ETT
Dagen då Sloan Cooper dog började före gryningen och slutade precis före midnatt. Som korpral inom naturvårdspolisen hade hon hjälpt till att sätta dit tre män som under större delen av hösten hade trakasserat, rånat och misshandlat vandrare på lederna uppe bland bergen i västra Maryland.
De tre männen, två bröder och deras far, såg detta allmänna landområde som sin egendom som de härskade över, och alla som beträdde det var inkräktare.
Nu, efter en tre dagar lång insats, under vilken Sloan personligen hade avväpnat fadern, en viss John Bowson, även känd som Red, satt alla tre männen häktade. Sloan gissade att de hade en lång, härlig vistelse att se fram emot i ett federalt fängelse, där de kunde begrunda sina synder.
Mycket tillfredsställande.
Dessutom ville hon ha det där tredje strecket på ärmvinkeln, ville ha titeln polisinspektör, och den här insatsen skulle kunna få det att hända.
Eftersom hon hade vunnit slantsinglingen var det hon som satt bakom ratten medan hennes kollega pratade i telefon med sin fru, på vägen tillbaka till specialinsatsavdelningen.
Joel Warren, en lång och gänglig kille med mörkbrun hy och snaggat, krulligt hår under stetsonhatten, kunde ge ett lojt intryck men under den avslappnade fasaden doldes ett skarpt intellekt och en energi som skulle kunna försörja en mindre stad.
Sloan och Joel hade gått polisutbildningen tillsammans, båda med siktet inställt på ett jobb inom kriminalpolisen. Han, född och uppvuxen i Washington DC, och hon, en småstadstjej från de
där bergen i västra Maryland, hade funnit varandra med en gång.
I snart fem år hade de jobbat sida vid sida: en relation som funkade trots, eller kanske på grund av, deras olika personligheter. Han var den lättsamma typen – se till att få jobbet gjort och åk hem – medan hon var energisk, driven och höll hårt på reglerna.
Hon lyssnade med ett halvt öra på samtalet medan hon körde, hörde honom säga till sin nyblivna fru att de var på väg hem.
Han tonade ner allt som hänt under de här tre tuffa dagarna, nämnde inte den rejäla blåtira Sloan hade fått under insatsen eller det faktum att de hade blivit beskjutna.
Sloan visste att det inte bara handlade om att bespara Sari de mörkaste inslagen. För Joel låg det där redan bakom honom. Det var då, det här var nu.
Hon måste erkänna att hon beundrade hans förmåga att separera saker.
När han avslutat samtalet försökte han sträcka ut sina långa ben.
»Jag får egentligen inte berätta det här än«, sa han.
»Vilket då? Eftersom jag hör att du tänker göra det.«
»Mamma vet redan och Sari har berättat för sina föräldrar. Man ska visst vänta två eller tre veckor till, men …«
Hon var en erfaren utredare, och kände dessutom Joel lika väl som sin egen bror, om hon hade haft en. »Lägg av! Är Sari gravid?«
Hans bruna ögon glittrade när han riktade ett pekfinger mot henne. »Du ser, jag berättade det inte för dig. Du kom själv fram till det, och du har rätt, ’syrran’. Jag gjorde Sari rejält på smällen. Nio veckor nu.«
»Jävlar alltså, Joel!« Hon vevade runt knytnäven i luften och utstötte några glädjetjut innan hon boxade till honom på axeln. »Du ska bli pappa.«
»Känner mig redan som en. Knäppt, va? Men det gör jag. Mamma säger att det är en tjej, och du känner mamma. Hon har aldrig fel.«
»Nix, mama Dee har aldrig fel. Men det är okej om det är en kille?«
»Så klart.«
»Hur mår Sari?«
»Hon spydde varenda morgon i en hel månad, men det verkar ha gått över. Tack gode gud för det. Säger att hon längtar efter att tjocka till sig ordentligt. Vi har mycket att vara tacksamma för när kalkondagen nalkas om ett par veckor.«
Han log med hela ansiktet när han tittade på henne. »Du ska bli ’faster’, syrran.«
»Faster Sloan kommer alltid att ha kakor. Jag är så glad för din skull, Joel. Herregud, för er båda. Ni kommer att vara så bra på det.«
»Du och Matias, då? Ni funderar aldrig på att ta nästa steg?«
»Du menar som att flytta ihop?«
Sloan hade inte ens tänkt på att höra av sig till mannen hon hängt ihop med i snart ett år, som Joel hade gjort till Sari. Å andra sidan var det inget Matias förväntade sig – eller skulle ha uppskattat efter klockan tio på kvällen.
»Jag vet inte«, kom hon fram till. »Jag skulle kunna säga nej, men jag vet inte. Och nu vet jag vad du tänker.« Hon gav honom ett snabbt ögonkast. »Att jag vet inte är samma sak som nej. Men det betyder faktiskt jag vet inte och inte än. Vi har det bra som vi har det.«
»Mm … hm.«
Hon himlade bara med ögonen eftersom hon kände igen det där ljudet. Det var hans sätt att säga att hon lurade sig själv.
Det kanske hon gjorde, men hon trivdes med livet precis som det var.
»Jag behöver en Dr Pepper«, sa han i stället.
»Du behöver alltid en Dr Pepper.«
»Dr Pepper får igång mig.«
»Ja, du säger det. Visst. Jag behöver ändå kissa. Och om vi stannar kan vi passa på att tanka också.«
Någon kilometer åt ena eller andra hållet hade förändrat allt, men så fort nästa avfart dök upp gjorde Sloan en snabb högersväng.
Hon körde en knapp kilometer på de slingrande, ensliga småvägarna, fram till en bensinstation. Där stannade hon vid pumparna.
»Om du tankar så går jag och köper den blivande pappans favoritdryck«, sa hon. »Pappa. Herrejävlar, Joel!«
Hon klev ur pickupen, en vältränad kvinna med det blonda håret samlat i en knut under stetsonhatten. De stora, mandelformade, gröna ögonen (varav det ena inramades av en blåtira) dominerade ett ansikte med markerade kindben, en smal näsa och en bred, välformad mun.
Liksom med Joels lättsamma natur var det många som lurades av mjukheten i de där stora, älvlika ögonen. Sloan kunde utan problem bänka sjuttio kilo – femton mer än hennes egen vikt – få en boxboll att vissla och springa en kilometer på under tre minuter.
Under hela sin uppväxt hade hon utforskat vandringslederna i Alleghenybergen, simmat i sjön, eller seglat, på somrarna och åkt skidor eller vandrat med snöskor på vintrarna. Utomhusaktiviteter hade format såväl hennes fysik som hennes sätt att tänka: två saker som kom väl till pass i det yrke hon valt, och som ständigt drev henne framåt.
Hon klev in i den lilla butiken och tänkte att hon skulle kissa innan hon påbörjade den återstående delen av resan hem, där hon sedan skulle få ta en lång, varm dusch och sova i sin egen säng.
I samma ögonblick som dörren slog igen bakom henne visste hon att något inte stod rätt till.
Hon såg bara ryggen på personen framför henne – vit man, brunt hår, runt en och åttio, gott och väl över sjuttio kilo – men något i hans kroppsställning och den skrämda blicken hos biträdet, som stod vänd mot henne bakom disken, fick henne att lägga handen på tjänstevapnet.
Allt gick så snabbt.
Det kändes som en evighet.
Mannen snurrade runt och vapnet han redan höll i avfyrades.
Det första skottet nuddade hennes panna, något vasst och intensivt som sved till men gav henne ett ögonblick att dra sitt vapen.
Det andra träffade henne i bröstet, fick henne att slungas bakåt och falla mot golvet medan en smärta hon aldrig upplevt förut exploderade i kroppen.
Hon såg mannen springa förbi henne – trettiofemårsåldern, bruna ögon, litet ärr på vänster kind – medan hon väsande drog efter andan och kände den ofattbara smärtan sprida sig.
Hon försökte höja vapnet, men världen blev grå och suddig i kanterna. Hon försökte skrika en varning till Joel, men lyckades knappt ta ett andetag.
Skytten – klädd i svarta Adidassneakers, grå trenchcoat och jeans som fransade sig nertill – gled sakta ur hennes medvetande.
Som genom en dimma hörde hon ytterligare ett skott, sedan ett till.
Sedan var Joel vid hennes sida, lade tryck på bröstkorgen så att smärtan vrålade i huvudet. »Sloan! Sloan! Titta på mig. Stanna kvar hos mig, för helvete. Skottskadad polis. Skicka ambulans omedelbart.«
Hon stirrade på hans ansikte – det var så bekant – men orden som kom ur hans mun försvann ut i tomma intet.
Sedan kom hans ansikte närmare, så nära att det stängde ute allt annat, och hans ögon – mörka som två nymånar – höll fast hennes blick.
»Stanna hos mig. Ambulansen är på väg nu. Jag finns här, precis här.«
»Gör ont.«
»Jag vet, syrran. Jag vet. Håll fast i det. Håll fast i den där smärtan och stanna kvar hos mig. Jag finns här. Försvinn inte. Stanna kvar. Stanna här hos mig.«
Smärtan suddade ut tid och rum. Hon drunknade i den, kände den skölja över sig. När hon kom upp till ytan igen följde smärtan med henne. Lika ilsket tjutande som sirenerna. Ansikten hon inte kände igen skrek ut ord hon inte förstod.
En isande kyla sänkte sig över henne, utan att döva den ursinniga, oupphörliga smärtan.
Men hon hörde Joel – någonstans, medan världen rusade förbi.
»Du är stark. Du är fan den tuffaste jag vet och du kommer att kämpa. Hör du det? Hör du det, Sloan?«
Allt var vitt. Alla skrek, men rösterna studsade mot hennes öron
och försvann. Ljus, så mycket ljus som stack i ögonen, så hon blundade i stället.
Sedan var Joel där igen, tog hennes hand, höll fast hennes blick. »Jag är här. Jag går ingenstans. Kämpa nu, för helvete, Sloan. Ge inte upp.«
Sedan försvann allt. Smärtan, ljuset, rösterna. Allt blev svart.
När ljuset återvände var det mjukt och disigt. Sloan kände sig fri där hon svävade omkring i det där ljuset. Blickade ner mot kvinnan på operationsbordet. Så blek, så stilla. Så mycket blod.
Alla de där människorna omkring henne. De hade skurit upp bröstkorgen på den stackaren, tänkte hon innan hon, nästan lite roat, insåg att det var hon som var den där stackaren.
Det är jag som ligger där nere.
Någon skrek Undan! innan elektroderna fick hennes kropp att studsa till. Hon suckade där hon svävade ovanför. De jobbade så hårt medan hon – jag – såg så trött ut. Så trött på alltihop.
Ni kan släppa henne, tänkte hon. Släppa mig.
En ny omgång med elektroderna, som hon ignorerade.
Hon kunde se så mycket här uppifrån. Joel, som stegade fram och tillbaka, fram och tillbaka, med telefonen vid örat. Hon kunde till och med höra honom.
»Hon ligger fortfarande på operationsbordet. Familjen är på väg. Jag ringer igen när hon har kommit ut.«
Hon såg honom stryka bort några tårar, vilket rörde henne. Hon ville berätta för honom att hon hade det bra, så lugnt och skönt i det här mjuka, vackra ljuset. Men hans skjorta var blodig och blicken desperat.
»Vi kommer inte att förlora henne, Sari. Det kan vi inte. Hon kommer att kämpa. Hon ger inte upp. Hon är inte klar här än. Sari, hon kommer inte att ge upp.«
Okej, okej, jag hör dig. För tusan.
Än en gång blickade hon ner på sig själv. Hon tänkte på Joel och på barnet han väntade. Hon tänkte på sina föräldrar, på sin syster.
När elektroderna gav henne nästa strömstöt lät hon sig föras med, tillbaka till det svarta.
Smärtan var kvar när hon vaknade, mer diffus bara, som om den låg kvävd under en varm filt. Det fanns något stickande i luften, något hon kände igen som sjukhuslukt redan innan hon hörde pipandet från maskinerna.
Ljuset, svagt men ändå vasst, tyngde mot hennes ögonlock och fick henne att längta tillbaka till det där mjuka och disiga, om så bara för ett ögonblick.
»Hon vaknar nu, Joel. Sloan? Älskling, det är mamma. Öppna ögonen nu, gumman. Sloan, min älskade flicka, öppna ögonen.«
Hon blinkade. Det var så tungt och kändes inte värt ansträngningen, eftersom allt var suddigt. Hon var på väg att sluta ögonen igen.
»Gör ett försök till. Krama min hand och öppna ögonen. Såja.«
Hon kände läpparna som rörde vid handryggen, handflatan, fingertopparna. Mammas läppar.
»Såja. Duktig flicka.«
»Sjukhus«, lyckades hon få fram. Halsen kändes som sandpapper, tungan som en brädbit, tjock och torr.
»Det stämmer, och allt kommer att bli bra. Bara bra.«
Nu kom det rusande tillbaka. Bensinstationen, butiken, mannen vid disken. Den plötsliga smärtan.
»Skjuten!« Hon försökte resa sig upp, men lyckades knappt lyfta huvudet. »Joel.«
»Jag är här, syrran.«
Sikten började klarna och hon såg dem nu. Hennes mamma, blek som ett spöke med mörka ringar kring de rödkantade, blå ögonen, och hennes kollega som såg helt förstörd ut.
»Hur illa?«
»Inte tillräckligt för att stoppa dig.« Han böjde sig ner och gav Sloans mamma en puss på hjässan samtidigt som han tog Sloans hand i sin. »Jag ska hämta läkaren.«
»Allt kommer att bli bra nu.« Elsie Cooper kysste sin dotters hand igen. Tårar, två varma regndroppar, föll på Sloans knogar.
»Din pappa och Drea är i närheten. Vi har turats om att sitta här.«
»Hur länge? Hur länge?«
»Du har sovit ett tag, för att läka. Det här är tredje dagen. De försatte dig i konstgjord koma först, så att du bara kunde sova. Och nu är du vaken. Älskling? Känner du knappen här?« Hon hjälpte Sloan att hitta knappen med handen. »Om det gör ont kan du trycka här, för att få mer medicin.«
»Okej. Jag känner mig … mosig.«
En tår trillade nerför Elsies kind när hon log. »Det kan jag tänka mig. Här kommer sköterskan nu. Det här är Angie. Hon har tagit så väl hand om dig. Om oss allihop.«
»Så trevligt att se dig vaken.«
Sköterskan hade svart, gråsprängt hår klippt i page och ljusblå arbetskläder med röda blommor på. Sloan gissade att hon var i fyrtioårsåldern, och noterade med lättnad att kvinnans leende nådde ända upp till de bruna ögonen.
»Dr Vincenti kommer alldeles snart. Elsie, Joel, skulle ni vilja ge mig ett par minuter för att ta hand om Sloan?«
»Vi är här utanför«, försäkrade Elsie sin dotter.
»Hur illa?« frågade Sloan i samma ögonblick som dörren stängdes. »Hur illa skadad är jag?«
Angie kontrollerade droppet och monitorerna och tog sedan pulsen på Sloans handled.
»Joel sa att du kommer vilja höra sanningen, så jag ska säga dig att det var riktigt illa. Och nu är det bättre. Du kommer att bli fullt återställd, men du måste låta det ta den tid det tar. När det gäller dr Vincenti och hans operationsteam? Du hade inte kunnat få bättre.«
»Jag dog.«
»Du är i högsta grad levande.« Angie höll fram en mugg med ett sugrör. »Drick lite vatten.«
Eftersom halsen sved av törst gjorde Sloan som hon sa. »På operationsbordet. Jag dog där. De fick väcka mig till liv igen.«
Angie ställde muggen åt sidan och tog Sloans hand. »Du hade nog en utomkroppslig upplevelse.«
»Hade jag? Visst gav de mig strömstötar? Mitt hjärta stannade och de fick sätta igång det. Tre gånger, tror jag.«
»Kulan missade hjärtat, men det var ingen lätt operation, om
man säger så. Vincenti är väldigt, väldigt skicklig. Du är ung, frisk och stark. Och om vi bortser från de faktorerna, så var det väl helt enkelt inte dags för dig än.«
»Tre gånger.«
»Ja. Och här är du nu. Du lever, du är vaken och fullt medveten. Dina värden ser bra ut. Ditt tillstånd är stabilt. Om jag får göra en bedömning – och det får jag – kommer vi inom det närmaste dygnet att uppgradera det till gott. Och nu, om du inte är för trött, vilket är helt okej i så fall, vet jag att resten av familjen gärna vill träffa dig.«
»Åh, det vill jag.«
»Familjen är också betydelsefull.«
Försiktigt hjälpte Angie Sloan att sätta sig upp och vände på kudden till den svala sidan.
»Människor som älskar en är viktiga. Och du är älskad. Bara tryck på knappen om du behöver mig. Dr Vincenti är snart här.«
Sloans pappa och syster kom in i rummet. Hennes pappa, vars mörka hår och välansade skägg hade börjat skimra i silver, lutade sig fram med tårar i de gröna ögonen och tryckte sin sträva, orakade kind mot hennes.
Hon kände honom skälva till, och sedan dra efter andan för att hålla tillbaka tårarna.
»Det är ingen fara, pappa. De säger att allt är bra.«
»Du skrämde nästan livet ur mig, Sloan. Ge mig ett ögonblick bara.«
Medan hon gjorde det tittade hon över hans axel, mot sin syster. Dreas ansikte var flammigt och rödgråtet och hon strök handen över ögonen, som var lika klarblå som deras mammas. Hennes vanligtvis så glänsande bruna hår var matt och samlat i en slarvig hästsvans. Hon tog Sloans hand och log. »Puh.«
»Det kan man säga.«
Dean Cooper tittade upp och lade sina händer, lika sträva som hans orakade kinder, om Sloans ansikte. »Försök att inte göra om det där.«
»Okej, pappa.«
Han pussade henne på pannan, kinderna och munnen, något han
gjort så länge hon kunde minnas. »Jag vet att du är trött och att du behöver vila. Men du ska veta att vi är här.«
»Det vet jag.« Hon kämpade för att få hjärnan att funka som vanligt. »Vem sköter uthyrningen?«
»Vi har löst det. Tänk inte på det.«
»Det var många i Heron’s Rest som höll tummarna för dig«, inflikade Drea. »Och många av dem hjälper till att hålla igång allt där hemma nu.«
»Och Joel?« sa hennes pappa. »Han är vår hjälte. Ni är båda hjältar.«
Sloan kände att hon började glida i väg, kämpade för att hålla sig vaken. »Fick vi honom? Vit man, trettiofemårsåldern, brunt och bruna … Fick vi honom?«
Men hon hade somnat innan de hann svara.
När smärtan väckte henne med en örfil satt Joel bredvid sängen och läste den tummade pocketutgåva av Stephen Kings Det som alltid fanns i hans övernattningsväska.
Sloan mindes att hon frågat honom varför det var just den boken som alltid fick följa med. Han hade svarat att det var en påminnelse, när han var hemifrån, att ingenting de stötte på kunde vara lika ondskefullt som Pennywise.
För att se om hans teori stämde hade hon själv läst boken, och kunde bara hålla med.
»Det var nära den här gången«, mumlade hon.
Han tittade upp och lade ifrån sig boken. »Där är du ju.«
»Fick vi honom?«
»Tryck på knappen. Du har ont.«
Hon skakade på huvudet och undrade genast hur rörelsen kunde öka smärtan. »Jag vill hålla mig vaken. Skytten.«
»Jag hörde skotten«, sa Joel. »Två stycken. Han sprang ut, sköt mot mig. Missade. Jag sköt tillbaka, träffade honom i armen. Fick registreringsnummer, märke och modell på kärran han hoppade in i, men kunde inte ta upp jakten. Du låg blödande på golvet.«
»Det var något som inte stämde – mannen bakom disken såg
livrädd ut. Jag hade handen på vapnet, men han vände sig om och sköt. Två gånger?«
»Två gånger.«
»Jag hann inte ens dra mitt vapen.«
»Jodå, det gjorde du. Du hade det i handen när jag kom fram till dig. Jag tillkallade ambulans och ringde in registreringsnummer, beskrivning av bilen och av den misstänkte. Han hittades ungefär samtidigt som du rullades in i ambulansen.«
Han gjorde ett uppehåll. »Tryck på knappen så får du höra resten.«
Hon tryckte på den, och smärtan lindrades något.
»Okej, räddningspersonal såg bilen vinglande på vägbanan, vilket inte förvånar mig eftersom jag träffade honom precis under armhålan. Han tappade kontrollen över fordonet och körde in i ett träd, vilket inte slutade så bra för bilen. Och den korkade jäveln klev ut och började skjuta omkring sig. Han levde inte länge.«
»Blev någon annan skadad?«
»Nej.«
»Butiksbiträdet?«
»Han mår bra. Han var skärrad, kan eventuellt ha pinkat på sig. Men han slet åt sig en T-shirt från en hylla så att jag kunde lägga tryck mot skottskadan i ditt bröst.«
»Han sköt två skott. Jag minns inte riktigt, men …« Hon lyfte en osäker hand till höger sida av pannan, kände på bandaget.
»Det stämmer. Den första kulan nuddade bara. Du blev sydd med kanske tio stygn.«
Ett skott mot huvudet, tänkte hon. Den där svedan. Som av tusen ilskna getingar. »Det kunde ha varit värre.«
»Det kunde det verkligen.«
»Mamma, pappa, Drea. De var här, eller hur?«
»Japp.«
»Allt känns så suddigt.«
»De sa att det skulle vara så ett tag. Oroa dig inte. De har varit här hela tiden. Jag övertalade dem att åka hem, med tanke på att de inte hade mer med sig än kläderna de bar. De kommer i morgon bitti.«
»När får jag åka hem? Borde jag inte prata med läkaren?«
»Du har pratat med läkaren.«
»När då?«
»I eftermiddags. Du försvinner lite emellanåt. De har tagit en massa prover, och det ser hyfsat positivt ut. De kommer antagligen låta dig stiga upp i morgon, försöka få dig att gå lite.«
»När kan jag åka härifrån?« Hon hörde själv hur gnällig hon lät, men brydde sig inte om det. »Det luktar som sjuka människor härinne.«
Eftersom hon hade sagt exakt samma sak förra gången hon vaknade log han bara. »Du är en sjuk människa, syrran. De måste hålla dig under uppsikt, för infektioner och annan skit. Och så måste de se till att du kommer upp och rör dig lite. Kulan gick trots allt rakt igenom … vänta lite.«
Han blundade. »Manubrium. Övre delen av bröstbenet. Och ett revben. De fick plocka benflisor ur dig. Du har ett knäckt revben och ett hål i bröstkorgen. Så luta dig tillbaka och koppla av. Det här kommer att ta några dagar.«
»Jag vill verkligen prata med läkaren. Kan du inte bara hämta honom?«
»Sloan, klockan är över två på natten. Låt den stackarn vila lite.«
»Två? På natten? Vad tusan gör du här? Åk hem.« Irritationen fick henne att resa sig ett par centimeter, innan hon sjönk tillbaka igen.
»Sari är gravid. Visst är hon? Det var inte bara något jag drömde?«
»Hon är rejält på smällen, faster Sloan. Hon var här och hälsade på i går. Alla från jobbet har varit här. Och varenda en som matchade lämnade blod. Du förlorade så jävla mycket blod.«
Han gned händerna mot låren, för att hindra dem från att skaka. »Du är fulltankad nu. Både din mormor och morfar och din farmor och farfar har varit här, liksom din farbror och dina kusiner, polismästare Hamm och en massa andra människor.«
»Jag minns inget av det. Allt är så jäkla suddigt och förvirrat. Förutom en sak … Jag dog när jag låg där. På operationsbordet.«
»De väckte dig till liv igen.«
»Ja. På tredje försöket. Jag svävade.«
Även om allt annat flöt ihop var det där fortfarande kristallklart.
»Jag såg allt.« Orden kom långsamt, i takt med att hon mindes varenda detalj. »Jag såg dig stega fram och tillbaka i korridoren, med blod på skjortan. Mitt blod. Du gick i någon korridor, pratade i telefon. Grät lite. Du sa att min familj var på väg och att du skulle ringa igen när jag hade kommit ut. Jag låg på operationsbordet och du skulle ringa när jag var klar.«
Han strök hennes hand. »Driver du med mig?«
»Jag minns det så tydligt, Joel. Hur kan jag se det klart när allt annat är suddigt? Jag var redo att släppa taget. Jag kände mig lätt, och det hade varit så enkelt att bara ge efter. Men jag såg dig gråta, och mindes att du sagt till mig att jag var tvungen att kämpa. Att jag inte fick ge upp, att jag måste kämpa. Så då gjorde jag det.«
Han reste sig, gick fram till fönstret. Hon såg honom dra isär gardinerna lite och stirra ut i mörkret.
»Jag pratade med Sari. Hon var så rädd, grät och ville komma hit. Jag var tvungen att lugna henne, få henne att vänta tills jag gav henne klartecken. Hon älskar dig.«
»Jag vet. Jag älskar henne med.«
Han stod kvar ett ögonblick till innan han satte sig ner igen. »Jag antar att det gör dig till ett mirakel, syrran.«
»Jag känner mig inte som något mirakel. Jag har en slang rakt in i bröstet.«
»Dränage, sa de. De kommer snart att plocka ut den.«
»Jag har så mycket … prylar överallt.«
»Infarterna är för att ge dig vätska och katetern hjälper dig att pinka ut alltihop.«
»Inte direkt upplyftande«, konstaterade hon. »Dessutom gör det jävligt ont. Överallt. Varför flinar du så där?«
»Du är på bättringsvägen. Skönt att se dig förbannad.«
»Toppen. Hjälp mig att rymma från det här stället. Kom igen, se till att få mig härifrån. Jag är utsvulten.«
Han rätade på ryggen. »Är du hungrig?«
»Om jag var hungrig hade jag velat ha en påse chips. Jag sa att jag är utsvulten.«
»Jag ska fixa något.«
När han rusade därifrån gav Sloan efter och tryckte på knappen igen.
Hon gled i väg, men bara precis under ytan. När Joel kom tillbaka med en liten plastskål och en sked öppnade hon ögonen igen.
»De sa att du skulle börja med det här.«
»Vad är det?«
»Köttbuljong.«
»Det låter vidrigt.« Och för kvinnan som bara några dagar tidigare hade bänkat närmare sjuttio kilo kändes en sked buljong som en femkilosvikt. »Det smakar vidrigt«, sa hon, och åt en sked till.
Hon lyckades få i sig fyra skedar buljong innan hon gav upp.
»Ledsen, kan inte mer.« Hon kände ögonlocken bli tunga, på väg ner under ytan igen. »Åk hem, Joel.«
Han ställde bara skålen åt sidan och drog knogarna lätt över hennes kind innan han satte sig ner. Sedan plockade han upp sin bok, sträckte ut benen och började läsa.
Nästa gång hon vaknade flödade solskenet in mellan öppna gardiner. Hennes syster satt bredvid sängen och löste korsord på sin surfplatta. Det långa, blanka håret föll över axlarna.
»Jösses«, sa Sloan.
Drea tittade hastigt upp, gav henne ett stort, varmt leende.
»Trevligt att se dig med.«
»Hur länge har jag sovit den här gången?«
»Klockan är lite över nio denna soliga novembermorgon. Jag slängde ut Joel – vilket inte var det lättaste. Mamma och pappa kommer in i eftermiddag. Vill du ha lite frukost?«
»Kanske. Jag vill härifrån, Drea.«
»Helt förståeligt. Jag hörde att du – bokstavligen – tog första steget mot det målet i morse. Jag ska se om jag kan hitta lite mat till dig.«
När hennes syster gått lyckades Sloan hitta fjärrkontrollen och höjde huvudändan av sängen en bit. Och såg sig för första gången omkring i rummet.
Massor av blommor. Trevligt – hon påminde sig om att vara tacksam. Hon skulle ha varit ännu mer tacksam om både hon och blommorna hade befunnit sig hemma i lägenheten, men hon var tacksam.
Väggfärgen var beige, vilket knappast förvånade henne. En massa maskiner, ett par stolar och en dörr som hon antog ledde till ett badrum. Genom fönstret kunde hon se några hus, ett par träd och en parkeringsplats.
Tanken slog henne att hon inte visste var hon var.
»Var tusan är jag?« sa hon när Drea kom tillbaka.
»Hagerstown. Det var det närmaste sjukhuset, och de har varit fantastiska. Angie kommer med frukost, och nyheter! Läkaren kommer snart för att ta bort katetern. Du ska ta en promenad.«
»Utomhus?«
»Nej.« Drea fortsatte, i det yrkesmässigt glada tonläge hon använde när hon pratade med kunder och gäster. »Vi har ett lockande utbud av inomhusaktiviteter att välja på, allt för din trevnad och underhållning.«
»Dra åt helvete.«
Drea log bara ännu bredare, och fortsatte.
»Fysioterapi. Tjohoo! Blodprover, kissa i en burk. Visst låter det kul! Vi har även en bok full av korsord, bara för dig.«
»Det är du som är korsordspundaren.«
Med självklar omtänksamhet drog Drea Sloan till sig för att fluffa till kudden bakom hennes rygg. »Och jag är övertygad om att det är en utmärkt hjärngympa. Vi har även min extra surfplatta. Du kan strömma filmer, tv-program, allt du vill.«
Verkligheten läckte in i det hopp Sloan hade känt, och gjorde henne rädd.
»Herregud, Drea, hur länge kommer jag att vara fast här?«
»Några dagar till åtminstone, men du får fråga läkaren. Han är supergullig, förresten.«
»Stöter du på min läkare?«
»Jag hade gärna gjort det, men han har vigselring.« Hon vände sig om när Angie kom in med en bricka.
»Hur känns det i dag?«
»Bättre. Som att det är dags att åka hem.«
»Låt oss se hur det går med frukosten.«
»Inte köttbuljong.«
»Nej. Vi har äggröra, äppelmos och yoghurt.«
»Kaffe?«
»En smoothie för tillfället. Vi får höra vad doktorn säger om kaffe. Han går ronden nu, så han kommer snart.«
»Du har sagt det där förut, tror jag, och Joel sa att jag pratade med honom, med läkaren. Jag minns inte.«
»Du går på riktigt fina droger. Efter att du har pratat med läkaren ska vi se till att du kommer upp. Vi ser gärna att du tar korta promenader flera gånger om dagen. Det kommer en fysioterapeut lite senare för att visa dig några andningsövningar.«
»Kan jag ta en dusch?«
»Snart. Vi ska se till att du har att göra så länge du är kvar här. Du vill bli utskriven så fort som möjligt, så använd det som drivkraft.
Då kommer det att gå snabbare. Mat hjälper också.«
Hon klappade Sloan på handen innan hon gick därifrån.
Sloan lyckades få i sig lite äggröra och lutade sig sedan tillbaka.
»Det känns som att jag är utsvulten, fram tills jag börjar äta. Jag blir så trött. Ingenting smakar som det ska.«
»Prova med smoothien.« Drea förde sugröret till Sloans mun.
Hon smakade på den och skakade på huvudet. »För tusan, jag vill ha kaffe. Jag vill bli av med den här slangen så att jag kan pinka som en normal person. Jag vill inte vara kvar på det här jävla stället och jag vill …«
Hon tystnade, slog händerna för ansiktet och kände skammens tårar bränna i ögonen.
»Herregud, hör på mig! Jag är som en tjurig tioåring. Jag lever, men jag kunde ha varit död – borde kanske ha varit det – och det enda jag kan göra är gnälla.« Hon suckade. »Förlåt. Förlåt. Jag känner mig bara så satans förbannad.«
»Du, någon satans jävel sköt min syster. Jag känner mig också ganska förbannad«, sa Drea.
