Min mormor älskade att berätta historier. Under större delen av sitt liv jobbade hon som hembiträde, och i hennes bästa historier var det en tjänstekvinna som var huvudperson. En av dem löd så här:
Det var en gång en husa som ångrade mycket i sitt liv. Hennes kläder var nötta och trådslitna. Hennes händer torra och nariga. Varför hade hon behövt knoga och slita som en slav istället för att leva ett behagligt liv i lugn och ro? Varför var det hennes öde att jobba dagarna i ända för knappt någon lön, att städa ett herrskapshus där hon aldrig själv skulle få bo? Någon familj hade hon inte, för hela hennes familj hade övergivit henne, men hon visste vad kärlek var. O ja, det visste hon. Det fanns någon som innerligt älskade den där husan. Och bara en människas kärlek är nog för att hålla själen vid liv. Mer kärlek än så är en oändlig välsignelse.
En dag medan husan slet i herrskapshuset bad husfrun henne att städa ut en garderob full av gamla skodon. ”Det är arbetsstövlar som lämnats kvar av en tillfällig lantarbetare, ett par dansskor som en ung kvinna har glömt, och ett par gamla damstövlar som sett bättre dagar”, förklarade husfrun. ”Sånt som ingen vill ha – bara värdelöst skräp alltihop.”
För ett ögonblick undrade husan om hennes nåd egentligen syftade på skorna eller på människorna som en gång haft dem på sig.
Husan kände sig plötsligt överväldigad av tacksamhet. Genom att gå flera kilometer i dessa tre par skor hade hon tillägnat sig en lärdom som hon skulle bevara i sitt hjärta resten av sina dagar: att ett liv utan kärlek är inte värt att leva.
Vid det laget var mormor så sjuk att jag antog att hennes tankar förvirrades av smärtorna. Det var rent av så att jag visste att de gjorde det. Det hände under hennes sista tid i livet att hon muttrade obegripliga meningar tyst för sig själv – Rika barn leka … eller Liten tuva stjälper … Andra gånger ropade hon plötsligt på någon hon såg i sitt sovrum när ingen annan fanns där utom jag.
”Mormor”, sa jag varje gång hon återfick medvetandet. ”Den här nyckeln passar till ett lås. Var är det låset?”
Hennes ögonlock fladdrade till, hon öppnade ögonen, stängde och öppnade dem igen. Sedan fixerade hon mig med blicken som om hon aldrig hade sett mig förut, trots att jag levt varenda dag i mitt liv vid hennes sida.
”Du vet inte vem jag är”, sa hon.
”Det är klart att jag gör. Du är min mormor. Och jag är din Molly, det minns du väl?”
”Jag minns allt”, svarade hon.
Så kom en dag då mormor bönade och bad om att få lämna jordelivet. Jag vädjade till henne, men förgäves. Jag ville så innerligt att hon skulle tillfriskna, ändå visste jag att hon en dag skulle lämna mig.
”Tiden har kommit”, sa hon om och om igen.
Och så var hon borta, bara så där. Med borta menar jag då inte att hon sov eller att hon åkt iväg på semester eller traskat ner till närbutiken och köpt mjölk. Det jag menar är: hon var död. Ja, död. Det är faktiskt ingen idé att släta över sådana saker. Det var inte enkelt eller okomplicerat. Hon dog.
Min mormor lärde mig att gå rakt på sak. Hon har även lärt mig allt annat av värde i livet. För det, och för henne, är jag oändligt tacksam.
Idag kan jag inte sluta tänka på henne. I en stor djup håla i min hjärna ekar hennes röst, hennes omkväden upprepas i en evighetsslinga. Jag kanske är dum, med en hjärna lika mjuk
13
som olagrad ost, men det finns stunder då jag känner att hon fortfarande finns här nära mig. Som om hon försökte tala om någonting för mig – varna mig för någon sorts katastrof eller oförutsedd fara som väntade. Det här är förstås något jag är van vid – att vara den sista som vet, som förstår för sent. Vad jag däremot inte är van vid är varningar från andra sidan graven från en person som absolut säkert är väldigt död.
”Molly, hur mår du? Molly, titta på mig. Vakna.”
Jag stirrar in i ett starkt ljus. Var är jag? Folk flockas omkring mig, skriker och ropar mitt namn. Är jag i en operationssal?
Nej, det är jag inte. Jag befinner mig på en bekant plats, men allt är suddigt.
”Molly, lyssna på mig!”
”Öppna ögonen!”
Jag vet bara en sak: någonting är hemskt fel. Har jag varit med om en olycka? Är jag döende, håller min själ på att stiga mot himlen?
Sedan hör jag den, klart och tydligt – mormors röst.
Allt är inte guld som glimmar.
Skönhet ligger i betraktarens öga.
Ja. Nu minns jag. Jag vet var jag är. Jag är i den välbesökta tesalongen på Regency Grand, det femstjärniga hotell där jag arbetar som städerska. Min älskade fästman Juan Manuel och jag kom tidigt denna morgon för att förbereda dagens stora begivenhet – ett konstsamlarevenemang med konstkännarna och programledarna Brown och Beagle från det populära tv-programmet Hidden Treasures. Tack och lov håller jag inte på att dö, men jag är inte helt tipptopp. Jag ligger på golvet, och överallt omkring mig finns mikrofoner, smarttelefoner, tvkameror och mänsklig trängsel.
Det var inte det här som skulle hända. Det var inte meningen att de där kamerorna skulle zooma in mig. Men för en liten stund sedan gjordes ett avslöjande som var så häpnadsväckande, så absurt, att det känns som en dröm. Till min stora fasa är jag nu inte längre den osynliga städerskan som jobbar och sliter någonstans i bakgrunden, utan jag befinner mig mitt i centrum för allas blickar. En hel salong full av nyfikna åskådare omringar mig och skriker frenetiskt åt mig.
”Molly, visst är du städerska? Här på hotellet?”
”Molly, hur känns det att gå från fattig till rik på ett ögonblick?”
”Molly, kan du resa dig upp från golvet? Du är rik!”
”Molly, mi amor? Mår du bra?”
Den sista rösten tränger igenom, tar mig tillbaka till mig själv – Juan Manuel, min kärlek, mitt liv.
Strålkastare och kameror tränger sig närmare, och jag tappar honom ur sikte. Jag försöker resa mig upp, men har inte styrka nog. Stjärnor flimrar i ögonvrån – allt är inte guld som glimmar. Två mäns ansikten – jag känner igen dem. Jag har sett dem förut, många gånger – stjärnorna i det populära tv-programmet.
”Tala om för tittarna hur det känns, Molly. Hur känns det att helt plötsligt vara mångmiljonär?”
Världen tippar åt sidan och allt tonar ut i svart.
Och sedan minns jag alltihop: Men hur? Hur gick det här egentligen till?
”Upp och hoppa, mi amor!” Det var de första orden jag hörde när jag vaknade i morse. Med sömniga ögon såg jag på medan Juan, ännu i pyjamas, studsade upp ur sängen och drog isär gardinerna för att släppa in det milda morgonljuset i vårt sovrum.
Jag är ingen morgonmänniska, men precis som mormor förr i tiden blir Juan lycklig över varje ny dags gryning, uppfriskad
15
auktionshuset Brown & Beagle – ett medelålders äkta par med en gemensam passion för konst och antikviteter, kläddesign och varandra. ”The Bees”, som deras många hängivna fans kallar dem, roar tv-tittare över hela landet med sina kvicka kommentarer och historiska kunskaper medan de värderar föremål som hobbysamlare från hela världen tar med sig till programmet.
De flesta föremål de värderar i sändningen brukar visa sig vara värdelöst krimskrams eller mindre skickligt gjorda kopior, men deras hängivna tittare – inklusive mig och Juan – följer programmet varje vecka för de häpnadsväckande tillfällen då en sedan länge bortglömd målning hittats på någon dammig vind och visar sig vara en äkta van Gogh, eller när någon köpt ett skåp i en välgörenhetsbutik med en hemlig låda som råkar innehålla en samling ovärderliga mynt.
Jag kände återigen Juans hand. Han lyfte undan sängkläderna från mitt ansikte. I nästa stund snuddade hans läppar vid min kind i ett pärlband av kyssar.
”Om du inte är uppe och hoppar snart, solita, så kan jag behöva vidta extrema åtgärder”, sa han retsamt medan han kröp in under täcket och fortsatte sitt pärlband nedför min bara axel. Jag lade armarna runt hans varma nacke och såg in i hans vackra bruna ögon, som påminner om de mörka chokladbitar vi lämnar på huvudkudden vid rumsstädningen – även om de känns sötare och mer smakrika eftersom all kärlek som lyser ur dem är min.
”Te amo”, sa Juan. ”Och jag vet precis hur jag ska väcka dig, Molly. Jag ska använda mig av Juan Manuels bombsäkra metod – bättre än allt koffein i världen.”
Och med ens hade jag lockats att vakna. Jag kysste min fästman och kände en pirrande längtan som jag för en liten stund sedan inte alls haft i mig. Det är så det är för oss. Varje dag vi tillbringar tillsammans är en skattkammare full av hemliga
”Men vi äger ju ingen dyrbar konst”, sa Juan. ”Den enda skatten i den här lägenheten är du.”
Jag log, sedan öppnade jag hallgarderoben, letade rätt på en skokartong och tog med den till köket. Juan följde motvilligt med. Jag lade mormors favorittekopp i kartongen, den med engelskt landskapsmotiv.
”Jag kan tala om för dig att The Bees en gång värderade en tekopp från Mingdynastin till tiotusen dollar. Mormors kopp är tillverkad av fint benporslin från Royal Standard”, sa jag. ”Den kanske är värd något.”
”Molly, ska vi gå nu?” vädjade Juan.
”Snart”, svarade jag. Jag skyndade mig till vardagsrummet och öppnade mormors vitrinskåp, fullt av prydnader av alla de slag – hennes samling kristalldjur från Swarovski och souvenirskedar i silver från fjärran platser som hon aldrig fick möjlighet att se med egna ögon, och så en mystisk gammal nyckel.
”Jag tar med några skedar”, sa jag och lade de finaste av dem i skokartongen. ”Och Swarovskisvanen, för det var mormors favorit. Och jag har alltid undrat vad det är med den här gamla nyckeln”, sa jag och höll upp den för Juan. ”Mormor hävdade att det var ’nyckeln till hennes hjärta’, men jag har inte lyckats klura ut vad den går till. Brown och Beagle kanske kan tala om det för mig.”
Juan såg på mig med ett märkligt ansiktsuttryck som jag för mitt liv inte kunde tolka. ”Så du tänker ta med dig en kantstött tekopp, en liten prydnadssvan och en gammal nyckel … men inte den där?”
”Vad för något?”
”Din gyllene huevo”, sa han. Naturligtvis vet jag vad huevo betyder, för Juan lagar de mest utsökta huevos rancheros varje onsdag. Han pekade på översta hyllan i mormors vitrinskåp, där det
19 värderade före sändningen. Jag har några saker som kan vara bra att ta med.”
Det var besynnerligt. Exakt de ord som snurrat i mitt huvud hela morgonen sa han nu högt. ”Tro det eller ej”, sa jag, ”men för varje dag som går påminner du mer om henne.”
”Om vem?” frågade han.
”Min mormor.”
Ka P itel 2
Älskade Molly!
Att du läser detta nu beror på att personen som jag har anförtrott denna dagbok har valt det här tillfället att låta dig få veta sanningen om mig … och om dig själv. Mina instruktioner var enkla: ”Det är ingen brådska. Vänta tills tiden är mogen – när Molly har stadgat sig och är redo.” Om du läser dessa ord nu, så betyder det alltså att den tiden har kommit.
Åh, som jag önskar att jag hade fått möjlighet att personligen berätta allt som står skrivet här. Så underbart det hade varit att få se dig med egna ögon och glädjas över det du nu har blivit, för det har alltid stått väldigt klart för mig att du är speciell på flera sätt som du själv inte har sett värdet i. Trots prövningarna och svårigheterna i din barndom visste jag att du skulle mogna till en kvinna som jag verkligen skulle vara stolt över. Kära lilla du, om inte annat minns i alla fall detta: du har alltid varit och kommer alltid att vara min dyrbaraste skatt.
När jag skriver detta är slutet nära. Även om jag vet att det har varit svårt för dig att acceptera det är jag mycket sjuk, och jag kommer inte att bli bättre. Snart kommer jag att behöva lämna den här världen. Jag bävar för den stunden, inte för min egen del utan för din. Jag bävar för att lämna dig och för första gången
låta dig navigera på egen hand i livet. Jag vet att du kommer att klara det, och jag vet att det är nödvändigt – att det är naturens gång, att den äldre generationen lämnar plats för den nya – men det enda arv jag lämnar efter mig är sorg. Hur jag än försöker finns det inget som kan bespara dig vare sig det eller de andra slingor och pilar som livet kommer att slunga mot dig.
Men Molly, innan jag berättar mer måste jag först be om ursäkt. Det är ett beklagansvärt faktum att ålderdomen ibland föregår visheten, och för egen del har jag – alltför sent – förstått att jag har felat. För länge sedan bestämde jag mig för att begrava mitt förflutna och undanhålla det för dig. När du var liten, så klipsk som du var, brukade du envist förhöra mig om min bakgrund, och det enda svar jag gav var att inte väcka den björn som sover.
Det var min fasta övertygelse då att sorger och bedrövelser kunde undertryckas och begravas. Nu förstår jag att det var fel av mig att inte låta dig veta sanningen, för mitt förflutna är inte bara mitt. Det är även ditt.
Minns du historierna jag brukade berätta när du var liten –fantasier om husor och herrskapsfolk, om pigor och prinsessor? Du brukade titta upp på mig med dina stora, runda ögon och säga: ”Berätta en historia till, mormor, en som jag inte har hört förut.” Jag gjorde det så gärna.
Mina berättelser började som fantasier, men hur mycket jag än försökte hålla mitt liv utanför dem letade det sig in i mina påhittade historier. Ibland låg mina påhitt så nära mina egna erfarenheter att jag var rädd att du skulle lägga märke till en ångestfylld min eller ett plågat darr på rösten. Men det gjorde du aldrig – inte såvitt jag vet.
Nu kan jag inte sluta tänka på de där historierna. Var det rätt av mig att berätta dem för dig? Tog du till dig några av lärdomarna? Varför fick jag för mig att dunkla fantasier var vad du behövde, när jag egentligen bara borde ha berättat sanningen
– om mig, om vårt förflutna, om allt som berövades oss? Men när allt kommer omkring förlorade vi inget, för kärleken bestod. Den består till denna dag.
Älskade Molly, under den korta tid du levt har du redan behövt stå ut med mer än din beskärda del av orättvisa. Åh, alla hugg och slag som jag har sett människor ge dig. Jag skulle ha gjort vad som helst för att få dem att ge sig på mig istället för dig, men hur mycket jag än har försökt kan jag inte skydda dig mot världens grymhet.
Istället har jag skapat ett parallellt universum, där vi kan se oss själva såsom i en spegel. Jag gjorde våra liv till en serie liknelser med en sensmoral som jag hoppades att du själv en dag skulle uttyda. Genom sagorna om en flicka, ett hembiträde eller en prinsessa tänkte jag att du kanske skulle se vem du egentligen är – en unikt begåvad person vars främsta styrkor ligger i det som är annorlunda. Och med tiden kanske du även skulle upptäcka sanningen om mig. För det finns alltid en sanning i historierna vi berättar, Molly, och sanningen i min historia är denna:
Det var en gång i ett inte alltför fjärran land en jungfru som växt upp i en privilegierad tillvaro och ofattbart överflöd. Så plötsligt förlorade hon allt, eller nästan allt. Hennes namn var Flora Gray.
Den jungfrun, Molly, det var jag.