrar på byxorna och rör sig runt honom. Bedömer honom. Han sticker en tumme under Josephs haka och vrider hans huvud åt olika håll.
”Ettie, hämta en apelsin åt mig”, säger han utan att ta ögonen från Josephs ansikte. Sylvette försvinner in i huset och återvänder ett ögonblick senare med en liten vaxartad apelsin i handen.
Tartuffe håller upp den mot Josephs kind, som för att se hur färgen gör sig mot det bleka engelska ansiktet. ”Ja”, mumlar han. ”Ja.”
Han placerar apelsinen i Josephs handflata och tar ett steg tillbaka för att se effekten: den trötta, dammiga resanden och den klara färgklicken av frukten. Sedan flyttar han sig framåt och lyfter, försiktigt, med båda händerna, bort glasögonen från Josephs ansikte. Han ser på honom under ett utdraget ögonblick innan han sätter tillbaka dem. ”Bra.” Han torkar händerna på arbetsblusens fåll. ”Bra. Hör mycket noga på mig nu”, säger han medan han sätter sig ner igen. ”Jag har inte något intresse av ert arbete, monsieur Adelaide. Jag har ingen lust att bli föremål för någon artikel eller något konstnärsporträtt. Jag ger inte intervjuer. Jag bryr mig inte om vad ni skriver … men jag är i behov av en modell.”
Ljudet från syrsorna tystnar. Den vindil som har farit fram över terrassen avtar och upphör helt. ”En modell?” frågar Joseph och hans röst låter kraxig.
”Kan ni sitta mycket stilla?” vill Tartuffe veta. ”Kan ni vara fullkomligt tyst? Kan ni lova att inte avbryta mig, inte röra vid något, inte störa mig? Kan ni leva här som en skugga förutom när jag behöver att ni är Ung man med apelsin?”
Josephs mun är torr som pergament. Han känner hur hela kroppen spänns. Det här är inte hur det var menat att utspela sig. Han har lovat sin redaktör en intervju. Han har samlat ihop alla pengar han har, han har slängt igen dörren framför näsan på sin far. Han har rest i dagar genom damm och rök och hetta. Han har kommit hit för att skriva en artikel som ingen har skrivit tidigare. ”Jag … jag är inte någon modell”, säger han. ”Jag är här för att skriva om er. För att …”
”Om ni inte vill sitta modell för mig så kan ni vända om och ge er härifrån med en gång”, säger Tartuffe utan omsvep och drar ett bloss på sin cigarr. ”Men om ni sitter modell för mig och låter mig måla av er … då får ni stanna. Skriv vad ni vill. Det bryr jag mig inte om. Jag kommer inte att läsa det. Jag behöver bara att ni är tyst och sitter stilla. Kan ni göra det?”
Joseph betraktar hur cigarrändens glöd lyser upp och sedan dämpas. Han är kluven och känner hur han dras åt två olika håll. Han är inte någon modell, inte någon musa. Han har för dåligt självförtroende för det. Men å andra sidan … så är han här. Han står inför sin tids mest framstående målare, närmare än någon har kommit på många år.
Joseph känner hur vågskålarnas balans hänger på vad han svarar. I ena vågskålen finns medgivandet att nej, det här var ett misstag. En hastig resa hem och en ursäkt till sin far, ett brev till sin redaktör med en förklaring av misstaget. Ytterligare en sak han misslyckats med. Men i den andra vågskålen … ett oklart men gyllene tillfälle. Chansen att stirra in i de där hårda ögonen och avslöja mannen bakom dem. Att tränga in i hjärnan på denne mytomspunne, mystiske målare.
Joseph möter Tartuffes blick. Han rätar på ryggen och med en röst som kommer från något ställe djupt inne i hans bröst säger han: ”Ja. Det kan jag göra.”
”Utmärkt.” Tartuffe slår ihop händerna och ett leende visar sig inne i skägget. ”Ni får stanna tills jag är klar med tavlan. När jag är färdig ger ni er av.”
”Ja”, säger Joseph och nickar. ”Ja, visst, tack.” Men Tartuffe viftar med handen. Han har redan vänt sig till sin systerdotter igen. ”Ettie”, säger han, ”ge pojken någonstans att sova.”
Avtalet är förseglat. Arrangemanget är klart.
Upp för en vindlande trappa, över en svagt upplyst trappavsats, under en låg träbjälke och bort till en ensam dörr. Ettie stöter upp den med en axelknuff och tar ett steg tillbaka för att låta Joseph gå in. Rummet är litet. Det hukar sig under takbjälkarna på huset där dagens hetta har ackumulerats.
Joseph sätter försiktigt ner sin ränsel. När han låtit ögonen vänja sig vid dunklet ser han att rummet är fyllt inte av möbler utan av rekvisita. En ansamling porslinsvaser tar upp ett av hörnen. Där finns en fjärilshåv, en trasig trumma, en rostig högaffel. Tekannor av metall, rullar med rep, en gammal fågelbur. Där finns en torkad blombukett, numera spröd och blekt, spåren av ett stillebenarrangemang. Tomma tavelramar har staplats längs en av väggarna och en rulle med målarduk har lutats mot en annan. Rummet är genomsyrat av en stämning av övergivenhet. Det är hit alla oönskade föremål har förvisats. Joseph tar ett steg framåt. Han har lämnat sina kängor i hallen och golvet är grusigt under hans bara fötter. Golvplankorna är täckta med damm. Det finns ett enda litet fönster i hörnet, runt som en hyttventil, och han går bort till det, böjer sig fram för att undvika att slå huvudet i det låga taket. Genom glaset kan han se de böljande fälten på husets baksida, och på håll en
skymt av floden, svart och blank i kvällsljuset. Han försöker öppna fönstret men handtaget har målats över. Det är förseglat.
Joseph vänder sig om och försöker le mot Ettie. Hon står i hörnet med händerna bakom ryggen och iakttar honom noga. ”Det här är väldigt snällt av er”, säger han. ”Tack.”
Hon svarar inte.
En säng med järnram har skjutits in mot ena väggen. Madrassen ser knölig ut och sängkläderna måste ha varit vita en gång men är nu unket gulnade. Det här huset tillhör inte en man som tar emot gäster. Den enda övriga möbeln i rummet är ett skrivbord gömt under en trave med tallrikar, och bredvid det en stor oval spegel. ”Det där … det där är spegeln från Tomt rum”, utbrister Joseph. ”Det är spegeln från tavlan. Jag känner igen den!”
Ettie ser på honom med nollställd min.
Joseph går ivrigt över rummet och drar med handen över spegelns träram. Första gången han såg en bild av Tomt rum var på en sida i The Burlington Magazine. Det var en dålig halvtonsreproduktion men till och med i raspigt svartvitt hade tavlan trollbundit honom. Tomt rum föreställer ett dunkelt sovrum: det vagt urskiljbara hörnet av en madrass, tillskrynklade lakan, en oval spegel. Det är den här spegeln som avslöjar resten av rummet: En obäddad säng. En vigselring i guld på ett toalettbord. Ett öppet fönster där gardinerna fläktar lätt ut mot ett vallmofält.
Joseph hade skyndat sig iväg för att se målningen på Royal Academy of Arts där den hade hängt på hedersplats på förra årets sommarsalong. Han hade förundrats över dess storlek och skala, över livfullheten i penseldragen och vallmoblommornas blodröda stänk. Han hade ställt sig tätt intill målarduken. Han hade ställt sig på långt avstånd. Han hade närmat sig tavlan från sidan, försökt lura hjärnan att se den på nytt för första
gången. Han hade stått med munnen öppen, tagit in ljuset, ytstrukturen och hur världen sedd i spegeln tycktes skarpare än den verkliga.
Joseph hade vetat att han stod framför ett mästerverk. Det var den första betydelsefulla målningen från det krig som nyligen hade brutit isär kontinenten. Men det här var en krigsmålning ur perspektivet hos någon som hade lämnats kvar. Förstörelse sedd genom ett öppet fönster, i den bleka reflektionen i en spegel. Det var tomheten hos en vigselring. Det var bländande. Det var överväldigande. Det liknade inte något han hade sett förut.
Han vänder sig om för att kommentera allt detta till Ettie, men hon har gått.
Den kvällen äter de middag på terrassen under en knarrande pergola dignande av vindruvsklasar. Ettie har dukat det långa träbordet med fat med tomater och kronärtskockor, rader med prydliga vita sparrisar och en korg med frasigt bröd. Vinet är upphällt i små gröna dricksglas.
”Jaha, Joseph”, säger Tartuffe och plockar bryskt åt sig av sparrisarna med fingrarna. ”Berätta om er utbildning.”
Joseph är smickrad över att bli föremål för hans uppmärksamhet, över att det mjölkvitt grumliga ögat riktar sig mot honom som ett sökljus. ”Min utbildning, monsieur?”
”Var har ni lärt er om konst? Vad har ni för bakgrund?” Det hörs ett smaskande ljud när Tartuffe suger på en vinägerdoppad sparrisstjälk.
Joseph byter ställning på sin stol. ”Jag gick på konstskola i ett år”, säger han. ”Slade, i London?”
En grymtning.
”Jag kan grunderna”, fortsätter Joseph. ”Jag kan teckna efter modell och blanda till färger. Jag kan perspektiv och hur man
ställer upp en komposition. Jag kan arbeta i pastell och olja och krita. Jag kan … ja, det är väl egentligen allt. Jag slutade efter ett år.” Han smuttar hastigt på vinet. ”Det var … det var inte något för mig, visade det sig.” Han värjer sig i tankarna för minnet av sitt nedhyschade avsked från den prestigefyllda skolan. ”Jag försöker göra mig ett namn som konstskribent i stället.”
Tartuffe tar en slurk av vinet. Droppar hänger kvar i hans skägg som juveler.
”Jag skrev en artikel om Schieles etsningar nyligen?” försöker Joseph igen. Han vet inte riktigt varför han uttalar det som om det var en fråga. Det är som om han söker den gamle mannens godkännande, ber om hans bekräftelse, Ja, ni skrev faktiskt en artikel! Bra gjort!
Men Tartuffe grymtar bara. Han skrapar fruktköttet från ett kronärtskocksblad med sina små fyrkantiga tänder.
”Jag vet inte om ni läser The Inkling?” frågar Joseph. ”Det är den tidning jag skriver för i London. Den startades förra året.
Harry, min redaktör, brukade arbeta på …”
”Stopp!” Rörelsen är så plötslig att Joseph råkar välta brödkorgen. Tartuffe har rest sig och lutar sig tungt över bordet. Han pekar på Etties tallrik. ”Ge hit den!” ryter han.
Tyst skjuter Ettie över tallriken mot honom. En halväten skiva bröd har sugit upp saften från en hög med tomater.
Tartuffe tar bryskt ifrån henne tallriken och marscherar in i huset. Ett ögonblick senare slår ytterdörren igen.
”Har han … har han lämnat huset?” frågar Joseph.
Ettie ser på honom men svarar inte. En obekväm tystnad förtätar luften. Ettie tittar ner på den tomma plats där hennes mat hade stått ögonblicket tidigare.
Tartuffe dyker upp igen några minuter senare och slår sig ner på nytt, medan han stoppar in en servett under kragen.
”Jag förbereder några studier”, förklarar han buttert för Joseph och rycker av fler blomblad från kronärtskockan. ”Studier av mat. Mat på tallrikar … mat som det har ätits av. Färgerna och formerna på Etties tallrik just då … texturen …” Han suger på ett mörklila blomblad. ”Jag behövde dem.”
Joseph nickar och sneglar mot Ettie. Hon stirrar ut i det tomma mörkret, möter inte hans blick, sträcker sig inte efter mer mat.
”Så där”, säger Tartuffe och tar ännu en klunk vin. ”Berätta för mig hur det kommer sig att ni talar franska så bra? Jag förväntar mig inte något sådant från engelsmän.”
Joseph har än så länge inte ätit något alls, så nervös är han för att ha munnen full med mat medan Tartuffe frågar ut honom. Han lutar sig fram nu, sätter sig på sina händer och fokuserar blicken på sin gaffel. ”Jag lärde mig franska som liten”, säger han. ”Min far är från England, men min mamma var från Schweiz.”
”Jag beklagar”, säger en mjuk röst.
Joseph tittar upp. Det är Ettie som har talat. Hon stirrar på honom med stora, forskande ögon och hennes ansikte är blekt i månskenet. Det uppstår en kort tystnad och sedan exploderar Tartuffe av skratt.
”Beklagar … att hon är … från Schweiz!” skrockar han. Han har tårar i ögonvrårna och slår näven i bordsskivan. ”Jag skulle också beklaga om jag var från Schweiz! Ha!” Han ger ifrån sig ett hest skratt. ”Ha!”
”Nej, nej”, säger Ettie snabbt och kinderna rodnar. ”Ni sa ’var från Schweiz’. Var.” Hon ser vädjande på Joseph. ”Jag beklagar att hon är död.”
Det uppstår en markerad paus. Joseph hade inte ens tänkt på det. Det hade kommit spontant: var från Schweiz. Men nu har hans mors död anslutit sig till sällskapet, slagit sig ner vid
bordet som en objuden gäst och lutat sig fram som för att säga:
Här är jag. Varför känns du inte vid mig?
Joseph harklar sig och tar upp en bit bröd för att ha något att göra av händerna. ”Hon dog i spanska sjukan”, säger han.
”För två år sedan nu.”
Det hade varit hans far som framförde nyheten. Han släpade den med sig hem tillsammans med kvällstidningen och ett brev från fronten. Först hade Joseph trott att det måste vara nyheter om hans bror, stationerad långt borta i en belgisk skyttegrav, som hade kastat en skugga över hans fars ansikte. Det måste vara nyheter från kriget som hade frambesvärjt det svarta moln som följde med hans far in i huset och slog omkull paraplystället.
Det måste vara de nyheterna som hade smällt igen dörren till arbetsrummet och slagit sönder en karaff med portvin.
Men det var inte Rupert. Brevet från fronten innehöll inga chockande nyheter, och det gjorde inte heller kvällstidningen som slängts på hallgolvet. Nej, det var ett enradigt telegram från sjukhuset som hade fört in döden i deras hus. Josephs mor hade dött lika abrupt som när man blåser ut ett ljus. Ena stunden var hon där och nästa … ingenting. Hon var borta.
Influensan hade tagit henne på bara tre dagar. Hon var volontär på det lokala sjukhuset och därifrån hade det varit lätt att lägga in henne på en vårdavdelning med resten av de sjuka: de hostande, de spottande, de febriga. Joseph hade inte tillåtits besöka henne men han visste att hon skulle klara sig. Hon var frisk och kry. Hon hade överlevt mässling och påssjuka och scharlakansfeber. Det här var kvinnan som fotvandrade i Alperna på sommaren och gick på marscher utan överrock. Hon spikade upp plakat om kvinnlig rösträtt på träd i den lokala parken och hade en gång blivit gripen för att hon stulit en poliskonstapels hjälm. Hon var full av liv. Hon skulle komma hem. Självklart skulle hon det.
Telegrammet från sjukhuset bekräftade bara datum och tidpunkt för hennes död, och det faktum att hennes lungor hade fyllts med vätska och att hon sannolikt hade kvävts till döds. Med den knapphändiga informationen hade Josephs värld blivit mörkare och mer främmande än han någonsin tidigare upplevt.
Hans mors död lutar sig tillbaka och ser sig omkring vid det vaxljusbelysta bordet. Så där, tycks den säga. Smaklig måltid.
Tartuffe snyter sig i en servett. Han har skjutit tillbaka sin stol och stirrar ut mot horisonten. Natten är beckmörk. En konstellation av eldflugor rör sig över fältet, sprider ut sig och grupperar sig på nytt som en stjärnbild.
Joseph reser sig. Han är plötsligt trött, utmattad av sin resa och den spända energi som har fått hans muskler att knyta sig ända sedan han kom. ”Tack för maten”, säger han och gör en tafatt sorts bugning mot Tartuffe. ”Och för er gästfrihet, monsieur. Vi ses i morgon bitti.”
Tartuffe viftar med handen åt hans håll men ser inte på honom. ”Nu räcker det med allt detta ’monsieur’ hit och dit”, muttrar han. ”Om du bor i mitt hus får du kalla mig Tata.”
