9789100809447

patronym

vanessa springora

Patronym

översÄttning Emma Majberger

albert bonniers förlag

Tidigare utgivning på svenska Samtycket, 2020

FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

Albert Bonniers Förlag Box 3159, 103 63 Stockholm www.albertbonniersforlag.se info@albertbonniers.se ISBN 978-91-0-080944-7 COPYRIGHT © Éditions Grasset & Fasquelle, 2024 ORIGINALETS TITEL Patronyme ÖVERSÄTTNING Emma Majberger OMSLAG Annika Lyth TRYCKNING 1 TRYCK ScandBook, EU 2025

Till alla våra spöken

”Jag är en hund som låtsas ha en stamtavla.”

Patrick Modiano, En stamtavla

Prolog I faderns namn

Nu när du är död är det lättare för mig att säga det till dig: du har alltid varit en intrigant person. Hela ditt liv försökte du vara någon, du skapade mängder av per­ sonligheter för dig själv, en utstrålning och en legend lika påhittad som historien om vårt efternamn. Du dog ensam på din trådslitna gamla soffa och det enda du lämnade efter dig var ett mysterium, spillror av det som varit ditt liv.

Men jag är som hundarna, jag tycker om att gräva upp gamla ben. Den obetvingliga lusten att förstå vad som fört dig dit föddes efter att din döda kropp hittats. Allt började i samma stund som en livscykel fullbordades, ditt liv, samtidigt som mitt eget tog en oväntad vändning. Jag hade just skrivit en bok som indirekt handlade om dig, och trots min naturliga blyghet, mina egna omedvetna försök att förstöra mitt yrkesliv precis som du själv gjort innan mig, hade jag oavsiktligt skapat mig ”ett namn”.

Namnet, det var naturligtvis ditt, detta patronym jag inte visste mycket om, förutom de myter du hunnit berätta för mig under loppet av vår sporadiska relation.

Att skriva några ord om dig till din begravning visade 11

sig vara en plåga. Ingen ville ta ordet. Vi var inte många, det var vi inte. Sju personer, allt som allt. I likhet med den öken ditt liv hade förvandlats till. Och då hade ändå två av mina vänner sett till att vara där. En av dem hade du mött en gång, för tjugo år sedan, den andra hade ald­ rig träffat dig. Din bror och hans fru hade kommit till Paris, min mamma hade känt sig tvungen att närvara, även hon i solidaritet med mig. Din senaste hustru hade inte kunnat förmå sig att komma dit. Inte heller de få vänner du hade kvar och som hon hade kontaktat. Jag slets mellan en tjurig vägran att inte säga ett enda ord och en sorts moralisk skyldighet att inte ta farväl under en så pinsam tystnad. Men jag lyckades bara få ihop ett löjligt begravningstal. En fånig och haltande dikt skriven av den lilla flicka som du hade gjort föräldralös två gånger om. Jag klarade inte att läsa den själv. Officianten fick sköta det. Hon tog varken hänsyn till övergångarna eller tystnaderna mellan verserna. En riktig massaker. Dikten avslutades så här: Du levde i en annan värld, En heroisk och avfolkad Fantasivärld.

Vi lyckades aldrig tränga in i din stora ensamhet Och dess mysterium.

12

Med dessa ord tar vi farväl Och djupt i våra sinnen Kommer vi alla att bevara Ett brinnande minne Av din gåta.

Efteråt gick vi för att begrava din aska på den kyrkogård där dina föräldrar är jordfästa. Det fanns plats i min far­ mors grav, hennes kista var mindre än min farfars, som låg begravd bredvid. Just då kändes det naturligt att låta dig vila hos dem. Jag fann en sorts tröst i det.

Din bror, min farbror Dominique, som bakom sin eftertänksamhet har mycket humor, fällde en sarkastisk kommentar som fick mig att le, även om det var en illa dold förebråelse: – I fjorton år har han ockuperat vår mors hem och nu när han är död lyckas han till och med hitta ett sätt att ockupera hennes grav!

Han hade rätt, det skulle ha varit bättre om jag spridit ut hans aska, för jag har ändå aldrig gått tillbaka till kyrko­ gården. Jag undrar faktiskt vad det ens skulle vara för mening med det. Något sa mig att ditt öde var osvikligt kopplat till dina föräldrars.

I Familjenamn

”Föremål lever längre än folk.”

Philippe Katerine, ”Les objets”, Le Film

Hapax

Det verkar som om familjenamn är ett ganska sent påfund i mänsklighetens historia. Man tror att de började användas på 1100-talet i västvärlden, för att underlätta folkräkningen och skatteindrivningen. Innan dess kla­ rade man sig bra utan. Gallerna hade bara ett förnamn.

Pierre, Paul och Jacques var i teorin jämbördiga med alla andra och inte ens den franska kungen hade ett patronym.

Redan när romarna koloniserade dem hade de försökt införa gentilice (släkt) och cognomen (binamn), men som vi vet vägrade gallerna att underkasta sig: inte förrän den franska revolutionen blev det obligatoriskt att registrera efternamn i folkbokföringen. Under tiden passar en del privilegierade, som har egendomar och tjänstefolk, på att tillskansa sig namn med adelspartiklar.

I början behövde vi inte söka så långt bort för att skapa oss ett efternamn: oftast lånade vi vår fars förnamn, hans yrke eller staden där vi fötts. I brist på sådan informa­ tion kunde vi alltid nöja oss med ett av våra inre eller 17

yttre karaktärsdrag. Senare kom namnen att gå i arv och överfördes från generation till generation. Att lära sig sitt efternamn, denna etikett som ska bäras fram till ens död, är för barnet den första kontakten med språkets våld, mötet med en oundviklig realitetsprincip: nej, du får inte namnge eller döpa dig själv, på samma sätt som du inte kan skapa dig själv. Ditt efternamn är släktens, det är arvet från dina förfäder. Du är din fars barn och, beroende på vilket kön du har, kommer du att föra vidare hans namn eller överta någon annans. Men i gengäld är det även en källa till stolthet, att skrivas in i släkten, få en härkomst, en början på en identitet. Något att hålla fast vid. Något oföränderligt, åtminstone i teorin.

Hela mitt liv har jag mötts av det främmande i mitt namn. Varje skolstart kom frågan: Det där är inte ett vanligt namn, varifrån kommer du? Är du portugisiska?

Italienska? Spanjorska? Ett tag roade sig lärarna med att förfranska alla utländska efternamn. Första stavelsen i mitt namn blev alltså till ett otrevligt nasalljud, som i orden ”spräng” eller ”maräng”. Jag vågade sällan rätta dem. Men om jag samlade mod till mig sa jag för att förenkla: Det uttalas spring, som våren på engelska. Jaha, så det är ett brittiskt namn? Men det var bara ett sätt att leda de nyfikna på villospår. Senare fick suffixet ”gora” min filosofilärare att tro att jag hade grekiskt påbrå, och sedermera att hitta på dåliga ordvitsar om Spinoza. För att slippa sådana antaganden brukade jag till sist lite generat 18

säga: Det är tjeckiskt. Jaha, så det är alltså slaviskt! Därpå följde alltid ett par kommentarer om mitt utseende, jo, men ni ser ju faktiskt slavisk ut. Sedan följde en stel tyst­ nad, eftersom fransmän faktiskt inte vet så mycket om slaver och i allmänhet inte har något att säga om dem.

Men gäller det Italien då går det alltid att brodera ut. Till slut kom den allra pinsammaste frågan: Så då talar ni tjeckiska? Näeh. Där slutade utfrågningen. En vag känsla av att vara något skamligt och oäkta, för att inte säga en bluff, kom sedan över mig. Det var som att jag inte kom härifrån, men jag hörde inte heller ihop med någon annan känd plats. Det som mitt namn hänvisade mig till var ett dunkelt ursprung, ett annorstädes jag inte kände till, och som jag länge vägrat att intressera mig för, eftersom det var förenat med en pappa som hade lämnat mitt liv.

Kanske på grund av igenkänning eller upprorsinstinkt kompenserade jag genom att oftast välja vänner som likt mig hade ett utländskt namn, eller som inte var födda i Frankrike. Vi bildade en klan med outsiders.

Jag var trots allt stolt över mitt efternamn (och då var det ändå inte mycket jag tyckte om hos mig själv) för den musikaliska samklangen det gav tillsammans med mitt förnamn, den dubbla trestaviga rytmen. Kanske även på grund av den mystiska laddning det innehöll. Under årens lopp har jag gjort det till en talisman, ungefär som inom mysticism eller numerologi, som om summan av alla väldisponerade bokstäver tecknade en osynlig livets 19

väg. Jag tänkte: min pappa hade åtminstone gett mig det, ett namn som inte var som alla andra.

Länge nöjde jag mig med att inte ifrågasätta dess ursprung, eller historierna om det som jag hade fått berät­ tat för mig, hur besynnerliga och oklara de än var. Att till exempel konstatera att mitt efternamn slutade med suffixet ”a”, som Kafka, Kupka eller Kundera, räckte för att godta mitt tjeckiska ursprung.

När internet dök upp var mitt efternamn ett av de första orden jag kom att tänka på, så fort det gick att skriva in något i en sökmotor. Det säger en del om hur länge frågan har legat och grott.

Senare läste jag på en släktforskningssida att mitt namn inte var särskilt ”populärt”. Formuleringen lät märklig. Som om man valde sitt efternamn. Det var inte överraskande att namnet var så sällsynt i Frankrike. Men problemet var att det inte heller finns någon annanstans, inte ens i Tjeckien.

Under många år förlorade jag mig helt i arkeologiska efterforskningar på nätet, på jakt efter avlägsna släkting­ ar, eller helt enkelt ett bevis på att mitt namn faktiskt fanns. Sedan förlikade jag mig med det. Mina sökningar var uppenbarligen fruktlösa och bekräftade bara det jag innerst inne alltid hade vetat: det fanns inga fler Springora, min familj och jag var de enda i hela världen som bar detta namn. Det var ett namn utan namne. En ”hapax”, som lingvisterna kallar det, något som bara dyker upp en enda 20

gång i språket. I allmänhet är hapax antingen nybildningar, eller resultatet av ett stavfel. I vilket fall är de rena ny­ska­ pelser, helt påhittade ord.

Ett namn utan vare sig historia eller minne, ett slags spöknamn, det var ovanligt. Men kanske hade det ändå en historia?

21

Meddelandet

– God dag, är det madame Springora?

Det är den 8 januari 2020 och jag är på väg till Place d’Italie. Jag sitter i en taxi. Min mobil ringer. En uttrycks­ lös och främmande mansröst säger: Det här är polis­ myndigheten i Nanterre. Han börjar med att fråga om jag är släkt med ”monsieur Patrick Springora”. Det blir kortslutning i mitt huvud. Ett par dagar tidigare har en annan polis från Nanterre ringt för att informera mig om att en brottsutredning avseende våldtäkt mot minderårig har inletts och att jag kommer förhöras. Den minderåriga, det är jag, om sådant som har hänt för över trettiofem år sedan. Hopblandningen gör mig iskall. Vad kan min pappa ha med det här att göra?

– Jag är hans dotter.

– Madame, jag beklagar verkligen, men er far har gått bort, räddningstjänsten hittade honom i hans lägenhet i morse. Ni måste komma och identifiera honom så fort det går.

22

Jag lägger på, ber chauffören att stanna till vid väg­ kanten, öppnar bildörren på vid gavel och kliver ur utan att stänga efter mig. Den kyliga luften fyller mina lungor.

Chauffören tittar förbluffat på mig. Jag lyckas stamma fram några ord: – Ursäkta mig, ett ögonblick bara.

Han förstår att något allvarligt har hänt och säger att det inte är någon brådska. Det strömmar smält lava i min hjärna. Jag gråter inte.

Jag ringer mannen som jag lever med och får ur mig något osammanhängande. Han svarar att han släpper allt för att följa med till min pappa. Jag samlar ihop mig.

Sedan måste jag ringa min förläggare. Samma kväll ska jag vara hedersgäst i ett litterärt program på teve. Jag vet redan nu att jag inte kommer att vara i form, jag måste åka och se min pappas livlösa kropp. Och medan min förläggare smälter informationen tänker jag bara på en enda sak: Min pappa har tagit livet av sig, så måste det vara. Han har läst min bok och begått självmord.

Det var då allt började, dagen när hans död kortslöt utgivningen av min första bok. Tretton dagar tidigare hade han hört talas om publiceringen, antagligen på nyheterna klockan 20. Jag fick ett sms: ”Bra gjort! Men vilken tid det tog för dig att hämnas!

Det skulle varit bättre om du hade lyssnat på mig! Men bravo! Jag är stolt över dig! Patrick” Medan taxin backar läser jag det kortfattade meddelan­ 23

det med fem utropstecken flera gånger. Min pappa och jag hade inte träffats, inte pratat i telefon, inte ens skrivit till varandra sedan min farmor Huguettes begravning nio år tidigare. Jag tvekade länge. Men jag hade inte svarat. Jag behövde inte lägga en återförening till den känslomässiga anspänningen som boksläppet redan orsakade. Den här sista kroken han kastat ut hade jag inte velat nappa på.

Jag hade lämnat min pappa, en gammal man på sjuttiotre år, till sin ensamhet. Jag var ett monster och ansvarig för hans död.

24

Huguette

Lägenheten där hans kropp hittades var från början min farmors. Det var i detta lilla utrymme på knappt trettio­fem kvadratmeter som han först levde tillsammans med henne i fjorton år, sedan ensam i nio år. Jag undrar hur hon stod ut med att bo tillsammans med honom.

Säkerligen en sorts Stockholmssyndrom. Hon hade tagit emot min pappa när hans liv rasade samman, men hon slutade aldrig att beundra honom. Han var arbetslös och dessutom snart utan bidrag när han fick sin första hjärtinfarkt. Hans tredje hustru hade lämnat honom och hyresvärden hotade med att kasta ut honom eftersom han inte längre betalade hyran. Han var femtio år. För att hindra att han blev hemlös gick hans mor med på att inkvartera honom ”tills han kom på fötter”. I tjugotre år blev han kvar.

De sista tre åren av sitt liv kämpade min farmor mot cancer. Hennes son var inte till någon större hjälp under hennes sjukdomstid. Han var snarare en börda, som hon 25

fick betala för med sin hälsa. Hennes andra son bodde hundra mil därifrån. Han hade erbjudit henne att kom­ ma och bo nära honom och hans familj. Men hon ville inte överge min pappa. En svårbegriplig skuldkänsla fick henne att fortsätta tvätta hans kläder.

I tre år höll hon på så, cellgiftsbehandling efter cell­ giftsbehandling, som varje gång fick mig att tro att det var möjligt att hon skulle bli frisk, och hon hittade alltid tiden och orken att ta pendeltåget för att hälsa på mig och min son inne i Paris. Hon älskade sin ”lilla gubbe”, som hon kallade honom.

Jag visste att min pappa bodde hos henne. Vi pratade nästan aldrig om honom. Men ibland anförtrodde hon mig ändå sin oro, som en bekymrad mor för sin sons framtid. Hon oroade sig över att han inte klev upp ur sängen förrän på eftermiddagen, gick ut för att handla klockan åtta på kvällen, sällan lämnade soffan, att hans liv som var så fullt av löften skulle sluta på det viset, med ett misslyckande.

Min farmor kunde bara använda halva sin lägenhet, som inte ens var särskilt stor. Hennes son upptog hela vardagsrummet och hade till och med lagt beslag på teven.

För att förströ sig om kvällarna gick hon upp till grannen för att titta på sina favoritprogram. När hon inte längre orkade gå i trapporna gav min farbror henne en platt-teve som hon lät installera i sitt sovrum.

Det hon inte berättade för mig var att min pappa inte 26

hade låtit henne komma in i hans allra heligaste på många år. Vardagsrummet hade blivit förbjuden mark för henne.

Undergivet respekterade hon hans personliga utrymme och privatliv, som om han var en tonåring som just reglat sin dörr.

Men sedan hjälpte inte cellgifterna längre. När jag ringde till min farmor var det aldrig han som svarade i telefon.

Hon berättade inte mycket för mig. Hon ville inte vara till besvär, inte oroa mig. En dag när jag hälsade på henne på sjukhuset stötte jag på honom. Jag såg förlägenheten i hennes blick, hon visste hur plågsamt detta olägliga möte riskerade att bli. Det senaste bråket med min pappa hade varit åtta år tidigare. Sedan dess hade vi brutit all kontakt.

Han betedde sig som om vi hade träffats dagen innan, låtsades att allt var som vanligt. Hur konstigt det än kan verka, kom ämnet plötsligt upp, helt från ingenstans.

Han pratade med mig om vårt efternamn och gav sig in i en utvikning om betydelsen, sa att det kunde översättas med ”vårens berg”, av spring, och gora, som på alla slavis­ ka språk betyder ”berg”. Det var helt ovidkommande, denna genomgång av etymologin till vårt namn. Men vi var tre personer i sjukhusrummet som bar det, säkert var det så han tänkte, och i och med att min farmors död närmade sig ville han kanske att hon skulle godkänna den här versionen innan hon gick bort. Min farmor uppfat­ tade hur obekväm jag blev och lät honom förstå att han 27

borde lämna oss i fred. Hon hade fortfarande auktoritet över honom. Jag märkte att hon var helt slut. Hon var nedbruten av sjukdomen och orkade inte längre med sin sons tjafs. Jag hade kommit för att träffa henne, inte för att ännu en gång lyssna på min pappas svammel. Så fort han klivit ut genom dörren för att gå och röka i trädgår­ den brast jag i gråt och kröp ihop hos min tunna farmor som knappt vägde mer än trettio kilo. Jag sa att det var svårt att se henne så här och hon svarade: – Tror du inte att det också beror på att du träffade din pappa?

Efter den där sista sjukhusvistelsen överfördes hon direkt till ett palliativt vårdhem. Slutet närmade sig, hon bekla­ gade sig aldrig. Jag blev förfärad över att de inte skrev ut något annat än paracetamol och kodein. Jag hade förvän­ tat mig påsar med morfindropp. Läkaren lugnade mig: – Ni förstår, er farmors generation har tagit väldigt lite läkemedel, så det räcker med kodeinet för henne. Hon lider inte.

Min pappa hade uttryckligen krävt att inte behöva befin­ na sig i samma rum som min farbror och hans hustru, som han kallade ”folket”. Hans bitterhet berodde på att han i och med sin situation hade blivit vårdare av sin mor. En dag hade han mage att säga till min farbror i telefon: ”Jag har väl ändå rätt till ett privatliv, eller?”

28

Hans brors slagfärdiga replik var svidande: ”Tycker du inte att vår mor har haft rätt till ett privatliv under alla de här åren?”

En natt skrek Huguette alldeles förfärligt. En sköterska hade då frågat om hon hade ont. Hon sa nej. Var hon kanske rädd för att dö? Inte det heller. Döden skrämde henne inte. Det som plågade henne var att vi alla var osams med min pappa. Då ringde överläkaren och för­ klarade situationen för min farbror och sa samma sak till mig när jag kom tillbaka och hälsade på henne nästa dag: – Er farmor kommer inte att kunna gå i frid så länge hon inte har fått se er försonas.

Men hur kan man ”försonas” med en psykiskt sjuk person? Det var inte ett litet familjegräl som höll oss borta från honom. Det var hans galenskap.

Läkaren insisterade. En enda dag kunde vi väl anstränga oss. Min farmor var väldigt orolig, medicinerna räckte inte för att lugna henne. Så jag tog mod till mig och ringde min pappa för att förklara att hon behövde se oss samlade vid sin bädd. Mot alla förväntningar gick han med på det.

Jag har för mig att det var tidigt på eftermiddagen som vi hade bestämt oss för att träffas i hennes rum. Vi kom in en efter en, min faster och min farbror, min pappa, min partner och jag. Det var en oerhörd ansträngning för Dominique. Med rätta var han arg på min pappa för att han tagit så lite och så dåligt hand om deras mor, fast 29

hon hade låtit honom bo där så länge. Han misstänkte också att cancern i magen, som först behandlats som ett vanligt magsår, även berodde på hennes ängslan över att mitt framför ögonen se sin son gå under i galenskap. För egen del hade jag bestämt mig för att stänga av. Vi spela­ de alla med i spelet. Det småpratades runt sängen. Hon slumrade, sedan vaknade hon upp ur sin halvdvala och såg sig om i rummet. Hon talade nästan inte alls längre, men hennes ögon lyste upp. Först tog hon misstroget in hela bilden, sedan lyfte hon mödosamt armen och pekade på var och en av oss och räknade. Plötsligt sprack hon upp i ett leende och sa i ett enda andetag: ”Det är fantas­ tiskt!” Därpå vände hon sig till min pappa, med en mörk blick och med en överraskande kraft utbrast hon: ”Alla är här utom Marie och den lilla gubben! Men du känner ju ändå inte honom.” Min kusin, Marie, Dominiques dotter, bodde precis som min farbror i södra Frankrike och hade inte kunnat komma. Vad gäller min son var han för liten för att jag skulle tvinga på honom detta besök.

Jag var tvungen att gå tillbaka till jobbet. Min farbror, min faster och min pappa stannade kvar. De berättade att Huguette hade bett om sorbet, trots att hon inte hade ätit på flera veckor. Ett par timmar senare dog hon.

30