Till Jens, för 33 års vänskap
Citatet på s. 180 är hämtat ur Boken om homunculus och andra texter, Paracelsus, översättning Norbert Feusi, Vertigo Förlag 2008.
Albert Bonniers Förlag
Box 3159, 103 63 Stockholm www.albertbonniersforlag.se info@albertbonniers.se
isbn 978-91-0-080798-6
C o PY rig H t © Per Faxneld, 2026
Enligt avtal med Grand Nordic Agency AB o M slag Michael Ceken första trYCkningen trYCk ScandBook, EU 2026
prO l OG
Jämtland, 1627
Snön faller långsamt från den blekgrå himlen, som tycks oändlig i sin formlöshet. Med en skälvning föreställer han sig hur Gud blickar tillbaka mot honom inifrån det grå. Eller finns där ingen alls? Han hoppas nästan att det är så. Att det bara är tomt. Annars kommer Gud att förpassa honom till de fördömdas skara. Därom råder ingen tvekan, med tanke på vad han snart ska göra.
Hans fötter har blivit så nedkylda att det knappt går att röra på tårna i kragstövlarna. Händerna är åtminstone någorlunda varma. Han har inte låtit dem lämna kappans pälsfodrade fickor sedan han gav sig ut. Hela morgonen har han väntat på att hustrun ska gå ned till sjön. Varje vinterdag börjar hon med en strövtur över isen. Men hon är sen. Hon anar väl inget? Spetskragen stramar runt hans hals. Han sade till henne att han skulle in till byn och uträtta några bestyr. Sedan gick han och gömde sig bakom båthuset.
Han gnuggar fingrarna mot varandra i fickorna. De får inte bli stela, han måste kunna greppa ordentligt. Då hörs knarrandet av fötter som trampar fram genom snön. Han kisar ut över sjön och upp över slänten och försäkrar sig om att ingen syns till. Allt är öde. Den svåra kylan håller säkert de flesta kvar i hemmen. Hustrun kliver ut på isen, iklädd sin nötta björnpäls och en bleknad ullhätta han alltid avskytt. Hon nynnar på en
locklåt när hon passerar båthusets gavel och skymtar honom i ögonvrån. Vrider på huvudet.
Vildögd kastar han sig fram, får tag om hennes hals och trycker till med full kraft. Han sparkar undan fötterna och rycker omkull henne.
Först sprattlar hon, likt fångsten en isfiskare dragit upp och kastat intill vaken.
Sedan stirrar hon honom med orimligt lugn rakt i ansiktet.
Hon bryr sig inte längre om att klösa honom eller bända i hans fingrar, utan famlar runt i en av fickorna på pälsen. Hans händer krampar, det bränner i armmusklerna trots kölden.
Varför dör hon inte?
Han släpper greppet och pressar i stället sin ena underarm mot hennes struphuvud. En rännil av tjock saliv sipprar från hustruns mungipa. När han får hela kroppsvikten bakom kommer ett väsande ljud ur hennes hals och något knakar till. Strax stelnar hennes blick, blir lika tom som himlen däruppe.
Han sitter andfådd på knä en stund bredvid den döda. Någon ånger känner han inte. Med återvunnen fattning letar han igenom pälsen och stoppar på sig det lilla föremålet hon försökt få upp ur framfickan. Han är inte nöjd så. Det han egentligen söker bär hon närmast kroppen, skyddat och väl dolt. Fast inte längre värnat för makens grävande, slitande fingrar som nu tränger genom lager efter lager av kläder. Björnpälsen, kjortlarna, livstycket, linnesärken. En rysning genomfar honom när han till sist griper om det han begär så.
Han reser sig, tar tag i fötterna och drar ut kroppen på den frusna sjön, mot bäckens utlopp där isen är tunn. Det knäpper lågt och olycksbådande under honom för varje steg han tar.
Och en olycka är just vad som skett, det kommer alla att tänka.
Med en stör från båthuset gör han ett hål och ger sedan liket en sådan skjuts att det försvinner ned i vaken, bort under isen.
Det skvalpar ännu några ögonblick i det svartgröna vattnet innan ytan blir stilla på nytt.
Snön fortsätter att falla och höljer allt i vinterlugn och vitmjukhet medan han tar en genväg genom skogen bort mot byn. Äntligen är han fri. Och makten, den oerhörda makten, ligger i hans händer.
Edda Erlenstam småsprang upp för den branta backen. Hon hade sovit illa och inte riktigt vaknat av väckarklockan. Nu riskerade hon att för första gången någonsin komma för sent till sitt arbete. En klunga studenter som dröjt sig kvar i Uppsala efter terminens slut gick skrattande och skojande på andra sidan gatan. Några allvarliga äldre herrar med kantstötta portföljer, kanske professorer, släntrade makligt bort mot universitetet.
Sommaren 1929 hade så här långt varit tryckande varm. Trots att Edda bar sin tunnaste ulldräkt svettades hon och bluskragen skavde fuktig mot hennes hals. På backens krön tornade Carolina Rediviva upp sig som en bister, blekgul kloss. Landsmålsarkivet, där hon arbetade med folkminnesuppteckningar, var inhyst en halvtrappa ned i det stora universitetsbiblioteket.
En blick på armbandsuret berättade att hon anlänt med ett par minuters marginal. Hon drog av sig baskern och gick in på toaletten i markplanet. Framför spegeln drog hon snabbt ett par streck med ögontusch, strök rouge på kinderna och rättade till sina ljusbruna lockar. Hon skulle ha sett ung ut för sina 37 år om det inte vore för glåmigheten som följde på sömnbristen, vilken sminket bara dolde hjälpligt.
När hon korsade vestibulen väjde hon för en halvfärdig byggnadsställning . Biblioteksbyggnaden som sådan hade inte funnits i mer än knappt hundra år, men var redan omodern
och opraktisk på flera sätt. Den genomgick därför ständiga ombyggnationer för att omvandla förstugor och överdimensionerade korridorer till användbara utrymmen. Arkivet låg i en del som tidigare varit bokmagasin och Edda tog halvtrappan i två långa kliv. Kängklackarna klapprade mot graniten. Även i stan bar hon alltid marschkängor.
De flesta anställda satt i ett långt, öppet rum. Taket bestod av en rad rundade valv, som skapade en vagt sakral stämning. Över arbetsplatserna hängde skomakarlampor med gröna skärmar och längs väggarna stod tunga hyllor som dignade av arkivkartonger, registerkort och formulär. Rummet var som en hamn fylld med ankrade rektangulära skrivbordsfarkoster, vid vilka mer eller mindre kutryggiga män i olika åldrar satt lutade över sina papper. Några av dem muttrade, vinkade eller nickade till hälsning då hon steg in.
Edda brukade börja dagen med att se om det kommit några brev. Postfacken hade små skyltar med namn och titel, idel mansnamn med akademiska titlar före: docent, doktor, licentiat, magister, kandidat. Och så »Fröken Edda Erlenstam«. Som vanligt väntade flera tjocka kuvert med väl bekanta avsändare. Johannes Jonsson i Delsbo, Ernils Forsman i Sunne, Algot Pettersson i Borgsjö. Halvt eller helt klåparaktiga lokala folkminnesupptecknare, vars material hon skulle kontrollera. Och inte sällan måste besvara med långa tillrättavisningar.
Men den här morgonen låg där också något helt annat. Ett litet, platt paket hopbundet med ett smalt lädersnöre. Ingen avsändare. Frimärkena, små och skära med Gustav II Adolf som motiv, var poststämplade i Alsen, Jämtland. Vad hon visste fanns där inga reguljära upptecknare. Edda vägde paketet i handen och tog med hela posthögen till sitt skrivbord, som var inträngt i det innersta hörnet.
Det gällde att inte verka ivrig när något lovande kom till en, aldrig dra till sig uppmärksamhet så att någon roffade åt sig ens fynd. Om det nu var ett sådant. Det skickades en hel del skräp till arkivet från välmenande allmoge som fått adressen till en anställd från någon bekant. Ofta med förväntan om en slant i gengäld, vilket sällan blev aktuellt.
Utstuderat sakta gick hon bort till vattenkaraffen som stod på ett litet bord vid dörren. En av de äldre arkivarier som satt närmast harklade sig lätt när hon lät vattnet porla ned i glaset och gestikulerade att hon borde hälla från lägre höjd, så att det skulle höras mindre. Edda slutade hälla fastän glaset bara fyllts till hälften. Hela vägen tillbaka genom det vidsträckta rummet höll hon blicken fäst på paketet borta på skrivbordet.
»Någon rolig menyma i dag, fröken?« ropade en av de sommarvikarierande unga filosofie kandidaterna bortifrån sin plats. Dagens första grekiska glosa.
Sundin hette vikarien. Bakåtkammat vitblont hår, skrynklig skjorta och alltid ett försmädligt leende i det bleka ansiktet.
En äregirig liten skit, med förhoppningar om att bli kvar permanent på arkivet.
»Å, nej, inget speciellt, det vanliga bara«, svarade hon avmätt. Hon antog att menyma var grekiska för post, eller något åt det hållet.
Fumlig av återhållen iver gav hon sig på lädersnörets knut, halvt hukande bakom en trave arkivkartonger på bordet för att skymma Sundins sikt. Inuti paketet fanns ett kortfattat brev skrivet på begagnat karduspapper, sådant man slog in snus i. Och något platt, rektangulärt insvept i samma sorts papper. Hennes ögon for över texten, nedplitad med darrig gammelmanspiktur:
Alsen, 28 juli 1929
Undertecknad har hört att man kan få betalt för notiser om folktro samt att fröken Erlenstam är särskilt intresserad av olika otyg och trollerier. Nog vore då en jämtländsk svartkonstbok från sextonhundratalet något för henne och arkivet, och värt en god penning? Undertecknad har en eftersökt och berömd dylik i min ägo, jämte mången historia att berätta om densamma, och är i pekuniär nöd. Medsänt som prov är ett ark ur boken, vilken tillhört en viss
Herr Ola. Med förhoppning om att en affär skulle vara båda till gagn:
Högaktningsfullt
Lantbrukare och hemmansägare MatsHåkan Fryksell
»Nu ni«, mumlade hon mellan tänderna.
»Förlåt, sade fröken något?« frågade den flintskallige filosofie licentiaten med storrutig kostym vid bordet intill och sträckte på sig.
»Nej, jag bara pratar för mig själv«, svarade hon snabbt.
Eddas händer skakade lätt när hon vek upp karduspappret. Däri låg en tunn, slät träskiva ämnad att ge stadga åt fyra boksidor, ungefär en decimeter på höjden. Sidornas papper var synbarligen av hög ålder, fläckat av fukt och slitet i hörnen. Snirklig text fyllde dem ända ut till kanterna. Den var skriven på ett maner som säkert kunde höra hemma på 1600talet. Stilen på den teckning som prydde första sidan verkade också stämma med dateringen. Den föreställde benknotor som bildade ett kors. Runtom var en snedställd kvadrat, även den formad av ben.
Tveklöst var åtminstone att riterna och formlerna som texten beskrev var autentisk norrländsk trolldom. Sådan där
dödingsben stulna ur graven användes. På sista sidan fanns begynnelsen till en instruktion för hur man tillverkade en magisk flöjt av ett överarmsben från ett gossebarn. Benet skulle grävas upp vid midnatt på en torsdag, helst på norra sidan om kyrkan. Först ritades med vänster hand ett kors i jorden. Sedan skulle man vördnadsfullt be den döde att få benet till låns, lämna ett mynt i pant och därefter gräva under strängaste tystnad. Resten av anvisningen saknades.
På föregående sida fanns en vedergällningsformel som Edda stakade sig igenom och överförde till modern svenska i sin anteckningsbok:
Ben ur ruttnad kista
Skall få skrov att brista
Knota vit i vågor sänkas
Ovän så i djupet dränkas
Medan orden lästes skulle ett människoben röras runt motsols i en sjö.
Det skälvde till inuti Edda. Något liknande hade hon aldrig fått in under sina år på arkivet.
Den här sortens magi var illa ansedd hos allmogen. Farlig, förbjuden klokskap. Mycket av den med rent ondskefullt syfte. Och därmed just sådant som det var svårt för forskare att få fatt på material kring. Stoff som skulle kunna ge hennes karriär en oerhörd skjuts.
Diskret sköt hon ett par blanketter som blivit liggande på skrivbordet över försändelsen. Hon såg sig om så att ingen tittade ditåt och lät alltsammans glida ned i axelväskan som stod lutad mot stolsbenet.