på andra sidan spegeln
nora roberts
På andra sidan spegeln
Huset p ooles förbannelse bok 2
översÄttning s anna g illberg albert bonniers förlag
Albert Bonniers Förlag
Box 3159, 103 63 Stockholm www.albertbonniersforlag.se info@albertbonniers.se
isbn 978-91-0-080824-2
C o PY rig H t © Nora Roberts 2024
All rights reserved originalets titel The Mirror övers Ättning Sanna Gillberg
o M slag Ingrediensen AB, Ervin Serrano första trYCK ning en trYCK ScandBook, EU 2026
Till familjen.
Den vi föds in i och den vi själva väljer.
VITTNE
Can I Get a Witness
b rian Holland, l amont d ozier, e ddie Holland
PROLOG
på de karga klipporna högt ovanför havet låg godset, där det legat i många generationer. Där på den bergiga Mainekusten hade huset stått stadigt under stekhet sommar, bitande kall vinter, blommande vår och vissnande höst.
Innanför stenväggarna, i det varma skenet som lyste ut genom fönstren, hade huset sett människor födas och dö, och bevittnat triumfer och tragedier. Både blod och tårar hade spillts på de blankpolerade golven och i de många skrymslena gömde sig såväl hemligheter som skuggor.
Och huset mindes dem alla.
Många ögon hade blickat ner mot det lilla samhället Poole’s Bay från tornet, från takverandan och från skyddsmuren mot havet, som låg bara en kort bit från husets ståtliga port.
Många ögon tittade fortfarande ditåt.
Ända sedan den ståtliga porten öppnades för första gången år 1794 hade någon från släkten Poole bott i huset. Någon från släkten Poole hade gått uppför den stora trappan, sett ut genom de många fönstren, drömt sina drömmar. Och för några av dem hade mardrömmarna blivit verklighet.
Några av dem var fortfarande fast i dem.
En mördad brud, den första av sju dödsmärkta, skulle helt oavsiktligt föra vidare förbannelsen som vilade över godset. Generation efter generation faller skuggan över en till, och ännu en – allt på grund av en svartsjuk häxas vrede.
Det var fler än de förlorade sju som strök runt i labyrinten av
rum. De som en gång hade tänt alla brasor, bäddat sängarna och lagat maten fortsatte att utföra sitt arbete.
Andra, som en gång hade höjt sitt glas i en skål, dansat uppe i balsalen eller vyssjat ett oroligt barn om natten, fortsatte alltjämt att skåla, dansa och vyssja.
Tiden kom och gick i de många rummen. Musiken spelades, klockorna tickade och golvbrädorna knarrade medan huset väntade på nästa generation.
Medan det väntade på den som skulle lyckas bryta förbannelsen.
Över tvåhundra år efter att Astrid Grandville Poole dött i sin brudklänning, över tvåhundra år efter att kvinnan som mördat henne uttalat en förbannelse över huset och själv kastat sig i döden från klipporna, kom ännu en med Poole-blod i ådrorna in genom den ståtliga porten.
De som levt där före henne såg vaksamt på när hon gjorde huset till sitt. När hon drömde sina drömmar – eller deras.
När hon gick runt i labyrinten där musiken spelades, klockorna tickade och golvbrädorna knarrade. Och ända fram till spegeln där tiden kom och gick.
Glaset kantades av rovdjur som ristats in i ramen, som såg ut att morra, visa tänderna och slingra omkring. Och glaset blev till en dörr till det förflutna, som öppnades för henne och en annan med Poole-blod i ådrorna.
Hand i hand klev de in genom dörren tillsammans.
För att själva bli vålnader.
KAPITEL ETT
m usiken som nyss varit svag och avlägsen fyllde nu rummet runt omkring henne. Färger och skepnader som varit suddiga och oskarpa på andra sidan spegeln framträdde tydligare.
Sonya tog Owens hand – bryllingen som hon för bara några månader sedan inte visste att hon hade. Hans hand var varm, hans hand var verklig.
Rummet var inte längre fullt av draperade möbler, utan av människor som virvlade runt omkring dem. Kvinnor med höga håruppsättningar och långa, böljande klänningar och män i välsittande, mörka kostymer dansade, skrattade och drack. Doften av blommor fyllde hela rummet – balsalen. Där fanns så mycket blommor. Det doftade parfym också. En orkester spelade en glad och livlig melodi.
Hon hörde ett kvinnoskratt, högt och klingande, som överröstade musiken. Hon såg hur svetten rann nerför tinningen på en man med bakåtkammat hår medan han förde sin danspartner över golvet.
Och ljudet av hennes egna hjärtslag överröstade nästan trummorna.
När hennes hand började darra kramade Owen den hårdare. Och sedan sa han, nästan obrytt: ”Det här är jäkligt skumt.”
Hon skrattade till och nervositeten som växt inom henne sprack som en bubbla. ”Ja, verkligen. Jag har ju gjort det förut, gått genom spegeln, men det här är första gången jag gör det i vaket tillstånd. Jag trodde att jag bara drömde. Men det här är ingen dröm.”
”Nix.” Han såg sig omkring i rummet. ”Vi vet var vi är någon-
stans. I balsalen. Har du någon aning om vilket år det är?”
”1916. Jag har läst släktboken som Deuce har satt ihop och tittat på bilderna många gånger, och jag är säker på att det här är Lisbeth Pooles bröllopsfest.”
En man som uppenbarligen var glad i gin snubblade rakt igenom henne. ”Herregud.”
”Det där var ännu skummare.” Owen vände sig mot henne med rynkad panna och såg på henne med sina Poole-gröna ögon, som var bara en aning ljusare än hennes egna. ”Gick det bra?”
Hon lyckades nicka. ”Det är vi som är på fel plats, eller i fel tid eller vad man nu ska kalla det. De varken ser oss eller känner oss.
Inte de flesta i alla fall. Hon är inte här.”
”Vem då?”
”Hester Dobbs. Mördarhäxan. Hon är inte här, inte än. Det är inte hennes tid heller.”
”Nej, hon har varit död i över hundra år.”
”Vi kanske kan stoppa henne. Det är ingen dröm, så vi kanske är här för att stoppa henne. Tretton spindelbett innanför brudklänningen – det är så Lisbeth dör idag. Om vi bara kunde …”
”Vadå? Dra av henne kläderna?”
”Jag vet inte. Vi måste försöka, på något sätt. Var är hon? Var fan är Lissy?” Owen pekade. ”Är det där hon, i andra änden av rummet? Jag är längre än du, så jag ser över fler huvuden. Jag har också sett bilder av henne och det där ser ut som en brudklänning.”
Han drog Sonya lite åt vänster.
”Ja! Ja, det är hon.”
När hon började gå mot Lissy dansade fler människor igenom henne. Några gav henne en liten stöt, som av elektricitet, andra förde med sig en köld som kändes ända in i märgen.
”Det är som att gå i lera”, muttrade Owen och drog frustrerat handen genom det rufsiga håret. ”Eller något slags kvicksand.”
”Jag vet. Jag vet. Det har hänt förut. Jag ser henne inte längre.
Det är så mycket folk. Ser du henne?”
”Fortsätt bara. Hon är till höger om oss. Hon dansar. Hon … Fan också!”
”Vad är det? Vad hände? Jag …” Nu såg hon allt genom en lucka mellan de dansande paren som gled fram över golvet. Hur det unga, rara ansiktet förvreds av förvåning och smärta.
Och sedan kom skriket.
”Vi kom för sent, vi kom för sent.” Men hon fortsatte ändå att streta framåt. ”Även om vi inte kan rädda henne måste vi hindra Dobbs från att ta hennes vigselring. Hon behöver alla sju ringarna. Vi måste ta den först.”
När Lisbeth kollapsade i sin makes armar kände Sonya hur luften förändrades, hur det plötsligt blev rått och kallt i rummet.
Hester Dobbs, som strålade av rå skönhet och vars mörka ögon glittrade giftigt, såg nästan ut att sväva fram genom balsalen. Hennes vågiga långa hår fladdrade som av en osynlig vind när hon närmade sig den döende bruden.
Sonya ropade ilsket: ”Stanna! Din vidriga häxa. Låt henne vara!”
Dobbs såg sig hastigt om. Ett ögonblick, bara ett ögonblick, såg Sonya förvåning och något som kanske kunde vara rädsla i hennes vackra ansikte.
Sedan träffade den osynliga vinden Sonya som ett iskallt slag i magen. Hon tappade taget om Owens hand och flög bakåt, rakt genom alla människor som skyndade fram till bruden.
Hon landade så hårt att hon blev liggande på golvet, alldeles yr och vimmelkantig. Medan hon kippade efter andan och försökte sätta sig upp fick hon syn på en spindel, större än hennes handflata, som kom kilande rakt mot henne.
Den är verklig, tänkte hon, på något sätt var den verklig, på något sätt fanns den här, nu.
Rummet fylldes av skrik, gråt och ljudet av snabba steg medan hon försökte komma på fötter och skynda därifrån.
Hon såg spindelns glödande röda ögon och stålsatte sig för det första svidande bettet.
Den var bara en centimeter från hennes nakna fot när Owen stampade på den. Det motbjudande kraset fick det att vända sig i magen på henne.
”Upp med dig.” Han drog upp henne på fötter. ”Spring!”
”Fick du tag i den? Fick du tag i ringen?”
”Nej, den är borta och bruden är död. Men vi är kvar.”
Han släpade med henne genom kaoset och knuffade ut henne genom spegeln. Sedan kastade han sig efter henne.
Hon hamnade rakt i famnen på Trey. Och han kramade henne hårt, samtidigt som tre hundar trängdes runt benen på dem.
”Jag har dig. Du är ju helt iskall.”
”Ja, det blev hemskt kallt”, sa hon och hackade tänder.
”Är du oskadd?” Han undersökte henne snabbt och såg på Owen. ”Är ni oskadda?”
”Sonya fick sig en flygtur, precis som du utanför Guldrummet.”
”Jag mår bra. Jag blev bara lite omskakad.” Hon lutade sig mot Trey, tacksam för hans varma famn, och såg på Cleo. ”Det var Lisbeth Poole. Vi kunde inget göra.”
”Kom, så går vi ner.” Cleo strök Sonya över håret. ”Ni behöver komma härifrån.”
”Jag behöver något stärkande”, sa Owen och inspekterade sin ena skosula, som hans ettriga blandrashund Jones börjat nosa på. ”Och nya skor.”
”Vad är det där?” frågade Cleo.
”Spindelmos.”
”Ta av dem! Du får inte söla ner hela huset med spindelmos.”
”Nej, det var min första tanke också.”
Cleopatra Fabares, Sonyas bästa vän och inneboende, tog kommandot.
”Trey, följ med Sonya ner till köket. Vi kan behöva något stärkande allihop. Och du. Ta av dig de där äckliga skorna”, sa hon till Owen. ”Lämna dem här, så hämtar vi något att lägga dem i.”
”Ja, ja, ja.”
”Gå före ni. Häll upp en whisky åt oss. En dubbel.”
Owen böjde sig ner för att knyta upp skorna, men hajade till när Cleo drog efter andan.
”Spegeln. Den är borta. Den är bara borta.”
Han vände sig om. ”Fan också.”
”Av med skorna nu”, upprepade hon. ”Sedan skyndar vi oss ner
till köket. Du och Sonya måste berätta allt som hände, från det att ni försvann in genom spegeln.”
”Whiskyn först.”
Sonya hade alltid känt sig som en MacTavish, trots att hon saknade blodsband till den släkten, och frånsett att hon inte var så förtjust i whisky. Men den här gången fick det gå an. Hon kände sig fortfarande uppskakad när Trey ledde henne ut genom balsalen, genom korridoren och mot köket medan han tände alla lampor.
”Jag minns inget av det som hände innan jag stod framför spegeln.”
Hon drog bak håret för att sätta upp det, men när hon kom på att hon inte hade någon hårsnodd lät hon det falla ner runt ansiktet igen.
”Jag minns inte att jag steg upp ur sängen eller gick dit. Och du var där.”
”Cleo ringde.”
”Jaha, Cleo ringde”, mumlade hon.
Cleo, som varit hennes bästa vän i över tio år. Cleo, som flyttat in hos henne utan minsta tvekan, trots att hon visste att det vilade en förbannelse över godset och att det hemsöktes av både spöken och en rubbad, död häxa.
Det hade om något bara gjort henne mer angelägen om att flytta in, tänkte Sonya. Men så var förstås Cleos kreolska mormor en självutnämnd häxa – en god sådan.
Med hundarna runt benen, Treys Mookie och hennes egen Yoda, fortsatte de ner mot bottenvåningen.
När de kom nerför trappan stannade hon till framför porträttet av Astrid Grandville Poole, den första bruden, i sin vita klänning. Målningen var så vacker och samtidigt så tragisk.
”Allt började med henne. Allt det som händer nu började med henne, på hennes bröllopsdag år 1806. När Hester Dobbs mördade henne och stal ringen från hennes finger. Det måste sluta med mig. Det bara måste det.” Hon vände sig mot Trey, såg in i hans klarblå ögon som hon lärt sig lita på.
”Du kom. Cleo ringde och du kom. Trots att klockan var över tre på natten.”
”Det är klart att jag kom.”
”Men … du var hos en klient. På sjukhuset.” Nu mindes hon plötsligt allt. ”Åh, just det, den stackaren. Hennes man, exman, gav sig på henne. Barnen …”
”De mår bra.” Han var noga med att låta lugn på rösten. Hon var fortfarande väldigt blek. ”Allt kommer att ordna sig. Oroa dig inte för dem.”
”Du var orolig. Och hemskt arg. Det hörde jag när du ringde för att berätta vad som hade hänt.”
”Hennes mamma och syster är hos henne nu.” Trey vände henne om och styrde henne mot köket. ”Polisen har gripit honom och hon har sin familj hos sig. Barnen är också där.”
”Och resten tar du hand om, för sådan är du bara. Jag menar inte bara det rent juridiska. Du tar alltid hand om allt, och om alla.” Hon lutade huvudet mot hans axel medan de gick. ”Jag känner mig lite konstig.”
”Jaså? Vad kan det bero på?”
När han tände i köket såg han att det brann i öppna spisen därinne, och inne i stora matsalen också.
Det gav ljus och värme. Det fanns fler här som tog hand om folk.
Han ledde bort Sonya till bordet. ”Sätt dig. Vill du ha ett glas vin? Te? Vatten?”
”Whisky”, sa hon med en suck.
Han kom att tänka på att Owen gått och hämtat en flaska åt dem bara några timmar tidigare, när han behövde prata med en vän och få ur sig all oro, ilska och frustration.
”Det verkar vara det som gäller i natt.”
Sonya kände hur värmen från de två sprakande brasorna spred sig i kroppen. Hon såg Trey ta fram hundkex åt de två ivriga hundarna och lägga undan ett åt Owens hund Jones innan han gick ut i serveringsrummet med lediga och självsäkra steg, iklädd jeans och flanellskjorta.
Precis som första gången de träffades. Det gick fortfarande runt i huvudet på henne när hon drömde sig tillbaka till den stunden, till när han hade visat henne runt i huset. En lång och gänglig advokat med svart hår och klarblå ögon, precis som sin pappa och farfar.
Och med ett till synes oändligt tålamod.
Han hade lika bra koll på huset som hon – bättre, rättade hon sig. Han hade knallat runt i alla rum och korridorer sedan han var liten, då han kom dit för att hälsa på hennes farbror, som hon nyligen fick höra talas om för första gången. Hennes fars tvillingbror som han skilts från vid födseln.
Men genom spegeln hade de ändå fått träffa varandra. Tvillingbröderna. Som barn och som vuxna. Konstnärer båda två och lika varandra på så många sätt. Cleo påstod att det fanns ett särskilt band mellan tvillingar.
Den ene fick namnet Andrew MacTavish och hamnade i Boston där han fick två kärleksfulla föräldrar, en kärleksfull hustru och en älskad och kärleksfull dotter. Alla sörjde och mindes honom.
Och den andre växte upp med namnet Poole i Poole’s Bay och fick ärva det blomstrande familjeföretaget och godset, som son till en kvinna som i själva verket var hans faster, utlämnad åt den kallsinniga matriarken Patricia Pooles nycker.
Tanken på allt det där fick det att värka i huvudet och bröstet på henne. Hon lade ansiktet i händerna och tog några djupa andetag för att samla sig.
När Trey kom tillbaka med en whiskyflaska och några glas hördes ”Please Don’t Worry” med Grand Funk Railroad från mobilen i hans ficka.
Sonya skrattade till lite och sänkte händerna. ”Clover väljer alltid precis rätt låt. Så trevligt med lite uppmuntrande musik från min nittonåriga spökfarmor.”
Trey ställde ner flaskan. ”Hjälpte det?”
”Ja, det gjorde nog det.” Yoda satte upp tassarna i hennes knä och hon kliade honom på huvudet. ”Och nu kommer de andra”, sa hon när Jones travade in i rummet på sina korta, kraftiga ben med sin lapp för ögat, strax före Cleo och Owen.
”Vi tog med en tröja från ditt rum ifall du fortfarande fryser.”
”Det känns bättre nu, men tack ändå.” Hon tog emot tröjan och kramade Cleos hand. ”Tack snälla för att du höll ett öga på mig. Och för att du ringde Trey och Owen.”
Från Cleos mobil hördes Dionne Warwick sjunga ”That’s What Friends Are For”.
”Helt sant.” Cleo satte sig och vände sig mot Owen. ”Bjuder du på ett glas?”
Han hällde upp två rejäla glas åt dem. ”Skål för att vi är här”, sa han. ”Precis här, precis nu. Just nu känner jag mig jäkligt tacksam för det.”
”Jag också.” Sonya höjde glaset och tog en klunk. Ryste till. ”Okej. Då så. Jag vet att ni vill höra vad som hände, men kan vi ta det från början? Jag vet inte hur jag hamnade i balsalen, men du var med, Cleo. Väckte jag dig?”
”Nej. Men någon gjorde det.” Hon höjde långsamt glaset till munnen och tog en stor klunk, kände värmen från whiskyn sprida sig i kroppen. ”Jag hörde klockan slå tre, pianomusiken, någon som grät och någon som verkade ha ont. Ni vet.” Hon såg på de andra och drog handen genom det stora, lockiga håret. ”Samma underhållning som vi bjuds på varje natt här i huset. Jag skulle precis somna om, men då var det någon som … rörde vid mig. Vid min axel”, sa hon och lade sin egen hand på samma ställe. ”Sedan var det någon som sa ditt namn, ’Sonya’. Inget annat, men det lät som att det var bråttom.”
”Sa någon mitt namn?”
”Ja. Jag tände lampan och trodde först att jag bara hade drömt, men jag kunde inte släppa det, så jag gick upp. Jag tänkte titta till dig, men då såg jag dig komma ut från ditt rum. Du gick i sömnen, eller var i trans, eller vad det nu är som händer. Jag skyndade mig in på mitt rum igen och hämtade mobilen, och så ringde jag Trey medan jag följde efter dig.” Hon vände sig mot Trey. ”Owen sa att du var hemma hos honom. Han berättade det senaste om din klient, din vän, hon som blev misshandlad av sitt ex. Vilket as. Så skönt att höra att hon kommer att klara sig, och att barnen mår bra.”
”Jag var riktigt arg. Det har du helt rätt i”, sa Trey till Sonya. ”Jag åkte till Owen för att hämta Mookie, och hävde ur mig allt. Och sov över där.”
”Det var tur att du gjorde det”, sa Cleo. ”Du gick upp till tredje
våningen, Sonya, och där hörde jag klart och tydligt den gråtande kvinnan. Du stannade utanför det där rummet som jag tror var barnkammare förr, eller hur? Du öppnade dörren, Son, och jag svär på att jag såg gungstolen gunga i takt med snyftningarna, och du sa … något om att Carlotta sörjer sin son natt efter natt, år efter år.”
”Omkring sex år efter att Hugh Pooles första fru Marianne dött, när hon födde tvillingarna Owen och Jane, gifte han om sig. Med sin andra fru Carlotta fick han tre barn, men ett av dem dog redan som spädbarn.” Sonya tog en klunk till och ryste igen. ”Det står om det i boken.”
”Ja, jag minns också det. Jag sms:ade Trey och talade om vart vi, eller snarare du, var på väg, och jag sa till dig att jag var där. Jag var rädd att du skulle gå bort till Guldrummet, den hemska häxans rum. Runt dörren syntes ett glödande rött sken och rökslingor letade sig ut under den. Du tittade rakt på dörren och jag tänkte bara gode gud, nej. Du sa att hon livnär sig på skräck och sorg. Jag borde ha tagit upp mobilen och spelat in allt, men jag tänkte inte på det.”
”Undrar vad det kan ha berott på”, sa Owen.
Cleo fick ur sig ett litet skratt. ”Du sa något mer, något om att hon dricker tårar natt efter natt, år efter år. Sedan vände du dig som tur var om och gick åt ett annat håll.”
Hon räckte fram glaset mot Owen. ”Mer.”
Och hon tog en klunk till.
”Någon skrek av smärta i ett av tjänstefolkets gamla rum. Du gick fram till en dörr och öppnade den. Jag svär på att jag riktigt kunde känna lukten av sjukdom därinne och sängen knarrade som om någon kastade sig av och an i den. Du sa med sorgsen, väldigt sorgsen, röst att du inte kunde hjälpa stackars Molly O’Brian.”
”Molly”, mumlade Sonya. Vålnaden som bäddade sängarna i huset, tände brasor och städade.
”Du sa att hon kom från Cobh och fick ett nytt hem här, att hon älskade att polera möblerna, och du grät för hennes skull. Du sa att du bara är ett vittne. När du vände om igen tänkte jag: Fan också, Guldrummet. Men istället gick du mot balsalen, så jag skrev det till Trey. Jag tände några lampor eftersom det var så förbaskat
mörkt. Sedan öppnade du dörrarna till balsalen och jag tände därinne också. Och där stod spegeln. Den stod inte där förut. Vi var ju däruppe allihop ganska nyligen och då stod den inte där. Men nu gjorde den det. Det var så kallt och jag hörde det bultande ljudet från Guldrummet, som hämtat ur ’Det skvallrande hjärtat’.”
Nu var det Cleos tur att rysa till innan hon fortsatte.
”När jag såg din blick, Son, så förstod jag, jag bara visste att du såg något i spegeln som inte jag kunde se. Sedan hörde jag Yoda skälla och sedan de andra hundarna, åh så lättad jag blev. Jag hörde hur de andra kom rusande och jag sa åt dig att vänta. ’Snälla, vänta bara.’ Trey och Owen störtade in i rummet, hundarna också. Och då vaknade du.”
”Jag minns inget av det där. Eller … kanske lite, som ett svagt, otydligt minne av en dröm. Jag hörde dig be mig att vänta. Tror jag.
Och hundarnas skall. Jag befann mig nog mellan sömn och medvetande, antar jag. Sedan var jag plötsligt vaken och stod framför spegeln.”
Hon vände sig mot Owen. ”Du såg samma sak i den som jag.”
”Ljus, rörelse, färg.”
”Varken Trey eller jag såg något. Vi tillhör ju inte Poole-släkten.
Spegeln är en portal”, sa Cleo tvärsäkert. ”Men inte för alla. Du sa att den drog dig till sig.”
”Ja, det gjorde den. Musik. Jag hörde musik.”
”Ja”, instämde Owen. ”Den drog inte i mig, men jag såg något, hörde något.”
”Du följde med mig, trots att du inte kände det.”
Från Owens mobil hördes låten ”We Are Family”.
”Det var riktigt sjukt”, sa Owen och hällde upp en whisky till åt sig själv. ”Fem minuter, tio max, men det glömmer jag inte i första taget.”
”Ni var borta i nästan en timme”, sa Trey. ”Femtiosex minuter.”
”Det kan inte stämma.” Sonya skakade på huvudet och såg på Owen för att få medhåll. ”Det var bara några minuter.”
”Det betyder att tiden gick långsammare där än här. Var sjutton var ni någonstans?” frågade Cleo.
”På Lisbeth Pooles bröllopsfest. Uppe i balsalen, 1916”, sa Sonya och berättade vad som hänt.
”Vi överraskade henne”, sa Sonya. Hon sköt undan glaset och lutade sig tillbaka. ”Hon hajade till när jag ropade. Jag … Jag tror inte att hon såg oss, men hon hörde mig. Och jag tror att hon blev rädd ett ögonblick. Ett halvt ögonblick. Men det hindrade henne inte.”
”Det var redan för sent.” Owen tittade ner i sitt glas med bister min. ”Vi kunde inte stoppa det, inte stoppa henne.”
”Jag tänkte att om jag bara kunde hinna fram till ringen först. Ta Lisbeths ring, så att inte Dobbs kunde göra det. Men …”
”Du flög bakåt”, fortsatte Owen. ”Hon siktade inte på mig, bara rakt på dig. Du kastades tre, fyra meter bakåt, rakt igenom alla människor som rusade fram mot Lisbeth.” Han tog upp glaset en sista gång och tömde det. ”Sådant ser man inte varje dag. Och det var något konstigt med spindeln.”
”Den du mosade med skon?” frågade Trey.
”Ja, precis. Den var större än en vargspindel, men hade samma teckning som en svart änka. Alla sprang rakt igenom den när den kilade mot Sonya. Snabb var den rackarn också. Jag stampade på den och sedan stack vi därifrån fort som satan. Då var Lisbeth Poole redan död”, sa han till Sonya, ”för hon kommer alltid att ha dött den kvällen 1916.”
”Vad är då poängen med allt det här?” sa Sonya irriterat och drog frustrerat handen genom det långa, bruna håret. ”Om jag alltid kommer för sent, om jag inte kan hindra henne från att döda dem, vad är då poängen?”
Från Cleos mobil hördes ”7 Rings” med Ariana Grande.
”Det var aldrig meningen att du skulle rädda dem, Son”, sa Cleo med mjuk röst. ”Du måste hitta deras ringar, de sju ringarna, och bryta förbannelsen. Du måste driva ut Hester Dobbs och bryta förbannelsen.”
”Dobbs har ju ringarna.”
”Vi kommer på något.” Trey lade sin hand på hennes. ”Vi kommer på något”, upprepade han, ”men inte nu i natt.”
”Nu på morgonen, menar du”, sa Owen. ”Jag måste vara på job-
bet om …” Han kollade klockan på mobilen. ”Jäklar, om en och en halv timme. Och jag behöver skor. Jag fixar lite äggröra.” Han reste sig. ”Har du någon bacon?”
”Ska du laga äggröra?”
”Du, om jag är vaken när solen går upp vill jag ha frukost. Jag steker bacon också.”
Trey strök Sonyas hand.
”Jag släpper ut hundarna en stund.”
När han reste sig vände sig Sonya om och tittade ut genom fönstret. Ja, morgonen var på väg och natten höll på att dra sig undan.
Hon hade själv arbete som väntade, ett liv som väntade. Om godset dessutom gett henne ett viktigt uppdrag skulle hon göra sitt bästa för att fullfölja det.
Men morgonen nalkades och snart var en ny dag här.
Hon reste sig för att påbörja den.
”Jag sätter på kaffe.”
Medan dagen grydde slog de sig ner för att äta frukost tillsammans på samma plats där de nyss suttit med sina whiskyglas och berättat spökhistorier.
När hundarna glufsat i sig frukosten släppte Trey ut dem igen.
”Du måste köra hem mig”, sa Owen till honom. ”Jag behöver fräscha till mig före jobbet. Har du någon påse eller kartong jag kan lägga skorna i?”
”Jag tar hand om dem”, sa Cleo.
”Och med det menar du …?”
”Jag eldar upp dem.”
”Åh nej.”
”Utomhus”, tillade hon, ”ihop med en rejäl nypa salt.”
”Herregud.”
”Det är så man måste göra”, kontrade Cleo. ”De var ändå inte nya direkt. Det såg jag.”
”De var så ingångna och sköna.”
Hon strök honom över kinden som skuggades av några dagars skäggstubb. ”Du har säkert fler skor. Du som är en så skicklig affärsman och hantverkare.”
”Var det där en pik?”
Hon log bara rart mot honom. ”Du offrade dina ingångna, sköna skor för att rädda min bästa vän. Det var ingen pik – inte den här gången. Jag skulle till och med ha bakat en paj åt dig om jag kunde sådant.”
”Du kan alltid lära dig. Jag gillar paj. Kom, Jones. Vi måste dra, Trey.”
”Jag kommer. Det är ingen fara med dig, gullet”, sa Trey till Sonya innan han lade händerna på hennes axlar och kysste henne.
Han lät så övertygad att hon kände sig övertygad själv.
”Nej, det är ingen fara med mig. Det här är mitt hus. Och så länge den där spegeln finns här i huset är den min, den också.”
”Bra. Jag är skyldig er båda en middag. Jag kan hämta er vid sju.”
”Kom hit på middag istället. Du med, Owen. Jag ska laga grytstek.”
Trey blinkade till. ”På riktigt?”
”Jag har gjort det förut och kan göra det igen. Tror jag.”
”Jag kommer.” Owen stoppade mobilen i fickan.
Sonya gick fram till honom, ställde sig på tå och gav honom en puss på kinden. ”Tack för att du kom till undsättning.”
”Jag tänkte säga ’det var så lite’, men . . . Äh, det var så lite.”
”Ring om du behöver mig”, sa Trey. ”Kom nu, Mooks.”
När de lämnat rummet vände sig Sonya mot Cleo. ”Du flirtade med honom.”
Cleo såg storögt på henne. ”Med Trey?”
”Med Owen. Du slog på charmen. Jag märker när du gör det.”
”Han följde med dig in i spegeln, han gick till och med först. Han tvekade inte, han bara gjorde det. Och han såg till att du inte blev skadad. Han förtjänade min charm.”
”Du tänker verkligen elda upp hans skor, eller hur?”
”Jajamän.”
Sonya nickade och gick och hämtade en soppåse i ett av köksskåpen.
”Då hämtar vi dem nu och får det överstökat. Sedan tänker jag ta en riktigt lång, varm dusch innan jag börjar dagen ordentligt.”
”Det låter som en bra plan.”