9789100810825

ett liv långt borta

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 1

2025-11-25 15:01

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 2

2025-11-25 15:01

m. L. stedman

Ett liv långt borta

översÄttning Jan Hultman och annika H Löfvendahl

albert bonniers förlag

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 3

2025-11-25 15:01

Tidigare utgivning Fyren mellan haven

FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

Albert Bonniers Förlag Box 3159, 103 63 Stockholm www.albertbonniersforlag.se info@albertbonniers.se ISBN 978-91-0-081082-5 COPYRIGHT © 2026 M. L. Stedman ORIGINALETS TITEL A Far-Flung Life ÖVERSÄTTNING Jan Hultman och Annika H Löfvendahl OMSLAG Jaya Miceli, svensk bearbetning av Ingrediensen AB TRYCKNING Första TRYCK ScandBook, EU 2026

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 4

2025-11-25 15:01

Med varmt tack till de älskade rösterna och deras kloka råd.

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 5

2025-11-25 15:01

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 6

2025-11-25 15:01

Intet mänskligt är mig främmande.

Terentius (ca 195–159 f. v. t.)

Out beyond ideas of rightdoing and wrongdoing, There is a field. I’ll meet you there.

Rumi, ur dikten ”A Great Wagon”, i tolkning av Coleman Barks

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 7

2025-11-25 15:01

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 8

2025-11-25 15:01

DEL I

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 9

2025-11-25 15:01

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 10

2025-11-25 15:01

1 Västaustralien Fredagen den 10 januari 1958 Här ute är jorden röd så långt ögat når. Där ovan plöjer solen en oändlig blå himmel. Under ett dammgrönt mulgaträd söker en ödla skydd och skugga; myror konstruerar stackar som står emot hetta; kängurur suger fukt ur späda löv, öron svänger hit och dit för att lokalisera ett avlägset muller: på den raka, cinnoberröda linje som skiljer de sparsamma träden åt närmar sig en ensam lastbil.

Uppradade på Bedfordens säte sitter de tre MacBride­männen som en rysk docka som packats upp. Phils raka, mörka hår och ovala ansikte återkommer hos Warren, hans äldste son, och upprepas hos Matt, hans yngste. Lika som bär – samma historia i generationer. Alla tycker att till och med Rosie, dottern hemma på gården, född mellan bröderna, är en exakt kopia.

Mamma Lorna har inte en chans. Man kan känna igen en MacBride på mils avstånd.

Warren slog till sin lillebrors arm. ”Jösses, vilket struntprat!” ”Nej! Segla jorden runt. Upptäcka obebodda öar …”, sa Matt. ”Det skulle vara maffigt!” ”Tja, såvida du inte lägger manken till kommer den förbannade båten att ätas upp av termiter, så du skulle sjunka så snart du kommer i vattnet”, sa deras pappa. Han tryckte till växelspaken och lirkade lastbilen över backen framför dem. På flaket bräkte ett tjugotal får.

Det faktum att familjen MacBride hade en skuta på sin får11

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 11

2025-11-25 15:01

farm skulle inte ha varit anmärkningsvärt om deras ägor hade gränsat till delstatens mer än niohundra mil långa kust. Men Meredith Downs drygt fyrahundratusen torra hektar ligger långt in i landet och gränsar på sina ställen till öken. ”Vad handlade vadet om nu igen?” frågade Matt.

Diskussionen hade börjat när de passerade en ensam, hög skepnad i fjärran: ”Montys skjul.” Byggnaden var döpt efter Phils farbror Montgomery MacBride och var den underligaste inom flera mils omkrets. Legenden om hur Meredith Downs – en egendom med tjugotusen får och en genomsnittlig årsnederbörd på tjugo millimeter – blev hem för en fullt utrustad pärlfiskarloggert hade broderats ut rejält med tiden, men det väsentliga fanns kvar: det var en skuld från en av Montys gamla kompisar som reglerats in natura. Skutan hade dragits av ­kameler, ledda av några afghaner, och Monty hade en dröm om att en dag segla den på egen hand, kanske från kontinentens sydkust, trots avsaknaden av pärlor i den iskalla Antarktiska oceanen. Den hette Alfa Crucis, som den starkast lysande stjärnan i Södra korset. När Monty marscherade iväg till Somme år 1915 för att göra sin plikt hade hans pappa lovat att hålla den i gott skick. Han byggde ett skjul runt den med pengar från ullskörden, höll fartygets timmer inoljat och spindlarna och termiterna i schack.

Men när Monty återvände gasförgiftad var det enda han orkade med att huka i båten i skjulets kvävande hetta och segla iväg till någon tryggare strand i fantasin. När han dog inte så långt därefter, med skutan uttorkad och drömmarna ouppfyllda, stuvades hans aska in i fören tillsammans med en kompass och en flaska öl samt ett löfte om att de en dag skulle få loggerten i vattnet och sprida askan i Indiska oceanen. Phil MacBride upprätthöll ritualen: fernissade timret, ersatte fransiga linor, gav Monty en öl varje födelsedag. Phil var inte en 12

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 12

2025-11-25 15:01

man som ägnade sig åt trams men han gjorde detta undantag: ”Det är tradition”, var allt han sa medan han vördnadsfullt placerade flaskan i fören.

Nu svarade han på den yngste sonens fråga: ”Monty trodde att han kunde hitta vatten på sin väns ägor i norr med hjälp av enbart en slagruta: om han gjorde det skulle han få loggerten.

Och mycket riktigt hittade han färskvatten på nio meters djup och sedan gick det stadigt framåt för dem. Så kompisen stod vid sitt ord. Det tog nästan ett år att bogsera den hit.”

Lastbilen mullrade fram och solen spred hettan allt lystnare för varje timme. Den brandgula grusvägen var fårad av torra rännor efter ett ovanligt regn nyligen. ”Bäst att du tar hit väghyveln, Warren, så får vi se om vi kan släta ut den här sträckan”, sa Phil när de skakade över en svårt veckad del som fick fåren att vingla. ”Miles kan hjälpa dig”, och så fortsatte de att diskutera hur den nyanlända brittiska förmanslärlingen, Miles Beaumont, hade skött sig nu när hans tid hos dem nästan var till ända.

Fetmålla började lämna plats för spinifexgräs på sina ställen och sex svarta svanar gled ner på den enorma saltsjön med kristallvita kanter. De höga vindsnurrorna av metall som stod i hagarna vred sig långsamt i brisen och pumpade upp det värdefulla vattnet ur marken. Emellanåt skingrades några får när de fick syn på lastbilen.

Inkilad mellan sin far och bror såg Matt ett par emuer springa ut till vägkanten och höll för ett ögonblick jämna steg med lastbilen innan de skenade in i skydd igen. Knasiga typer.

Men snabba. Var de snabbare än bungarraödlorna som också brukade hålla till där någonstans? Oräkneliga djur, dolda av de risiga buskarna: giftsnokarna och de rödryggade spindlarna, de små skinködlorna, de oändligt talrika myrorna. Kameler också, vilda efter en epok av kameldrivare; just nu, någonstans på 13

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 13

2025-11-25 15:01

ägorna, skulle en av dem knäböja på ett staket för att ha sönder det och ta sig till vatten. Men de var inte hälften så svåra som dingorna, som undvek fällor och väntade in natten för att ta något stackars får. Och kängururna. De fanns i tusental trots att Pete Peachey, deras kängurujägare, gjorde sitt bästa.

Matt började klippa med ögonen, de var tunga på grund av den tidiga starten och gårdagens upphetsning efter telegrammet från Perth som meddelade hans enastående slutbetyg: skolavslutning för evigt. Han hade legat vaken större delen av natten och funderat på vad han skulle göra härnäst. Warren, som snarare var fyrtiotvå än sina faktiska tjugotvå år, skulle ta över Meredith Downs när deras pappa gick i pension – det var hugget i sten. Matt måste hitta på något annat. Och i detta nu, två dagar före sin artonårsdag, kändes det som att han kunde göra vad som helst: läsa på universitet, bli ingenjör eller vetenskapsman – eller kartograf, han älskade bra kartor … Eller, med hjälp av sina föräldrar, köpa en egen farm. Till och med gifta sig? En dag. För sin inre syn frammanade han de gröna ögonen hos Pattie Gosden som, enligt vad hans syster Rose hade sagt, skulle vara på Unga pastoralisters möte i stan i dag …

Efter att i timmar ha skramlat fram på grusvägar, stannat för att öppna och stänga den breda grinden i varenda hage, nådde de Meredith Downs gräns. Lastbilen med tre män och en skock får var inte mer än ett korn av levande sand i landskapet.

* Familjen MacBride slog sig ner i Västaustralien några årtionden efter att Swan River-kolonin hade etablerats 1829. Lyle Mac­Bride och hans bror Lachlan lämnade sin fars blygsamma fårfarm bakom sig och vågade sig ut på den krävande resan från England, med fruar i släptåg, och under ett par generationer 14

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 14

2025-11-25 15:01

spred deras familjer sig västerut när landet öppnades för bete.

Med åren visade kartor över statens mark att bit efter bit arrenderats ut till ”MacBride”, skrivet med lutande stil i rött bläck.

Namnet MacBride började också dyka upp i alla andra register man kunde förvänta sig: födelser, dödsfall och äktenskap, och protokoll från möten med skadedjursföreningar och vägföreningar. I förteckningar från Meteorologiinstitutet, som skickade väderobservationer till Perth och Melbourne, hittade man också en eller två MacBride omnämnda. De fanns i mark­ägarföreningens protokoll och Royal Agricultural Societys liggare och mycket annat.

Familjen MacBride hade vad som krävdes, sades det: de var förnuftiga men listiga, försiktiga men inte snåla. När ekonomin tillät var de villiga att donera till både religiösa och sekulära goda ändamål. De var idealiska grannar: rättvisa i dispyter, praktiska i katastrofer, duktiga att sköta marken, till vilken de använde sig av tidens bästa metoder. Medan Lachlans familj drog norrut stannade Lyles efterlevande kvar i Meredith Downs och utökade så småningom dess omfattning till drygt fyrahundratusen hektar, den maximala storlek som lagen tillät då. Men fyrahundratusen hektar var knappt en prick på kartan över Västaustralien – de 2,6 miljoner kvadratkilometer som utgör en tredjedel av kontinenten.

MacBridemännen var också stiliga karlar och hade förmågan att locka unga kvinnor att göra dem sällskap i deras liv i bushen. Dessa fruar förde ibland med sig hemgifter från sina börsmäklarfäder eller guldgrävande farföräldrar, vilket innebar att det vanligtvis fanns resurser att klara farmen under de tuffa tider som allt som oftast kom.

Det är besvärliga områden här ute. Hemma i England kunde en farm på ett halvt hektar föda två eller tre får. Här, med bristen på nederbörd, behöver man något i stil med sexton 15

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 15

2025-11-25 15:01

hektar per får. Och så är det värmen. Och solen. Men under vinternätter fryser vattnet i tankarna. Det brännande ljus som lockar fram liv får det att blekna med samma likgiltiga axelryckning och lämnar efter sig vita träd och rostig korrugerad plåt på taken till övergivna gårdar. Vinden som för med sig regn kan orsaka översvämning och jämna klippningsskjul med marken. Allt som kan göra en gott kan också skada här – det är bara så det är.

Det här landet har sett osannolika saker: utvecklingen av pungdjur och kloakdjur; fåglar som inte kan flyga och djur som kan flyga. Det har sett kontinenter delas och öar resa sig.

Det har sett hav förvandlas till öken och öken bli till glaciärer.

Och det har sett människor släpa sina liv över dess yta, platt och oförlåtande.

Och när det gäller torka … Ja, det är som den otrevliga släkting man vet kommer att dyka upp förr eller senare – det är bara en fråga om när. Det är ett annat skäl till att fastigheterna måste vara stora här: för att sprida ut vädret. Åtminstone på någon del av de fyrahundratusen hektaren kan man få en skur och kunna flytta hjorden till det gröna bete som börjar spira i hagarna eller runt de sänkor i marken som fylls med vatten.

Om det ser ut som om man är på väg in i en torka minskar man besättningen så snabbt man kan, man minskar på arbetskraften och väntar ut den spöklika tystnad som uppstår när inga får bräker, inga fåglar flyger och inga löv rasslar i vinden därför att det inte finns några löv.

Det var under resan till Wanderrie Creek den där dagen i januari 1958, medan Phil och Warren pratade om stängsel­ reparationer och Matt dagdrömde om sin framtid och om att träffa Pattie Gosden, som familjen MacBrides medvind vände och de gick mot ett helt annat slags förlust.

16

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 16

2025-11-25 15:01

Phil MacBride hade kunnat köra sedan han var sju år – så snart han nådde ner till pedalerna. Han hade lärt sina söner i ungefär samma ålder. Och en av de huvudregler han inpräntade i dem var denna: väj aldrig för att undvika att krocka med en ­känguru. Det gick aldrig att veta åt vilket håll den skulle hoppa, så det var bättre att riskera en trasig kylare än att riskera att tappa kontrollen, sladda och välta.

Kanske var det värmehägringen som fick Matts pappa att på mindre än en sekund uppfatta den stående, två meter höga figuren på vägen framför honom som en människa i stället för en röd känguruhane. När Phils fötter hade flyttats för att trampa på bromsen hade hans huvud insett misstaget, men vid det laget hade lastbilen plöjt ner i den förrädiskt mjuka vägrenen av grus och vridit sig sidledes i ett morrande av metall och kraft, kastat den ene av hans söner genom vindrutan och spetsat den andre på växelspaken.

Phil hade precis tillräckligt med kraft för att slita ut Warren ur förarhytten och dra honom därifrån. Han såg Matt, längre bort från lastbilen, med blödande huvud och lemmarna utsträckta. Sedan såg han inget mer.

Bensinångor dränkte lukten av fetmålla och ljudet från vindpumpen i närheten dog bort under fårens frenetiska bräkanden medan lastbilens hjul snurrade i luften och skvätte bränsle som ett fyrverkerihjul. Inom några minuter hade ångan antänts i hettan och dränkt fordonet i ett brandgult vrål av flammor; svart rök från de smältande däcken skissade en stege mot den ändlösa, tomma himlen.

Lika som bär var MacBridemännen, uppradade längs den dammiga vägen i blod som vällde och virvlade och flöt samman i en enda scharlakansröd pöl.

17

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 17

2025-11-25 15:01

2

När Sneaky Snook i sin postbil råkade på haveriet nära gränsen till Meredith Downs var bräkande, omtöcknade får utspridda längs vägkanten och stängslet. Alla som närmade sig scenen skulle bli förlåtna om de trodde att de snubblat över en kuslig grillfest. Lastbilens galler hade stängt in ett dussin baggar vars ull sveddes bort och som gradvis brändes ihjäl: ängsliga, offrade, men samtidigt lika utsökt doftande som vilken grillad lammkotlett som helst. Så skallet från brevbärarens hund Lightning kunde ha berott på bestörtning eller på ren och skär aptit.

Lyckligtvis var detta en relativt trafikerad väg i området – vanligen körde åtminstone en bil om dagen på den. Det dröjde faktiskt inte mer än en timme innan Sneaky hittade dem, uppmärksammad av röken. Warren blödde men var vid medvetande, stödd på ena armbågen beordrade han Sneaky att fånga in fåren och svor när mannen försökte flytta honom. Matt låg stilla som en sten i gruset – precis som sin far inte långt därifrån – och var död, antog Sneaky: ena benet var uppskuret och han hade blod i öronen. Så brevbäraren koncentrerade sig på den som fortfarande pratade. Rädda det liv som räddas kan, och så vidare … Det visade sig senare att Warrens lever hade läckt blod och låtit honom svära och förbanna ända in i glöms­kan. De tre männen låg precis tillräckligt långt från lastbilen för att undvika att kremeras.

18

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 18

2025-11-25 15:01

”Vi får i alla fall kropparna”, skulle Lorna säga senare. ”Vi kan åtminstone begrava dem.”

Väsande av hettan släpade brevbäraren in Warren i sin förar­ hytt och drog sedan fram Phils kropp och grymtade när han hivade upp den därbak. Lightning, som nobelt avstod från möjligheten till en fårlunch, hukade sig över Matts bröst och morrade när Sneaky kom tillbaka. ”Ge dig iväg!”

Hunden struntade i honom och slickade pojken i ansiktet.

Det ryckte i ett ögonlock. ”Jösses, Lightning!” Sneaky böjde sig ner för att granska liket en gång till. När han upptäckte en svag puls vände han sig till hunden. ”Duktig pojke!” Till Matt sa han: ”Häng kvar, grabben. Gå ingenstans nu.” Han knuffade undan paket och postsäckar och lårar med specerier för att göra plats åt honom bredvid fadern. ”Sådär. Håll ett öga på honom, kompis”, sa han och vickade på hundens nos, ”och hojta om han blir värre.”

Och med det klämde han sig in bakom ratten och körde allt vad tygen höll till närmaste värdshus drygt tre mil bort, där de hade en trampradio och förbandsmaterial och en landningsbana för Flygande doktorn.

När doktor Finbar Rafferty, den i vanliga fall orubbligt lugne irländaren som känt familjen MacBride i åratal, landade sitt plan ryckte han till vid åsynen av det som mötte honom. ”Milda guds moder!”

Sedan gnuggade han sig i ansiktet för att samla sig och började bedöma kropparna som patienter snarare än gamla vänner medan han följde de kliniska steg som ledde hans tankar in på säkrare mark.

* 19

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 19

2025-11-25 15:01

Morgonen då Livet och Döden köpslog om hennes mäns liv befann sig Lorna MacBride i sitt kök och rörde sig med sedvanlig rask effektivitet när hon bakade fruktkaka till sin yngste sons kommande födelsedag.

Det stora köket var hjärtat i det gamla stenhuset, vilket i sin tur var Meredith Downs hjärta. Det fläckfria, prydliga skafferiet, som Lorna ombesörjde i industriell skala, hade tillräckligt med proviant i lager för att förse dem under flera månader om de skulle bli avskurna på grund av bränder eller cykloner.

Förutom hennes egna konserver var hyllorna fulla av burkar med frukt och paket med torra kex, stora jutesäckar med ris och mjöl och jättelika burkar med mjölkpulver.

Köket hade laddat generationer av MacBridefamiljer med energi innan de gav sig iväg i gryningen för en inspektion eller kom hem täckta av damm och smuts efter att ha satt upp ett stängsel eller reparerat ett rör. Det långa eukalyptusbordet var tillverkningsplats för rejäla luncher för grannar som kom för att hjälpa till att resa en vindpump eller spela en cricketmatch, och för besökare som stannade på väg till eller från Perth. Idrottssegrar firades här, översvämningar och torka sörjdes.

Den här morgonen var rummet fyllt av den svävande doften från det bröd Lorna hade satt in för att gräddas i den jättelika vedeldade Mettersspisen; den enda elektriciteten på gården kom från en trettiotvåvoltsgenerator, som stod för några få timmars elektriskt ljus på kvällarna. Även om systemet bara klarade av ett svagt ljus var Lorna ändå tacksam för att kunna trycka på en knapp i stället för att slita med att fylla oljelampor och snoppa stearinljus.

Precis som på många farmer här ute fanns det inte heller någon telefon. I stället stod trampapparaten, som var familjen MacBrides livlina till yttervärlden, bredvid det avsvalningsgaller som stod redo att ta emot de glödheta brödformarna.

20

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 20

2025-11-25 15:01

Det var dock inte från radion, utan från en knackning på ytterdörren som Lorna fick kännedom om kraschen. Hon hade just satt in Matts kaka i ugnen när två poliser från Wanderrie Creek, tio mil därifrån, med hattarna i händerna ledde henne tillbaka in i huset och satte henne vid hennes eget bord innan de berättade nyheten.

Som regn som glider av en flottig päls fyllde orden henne knappt med någon mening. Sedan, när de sjönk in, blev Lorna medveten om en märklig, sjuk känsla: hennes familj, världen – själva verkligheten – hade gått i spillror, men i stället för att falla till golvet och gå i bitar i en krossad röra, som de borde, stod varenda kopp på varenda hylla kvar orörlig: opåverkad och till sist hanterad av sergeant Wisheart, som kokade te och lade i tre sockerbitar åt henne och dottern Rose. Flickan, som bara en stund tidigare hade varit uppspelt när hon berättade om sin utflykt med Miles till den gamla gruvan på deras ägor samma morgon, stod nu mållös och likblek av chock.

Alla deras karlar borta. Frasen ekade i Lornas huvud när hon lade sina mjöliga fingrar runt koppens handtag men inte kunde komma ihåg hur man gjorde för att lyfta den.

* Kraschen som tog de där MacBrideliven var ingen extraordinär händelse. Ett tunt lager död täcker alla scener man kan tänkas iaktta i bushen: det uttorkade trädet som förvandlats till förvriden sten, baggens horn som flagnar i smutsen, insekterna som sitter upptryckta mot myggnätet i ett hus, i en snödriva av vingar och ben. Döden glittrar i det här landskapet som mineralsand.

Vartenda år kommer man att känna någon som fallit till sin död från en häst eller dödats när bilen kört av vägen eller 21

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 21

2025-11-25 15:01

blivit ormbiten, för långt bort från all hjälp. Gruvschakt är också ett populärt tillhåll för döden. Vid sidan av gruvarbetarna som träffas av en brusten stålkabel eller vars huvuden krossas när operatören tankspritt hissar upp dem i stället för ner, finns det gott om folk som desperat letar efter ett ställe att hoppa från i ett i stort sett platt landskap utan höga byggnader.

Gruvschakten står generöst till tjänst, särskilt efter en fylla eller ett svek. Och ett övergivet schakt kan hålla det hemligt i månader eller år.

Så man kan inte överleva här utan det osynliga nätverk som breder ut sig mellan farmer och städer, som ådror i en kropp, och skickar avgörande stöd till offer för olycka och blodbad.

Efter radioanropet till Flygande doktorn flöt informationen som vatten över ”Schemat”, där de olika farmerna kunde se den tilldelade tid de fick för att använda Flygande doktorns kortvågsradiofrekvens.

Alla visste var Meredith Downs befann sig på det årliga schemat för lamning och inspektion och klippning. Och alla visste att om de själva befann sig i samma gudsförgätna svårigheter skulle de vilja att deras grannar dök upp på tröskeln för att hjälpa till. Det var åtminstone januari, årets tystaste månad, när man för det mesta hukade och väntade på att den påfrestande hettan skulle tappa intresset och dra vidare.

Rose hade insisterat på att följa med Matt raka vägen till sjukhuset, många mil bort i Perth. ”Någon borde vara där när han vaknar. Eller om han …” De två kvinnorna hade sett på varandra över bordet under tystnad. Trots att Lorna inte stod ut med att skiljas från sitt sista friska barn gav hon med sig.

Hon skulle själv ta sig dit så snart saker och ting var under kontroll på farmen.

Maudie Knapp från Deep Springs, farmen åtta mil norrut, var den första som dök upp när hon hört om det på radion.

22

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 22

2025-11-25 15:01

Hon störtade in med en hastigt packad kappsäck, en stor burk med sina berömda mördegskakor och en gryta med stuvningen hon haft på spisen när nyheten kom. ”Åh, Lorna!” Åsynen av hennes kära vän med tomt stirrande grå ögon, knappt förmögen att stå upp, gjorde henne stum för ett ögonblick och hon drog ett djupt andetag. ”Okej. Jag är här nu, vännen. Och Charlie är på väg. Bob Sowerby och några av hans pojkar kommer från Maundy Creek nästgårds. Tala bara om vilka hagar djuren är i och vad som behöver göras.”

Hon öppnade och stängde skåp tills hon hittade vad hon sökte. ”Här. Drick lite konjak.”

Om man frågat Lorna MacBride hur tiden hade varit efter den där fruktansvärda händelsen skulle hon inte ha kunnat svara på det. Den där första dagen handlade det om att ta sig igenom ett andetag åt gången, som om hon faktiskt skulle glömma att andas om hon inte ansträngde sig.

Hon kom på sig själv med att tänka på begravningar. Begravningsentreprenörerna kunde vänta några dagar, men hon visste att de inte hade något kylrum, och Wanderrie Creek-sjukhusets bårhus kunde bara hysa ”gäster” en viss tid. Men det skulle kunna betyda otur att planera begravningar innan hon visste om det skulle bli två eller tre.

Hennes tankar avbröts av Maudie, som tyst sa: ”Jag vet att du vill åka till Perth och träffa Matt …” ”Mattie … Ja, naturligtvis.” Men precis i det ögonblicket kunde Lorna inte för sitt liv minnas om just det barnet var dött eller levde. Hon visste – ja, hon visste att hennes Rosie hade överlevt. Men vilken av pojkarna?

23

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 23

2025-11-25 15:01

3

Den smärta kvinnan med grånande hår och darrande händer som tog emot glaset med konjak gick nästan inte att känna igen, tänkte hennes gamla vän. Det var som om även hon träffats av en lastbil. I några sekunder efter att han kommit in kände Charlie Knapp, Maudies man, inte heller igen Lorna.

Hennes vanligtvis rödblommiga kinder var vaxartade, axlarna nersjunkna, och hennes varma, klara röst en ängslig viskning. Ändå var detta samma Lorna MacBride, dotter till en börs­ mäklare i Adelaide, som hade förälskat sig i Phil på Shellbalen i Perth 1933 och kommit till Meredith Downs beväpnad med humor och sunt förnuft och driven av vissheten att hon gift sig med sitt livs kärlek. Hon hade snabbt slagit rot på gården och anpassat sig så väl i distriktet att hon snart var känd och beundrad överallt.

Lorna kunde laga generatorn och få upp bilen ur ett träsk.

Hon bakade den bästa sockerkakan av alla i Country Women’s Association och när ryktet gick att hon lagat sin årliga tomatchutney gjorde sig folk ärende att ”titta in” och ta med sig en burk när de ”åkte förbi”.

En del farmer skickade sina kvinnor till Perth under sommaren. I förorter som Peppermint Grove fanns det gott om svala kalkstenshus som kunde inhysa kvinnor med puder och blåtonad permanent som sysselsatte sig med tennis och bridge tills hettan lättade tillräckligt för att de skulle kunna återvända till inlandet 24

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 24

2025-11-25 15:01

eller norrut. Så de kvinnor som stannade kvar – som Lorna MacBride och Maudie Knapp – var begränsade av stora och små umbäranden: som att inte kunna tvätta håret under flera veckor i sträck eftersom det fanns för lite vatten eller att vattnet var så hårt att håret stack rakt upp som på en fågelskrämma.

De beklagade sig över svårigheten att hindra mat från att bli dålig i rökiga fotogenkylskåp som halva tiden blev täckta av klet såväl på insidan som på utsidan, eller än värre: fattade eld.

Dessa kvinnor sträckte sig efter geväret för att skjuta en orm som slingrat sig in i köket, skrev sedan upp det på griffeltavlan för att jämföra årets antal med förra. De lagade mat och städade och tog hand om sår och undervisade ungarna enligt deras korrespondensskolors kursplaner, i temperaturer som tog andan ur en.

De plockade hönor och tog ur dem, svedde borsten från svålen på grisen som deras små fött upp som husdjur och som deras makar dödat i slakthuset. De tröstade samma makar när banken hotade med att säga upp lånen eller regnet vägrade falla eller regeringen tillkännagav någon ny skatt som skulle lamslå dem.

Och de förde dessa förmågor vidare till sina döttrar.

I Lorna MacBrides fall innebar det Rose, den andra personen som fick de fruktansvärda nyheterna i köket över en kopp med sergeant Wishearts söta te.

Rose var ingen skönhet som sin mamma, men hon hade ett vinnande leende och utstrålade hälsa och vitalitet. Hennes kraftiga kroppsbyggnad och beslutsamhet gjorde att hon passade för livet på en farm: hon kunde tvinga in en bagge i sorteringsfållan och byta ett punkterat däck lika lätt som sina bröder. Rose hade inget av Warrens kaxighet eller Matts lättsamma charm, men hon var snabb och uthållig och en bussig människa. Naturligtvis antog alla att hon skulle vara sina föräldrar upp i dagen och så småningom gifta sig med en 25

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 25

2025-11-25 15:01

trevlig kille från en bra egendom och skapa en familj under ett annat namn. ”Det är lustigt”, brukade Lorna säga. ”Man ger dem samma sak att äta. Man älskar dem lika mycket. Men varje barn är sitt eget rike.”

Det var Lorna som först kände på sig att ett lyckligt äktenskap och ett stillsamt, moderligt liv kanske inte var hennes dotters väg, precis som det var Lorna som först lade märke till att Rose från tidig ålder inte alltid brydde sig så mycket om sanningen. För Lorna MacBride fanns det svart och vitt och rätt och fel och inte mycket däremellan, och hon oroade sig över att Roses berättelser om händelser inte alltid stämde med verkligheten.

Om Warren som barn hade slagit sönder en mugg eller slagit en boll genom en fönsterruta var han stolt över att ta sitt ansvar: Phil hade sagt åt honom att ”så gör karlar – de tar sitt straff som en man”. Så han skulle få sin örfil eller tvingas vara utan sitt gevär i en vecka, och sedan skulle livet gå vidare. Matthew var fortfarande för liten då för att hitta på något som man verkligen kunde kalla rackartyg. Han avgudade sin äldre bror och syster och blev ofta deras ovetande springpojke, hämtade saker åt Warren eller satt stilla medan Rose, nästan tre år äldre, klädde ut honom till prinsessa. Rose utvecklade en vana att säga att det var ”Bubbas fel” när saker gick sönder eller försvann, men skyndade sig att tillägga: ”Men han är bara liten. Han kunde inte rå för det”, och Lorna lät det undantagslöst bero. Men så en dag hittade hon en av sina få hattar, en toque med flor, täckt av smuts och med floret sönderrivet. Hatten förvarades högst upp i linneskåpet, som Lorna måste stå på tå för att nå. Hon hade ibland kommit på Warren och Rose med att klättra som apor på hyllorna och suttit inne i skåpet medan Matt såg på med frustrerad beundran.

26

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 26

2025-11-25 15:01

Phil hade köpt hatten under deras smekmånad. När han satte den på hennes huvud visslade han till i beundran: ”Som de säger: ’Det finns inget så vackert som en kvinna som är älskad.’” Det var det mest romantiska han någonsin sagt, och hatten hade varit en symbol för de orden och den tiden.

Saker och ting förändrades naturligtvis efter att barnen kom.

Sedan kom kriget. Så när Phils bataljon stationerades i Nordafrika 1942 var det något inom Lorna som brast vid åsynen av den förstörda hatten och hon försökte inte dölja ilskan i sitt ansikte när hon marscherade in i vardagsrummet där barnen satt och lekte. Hon höll upp det misshandlade föremålet. ”Jaha. Är det någon som har något att säga om det här?” ”Mamma hatt!” kvittrade Matt.

Warren hade ett Ingen aning-uttryck i ansiktet. Rose blev mörkrosa och blicken flackade från den ena brodern till den andra. ”Rosie?” frågade Lorna. ”Det är en hatt. Din hatt.” ”Någon aning om hur den blev smutsig?”

Rose granskade en bit Meccano noggrant. ”Nå?” ”Jag tror att Warre…” Hon såg Lornas ögonbryn höjas. ”Jag menar Bubba – jag tror att Bubba gjorde det.”

Lögnen var så fräck och utförandet så uppriktigt att Lorna var tvungen att undertrycka ett skratt. ”Gå till ditt rum och tänk efter. Kom sedan och berätta för mig om det är sant. Jag ska inte bli arg. Men jag vill veta sanningen.”

Lorna nämnde händelsen i ett brev till Phil och när hon satt i köket sent en kväll kunde hon nästan höra hans skratt när han skrev tillbaka: Hon är snabbtänkt, måste jag säga! Han hade tillagt: Hon kommer att växa ifrån det.

27

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 27

2025-11-25 15:02

Även om Lorna log dröjde sig en oro kvar över att Rose kanske inte skulle växa ifrån det. Och hon önskade att Phil varit där och tagit hennes hand över bordet. Hon bad en tyst bön för hans säkerhet och en av tacksamhet över miraklet att ha träffat just honom i den här gigantiska världen.

28

I_Ett liv långt borta_Stedman_TILL TRYCK.indd 28

2025-11-25 15:02