9789100808266

artens överlevnad

SANDGREN, ArtensKOPIA.indd 1

2025-07-09 17:06:54

SANDGREN, ArtensKOPIA.indd 2

2025-07-09 17:06:54

Lydia Sandgren

Artens överlevnad

albert bonniers förlag

SANDGREN, ArtensKOPIA.indd 3

2025-07-09 17:06:54

Av Lydia Sandgren har tidigare utgivits: Samlade verk 2020

Citatet på s. 19 ur Frukost på Tiffany's av Truman Capote i översättning av Birgitta Hammar

FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

Albert Bonniers Förlag Box 3159, 103 63 Stockholm www.albertbonniersforlag.se info@albertbonniers.se isbn 978-91-0-0 80826-6 Copyright © Lydia Sandgren 2025 Omslag Sara R. Acedo Första tryckningen Tryck ScandBook, eu 2025

SANDGREN, ArtensKOPIA.indd 4

2025-07-09 17:06:54

Till mina lärare

SANDGREN, ArtensKOPIA.indd 5

2025-07-09 17:06:54

SANDGREN, ArtensKOPIA.indd 6

2025-07-09 17:06:54

prolog

Orkestern hade stämt färdigt sina instrument för länge sedan, men dirigentpulten stod fortfarande tom.

Carnegie Hall var fullsatt. Stolsgrannar pratade lågt med varandra, någon sträckte sig för att hälsa på en bekant på raden framför. Man hostade, letade i aftonväskan efter en näsduk, snöt sig. Ljuden var knappt hörbara vart och ett för sig, men sammantagna växte de till ett svällande sorl som fyllde lokalen ända upp till fjärde balkong.

Det var den sista i raden av Beethovens fem pianokonserter, och ryktet sa att biljetter gick för dubbla inköpspriset på svarta marknaden. Ändå var den allmänna uppfattningen att föregående konsert inte hade varit överdrivet imponerande, i alla fall inte när det kom till pianisten, Adrian de Witte. Orkestern var det inget fel på, tvärtom – dirigenten Enzo Viera lyckades hålla ihop alltsammans trots att mr de Witte ökade tempot i adagiot, ett parti som skulle spelas långsamt och dröjande men som i den berömde pianistens tolkning blev nervigt, hetsigt och interpunkterades av ”självsvåldiga pauser”, som en förbryllad kritiker senare uttryckte det. de Witte själv böjde sig allt djupare ner, tills hans svettiga snedlugg snuddade vid tangenterna. Mellan adagio och final blev han sittande i denna position, tills han plötsligt rätade på sig och spelade den sista satsen med virtuos glättighet. Så fort sista tonen klingat ut skyndade han sig av scenen. Viera fick ensam ta emot applåderna.

Några dagar senare klistrades gula lappar över affischerna vid biljettkontoret: Adrian de Witte skulle ersättas under den avslutande konserten.

Detta var den sorlande publiken alltså förberedd på, och det hade antagligen varit en större besvikelse om man inte redan hade fått fyra konserter med stjärnan från Europa. Inte bara fick man höra hans musik 7

SANDGREN, ArtensKOPIA.indd 7

2025-07-09 17:06:54

(som fortfarande, också i hans mer excentriska stunder, var makalös), utan också bevittna passagen från stjärna till supernova. Inför sittande publik verkade Adrian de Witte destabiliseras av sin egen tyngd, varvid han först flammade upp och lyste med aldrig skådad intensitet, sedan implodera och slutligen transformeras till ett svart hål. I flera dagar hade rykten surrat: en överdos av receptbelagda läkemedel, sjukhus, koma. Andra ansåg att han bara ville ha uppmärksamhet.

På pianopallen satt i alla händelser hans ersättare, vars namn inte alls var okänt men saknade Adrian de Wittes stratosfäriska status.

Han vred då och då huvudet mot sceningången. Ibland fick han och konsertmästaren ögonkontakt, men snart tittade de åt varsitt håll igen.

Den senares fiol vilade i famnen, och nästan hela tiden höll han blicken fäst på den tomma platsen framför orkestern, belyst av en ensam strålkastare.

Till skillnad från mr de Witte hade dirigenten Enzo Viera aldrig ställt in. Det sades att han en gång genomfört Prokofjevs klassiska symfoni från början till slut med fyrtioen graders feber.

En mening som snart hördes i publiksorlet var: Det måste ha hänt något. Man tittade på armbandsur och brydde sig inte längre om att hålla rösten dämpad.

Någon sa att hon hade träffat maestron och hans hustru på en bjudning bara häromveckan, och då hade han varit sitt vanliga jag. Någon annan påpekade att om någonting allvarligt inträffat borde väl publi­ ken informeras om den saken.

Under tiden rullade kamerorna. Det fanns ett halvdussin utplacerade runt scenen och de översta raderna på parkett var avspärrade för filmteamet.

Några hade redan börjat resa på sig när en kvinna kom ut från scen­ ingången. Hon gick med raska steg, utan att se åt publikens håll, och vände sig till orkestern. Uppenbarligen sa hon någonting – hon rörde på händerna medan hon talade – men ingen av åskådarna uppfattade vad.

Sedan gick hon samma väg tillbaka, fortfarande utan att kasta en blick åt de fullsatta stolsraderna.

Ytterligare en stund förflöt, men nu hade tiden förtätats: man väntade på någonting.

8

SANDGREN, ArtensKOPIA.indd 8

2025-07-09 17:06:54

Till sist dök en frackklädd figur upp vid sidan av scenen. Han var lätt igenkännbar på den något grånade svarta kalufsen. Applåderna började smattra, och dirigenten återgäldade dem med en nick. Han skakade hand med konsertmästare och solist innan han klev upp på pulten. Där han blev stående, framåtlutad över partituret.

Och så lyfte han äntligen taktpinnen.

SANDGREN, ArtensKOPIA.indd 9

2025-07-09 17:06:54

SANDGREN, ArtensKOPIA.indd 10

2025-07-09 17:06:54

DEL I

DIKT OCH SANNING

SANDGREN, ArtensKOPIA.indd 11

2025-07-09 17:06:54

SANDGREN, ArtensKOPIA.indd 12

2025-07-09 17:06:54

Hösttermin I. Skönlitteraturen har inpräntat i oss att alla berättelser har en startpunkt. Mrs Dalloway hade gått för att köpa blommorna själv. Prästen stod äntligen i predikstolen. Men det är naturligtvis inte en slump att historien börjar just där, och inte en halvtimme tidigare, när en bakfull Gösta Berling är i färd med att dra på sig ett par malätna långkalsonger. Det förstår till och med mina elever.

Den så kallade verkligheten är emellertid en trasslig trådhärva utan anvisning om var något börjar eller slutar, och den här historien är inget undantag. Började alltsammans den septemberdag då min agent ringde och, efter en stunds småprat, harklade sig och sa: ”Jo, det är så att vi har fått ett förslag.” Hon uttalade meningen som om hon avbördade sig den, med en knappt märkbar åttondelspaus innan det avslutande ordet. Eller började det när min första bok gick i tryck och jag förvandlades till författare, en titel det dröjde flera månader innan jag kunde använda någorlunda naturligt i tal? Eller är berättelsens startpunkt när ett exemplar av denna bok hamnade i Alice Vieras händer – en födelsedagspresent från ett av hennes syskonbarn, som tänkte att hans moster nog skulle uppskatta något som handlade ”om Sverige och Italien”? Eller började det långt tidigare än så, för nästan femtio år sedan, när Alice Hedström klev ombord på ett SAS-plan till Rom för en kortare vistelse på varmare breddgrader? Eller när hon första gången träffade Enzo Viera, dirigenten som hon gifte sig med efter bara några månaders bekantskap, och vars biografi hon för en tid sedan anlitade mig för att skriva?

Varje begynnelse öppnar sig bakåt, likt en ändlös rad av dörrar.

För egen del skulle jag nog vilja inleda berättelsen i en eftermiddagstom korridor på Sannaskolan i slutet av 1990-talet.

13

SANDGREN, ArtensKOPIA.indd 13

2025-07-09 17:06:54

Jag gick på mellanstadiet och hade pianolektion. Dörren till musikrummet stod på glänt, och därinifrån böljade klanger som jag aldrig förr hade hört.

Jag stod kvar och lyssnade. Att lektionen blev försenad gjorde mig inget. Vid något tillfälle hade jag försökt övertala mina föräldrar att låta mig sluta – lektionerna krockade med fotbollsträning, och så vidare – men pappa höll hårt på att man måste ”slutföra det man påbörjat”.

Mamma skulle förmodligen kunna övertalas, men alla försök att väcka hennes engagemang i frågan skulle resultera i bortvända ryggar dem emellan. Att helt enkelt fortsätta var lättare.

Efter en stund tystnade musiken och min pianolärarinna, Linda, stack ut huvudet. ”Jaså, där är du.”

När jag nu försöker återkalla hennes gestalt på pianopallen bredvid mig inser jag att hon då måste ha varit yngre än jag är nu (trettiofem).

Som barn hade jag ingen uppfattning om folks ålder utöver kategorin vuxen. Linda dök upp på tisdagarna och försvann sedan igen, liksom borttrollad; vad hon gjorde när hon inte undervisade mellanstadie­ elever ägnade jag inte en tanke. Av hennes ansikte lyckas jag inte rekonstruera mer än en blek oval, ljusa ögon och en månskära till leende.

Mest bekant var jag med hennes händer, som ständigt var sysselsatta med att visa mig en skala eller en ackordföljd; de var större, mjukare och så mycket känsligare än mina egna förvirrade fingrar. Nedanför blusens manschetter syntes en bit fräknig handled.

Ibland lät hon höra antydan av en suck, som när jag haft samma läxa tre veckor i rad och det fortfarande inte lät bra. Hennes uttryck för irritation var så subtila att det krävdes en mästare för att utröna dem. Det bådade till exempel inte gott om hon drog handen genom håret flera gånger i rad, och om hon sa ”Okej” på inandning visste jag att jag var illa ute.

Det hade varit min mors idé att jag skulle börja spela något instrument. Mamma var av uppfattningen att barns kreativitet måste stimuleras till varje pris. På den här tiden vikarierade hon en del som bildlärare – mig veterligen hennes enda riktiga jobb – och det önskvärda hade förstås varit att jag och min bror visat lite större intresse för färg 14

SANDGREN, ArtensKOPIA.indd 14

2025-07-09 17:06:54

och form. Musiken var ett acceptabelt alternativ, och några veckor före skolstarten i andra klass släpade hon med mig till kommunala musikskolans informationsdag. Genom korridorens dörrar hördes gnissel, råmanden, visslingar och tut. Tanken var att de presumtiva eleverna skulle gå mellan rummen och pröva på olika instrument. En okänd musiklärare frågade efter mitt namn och placerade mig på en pall. Framför mig låg en räcka tangenter i bländvitt och blanksvart. Jag gömde mina svettiga händer i knät.

Under det första året bestod mina hemuppgifter av skalövningar med fingersättning som jag aldrig lyckades få in i skallen samt enkla melodisnuttar där man först måste lära sig högerhanden (lätt) och sedan vänsterhanden (krångligare) och därefter sammanföra dem båda (en snubblande, stapplande färd mot mållinjen). Texten till mitt första musikaliska åstadkommande löd Spa-ni-en är-ett-land där-man-dans-ar tan-go, och när man tagit sig igenom dessa fyra takter med både högeroch vänsterhandens ära i behåll väntade repristecknen. Vers två löd en-span-jor på-fi-ol spe-lar-sin fan-dan-go. Vad var fandango? En av alla dessa företeelser man som barn inte hade en susning om, och vars existens man helt enkelt fick acceptera.

Mina föräldrar skulle förmodligen hävda att de var intresserade av musik. Förutom pianot fanns i vårt hem en stålsträngad gitarr med axelrem av garvat läder. När jag och min bror var små hindrade pappa oss från att leka med den med hänvisning till att det var ”en fin gitarr”, och när Rasmus började fingra på den på ett lite mer kunnigt vis bad pappa alltid att han skulle vara försiktig, trots att han hade perfekt ordning på sina hockeykort, placerade serietidningarna i tidskriftssamlare märkta med år och aldrig kom hem med jeans som befunnit sig i upprepad närkontakt med asfalt under hans försök att göra en ollie på vår gemensamma skateboard i den blå aprilskymningen.

Det fanns också en stereoanläggning, liksom i alla mina vänners vardagsrum. Den flankerades av skivbackar och en cd-hylla. Jag förstod intuitivt att Nationalteatern, Bo Hansson och David Bowie kom från pappa, och jag kunde vagt föreställa mig det gulgryniga sjuttiotal då de inhandlats av en rågblond tonåring i manchesterbyxor och klarröd t-shirt. På samma sätt begrep jag att Joan Baez och Lundellplattorna 15

SANDGREN, ArtensKOPIA.indd 15

2025-07-09 17:06:54

tillhört mamma, vars yngre jag var lättare att föreställa sig: hemma hos mormor hängde en oval ram med ett ateljéfotografi föreställande en rundkindad, mörklockig flicka med guldhjärta om halsen. Bilden hade tagits i samband med konfirmationen, och jag frågade mig aldrig varför det inte förekom några porträtt av senare dato.

Det fanns egentligen inget uttalat förbud mot att röra lp-skivorna, men troligtvis hade Fina Gitarrens jurisdiktion utökats i våra barnasinnen. Rasmus hade lärt sig manövrera skivtallrik och nål, och när ingen vuxen var hemma brukade vi lyssna på skivorna med snyggast omslag medan vi åt sega chips som blivit över från fredagskvällen och läste låttexterna på konvoluten på vår ännu bristfälliga engelska. Mina bästa plattor, topp tre: Springsteens Born to Run, Bowies Ziggy Stardust, Dylans Highway 61 Revisited.

Också Rasmus var tvungen att på något sätt utveckla sin kreativa potential, och han hade omgående bestämt sig för trumpet. ”Är du alldeles säker?” undrade vår mor, som hade migräntendenser.

Av någon obegriplig anledning var han det, och till skillnad från mig gjorde Rasmus alltid sina läxor. Efterhand började han spela i en marschorkester. Han fick en blåvit uniformsjacka med guldepåletter och for iväg på olika läger, och i marschledet gick han alldeles bakom cheerleaderflickorna i vita kjolar och knästrumpor. Detta sysslade han med hela tonåren, och senare spelade han i storband med andra läkarstudenter, inte för att han älskade storbandsmusik utan för att ”hålla igång”.

Trots alla dessa timmar av musicerande tänkte jag aldrig på min bror som musikmänniska, inte ens om jag såg honom med trumpeten i hand. När han häromåret spelade Kärleken förde oss samman på vår kusins bröllop klingade melodin av ett sakralt vemod som jag inte trott att han var kapabel till. Moster Tina grät och grävde i handväskan efter pappersnäsdukar. Ändå var släktens allmänna uppfattning att det var jag som ”hade att brås på” ifråga om konstnärligheten, och det är förstås frestande att framställa mig som ett barngeni. I tidiga tjugoårsåldern läste jag en hel del j. d. Salinger, inte bara Räddaren i nöden utan allt om familjen Glass.

Jag var mycket tagen av denna stora, brokiga och otvivel­aktigt geniala 16

SANDGREN, ArtensKOPIA.indd 16

2025-07-09 17:06:54

barnaskara, som sedan utvecklades till komplicerade och olyckliga vuxna. Franny blev jag förstås förälskad i, och jag kan än idag erinra mig hennes sjubbpäls, hennes lilla ärtgröna bönbok och hennes alltmer förtvivlade främlingskap inför den vanliga, vulgära vardagen som jag ville rädda henne ifrån.

Jag hade kunnat ge en hel del för att dela Glassbarnens brådmogna intelligens och känslighet. Tyvärr visade mina tidiga alster inte på någon anmärkningsvärd talang. Jag var på intet vis ett underbarn.

Jag vill bara föra detta till protokollet: jag kvalade in som duktig, inte mer än så. Det var inte alls som med Mischa, min bästa kompis och ständiga följeslagare. I sjuan tog svenskläraren hans uppsats om 1917 års ryska revolution för plagiat eftersom dess innehåll verkade alltför avancerat för den buttre pojken som aldrig räckte upp handen. När vi andra gick och hyrde American Pie ville han se De sju samurajerna. Under garagerockens era, när vi beundrade energiska killar med spretigt hår och lågt hängande byxor som hoppade fram och tillbaka mot en klarblå himmel, var hans favoritskiva Adrian de Wittes Chopinetyder.

I grupp gick Mischa alltid två steg bakom, med böjd nacke och händerna nedkörda i byxfickorna. Eftersom han bara behövde klippa sig inför sin pappas besök var han nästan alltid långhårig, och de kolsvarta testarna hängde i ansiktet så att man aldrig riktigt såg hans ögon.

Om han hade spelat piano – vilket han tack och lov inte gjorde – hade han förmodligen gjort processen kort med de små visor och förklädda skalövningar som ansågs vara en lämplig början för musicerande barn.

Ibland slog han på prov ner tangenterna på pianot hemma hos oss, klinkade fram en treklang eller så – och genast spelade han samma fras igen, nu med tonikan höjd till en sorgsen sext.

Ett fragment av verklig musik.

17

SANDGREN, ArtensKOPIA.indd 17

2025-07-09 17:06:54

II. Nu är det länge sedan jag slutade spela, och jag hade inte tänkt på de där pianolektionerna på många år. De började dyka upp i minnet först efter att jag återvände till Göteborg. (En hemkomst som för ­övrigt­också kan betraktas som början på historien.)

Vid det laget hade jag tillbringat ett helt år på resande fot, och när jag låste upp dörren till min lägenhet väntade jag mig halvt om halvt att nycklarna inte skulle fungera. Men den gled upp som vanligt. Jag släppte mina väskor på hallgolvet och gick genom rummen. Det enda som vittnade om att jag varit borta var tre kartonger, omvärvda av spännband och försedda med DHL:s streckkodsetiketter.

Ingen väntade på mig. Jag borde ringa någon. Jag tror att jag tog upp telefonen, vägde den i handen och slängde ifrån mig den på soffan.

Sedan hämtade jag en trasa för att torka dammet av skrivbordet.

En vecka förflöt, sedan en till. Merparten av tiden ägnade jag åt att skriva, men av mentalhygieniska skäl tvingade jag mig ut ur lägenheten två gånger om dagen. Frigång nummer ett bestod av en promenad efter lunch. Jag bodde i Vasastaden (enligt somliga i det något mer fashionabla Lorensberg) och staden sträckte ut sig åt alla håll. Jag var fri att ta mig varthän jag ville, men det verkade inte finnas någonstans att gå. Kvarteret rymdes i en kupad hand, gatorna tog slut just som de börjat. Ändå fortsatte jag driva runt med en känsla av att jag letade efter något. Överallt fanns byggstaket och grävskopor, gula kranar och folk i varselkläder. En gång när jag förirrade mig bortåt operan fann jag mig stående på en gångbro och stirrade ner i underjorden. En enorm yta hade blottlagts liksom för operation, med frilagda rör och balkar.

På kvällarna tog jag en löptur eller gick till Valhallabadet, även om mina besök där blev mer sällsynta sedan jag trodde mig skymta min förläggare i omklädningsrummet. Jag gömde mig bakom skåpsdörren, och när jag väl kikade fram var jag mer eller mindre beredd på att konfronteras av en bekymrad Martin Berg i badbyxor, men han var inte kvar.

Vår senaste kontakt bestod i att han mejlade apropå ingenting för att 18

SANDGREN, ArtensKOPIA.indd 18

2025-07-09 17:06:54

fråga hur det gick med skrivandet, och att jag glömde svara. Förmodligen ville han bara kontrollera att jag var vid liv.

Jag simmade mina längder och lovade mig själv att mejla honom samma kväll. Sedan gick jag hem och mejlade inte.

Under en av mina promenader hamnade jag utanför Alices gamla hus.

Eftersom jag själv inte hade någon särskild relation till Johanneberg hade jag inte fäst någon vikt vid det faktum att hon var uppvuxen där.

Mina kunskaper om stadsdelen var skrala. Jag tror inte att jag nämnde den en enda gång i Kvinnor och män. Någon gång i tidernas begynnelse hade jag en kort affär med en tjej som var inneboende på Mackliersgatan.

Det förekom en nattlig promenad hem från Jazzhuset. Vi stannade vid en lekplats, gungade en stund medan vi delade på ett litet paket Marlboro Lights. Det enda fönstret i hennes rum var en smutsig fyrkant.

Morgonen därpå vaknade jag först. Ute i lägenheten hördes ljud från kvinnan hon bodde hos. För att fördriva tiden drog jag på måfå en bok ur hennes bokhylla och började läsa. Det var Frukost på Tiffany’s av Truman Capote. Trots att jag var pissnödig blev jag helt fast. Jazzhuset­tjejen vaknade precis när en okänd man med pekingesögon sa att Holly Golightly var ”just den sortens böna som kommer att sluta på botten av en flaska Seconal”, en mening som gjorde mig både upprymd och upprörd. ”Är den bra?” frågade hon och strök sin svartfärgade lugg ur ansiktet. ”Jag har bara sett filmen.”

Hon satte sig upp i sängen och letade runt bland bråte och nipper på fönsterbrädet. Där låg ett långt cigarettmunstycke, ”precis som Audrey Hepburns”. Hon tryckte fast den sista cigaretten i sitt knöliga paket och demonstrerade med den nakna axeln uppdragen och hakan i vädret. Där och då drabbades jag av insikten att man aldrig är så lite Holly Golightly som när man imiterar Holly Golightly. Ett cigarettmunstycke anno 2006 kan aldrig vara samma sak som ett cigarettmunstycke 1958. När jag gick därifrån var det med en känsla av att jag förlorat något som jag inte ens visste att jag hade.

Mitt bestående intryck av Johanneberg var att gatornas fantasi­ eggande namn inte motsvarades av deras monotona, förnuftiga bebyggelse. Jag hade aldrig hört talas om von Gerdesgatan, Rosen­sköldsgatan 19

SANDGREN, ArtensKOPIA.indd 19

2025-07-09 17:06:54

eller Stuartsgatan, men om jag hade gjort det skulle jag ha föreställt mig något annat än detta.

Fler Johannebergsepisoder erbjöd inte mitt minne. Jag förknippade stadsdelen med chalmerister och ett oproportionerligt stort antal baguettebutiker. Men där fanns också några borgliknande kvarter i rött tegel, en ö av äldre bebyggelse som låg mitt emot Hvitfeldtska skolan och således hade varit i mitt blickfång i åratal. Gatorna slingrade sig uppför trappor och längs murar och byggnader i ren och enkel tjugotalsstil: fem, sex våningar, geometriska kranslister, här och var ett vitrappat ornament eller en gjutjärnsbalkong. Under våra gymnasieår borde jag och Mischa ha fascinerats av dess högborgerliga elegans – det var just vårt slags estetik – men vi rörde oss alltid i motsatt riktning, ner mot Vasaparken och kafé Java. Inte heller när jag läste på Humanisten, och dagligen skymtade tegelfasaderna ovanför trädtopparna, ägnade jag de där kvarteren en tanke. De var en kuliss, en handmålad gammal fond som någon baxat ut från förrådet.

Nu tog jag mig för första gången en ordentlig titt. Jag hade lämnat hemmet utan någon särskild plan, och alltför sent insåg jag att jag gått upp mot min arbetsplats. Även om jag fortfarande var tjänstledig kändes det som om jag skolkade när den stora tegelkolossen tornade upp sig där framme. Jag gjorde en undanmanöver och gick längs en solkig liten remsa till park med blicken bestämt i marken.

Dagen var klibbigt het, likt en ficka av överjäst sommar. Min långa oljerock var egentligen för varm men jag kände mig naken utan den.

Solen var skarp och vass, och vart man än vände sig hade man den i ögonen. Ett gäng flickor med take away-muggar i handen kom gående i motsatt riktning och passerade mig som om jag var ett spöke. Två tonåringar susade förbi på elsparkcykel. På trottoaren längre fram såg jag några bekanta gestalter – kanske mina kollegor?

På ren impuls svängde jag in åt vänster.

Det var en återvändsgränd. Men längst in fanns en trappa, dold av fläderbuskar, och där gick jag upp. Med ens befann jag mig på en tyst gata. Skuggan var sval och tiden stilla. Jag strövade längs en tom trottoar med blicken riktad uppåt, likt en turist, och försökte erinra mig om jag någonsin varit där förr.

20

SANDGREN, ArtensKOPIA.indd 20

2025-07-09 17:06:54

Fastän Alice hade nämnt sin barndomsgata flera gånger blev jag ställd när jag såg namnet på en vanlig blåvit gatuskylt. Eftersom jag tittade upp mot fönstren höll jag på att snava över en mäklarskylt utanför en öppen port. Utan att tänka igenom saken gick jag in. (Alice: om du läser detta rekommenderar jag dig att bläddra vidare till nästa kapitel.)

Lägenhetsdörren på fem trappor stod på vid gavel. Hallen var full med skor och jag hade precis trampat av mig mina sneakers när mäklaren dök upp med ett hundrawattsleende. Hon var ung, i alla fall yngre än jag, klädd i trång kostym och sminkad som för en teaterscen. Ansiktet var alldeles slätt och liksom gnistrande, och på nära håll förde det tankarna till de där generiska airbrushmålningarna som var populära på turistorter när jag var liten. ”Bara fråga om du undrar något”, sa hon efter att ha skrivit upp mitt namn på en lista.

Jag granskade den cappuccinobruna tapeten. ”Vet du hur länge säljarna har bott här?”

Hon bläddrade i sina papper. ”1998, har jag för mig. Ja, som du ser finns det en del renoveringsbehov …”

Jag nickade lite nonchalant, som om det var något jag utan problem skulle kunna åtgärda.

Våningen var på sju rum och kök. Flera rum hade utsikt mot skolan, som kallades för Hvitfeldtska läroverket i prospektet. (Jag funderade på om jag skulle påpeka att termen ”läroverk” inte varit i bruk på femtio år, men mäklaren var upptagen med att välkomna nya visningsbesökare.)

Bostaden måste en gång i tiden ha varit elegant, men på senare år hade den genomgått någon form av personlighetskris. Innertaken var strösslade med spotlights och i badrummet förekom experiment med mosaik. I vardagsrummet tronade en soffa som var proportionerad för en jätte och en lika väl tilltagen tv. Matsalen gick i maritimt lantlig stil, och samtliga golv – över tvåhundra kvadratmeter – täcktes av gråbetsad ekparkett.

Jag gick från rum till rum och hoppades på ett meddelande från det förflutna, men atmosfären därinne var stum och orörlig. Det enda som hördes var de mumlande rösterna från andra visningsbesökare. Alla utom jag var par.

21

SANDGREN, ArtensKOPIA.indd 21

2025-07-09 17:06:54