Prolog
Min mormor älskade att berätta historier. Under större delen av sitt liv jobbade hon som hembiträde, och i hennes bästa historier var det en tjänstekvinna som var huvudperson. En av dem löd så här: Det var en gång en husa som ångrade mycket i sitt liv. Hennes kläder var nötta och trådslitna. Hennes händer torra och nariga. Varför hade hon behövt knoga och slita som en slav istället för att leva ett behagligt liv i lugn och ro? Varför var det hennes öde att jobba dagarna i ända för knappt någon lön, att städa ett herrskapshus där hon aldrig själv skulle få bo? Någon familj hade hon inte, för hela hennes familj hade övergivit henne, men hon visste vad kärlek var. O ja, det visste hon. Det fanns någon som innerligt älskade den där husan. Och bara en människas kärlek är nog för att hålla själen vid liv. Mer kärlek än så är en oändlig välsignelse. En dag medan husan slet i herrskapshuset bad husfrun henne att städa ut en garderob full av gamla skodon. ”Det är arbetsstövlar som lämnats kvar av en tillfällig lantarbetare, ett par dansskor som en ung kvinna har glömt, och ett par gamla damstövlar som sett bättre dagar”, förklarade husfrun. ”Sånt som ingen vill ha – bara värdelöst skräp alltihop.” För ett ögonblick undrade husan om hennes nåd egentligen syftade på skorna eller på människorna som en gång haft dem på sig. 9